Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.
i
J\:o 23.
Ank. till Riksd. Kansli d. 7 Mars 1871, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1370 försandade Revisorers berättelse
angående verkställd granskning af de under Kongl, Kornmers-kollegii
förvaltning ställda fonder och medel.
(R. A.)
Efter erhållna remisser å denna, från trycket utgifna och bland Kamrarnes ledamöter
utdelade, revisions-berättelse, har Stats-Utskottet genomgått densamma
jemte ofvanbemälda Kollegii deröfver afgifna och till trycket jemväl befordrade
samt berättelsen bifogade underdåniga utlåtande; och får Utskottet nu meddela sitt
yttrande, angående de af Revisorerne gjorda framställningar.
l:o.
Angående fördröjd granskning af räkenskaperna för tvänne anslag.
(Rev.-ber. aid. 10.)
Revisorerne hafva fästat uppmärksamheten dervid, att 1869 års redogörelser
för anslagen dels till godtgörelse af svenska och norska konsulers förskott för nödstäldt
svenskt sjöfolks understöd och hemförskaffande, dels ock till ersättande af
sådana bevisliga utgifter för svenskar, hvartill konsulerna enligt förut gällande bestämmelser
ej varit berättigade till godtgörelse af allmänna medel, hvilka tvänne
räkenskaper redan den 3 Maj sistlidet år till Kammarrätten ingått, ännu icke,
då Revisorerne den 14 nästlidne Oktober afgåfvo deras berättelse, blifvit granskade
uti Ofver-revisions-departementet,
Uti häröfver afgifvet utlåtande, hvilket finnes intaget sid. 407 i Revisorernes
berättelse, angående Statsverket, har Kammarrätten anfört, att Öfver-revisions-deBih.
till Riksd. Prot. 1871. 4 Sami. 1 Afd. 16 Häft. 1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.
partementets Civil-räkenskapskontor, hvilket tiar till åliggande att granska ifrågavarande
båda redogörelser, af Kammarrätten under den 18 Juni 1869 erhållit föreskrift
att verkställa berörda arbete så tidigt att detsamma vore afslutadt före Revisorernes
hvarje år inträffande sammanträde, samt att, efter det nämnda Revisionskontor
hos Kammarrätten förklarat att nu anmärkta dröjsmålet tillkommit genom
förbiseende af kontoret vid fördelningen af de detsamma tillhöriga, närmare 300
särskilda räkenskaper omfattande, vidlyftiga revisionsgöromål, Kammarrätten ytterligare
förständigat Civil-räkenskapskontoret vidtaga sådan åtgärd, att felaktighet af
anmärkta beskaffenhet för framtiden ej må ega rum.
Med afseende å hvad sålunda blifvit upplyst, hemställer Utskottet,
att det af Revisorerne anmärkta förhållande icke må till vidare
åtgärd föranleda.
2:o.
Angående bevakningen och indrifningen af Mamifaktur-diskontens
osäkra fordringar.
I afseende på det sätt, hvarpå bevakningar och indrifningar af Manufakturdiskontens
osäkra fordringar besörjas, hafva Revisorerne anmärkt, att kraf för dylika
fordringar i allmänhet endast hvart tionde år förnyas, hvaraf blifvit en följd
att personer, hos hvilka sådana förnyade kraf efter denna långa tids förlopp anställas,
anmäldes hafva flera år dessförinnan aflidit. Enär derigenom kunde inträffa,
att gäldenär, hvilken under den tid, som förflutit mellan de olika bevakningstillfällena,
kommit uti bättre ekonomiska omständigheter, vid krafvets förnyande
kunde återigen hafva råkat i obestånd, hade det förekommit Revisorerne vara
för bevakande af diskontens rätt angeläget, att utsökningen af berörda fordringar
med mera skyndsamhet handlades, samt att i sådant afseende de ombud i landsorterna,
som af Ombudsmannen anlitades, kunde få sig ålagdt att hvarje år hos Ombudsmannen
anmäla de förändringar rörande gäldenärernas lefnadsförhållanden, som
må hafva under året inträffat; och hafva Revisorerne ansett, att så mycket heldre
en lämpligare anordning af de åtgöranden, hvilka i förevarande hänseende tillkomma
Manufaktur-diskontens ombudsman, torde kunna vidtagas, som, enligt hvad
vid granskningen af bankodiskontens räkenskaper framginge, någon likartad anledning
till anmärkning dervid icke förekommit.
Uti sitt i anledning häraf afgifna och revisionsberättelsen bifogade utlåtande
(sidd. 23, 24) har Ivommers-kollegium, med öfverlemnande af Ombudsmannens i ämnet
afgifna förklaring, hufvudsakligen anfört, att Kollegium, lika med Ombudsmannen,
ansåge det icke vara med något för diskontfonden nyttigt ändamål förenligt
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.
3
att oftare, än som skett, eller i allmänhet omkring hvart tionde år, anställa kraf
mot gäldenärer, hvilkas fullkomliga obestånd blifvit, på sätt Advokat-fiskalen i sitt
yttrande närmare utvecklat, i laglig ordning styrkt, såvida icke någon särskild anledning
förekomme, att till bevakande af Manufaktur-diskontens rätt och bästa oftare
eller med kortare tids mellanrum söka verkställighet af utslag å någon gäldenär,
som kunde vilja obehörigen undandraga sig att sin betalningsskyldighet fullgöra,
i hvilket sednare fall sådant förnyadt kraf visserligen icke heller uteblifvit;
att Kollegium vitsordade det synnerliga nit och den städse vaksamma omtanke,
hvarmed Diskont-ombudsmannen under en lång följd af år skött sin ansvarsfulla
befattning och att, genom hans i enskilda fall vidtagna åtgärder, det varit möjligt
att få diskontens rätt tillgodosedd på ett sätt, som icke skulle vant förhållandet,
derest han inskränkt sin verksamhet i ty mål till ett endast formelt aktgifvande
på de åligganden, som antingen på grund af lag eller enligt instruktion tillhöra
denna befattning; samt att Kollegium i öfrigt, på de af Advokat-fiskalen hufvudsakligen
angifna skäl, ansåge, att krafs anställande hvarje år för indrifvande af diskontfondens
osäkra fordringar icke skulle medföra någon vinst för fonden, utan
endast ådraga densamma ganska kännbara utgifter.
Uti ofvannämnda af Ombudsmannen i ämnet afgifna förklaring har förhållandet
med ifrågavarande osäkra fordringar blifvit närmare, utredt; och då Utskottet,
för sin del, funnit hvad Kevisorerne i förevarande fall anmärkt vara på ett nöjaktigt
sätt förklaradt, hemställer Utskottet,
att den gjorda anmärkningen må förfalla.
3:o.
Angående redovisningen för användandet af den rikets stapelstäder
tillkommande tolagsersättning.
(Rev.-ber. sidd. 11, 12. Komm.-koll. uti. sidd. 24—28.)
I sammanhang med granskningen af de under Kongl. Kommers-kollegium
ställda fonder och medel, hafva Kevisorerne tagit närmare kännedom om sättet
för den redovisning till statsverket, som rikets till ersättning för mistad tolag berättigade
städer böra, på grund af Kollegii Cirkulär den 28 Oktober 1851, afgifva
angående dessa för särskilda ändamål afsedda ersättningsmedels användande, och
hvilka medel, om de än icke stå under Kommers-kollegii direkta förvaltning, dock
äro ställda under Kollegii kontroll; och hafva Kevisorerne i sådant afseende hufvudsakligen
anfört:
att, oaktadt sådana uppgifter, hvilka enligt Kollegii ofvannämnda cirkulär böra
omfatta redogörelse för trcune år samt från och med 1852 hvart 3:dje år före April
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.
månads utgång till Kollegium insändas, bort vara i Kollegium att tillgå för åren
1867, 1868 och 1869, saknades dock den 7 sistlidne September sådana uppgifter
från städerna Calmar, Christianstad, Grefle, Haparanda, Hudiksvall, Kongelf,
Landskrona, Luleå, Malmö, Marstrand, Norrköping, Oscarshamn, Piteå, Stockholm,
Strömstad, Söderhamn. Söderköping, Sölvesborg, Uddevalla, Umeå, Warberg, Wenersborg,
Wisby och Ystad;
att Kommers-kollegii Kammarkontor icke förr än uti ett nyssnämnda den 7
September dateradt och den 9 i samma månad till Kollegium inkommet memorial
anmält att dylika uppgifter ännu saknades från åtskilliga städer;
att dessa uppgifter, lör så vidt Revisorerne kunnat inhemta, icke underkastas
någon annan åtgärd än att de, om de varit till Kollegium direkt adresserade, remitteras
till Kammarkontoret, der de sedermera förvaras, men, om de varit ställda
till Kammarkontoret, utan vidare anmälan inför Kollegium, lades till handlingarne;
att af de »uppgifter», hvilka redan år 1867 bort inkomma och hvilka vid tiden
för revisionsberättelsens afgifvande från samtliga vederbörande städer funnos
tillgängliga, åtskilliga, exempelvis de för Calmar, Christianstad och Haparanda,
upptoge förhållandet för sex föregående år, hvaraf ville synas, att, oaktadt Kollegii
antagligen upprepade gånger aflåtna påminnelser, en del städer icke i vederbörlig
ordning ställde sig Kollegii cirkulär till efterrättelse;
att, med få undantag, samtliga de i Kollegium rörande ifrågavarande medel
tillgängliga redovisningar, af hvilka Revisorerne varit i tillfälle att taga kännedom,
endast syntes utgöra mer eller mindre kortfattade transsumt ur vederbörande stads
generela räkenskaper utan all slags verifikation, och icke lemnade någon särskild
redovisning för tolags-ersättningsmedlens användande i annan mån än för såvidt
desamma i samtliga utgifters bestridande ingått, hvaraf följde, att af dessa redogörelser
ingen kännedom kunde hemtas om de utgifter, till hvilka ifrågavarande
medel blifvit tagna i anspråk; samt
att af hvad sålunda blifvit anfördt framginge, att Revisorerne icke kunnat erfara
huruvida och på hvad sätt Kollegium utöfvat den i dess ofta åberopade cirkulär
föreskrifna kontroll.
Uti sitt ofvannämnda till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande, hvilket
finnes levisionsberättelsen bifogadt, har Kollegium lemnat en framställning om de
försök, som tid efter annan blifvit från Kollegii sida gjorda för att få de ändamål
närmare bestämda, till hvilka tolagen och öfriga utgifter af handeln och sjöfarten
skulle få användas, men hvilka försök dock icke haft annan påföljd, än att Kongl.
Maj:t till Rikets 1844 och 1845 församlade Ständer aflåtit nådig Proposition om
en förändrad reglering af städernas tolag; hvarvid Kongl. Maj:t likväl i nåder förklaiade
sig anse att, såsom vilkor för den föreslagna tolagsersättningens tillgodonjutande,
uttryckligen borde föreskrifvas, att, intilldess annorlunda kunde förordnas,
då gällande bestämmelse angående tolagsmedlens användande i hvarje stad skulle tjena
till efterrättelse, och att för hvart ar behörig redovisning för ersättningsmedlen
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 23.
5
skulle uppgöras och inom April månads utgång nästföljande år till Kollegium från
Ofverståthållare-embetet i Stockholm och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
landsorterna insändas; men denna nådiga Proposition hade icke blifvit af Rikets
Ständer bifallen. I anledning af sedermera vid 1850—1851 års riksdag väckta enskilda
motioner, deri yrkats att verificerade räkenskaper öfver uppbörden och användandet
af tolagsmedlen måtte infordras och framgent öfverlemnas till granskning
af Statsrevisorerne, förklarade Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse af den 26
Augusti 1851, sig icke kunnat bifalla hvad sålunda blifvit påyrkadt, emedan tolagsuppbörden
blifvit, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 21 September 1715,
anslagen till vidmakthållande af bryggor och packhus jemte andra nödiga byggnader
samt till utgörande af andra omkostningar i städerna, och medlen således blifvit städerna
från äldre tider anslagna för bestridande af förefallande kommunala behof hvarföre de
icke kunde hänföras till sådana med statsverket gemenskap egande allmänna medel,
hvilkas förvaltning vore underkastad Rikets Ständers Revisorers granskning;
men Rikets Ständer hade deremot ansett lämpligt att, i öfverensstämmelse med
hvad Kongl. Maj:t uti förberörda Proposition till 1844—1845 års riksdag föreslagit,
officiela uppgifter rörande tolagsmedlens belopp och användande blefve till Kommers-kollegium
insända för vinnande af kontroll, huruvida medlen til] de afsedda
ändamålen användas. Till följd af denna Rikets Ständers skrifvelse och i enlighet
med deruti uttryckta anhållan hade Kongl. Brefvet den 1 Oktober 1851 blifvit utfärdadt,
hvars innehåll är genom Kollegii ofvanberörda Cirkulär af den 28 i samma
månad allmängjordt.
Genom sistomförmälda stadgande hade ingalunda skett någon förändring i
bestämmelserna om de ändamål, till hvilka tolagsmedlen dittills fått användas, utan
fastmera bekräftats stapelstädernas rätt att förfoga öfver nämnda medel efter de
föreskrifter, som före år 1844 voro gällande. Lika litet hade någon ändring i dessa
bestämmelser sedermera egt rum. Kongl. Maj:t hade tvärtom, när unde^den 18
December 1857 förordnades om tolagsafgifternas upphörande mot godtgörelse från
tullmedlen, uttryckligen förklarat, att det förändrade sätt, hvarigenom städerna
komma i åtnjutande af den fordna tolagen, ej skulle medföra någon rubbning i
den städerna tillförsäkrade dispositionsrätt öfver deras tolagsmedel eller föranleda
till förändring uti dittills gällande stadganden angående tolagens användande.
I allmänhet ingick tolagen i städernas kassor och användes till bestridande
af behof utaf särdeles skiljaktig beskaffenhet, angifna för hvarje stapelstad uti en
vid Kollegii underdåniga berättelse af den 28 Februari 1834 fogad fullständig tabell.
Kollegium har vidare erinrat om de Kongl. Resolutioner, på grund af hvilka tolaoförunnats
många stapelstäder, innan enahanda förmån genom åberopade nådiga
Bref af den 21 September (2 Oktober) 1715 tillädes samtliga stapelstäder. Sålunda
hade genom Kongl. Resolutionen den 15 Mars 1638 tolag beviljats Calmar »enkannerligen
till Magistratens och välbeställte embetspersoners underhåld, stadens Communhuus
och byggningar och i andra bördors lättande»; enligt Kongl. Resolutionen
6
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 23.
den 24 November 1660, hvarigenom tolag förunnats Landskrona, skulle tolagsafafgifterna
«till stadsens tarf och förmeerelse användas»; enligt Kongl. Resolutionen
sistnämnde dag och år, rörande staden Warbergs tolag, skulle Borgmästare och
Råd deröfver till stadens gemena bästa disponera och förordna; enligt Kongl.
Resolutionen den 17 December 1660, hade tolag medgifvits åt Helsingborg »till
Borgmästares och andre tjenstemäns aflöning, stadens publique byggningar samt
andra stadens tarfvor och angelägenheter» o. s. v. Dessa exempel vore tillräckliga
att belysa uttrycket uti 1715 års åberopade Kongl. Bref, att somliga stapelstäder
»njuta för alla vid stora sjötullen inkommande och utgående vahror en viss tolag
och andra rättigheter, hvarför bryggor, packhus och andra nödiga byggningar vidmachthållas
samt andra omkostningar betalas»; och då genom sistnämnda nådiga
Bref tolag förunnats alla stapelstäder, som icke redan hade en sådan inkomst att
tillgå, för samma omkostnad och byggnad, så saknades ej skäl för Rikets åren 1850
1851 församlade Ständers antagande, att. tolagsafgifterna blifvit stapelstäderna anslagna
för bestridande af förefallande kommunala behof.
Af de sakförhållanden, som Kollegium sålunda utredt, ansåge Kollegium otvetydigt
framgå, att ännu icke några föreskrifter, på grund af hvilka tolagsersättningsmedlen
skola till vissa bestämda ändamål uteslutande användas, blifvit meddelade.
Det kunde då frågas, för hvilken kontrolls vinnande uppgifterna om tolagsersättningsmedlens
belopp och användande skola till Kollegium insändas. Kollegium hade för sin
del icke kunnat, fatta föreskriften i detta afseende annorlunda, än att Kollegium borde
tillse, det medlen blifva använda, och att de användas förhvarjestadsgemensammabästa.
Att Kollegium vid dylik granskning ansett sig böra så litet som möjligt utöfva
förmynderskap i afseende å kommunernas hushållning, vare sig att medlen stundom
icke " blifvit till fullo använda, eller att olika åsigter kunnat hysas om sättet, hvarpå de
användts, varit till en stads förkofran bäst främjande, borde icke skäligen läggas Kollegium
till last. enär det måhända med mera skäl kunde ifrågasättas, huruvida ej, sedan
genom Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers sammanstämmande beslut år 1857, den
tolagsersättningssumma, som skall tillfalla hvarje stapelstad, blifvit fastställd, en
hvar sådan stad, på grund af gällande kommunalförfattning, deruti det heter,
att hvad staden samfäldt tillhör i inkomstgifvande rättighet, äfvensom medel, hvilka
staten kan hafva åt staden beviljat, skall, der ej annorlunda stadgadt är, anses såsom
tillgång till betäckande af stadens gemensamma utgifter, må ega att, utan
allt förmynderskap och all inblandning från Kollegii sida, genom sin egen styrelse
förvalta tolagsersättningsmedlen på sätt den lämpligast synes. Under sådant förhållande
hade Kollegium trott sig i allmänhet bäst efterkomma syftningen med
föreskriften uti 1851 års omförmälda nådiga Bref derigenom, att vid underdåniga
utlåtandens afgifvande i fråga om taxor å hamnafgifter i stapelstad, hvilka af Kongl.
Maj:t ensam fastställas, Kollegium fäst afseende äfven å stadens behållna inkomster
af tolagsersättningsmedlen och på sådan grund ej sällan föreslagit nedsättning af
begärda hamnafgifters belopp,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23. 7
Att under årens lopp en och annan uppgift angående tolagsersättningsmedlen,
hvilken af vederbörande oriktigt insändts direkt till Kollegii Kammarkontor och
derifrån genom förbiseende icke aflemnats till införande i Kollegii diarium, af sådan
orsak icke blifvit hos Kollegium anmäld, hade, efter hållen undersökning, befunnits
vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Men Kollegium hade vidtagit
åtgärd för att dylika misstag må för framtiden undvikas.
Utaf Stats-Utskottets vid sistförflutna riksdag afgifna Utlåtande N:o79inhemtas,
att Utskottet då tagit kännedom om de till Kommers-kollegium från städerna
insända uppgifter af ifrågavarande beskaffenhet för åren 1864—1866, dervid Utskottet
funnit åtskilligt att anmärka i afseende å dessa uppgifters innehåll och
uppställning; och erinrade Utskottet om behofvet deraf att Kommers-kollegium,
efter uppgifternas granskning, deröfver upprättade ett sammandrag till intagande i
Kollegii årligen afgifvande berättelse om rikets handels- och sjöfartsförhållanden.
I anledning af Utskottets framställning om aflåtande af en underdånig skrifvelse i
ämnet stadnade dock Kamrarne i olika beslut, i följd hvaraf frågan om en sådan
skrifvelses aflåtande förföll.
Då emellertid, på sätt Revisorerne ådagalagt, de ifrågavarande uppgifterna
för åren 1867—1869 icke i föreskrifven tid och ordning fullständigt till Kollegium
inkommit, samt de inkomna uppgifterna i allt fall icke synas hafva föranledt till
någon sådan handläggning, som åsyftar kontroll deröfver att tolagsersättningsmedlen
må blifva på det för hvarje särskildt fall föreskrifna sätt behörigen använda,
har Utskottet, på det ej mindre Kongl. Maj:t, än Riksdagen, må komma i tillfälle
erhålla kännedom huru hvarje stad, som erhåller sådan ersättning, fullgör de dermed
förenade åligganden, funnit sig böra hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes dels förordna att drätselförvaltningarne i rikets
stapelstäder skola vid viss tid hvarje år till Kommers-kollegium
insända behörigen styrkta uppgifter öfver beloppet och
användandet af de städerna tillfiutna tolagsmedel för det näst
föregångna året, dels anbefalla Kommers-kollegium att, efter
verkställd granskning af dessa uppgifter, deröfver upprätta
sammandrag till intagande i Kollegii årliga berättelse om rikets
handel och sjöfart; äfvensom att första gången detta sammandrag
i sagda berättelse inflyter, detsamma för hvarje stapelstad
bör åtföljas af en anteckning om hufvudsakliga innehållet
af de Kongl. Bref och Resolutioner, hvilka bestämma till
hvilka ändamål tolagsmedlen få användas.
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23.
4:o.
Angående ifragaställd öfverflyttning till andra embetsverk af de till
Kommers-kollegii verksamhet hörande göromål.
Revisorerne hafva, under erinran att frågan om Kommers-kollegii indragning
såsom särskildt kollegialt embetsverk upprepade gånger varit vid sednaste riksdagar
väckt, afslutat sin berättelse med en utredning, angående de göromål, hvilka
äro Kommers-kollegium anvisade, och hafva, på grund af denna utredning, angifvit
Kollegii göromål så i afdelningar sammanställda, att deraf skulle kunna framgå,
till hvilka förutvarande likartade förvaltningsgrenar hvarje afdelning lämpligen
skulle kunna hänföras.
Då Utskottet uti 4:de punkten af sitt den 16 sistlidne Februari afgifna Utlåtande
N:o 15 öfver en af Herr F. Pettersson inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 119) — deri blifvit föreslaget »att Riksdagen för sin del ville besluta
»indragning af Kongl. Kommers-kollegium, i öfverensstämmelse med hvad Reviso»rerne
öfver nämnda verk uti sin berättelse för nästlidet år antydt» — hemställt
att berörda motion icke för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
samt denna hemställan vunnit Riksdagens bifall, anser Utskottet
Revisorernes i ofvanberörda hänseende gjorda framställningar
icke påkalla något vidare yttrande.
* Stockholm den 7 Mars 1871.
På Utskottets vägnar:
Arvid Fr:son Posse.
N:o 24.