Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o Hl.
8
N:o 21.
Ank. till Riksd. Kansli d. 13 Mars 1871, kl. b e. m.
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande (N:o 6), i anledning
af Herr Fhrenborgs motion om underdånig hemställan
till Kongl. Maj:t rörande skyldighet för lärjunge vid
elementarläroverk att i viss mån bidraga till lärarnes aflönande.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet remitterad motion (N:o
5) har Herr B. Ehrenborg föreslagit, ”att Riksdagen, under åberopande i öfrigt af
»och såsom ett tillägg till den af 1870 års riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse
»N:o 64, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att vid pågående revision
»af gällande stadgar för rikets allmänna elementarläroverk särskilt måtte tagas i öfvervägande,
huruvida ej lärjungarne, åtminstone de bemedlade, böra till lärarnes aflöning
i någon mån bidraga, samt att K6ngl. Maj:t täcktes äfven i detta hänseende
»låta uppgöra förslag till lämpliga bestämmelser.»
Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört åtskilliga skäl, genom
hvilka han velat ådagalägga, att vid en närmare undersökning frågan kunde
ställa sig så, »att upphörandet af den fria elementarundervisningen såsom regel skulle
»vara i den enskildes, i läroverkens och i statens verkliga intresse.” Utskottet har
likväl vid granskning af dessa skäl trott sig finna somliga af dem icke nog grundade
och andra vid jemförelse med dem som tala för en motsatt åsigt icke nog
starka för att berättiga en förändring, som otvifvelaktigt skulle djupt ingripa i
utvecklingen icke endast af våra offentliga läroverk utan äfven af hela vårt samhällslif.
Väl må det nemligen, såsom motionären anmärker, vara sannt, att »ett proportionsvis
större antal» det vill säga en högre procent af de förmögnares barn än
af de fattiges draga nytta af den fria undervisningen, men deraf följer icke att sam
-
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
hållets mera bemedlade klasser draga största fördelen af denna kostnadsfrihet, alldenstund
det väl ej lärer kunna bestridas, att af de barn, som besöka statens skolor,
det öfvervägande största antalet äro barn af obemedlade föräldrar och att således de
obemedlade hemta absolut största gagn af skolorna.
Visserligen förledes under nuvarande förhållanden en och annan att i elementarskolorna
”intvinga» gossar, hvilka sedermera måste »afbryta en förfelad lefnadsriktning»;
men Utskottet kan ej tillerkänna denna olägenhet särdeles stor betydelse,
dels derföre att äfven en afbruten undervisning vid en klokt ordnad skola väl sällan
underlåter att vara nyttig, dels derföre att ett sådant återvändande från en förfelad
lefnadsriktning, som är vanligt icke endast i skolan utan öfverallt i lifvet, icke på
något sätt lärer kunna undvikas, alldenstund menniskan endast genom erfarenhetens
lärdom kan utröna sina anlag och fallenheter. Derjemte anser Utskottet sig böra
anmärka, att lockelser att i skolorna intvinga barn, som icke hafva anlag för studier,
svårligen genom skolafgiftens bestämmande kan undanrödjas, ty bestämmes afgift*311
lika för alla, så uteslutes väl derigenom alla mindre bemedlade föräldrars
barn, både dugliga och odugliga, men icke någon af de förmögnas, vore de än al
drig
så odugliga; göres deremot undervisningen kostnadsfri endast för de obemedlade,
så ändras föga eller intet i nuvarande förhållanden: fattiga och rika skulle intvinga
sina barn i skolorna på försök, alldeles som nu sker, till dess de förmögnas barn
småningom öfvergått till de genom denna anordning uppkommande privatskolorna och
öfverlemnat de offentliga läroverken mer och mindre fullständigt åt de mindre bemedlade;
göras slutligen skolorna kostnadsfria endast för så kallade »snälla gossar»,
som tillika äro obemedlade, så sväfvade man i fara att från den högre bildningen
utesluta alla dem, som nu, begåfvade med hvardagliga anlag eller sent utvecklade,
genom mycket arbete och under stora, men härdande, svårigheter sträfva fram till
sitt mål och slutligen bilda denna stamtrupp af sträfsamma arbetsbin, hvilka industrien,
samhället och äfven vetenskapen svårligen kunna undvara, och man frestades
måhända allt för ofta att förbise den erfarenhet, som ofta får inhemtas af hvar och
en, som är i tillfälle att derom göra iakttagelser, att skolbänkens utmärktheter icke
alltid blifva utmärktheter i lifvet.
Huruvida läroverkens »organisation och utveckling efter pedagogiska fordringar
skulle möta mindre hinder» sedan staten icke ensam bekostade undervisningen,
vågar Utskottet ej afgöra, men anser samhället hvarken kunna eller böra frånträda
sin skyldighet att reglera den offentliga undervisningen, och hyser det hopp, åt t hvad
som af den pedagogiska vetenskapen pröfvats riktigt och för vårt folks allmänna kultur
gagneligt äfven under nuvarande förhållande vid skolornas utbildning skall göra
sig gällande.
Visserligen må det vara sannt, att ett stort antal ämnessvenner för embetsverken
och Statens öfriga.fenster framkallats af den kostnadsfria undervisningen, men
svårt torde det vara att ådagalägga, att detta förhållande i någon mån hindrat eller
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
5
»•hindrar embetsverkens organisation’» eller tjensternas reglering, emedan lagstiftningen
icke genom någon sin minsta åtgärd tillerkänt de embetsmannakandidater, som bildas
vid högskolorna, någon rätt till anställning, utöfver hvad statens behof kräfver, och
ej heller någon anledning förefinnes att förmoda, att regering och riksdag vid frågor
om tjänsters förändring, bibehållande eller indragning skulle i någon mån låta sig leda
af afseende på sådana auskultanters möjliga anspråk. Utskottet hyser deremot den
öfvertygelsen, att tillvaron af konkurrens om fenster långt ifrån att vara skadlig
tvärtom är för staten nyttig, emedan samhället derigenom sättes i tillfälle att bland
mängden af sökande välja den lämpligaste.
Hvad vidare angår den anmärkningen, att en öfverproduktion af studerande
skulle finnas, »mot hvilken ström man vore i behof att stämma i bäcken», så faller
det genast i ögonen, att denna öfverproduktions befintlighet icke genom anförande af
något bevisande statistiskt faktum blifvit ådagalagd, alldenstund den anförda höga
siffra, som betecknar de studerandes antal vid Upsala universitet, väl bevisar, att
elementarläroverken nu producera ett större antal studenter än förr, men ingalunda
att detta antal är större än som för utveckling af samhällets verksamhet i alla riktningar
är behöfligt. Skulle likväl så vara händelsen, så anser Utskottet detta förhållande
icke berättiga till något hämmande i bäcken, äfven om detta vore möjligt,
emedan denna förmenta öfverproduktion af något nyttigt och godt, lydande samma
lagar som all annan produktion, otvifvelaktigt mycket snart reglerar sig sjelf antingen
på det sätt, att de bildade ynglingar, som ej behöfvas i Statens tjenst, tvingas att
söka användning i någon annan nyttig verksamhet, der deras kunskaper säkert ej underlåta
att gagna och medföra sin belöning, eller ock derigenom att föräldrar och
målsmän, som endast hafva öga för bildningens ekonomiska fördelar, och som märka,
att bildade ynglingar hafva svårare att vinna sin utkomst än obildade, underlåta att
förskaffa sina barn en uppfostran och bildning, som endast bringar dem ofärd — ett
förhållande, som Utskottet likväl anser sent om någonsin kunna inträffa.
Visserligen kan det ej nekas, att påbjudandet af skolafgift skulle i någon mån
medföra »»besparing för statskassan», äfvensom att »det produktiva kunskapskapitalet
billigtvis bör, liksom hvarje annat kapital, med någon uppoffring förvärfvas», och Utskottet
medgifver gerna, att dessa skäl icke sakna en viss kraft; men då det, äfven
enligt motionärens åsigt, väl ej vore lämpligt att ålägga alla elementarskolans alumner
skyldigheten att betala skolafgift, utan endast dem i de högsta klasserna, som vore
barn af bemedlade föräldrar, då antalet lärjungar i de två högsta klasserna endast
uppgår till något öfver 2,500, och då af dessa antagligen ej mera än en tredjedel
skulle kunna betala en betydligare årlig afgift, så blefve besparingen för Staten allt
för ringa för att urskulda alla de svårigheter och umbäranden och all den missbelåtenhet,
som genom en dylik anordning skulle framkallas, isynnerhet om man fäster
vederbörlig uppmärksamhet på den vigtiga omständigheten, att förvärfvandet af kunskapskapitalet,
oaktadt undervisningen är kostnadsfri, icke går för sig lättare än för
-
6
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
värfvandet af annat kapital, enär det endast vinnes genom långt och ansträngande
arbete och är förenadt med så stora ekonomiska uppoffringar, isynnerhet för dem, som
bo på landet aflägse från läroverken, att till deras bestridande påkallas i de alldra
flesta fall familjernas yttersta ansträngningar.
Då således ganska vigtiga betänkligheter kunna anföras vid de af motionärenåberopade
skäl;
då det derjemte ej lärer kunna bestridas, att kunskap är makt, och att detta
gäller icke endast rörande den enskilde, utan äfven, hvilket erfarenheten i våra dagar
på det alldra bestämdaste ådagalagt, att kunskap, spridd till ett stort antal af ett
samhälles medborgare, i hög grad ökar detta samhälles makt;.
då ett stadgande om skolafgiftens erläggande skulle,- i mån af den omfattning
detsamma • komme att erhålla, minska de studerandes antal och således försvaga
den makt vårt samhälle kunde hemta af en allmännare spridd kunskap bland
sina medborgare; och ;
då vårt land till bevarande och skyddande af sina högsta intressen otvifvelaktigt
har behof af att vara så starkt som möjligt;
så kunde Utskottet genom antydande af endast detta förhållande hafva anfört
tillräckligt skäl för ett afböjande af Herr Ehrenborgs framställning.
Utskottet anser sig likväl böra ytterligare anföra, att
då man ifrån skolornas första uppkomst inom vårt land varit van att anse
rätten till undervisnings och upplysnings erhållande böra vara nästan lika oinskränkt
som rätten till ljus och luft;
då tillämpningen af denna på den ädlaste kristliga kärleksgrund hvilande åsigt
under sekler verkat derhän, att den fattiges och den ringes barn inom vårt land lika
väl som den rikes och anseddes kunnat vinna den högsta genom upplysning möjliga
menskliga förädling och bereda sig tillfälle att blifva användbara såväl vid utförande
af samhällslifvets vigtigaste arbeten och bestyr som vid lösning #af vetenskapens och
konstens högsta uppgifter;
då genom undervisningens tillgänglighet för alla en gagnelig ståndscirkulation
blifvit möjlig;
då genom kostnadsfri skolgång hufvudsakligen betingas bevarandet af det i pedagogiskt
hänseende vigtiga och gagnande förhållande, att söner af föräldrar i de mest
olika förmögenhets- och samhälls-ställningar under loppet af flera är få såsom kamrater
dela ljuft och ledt i skolan;
då vi med tillämpning af denna grundsats arbetat oss upp till en aktad plats
bland kulturfolken, och då man med kännedom om förmögenhetens ringa utbredning i
vårt land ej kan vara förvissad om möjligheten att qvarhålla oss på denna plats, om
vi öfvergifva denna grundsats;
då kunskapskapitalet hos ett folk, såvidt man af hittills vunnen erfarenhet kan
J döma, aldrig kan blifva för stort, alldenstund för detsammas användande oberäkne
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21. 7
liga obrutna arbetsfält finnas att bearbeta, om arbetet på de gamla skulle vara
upptaget;
då den ekonomiska vinsten för staten antagligen redan vid första uppbärandet
af skolafgift skulle blifva jemförelsevis ringa och sedan år från år småningom förminskas
och nedgå till en obetydlighet i samma mån som uppkommande privatskolor skulle
upptaga de förmögnares barn;
så synes det som skulle skälet för bibehållandet af den kostnadsfria undervisningen
öfverväga dem, som tåla för en motsatt åsigt.
Utskottet anser sig likväl icke hafva uttömt det rika ämnet och säkert skulle ytterligare
åtskilligt kunna anföras till stöd för de olika åsigterna; men då det af Utskottet anförda
synts vara tillräckligt till bildande af en grundlig öfvertygelse, har den af motionären
önskade undersökningen icke ansetts alldeles nödvändig utan endast föranledande en
onödig förlängning af skolkomitéens arbeten, hvarföre Utskottet, som icke anser sig
hafva giltig anledning betvifla, att de yrkanden på förändring af elementarskolorna,
som på’ sednare tider från så många håll uttalats, snart skola kunna göra sig gällande,
äfven utan biträde af en kraftåtgärd af så tvetydigt gagn som den af motionären
åsyftade, och verka derhän att våra offentliga läroverk blefve skolor för nutidens medborgerliga
bildning och således i högre grad än hittills gagneliga för dem, som icke
ingå i statens tjenst, så får Utskottet vördsamt föreslå,
att Herr Ehrenborgs motion ej må för närvarande till någon
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Mars 1871.
På Utskottets vägnar:
O. E. L. Dahm.
Herrar Åbr. Rudbäck och V. Rydberg hafva reserverat sig mot motiveringen.