Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
1
A'':o 27.
Ank. till Eikscl. Kansli den 9 Mars 1871, kl. 10 f. ro.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens är 1870 församlade Revisorers
berättelse, angående granskning af Statsverkets samt andra,
utaf allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under är 1868.
(I. A.)
Sedan ofvannämnda revisionsberättelse, jemte de underdåniga utlåtanden
och förklaringar, vederbörande embetsverk och myndigheter i anledning
deraf till Kong]. Maj:t afgifvit, blifvit af Riksdagen till Stats-Utskottets
behandling hänvisad, har Utskottet tagit kännedom om dessa handlingar
samt inhemtat de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar
och får härmedelst underställa Riksdagens pröfning de utaf Revisorerne
gjorda framställningar, hvilka Utskottet ansett från dess sida påkalla yttranden;
följande Utskottet vid uppställningen häraf samma ordning, som
uti revisionsberättelsen blifvit iakttagen.
Kongl. Utrikes-departementet.
§ i.
(Rev.-ber. pag. 16. Förkl. pag. 359.)
... . . Angående
Unhgt konsulsfondens obligationsräkning hade vid fyra särskilda priset å intillfällen
under revisionsårét Stockholms stads 5-procents obligationer 0uigatimer
Bih. till Rilcsd. Prot. 1871. 4 Sami. 1 Afd. 17 Höft. ]
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 27.
den 30 September 1858 blifvit inköpta till ett nominelt belopp af 17,500
R:dr; men då vid inköp af dylika obligationer, under revisionsåret icke obetydlig
kapitalrabatt, såvidt Revisorerne hade sig bekant, i allmänhet beviljades?
hade det ådragit sig Revisorernes uppmärksamhet, att ifrågavarande
obligationer, enligt anteckning i räkenskapen, blifvit al pari inköpta.
det utaf Revisorerne uppmärksammade förhållande
förklaring, vederbörande endast åberopat ett vid förkla
-
har,
Till bemötande af
uti
afgifven
ringen fogadt intyg af följande lydelse:
Kong!.
»Uppå derom af honom sjelf gjord anhållan hai Chefen, föi
Utrikes-departementets kameralafdelning, Expeditions-sekreteraren E. van
Brienen inför mig redovisat förhållandet med obligationsköpen för konsulsfondcns
räkning år 1868, samt dervid till. fullo styrkt, att de obligationer
han inköpt icke kunnat erhållas under pari. hvilket härmedelst intygas.
Stockholm den 7 December 1870,
( 1 W n phtrn p.r&t P.r.»
Utskottet har visserligen funnit den afgifna förklaringen i så matto
ofullständig, att deruti icke meddelas redogörelse, för de sakförhållanden,
hvarigenom vederbörande, på sätt intygadt blifvit, till fullo styrkt, att ifrågavarande
obligationer det uppgifna året icke kunnat under pari erhallas;
och ehuru Riksdagen, för fullständigt bedömande af frågan, icke torde
hafva bort sakna kännedom om dessa sakförhållanden, får Utskottet likväl,
med afseende å beskaffenheten af de upplysningar Utskottet kunnat förskaffa
sig, angående priset å ifrågavarande obligationer, livilka numera hira
blifvit till fulla beloppet inlösta, hemställa,
att Riksdagen måtte vid den afgifna förklaringen i amnet lata
bero.
§ 2.
(Rev.-ber. pag. 17. Förkl. pag. 359.)
Angående Enligt redogörelsen för anslagen från handels- och sjöfartsfonden
V‘af^en''ut- hade under revisionsåret blifvit utbetaldt ett belopp af 538 R:dr 38 öre,
giftspost. utförande Sveriges bidrag för nämnda år till underhållssumman för en fyr
å Gap Spartel. På sätt Revisorerne anmärka, funnes emedlertid någon
annan verifikation för denna utbetalning icke redogörelsen bilagch an ett
af de förenade rikenas generalkonsul i Marocco under den 15 Februari
1868 utfärdadt qvitto å 1.500 francs, som han såsom dessa rikens bidrag
till berörda ändamål emottagit.
Uti häröfver afgifven förklaring har Chefen för Utnkes-departementets
kameralafdelning hufvudsakligen anfört, hurusom intyg rörande donna
inbetalning ifrån vederbörande lokalmyndighet i Marocco blifvit mer än
3
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
en sång, ehuru hittills utan påföljd, ifrån de förenade rikenas kousularagent
i Tanger infordradt; och att, om detta intyg skulle i Marocco utfärdas
å landets språk, blefve det konsularagentens åliggande att bestyrka
intygets innehåll, hvadan vederbörande härstädes ändock slutligen nödgades
att anse nämnde agents intyg om inbetalningen såsom fullgiltigt, da icke
i detta fall, såsom vid redogörelserna för Schelde- och Sundska tullarnes
afbetalningssummor kunde ske, vederbörande lokalmyndigheters qvitten,
affattade å allmänt kända språk, kunde såsom verifikationer begagnas.
Utskottet finner visserligen att Revisorerne så mycket mindre saknat
foa- för ofvanberörda framställning, som vederbörande departement sjelft
ansett nödigt att ifrån de förenade rikenas lconsularagent i langer mer än
en <rång infordra ifrågavarande slags intyg; men ehuru sådant, pa satt
upplyst blifvit, hittills skett utan påföljd, torde likväl, sedan uppmärksamheten
blifvit å förhållandet fäst, sådana åtgärder från departementets sida
vidtagas, att kameralafdelningen för framtiden beredes tillfälle att erhålla
de af Revisorerne ifrågasatta verifikationer, och det är under en sådan
förutsättning Utskottet hemställer, _ „
att Revisorernes förevarande framställning icke ma till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Kongl. Arméf omltningen.
§ 3.
(Rev.-ber. pag 23. Förkl. pag 362—369.)
Enligt hvad Revisorerne omförmäla, hade i anledning atf en ^a^^gdedt
1855 års statsrevision framställd anmärkning, att de under dåvarandeenfMrkt
Krigskollegii förvaltning ställda kassor och enskilda medel, ehuru inrattade personaL
och afsedda till helt andra ändamål än Krigskollegii aflöning,_ likväl fortfarande
för hvarje år. blifvit tagna i anspråk för denna aflöning, medelst
bidrag, uppgående till ganska betydliga belopp i förhållande till dessa
kassors inkomster, Rikets Ständer vid 1856—1858 årens riksdag, pa satt
underdåniga skrifvelsen den 27 Januari sistnämnda ar visar, beslutit, att
ifrågavarande kassor och fonder då och för framtiden matte från alla
utgifter i berörda hänseende befrias. Vid 1865-1866 årens riksdag, med
hvilket sistnämnda års början Krigskollegium förändrades till Armetorvaltning,
bestämdes dess aflöningsstat till 123,200 R:dr, hvaruti Kongl.
Makt vid 1867 års riksdag äskade tillökning dels till aflöning åt en vaktmästare
med 500 R:dr, som af Riksdagen beviljades, dels ock till aflöning
åt en förstärkt revisionspersonal af en revisor och fyra kammarskrifvare
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
med tillsammans 6,200 R:dr, hvilken sednare anslagstillökning deremot af
Riksdagen vägrades, under det uti underdåniga skrifvelsen den 8 Maj 1867
gjorda förklarande, att det revisionsarbete, för hvars förrättande de ifrågaställa
befattningarne voro afsedda, borde kunna genom en förändrad arbetsfördelning
af den förutvarande personalen behörigen fullgöras; och blef i
följd häraf anslaget å 1868 års stat, inberäknadt det åt nämnde vaktmästare
beviljade aflöningsbelopp, 500 R:dr, uppfördt till 123,700 R;dr.
— Emellertid hade, utöfver detta af Riksdagen fastställda anslag, för revisionsåret
blifvit afförda, såsom aflöning till tjensteman vid detta embetsverk,
uti räkenskaperna för förenade mötespassevolansfonden en summa af
10,966 R:dr 67 öre och uti redogörelsen för invalidhusfonden ett belopp
af 1,200 R:dr, eller tillhopa 12,166 R:dr 67 öre; och hade Revisorerne
desto heldre ansett sig böra härå fästa Riksdagens uppmärksamhet, som
uti det belopp, hvilket å den förra fonden anvisats, inginge aflöning med
6,200 R:dr, åt förenämnde revisor och fyra kammarskrifvare inom Arméförvaltningen.
Hänvisande till hvad Kongl. Arméförvaltningens i anledning häraf
afgifna underdåniga utlåtande innehåller, får Utskottet dervid erinra, att,
på sätt af Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1841, angående upphörande af
den såkallade mötespassevolansafgiften, iuhemtas, det af Rikets Ständer
såsom vederlag för nämnda afgift beviljade statsanslag endast var afsedt att
användas dels till kostnadernas bestridande i och för den indelta arméens
underhåll och sjukvård under möten, marscher och mönstringar, jemte de i
och för truppernas vapenöfningar oundvikliga utgifter och förvaltningskostnader,
dels ock till nedsättning i vakansafgiften för alla de indragna rotar,
för hvilka mötespassevolans dittills icke blifvit jemte vakansafgiften erlagd,
utan i denna sistnämnda afgift ingått. — Väl har Kongl. Maj:t, i sammanhang
med nådigt beslut om förutvarande 3:ne passevolansfonders förenande
till en fond, hvaröfver borde upprättas hufvudbok, som vore underkastad
Kammarrättens samt Rikets Ständers och deras Revisorers granskning,
uti nådigt bref den 24 Juli 1844 förklarat, att den granskningsrätt, som
sålunda blifvit Rikets Ständer och deras Revisorer medgifven, icke finge
föranleda eller begagnas till inskränkning af Kongl. Maj:ts höga rätt att,
enligt Rikets Ständers uttryckliga förklarande, om de sammanslagna fondernas
användande ändamålsenligt och efter godtfinnande i nåder förordna.
~ Men i anledning af Rikets Ständers Revisorers erinran om olämpligheten
deraf, att ifrågavarande, jemte andra under dåvarande Krigskollegii
förvaltning ställda kassor, årligen togos i anspråk för en del af Kollegii
aflöning, har Kongl Maj:t uti nådig proposition till Rikets Ständer vid
1856—1858 årens riksdag föreslagit, att krigskollegii hela aflöning och
Stats-Utshottets Utlåtande N:o 27.
5
således äfven den del deraf, som utgått af kassor och särskilda medel,
skulle på Riksstaten öfverflyttas. Detta bifölls af Rikets Ständer, hvilka
i sammanhang dermed beslöto, >det", såsom orden uti underdåniga skrifvelsen
den 27 Januari 1858 lyda, »ifrågavarande kassor och fonder nu och
för framtiden må från alla utgifter i berörda hänseende befrias.» — Genom
Rikets Ständers bifall till Kongl. Maj:ts nyssberörda nådiga förslag och
det i sammanhang dermed af Rikets Ständer fattade beslut, hvilket Kongl.
Maptgenom godkännande af hela aflöningsanslagets öfverflyttande å Riksstaten
torde anses hafva i nåder gillat, synes Kongl. Maj:ts förut förbehållna
höga rätt att efter godtfinnande disponera ifrågavarande kassors och fonders
inkomster hafva blifvit i så måtto inskränkt, att dessa dädanefter icke finge
till aflöning åt Krigskollegii eller åt den i dess ställe inrättade Arméförvaltnings
embets- och tjensteman anlitas.
Med hänsyn härtill, och då det dessutom —- äfven om Kongl. Maj:ts
rätt att efter godtfinnande disponera ifrågavarande kassors och fonders inkomster
skulle utan inskränkning qvarstå, — synes vara mindre lämpligt
att dessa användas på sätt här skett, helst i fråga om hufvudtitlärnes allmänna
besparingar, hvilka Kongl. Maj:t jemväl eger disponera, uttryckligen
blifvit stadgadt (se Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 12 Maj
1841, hvars bestämmelser sedermera blifvit förnyade), att dessa icke få
användas till andra än sådana utgifter, som icke blifvit af Rikets Ständer
(Riksdagen) förut pröfvade, har det af Revisorerne anmälda förhållande
visserligen förefallit Utskottet anmärkningsvärd!; men då den regeringsåtgärd,
som dermed afses, redan utgjort föremål för vederbörligt Utskotts
granskning, och hvad Riksdagen efter en sådan granskning godkänt eller
lemnat oanmärkt, enligt 107 § Regeringsformen, vunnit decharge, så att
ingen ny, till ansvarighet förbindande granskning derefter må i samma
mål företagas, anser, i betraktande deraf, Utskottet sig föranlåtet hemställa,
att Revisorernes ofvanberörda anmälan numera icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Under Arméförvaltningen hörande särskilda kassor och fonder.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 41.) Angående
På sätt Revisorerne omförmäla, hade redan vid 1858 års statsrevi~ ^nde^ä^tt
sion och sedermera vid liera riksdagar fråga varit väckt om afskiljande ställe af
från Arméförvaltningen af bestyret med samtliga dessa kassor och fonder. f°nd- oeh
Efter den utredning denna fråga erhållit af ett vid 1868 års riksdag till- valtningen.
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
satt Särskildt Utskott för behandling af framstäldt förslag om förenkling af
administrationen i vissa hänseenden, uttalade Riksdagen uti. underdånig
skrifvelse den 15 Maj 1868 den åsigt, att, äfven oberoende af någon mera
djupgående förändring af förvaltningssystemet, den väl behöfliga förenklingen
borde kunna åstadkommas, bland annat, genom sammanförandet åt
alla fonder under en gemensam förvaltning och förening af de skilda kassorna
till en statskassa; och anhöll Riksdagen, på grund häraf, att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, om icke, till åstadkommande af besparing
samt större enkelhet och reda i statens förvaltning, denna kunde så
ordnas, att den på flera embetsverk fördelade vården om statens fonder
och kassor m. m. sammanfördes, för hvartdera af dessa slag för sig, till
en gemensam förvaltning, med jemväl fästadt afseende derpå att statsveikets&
tillstånd i dess helhet måtte kunna, när så erfordrades, med lätthet
öfverskådas.
Oaktadt förslag i ämnet genom Riksdagens berörda framställning
således blifvit bragt å bane, hade likväl senast församlade Revisorer ansett
det icke vara för deras befattning främmande att, i sammanhang med
granskningen af de under Arméförvaltningens inseende ställda kassor och
fonder, söka, med ledning af derunder förvärfvad erfarenhet, tillse, huruvida
o-enoinförandet af ofvan uttalade grundsats må, beträffande nämnda
kassor och fonder, kunna åstadkommas. I sådant hänseende hade Revisorerne
trott sig finna, att något hinder icke borde möta för ifrågavarande
kassors och fonders afskiljande från Arméförvaltningen, såsom hemstäldt
blifvit uti ett af Kongl. Statskontoret öfver Riksdagens framställning den
31 December 1869 afgifvet underdånigt utlåtande, hvaraf Revisorerne tagit
kännedom; och då det derjemte syntes Revisorerne af flera skäl önskvärdt,
att den ifrågasatta åtgärden måtte så skyndsamt som möjligt vidtagas,
hade Revisorerne i sådant syftemål ansett sig böra å förhållandet fästa
Riksdagens uppmärksamhet
Enligt
hvad Utskottet inhemtat, hafva Arméförvaltningen, Styrelsen
för statens jernvägstrafik, General-poststyrelsen, General-tullstyrelsen och
Telegraf-styrelsen hvar för sig afgifvit infordrade underdåniga yttranden i
anledning af Statskontorets ofvanberörda utlåtande i frågan, hvilken numera
är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende; och har Utskottet funnit
Revisorernes ofvanberörda framställning för närvarande ej påkalla annan
åtgärd, än att
förhållandet till Riksdagens kännedom anmäla.
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 27. 7
Särskildt anvisade kreditivmedel för försvarsverkets fullständiga ordnande.
§ B.
(Rev-ber. pag. 44. Förkl. pag. 370.)
Uti lmfvudboken öfver kreditivmedlen hade, enligt hvad Revisorerne
omförmäla, blifvit affördt ett belopp af 59,558 R:dr 7 öre till förändring
af fästningsverken i Waxholm och Carlskrona, men, enligt hvad verifikationerna
gåfve vid handen, hade denna summa utgått till fästningsbyggnadsarbeten
vid Carlsborg; och enär bokföringen i berörda hänseende syntes
Revisorerne missledande, hade Revisorerne ansett sig böra å förhållandet
fästa uppmärksamhet.
Med anledning häraf har, uti afgifvet underdånigt utlåtande, Armeförvaltningens
fortifikations-departement erinrat, att i fråga om dispositionen
af eu uppgifven kreditivmedels-behållning, stor 65,827 R:dr 88 öre, hvilken
dock under år 1867 minskats med derifrån anordnade 1.269 R:dr 81 öre för
blinderade batterierna å Kungsholms fästning, och sålunda rätteligen utgjorde
endast”64,558 R:dr 7 öre, Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 11 Juni
1868 anvisat dels 5,000 R:dr till försänkningsarbeten i Hästholmssundet
vid Carlskrona, dels ock återstoden, eller 59,558 R:dr 7 öre, till uppförande
af en förrådsbyggnad vid Carlsborgs fästning; och da denna behållning
af kreditivmedlen sålunda blifvit för uppgifna ändamål till fullo disponerad,
hade vederbörande kontor, för vinnande af större enkelhet i räkenskapen,
sammanfört hela beloppet under en titel, i stället för att låta anticipationer
å en del och behållningar å andra titlar qvarstå.
Med hänsyn till hvad sålunda”förekommit och då det för utrönande
af den verkliga kostnaden för de särskilda fästningsarbetena synes vaia
af vigt att rättelse i det åt Revisorerne anmärkta förhållande eger rum,
får Utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla vederbörande att vidtaga sådana åtgärder,
att rättelse i det af Revisorerne anmärkta förhållande må ernås.
Kongl. Förvaltningen af sjöärendena.
§ 6.
(Rev.-ber. pag. 58—63. Uti. pag. 429—437-)
Enligt hvad Revisorerne omförmäla, hade under de sednast förflutna
tio åren uti revisionsberättelserna förnyade gånger framhållits svårigheten,
om icke omöjligheten, att med ledning af Kongl. Förvaltningens, af sjöärendena(och
stationernas räkenskaper kunna erhålla såväl en tydlig öfver
-
Anaående
bokföringen
af en utgiftspost.
Angående
bokföringen
m. m.
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
sigt öfver de å femte hufvudtiteln uppförda anslagens ställning och tillgångar,
som äfven nödiga upplysningar rörande de verkliga utgifterna för
hvarje särskildt ändamål, hvartill de olika anslagen varit afsedda. — Då
emellertid, enligt hvad Kongl. Förvaltningen uti underdånigt utlåtande af
den 31 December 1869 anmält, frågan om ett förändradt räkenskapssätt
då var beroende på Kongl. Förvaltningens pröfning i sammanhang med ett
af särskilde komiterade uppgjordt förslag till ordnande af sjöförsvarets
ekonomiska förvaltning, och rättelse härutinnan inom den närmaste framtiden,
enligt Revisorernes tanke, vore att förvänta, så hade Revisorerne
ansett sig icke behöfva vidare fästa uppmärksamhet på nödvändigheten af
en förändrad redovisningsmethod. Men då hvilka räkenskaper som helst
blefve otillfredsställande, derest de för dem upprättade bokföringsformulär
icke rätt tillämpades, och Revisorerne vore af den mening, att det oklara
i sjöförsvarets räkenskaper vore att finna icke så mycket i sjelfva formuläret,
som icke destomera i tillämpningen deraf, hade Revisorerne, med
anmärkning derom att ej allenast Kongl. Förvaltningens och stationernas
räkenskaper icke vore enliga med det af Kongl. Maj:t genom nådigt bref
af den 4 December 1850 fastställda formulär, utan äfven att de formuläret
vidfogade underrättelser rörande detsammas tillämpning icke följts, ornförmält
några af de hufvudsakligaste anledningarne, hvarföre dessa räkenskaper
ej visade den reda, som vore önskvärd. Dessa anledningar hade, enligt
Revisorernes åsigt, varit följande;
a) att återstående utgifter och besparingar på de olika statsanslagen
oriktigt bokfördes;
b) att åtskilliga anslag genom omföringar till nya rubriker redovisades
under flera konti än behöfligt vore;
c) att för åtskilliga ändamål beviljade anslag icke å behöriga tider
reqvirerats, och att icke alla till Kongl. Förvaltningens disposition ställda
medel funnits uti räkenskaperna upptagna;
d) att ett alltför mycket utsträckt förskottsväsende siort sis sällande;
och
e) att de för stationerna behöfliga medel anordnades under särskilda
titlar
För att närmare åskådliggöra nu anmärkta förhållanden hafva Revisorerne
meddelat följande:
beträffande mom. a.
Åtskilliga behållningar å de olika statsanslagen hade icke, på sätt
ske bort, blifvit under motsvarande anslagstitlar balanserade, utan hade
om -
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
9
omförts dels till Femte Hufvudtitelns allmänna besparingsfond, utan afseende
på huruvida dessa behållningar varit verkliga besparingar eller återstående
utgifter, om de uppkommit på allmänna ordinarie anslag eller förslagsanslag,
och dels till särskilda besparingskonti såsom »behållna underhålls-statsmedel»,
»behållna nybyggnads-statsmedel» o. s. v. Så hade exempelvis den behållning,
34,420 R:dr 53 öre, som vid 1867 års slut utbalanserades å aflöningsanslaget
för sjöförsvarets stationer och depot, blifvit i 1868 års räkenskap
inbalanserad, icke på berörda anslag, utan ibland allmänna besparingarne,
ehuru beloppet, enligt hvad räkenskaperna gåfve vid handen, till största
delen utgjort återstående utgifter för år 1867. På enahanda sätt hade förfarits
med behållningar å anslagen »för sjukvård» och »för diverse behof»
m. fl. A konto »förslagsanslag för tillskott i de till båtsmansindelningen
. O O o
i Blekinge län anslagna räntor» utbalanserades i 1867 års hufvudbok en
behållning af 16,000 R:dr, utgörande hela årsanslaget. I 1868 års räkenskap
inbalanserades denna behållning icke å nämnda konto, utan å allmänna
besparingsfonden. 1867 års utgifter för berörda ändamål, som under
revisionsåret blifvit utbetalda med 22,464 R:dr 27 öre och således öfverstigit
årsanslaget med 6,464 R:dr 27 öre, affördes följaktligen icke å förslagsanslagets
konto, utan å Femte Hufvudtitelns allmänna besparingar, på
hvilket sednare konto äfven den från Stats-kontoret erhållna ersättning för
bristen i anslaget blifvit direkte uppdebiterad- Det anmärkta förfaringssättet
att till allmänna besparingarne öfverföra medel, som sedermera komme
att'' användas för de ändamål, hvartill de blifvit beviljade, vore, enligt Revisorernes
åsigt, icke allenast vilseledande för bedömandet af de särskilda
anslagens ställning och af de verkliga besparingarnes belopp, utan hade
äfven förorsakat den oegentligheten, att, när utbetalningar varit behöfliga
af sådana å besparingsfonden oriktigt inbalanserade eller uppdebiterade
medel, Kongl. Förvaltningen utfärdat anordningar å allmänna besparingarne,
utan att dertill hafva erhållit nådigt bemyndigande. Kongl- Förvaltningen
egde nemligen, enligt gällande instruktion, att till Kongl. Maj:t årligen afgifva
endast förslag till besparingarnes användande. För erhållande af en
riktig bokföring af behållningarne å de olika statsanslagen hafva Revisorerne
erinrat att, enligt de vid 1841 års riksdag i afseende å dispositionen
af besparingarne uppå hufvudtitlarne stadgade grunder, Indika, jemlikt särskilt
"dllkännagifvande i riksdagsbesluten, blifvit af de följande riksdagarne
bibehållna, endast besparingar å de allmänna ordinarie emslagen finge till—
godoföras hvarje hufvudtitels allmänna besparingsfond, att af Kongl. Maj:t
disponeras för samma ändamål, som med hufvudtitelns anslag afsåges, dock
icke till årliga löner och arfvoden. De å reservationsansiagen uppkommande
Bih. till jRiksd. Prof. 1871. 4 Sami. 1 Afd. 17 Käft. 2
10
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 27.
behållningar finge äfvenledes reserveras, men endast för det speciela syftemål,
för hvilket anslaget blifvit beviljadt, hvadan dessa behållningar borde
å anslagstiteln balanseras och icke öfverföras till särskilda besparingsfonder.
Besparingar å förslagsanslag borde deremot aflemnas till Riksgälds-kontoret
samt de å extra eller tillfälliga anslagen uppkommande besparingar ställas
till Riksdagens förfogande. Några andra besparingsfonder än hufvudtitlarnes
allmänna besparingsfonder och de olika reservationsanslagen borde således
i räkenskaperna icke förekomma.
I afseende å mom. b.
Genom nådigt Bref till Kongl. Förvaltningen af den 7 April 1860
hade Kongl. Maj:t meddelat föreskrift derom, att följande allmänna anslag,
nemligen till »båtsmännens förseende med kojer och täcken," »beklädnad
åt mariner, kanonierer, matroser och skeppsgossar», »exercis af flottans bemanning,
» »flottans nybyggnad,» »flottans underhåll» samt »till spanmalsupphandlings-
och bagerikostnader» borde från och med år 1859 såsom
reservationsanslag behandlas, och hade Kongl. Maj:t ytterligare, uppå Riksdagens
derom gjorda underdåniga framställning, under den 31 Augusti
1866 anbefallt Kongl. Förvaltningen att vid uppgörande af dess hufvudbok
behörigen iakttaga omförmälda förändring med de uppgifna anslagen. — Behållningarne
å de tre förstnämnda anslagen balanserades ock numera under
sina vederbörliga anslagstitlar. Deremot öfverfördes behållningar å de två
sistnämnda anslagen till särskilda konti för »behållna underhålls-statsmedel»
och för »influtna medel till inköp af spanmål,» utan att gällande räkenskapsformulär
eller nyssberörda nådiga föreskrifter gåfve anledning till en
dylik sönderdelning af anslagen. Hela anslaget till »flottans nybyggnad,»
hvarå besparingarne intill 1864 öfverfördes till ett särskildt konto för »behållna
nybyggnads-statsmedel,» som äfven återfunnos i 1868 års hufvudbok
och på hvilket in- och utbalanserades en behållning å 66,394 R:dr 2 öre,
hade efter år 1864 blifvit omfördt till ett nytt konto, kalladt »fond för
krigsfartygs byggande.» Giltig anledning att under tre olika konti redovisa
anslaget till flottans nybyggnad torde, enligt Revisorernes tanke, så mycket
mindre förefunnits, som, då vid 1862—1863, 1865—1866 och 1867 årens
riksdagar extra anslag till krigsfartygs byggande blifvit beviljade, uti de
underdåniga skrifvelserna i ämnet följande ordalag begagnats, »för att, tillika
med öfriga för ändamålet beräknade tillgångar, på anslaget till flottans
nybyggnad öfverföras för att samfäldt med detta redovisas.» Såväl fonden
för krigsfartygs byggande som de behållna nybyggnads-statsmedlen syntes
derföre böra ''återföras till kontot för flottans nybyggnad.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
11
.Rörande mom. c.
De för Sjökarteverket från handels- och sjöfartsfonden beviljade
medel hade icke blifvit å vederbörliga tider reqvirerade. Sålunda hade
1865 och 1866 årens anslag för berörda ändamål först under år 1868
blifvit lyftade. Kontot för Sjökarteverkets medel visade derföre vid revisionsårets
början en öfverbetalning af 120,856 R:dr 49 öre. Oaktadt äfven
1868 års anslag blifvit till Kongl. Förvaltningen under samma år öfverlemnadt,
utbalanserades vid årets slut en öfverbetalning af 49,463 R:dr
70 öre, hvilket syntes härleda sig deraf, att 1867 års anslag då ännu icke
var uttaget. Ett likartadt förhållande hade egt rum med de till lifräddningsanstalterna
på rikets kuster från handels- och sjöfartsfonden anvisade
och till Kongl. Förvaltningens disposition ställda anslag. Af räkenskaperna
för nämnda fond framginge nemligen, att till berörda ändamål för
åren 1863—1867 beviljats tillhopa ..................................... R:dr 40,000.
samt dessutom genom särskilda Kongl. Bref »för en gång» - » 33,227.
eller tillsammans.............— R:dr 73,227.
Hela detta belopp var, enligt hvad Revisorerne omförmäla, ännu den
31 December 1868 outtaget, hvilket förefölle dem så mycket anmärkningsvärdare,
som 1868 års anslag under året lyftats med 10,000 R:dr. Uti
Kongl. Förvaltningens räkenskaper saknades all anteckning rörande nyssberörda
af Kongl. Maj:t för åren 1863—1867 beviljade anslag. De för
lifräddningsväsendets upprätthållande och utvidgande under tiden behöfliga
utgifter hade af Kongl. Förvaltningen blifvit förskjutna. Å en vid Förvaltningens
kassaräkning fogad förteckning öfver förskott, som blifvit af
Lotsverkets och Sjökartekontorets medel utbetalda, upptogos bland annat
förskjutna medel, såsom det vill synas, till nyssberörda ändamål, med följande
belopp :
för år 1864 ....................... 20,150: —
» 1865 ....................... 12,933: 99.
» 1866 ................. 14,204: 99.
» 1867 ....................... 10,218: 13.
» 1868 ........... 10,500: —
Summa 68,007: 11.
Vid revisionsärets slut voro samtliga dessa förskott ännu oliqviderade.
Utgifterna under år 1868 för lifräddningsväsendet, som saknade eget konto
i hufvudboken, upptagas i kassakontot till 26 R:dr. Då emellertid de härför
utgifna förskotten icke blifvit på något sätt sammanförda, utan, såsom
förut är nämndt, endast med osäkerhet kunnat igenfinnas bland Kongl.
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
Förvaltningens öfriga förskott, hade någon upplysning rörande de verkliga
kostnaderna för denna gagneliga inrättning icke kunnat af Förvaltningens
räkenskaper vinnas.
Angående inom■ d.
Att vid anordning af äfven andra till Kongl. Förvaltningens disposition
ställda medel ett öfver höfvan utsträckt användande af förskott gjort
sig gällande och att dessa förskott icke alltid blifvit så fort som möjligt
liqviderade, syntes framgå derutaf, att, enligt en kassaräkningen bilagd
förteckning, sammanlagda beloppet af de vid 1868 års slut oliqviderade,
af Kongl. Flottans medel utgifna förskott uppgingo:
för år 1864 till
„ „ 1865 „
„ „ 1866 „
„ „ 1867 „
„ „ 1868 „
1,000: —
66,157: 18.
172,922: 61.
249,264: 76.
549,295: 71.
Summa 1,038,640: 26.
Enligt förteckningen öfver
gingo vid revisionsårets slut dessa:
för år 1864 till-------- -------
H V
5» ii
ii ii
>i ii
1865 „
1866 „
1867 „
1868 „
Lots- och Sjökarteverkets förskott upp
.
.......................... 20,150: —
............................. 12,933: 99.
........................... 14,204: 99.
........................ 86,610: 38.
........................... 294,041: 27.
Summa 427,940: 63.
Summan af oliqviderade förskott vid revisionsårets slut utgjorde således,
enligt Revisorernes uppgift, 1,466,580 R;dr 89 öre förutom dylika
förskott vid Kongl. Flottans stationer i Carlskrona och Stockholm, utgörande,
enligt stationernas räkenskaper, den förra 536,064 R:dr 49 öre och
för den sistnämnda 92,197 R:dr 93 öre; och ansågo Revisorerne i högsta
måtto önskvärdt, att denna med omgångar och ökadt arbete förenade samt
till oreda i räkenskaperna ofta föranledande form för utbetalningar måtte
i möjligaste måtto inskränkas, en åtgärd, hvilken i förevarande hänseende
syntes Revisorerne så mycket mera nödvändig, som summan af Kongl.
Förvaltningens förskott uppginge till jemförelsevis särdeles betydligt belopp;
-
Stats-TJtsJiottets Utlåtande N:o 27.
13
och vidkommande mom. e.
Sjette momentet af ofvan omförmälda underrättelser rörande tillämpningen
af gällande räkenskapsformulär vore af följande lydelse: "De medel,
hvilka af Förvaltningen af Sjöärendena till stationerna anordnas, böra icke,
såsom nu sker, anvisas på särskilda titlar, t. ex. aflöning, materiel, etc.,
utan i en summa för alla stationens behof». I strid med denna tydliga
föreskrift anvisades fortfarande på de olika statsanslagen uti Förvaltningens
anordningar till stationerna.
Vidare omförmäla Revisorerne (uti § 6 af revisionsberättelsen)
hurusom vid 1868 års slut balanserades å anslaget »till stipendier för sjöofficerare
under anställelse i utländsk tjenst eller kommendering utrikes»
enj behållning]? af 21,589 R:dr 45 öre. Detta oaktadt hade 5,440 R:dr
blifvit under revisionsåret anvisade af allmänna besparingarne till stipendier
åt i utländsk tjenst anställde officerare. Då ifrågavarande anslag, alltsedan
det vid 1862—1863 årens riksdag första gången beviljades, blifvit i riksstaten
uppfördt såsom ett allmänt ordinarie anslag, hade det dessutom
förefallit Revisorerne anmärkningsvärdt, att detsamma i räkenskaperna
behandlats såsom reservationsanslag. Besparingarne derå hade nemligen
städse blifvit under anslagstiteln balanserade, i stället för att, såsom rätteligen
ske bort, öfverföras till allmänna besparingarne.
Slutligen hafva Revisorerne anmält (se § 7) att kostnader för
utrustning af fartyg i jCarlskrona hade påförts anslaget för flottans underhåll,
hvaremot enahanda kostnader i Stockholm drabbat anslaget till exercis
af flottans bemanning. Utan att ingå uti något bedömande, huruvida dessa
utgifter bort bestridas af det ena eller det andra af berörda anslag, hade Revisorerne
funnit anmärkningsvärdt, att samma slags kostnader vid de tvänne
stationerna utgått af olika anslag.
O O
Det utaf Kongl. Förvaltningen af Sjöärendena i anledning häraf afgifna
underdåniga utlåtande, hvars innehåll Utskottet tagit i noggrannt
öfvervägande, är för vidlyftigt att här återgifvas, hvadan Utskottet tillåter
sig att dertill allenast hänvisa. För bedömande af de faktiska förhållanden,
hvilka ligga till grund för Revisorernes framställning i ämnet, har Utskottet
jemväl funnit nödigt, att taga kännedom af räkenskaperna för revisionsåret,
samt af det för räkenskaperna fastställda formulär jemte dervid fogade
så kallade underrättelser rörande formulärets tillämpning äfvensom af de
Kongl. Bref, hvilka i såväl Revisorernes framställning som det underdå
-
14
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 27.
niga utlåtandet blifvit åberopade. Efter fullgörande häraf har Utskottet,
som ansett det leda till för stor vidlyftighet att här ingå uti en detaljerad
vederläggning af hvad Kongl. Förvaltningen till stöd för sitt förfarande i
ämnet anfört, trott det vara tillfyllest förklara, att Utskottet funnit Revisorernes
framställning i ofvananförda §§ välgrundad.
Då emellertid Utskottet erhållit kännedom derom, att uti Kongl.
Finans-departementet för närvarande är under utarbetning ett nytt formulär
för Kongl. Förvaltningens räkenskaper, efter hvars antagande, derest
det riktigt tillämpas, de nu anmärkta felaktigheterna torde för framtiden
förekommas, och då Utskottet hyser den förväntan, att Kongl. Maj:t låter
i nåder vidtaga dertill ledande åtgärder, hemställer Utskottet,
att de anmärkta felaktigheterna icke för närvarande måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§ 7.
(Rev.-ber. pag. 63. Uti. pag. 436.)
Ufogande Då Revisorerne funnit de af Kongl. Maj.t för Carlskrona station
vid ''råken- fastställda stater vara behöfliga vid granskning af stationens räkenskaper,
^stater hade Revisorerne ansett sig böra hemställa, att ett exemplar af samma
stater må för framtiden räkenskapen biläggas, på sätt redan egde rum vid
den för Stockholms station afgifna redogörelse.
På grund af hvad Revisorerne anfört och då den af Revisorerne
föreslagna åtgärd otvifvelaktigt skulle underlätta granskningen af räkenskaperna,
får, utan afseende å hvad Förvaltningen af Sjöärendena uti underdånigt
utlåtande i ämnet andragit, Utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla vederbörande att vid de räkenskaper för
Kongl. Flottans station i Carlskrona, hvilka hädanefter afgifvas,
foga ett exemplar af de för stationen gällande stater.
Statens Jernvägsbyggnader.
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 100—108. Uti. pag. 380—392).
redovisning Under omförmälande att, då byggnadsmateriel från en färdigbygd
för förskott handel till annan stambana öfverlemnades, liqviden derför verkställdes på
m. m. sådant sätt, att ett belopp, motsvarande materielens värde, affördes ur den
emottagande och uppdebiterades i den aflemnade banans kassaförslag, uttalade
1869 års Revisorer, för hvilkas granskning 1867 års räkenskaper
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
15
utgjorde föremål, bland annat, den mening att, utan kontanta remisser de
särskilda banorna emellan, dylika liqvider kunde genom bokföringsåtgärder
verkställas; och hade Styrelsen, uti deröfver afgifven förklaring, i afseende
härå upplyst, att Styrelsen, för att kunna när som helst få en så noggrau
öfversigt som möjligt af en banas ställning, äfvensom för vinnande af erforderlig
reda, ordning och kontroll i materialvården, funnit det vara oundgängligen
nödvändigt, att sådana transaktioner banorna emellan icke behandlades
genom bokföringsåtgärder, utan att de kontant liqviderades såsom
alla andra upphandlingar, och att dermed i öfrigt förfores såsom med
alla andra inkomster och utgifter, d. v. s. krediterades och debiterades i
vederbörande kassaförslag.
Jemväl under år 1868 hade transaktioner af ena,handa beskaffenhet
med dem, som i 1869 års revisionsberättelse blifvit omförmälda, de särskilda
banorna emellan förekommit, hvarå såsom exempel af Revisorerne
anfördes att, sedan Styrelsen under den 11 Mars 1868 till kassören för
nordvestra stambanan (Christinehamn—Arvika) remitterat ett, belopp af
80,000 R:dr, nämnde kassör den 14 i samma månad till kassören för banan
Arvika—Norska gränsen utgifvit ett belopp af 80,329 R:dr 21 öre
såsom ersättning för öfverförda effekter och materialier från den sednare
banan, hvarefter från samma bana en summa af 77,000 R:dr sistnämnda
dag blifvit till Styrelsen inreverserad och af Styrelsens kassör den 17 i
förutnämnda Mars månad qvitterad Likaledes hafva Revisorerne anfört,
hurusom, sedan kassören för banan Christinehamn—Arvika den 19 Mars
1868 uti enskilda banken i Christinehamn lyftat ett belopp af 90,000 R:dr
och samma dag godtgjort en denna banas skuld till banan Laxå—Kristinehamn
föi'' derifrån levererade effekter och materialier med 102,779
R:dr 4 öre, nämnde tjensteman, som jemväl varit anställd såsom kassör
vid den sednare banan, härifrån till Styrelsen samtidigt inreverserat ett
belopp af 90,000 R:dr, hvilket den 21 Mars blifvit af Styrelsens kassör
qvitteradt- Dessa särskilda, under kortare tid än en vecka verkställda
remisser mellan Styrelsen och banorna syntes Revisorerne hafva både kunnat
och bort undvikas. Revisorerne vore nemligen af den mening, att
hvarken noggrannare öfversigt af en banas ställning eller mera reda, ordning
och kontroll kunde vinnas derigenom att ifrågavarande liqvider kontant
verkställdes, utan medförde detta förfarande, utom andra olägenheter,
omgång och onödigt anlitande af Statsverkets kontanta tillgångar. Erinrande
Revisorerne, beträffande ifrågavarande till banan Christinehamn—Ai--vika öfverförda effekter och materialier, att, enär räkenskaperna utvisade
att dessa effekter och materialier redan år 1867 uti nämnda banas förrådsredogörelse
redovisats, någon ytterligare kontroll å denna redovisning icke
16
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 27.
torde hafva vunnits genom de i Mars månad 1868 verkställda kontanta
liqvidcr.
Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Styrelsen, jemte
förmälan att Revisorerne skulle i ofvanberörda afseende hafva bildat sitt
omdöme utan rätt kännedom af sakförhållandena, hufvudsakligen andragit
hvad förklaringen öfver 1869 års Revisorers framställning i ämnet in
o
Ö
nehåller.
Vidare hafva sednast församlade Revisorer, i likhet med hvad vid de
tvänne närmast föregående statsrevisionerna egt ruin, fästat särskild uppmärksamhet
å de uti kassaredogörelserna under titel »''förskott» balanserade
belopp. Vid de särskilda banorna uppginge väl dessa förskott till jemförelsevis
små belopp, för hvilka uti särskildt meddelade förteckningar blifvit
närmare redovisadt, men uti Styrelsens egna räkenskaper balanserades under
nämnda titel ganska betydande summor, uppgående exempelvis vid
slutet af Juli till 433,738 R:dr 90 öre, vid slutet af September till 537.999
R:dr, vid slutet af Oktober till 615,301 R:dr 90 öre, och vid slutet af November^
till 665,630 R:dr 36 öre. Ehuru större delen af dessa förskott
under December månad blifvit bland kassautgifterna afrörd, återstod vid
revisionsårets slut likvisst eu summa af 220,714 R:dr 33 öre. Revisorerne,
hvilka af Styrelsens den 21 December 1868 afgifna förklaring öfver de vid
nämnda års statsrevision framställda anmärkningar, bland annat, inhemtat,
att specifikation å dylika förskott kunde vid hvilken tidpunkt af året som
helst afgifvas, hade för att erhålla någon kännedom om de ändamål, för
hvilka de i Styrelsens räkenskaper uppförda förskott utgått, från Styrelsen
begärt specificerad uppgift å den under förskottstitel vid revisionsårets slut
balanserade summa å 220,714 R:dr 33 öre, i anledning af hvilken begäran
Revisorerne fått sig meddelad en »förteckning öfver förskott och afbetalningar
med flera andra verkställda, men i räkenskapen äv.nu icke affärda
utgifter från Kongl. Styrelsens öfver Statens jernvägsbyggnader kassa den
31 December 1868», slutande å en summa af 582,312 R:dr 54 öre. Af
detta belopp borde dock, enligt hvad en vid förteckningen fogad promemoria
innehåller, en summa af 361,598 R:dr 21 öre anses vara uti räkenskaperna
för December månad år 1868 afförd. Härvid hafva Revisorerne
emellertid erinrat, att åtskilliga å förteckningen upptagna poster, enligt
räkenskaperna för de särskilda banorna, blifvit för December månad 1868
afförda, uppgående dessa, af Revisorerne specificerade poster till ett sammanlagdt
belopp af 512,490 R:ar 59 öre.
Från de å förteckningen såsom utestående upptagna förskott å tillsammans
582,312 R:dr 54 öre borde således dessa 512,490 R:dr 59 öre
afräknas,
Stats-TJtsTcottets Utlåtande N:o 27.
17
afräknas, hvarefter endast ett belopp af 69,821 R:dr 95 öre återstode och
vore det alltså endast detta belopp, som kunde vara inbegripet uti den
summa af 220,714 R:dr 33 öre, hvilken uti räkenskapen under förskottstitel
balanserades. För återstoden af dessa förskott, eller för en summa
af ej mindre än 150,892 R:dr 38 öre, vore deremot, såvidt Revisorerne
kunde finna, ingen redovisning i de meddelade handlingarne lemnad; och
då Styrelsen, på sätt ofvan är nämndt, förklarat, att specifikation å förskotten
kunde vid hvilken tidpunkt af året som helst afgifvas, vore, enligt
Revisorernes åsigt, den omständigheten i och för sig anmärkningsvärd, att
sådan specifikation icke blifvit annorlunda än genom eu förteckning, sådan
som den ofvanberörda, meddelad, men det förhållande, att den lemnade
uppgiften jemväl befunnits felaktig, måste, enligt Revisorernes tanke, så
mycket mera vara egnadt att påkalla uppmärksamhet, som Revisorerne för
sin del ansåge att, om ock den anmärkta felaktigheten skulle finnas vara
beroende på ofullständiga anteckningar eller af andra dylika förhållanden
förklaras, de anförda omständigheterna i allt fall ådagalade, att redovisningen
för de tilljernvägsbyggnader anvisade medel icke fördes med den reda
och ordning, som vid förvaltning af allmänna medel borde anses oeftergifliga.
Hvad nu först angår Revisorernes framställning i fråga om sättet
för godtgörande af do byggnadsmaterialier, som från eu färdigbygd handel
till annan stambana öfverlemnas, har Utskottet funnit densamma vara välgrundad.
Utskottet har nemligen icke kunnat finna annat, än att de af
Revisorerne anmärkta transaktioner bort kunna genom en enkel bokföringsåtgärd
undvikas. Styrelsen har visserligen uppgifvit, att det nu brukliga
sättet för liqvidernas verkställande skulle vara nödvändigt för att när som
helst vinna en så noggrann öfversigt som möjligt af en banas ställning;
men om så är förhållandet synes Utskottet sådant antyda väsendtliga bristfälligheter
vid bokföringen, hvilken torde böra så inrättas, att icke blott
kassans ställning, utan jemväl förhållandet i öfrigt må kunna när som helst
utrönas.
Beträffande derefter Revisorernes framställning i afseende å ofvanberörda
förskott bör Utskottet, till ledning för dem, som sakna närmare
kännedom om förskottsväsendet, till en början redogöra för de enkla sakförhållanden,
af hvilka frågans bedömande synes vara beroende.
ökilnaden emellan en kassaräknmgs debet och kredit — emellan
inkomster och utgifter — utgör, såsom bekant är, kassabehållning; men
da uti allmänna verks kassaräkningar de utgifter, hvilka såsom förskott
bestridas, icke få såsom utgifter afföras förr, än förskotten blifvit reglerade,
Bih. till Eihsd. Prot. 1871. 4 Sami. 1 Afd. 17 Käft. ° 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
hvarvid förskottsanordningen utbytes mot en definitiv anordning, följer
deraf, att behållningen i dessa räkenskaper måste innefatta, dels den egentliga
kassabehållningen (kontanta medel), dels ock utbetalda, men ej reglerade
förskott, hvilka vid kassans inventering således äro jemförlig,! med kontanta
medel.
Uti Styrelsens, af Revisorerne granskade kassaräkning för år 1868
upptogs behållningen vid årets slut till 225,732 R:dr 48 öre, hvaraf dock
endast 5,018 R:dr 15 öre utgjordes af kontanta medel och återstoden
220,714 R:dr 33 öre skulle innefattas uti icke reglerade förskott.
Likasom den kontanta behållningen brukar verificeras medelst bankoattest.
eller inventeringsbevis, plåga ock vid andra räkenskaper de verkliga
eller icke reglerade förskotten verificeras medelst behörigen styrkt specifik
förteckning; men ehuru det för en fullständig redovisning måste vara af
synnerlig vigt att sådan förteckning icke saknas, fanns dock någon dylik
icke Styrelsens kassaräkning bilagd, hvarföre Revisorerne hos Styrelsen
anhöllo om specificerad uppgift a den under förskottstitel vid revisionsårets
slut balanserade summa 220,714 R:dr 33 öre. Den i anledning häraf erhållna
ofvannämnda uppgift upptog väl ett belopp af icke mindre än 582,312
R:dr 54 öre, utestående förskott den 31 December 1868, men vid granskning
af densamma funno Revisorerne att deruti ingingo reglerade förskott,
eller sådana som uti 1868 års räkenskaper blifvit såsom utgift definitivt
affärda och derföre icke längre kunde ingå uti den vid årets slut befintliga
behållning. Dessa reglerade förskott uppgingo, enligt af Revisorerne upprättad
specifik förteckning, hvars riktighet Styrelsen ej bestridt, till 512,490
R:dr 59 öre. Således innefattade den af Styrelsen meddelade uppgift
endast ett belopp af 69,821 R:dr 95 öre verkliga eller icke reglerade förskott,
. För återstoden af förskottsbehållningen, eller för ett belopp af 150,892
R:dr 38 öre saknades .deremot all uppgift.
Uti sitt i anledning af Revisorernes framställning afgifna underdåniga
utlåtande har Styrelsen icke heller meddelat någon utredning eller uppgift
på de poster,. hvaraf sistnämnda, icke obetydliga belopp må bestå, utan
endast andragit åtskilliga förhållanden, hvilka Utskottet, i anseende till
sakens vigt, ansett sig icke kunna underlåta till belysning upptaga.
Styrelsen har först fästat uppmärksamheten vid de olika behållningar i
såväl kontant som förskott, hvilka förefunnits den verkliga 31 December
1868 och den dag under år 1869 då kassaräkningen afslutats.
Denna olikhet har, enligt Utskottets tanke, icke det ringaste inflytande
på frågan, sådan den af Revisorerne blifvit framställd. De hafva
nemligen icke begärt att få kännedom om förskottsbeloppen vid någon viss
tid, vare sig den verkliga 31 December eller någon annan dag, utan om
Slats-TJtskottets Utlåtande N:o 27. 19
^ poster, hvilka . ingingo i den summa 220,714 R:dr 33 Öre, hvilken
såsom förskott i 1868 års kassaräkning utbalanserades.
\idaie
behållning 225,732 R:dr 48 öre, deraf 5,018 R:dr 15 öre i kontant och
220,/14 R:dr 33 öre i förskott, vore en reviderad summa, mot hvilken
någon anmärkning icke skulle hafva blifvit gjord och som således med
allt, skal kunde antagas såsom säker och bestämd.
Utskottet. har svårt att fatta hvad härmed egentligen afses. Revisorerne
hafva ju icke haft något att erinra vid siffran af det i räkningen
upptagna förskottsbeloppet; hvarom således icke olika åsigter uppstått.
Skulle åter Styrelsens mening vara den, att genom den i vederbörande
embetsverk skedda specialgranskning af räkenskapen summan blifvit så
»reviderad» samt »säker och bestämd», att vidare undersökning icke fiime eo-a
runi om de poster, hvaraf den må bestå, så vore detta ett så uppenbart
förbiseende af Revisorernes vidsträckta granskningsrätt, att Utskottet näppeligen
vagar antaga att Styrelsens mening varit sådan.
Ytterligare har_ Styrelsen andragit, att, någon gränslinie emellan ett
slutande och ett . börjande års förskottstransaktioner icke varit uppdragen
för den tid, Revisorernes anmärkning afser, och att från den verkliga 31
ecember 1868 till den dag frampå året 1869, då kassans afslutande
skedde, nya medel tillflutit kassan, nya utgifter gjorts, nya medel utfått undeförskottstitel
och förskott blifvit reglerade.
Ett sådant bokföringssätt, om hvars olämplighet meningarne icke
torde varade delade, kan visserligen försvåra afgifvandet af en sådan redogörelse
för ifrågavarande förskott som äskats, men ingalunda gälla såsom
grund för befrielse för en sådan redovisningsskyldighet, då det berott på
■Styrelsen att så anordna bokföringen, att förskottsbehållningen kunnat med
lätthet verificeras och det allmännas oeftergifliga fordran i detta hänseende
icke kan minskas genom en åtgärd af den redovisningsskyldige. Denna
verificermgsskyldighet grundar sig för öfrigt icke. såsom Styrelsen uti den
afgifna förklaringen synes antaga, på någon af Styrelsen gjord utfästelse,
hvilken, enligt Styrelsens åsigt, ej skulle hafva tillämplighet å den
tidpunkt, hvarom nu är fråga, utan på det i lag och författningar stadgade
åliggande för redovisningsskyldig att behörigen styrka de i redogörelsen
upptagna poster af beskaffenhet som de ifrågavarande, vid hvilket
förhållande det saknar all vigt att utreda frågan om tiden för den gjorda
utfästelsens trädande i verkställighet. bJ
Slutligen har Styrelsen, i anledning af Revisorernes uppgift att den
dem lemnade förteckning å förskott befunnits felaktig, fästat uppmärksamheten
derpå, att berörda uppgift vore officiel och stödjande sig på officielt
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
förd kontrollbok med tillhörande officiela handlingar samt att Styrelsen18
förklaring, att den vore med rätta förhållandet öfverensstämmande, således
borde ega vitsord framför det af Revisorerne framkastade och, enligt Styrelsens
yttrande, »fullkomligt obevisade och antagligen genom deras eget
förbiseende utaf dem kända förhållanden uppkomna påståendet, att densamma
vore felaktig.»
Utan att afgifva något omdöme om beskaffenheten af det skrifsätt,.
Styrelsen såväl i nyssberörda som andra afseenden funnit lämpligt att uti
det afgifna underdåniga utlåtandet iakttaga, har Utskottet, i anledning af
hvad Styrelsen sålunda yttrat, trött det i sak vara tillfyllest erinra derom,,
att Styrelsens till vederbörlig granskning aflemnade räkenskaper synas åtminstone
vara lika officiela som omförmälda kontrollbok, hvars beskaffenhet,,
då den icke är aflemnad för att jemte redogörelserna för de under Styrelsens
förvaltning ställda medel undergå revision, icke utgör föremål för
Utskottets bedömande, samt att Revisorernes uppgift om de uti förskottsförteckningen
felaktigt upptagna poster, enligt hvad Revisorerne omförmäla,
är hemtad från berörda räkenskaper, af hvilka Utskottet jemväl tagit
kännedom.
Med stöd af hvad sålunda förekommit och då Utskottet funnit den
afgifna förklaringen icke vara tillfredsställande, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t,
dels anhålla om meddelande af nådig föreskrift till vederbörande,
angående vidtagande af sådana förändringar i bokföringen, att de
af Revisorerne anmärkta olägenheter må för framtiden förekommas,
dels ock för den åtgärd, hvartill Kongl. Maj:t kan finna omständigheterna
föranleda, anmäla hvad i afseende å redovisningen lör
ifrågavarande förskott förekommit.
Alnarps Landtbruksinstitut.
§ 9-
(Rev.-ber. pag. 118. Uti. pag. 393.)
Angående Jemte förmälan hurusom Institutets räkenskaper afslutades den 13
If^Uden för ^ars hvarje år, hade Revisorerne, enär för en tillförlitlig öfversigt af Stats^bokslutet.
verkets tillstånd och förvaltning det vore af vigt, att alla allmänna verk
och inrättningars räkenskaper omfattade en och samma tid, ansett sig böra
ifrågasätta, huruvida icke Alnarps räkenskaper borde, i likhet med de för
Ultima landtbruksinstitut och andra inrättningar afgifna redogörelser, afslutas
med kalenderår.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
21
Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Styrelsen för nämnda
Landtbruksinstitut erinrat, hurusom af mångfaldiga skäl sannolikt ej ett
enda privat jordbruk funnes, som afslutade sina böcker med kalenderåret,
då jordbrukets förnämsta inkomst, årets sädesgröda, i de flesta fall ej vore
aftröskad eller till större delen realiserad, hvadan dess belopp och värde
ej kunde vara med säkerhet kända. Samma förhållande gällde äfven vid
nämnda tid för värdet af det arrende, som skall för Alnarp den 13 Mars
slutliqvideras och som utgjorde den största utgiften, som Institutets jordbruk
hade att bestrida, hvadan ett bokslut den 31 December skulle blifva alltför
mycket grundadt på kalkyl, i stället för på verklighet, och följaktligen
komma att sakna full tillförlitlighet. När dessutom ett för Alnarp mer
eller mindre gynsamt bokslut ej hade något inflytande på Statsverkets tillstånd,
utan direkt endast drabbade läroverket, men böckernas afslutande
vid kalenderårets utgång skulle medföra den stora olägenheter, att bokslutet
framställde ett för Institutets lärjungar icke efterföljansvärdt exempel, så
kunde ej Styrelsen annat än på det lifligaste önska, att icke någon menlig
rubbning i tiden för räkenskapens afslutande måtte, med anledning af den
gjorda anmärkningen, ifrågasättas, till stöd hvarför slutligen anfördes, att
då år 1863 en dylik förändring af tiden för bokslutet ifrågasattes, Kongl.
Maj:t, på enahanda skäl, som nu i korthet blifvit anförda, men som i ett
underdånigt memorial af den 4 Januari 1864 af Styrelsen fullständigare
utvecklades, icke fann anledning till att föreskrifva någon ändring i den
allt sedan Institutets början fastställda tiden, nemligen den 13 Mars, för
räkenskapens afslutande.
Utskottet har tagit de skäl i noggrant öfvervägande, hvilka blifvit för
och emot den af Revisorerne föreslagna åtgärd anförda. Visserligen kan
icke förnekas att åtskilligt af hvad Styrelsen andragit till stöd för bibehållande
af den 13 Mars såsom lämpliga tidpunkten för räkenskapernas
afslutande vid nämnda Landtbruksinstitut icke saknar all vigt. Härvid må
likväl erinras att om, såsom Styrelsen antagit, bokslutet icke borde grunda
sig på kalkyl, nämnda tidpunkt icke heller torde vara fullt lämplig för bokslut
vid en inrättning med landtbruk, hvars alla produkter, åtminstone
fodergrödan, då icke lära vara till fullo realiserade. Utskottet har föreställt
sig att hvilken tidpunkt som helst på året väljes för bokslut vid ett
landtbruk, erfordras alltid kalkyl eller uppskattning af några förråder eller
icke realiserade produkter, ehuru qvantiteterna af dessa vid olika tider af
året kunna vara större eller mindre; och ehuru med afseende härå kalenderåret
i allmänhet torde i och för sig icke vara den aldra lämpligaste tidpunkten
för bokslut vid ett landtbruk, bör dock, enligt Utskottets tanke,
dervid i förevarande hänseende icke fästas så stor vigt, att undantag på
22
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
grund deraf inå betingas från den otvifvelaktigt riktiga regeln, att räkenskaperna
för samtliga statsinstitutioner böra vid samma tid afslutas, för att
resultatet på det hela må kunna med säkerhet utrönas. Exemplet från
Ultima Landtbruksinstitut visar ock att sådana svårigheter icke förefinnas
för bokslut med kalenderåret vid ett landtbruk, att hinder deraf skulle uppstå
för genomförande af en vigtig åtgärd för erhållande i framtiden af ett
riktigt riksbokslut. Med hänsyn härtill och då det dessutom synes vara
mindre lämpligt att olika tider äro fastställda för bokslutet vid de tvänne
landtbi liksinstituten, emellan hvilka öfverensstämmelse i detta likasom i
många andra hänseenden torde böra ega rum, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kong],
Maj:t täcktes meddela nådig föreskrift till vederbörande, att räkenskaperna
för Alnarps landtbruksinstitut hädanefter skola med kalenderår
afslutas.
Navigationsskolorna.
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 137. Uti. pag. 396.)
Vid 1869 års statsrevision anmärktes, beträffande navigationsskolan
förräntande 1 jdernösand, att någon ränteafkomst af den kontanta behållning, 1867 års
afmedelsbe- räkenskap utvisade, icke kommit skolan till godo. Under åberopande af
a mngai. Kongl. Maj:ts nådiga bref till Kommers-kollegium af den 6 December 1867,
angående rättighet för navigationsskolorna att för framtida behof reservera
de besparingar, som kunde uppstå å årsanslaget till materielen, förklarade
skoldirektionen uti afgifvet utlåtande, att föreskrift saknades om skyldighet
för direktionen att göra dessa besparingar fruktbärande, »hvilket uti
ifrågavarande fall så mycket mindre kunnat ega rum, som desamma skolat
användas till inköpande för skolans räkning af en aneroidbarometer och ett
observationsur».
Oaktadt beloppet af berörda behållning, som uppgick till 1,323 R:dr,
bort vara mer än tillräckligt för anskaffande af de såsom behöfliga uppgiga
instrumenterna, förekomme likväl, enligt hvad sednast församlade
Revisorer inhemta!, icke någon utgift för inköp af observationsur hvarken
i 1868 eller 1869 års räkenskap, hvaremot en aneroidbarometer blifvit
inköpt, dock icke förr an den 9 Oktober sistnämnda år, utgörande kostnaden
för densamma 46 R:dr.
Uti det af direktionen åberopade nådiga bref funnes visserligen, på
sätt Revisorerne vidare omförmäla, icke bestämd föreskrift meddelad derom,
att navigationsskolornas besparingar skola göras fruktbärande, men då det'',
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
23
enligt Revisorernes åsigt, icke torde vara med god ordning öfverensstämmande
att för särskildt ändamål reserverade statsmedel under flera år läge
räntelösa hos enskild person, på sätt vid Hernösands navigationsskola varit
fallet och hvarigenom skolan gått förlustig en icke obetydlig ränteafkomst,
hade Revisorerne, jemväl i betraktande deraf, att ifrågavarande besparingar
vid öfriga navigationsskolor blifvit i sparbanker och bankinrättningar insatta
eller på annat sätt utlånade, ansett sig icke kunna underlåta att vidare
anmärka, det någon ränta hvarken för år 1868 eller för år 1869
kommit Hernösands navigationsskola till godo å dess reserverade medel,
hvilka uppgingo, 1868 till 1,592 R:dr 49 öre och 1869 till 1,802 R:dr 30
öre. Räkenskaperna saknade dessutom anteckning derom, att de kontanta
behållningarno blifvit i vederbörlig ordning inventerade.
Hänvisande till hvad det af direktionen för nämnda navigationsskola
i anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande innehåller, får Utskottet,
ehuru det synts Utskottet önskvärdt att direktionen af nit för läroverket
vidtagit sådan åtgärd, att ifrågavarande kassabehållningar kunnat till fördel
för läroverket i någon mån göras fruktbärande, likväl med afseende derå
att, på sätt upplyst blifvit, föreskrift derom saknats, samt behållningen numera
nedgått till sådan obetydlighet att föreskrift om dess fruktbargörande
icke torde, så vida förhållandet i framtiden ej i väsendtlig mån förändras,
böra ifrågasättas, hemställa,
att Revisorernes ofvanberörda framställning för närvarande icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Kongi. Statskontoret.
§ 11.
(Rev-ber. pag. 169. Uti. pag. 399.)
På sätt Revisorerne omförmäla, skulle enligt rikshufvudboken å åttonde
hufvudtitelns reservationsanslag till folkundervisningen vid revisionsårets
slut förefinnas en behållning af 498,863 R:dr 57 öre. Vid efterforskning,
huruvida denna betydliga tillgång fortfarande vore att för ändamålet tillgå,
hade Revisorerne emellertid erfarit, att de flesta utgifter för folkundervisningen,
på grund af föreskrifter i flera Kongi. bref, af landtränterierna
under förskottstitel bestriddes samt att dessa utgifter icke förr å anslaget
affördes än sedan Kongi. Statskontoret, uppå vederbörande länsstyrelses
reqvisition, utfärdat anordning å ersättning till landtränterien för de förskjutna
medlen, hvadan och då dessa ersättningsreqvisitioner vanligen först
efter slutet af det år, hvarunder utbetalningen egde rum, till Kongi. Statskontoret
inkomme, dylika förskottsutbetalningar icke komme att belasta
Angående
förskotts
väsendet.
24
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
anslagen för det år, hvartill de rätteligen hörde och räkenskaperna visade
en behållning, som i sjelfva verket icke förefunnes. Sålunda hade, enligt
hvad Revisorerne af Kong]. Statskontorets memorialböcker inhemtat,
utaf ofvanberörda, vid 1868 års slut, jemlikt rikshufvudboken befintliga
reservation anordnats, under år 1869 305,840 R:dr 49 öre samt till och
med Augusti månad nästlidet år 152,334 R:dr 13 öre, eller tillhopa
458,174 R:dr 62 öre; utgörande de anordnade beloppen till största delen
ersättning till vederbörande landtränterier för derifrån förskjutna medel till
folkskoleväsendet för år 1868 och föregående tvänne åren. Under förutsättning
att ersättning dåmera blifvit beviljad för samtliga förskottsvis bestridda
utgifter för folkskoleväsendet till och med revisionsårets utgång, hvarom,
i anseende till förskottsväsendets beskaffenhet, utredning dock icke kunde
åvägabringas, skulle således reservationen å berörda anslag för år 1868, i
stället för ofvan uppgifna 498,863 R:dr 57 öre, endast uppgå till 40,688 R:dr
95 öre. Då det emellertid vore af synnerlig vigt, att räkenskaperna utvisade
förhållandet sådant det verkligen vore, och att dessa icke upptoge bland
tillgångarne medel, som redan blifvit utbetalda, fastän icke formelt afförda,
hade Revisorerne, på det Riksdagen och dess Stats-Utskott samt
blifvande Revisorer ej måtte vid bedömande af statsverkets ställning kunna
missledasj^af räkenskaperna, ansett sig böra undersöka, huruvida de utgifter,
som jemväl å andra på Riks-staten förekommande anslag under revisionsåret
egt rum, blifvit å dem för året afförda. Härvid hade det icke
kunnat undgå att företrädesvis ådraga sig Revisorernes uppmärksamhet,
hurusom, jemlikt föreskrifterna uti tvänne särskilda Kongl. Kungörelser af
den 30 December 1863, den ena angående nämndemäns rätt till ersättningför
extra förrättningar samt om godtgörelse till fjerdingsrnän för vissa
uppdrag, den andra angående kostnadsersättning till militäre, civile och
ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikteu, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ålåge att sådana ersättningar från landtränteriet
förskottsvis utbetala emot godtgörelse, som hos vederbörligt embetsverk
borde vid medlet af Januari och Juli månader hvarje år reqvireras, hvarefter,
och sedan reqvisitionshandlingarne i embetsverket undergått revision,
hvilken allenast finge innefatta kontroll deröfver att de uti reqvisitionsförslaget
uppförda belopp blifvit behörigen verificerade och slutsumman
riktigt upptagen, den äskade ersättningen skulle utanordnas. Då etnellertid
för dylika utgifter, som under sednare hälften af året egde rum, ersättningsreqvisition
icke förr än under påföljande år afgåfves, komme dessa utgifter
icke att drabba anslagen till rese- och traktamentspenningar å vederbörande
hufvudtitel för det år, utgifterna blifvit verkställda, utan först påföljande
-
Stats-Utskottets Utlåtande. N:o 27.
25
följande års anslag, hvadan rikshufvudbokens uppgifter om dessa utgifters
belopp för hvarje år icke kunde blifva riktiga, utan i mer eller mindre mån
missledande. Åtgärden att förskottsvis anordna detta slags ersättningar
syntes så mycket mindre vara lämplig, som, redan genom Kongl. Kungörelsen
den 13 April 1842 och Kongl. Brefvet den 20 November 1843,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande blifvit bemyndigade att till afförande och
redovisning i utgiftsräkningarne definitivt utanordna ersättning för reseoch
traktamentspenningar uti civila ärenden i allmänhet, och någon olägenhet
af detta enkla förfarande hade, såvidt Revisorerne kunnat bedöma,
icke uppstått. Äfven å andra anslag hade förskottsanordningar ej sällan
egt rum, utan att ersättning för de förskjutna medlen under året blifvit
reqvirerad. Revisorerne, som funnit, att dessa förskottsutbetalningar i
allmänhet grundade sig å vederbörande embetsverks skrivelser till länsstyrelserna
med anmodan att i särskilda fall låta från ränterierna förskottsvis
utbetala medel och med reqvisition å ersättning derför sedermera till
embetsverket inkomma, hade föreställt sig, att denna med omgångar och
ökadt arbete förenade form för utbetalningar skulle, åtminstone i de flesta
fall, kunna utan olägenhet förändras till eu enkel utbetalningsordres, hvaraf
afskrift kunde såsom tillägg till länsstaten bland verifikationerna landsboksräkenskapen
biläggas. Derigenom vunnes fördelen att utbetalningarne
komme att drabba anslagen för det år, de i verkligheten egde rum, så att
räkenskaperna icke upptoge behållningar, hvilka ej förefunnos, hvarjemte
åtgärden, enligt Revisorernes åsigt, skulle i sin mån bidraga ej mindre till
den enkelhet och reda i räkenskaperna, som Revisorerne funnit i högsta
måtto önskvärd, än äfven till lättnad vid utrönande af de verkliga besparingarne
å hvarje särskildt anslag, och det vore af denna anledning Revisorerne
ansåge sig icke böra underlåta att å förhållandet fästa Riksdagens
uppmärksamhet.
Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande, hvartill Utskottet endast
får hänvisa, har Kongl. Statskontoret hufvudsakligen instämt i Revisorernes
framställning i ämnet samt tillika föreslagit åtgärder, i följd hvaraf
icke blott de af Revisorerne anmärkta förskotts-utbetalningar, utan jemväl
några andra utgifter, som under förskottstitel bestridas, för framtiden skulle
på ett enklare och ändamålsenligare sätt anordnas. Jemte det Utskottet
funnit sig böra till alla delar biträda det förslag, hvilket uti Statskontorets
ofvanberörda underdåniga utlåtande innefattas, tillåter Utskottet sig fästa
uppmärksamhet vid den synnerliga vigt frågan om förskottsväsendet i
allmänhet eger. Enligt den för revisionsåret upprättade rikshufvudbok,
hvaraf Utskottet tagit kännedom, uppgick beloppet af de förskott, hvilka
Bill. till Eilcsd. Prof. 1871. 4 Sami. 1 Afd. 17 Raft. 4
26
Stats- Utshottds Utlåtande N:» 27.
upptagas i de räkenskaper, som uti rikshufvudboken ingå, vid årets början
till 7,325,075 R:dr 96 öre och vid dess slut till 7,889,405 R:dr 85 öre
samt hade således under året tillväxt med något mer än en half million.
Dessa förskott balanseras uti kontot för statsverkets grundfond bland
fondens behållning i likhet med de kontanta tillgångarne, hvarmed förskotten
anses vara jemförliga, enär skilnaden emellan hvarje kassaräknings
debet och kredit utgöres af behållning och denna sednare består dels af
kontanta medel, dels af förskott, hvarå anordningar vid kassaredovisningen
Sälla såsom kontanta medel. Då emellertid förskotten med ytterst få
O # *
undantag innefatta verkliga statsutgifter, verkställda utan återbäringsskyldighet,
utom i det sällsynta fall, att för högt belopp blifvit förskottsvis
uppburet, måste det blifva i hög grad missledande att upptaga förskotten
bland statsverkets disponibla tillgångar, och olägenheten af detta förfaringssätt
blir större i samma mån förskottens belopp, såsom förhållandet varit
på sednare tiden, tillväxa. Dessa olägenheter äro fyrfaldiga. Deribland
må här anföras, hurusom statsverkets grundfond, eller det öfverskott emellan
å Riks-staten upptagna inkomster och utgifter, som enligt räkenskaperna en
längre tid förefunnits och i sjelfva verket skulle uppstå, derest inkomsterna
inflöto vid samma tid utgifterna skola bestridas och icke, såsom nu alfabet,
till stor del året derpå, blir illusorisk och icke lemnar tillgång till
det förlag eller rörelse-kapital, som för statsverket är oundgängligt, emedan,
såsom nyss förmäldes, eu del af årets inkomster inflyta efter det utgifterna
för året redan blifvit bestridda. Derföre har ock, derest icke betydliga
öfverskott å de beräknade, under året influtna statsinkomsterna uppstått,
hvilka öfverskott i sådant fall beredt tillgång till rörelsekapital, eller derest
icke en del af statsutgifterna, såsom exempelvis flera af 5:te Hufvudtitelns
anslag, fått i brist af användning innestå och reserveras, ett oundgän gligt
behof af kassaförstärkning för statsverket uppstått, hvartill måst anlitas den
utväg, Riksgälds-kontorets reglemente i sådant hänseende anvisar. Att så är
förhållandet bör blifva klart endast vid betraktande af den omständigheten, att
uti de tillgångar, hvaraf statsverkets grundfond består, ingår vid revisionsårets
slut ofvannämnda förskottsbelopp af 7,889,405 R;dr 85 öre, medan hela grundfonden
endast uppgår till 4,985,638 R:dr 27 öre. En vida större olägenhet af
förskottsväsendet uppstår dock deraf, att utgiftsanslagens verkliga ställning
icke kan med någon säkerhet utrönas, ty de betydliga utgifter, förskotten
representera, hafva icke blifvit å vederbörande anslag afbörda, hvaraf åter
följer att rikshufvudbokens uppgifter om reservationer å anslagen, besparingar
m. m. måste blifva mer eller mindre felaktiga och utvisa ett fördelaktigare
resultat än det som i sjelfva verket förefinnes. Det är nemligen
klart att, om ofvannämnda förskottsbelopp af nära 8 millioner R:dr blifvit
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
27
för revisionsåret affördt å de anslag, för hvilka utgifterna blifvit verkställda,
anslagens ställning vid revisionsårets slut blifvit helt annorlunda än riks
Ö
o
hufvudboken nu utvisar.
Utskottet har visserligen trott sig finna att anledningen till det nu
brukliga förfaringssättet i afseende å förskotten tillkommit i afsigt att
utöfva eu noggran kontroll derå, att icke några sådana unuginge att
behörigen redovisas. Eu sådan kontroll torde dock på vida ändamålsenligare
och enklare sätt kunna åstadkommas, utan de olägenheter förs köksväsendet
nu medför. För öfrigt synas många bland förskotten upptagna
poster icke vara förskott i egentlig mening, för hvilka redovisning skall
lemnas af den eller dem, som medlen uppburit, utan ovilkorliga utbetalningar,
verkställda af länsstyrelser eller underordnade myndigheter, som
påföljande år erhållit ersättning för de förskjutna beloppen, da dessa först
blifvit å utgiftsanslagen afbörda.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört får Utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kong].
Maj:t täcktes låta vidtaga sådana åtgärder, att allmänna medel
icke af någon embetsmyndighet hädanefter vnå, utom i fall af
tvingande nödvändighet, såsom förskott utanordnas och att, då
sådant sker, medlen må, med iakttagande af behörig kontroll å
förskottens redovisning, allöras a. vederbörligt anslag, der sådant
finnes att tillgå, eller å särskildt för ändamålet upplagdt konto
uppföras.
Om tidigare afslutning och revision af allmänna räkenskaper.
§ 12.
(Rev.-ber. pag. 327—329. Uti. pag. 403-405.)
På sätt Revisorerne omförmäla, har genom Kong], Kammarrättens Angående
kungörelse af den 30 April 1858 tiden blifvit bestämd dels för allmänna bok^ri^en
räkenskapers afslutaude, dels för deras insändande till revision inom bemälda
embetsverk. Häraf syntes visserligen att åtskilliga räkenskapei
skola dit insändas inom jemförelsevis kort tid, nemligen 2, 3 eller 4 månader
efter slutet af det kalenderår, räkenskaperna omfattade, hval emot
andra räkenskaper, såsom länens landsböcker och hufvudboken öfverkronouppbörden
i Stockholms stad, Arméförvaltningens samt b örvaltmngens af
sjöärendena ’lmfvudböcker icke enligt nämnda kungörelse behöfde till Kammarrättens
granskning öfverlemnas förr än ett år efter det kalenderår, räkenskaperna"
afsåge. Väl hade i sammanhang med fastställande af nytt
formulär till räkenskaper för länen och kronouppbördsverket i Stockholms
28
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 27.
stad, blifvit genom Kongl. Statskontorets kungörelse den 21 September
1869 föreskrifvet, att såväl länens landsböcker som räkenskaperna för Stock
liol.
ns stads kronouppbördsverk skulle inom den 31 Oktober efter kalender•iiets
utgång till Ofverståthållare-embetet eller länsstyrelserna aflemnas för
att till Kongl. Kammarrätten i vanlig ordning insändas; men den ej mindre
harpa, än äfven på andra allmänna räkenskaper grundade rikslmfvudboken
afslutades ^ickc förr än den 1 Augusti derpå följande är. Det slutliga resultatet
af den allmänna medelsförvaltningen blefve således icke genom
läkenskaperna bekant förr än 1 ar och 7 månader efter utgången af det
kalenderår, hvarför uti räkenskaperna redogjordes. Detta långa dröjsmål
vore, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, förenad! med''väsendtlig
olagenheter, hvilka vid de numera årligen återkommande riksdagarne blefve
mer och mer i ögonen fallande. Riksdagen och dess Siats-Utskott hade
nemligen vid . behandling af förekommande anslags- med flora frågor ett
verkligt behof att känna förhållandet i afseende icke blott å de särskilda
anslagen, utan äfven finansförvaltningens slutliga resultat för en tid, hvilken
sa mycket som möjligt närmade sig den, då frågorna behandlades, och detta
benof kunde ingalunda, tillfredsställas genom den anordning, som nu egde
rum. Riksdagens Revisorer nödgades sysselsätta sig med granskning af
räkenskaper för en tid, som läge mer''än U år före den, då revisionen
börjades och omkring 2\ år innan den, då anmärkningarne hunnit af Riksdagen
behandlas. De stundom hvarje år återkommande fel eller misstag,
„ vilka föranledde en del anmärkningar, hade således hunnit tvänne påföljande
ar upprepas, innan rättelse kunde ega rum. De i Revisorernas berättelse för
hvarje verk och inrättning meddelade redogörelser angående förhållandet i afseende
a inkomster och utgifter förlorade en stor del af det gami. dessa
otvifvelaktigt skulle medföra för bedömande af åtskilliga vid riksdagarne
förekommande frågor, derest redogörelserna afsåga en sednare tid, och revisionsarbetet
i siu helhet väckte icke det intresse och medförde icke den
nytta för det allmänna, som donna institution under andra förhållanden
sku le kunna framkalla. För att endast döma efter förhållandet i andni
länder,, der öfversigt öfver finansförvaltningens slutliga resultat meddelades
mom jemförelsevis kort tid efter finansarets utgång, syntes en förändriim
i förevarande hänseende lätt kunna åvägabringas. Men om ock, på sätt
Revisorerne befarade, några hinder, grundade på åtskilliga för vårt land
egendomliga förhållanden, derför skulle möta, sä torde dock dessa, enligt
Kevisorernes åsigt, icke vara. af beskaffenhet att tanken på en af behofvet
högt påkallad förändring derför bör uppgifvas.
Då Revisorerne ansåge både lämpligt och icke overkställbar!, att Revisorernes
granskning skulle omfatta räkenskaperna för ett år sednare, än
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.
29
nu vore förhållandet, ansåge sig Revisorerne, hvilka det icke kunde tillkomma
att utarbeta ett detaljeradt förslag till den ifrågaställa förändringen,
likväl skyldige att i korthet antyda, huru Revisorerne föreställt sig
att förändringen skulle kunna åvägabringas. Under antagande att uti räkenskaperna
för hvarje år icke intoges andra förhållanden, än som under
samma år verkligen passerat, och att således icke, på sätt nu skedde, redogörelse
meddelades för uppbörden af landträntor m. in-, hvilka först under
påföljande år inflöte, hade Revisorerne trott tiden för räkenskapernas afsilande
och insändande till Kongl. Kammarrättens revision kunna i allmänhet
betydligt förkortas, förslagsvis till 3, högst 4 månader efter kalenderårets
utgång. Derefter skulle revisionen i Kammarrätten verkställas
och rikshufvudboken, liksom hittills oberoende af denna granskning, i alla
händelser upprättas så tidigt, att samtliga räkenskaperna vore att för Statsrevisionen
tillgå den 1 Oktober, till hvilken tid denna förrättning äfven af
andra skäl lämpligen kunde framflyttas. Revisionsförrättningen skulle, likasom
hittills, försiggå på 2 månader ocli således afslutas den 1 December.
Tiden, inom hvilken vederböraudes utlåtande och förklaringar i anledning
af Revisqrernes anmärkningar skulle afgifvas för att kunna tryckta berättelsen
bifogas, borde förkortas från 2 till U månad, samt tryckningen af
sjclfva berättelsen verkställas före samt af utlåtanden och förklaringar omedelbart
efter den 15 Januari, eller samma dag Riksdagen sammanträder,
så att den tryckta berättelsen i fullständigt skick vore att för Riksdagens
ledamöter tillgå omkring motionstidens utgång, då Utskottens egentliga
verksamhet började. Revisorerne hade, enligt hvad de slutligen omförmäla,
naturligtvis förutsett att, derest dessa förändringar kunde befinnas lämpliga,
deras genomförande i allt fall icke genast kunde ifrågakomma, utan först
efter verkställd grundlagsförändring samt meddelande af åtskilliga förändrade
föreskrifter, sä väl i den för Revisorerne gällande instruktion, som
angående redogörelseverket och räkenskapernas förande, afslutande och insändande
till vederbörlig granskning. Detta alltsammans hade dock icke
synts Revisorerne utgöra något hinder för att, med afseende å frågans
verkligen stora vigt, redan nu derå fästa Riksdagens uppmärksamhet, om
än dess slutliga afgörande måste föregås af en sådan utredning, som Revisorerne
icke haft tillfälle åvägabringa, och hvilken, enligt deras tanke,
lämpligast borde åt vederbörande embetsverk uppdragas.
Kongl. Statskontoret och Kammarrätten hafva i anledning häraf
afgifvit införd rad t underdånigt utlåtande, hvarur Utskottet ansett sig böra
här återgifva följande:
30
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
»Med det af Revisorerne gjorda antagande, att uti räkenskaperna för
hvarje år icke skulle intagas andra förhållanden, än som under året verkligen
passerat, torde Revisorerne hufvudsakligen hafva åsyftat länens uppbördsredogörelser.
Af dessa redogörelser omfatta landsboken och de deri
ingående specialräkningarne öfver kronouppbörden i riket uppbördsår, eller
tiden från den 1 Maj det ena till samma dag det andra året, ehuru desamma
så tillvida afslutas med kalenderår, att den intill uppbördsårets slut
influtna, men vid kalenderårets utgång icke till ränteriet levererade uppbörden
balanseras, en åtgärd, vidtagen för att vinna öfverensstämmelse med
ränteriets, kalenderår omfattande redogörelse. Redovisningen i allt öfrigt,
icke blott till debiterad uppbörd, utan jemväl till afkortningar, utgifter och
levereringar till andra kassor än landtränteriet, är likväl uti nämnda kronouppbördsräkcnskaper
utsträckt till uppbördsårets slut den 30 April". Om
nu från dessa räkenskaper uteslötes all redogörelse för hvad som förefölle
under tiden från kalenderårets til! uppbördsårets slut, å hvilken tid likväl
uppbördsstämmorna hållas samt de dervid ej erlagda skatterna till afkortning
befordras eller för indrifning restföras, skulle derigenom inträffa, att
all redovisning för hvad som vid dessa, tvifvelsutan de vigtigaste, förrättningar
under uppbördsåret förekommit, intill slutet af då löpande kalenderår
saknades, och att sålunda den kontroll, som under nuvarande förhållanden,
då vederbörande äro skyldige att den 15 Maj hvarje år inför Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande med afslut.ad räkning för sin uppbörd redovisa,
inom kort tid vinnes, blefve för en tidrymd af 7 <ä 8 månader undanskjuten,
likasom ock granskningen inom Kammarrätten i denna del af uppbördsförvaltaingen
derigenom skulle i lika lång tid uppehållas.
Att hela den åt fögderi-tjenstemännen samt städernas uppbördsman
anförtrodda uppbörd under en tidrymd af 7 till 8 månader lemnas utan
tillförlitlig kontroll, är icke med god ordning öfverensstämmande och torde
ej heller varit af Revisorerne afsedt. Det skulle visserligen till undvikande
häraf kunna töreskrifvas, att summarisk redovisning öfver kronouppbörden
borde omedelbart efter uppbördsårets utgång afgifvas- Sådana summariska
redogörelser hafva förut inför länsstyrelserna årligen den 1 Maj afgifvits
och äro först genom Statskontorets, med stöd af nådiga Brefvet den 12
September 1868, den 21 September 1869 utfärdade kungörelse afskaffade.
Den kontroll på kronouppbörden, som genom dessa redogörelser skulle vinnas,
kan dock icke motsvara den, som nu genom verificerad räkning erhålles
inom 14 dagar efter uppbördsårets slut.
Det vill således i frågans nuvarande skick synas Kollegierna, som
det af Revisorerne afgifna förslag, såvidt detsamma skulle leda till förändring
i nu gällande föreskrifter i afseende å tiden för afgifvande af fög
-
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 21.
31
derieritas och städernas uppbördsredovisning, äfvensom till inskränkning af
den nu för landsbokens afslutande bestämda tid, komme att medföra väsendtliga
svårigheter samt minskad kontroll å uppbörds-förvaltningen. Dessutom
skulle dessa förändringar vara utan den åsyftade betydelsen, om ej
öfriga i rikshufvudboken ingående räkenskaper, hvilka nu i allmänhet afgifvas
sednare än länsräkenskaperna, kunna afslutas så tidigt, att deraf
någon förändring i afseende å tiden för landsböckernas afslutande blifver
erforderlig, för att cj riksbokslutsarbetet må af dessa, sednare räkenskaper
uppehållas.
Hvad angår öfriga i rikshufvudboken ingående räkenskaper, afslutas
dessa samtliga på kalenderår, och i afseende å dem lärer frågan alltså endast
gälla, huruvida icke större skyndsamhet med räkenskapernas utslutning
kan vinnas. Härvid bör erinras att, på sätt af Revisorerne jemväl
är omförmäldt, nästan alla centrala förvaltnings-myndigheter, såsom Fångvårdsstyrelsen,
Arméförvaltningen, Förvaltningen af sjöärendena, Post- och
Tullstyrelserna m. fl., enligt nu gällande föreskrifter icke, förr än ett år efter
slutet af det år, räkenskaperna omfatta, till Kammarrätten afgifva hufvudbok,
och ehuruväl för de flesta af dessa embetsverk räkenskaperna någon tid
förut skola vara afslutadc samt uppskofvet med deras insändande till Kammarrätten
delvis är beroende af den revision, som inom de flesta verken af särskilda
tjensteman förrättas, kan det dock antagas, att sådan utslutning för närvarande
ej sker och ej heller torde kunna ske förr än ganska långt efter den tid,
som af Revisorerne förslagsvis uppgifvits. De hufvudböcker, som inom
nämnda m. fl. centrala embetsverk upprättas, äro nemligen i allmänhet
grundade på inkommande specialredovisningar, som af underordnade redogörare
å särskilda orter inom riket afgifvas, ofta ej förr än sedan 4 å 5
månader på det nya året tilländagått. och huruvida dessa specialredogörelser
kunna så tidigt afgifvas, att, på grund af dessa jemte andra handlingar,
hufvudbok hinner att inom en tid af 3 till 4 månader efter kalenderårets
slut upprättas, äro Kollegierna icke i tillfälle att afgöra.
Ehuru Kollegierna, på grund af hvad nu anfördt blifvit, finna väsendtliga
svårigheter möta för ett så tidigt afslutande af de uti rikshufvudboken
ingående räkenskaperna, att denna hufvudbok kunde för Revisorernes granskning
vara att tillgå den 1 Oktober året näst efter det, som densamma omfattar,
måste dock Kollegierna i betraktande af de olägenheter, som af
nuvarande räkenskapsföring onekligen uppstå, erkänna angelägenheten deraf,
att, såvidt sig göra låter, någon förändring vidtages, hvarigenom hufvudbokslutet
öfver den allmänna medelsförvaltningen och resultatet af statsregleringen
blifva tidigare kända än under nuvarande förhållanden; men då
den utredning, som för bedömande af en sådan förändrings möjlighet eller
32
Stats-Utsicottets Utlåtande N:o 27.
ändamålsenliga genomförande är nödig, icke torde kunna vinnas med mindre
samtliga förvaltningsmyndigheter och länsstyrelser fått tillfälle i frågan sig
yttra, samt sådant åter icke inom den för den nådiga remissens besvarande
förelagda tid kan ske, få Kollegierna i underdånighet anmäla, att Kollegierna
föi- närvarande icke kunna vidare yttrande i ämnet afgifva; föreställande
sig Kollegierna, att, derest Riksdagen vid frågans behandling delar Revisorernes
mening om behof vet af förändring i förevarande hänseende, Riksdagen
da icke lärer underlåta att hos Eders Kong!. Maj:t derom göra
underdånig framställning, hvarefter genom infordrande af vederbörande verks
och myndigheters yttranden i ämnet fullständig utredning deraf kan
erhållas."
Det särdeles vigtiga förslag, som genom Revisorernes ofvanberörda
framställning blifvit bragt å bane, har Utskottet tagit i noggrant öfvervägande.
Dervid har Utskottet, lika med Revisorerne, icke kunnat ingå i
specialundersökning om den tid, som för hvarje särskild förvaltning oundgängligen
erfordras för boksluts verkställande, men Utskottet vågar dock, i
likhet med Revisorerne, såsom regel antaga, att den nu bestämda tiden
skulle kunna betydligt förkortas, särdeles om för allmänna verks och inrättningars
räkenskaper antagos samma bokföringsmethod, som för enskilda
affärsmäns räkenskapsföring är i lag stadgad, nemligen att dag efter dag, i
den ordning de inträffat, skola antecknas alla de transaktioner, sotu utgöra
föremål för bokföringen. Verkställdes samtidigt dermed eller kort tid
derefter öfverföring till behöriga konti i räkenskaperna, så skulle efter årets
slut, med iakttagande af den utaf Revisorerne anförda riktiga grundsats att
uti hvarje års räkenskaper icke finge inflyta redogörelse för annat än som
under året verkligen passerade, blott återstå den egentliga afslutningen af
räkenskaperna, och donna skulle utan tvifvel kunna verkställas på vida
kortare tid, än som nu erfordras för afgifvande af räkenskaperna, som i
allmänhet innefatta utan tidsföljd uppgjorda sammandrag af inkomster och
utgifter m. m., med upprättande hvaraf början icke kan göras förr än efter
räkenskapsårets utgång och hvarvid i allmänhet måste föregå åtskilliga
ömsint, utredningar och extrakter, hvilka, ehuru den egentliga bokföringen
derpå, grundas, likväl icke ingå i sjelfva räkenskaperna, utan betraktas såsom
enskilda anteckningar.
O
Kollegierna hafva visserligen anmärkt, att om uti landsboken med
deri ingående specialräkningar öfver kronouppbörden, hvilka alla afslutas
med kalenderår, skulle saknas redogörelse för hvad som derefter föreföile
x
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 27.
33
i afseende å kronouppbörden intill uppbördsårets sint den 30 April, blefve
uppbörden under flera månader lemnad utan kontroll. Härvid bör dock
erinras, att det icke kan vara med en god bokföringsmetbod öfverensstämmande
att uppskjuta bokslutet endast för att kontrollera om de för ett
år balanserade fordriugsbeloppen under det påföljande året i behörig ordning
inflyta. Sådant måste nemligen kontrolleras af räkenskapen för det
år, hvarunder uppbörden eger rum. Att dessutom äfven under löpande
året en särskild, vida tillförlitligare kontroll å uppbörden än under nuvarande
förhållanden lätt kan åvägabringas, exempelvis genom införande af
stämplade qvittensblanketter för uppbörden, anser Utskottet att Komiterade
för förenklande af beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket
hafva på ett så öfvertygande sätt ådagalagt, att Utskottet i detta
hänseende icke har något att tillägga.
Hvad särskildt angår den del af Revisorernes framställning, som
grundar sig på behofvet för Riksdagen att så tidigt som möjligt erhålla
kännedom om finansförvaltningens slutliga resultater, torde Riksdagens billiga
anspråk i detta hänseende icke ens kunna tillfredsställas genom det
tidigare bokslut, Revisorernes framställning hufvudsakligen afser. För
erhållande af en sådan öfversigt, såvidt den inskränkte sig till hvad som
torde för Riksdagen vara väsendtligast att känna, nemligen de särskilda
inkomsterna och utgifterna vid hvarje förvaltningsgren samt kassaställningen,
synes Utskottet nemligen vara lämpligt att, på sätt Statskontoret uti underdånigt
utlåtande af den 31 December 1869 i fråga om en förändrad organisation
af Statens fond- och kassaförvaltning i viss mån lärer hafva föreslagit,
föreskrift meddelades derom, att mer eller mindre utförliga redogörelser
i berörda hänseende, tillika med beräkning öfver disponibla
tillgångar och närmast förestående utgifter från alla statsförvaltningar och
särskildt för hvarje större förvaltningsgren, till Statskontoret inginge å bestämda
tider under året samt blefve der, jemte Statskontorets egen förvaltning,
för hvarje gång till ett öfverskådligt helt sammanförda. Sådant synes
utan synnerlig tidsutdrägt kunna verkställas samt blifva af icke ringa gagn,
men i allt fall icke afhjelpa behofvet af ett tidigare bokslut och en förändrad
bokföringsmethod för allmänna verks och inrättningars räkenskaper.
På grund af hvad sålunda förekommit får Utskottet, som i allo delar
de åsigter, hvilka ligga till grund för Revisorernes ofvanberörda, af Riksdagens
uppmärksamhet väl förtjenta framställning, hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla och, i de delar Riksdagens vidare samverkan
erfordras, föreslå sådana åtgärder, att syftemålet med
Bih. till Rilcsd. Frot. 1871. 4 Sami 1 Afd. 17 Häft. 5
34
Stats-Utslcottets Utlåtande N;o 27.
Revisorernes ofvanberörda framställning må, så snart sig göra
låter, ernås.
Om bokföring af inköpta obligationer.
§ 13.
(Rev.-ber. pag. 329.)
bokföring^/ Vid granskning af räkenskaperna för folkskolelärarncs pensionsinrätt
inköpta
olli-n-mg anmärkte 1869 års Revisorer, hurusom, sedan för inrättningens medel
gatwnei. ^|jmänna [iypotheksbankens obligationer blifvit med kapitalrabatt till betydligt
belopp under år 1867 inköpta, skilnaden emellan obligationernas
nominela belopp och inköpspriset uti samma års räkenskaper såsom kapitalvinst
uppfördes, hvarefter obligationerna uti den utgående balansen upptoges
till hela deras nominela värde. Då emellertid ifrågavarande
kapitalvinst endast i mån af obligationernas utlottning uppkommc, hade
det synts Rcvisorerne, att nämnda vinst icke förr borde i räkenskaperna
upptagas än för det år, hvarunder de inköpta obligationerna blefve utlottade,
och, i anledning af denna framställning samt i öfverensstämmelse
med den åsigt, som legat till grund för Riksdagens fattade och uti underdånig
skrifveTse den 12" Maj 1868 anmälda beslut i en likartad fråga angående
bokföring af inköpta obligationer för de under Arméförvaltningen stälda
kassör och fonder, anhöll Riksdagen, uti underdånig skrifvelse den 10 sistlidnc
Maj, det Kongl. Maj:t täcktes anbefalla direktionen öfver folkskolelärarncs
pensionsinrä tning att, vid inköp och balanserande uti inrättningensräkenskaper
af obligationer, iakttaga det förfarande, att berörda obligationer, med utsättande
inom linien af deras nominela värde, bokfördes till inköpspris, så att
först vid deras utlottning eller försäljning den vinst eller förlust uppfördes,
som dervid kunde uppstå; och då, enligt hvad erfarenheten gåfvc vid handen,
allmänna inrättningar allt mer och mer började anlita den, såsom det syntes
Revisorerne, lämpliga utvägen att genom inköp af allmänna obligationer
göra till förräntande afsedda medel fruktbärande, men några af dessa inrättningar,
exempelvis handelsflottans pensionsanstalt, enligt hvad räkenskaperna
för revisionsåret utvisade, bokförde de med kapitalrabatt inköpta
obligationerna på samma, i afseende å inrättningarnes verkliga tillgångar,
missledande sätt, som 1869 års Revisorer anmärkt, hade, till undvikande
af ett sådant förfarande, det synts sednast församlade Revisorer nödigt,
att en allmän föreskrift meddelades i den syftning, Riksdagens ofvanberörda
tvänne underdåniga skrivelser angåfve.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
35
I anledning häraf har, enligt hvad Utskottet inhemtat, Kongl. Statskontoret
med infordradt underdånigt utlåtande inkommit, och då detta
under den 14 sistlidne December afgifna utlåtande icke finnes vid den
tryckta revisionsberättelsen intaget, har Utskottet ansett lämpligt detsamma
här återgifva; varande berörda underdåniga utlåtande, med uteslutande af
ingressen, utaf följande lydelse:
»Genom nådig remiss anbefaldt att med underdånigt utlåtande i
ämnet till Eders Kongl. Maj:t inkomma, får Statskontoret, med aktens
återställande, i underdånighet anföra, att, lika med Revisorerue, Statskontoret
finner det anmärkta förhållandet icke vara med en riktig bokföring
öfverensstämmande, utan anser, att de upphandlade obligationerna böra i
räkenskaperna uppföras med sitt inköpspris eller det kapitalbelopp, som i
obligationerna blifvit nedlagdt, helst skilnaden mellan inköpspriset och
obligationernas nominela värde blott utgör en skenbar tillgång intilldess
denna prisskilnad i kassan influtit, samt någon anledning icke finnes, hvarföre
beloppet deraf skulle mer än andra inkomster i räkenskapen uppdebiteras
förr än detsamma kassan verkligen tillgodokommit; och då, efter
hvad Revisorerne uppgifvit, det anmärkta bokföringssättet följes inom flera
verk och inrättningar, instämmer Statskontoret i Revisorernes tillika gjorda
framställning, att, till rättelse härutinnan, ett allmänt stadgande må utfärdas,
innefattande, att obligationer, hvilka inköpas af allmänna verk och inrättningar,
som disponera statens medel, skola i räkenskapen, med utsättande
inom linien af deras nominela värde, bokföras till inköpspris, så att först
vid deras utlottning eller försäljning den vinst eller förlust uppföres, som
dervid kan uppstå.»
Med afseende å hvad sålunda förekommit, får Utskottet, instämmande
uti den af Revisorerne uttalade och af Statskontoret biträdda åsigt i
ämnet, hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes meddela allmän nådig föreskrift i den syftning
Revisorernes ofvanberörda framställning innefattar.
§ 14.
Hvad i öfrigt blifvit af Revisorerne anmäldt och erinradt, har Ut"
skottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfver- sfriga
vägande vid behandling af de utgiftsanslag Revisorernes framställning berör,
dels hafva föranledt till sådan åtgärd från vederbörande granskande och
dömande myndighets sida, att förhållandet numera icke hemfaller under
Riksdagens pröfning, dels eljest hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara
genom vederbörandes afgifna underdåniga utlåtanden nöjaktigt förklaradt,
36
Stats-Utshottets Utlåtande N:o 27.
dels ej vara af den vigt att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande,
någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandet påkallas, dels ock
slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla
något yttrande.
Stockholm den 8 Mars 1871.
På Stats-Utskottets vägnar:
Arvid Fr:son Posse.
Reservationer:
a) Vid § 3:
af Herr Klint, E.: »Uti underdånig skrifvelse af den 29 Mars 1841
hafva Rikets Ständer beslutat, att, i den händelse mötespassevolansafgiften
komme att med nämnda års början upphöra, till Kongl. Maj:ts fria disposition
öfverlemna den nya mötespassevolansfonden, att, gemensamt med den
gamla och 1829 års mötespassevolansfonderna (dessa tre fonder hafva tillsammans
bildat den nuvarande förenade mötespassevolansfonden) efter Kongl.
Maj:ts godtfinnande användas för behof, hvilka sedan af dessa tillgångar fylldes
och vidare kunde uppkomma i och för så väl värfvade som indelta arméens
vapenöfningar och dermed gemenskap egande utgifter.
På denna Rikets Ständers skrifvelse och icke på den af Utskottet
omförinälda Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 24 Maj 1841 grundar
sig således Kongl. Maj:ts rätt att disponera ifrågavarande fond.
Denna rätt’kan ingalunda anses hafva blifvit »inskränkt» derigenom
att Rikets Ständer år 1858, på samma gång de biföllo den aflöningsstat
för dåvarande Krigskollegium, som Kongl. Maj;t föreslagit, för sin del beslutat
att, såsom orden lyda, »ifrågavarande kassor och fonder nu och för framtiden
må från alla utgifter i berörda hänseende befrias.» Detta Rikets
Ständers beslut har aldrig, så vidt visadt är, blifvit af Kongl. Maj:t gilladt.
Vid sådant förhållande och hänvisande i öfrigt till hvad Arméförvaltningen
i sitt i anledning af Revisorernes berättelse afgifna underdåniga
utlåtande anfört, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen, med ogillande
af Stats-Utskottets så väl motivering som beslut i ifrågavarande punkt, behagade
förklara,
att Revisorernes anmärkning i afseende å dispositionen af de
under Arméförvaltningen ställda fonder icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda."
Häruti instämde Herr Leijonancker, F. W.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.
37
b) Vid § 6:
af Andra Kammarens samtliga ledamöter i Utskottet, med undantag
af Herr Grefve Posse och Herr Key; upptagande reservanterne Inkomstafdelningens
förslag till utlåtande, hvilket var så lydande: »Det utaf Kongl.
Förvaltningen af sjöärendena i anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande,
hvars innehåll Utskottet tagit i noggrant öfvervägande, är för
vidlyftigt att här återgifvas, hvadan Utskottet tillåter sig att dertill allenast
hänvisa. För bedömande af de faktiska förhållanden, hvilka ligga till
grund för Revisorernes framställning i ämnet, har Utskottet jemväl funnit
nödigt att taga kännedom af räkenskaperna för revisionsåret, samt af det
för räkenskaperna fastställda formulär jemte dervid fogade så kallade underrättelser
rörande formulärets tillämpning äfvensom af de Kongl. Bref,
hvilka i såväl Revisorernes framställning som det underdåniga utlåtandet
blifvit åberopade- Efter fullgörande häraf har Utskottet, som ansett det
leda till för stor vidlyftighet att här ingå uti en detaljerad vederläggning
af hvad Kongl. Förvaltningen till stöd för sitt förfarande i ämnet
anfört, trott det vara tillfyllest förklara, att Utskottet funnit Revisorernes
framställning i of vananförda §§ välgrundade; hvadan och ehuru Utskottet
erhållit kännedom derom, att uti Kongl. Finans-departementet för närvarande
är under granskning och omarbetning ett nytt formulär för Kongl.
Förvaltningens räkenskaper, efter hvars antagande, derest det riktigt tillämpas,
flera af de nu anmärkta felaktigheterna torde för framtiden förekommas,
Utskottet likväl, med afseende å vigten af de anmärkta förhållandena, hvilka,
enligt Utskottets åsigt, har sin grund icke blott i beskaffenheten af det nu
gällande räkenskapsformuläret, utan äfven uti en alltför fri och i många
hänseenden felaktig tillämpning af detsamma, får hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta vidtaga sådana åtgärder att för framtiden fullständig
rättelse må ernås i de af Revisorerne ofvan anmärkta förhållanden.
»
c) Vid § 8:
af Herr Norden felt, L. M: »Utskottet har från Jernvägsbyggnadsstvrelsen
fått sig meddeladt dess kassakontrollbok för förskotten jemte ett
band dertill hörande inlösta fö> skottsanordningar. Nämnda bok upptager
i löpande nummerordning förskottsanordningarne under de data, de blifvit
utfärdade, hvarvid intill Oktober år 1869, då samma års likartade revisionsanmärkning
kom Styrelsen till del, val finnes antecknadt, att försaotten
blifvit reglerade, men icke tiden när sådant skett, hvilket deremot egt
mm efter nämnda tid. Deraf framgår tydligen att Styrelsen före samma
tid väl kunnat vid hvilken tidpunkt som helst afgifva redogörelse för du
38 Stata-Utskottets Utlåtande N:o 27.
utevarande förskott, men icke f r livilka förskott som varit utestående vid
någon förfluten tid.
Då dertill kommer att 1869 års Revisorers anmärkning icke kunnat
iakttagas retroaktivt för 1868 års räkenskap och Styrelsen i sitt svar på
samma anmärkning sid. 316 förklarat sig för framtiden skola till räkenskapen
bifoga månadtliga förskottsförteckningar samt redan ^vidtagit derför
erforderliga åtgärder och frågan om bokföring eller kontant liqvid emellan
de olika banorna hvarken synes mig vara fullt utredd eller af den vigt
att erfordra särskild skrifvelse från Riksdagen, anser jag mig böra påyrka:
att Riksdagen ville vid hvad sålunda förekommit för närvarande
låta bero.»
d) Vid § 9:
af Herr Odelbertj, A.: »Emot Utskottets beslut att understödja Herrar
Revisorers anmärkning mot tiden för afslutaude af räkenskaperna vid Alnarps
landtbruksinstitut måste jag nedlägga min reservation, icke derföre
att jag anser tiden den 13 Mars vara fullt lämplig, men emedan jag anser
den af Revisorerne föreslagna vara mycket otjenligare och emedan de skäl
för en förändring, som af afdelningen åberopas, om de af Stats-Utskottet
och Riksdagen antagas för goda, göra det omöjligt att framdeles öfvergå
till en bokföring mera afpassad för det ändamål, som med bokföringen vid
en landtegendom och isynnerhet vid ett landtbruksinstitut måste afses.
Att perioden emellan en ordnad räkenskaps början och dess afsittande
skall omfatta eu tidrymd af ett år, eller tolf månader, är af ingen
bestridt, men med hvilken af dessa tolf månader bokföringen skall afslutas
eller börjas måste bero på naturen af den affärsverksamhet, hvarföre bokföringen
är ämnad att redogöra. Då denna affärsverksamhet består endast
deruti, att, såsom uti statsmaskineriets särskilda delar endast redogöra för
användandet af anslagna penningar, eller såsom uti en köpmans verkningskrets
.att bokföra inköpta och försålda varor af hvad natur dessa än må
vara, kan det vara likgiltigt vid hvilken tid på kalenderåret som afslutandet
sker, och då, enligt gammal praxis, sådant skett med kalenderårets utgång,
finnes intet skäl att önska någon förändring deruti. Statsanslagen, som
för kalenderår beviljas, måste för kalenderår redovisas, för köpmannens eller
fabrikantens affärsverksamhet finnes ingen af naturen utstakad tidsbestämmelse.
På tolf månader kan den förre göra många uppköp och försäljningar,
hvardera innefattande en under året både börjad och afslutad affär och
fabrikanten kan äfvenledes på kortare eller längre, alltid obestämda tider
både uppköpa råvaran, förädla densamma och afyttra produkten. Helt
annorlunda gestaltar sig förhållandet vid ett jordbruk. Ett landtbruksbokhålleri
är ej tillfyllestgörande, om det redovisar endast skördens belopp och
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
39
de vid dess realisering influtna penningar. Det måste äfvenledes behandla
alla de af mensklig anordning beroende faktorer, som bidraga till det slutliga
resultatet. Uti detsamma bör således gifvas en fullständig redogörelse
för arbete, gödsel, foder m. fl. utaf de många ämnen, som måste utgöra
föremål för en landtbrukares omtanke. Endast om laudtbruksbokhålleriet
är så ordnadt uppfyller det sin bestämmelse, att gifva landtbrukaren en
sann bild utaf dess affärsverksamhet och derigenom bibringa honom det
största mått af erfarenhet, som under dessa förhållanden kan vinnas Så
åskådligt som möjligt måste dock faktorerna grupperas, och isynnerhet bör
ej realiserandet af ett års gröda fördelas på tvänne räkenskapsår. Landtbrukaren
kan ej, hur omtänksam och flitig han må vara, göra, att jag så må
uttrycka mig, mer än en affär om året; frukten af hans verksamhet är den
gröda han under sommaren och hösten inbcrgar och som han under påföljande
vintermånader realiserar antingen genom egen konsumtion, genom
omgestaltning till andra produkter eller genom direkt försäljning. Det
måste vara det rationelt rätta, att till tidpunkt för hans bokslut välja den
tid af året, då hans affär med största sannolikhet och under vanliga fall
kan anses afslutad; då de produkter, han frambragt antingen direkt från
jorden eller genom dessas ytterligare förädling, blifvit på ett eller annat
sätt använda; då hans förråder efter regel äro i det närmaste tomma och
således så nära som möjligt intill den tidpunkt, då lian får åter börja att
uti en ny gröda skörda frukten af föregående månaders arbeten. Att utan
besvärliga, oftast omöjliga inventeringar och utan kalkyler, bygda på mer
eller mindre sannolika antaganden, uti årets räkenskap få en fullständig
och sann redogörelse för verksamheten, så i dess helhet som uti dess särskilda
delar, detta är, med ett ord, målet för ett väl ordnadt landsbruksbokhålleri,
om behofvet hvaraf vi beklagligen här i landet hittills gjort oss
alltför liten reda, men hvarom den unge blifvande landtbrukaren bör bibringas
en varm och innerlig öfvertygelse. Om nu de bemödanden, som
göras i nämnda riktning vid uppfostringsanstalterna för landtbrukare, förlamas
genom föreskrifter, hvilkas åtlydande skola hafva till ovilkorlig följd
att förringa insigten om behofvet af och förlama hågen för en ordnad
bokföring, genom de svårigheter dess genomförande förorsakar och genom
de otillfredsställande och otydliga upplysningar det lemnar, så medför detta
för vårt land en oberäknelig skada. Det är af sådan anledning jag önskar,
att man åt landtbruksläroverkens styrelser må lemna fritt val af tid för
räkenskapernas afslutande, då säkerligen förr eller sednare den för hvarje ort
bäst passande kommer att väljas, hvilket deremot icke kan ske om man
af statsskäl, fullkomligt ohållbara och utan betydelse, föreskrifver en viss
40
Stats-UtsTcottets Utlåtande N:o 27.
tid för deras bokslut. Jag yrkar fördenskull att Stats-Utskottet må rörande
ifrågavarande punkt uti Revisorernes berättelse yttra,
att det funnit anmärkningen nöjaktigt besvarad och tillstyrker att
densamma icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
Häruti instämde Herr Friherre Funck, /''. A., och Herr Kullstenius,
K. A. V.
Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1871.
Rättelse
i
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
Sid. 37, rad. 2 uppifrån, står:
af Andra Kammarens samtliga ledamöter i Utskottet, med undantag af Herr
Grefve Posse och Herr Key;
af Herrar Carl Ifvarssonj. Jan Andersson, P. O. Ilörnjeldt, Piss Oloj Larsson,
K. A. V. Kallstenius, Grefve C. E. Piper, J. Rundbäck, 0. B. Olsson, 0. Thorell
och A. W. Dufva;
Bih. till Riksd. Prof.. 1871. 4 Sami. 1 Afd.