Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

I

N:o 4.

Ank. till Biksd. Kansli den 27 April 1871, kl. 11 f. m.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4, i anledning
af väckt fråga om åtgärder för en förenklad, anordning
af göromålen i de till statsförvaltningen hörande
embetsverk och myndigheter.

Sedan inom Andra Kammaren fyra särskilda förslag, motionerna
N:ris 17, 27, 43 ocli 108, af Hrr J. W. Lundqvist, G. Jonsson, A. Johansson,
O. Larsson och S. Ribbing blifvit väckta om åtgärder för vinnande af förenkling
och besparingar i statsförvaltningen, har Andra Kammarens Tillfälliga
Utskott N:o 2, till hvars handläggning nämnda förslag blifvit öfverlemnade,
uti afgifvet Utlåtande N:o 1, af anförda skäl hemställt: »att
»Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj;t anhålla, det Kongl. Maj:t
»täcktes taga i öfvervägande, om icke hos de till statsförvaltningen hörande
»embetsverk och myndigheter en förenklad anordning af göromålen skulle
»kunna åvägabringas, på samma gång befordrande större skyndsamhet vid
»ärendenas behandling och medgifvande nedsättning i kostnaderna genom
»indragning af möjligen obehöfliga tjenster, -samt att Kongl. Maj:t behagade
»hos kommande Riksdagar göra de framställningar i ämnet, hvartill Kongl.
»Maj:t må finna förhållandena föranleda.» Och har Andra Kammaren bifallit
detta utlåtande, hvarefter förslaget jemlikt 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen
Bill. tilljliksd. Frot. 1871. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 1

2

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N:o 4.

blifvit delgifvet Första Kammaren, som till sitt Tillfälliga Utskott remitterat
detsamma.

Då Utskottet nu afgifver sitt yttrande i denna fråga, torde Utskottet
först böra i kortfattadt sammanhang redogöra för det afseende mera eller
mindre likartade förslag i ämnet tillförene vunnit hos Riksdagen.

Vid 1868 års riksdag framlades en motion om åtgärders vidtagande
till besparing i utgifterna för den civila administrationen samt med förslag
till grunder för ett sådant ändamåls vinnande. Det af Riksdagen för
motionens behandling tillsatta Särskilda Utskottet lemnade i afgifvet Betänkande
N:o 1 eu fullständig redogörelse för de utlåtanden, särskilda utskott
och komitéer från 1809 till och med 1859 meddelat, till hvilken
redogörelse Tillfälliga Utskottet anser sig böra hänvisa; och hemställde
1868 års Särskilda Utskott,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t underdånigst
anhålla:

T.o att af de mål, hvilka nu medelst ansökning eller besvär anhängiggöras
hos administrativ ortmyndighet och genom besvär kunna fullföljas,
antingen hos rikets kollegier eller andra förvaltande, centrala embetsverk
samt vidare hos Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, eller ock omedelbart
hos Kongl. Maj:t,

a) sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras, må öfverlemnas till
behandling af allmän domstol, och

b) sådana, som äro af både judiciel och administrativ natur, likaledes
må till handläggning af allmän domstol hänskjutas, derifrån undantag
likväl torde böra ega rum så till vida, att vissa af dessa mål, om
så pröfvas nödigt, må fortfarande upptagas och behandlas af den
administrativa ortmyndigheten, samt antingen fullföljas genom besvär
hos Hofrätt eller Kammarrätten och slutligen hos Konungens
Högsta Domstol., eller ock medelst underdåniga besvär omedelbart
under Konungens pröfning i Högsta Domstolen;

2:o att, under förutsättning af nådigt bifall till det uti föregående punkt
afgifna förslag och vidare under antagande, att, genom grundlagsförändring,
åt Departements-chef beredes rättighet att afgöra vissa till
Regeringen inkommande ärenden, Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillse,
huruvida statsförvaltningen må kunna inrättas sålunda, att rikets kollegier
och öfriga förvaltande, centrala embetsverk, med undantag af
Kammarrätten, upphöra såsom mellaninstanser och ingå i regeringsdepartementen,
hvilka för detta ändamål böra ordnas i underafdelningar
eller byråer, samt att Kongl. Maj;t behagade vidtaga de åtgärder, hvilka
för en sådan förändring i statsförvaltningen kunna vara erforderliga,

3

Första Kdmmarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande K:o 4.

och till Riksdagen framställa de förslag, som för förändringens tillvägabringande
må finnas nödiga;

3:0 att, oberoende af de uti föregående punkter ifrågasatta ändringar, i
afseende på besvärsmålens handläggning och samtliga de centrala
styrelseverkens fullständiga ombildning, Kongl. Maj:t täcktes taga
under nådigt öfvervägande:

a) om icke — till vinnande dels af mera enhet i behandlingen af likartade
eller med hvarandra beslägtade bestyr och dels af större
enkelhet vid ärendenas handläggning inom vissa förvaltningsgrenar —
af dessa embetsverk några, som anses fortfarande böra ega en från
departementen i viss mån fristående förvaltning, må kunna förenas,
och andra sådana embetsverk förläggas såsom byråer till vederbörande
stats-departement;

b) om icke särskildt Statens finansförvaltning må kunna så ordnas, att
den nu på flera embetsverk fördelade vården om Statens fonder,
kassor och fastigheter sammanföres och omdanas på grundvalen af
gemensam fondförvaltning, gemensam kassaförvaltning, och gemensam
fastighetsförvaltning, med jemväl fästadt afseende derpå, att
statsverkets tillstånd i sin helhet må kunna, när så erfordras, med
lätthet öfverskådas;

c) om icke, hvad särskildt angår formerna för behandlingen af de till
Landtförsvars- och Sjöförsvars-departementen nu hörande ärenden,
dessa må kunna ordnas på ett sätt, som åstadkommer samband
mellan krigsstyrelseus från hvarandra afsöndrade förvaltningsgrenar;

4:o att Kongl. Maj;t jemväl täcktes i nåder tillse, om och i hvilken mån
antalet af de uti centrala embetsverk anställde, med lön försedde, cmbets-
och tjensteman må kunna i den närmaste framtiden inskränkas;
samt slutligen

5;o att Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna, att fullmakter på embeten
och tjenster, ej mindre i de centrala styrelseverken, än äfven i statsdepartementens
expeditioner, utfärdas med förbindelse för vederbörande,
att underkasta sig den förändring i tjenstgöringsåliggandeu, hvilken,
derest Kongl. Maj:t godkänner ofvan omförmälda förslag till större
eller mindre del, af ett sådant nådigt godkännande kan komma att följa.
Tre af Första Kammarens ledamöter uti Utskottet framlade uti afgifven
reservation ett annat förslag, hvilken sedan Första Kammaren antagit
reservationen och Andra Kammaren bifallit Betänkandet, i enlighet med
Utskottets sammanjemkningsmemorial (N:o 2), deruti Utskottet förklarade
sig anse 2, 4 och 5 af härofvan intagna punkter hafva i följd af Första
Kammarens beslut förfallit, hufvudsakligen blef Riksdagens beslut, af innehåll:

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande:

l:o huruvida af de mål, livilka nu afgöras af administrativ ortmyndighet
och genom besvär kunna fullföljas antingen hos Rikets kollegier eller
andra förvaltande, centrala embetsverk, samt vidare hos Kongl. Maj:t i
Stats-Rådet eller ock omedelbart hos Kongl. Maj:t,

a) sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras, må öfverleinnas till
behandling af allmän domstol;

b) sådana, som äro af både judiciel och administrativ natur, och hvilka
fortfarande anses böra af administrativ ortmyndighet i första hand
upptagas, likväl må i sista instansen af Kongl. Maj;t i dess Högsta
Domstol afgöras;

c) de, som äro af rent administrativ natur, må från den administrativa
ortmyndigheten utan mellaninstans fullföljas omedelbart hos Kongl.
Maj:t i Stats-Rådet;

2:o om icke, till åstadkommande af besparing samt större enkelhet och
reda i förvaltningen:

a) vissa förvaltande, centrala embetsverk må kunna sammanslås; och
särskilda

b) Statens förvaltning ordnas så, att den på flera embetsverk fördelade
vården 9111 Statens fonder, kassor och fastigheter sammanföres, för
hvardera af dessa slag för sig, till eu gemensam förvaltning, med
jemväl fästadt afseende derpå, att Statsverkets tillstånd i dess helhet
må kunna, när så erfordras, med lätthet öfverskådas; samt

c) formerna för behandlingen af de till Landtförsvars- och Sjöförsvarsdepartementen
hörande ärenden må kunna inrättas på ett sätt, som
åstadkommer närmare samband emellan krigsstyrelsens särskilda förvaltningsgrenar (Riksdagens

skrifvelse 1868 N:o 89.)

I anledning af åtskilliga, af 7 särskilda ledamöter inom Andra Kammaren
vid 1870 års riksdag väckta motioner om åtgärder för embetsförvaltningens
reorganisation till vinnande af förenkling och besparingar beslöt
nämnda Kammare, i enlighet med dess andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 27, en skrifvelse till Kongl. Maj:t af ordagrant enahanda innehåll
med den Andra Kammaren nu föreslagit; hvaremot Första Kammarens
Tillfälliga Utskott, i infordradt och den 7 Maj 1870 afgifvet yttrande N:o
10, anförde att i 2:dra punkten af Riksdagens underdåniga skrifvelse 1868
framställningar förekomme af enahanda syftning, som de, hvilka utgjorde
föremål för den af Andra Kammaren beslutade skrifvelsen; att de uti 1868
års skrifvelse gjorda framställningar voro, betraktade såsom ett helt, af den

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N:o 4.

5

störa och omfattande vigt, att de, för en ändamålsenlig lösning, togo i anspråk
den mest mångsidiga undersökning och utredning af existerande förhållanden,
och att till allt detta, äfvensom till utarbetande af derpå grundade
förslag, en vida längre tid erfordrades, än den, som förflutit sedan
skrifvelsen afläts, kunde icke innebära något öfverraskande för den, som
betänkte det myckna arbete, hvilket på en omsorgsfull och fullständig granskning
och pröfning af det hela måste nedläggas; att hvad Andra Kammaren
önskade framställa, utgjorde, så maktpåliggande det än vore, i sjelfva verket
ej annat än särskilda delar af detta hela, delar, som utan allt tvifvel bäst
kunde bedömas och ordnas, då de skärskådades ur de stora, allt omfattande
synpunkter, efter Indika det hela kunde komma att ordnas; att Utskottet,
äfven om det skulle anse sig ega tillräcklig förmåga att ingå i omständlig
pröfning af de flerahanda vigtiga förhållanden, som i Andra Kammarens
Tillfälliga Utskotts betänkande berördes och lågo till grund för den af Andra
Kammaren, för dess del, beslutade skrifvelsen, den tid, som dertill, enär
Riksdagen nalkades sitt slut, stått för Utskottet öppen att använda, dock
i alla händelser varit för kort; under åberopande af hvilket allt och då
det väl knappt vore antagligt att eu skrifvelse af ifrågavarande innehåll i
någon mån kunde, mot den vigtiga reorganisationsfrågans eget behof af
erforderlig tid för sin lösning, påskynda sakens gång, Utskottet ansåge sig
ega giltiga skäl för den hemställan att Första Kammaren för sin del behagade
förklara» att Kammaren för det närvarande icke funne tillräcklig
anledning vara för handen att biträda aflåtande af den underdåniga skrifvelse
Andra Kammaren uti omförmälda afseenden föreslagit; och bifölls
denna hemställan af Första Kammaren.

Af förestående redogörelse framgår, att den nu föreslagna skrifvelsen
afser frågor, som i större eller mindre mån ingå ej mindre uti de af Särskilda
Utskottet 1868 under 3:dje punkten mom- a och 4:de punkten afgifna
och af Första Kammaren hufvudsakligen afslagna tillstyrkanden, utan
äfven, på sätt Kammarens Tillfälliga Utskott 1870 antydt, i Riksdagens
underdåniga skrifvelse 1868 2:dra punkten mom. a.

Ofvannämnda af Särskilda Utskottet tillstyrkta förslag förekommo
dock i bestämdt sammanhang med hufvudfrågorna angående dels den administrativa
domsrätten, dels inrättandet af byråer i regeringsdepartementen,
af hvilka den första endast till eu del vann Första Kammarens bifall och
den sednare, som var framställd »under antagande att, genom grundlagsförändring,
åt Dcpartements-chef bereddes rättighet att afgöra vissa till Regeringen
inkommande ärenden» blef afslagen, sedan af Kong! Maj:t vid
samma Riksdag afbiten proposition om dylik förändring i grundlagen icke
vunnit bifall.

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

Hvad åter 2:dra punkten inom. a i 1868 års skrifvelse beträffar
torde, såsom under diskussionen i förevarande fråga blifvit i Andra Kammaren
vid innevarande riksdag af eu talare anmärkt, kunna med fog sägas,
att sistnämnda framställning afser en'' förbättrad organisation af embetsverkens
yttre former och verksamhetsområden, då deremot den nu föreslagna
skrifvelse!! åsyftar reorganisation af de särskilda embetsmyndigheternas
verksamhetssätt, den, efter talarens förmenande, »i vissa fall onödigt
omständliga method för ärendenas behandling, som hos myndigheterna
begagnas.»

Ostridigt torde vara att icke allenast inom, utan jemväl utom Riksdagen
en af många delad mening förefinnes derom, att vid ärendenas behandling
inom vissa embetsverk former i åtskilliga fall iakttagas, hvilka
leda till omgång och vidlyftighet utan att medföra motsvarande gagn, samt
att större och dyrbarare arbetskrafter understundom användas, än nödigt
är, hvadan åtgärder böra kunna vidtagas, ledande till förenkling i ärendenas
handläggning samt ^besparande af öfverflödiga, men oklokt använda arbetskrafter.

Ehuru Utskottet befarar, att kanske flertalet af dem, som hysa berörda
mening, betydligt öfverskatta!- de öfverklagade missförhållandena och
gör sig af deras undanrödjande väsendtligt större förhoppningar än som
torde kunna förverkligas, anser Utskottet sig dock ega giltig anledning till
det antagande, att åtgärder kunna vidtagas, ledande till förenkling, samt i
följd deraf större skyndsamhet i ärendenas handläggning inom vissa embetsverk
samt möjligen jemväl medförande någon besparing.

Det lärer emellertid ej kunna fordras, att Utskottet skall inlåta sig
på en närmare utredning häraf, hvilket förutsätter en granskning af embetsverkens
arbetssätt, som svårligen kan af Utskottet med framgång genomföras.
Utskottet tillåter sig endast antyda fördelare af den förändring
att ordinarie tjenst i möjligaste mån så ordnas, att den emot skälig löneinkomst
upptager innehafvarens hela verksamhet och det nu understundom
inträffade missförhållande undvikes, att tjensteman i lägre grad genom
förening af två eller flera tjenster åtnjuter högre aflöning än hans endast af
en tjenst fullt sysselsatta förman, samt att renskrifnings- och andra dermed
jemförliga göromål icke bestridas af ordinarie tjensteman utan af biträden
emot arfvode!!.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker Utskottet, att
Första Kammaren behagade instämma i Andra Kammarens beslut,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om icke hos de till
statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter en för -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4. 7

enklad anordning af göromålen skulle kunna åvägabringas, på
samma gång befordrande större skyndsamhet vid ärendenas behandling
och medgifvande nedsättning i kostnaderna genom indragning
af möjligen obehöfliga tjenster, samt att Kongl, Maj:t
behagade hos kommande Riksdagar göra de framställningar i ämnet,
hvartill Kongl. Maj:t må finna förhållandena föranleda.

Stockholm den 26 April 1871.

På Utskottets vägnar:

tf. S. von Kocia.

Reservation:

af Herr N. S. von Kock: Instämmande i afseende å reciten och i
det slut, hvartill Utskottet kommit, har jag dock trott, att motiveringen
bort erhålla ett annat, något förändradt innehåll, från och med den del
som börjar med orden: »Hvad åter 2:dra punkten mom a» till och med
den som slutar med orden Hjenstemän utan af biträden emot arfvodén.»
Jag ansåg, att motiverna i denna del bort erhålla rmgefärligen följande
lydelse:

Hvad åter angår 2 § mom. a i Riksdagens år 1868 aflåtna underdåniga
skrifvelse, så innefattar densamma visserligen, på sätt i 1870 års
Tillfälliga Utskotts ofvannämnda skrifvelse yttras, framställning af enahanda
syfte, nemligen vinnande af besparing jemte mera enkelhet och reda i förvaltningen,
som äfven utgjorde föremål för den af Andra Kammaren nästlidet
år beslutade underdåniga skrifvelse, hvars innehåll å den nu af Andra
Kammaren föreslagna ånyo upptagits. Framställningarne år 1868 och den
hvarom nu är fråga skilja sig dock uti flera väsendtliga delar. Då angick
frågan endast de centrala, icke de öfriga embetsverken. Dessutom var då
egentligen icke fråga om andra medel för de åsyftade ändamålens vinnande
än några inskränkningar uti den administrativa domsrätten jemte vissa
centrala embetsverks sammanslående eller ordnande, gå att dessa fingo
mera sammanhang.

8 Första Kammarens Tillfälliga ''Utslcetts Utlåtande N:o 4.

Tillfälliga Utskottet anser ingalunda hvarken lämpligt eller erforderligt
att nu tillstyrka någon förnyelse af de år 1868 gjorda underdåniga framställningarne,
åt hvilka Tillfälliga Utskottet för öfrigt tror sig förvissadt, att
Kongl. Maj:t egnar all den uppmärksamhet dossa synnerligen vigtiga, länge
på lösning väntande, frågor ofelbart förtjena. Men de nu väckta äfvensom
de enligt 7 motionärers i Andra Kammaren vid 1870 års riksdag i enahanda
riktning gående motioner ifrågasätta, bland annat, »förändringar af de
civila embetsverken och embetena eller möjligen indragningar af något
eller några bland dem, ledande till besparing i utgifterna för desamma, till
lämpligare proportioners bestämning af de med hvarje embete förenade
löneförmåner och inkomster, salut ändamålsenligare anordning af embetsutöfningen»
(N:o 108).

Dessa och andra uttryck uti motionerna och under öfverläggningarne
i Medkammaren, om de än icke bestämdt uppgifva, så antyda de dock
flerfaldiga, ofta i sammanhang med hvarandra stående brister, hvilka skola
förefinnas i afseende å embetsförvaltningen i allmänhet eller i vissa grenar
af densamma, hvaröfver, sedan längre tid, sports temligen allmän klagan.
Berörda brister, der de verkligen ega rum, synas vara af den beskaffenhet,
att desamma dels torde kunna och böra afhjelpas genom andra medel, aldeles
oberoende utaf de åtgärder angående den administrativa domsrättens
inskränkning och de centrala embetsverkens organisation 1868 års underdåniga
skrifvelse afser, dels ock, ehuru icke i denna skrifvelse påpekade
eller egande ovilkorlig gemenskap med hvad der förekommer, likväl torde
lämpligen böra i sammanhang dermed tagas i betraktande.

_ Tillfälliga Utskottet saknar både krafter och tid för att, efter verkställande
af en erforderlig fullständig utredning uti detta ämne, uttala bestämdt
yttrande ens angående alla de antydda bristernas och olägenheternas
verklighet, än mindre angående bästa sättet för deras afhjelpande.
Emellertid och då Tillfälliga Utskottet ingalunda vågar bestrida, att den
här ofvan omförmälda klagan, åtminstone till eu del, kan vara befogad,
samt att, efter undersökning derom, åtgärder nu böra vidtagas för befintliga
bristers undanrödjande eller afhjelpande, har Utskottet ansett sig här
åtminstone böra uppgifva några af de frågor, hvilka uti ofvan nämnda motioner
och Medkammarens skrifvelseförslag torde afses eller dermed ega närmaste
samband, utan att de än synas hafva vunnit fullständig lösning,
fastän de nästan alla redan varit föremål för allvarlig uppmärksamhet antingen
hos representationen eller hos en eller annan af de komitéer och
särskilda Utskott, hvilka, efter hvad nämndt är, under de sista 60 åren
sysselsatt sig väl hufvudsakligen med frågorna dels om s. k. ministerstyrelse,

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

styrelse, jemte den dermed stundom hopknutna frågan om organisationen af
embetsverken, dels angående den administrativa domsrätten, men äfven mer
och mindre med här nedan uppräknade ämnen, hvilka ansetts med hufvudfrågorna
stå uti närmare eller fjermare sammanhang, nemligen:

l:o.

Embetsmanna-bildningen.

Särskilda Utskottet har uti Betänkande den 25 Aug. 1823, efter att
hafva (pag 19) förklarat sig »vid granskning af styrelseverkens nuvarande
organisation funnit, att bristerna der äro många och stora», sedermera i sjette
afdelningen (p. 207), angående embetsmännens bildning, befordran, löner
m. m. anmärkt, att embetsmännen äro för många, illa och ojemnt aflönade,
samt att de prof, som vid inträde i statens tjenst af dem fordras, icke äro
syftesenligt bestämda.

A. v. Hartmansdorff yttrade såsom ledamot i komitéen angående
styrelseverken den 29 Juni 1822, bland annat (pag. 454, del 2) »att embetsmännen
vore för många, illa och ojemnt aflönta, för litet kunnige och uppmuntrade.
»

Två motioner angående juridiska fakulteternas förflyttning till hufvudstaden.
(Ridderskapet och adelns prot. 1856—1858, del. 2, pag 154
och 248, jemte diskussionsprotokollen i Stånden.)

2:o.

Befordringssystemet.

IJ. Excellens Grefve Liljencrantz yttrade i 1811 års komité för
tjensteregleringen: »Då eu ensam embetsman, som har att sköta vigtiga
ärenden, är för sina göromål likasom ställd på allmänhetens skådeplats,
utkräfves helt annorlunda omtanka, drift och bemödande att fullgöra dess
pligter, än då han i ett kollegium eller ett större samqväm har tillfälle att
lita på andra, eller att dölja sin maklighet eller känslolöshet med bifall
till någon annans mening. Hvarest straff och belöningar äro rätteligen
sammanpassade, eller der dygd, redlighet och en rättskaffad patriotism
hedras, men deremot egennytta, maklighet och vårdslöshet utmärkas med
föraktets stämpel, saknas aldrig skicklige, nitiske och arbetsamme embetsman.
» (pag 709 af 1817—1818 bill. 8:de delen)

A. von Hartmansdorff förklarade i 1822 års komité» Då§ 5 (6) Regeringsformen
blott föreskrifver, att minst 3 Statsråd böra haf a tjent uti civila beställningar;
då man kan komma till de sednare från hofvet och militären
samt äfven direkte, utan att hafva undergått någon examen i lagfarenheten eller
Sveriges civila författningar; och då § 8 Regeringsformen stadgar, att endast 3
Statsråd jemte föredragande behöfva vara tillstädes vid besluts fattande;

Bih. till Kiksd. Prot. 1871. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts Utlåtande N:o 4.

så är det tillfälligt, dels om någon .mera af hela Statsrådet än Justitieministern
är deruti bevandrad, dels om icke i hans frånvaro de mångfaldiga
rättsfrågor, som i Statsrådet af Statssekreterarne föredragas, blifva
afgjorda, utan att någon rättslärd ledamot eller föredragande i deras bedömande
deltager.

Enär cheferna för embetsverken hafva sina skäl till att icke vara så
nogräknade med examina för dem, som intagas; och om ton att värdera
och fordra kunskaper icke gifves ofvanifrån; så är det endast författningarne,
som skola motväga förringandet af einbetsmännens kunnighet. Men
författningarne förmå det ej, om de högre embetsmännen se genom finger
med okunnigheten.» (p. 473—474)

»Så länge embetsverken icke göras ansvariga för antagandet af okunniga
ämnesvenner, torde de examina, som af dem anställas, endast blifva
tomma formaliteter, eller detsamma som om inga förhör utom universiteten
egde rum, hvaraf menliga följder måste härröra. 1 Norge, hvarest
universitetet är i hufyudstaden, är alltid någon af Högsta Rättens ledamöter
närvarande vid civila embetsexamina, och man hör i Christiania
Regeringsadvokater examinera jemte professorerna. Derigenom ersättas,
åtminstone i juridiken, de förhör inför sjclfva embetsverken, hvilka här
redan ega rum och för framtiden borde göras allvarligare. Något liknande
hvad som här redan gäller för officerare vid de vetenskapliga militäreller
ingeniör- och artillerikorpserna, att man väl kan inträda i den lägsta
graden, utan någon annan än den allmänna militärbildningen, men att man,
för att komma till högre tjenst, måste, merendels flera år efter utgången
från Krigsakademien, taga en högre militärexamen vid sjelfva korpserna —
torde med tiden äfven böra införas i civilen. I Preussen sker det redan.
Embetsmännen der måste utom inträdesexamen undergå 2:ne högre embetsexamina,
hvaraf den sista vanligen tages 4 till 5 år, sedan man lemnat
universitetet. Derför kunna ej heller de preussiska embetsmännen åsidosätta
studierna med detsamma de begynna tjenstgöring en, utan vänjas vid
att förknippa praktiken med theonen, hvilket hos oss synes mindre vara
plägsed, än vederborde.» (p. 480 — 481) — — — —

»Kompetens borde endast kunna beräknas mellan behörigen examinerade
civila embetsmän. Lika litet som en civil embetsman, hvilken möjligen
blifvit utexaminerad såsom kadett, men föga eller intet gjort krigstjenst,
sedermera får beräkna sig sin civila tjenst till godo, för att blifva
major eller öfverstelöjtnant, lika litet borde ett omvändt förhållande ega
rum. Ännu mindre borde det ske, när aldrig någon civil embetsexamen
föregått. Rättvisan fordrar ock, att då man ej från postmästare eller tullinspektor
får blifva ryttmästare eller öfverste, från landshöfding eller pre -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4. 11

sident blifva regementschef eller general, så borde manj ej heller från dessa
militära värdigheter kunna befordras till de motsatta civila- 28 § Regeringsformen
bestämmer 2:ne egenskaper såsom enda grunden till befordran, nemligen
de sökandes förtjenst och skicklighet. Orsaken hvarföre embetsman icke få
räkna sig deras civila förtjenster till godo i militär väg är utan tvifvel,
emedan de förutsättas sakna den dertill erforderliga skicklighet. Om detta
skäl på god grund gäller mot embetsmännen i militären, så bör det äfven
gälla mot militärer i civilen, och det så mycket mera som de kunskaper,
hvilka behöfvas för att vara embetsman, merendels äro större och svårare
att inhemta, än dem man kräfver af någon för att blifva officer. Den
tillfälliga omständigheten, att råden i ett kollegium eller sekreterare och
kamrerare vid ett landshöfdingeembete göra presidentens eller landshöfdingens
brister mindre påfallande, gifver honom likväl icke den egna skicklighet
grundlagen fordrar. Följden bör, enligt hvad erfarenheten äfven intygar,
blifva, att han såsom chef, i stället för att hålla tillsyn öfver sina
underordnade, måste ligga i händerna på dem, samt oredor och försnillningar
uppkomma.

Embetsmål^ utnämnande af Kongl. Maj:t tyckes böra sträcka sig
längre än hittills. Utom landträntmästare och kronofogdar, som nyligen
blifvit iubegripne under Konungens utnämning, synas t. ex. äfven länsbokhållare,
läns- och consistoriinotarier samt alla "tullförvaltare oeh tullkontrollörer
böra blifva det. Sedan dessa tjensteman skulle vara studerande
och det ålåge embetsman i allmänhet att begynna sin bana vid de
lägre förvaltningsmyndigheterna i orterna, borde åt deras befattning gifvas
ett jemlikt anseende med motsvarande domstolseinbeten, t. ex. häradshöfdingarnes,
hos hvilka man redan sett ättlingar af våra förnämsta slägter
dana sig till jurister, under det sådana efterdöme!! saknas i förvaltningsväg.
Oaktadt vigten af kronofogdetjensterna hafva de hittills hos oss icke egt
en deremot svarande värdighet, hvarigenom de ofta kommit i ostuderade
och ringa personers händer. I Norge åter böra de Kongl. fogdarne vara
examinerade såsom andra embetsman; de hafva kapitens rang, lika med
sorenskrifvare; förordnas vanligen till att förestå Amtmannens (landshöfdingens)
embete, när han är hindrad, och befordras efter deras skicklighet
till landets högsta värdigheter, hvarpå närvarande Norska Statsråd gifver
exempel.» (pag. 489—491)

I Särskilda Utskottets betänkande af den 25 Augusti 1823 tillstyrktes,
bland annat: »Att, till vinnande af erfarenhet huru ärender i orterne uppkomma
och behandlas, ingen vid central-verken inom hufvudstaden må till
tjenst med Kongl. fullmakt befordras, utan att hafva tjenstgjort hos embetsmyndigheter
af första instantien i landsorterne»; (pag- 213)-

12

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

3:o.

Afiöningssättet, flera tjensters samtidiga innehafvande, minskadt antal af

fenster och pensionering.

Särskilda Utskottets betänkande angående grunderna för allmän reglering
af statens embeten och tjenster af den 6 Maj 1818 innehåller bland
annat; »Det är beklagligen en sanning, att numera hvarje yngling, som inträder
i statens tjenst och icke eger desto betydligare egen förmögenhet,
måste, då han finner de allmänna verken fyllda af tjenstemän, oftast äfven
af redan anställde lönlöse aspiranter, och således har hvarken bergning för
ögonblicket eller utsigt dertill annorlunda än i en aflägsen framtid, nödgas
dels ingå i flera verk, för att tid efter annan kunna erhålla på olika stater
några små lönevilkor, dels sysselsätta sig med kommissioner för enskilde,
till vinnande af hvad som brister i nödig utkomst. Att det allmännas
tjenst härvid lider, säger sig sjelf. Ingen är på sitt bestämda ställe och
pa bestämd tid att påräkna, göromålen blifva eftersatta, nya tjenster anses
behöfliga, föreslås och inrättas, och denna cirkel af förlägenheter och palliativer
förnyas beständigt, utan annat resultat än en mer och mer ökad
stockning i^ administrationen, som slutligen icke kan lösas, utan måste med
kraftiga mått på en gång afhjelpas. Uppskjutes denna åtgärd nu, så blir
den en annan gång så mycket oundvikligare, och riket lider under tiden
af detta mellanstånd mer än framtiden kan ersätta.» (pag. 679)

»Det blifver nödigt att vid befordringar till tjenster förebygga i möjligaste
måtto inflytandet af enskilda konsiderationer och gynnares förord.
Utvägar böra sökas att försäkra skicklige och flitige tjenstemän, att, då de
söka. beställningar, hvartill de äro kompetente, icke varda förbigångne af
oförtjente personer. De embetsmän, som utgifva vittnesbörd till sina underhafvande,
böra för riktigheten deraf ansvara, hvarefter inga ensidiga tillägg
ega rum.» (pag. 681)

A. v. Hartmansdorff yttrade i komité 1822;

Fullmakts- och papperslösen

borde upphöra att särskildt betalas till vederbörande, utan i stället ingå i
kartan, till ersättning, genom statsverket, åt de embetsmän, hvilkas lön
är beräknad på sådana sportler.

Så länge fullmaktslösen är ställd på närvarande fot, så äro åtskilja®
embetsmän frestade att föröka mängden af adelsbref, titlar och ordensdiplomer,
eller att, för egen vinning, åstadkomma slöseri med de belöningsmedel
regeringen uti ett fattigt land eger. Så länge papperslösen utgör
den förnämsta inkomsten för domstolarne och vissa andra myndigheter af
första instantien, samt för betjeningen uti högre rättegångs- och förvalt -

13

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

ningsverk; så är vederbörandes dagliga utkomst och intresse stridande mot
tvisters förlikande och mot korthet i domstols- och andra allmänna handlingar.
Då ämnet icke räcker till, utdrager man stilen till en otrolig grad,
så att lagstiftaren sett sig föranlåten att uti 30 Kap. 3 § Rätteg.-Balken
stadga huru många rader som skola skrifvas på sidan, och frågan har äfven
varit att bestämma antalet af stafvelse!’ i raden. Inginge fullmakts- och
papperslösen i kartan så förekommos dessa missbruk, och staten erhölle
medel till att sjelf löna sina embetsman. Desse finge eu säker lön att påräkna,
och endast större besvär af fullmakters och tvisters förökande samt
rättshandlingars förlängande. Den betalande skulle ock, vid fullmaktsoch
papperslösens erläggande, hafva den tillfredsställelsen att i kartan se,
det penningarne kommo staten till godo. Att dessa skulle blifva tillräckliga
till de nödiga embetsmännens skäliga aflöning är sannolikt.» (pag.
259—260. lista del.)

»Skulle bevis erfordras derpå, att tjensterna hos oss äro för många,
eller att embetsmännen icke hafva nog sysselsättning med en beställning:
så behöfver man blott erinra sig, att mängden söker få förena flera, och
att man sällan ser någon embetsman, som redan innehar åtskilliga sysslor,
draga i betänkande att åtaga sig ännu några till, utan att, det oaktadt,
nödgas vara på embetsrummcn om eftermiddagen, såsom fordom hos oss
och ännu i andra länder. Vill man med deras embetspersonal jemföra
vår, så behöfver man icke gå längre än till det med oss både i lokal- och
andra afseenden så lika Norge, för att finna skilnaden. Då vår civilstat
utgör 9,866 personer, belöper sig Norges, enligt Herr Hagelstams uppgift,
blott till 1,364, hvartill, då tullbetjeningen der blifvit för ringa beräknad,
torde böra läggas fyllnaden i 1,500 personer. I stället för att våra embetsmål!,
förhållsvis till folkmängden, endast skulle vara 3, äro de 6 h
gånger flera än i Norge. Ehuru embetsmännen der i vissa afseenden
torde vara för få, har man dock ansett dem kunna öfver hufvud inskränkas
till antalet, och derföre, äfvensom här, nedsatt en komité för indragningen
af öfverflödiga tjenster.» (pag. 457—458.)

»Amtmännen der hafva hvarken lands-sekreterare, lands-kamrerare
eller någon annan till deras biträde. De måste arbeta på eget ansvar och
stöda sig på egna kunskaper, skola sjelfva hålla sig renskrifvare och
hafva ej befattning med uppbörden. Denne indrifves af fogdarne och
insändes direkte till statskassan.» (pag. 459.)

»Ehvad lefnadssätt än uti ett samhälle är rådande, så är det hvarken
billigt eller staten värdigt, att dess tjenare skola, i jemförelse med andra
medborgare, igenkännas på deras torftighet, tiar ett folk råd till att lefva
yppigt, så bör det äfven hafva råd till att löna sina embetsman derefter.

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

De svenska äro, jemförelsevis med de norska, icke allenast vanlottade i
aflöning, utan denna är, i anseende till skilnaden emellan penninge- och
indelningsvärdet, så ojemnt fördelad, att underordnade ofta hafva större
löner än deras förmän.» (pag. 494.)

»Enär lönerna äro sa små, att ingen kan lefva af en, måste han naturligtvis
skaffa sig flera, och med detsamma flera beställningar. Som det
ej gerna tillätes att förena dem inom samma verk, för trängseln mellan de
lönsökande, men^ väl i flera verk, emedan man dessförutan icke skulle kunna
berga, sig: så måste man äfven tjena i flera; följaktligen skynda ifrån det
ena till det andra och förspilla tiden på vägen. Då befattningarne äro
delade emellan så många, och innehafvarne aldrig med säkerhet träffas i
ett visst verk, utan måste vara än här än der; så förloras äfven tid på
budskickningar och på inväntningen af upplysningar och handlingar, hvilka,
för vederbörandes frånvaro, icke äro att tillgå i det ögonblick de béhöfvas’
Hvar och en vet dessutom huru stor åtskilnad det är på det arbete, som

man ostördt får handlägga, och på det man måste gå till och från.

Då staten gifver 3 små löner i stället för en större, hvars innehafvare
möjligen kunde förrätta arbetet för alla 3: så måste Staten i all mänhet

betala mera för de 3 små, än som skulle béhöfvas för den större
ensamt, emedan man förhållsvis ej kan bjuda så litet åt en hvar af
de flere, som åt den ene embetsmannen allena, i hvars hand den samlade
penningen finge ett större värde. Då embetsmannen är illa aflönt, så är
han, i känslan af denna oförrätt, naturligtvis ovillig att göra mera, än jemnt
upp hvad man kallar sin skyldighet, eller minimum af sin embetspligt.
Hvarje steg derutöfver låter man betala sig, och staten kan icke vänta
annat; .emedan embetsmannen måste söka sin utkomst annorledes, när lönen
icke gifver den. För nya frågor eller mål, som fordra vidlvftigare handläggning
an den vanliga, måste man tillskapa komitéer eller direktioner
med särskild aflöning för ledamöter och betjening, åtminstone för den sednaie,
om de förra icke skulle erhålla sådan vedergällning. Ifrån statshyäifmngen
1809 till slutet af år 1818 hafva icke mindre än 77 komitéer
blitvit tillsätta, hvaraf många ännu fortfara, utom dem som de sednare åren
tillkommit. Enär de högre embetsmännen icke heller hafva sin utkomst
åt deras egenthga lön: så måste de äfven vara angelägne om, att blifva
ordförande eller. ledamöter uti hvarjehanda komitéer, direktioner och
''ommissioner, hvilkas indragning, om de voro eller blefvo umbärliga, följaktligen
strider både mot ledamöternas och betjeningens intresse. Derigenom
astadkommes och bibehålies ärendenas splittring emellan många
särskilda myndigheter, till Statens betungande och målsegandens besvär,
samt toranledes den motsägelsen, att embetsman, som höra till tredje in -

15

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

stantien, redan sutit öfver ditkomrnande mål, i den andra eller första. Om
denna utväg, till vinnande af erforderlig lön, icke alltid kan begagnas, så
måste tillökning gifvas under andra rubriker eller af så kallade särskilda
medel», (pag. 498, 500.)

Kan embetsman icke erhålla så många af de små portioner lön,
staten gifver, att de förslå till hans bergning: så måste han bemöda sig
att ersätta bristen genom tjenst åt enskilda eller så kallade kommissioner.
Invecklingen och mängden af embetsverken äro mycket tjenliga att befordra
denna näringsgren. Antingen den består deri att vara utredningsman i
sterbhus, sakförare eller blott efterfrågare, påskyndare och afsändare af
mål, eller anskaffare af lån och fullmakter m. m.; så fordrar den mycket
spring och brefvexling. Till det förra måste man använda hvad som, af
morgonen och förmiddagen, kan undandragas Kronans tjenst, samt eftermiddagen
till brefskrifning. Derföre, då embetsmännen, i andra länder,
äro på embetsrummen äfven om eftermiddagen: så är det högst sällsynt,
att der, vid denna tid i Stockholm, träffa någon annan, än den som expedierar
posten. Olika var förhållandet fordom. Enligt 1626 års CanzlOrd
§ 10, skulle de lägre tjenstemännen vara på embetsrummen 4 timmar
för- och 3 timmar eftermiddagen, samt enligt § 11 Riks-Canzleren och
Canzli-Råden likaså. Detsamma stadgades i 9 § 2, 3 och 4 mom. af
1661 års Canzl.-Ordn. med den skilnad, att för Riks-Canzleren och hans
Assessorer bestämdes 1 timma mindre eller blott 3 på förmiddagen
De lägre tjenstemännen skulle, på de föreskrifna timmarue, »alltid låta sig
finna i canzliet, hvad heller der var att göra eller ej, och ingen canzlist
fördrista sig att gå dädan, i något sitt eget eller andras ärende, utan sin
secreterares vetskap och förlof; och ingen secreterare öfvergifva sittarbete
utan Riks-Canzlerens eller Canzli-Rådets, som tillstädes var, vetskap och
vilja». 1 1714 års Canzl.-Ordn. stå inga timmar utsatta; men i 22 § säges
att då ärende!1 förekomme, hvilka icke tålde dröjsmål, finge ingen gå boit,
förr än allt vore väl beställdt, fast det skulle öfverskrida de vanliga timmar.
Dylika stadgar hafva sedermera blifvit upprepade i alla påföljande CanzliOrdningar,
men inga timmar vidare bestämda. Ännu är förhållandet med
arbetstiden för embetsman i andra länder, hvaribland äfven Norge, detsamma,
som fordom hos oss. Således kan man i Christiania vara förvissad
om, att hvarje eftermiddag, från kl. 4 till 7, finna embetsmännen vid
Regeringens departementer, till och med Stats-Råden, på deras embetsrum.
Här ser man deremot ingenting dylikt, utom i Kong]. Cabinettet,
hvarest alla hafva lön, och de ringaste hafva den bättre, än canzlister
och copister i de öfriga'' verken. Då så mycken tid för våra embetsman
förspilles på enskilda kommissioner och gåendet mellan de flere verk, dit

16

Första Kammarens Tillfälliga UtsTcotts Utlåtande N:o å.

de höra; och då någon tid måste egnas åt husliga bestyr, och hemtandet
af vederqvickelse, i den fria luften, eller i sällskapslikhet; så frågas: när
och huru de icke förmögna embetsmännen, eller de flesta, skola få rådrum
att lugnt och alfvarligt tänka på sin embetsförning och det allmänna
bästa? när att läsa och följa med sitt tidehvarf i upplysning? de som
skola upplysa Regeringen och tillfredsställa folkets anspråk på en god
statsförvaltning. År det icke fruktansvärdt, att ärenderna på detta sätt
skola behandlas ytligt eller efter blotta tabulaturen? Då embetsmannens
nödställda belägenhet icke upphör vid de högre graderna, utan tvingar
honom, äfven efter upphinnandet af tromansvärdigheten, att sig af enskilda
tillgodoberäkna och emottaga kommissionsarfvoden på några Riksdaler och
skillingar: huru skall han ega oberoende nog, för att, utan anseende till
personen, yttra sin mening och utöfva sina pligter? Till de högre embeten
torde Regeringen mången gång nödgas taga militairer, bland hvilka kommissionsyrket
ej fått insteg, eller mindre skickliga, men förmögna adelsmän,
endast derföre att Råden eller Expeditions-secreterarne, genom ifrågavarande
omständigheter, icke hafva nog anseende till att förestå statens
förnämsta värdigheter eller, i brist på egen förmögenhet, sakna medel till
att behörigen representera dem.

I landsorterna kan kommissionsnäringen föga drifvas, i jemförelse
med hvad som sker i hufvudstaden. Ilofrätterna, konsistorierna och
landshöfdinge-embetena äro de myndigheter, som egentligen lemna utrymme
dertill. Der sådane icke finnas, måste den otillräckligt lönte embetsmannen,
som icke kan åtaga sig landtbruk eller något annat näringsfång,
lefva af sportler. Då lönen för somliga beställningar, t. ex. häradshöfdingarnes
(med 75 Riksdaler) hufvudsakligen är beräknad på papperslösen;
och dess belopp åter beror på mängden och vidlyftigheten af tvister,
så blifver enigheten medborgare emellan, såsom förut sagdt är, (förra
afdeln. sid. 260) just stridande mot utkomsten för de embetsmän, genom
hvilkas åtgärd osämjan skulle biläggas i sin begynnelse. Detsamma gäller
äfven, ehuru i ringare moll, om Landskanzlier, Landscontor och Hofrätter.
Åro de otillräckligt aflönta, utan egen förmögenhet eller annat
näringsfång varande, embetsmännen kontrollerande, eller uppbördsman och
penningeförvaltare, hvilka ej kunna draga någon betydlig inkomst af papperslösen:
så frågas, huru de skola vinna sin bergning, utan att se genom
finger med dem, de skola bevaka, eller söka göra sig de influtna penningarne
fruktbara? hvarmedelst Kronan dels får mindre inkomst, såsom anmärkt
blifvit i fråga om tullen, dels förlorar på vederbörandes kassabrist
och balanser, (pag. 501—505.)

4:o

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4. 17

4:o

Ett förbättradt arbetssätt inom rikets styrelseverk.

Derom anhöllo Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 2 Juli 1818.

Särskilda Utskottets betänkande den 25 Augusti 1823 innehåller
härom, bland annat, »att förvaltningsverkens nu varande sammansättning
samt antagna oriktiga arbetsmetoder föranleda icke blott till ökadt arbete,
utan jemväl till långsamhet vid ärendenas behandling.» (pag. 208)

5:o.

Ekonomiska författningars samlande, omarbetande och förenklande.
Särskilda Utskottets betänkande den 6 Maj 1818 innehåller:

»Att rikets ekonomiska lagar tarfva en revision och utgallring, grundad
på närvarande tidehvarfs behof, är redan så ofta påstådt och af Rikets
Ständer vid de sist öfverståndna riksdagar yrkadt, att Utskottet icke behöfver,
- rörande denna omständighet, ingå i någon vidlyftig framställning.
Om det redan i och för sig är för både styrande och lydande högst betungande
att i hvarje förefallande enkel fråga behöfva jemföra en mängd
på vida skiljda tider utgifna författningar, hvilka beständigt på hvarandra
hafva afseende och ömsesidigt åberopa hvarannan, dertill blifva år ifrån
år till större och mindre del olämpliga och i behof af förklaringar, hvilka
oftast genom den sålunda tilltagande mängden och invecklingen af stadganden
bära inom sig frön till nya förklaringar och deraf följande större
oreda; så är det framför allt ovedersägligt, att, om någon minskning och
förkortning i embetsmännen3 göromål, hvarförutan personalen icke heller
betydligen kan minskas, skall vara att påräkna, och om således hvars och
ens billiga anspråk på skyndsamhet och bestämdhet vid ärendenas afgörande
i de allmänna verken skall någonsin kunna uppfyllas, måste denna
sedan långliga tider tillbaka grundlagda och fortsatta oreda vederbörligen
afhjelpas■ Att detta icke annorlunda kan verkställas än genom utarbetningen
af ett ekonomiskt lagverk, som efter skedd granskning af de ännu
gällande författningarne upptager under vissa bestämda titlar och i nödig
korthet hvad för framtiden skall gälla till allmän efterrättelse, tror Utskottet
inses af hvar man. Behofvet af ett sådant ekonomiskt lagverk är
temligen allmänt erkändt, och Utskottet har sig bekant, att äfven vid denna
riksdag motioner derom blifvit gjorda. Sedan ett sådant verk en gång
hunnit blifva antaget och kungjordt, blefve det ganska lätt att genom en
fortsatt årlig berättelse eller ett summariskt sammandrag af utkommande
nya författningar sätta alla sednare stadganden i behörigt sammanhang
med de äldre, såsom det i andra länder sker genom så kallade »UegierungsBih.
till Biksd. Prof. 1871. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 Häft. 3

18

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

Blätter» eller »Bulletins des loix». Det skulle då vara antaget såsom regel,
att hvarje ny författning bestämdt innehölle, hvilken paragaf eller moment
af den ekonomiska lagen genom densamma ändrades, eller, ännu rättare,
att författningen egentligen utgjordes af en alldeles ny redaktion af det
ändrade eller upphäfna stället, så att, vid hvarje ny upplaga af det ekonomiska
lagverket de nya §§ eller momenterne endast insattes i de gamlas
rum, hvarigenom äfven åberopandet och jemförandet af flera stadganden
försvunne, och utslag och expeditioner i ekonomiska frågor kunde reduceras
till den största möjliga korthet och enkelhet.

Utarbetandet af en sådan ekonomisk lag, befriad från alla onyttiga
och förvillande stadganden, och rättad efter tidens behof, som äfven påkallar
förenkling af det hittills så invecklade beskattnings- och uppbördssätt,
är hvad förra Ständer velat, bland annat, öfverlemna till den så
ofta underdånigst begärda särskilda komitéen, och Utskottet delar i allt afseende
den öfvertygelse, att ty förutan hvarje steg till en önskad förbättring
i administrationen endast kan betraktas som palliativ» (pag. 675—677)

Uti Särskilda Utskottets betänkande den 25 Augusti 1823 säges:

»Såsom ytterligare orsaker till embets- och tjenstemäns förökade antal
kunna räknas:

Att göromålens mängd blifvit fördubblad genom tid efter annan utfärdade
författningar, så väl rörande näringars idkande, som i afseende på
kameral verket; och hafva dessa författningar utgjort en sådan mängd, och
varit spridde i så många särskilde samlingar, att ofta blott efter sökandet
af en författning eller ett stadgande, hvars tillämpning kommit i fråga,
medtagit lika lång, stundom mera tid än ärendernas afgörande•» (pag. 207)

1822 års komitébetänkande omförmäler, att då funnos »mångfaldiga
och till ett antal af inemot 15,000 uppgående författningar, som angå de
med jorden i afseende på egande och dispositionsrätten förenade olika
skyldigheter, statens inkomster och utgifter, de hemmanen i allmänhet
åliggande besvär, samt allmänna ordningen och hushållningen», (pag 38).

6:o.

Vissa ärendens öfverlemnande till slutligt afgörande åt kompromisser

eller nämnder.

1822 och 1859 års komitéer hafva fästat uppmärksamheten på lämpligheten
häraf, i afseende å frågor »hvilkas pröfning berodde på noga kännedom
af lokala förhållanden.» Se 1859 års Bet. pag. 17.

År 1869 var inom Första Kammarens Tillfälliga Utskott fråga väckt
om vissa fattigvårdsärenders afgörande af nämnd, utsedd bland fattigvårds -

19

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4.

samhällets medlemmar, men blott till en del utaf dem, till en annan utaf
landshöfdingen, (icke embetet).

7:o.

Flera ekonomiska frågors öfverlemnande till afgörande åt de kommunala
myndigheterne men dessas och enskildas befriande från statsbestyr.

Klagomålen i flera landsorter äro högljudda öfver enskilda medborgares
belastande med obligatoriskt biträde vid häktning, fångforsling, uppbörd,
statistiska uppgifter m. m.

8:o.

Åtskiljande af bestyren med uppbörd och penninge-förvaltning från
säkerhetspolis och åklagarekall, jemte ett bättre ordnande af åklagareväsende
t.

Motioner i denna riktning hafva blifvit väckta vid åtskilliga riksdagar,
t. ex. N:o 172 och 173 R. A. 1862.

Naturligtvis hade, i fall motiverna skolat skrifvas för Utskottets eller
fleras räkning, utaf de ofvanstående citationerna en stor del måst uteslutas.
Nu deremot, då jag ensam är ansvarig för hvad jag här nedskrifva, anser
jag mig hafva kunnat genom val af citationer antyda i hvad riktning jag
för min del förmenar reformerna böra gå. Jag torde framdeles få tillfälle
att härom närmare utveckla mina åsigter.