Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

I

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli d. 27 Febr. 1871, kL 7 e. m.

Utlåtande, angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af 1810 ars riksdag.

(R. A.)

I likhet med hvad under föregående riksdagar egt rum har Statsutskottet,
efter erhållen remiss å Riksdagens sistlidet år församlade Revisorers
berättelse om verkställd granskning af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning,
genomgått denna till trycket befordrade och bland Kamrarnes ledamöter utdelade
berättelse samt'' tagit närmare kännedom om de förhålladen, hvilka föranledt
särskilda yttranden af Revisorerne, hvarjemte Stats-Utskottet, till följd af
stadgandet i 39 § Riksdagsordningen, granskat ej mindre de af Revisorerne omförmälda,
än äfven Fullmäktiges i nämnda Kontor sedermera vidtagna förvaltningsåtgärder,
för hvilket ändamål Utskottet genomgått de protokoll, som hos
Fullmäktige blifvit förda efter den 11 Augusti 1870, med hvilken dag Revisorernes
protokollsläsning slutade, till och med den 19 sistlidne Januari, då Fullmäktige
afgåfvo den berättelse till innevarande riksdag, som finnes bifogad
Stats-Utskottets Memorial N:o 1; och får Utskottet nu afgifva yttrande öf- r
Revisorerne i ett eller annat hänseende erinrat samt hvad vid den af U .
fortsatta granskningen af Riksgälds-kontorets förvaltning i öfrig! förekomna;.

1 :o.

Angående statslånefondens vinstmedel.

(Rev.-ber. sid. 54 och 55.)

Sedan Kongl. Statskontoret, under åberopande af Kongl. Brefvet den 24
Februari 1865 och med anledning af Styrelsens öfver statens jernvägsbyggBih.
till Riksd. Prof. 1871. 4 Samt. 1 Afd. 13 Häft. 1

2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

nader reqvisition, den 26 Juli 1870 begärt, att ett belopp af 9,000 R:dr,
som utaf statslånefondens vinstmedel kort förut blifvit från Riksbanken
till Riksgälds-kontoret aflemnadt, måtte varda i vanlig ordning till Kongl.
Statskontoret utbetaldt; hafva Fullmäktige, enär det uti Riksgälds-kontorets
vid 1869 och föregående års riksmöten utfärdade reglementen intagna stadgande,
att hvad som ytterligare komme att till Riksgälds-kontoret inflyta utaf
omförmälda vinstmedel skulle på vederbörliga reqvisitioner utbetalas, för att
enligt föreskrifterna i 168 § af 1863 års reglemente användas, blifvit
uteslutet ur det reglemente, som 1870 års Riksdag för Riksgälds-kontoret
utfärdat, funnit sig icke kunna i strid mot samma reglementes 138 § medgifva
utbetalning af sagda belopp.

I anledning häraf hafva Revisorerne erinrat, att då statslånefondens vinstmedel,
af hvilka under år 1864 och 1865 till Riksgälds-kontoret inflöto och
derifrån för jernvägsbyggnaderna utbetaldes 370,000 R:dr, skola blifvit såväl
af Kongl. Maj:t som af Riksdagen beräknade att användas för utförande af
arbetena å nordvestra stambanan å sträckan från riksgränsen till trakten af
Arvika, och då afskrifning af de efter sistnämnda år inflytande dylika medel
hvarken blifvit af Riksdagen beslutad eller ens fråga derom utgjort föremål
för dess pröfning på annat sätt, än att det i de från och med år
1863 till och med år 1869 för Riksgälds-kontoret utfärdade reglementen
intagna stadgandet om dessa medels tillhandahållande för angifna
ändamål blifvit uteslutet ur 1870 års reglemente, så, ehuru sagda reglemente
syntes lemna stöd för det beslut Fullmäktige i saken fattat, men det
torde kunna antagas att Riksdagen icke afsett någon förändring af de rörande
dessa medel förut gifna föreskrifter, hafva Revisorerne ansett sig böra
till Riksdagens kännedom meddela nu uppgifna förhållande, för att fästa
Riksdagens uppmärksamhet på behofvet att meddela förnyade bestämmelser
rörande de redan under året influtna och möjligen framdeles inflytande vinstmedel
af statslånefonden.

För att visa rätta sammanhanget med förevarande fråga, anser sig Utskottet
böra meddela följande upplysningar.

Yid 1862—1863 års riksdag beslöto Rikets då församlade Ständer
att, i enlighet med 15 punkten i Stats-Utskottets den 16 Augusti 1863 afgifna
Utlåtande N:o 87, till påbörjande af nordvestra stambanan bevilja det af
Kongl. Maj:t, uti Dess nådiga proposition af den 25 November 1862, ”för utförande
af förberedande arbeten å sträckan från riksgränsen nära Eda glasbruk
till trakten af Arvika, äskade belopp af 600,000 R:dr, jemte blifvande behållning
å statslånefondenoch blefvo dessa medel, jemlikt 5 mom. i 168 §
af det för Riksgälds-kontoret vid samma riksdag utfärdade reglemente .samt
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse (N:o 121) af den 14 September 1863,
anvisade att från Riksgälds-kontoret utbetalas. Derjemte blef, på grund af

Stats-Utskottets Utlåtande N:o SI.

3

Banko-Utskottets utaf Rikets Ständer gillade hemställan uti 10 punkten ai
dess vid samma riksdag afgifna Memorial N:o 47, uti 213 § af Riksgäldskontorets
reglemente infördt ett så lydande stadgande:

”De medel, som inflyta å den s. k. statslånefonden, skola, efter afdrag
af nödiga förvaltningsutgifter, till Riksgälds-kontoret aflemnas vid slutet af
hvar tredje månad”.

På grund af sistnämnda stadgande levererades till Riksgälds-kontoret
under åren 1863 och 1864 utaf de ifrågavarande medlen tillhopa 335,000
R:dr samt under år 1865 ytterligare 35,000 R:dr, hvilket sammanräknade
belopp, 370,000 R:dr, blifvit från Riksgälds-kontoret utbetaldt med 335,000
R:dr under år 1864 och med 35,000 R:dr under år 1865, för att användas
till de då pågående arbetena å nordvestra stambanan mellan Arvika och
Norska gränsen.

Aid 1865—1866 års riksdag anvisade Rikets Ständer ”för fortsättning
och af slutande af de å nordvestra stambanan från Arvika till riksgränsen
mot Norge återstående arbeten''” det af Kongl Maj:t för dessa arbeten äskade
belopp af 2,900,000 R:dr, hvarom föreskrift infördes uti 156 § 1 mom. af
1866 års reglemente för Riksgälds-kontoret, hvarjemte uti 134 § af samma
reglemente intogs det stadgande, att hvad som ytterligare kunde inflyta af
statslånefondens vinstmedel skulle fortfarande, på vederbörliga reqvisitioner,
från Riksgälds-kontoret utbetalas, för att, i enlighet med de i 168 § af 1863
års reglemente meddelade föreskrifter, användas — d. v. s. för arbetena å
sträckan Arvika—Norska gränsen. Derjemte bibehölls uti 198 § föreskriften
derom, att de medel, som kunde komma att inflyta å den s. k. statslånefondens
utestående fordringar, efter afdrag af nödiga förvaltningsutgifter, fort- *
farande skulle till Riksgälds-kontoret aflemnas, hvilket stadgande derefter
qvarstått i alla sedermera för Riksgälds-kontoret utfärdade reglementen.

Sedan den ifrågavarande bandelen mellan Arvika och Norska gränsen
redan år 1867 blifvit fullbordad och för trafiken upplåten samt arbetena på
den öfriga sträckan mellan Arvika och Christinehamn fortfarande bedrifvits
med dertill särskildt anvisade medel, tillkännagaf Kongl. Maj:t uti nådig proposition
af den 21 Januari 1870 att för färdigbyggandet af sistnämnda del
utaf nordvestra stambanan erfordrades 2,760,000 R:dr och föreslog Kongl.
Maj:t, att Riksdagen måtte bevilja dels för år 1870 till dessa arbetens fortsättande
1,600,000 R:dr och dels för år 1871 till deras fullbordande 1,160,000
R:dr, hvilken framställning ock, i enlighet med Stats-Utskottets hemställan i
Utlåtandet N:o 19, af Riksdagen bifölls. Enär sålunda hela det för nordvestra
stambanans färdigbyggande erforderliga belopp blifvit af Riksdagen
anviäadt, förefanns icke längre något skäl att bibehålla det ända dittills qvarstående,
uti 28 § af 1869 års reglemente intagna stadgandet, att hvad som
ytterligare kunde till Riksgälds-kontoret inflyta af statslånefondens vinstmedel

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

finge användas till förberedande arbeten å sträckningen mellan Arvika och
Norska gränsen, helst detta stadgande var alldeles otillämpligt, sedan denna
handel, såsom nyss är nämndt, redan år 1867 blifvit i färdigt skick ställd
under trafikstyrelsens förvaltning.

Då sålunda, vid sistförflutna riksdag — om icke förr — det var fullkomligt
utredt att något behof icke vidare förefanns att för ofvansagda ändamål
afse hvad som ytterligare kunde inflyta af statslånefondens återstående fordringar,
hade det varit i hög grad oformligt att längre bibehålla ett stadgande
derom uti Riksgälds-kontorets reglemente; och blef på sådan grund
samt enär öfriga i 28 § af det vid 1869 års riksdag utfärdade reglemente
omförmälda jernvägsanslag under sistnämnda år blifvit från Riksgälds-kontoret
utbetalda, hela innehållet af nämnda paragraf uteslutet från det reglemente
för Riksgälds-kontoret, som vid 1870 års riksdag utfärdades. Deremot
bibehölls uti 89 §, under den hufvudafdelning. som angår Riksgälds-kontorets
påräknade inkomster, stadgandet derom att hvad som kunde inflyta å statslånefondens
fordringar fortfarande borde till Riksgälds-kontoret afiemnas.

Af hvad nu blifvit anfördt lärer vara klart, att något behof icke förefinnes
”att meddela förnyade bestämmelser rörande de under sistlidet år influtna
och möjligen framdeles inflytande vinstmedel af statslånefonden”, enär
sagde medel obestridligen böra i likhet med Riksgälds-kontorets öfriga inkomster
användas för bestridande af de å Kontoret anvisade allmänna utgifter;
och Utskottet hemställer alltså,

att Revisorernes ofvanberörda framställning i? icke må till
någon åtgärd föranleda.

2:o.

Angående 1870 års statslån.

(Rev.-ber. sid. 56—76. Fullm. uti. sid. 127—130.)

I afseende på det genom 72 § i Riksgälds-kontorets reglemente åt
Fullmäktige lemnade uppdrag ”att mot fonderade statsobligationer i Svenskt
mynt å ett sammanräknadt nominelt belopp af högst Fyratio millioner Riksdaler
samt löpande med högst 5 procents ränta, som halfårsvis förfaller, upplägga
ett lån att återbetalas genom årlig amortering inom loppet af 40 år”,
innehåller Revisorernes berättelse en omständlig framställning icke allenast
af de beslut, som för detta uppdrags fullgörande blifvit af Fullmäktige fate,
än ock af hufvudsakliga innehållet af Fullmäktiges protokoller rörande
ei unga me i detta ämne under den tid revisionsberättelsen omfattar;

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 21.

5

och hafva Fullmäktige uti sin till Riksdagen afgifna ofvan ornförmälda berättelse
(sid. 16—20 i bilagan till Stats-Utskottets Memorial N:o 1) vidare
redogjort för de stadganden och bestämmelser, som i afseende på ofvanberörda
upplåning blifvit af Fullmäktige beslutade samt meddelat åtskilliga uppgifter
om upplåningens fortgång och den hittills genom densamma för Riksgäidskontoret
beredda kontanta tillgång. Då Riksdagen af de i detta ämne sålunda
lemnade upplysningar kan bilda sig ett fullständigt omdöme om det
sätt, hvarpå Fullmäktige fullgjort ifrågavarande åt dem lemnade vigtiga uppdrag,
anser sig Utskottet nu endast behöfva hänvisa till hvad sagda berättelse
i detta ämne innehåller jemte det yttrande Fullmäktige uti sitt öfver
revisionsberättelsen afgifna ocb vid berättelsen fogade utlåtande, sid. 127—-130,
afgifvit.

Yid noggrann granskning af hvad sålunda förekommit har Utskottet
funnit följande tre omständigheter böra tagas under närmare öfvervägande,
nemligen:

l:o) huruvida något klander bör drabba Fullmäktige för det att lånet
icke förr än den 4 sistlidne Augusti blifvit till teckning åt allmänheten utbjudet; 2:o)

huruvida räntan bort, såsom nu skett, af Fullmäktige bestämmas
till det högsta af Riksdagen derför medgifna belopp, eller 5 procent; samt

3:o) till hvad belopp särskild provision, utöfver den i allmänhet bestämda
kapitalrabatten, bort beviljas.

Beträffande först frågan om tiden, då obligationerna bort till allmänheten
utbjudas, så, hafva Revisorerne (sid. 75) anfört att ”då Riksdagens beslut
om upptagande af ifrågavarande lån, fattadt den 13 sistlidne Maj, re”dan
den 20 i samma månad blef af Kongl. Maj:t sanktioneradt och
”Fullmäktige meddeladt, vid hvilken tid lånemarknaden var ovanligt gynnsam
och då de åtgärder för lånets upptagande, hvilka på Fullmäktige be”rodde,
icke, såvidt af hithörande handlingar kunnat utrönas, synas hafva påkallat
några, lång tid erfordrande förberedelser, hafva Revisorerne icke kun”nat
undgå att framhålla, det dessa åtgärder först den 4 sistlidne Augusti
''”nätt den fullständighet, att lånet då kunde till teckning åt allmänheten ut”bjudas,
helst det ingalunda syntes afgjordt att icke detta uppskof kunnat
”väsendtligen bidraga till Fullmäktiges beslut att, sedan räntan redan den 28 Juni
”blifvit bestämd till det högsta af Riksdagen derför medgifna belopp, för den
”nu utbjudna låneandelen bevilja en större kapitalrabatt, än eljest torde er”fordrats,
om inbjudningen till teckning för lånet tidigare kungjorts.”

Det torde väl svårligen kunna med full tillförlitlighet bestämmas om
och i hvad mån ett tidigare utbjudande af de ifrågavarande obligationerna
skulle haft till följd att redan ifrån början för dem kunnat fordras en högre
kurs, än den, som vid den först i Augusti verkställda utbjudningen betinga -

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

des. Men utan afseende på denna det af frågan, torde uppmärksamheten
böra fastas på det långa uppskofvet med lånets utsläppande, helst då man
erinrar sig, att ett ibland do ändamål, som af Riksdagen afsågos med uppläggandet
på en gång af ett lån å 40,000,000 R:dr, eller vida mer än behofvet
för den närmaste tiden påkallade, onekligen var att vänja den större
allmänheten i vårt land vid begagnandet af utvägen att i statsobligationer
placera äfven mindre kapitaler. Då man vet huru svårt det är att bland
allmänheten införa nya kreditbruk och att det vanligen först genom en längre tids
ihärdighet är möjligt att sprida en allmännare kännedom om och ett fullt
förtroende till nya kreditpapper, torde hvarje institution, som har sig uppdraget
att befordra en sådan spridning, böra anse det vara särdeles angeläget
att kunna utsträcka tiden, under hvilken en sådan spridning skall ega rum,
så långt omständigheterna i öfrigt medgifva. Det har derföre förefallit Utskottet,
som, ju längre tidrymd Riksgälds-kontoret, utan äfventyr att gå miste
om de påräknade lånemedlen, kunnat använda för sjelfva obligationsförsäljningen,
desto förmånligare skulle det hafva varit för framgången af denna försäljning,
bland annat äfven derför, att, ju mindre brådstörtadt denna pågick,
desto större utsigt förefunnes att småningom uppdrifva obligationspriset. Ur
sådan synpunkt hade det, enligt Utskottets förmenande, i mer än ett hänseende
varit gagneligt, om Fullmäktiges öfverläggningar rörande lånefrågan blifvit
tidigare, än som skett, bringade till slut, likasom det synts Utskottet, som
hade, genom begagnande af utvägen att under försäljningens fortgång småningom
höja obligationskursen nära eller ända till pari, den fördel kunnat
vinnas, att något afbrott i försäljningen icke behöft ega rum, utan densamma
kunnat fortfarande bedrifvas, hvarigenom allmänheten mer och mer förvärfvat
vana vid dessa papper och benägenhet att af dylika komma i besittning.
Men, ehuru Utskottet för sin del är af denna åsigt och fastän Utskottet i
allmänhet hyllar den mening att vid utförandet af hvarje allmänt uppdrag
såsom regel bör iakttagas, att icke längre, än som af omständigheterna oundgängligen
påkallas, dröja med uppdragets fullgörande, anser dock Utskottet
Fullmäktige hafva uti sitt berättelsen bifogade utlåtande anfört sådana skäl
för sitt handlingssätt i detta fall, att Utskottet finner sig böra hemställa,

att Revisorernes i ofvanberörda hänseende gjorda framställning
icke bör till någon åtgärd föranleda.

Vidkommande derefter Fullmäktiges beslut att bestämma den i obligationerna
förskrifna räntan till det högsta af Riksdagen medgifna belopp, eller
5 procent, så hafva Fullmäktige, enligt hvad revisionsberättelsen (sid. (52—65)
innehåller, före fattandet af sitt beslut i detta ämne ingått i en noggrann
undersökning af de skäl, som kunde anföras, å ena sidan för räntefotens bibehållande
vid 5 procent och å den andra för dess nedsättande derunder.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21. 7

Sålunda hafva Fullmäktige i fråga om sannolikheten af räntans fallande
erinrat :

att för icke längre tid tillbaka än 20 år penningar mot företrädesvis
god säkerhet erhöllos till lägre ränta än 5 procent;

att den visserligen långsamt, men under sednaste tiden oafbrutet minskade
depositionsräntan i bankerna — hvilken i Riksbanken nedgått till 372
procent —- antydde återkomsten af en dylik period;

att det mest synes hafva varit jordbrukarens penningebehof, som hållit
räntan hög, men att detta behof redan i väsendtlig mån vore af Hypoteksbanken
fyldt och småningom komme att vidare fyllas, hvilket äfven det sednaste
året skett under allt gynsammare förhållanden;

att visserligen vid jordbrukets förbättrade ställning ett ökadt lif jemväl
i den öfriga industrien borde inträda, men att erfarenheten ådagalagt den
långsamhet, hvarmed denna lyft sig, hvarföre dess behof af förlag sannolikt
ej komme att ökas i samma förhållande, som tillgången på penningar; samt
att året 1869 visade hvilket ofantligt inflytande en god skörd utöfvade
på penningetillgången inom landet, i betraktande hvaraf och då 1870 års
skörd iofvade att blifva synnerligen god samt det visat sig ej sällan inträffa,
att flera missväxtår, sådana som 1866, 1867 och 1868, följas af några goda
eller åtminstone bättre år, funnes en ej ogrundad förhoppning, att den
närmaste framtiden skall blifva gynsam med hänsigt till räntan, särdeles för
ett lån med den fullständiga säkerhet som det, hvilket nu komme att af Staten
upptagas, erbjöde.

Härförutan har Herr Hierta, som i denna fråga varit af skiljaktig mening
(hvilken finnes införd i Revisorernes berättelse sid. 66 och 67) fästat
uppmärksamheten derpå, att Riksdagens beslut att ”högst 5 procent” skulle
få forskrifvas, endast bestämde den yttersta gräns, hvartill Fullmäktige, i händelse
af behof, finge gå, men att, efter hans förmenande, ett sådant behof ej
förefunnes; till stöd för hvilken åsigt han erinrat om de stora depositioner,
som bankerna till en del mot ganska låg ränta innehade, hvilket förhållande
ådagalade att betydliga kapitaler funnes, som ej fordrade så hög ränta; hvarjemte
den omständigheten att depositionsräntan under en längre tid småningom
fallit, syntes bevisa, att räntefotens sänkning ej vore tillfällig. Vidare har
han anfört, att, med afseende på den öfvervägande säkerhet, som Statens
obligationer erbjöde, den effektiva räntan för statsobligationerna borde inom
kort, eller åtminstone före den tid, då detta lån skall vara slutsåldt, kunna
nedbringas till 5 procent eller derunder, hvilket icke kunde ske utan konvertering,
om obligationerna förskrefvos med 5 procent ränta. Med anledning
af påståendet att 5-procent-obligationer voro begärligare och derföre lemnade
större sannolikhet att lånet skulle lyckas, har han fästat uppmärksamheten
derpå, att detta förhållande icke borde inverka på räntefotens bestämmande,

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

enär ifrågavarande iån skall försäljas under liera år, under hvilken tid räntan
inom landet kan komma att nedgå under 5 procent, samt att om ock
den lägre räntefoten föranledde dertill, att Riksgälds-kontoret finge vidkännas
någon uppoffring vid försäljningen af lånets första del, för att få det i gång,
det dock vore gifvet att obligationernas begärlighet under vanliga förhållanden
småningom ökades, hvarigenom Kontoret genom kursens höjning kunde
skaffa sig ersättning för denna första uppoffring och derjemte genom effektiva
räntans sänkande gifva alla näringar och isynnerhet jordbruket en väl behöflig
hjelp; och vore tidpunkten, med afseende på de förhanden varande gynsamma
förhållandena, särdeles lämplig för försöket att nedsätta obligationsräntan.
Efter att vidare hafva anfört åtskilliga skäl, hemtade från jemförelse mellan
Riksgälds-kontorets och Hypoteksbankens obligationer, har Herr Hierta fästat
uppmärksamheten derpå att, då Hypoteksbankens sednast upplagda lån blefve
slutsåldt, nämnda bank ej gerna kunde upplägga ett nytt lån med lägre räntefot,
så länge Riksgälds-kontorets 5-procentlån ej vore slutsåldt, hvilket vore
en olägenhet, som väl ej direkt rörde Riksgälds-kontoret, men så mycket mer
landet i sin helhet, eller åtminstone jordbruket, som dock vore landets vigtigaste
näring; och har han slutligen påmint derom, att Riksdagen uti sin
till Fullmäktige den 27 April 1867 aflåtna skrifvelse angående 1866 års
lån, på anförda skäl, hvilka till en del syntes vara på förevarande fråga
tillämpliga, förklarat, ”att det hade varit mera öfverensstämmande med Svenska
Statens fördel, om den i obligationerna utfästa räntefoten icke blifvit satt
högre än 41/2 procent.”

Yid fattandet af beslutet om räntefotens bestämmande till 5 procent
hafva Fullmäktige, enligt hvad revisionsberättelsen (sid. 65) innehåller, till
stöd för sitt beslut hufvudsakligen anfört:

l:o) att då det lån, hvarom nu vore fråga, skulle upptagas i Svenskt
mynt och således de för detsamma utgifna obligationers afsättlighet inom
landet måste i första rummet afses, den i dem förskrifna ränta icke borde
understiga den räntefot, vid hvilken köpare redan blifvit vande genom de af
ej mindre Riksgälds-kontoret, än Hypoteksbanken jemte landets största kommuner
under sednare tider utgifna obligationer;

2:o) att följaktligen, så vida en säker och snar afsättning må kunna
påräknas för de obligationer, som nu skulle försäljas, den förskrifna räntan
borde lämpas efter den Svenska obligationsmarknaden, äfven med afseende
derå, att det öfvervägande antalet köpare ännu icke förvärfvat vana vid iakttagande
i köp och liqvider af de mera invecklade beräkningarne öfver obligationers
verkliga, i förhållande till den redan förflutna lånetiden och den
medgifna kapitalrabatten sig årligen ökande värde; en erinran, som borde ega
vigt vid upptagandet af ett större statslån, dervid obligationernas spridning

icke

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

9

icke blott till något jemförelsevis mindre antal kapitalister, utan till den
större allmänheten måste anses önskligt;

3:o) att äfven för den del af lånet, som möjligen komme att utom landet
upptagas, eller för de obligationer, hvilka tid efter annan komma att till
utlandet försäljas, 5 procents ränta syntes lämpligast, då obligationer med
denna ränta utfärdats för flertalet af de statslån, som der i sednare tider
blifvit upptagna, bland hvilka det af staden Hamburg nyligen gjorda förtjenade
synnerlig uppmärksamhet;

4:o) att erfarenheten visade, hurusom obligationer med 4V2 procents
forskrifven ränta, vid jemförelse med 5 procents-obligationer, allestädes stå i
ett, i förhållande till deras verkliga värde, lågt pris, hvarföre det vore antagligt,
att, fastän kapitalrabatt för närvarande torde behöfva medgifvas jemväl
å obligationerna för ett 5 procentslån med längre amorteringstid, ett
sådant lån ändock blefve för staten mindre dyrt, än ett lån mot lägre förskrifven
ränta, enär den med en lägre räntefot oskiljaktigt förenade större
kapitalrabatten sannolikt icke komme att betäckas genom skilnaden i den
förskrifna räntans årliga belopp;

5:o) att nödvändigheten af en betydlig kapitalrabatts beviljande naturligtvis
måste minska det belopp, som för den bestämda obligationssuroman
kan erhållas, och således göra densamma mindre tillräcklig för de med lånet
åsyftade ändamål; och

6:o) att, om räntans fall eller andra inträffade omständigheter skulle
göra det för staten önskvärdt och fördelaktigt att före amorteringstidens slut
återbetala eller konvertera den då obetalda delen af lånet, sådant befordrades
och medförde ringare uppoffring, i den mån det belopp, som med obligationernas
afyttring erhållits, närmar sig det nominela, hvarföre det alltid
och särdeles under en tid, då den allmänna räntan visat en fallande riktning,
måste vara skäl att vid upptagande af ett lån, uppsägbart endast från
låntagarens sida, förskrifva en ränta, som påkallar åtminstone en mindre
betydlig kapitalrabatt.

Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit å ena och andra sidan anfördt,
har det synts Utskottet, som skulle de skäl, hvilka blifvit framlagda
för obligationsräntans nedsättande under 5 procent, ådagalägga, att genom en
sådan nedsättning ganska betydande fördelar bort kunna i den närmaste
framtiden beredas såväl svenska staten, genom möjligheten af den effektiva
räntans successiva sänkande under 5 procent, som landet i allmänhet, genom
det inflytande en sådan sänkning måste utöfva på jordbruket och näringar
ne. Utskottet tvekar icke heller att uttala den åsigt, att det hade varit
önskligt om räntan å dessa obligationer, hvilka omfatta ett sammanlagdt
belopp af 40 millioner Riksdaler och hvilka äro afsedda att i mån af behof
Bih. till Riksd. Prof. 1871. 4 Sami, 1 Afd. 13 Höft. 2.

10

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 21.

föryttras under loppet af flera år, hade blifvit bestämd till 4ya procent, äfven
om derigenom hade äfventyrats att priset vid deras första utsläppande ställt
. sig något lägre i förhållande till deras värde, än som nu, då räntan förskrifvits
till 5 procent, kunnat betingas. Men då Utskottet uttalar denna
sin åsigt måste Utskottet derjemte erkänna att, enär Riksdagen, vid fattande
af sitt beslut om lånets uppläggande, i berörda afseende icke godkänt de
under öfverläggningarne inom Kamrarne framställda yrkandena om räntefotens
bestämmande till 4Y2 procent, eller eljest rörande räntefoten uttalat någon
bestämd åsigt, utan tvärtom beslutit att räntefoten, om Fullmäktige så pröfvade
tjenligt, kunde få bestämmas till högst 5 procent, samt Riksdagen således
i denna del lemnat Fullmäktige fria bänder att tillvägagå på det sätt
de funne lämpligast och med det allmännas fördel mest öfverensstämmande,
anser sig Utskottet böra hemställa,

att hvad mot den i obligationerna förskrifna räntan
blifvit anfördt icke må till någon åtgärd föranleda.

Hvad slutligen angår den af Fullmäktige beviljade provision vid försäljning
af obligationer till belopp af 50,000 R:dr och derutöfver, så har
Utskottet af Fullmäktiges protokoll för den 4 sistiidne Augusti inhemtat,
att vid obligationsprisets bestämmande blifvit ifrågasatt dels 4, dels 4V2 och
dels 5 procents kapitalrabatt, samt att Fullmäktige efter en längre diskussion
och under anförande af åtskilliga omständigheter, hvilkas hufvudsakliga innehåll
återfinnes i Revisorernes berättelse sid. 72 och 73, fastställt kapitalrabatten
till 4ya procent, så att obligationernas försäljningspris utgjorde 95y2
procent. Bland skälen för bestämmandet af detta pris anfördes, bland annat,
att erfarenheten skall visat, att, då obligationer hafva ett pris, som närmar
sig det för tillfället rätta, deras afsättning befordras vida mera genom att åt
köpare, som anmäla sig till erhållande af större belopp, medgifva en lämpligprovision,
än genom att med en motsvarande procent minska obligationernas ■
allmänna pris, hvilket derför icke borde sättas så lågt, att, om en provision
af y2 eller y4 procent beviljades köpare af större partier, Riksgälds-kontoret
erhölle ett lägre pris, än som verkligen borde kunna påräknas. På derefter
till afgörande förekom frågan om det belopp, hvartill berörde provision borde
bestämmas, vore väl samtlige Fullmäktige ense derom, att bevilja den, som
antecknade sig för eller köpte, på en gång, obligationer å minst 50,000 R:dr,
en provision å en fjerdedels procent af det tecknade eller köpta beloppet;
men i fråga om provisionens ökande till en half procent, då de antecknade
eller köpta obligationernas sammanlagda belopp uppgick till eller öfversteg
100,000 R:dr, voro Fullmäktige af skiljaktiga åsigter. Friherre Fock
samt Herrar Berger och Holmgren ansågo sig nemligen, äfven för sådana
fall, icke böra bevilja annan eller högre provision, än den bestämda af en
fjerdedels procent; hvaremot Ordföranden, samt Herrar Kinmanson och

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

11

Warbur g förklarade sig bevilja en half procents provision vid anteckning
eller köp af obligationer å 100,000 R:dr och deröfver, hvilken sistnämnda
mening sålunda blef Fullmäktiges beslut.

Dessutom beslöto Fullmäktige den 22 September, eller kort innan
obligationerna till köpare utlemnades, att uppdraga åt Riksbankens lånekontor
äfvensom de flesta enskilda banker i riket att i kommission till försäljning
emottaga dylika obligationer, mot rättighet att tillgodonjuta en fjerdedel
procent af obligationernas kapitalbelopp jemte ersättning för postporto
och annonskostnader.

Sedan obligationsförsäljningen med dessa prisbestämmelser fortgått, så
att obligationer till ett sammanräknadt belopp af tillhopa 4,500,000 R:dr
blifvit sålda eller antecknade, företogo Fullmäktige vid sin sammankomst
den 15 sistlidne Oktober den vid nästföregående sammankomst den 13 i
samma månad ånyo väckta frågan om provisionens bestämmande till en
fjerdedels procent, äfven vid köp eller anteckning af obligationer till belopp
af 100,000 R.dr och derutöfver. Enligt hvad en uti protokollet för den 15
Oktober intagen uppgift utvisar, hade provision vid köp af obligationer å
minst 100,000 R:dr blifvit med ]/2 procent beviljad för ett sammanräknadt

belopp af 3,305,200 R:dr, eller med.............R:dr 16,526: —

och efter */4 procent för ett sammanräknadt belopp af

255,000 R:dr, eller med.................... „ 637: 50.

tillhopa R:dr 17,163: 50,

hvaremot det utan sådan provision försålda obligationsbeloppet uppgick till
endast 939,800 R:dr, enligt 215 särskilda anteckningar.

Den högre provisionen af en half procent hade tillgodokommit:

2 statens embetsverk för ett sammanräknadt obligations-belopp af.........................

R:dr

640,000

3 enskilda banker dito.................

729,000

—

3 andra penningeförvaltande inrättningar dito......

V

475,000

—

2 aktiebolag dito......................

200,000

—

och 7 enskilda personer dito...............

1,261,200

—

Summa R:dr

3,305,200

•—

samt den lägre provisionen af xj4 procent:

1 enskild bank, som köpt obligationer å R:dr 50,000: —

1 aktiebolag, dito............. „ 50,000: —

och 3 enskilda personer, dito...... „ 155,000: — 255,000:

Med afseende å den betydliga försäljning af Riksgälds-kontorets obligationer,
som under den sednaste tiden egt rum, beslöto Fullmäktige samma
dag (den 15 Oktober) att förhöja försäljningspriset till 96 procent, hvarjemte
Ordföranden samt Herrar Kinmanson och Warburg ansågo betänkligt, att

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

på samma gång, som obligationspriset förhöjdes, minska den provision, som
vid det förut gällande lägre obligationsprisets bestämmande beviljats för att
befrämja obligationernas afsättning, helst priset å Allmänna hypoteksbankens
obligationer sedermera bibehållits oförändrad! och den öfvervägande största
delen af dittills verkställda obligationsförsäljningar skett med beräknande af
en half procents provision. Deremot förklarade Friherre Fock samt Herrar
Berger och Holmgren att de, under dåvarande förhållanden och just med
afseende å uppgiften om de obligationsköpare, som hittills fått provision sig
tillgodoberäknad, ansågo att någon annan eller högre provision än en fjerdedels
procent hädanefter icke borde genom allmän bestämmelse medgifvas,
äfven om det köpta eller tecknade obligationsbeloppet öfvcrsteg 100,000 R:dr,
utan borde det, vid förefallande frågor om beviljandet af en härutöfver förhöjd
provision, ankomma på Fullmäktiges särskilda pröfning och beslut, huruvida
en sådan provision skulle få obligastionsköpare tillerkännas eller ej.

Yid Fullmäktiges sammanträde den 3 November beslöto Fullmäktige att,
som de försålda obligationerna då utgjorde mera än 6,200,000 R:dr, förhöja
försäljningspriset från 96 till 97 procent. Yid detta tillfälle förekom ånyo
frågan om provisionens nedsättande till y4 procent äfven vid köp af obligationer
å 100,000 R:dr och derutöfver; men denna åsigt omfattades nu likasom
förut endast af Friherre Fock samt Herrar Berger och Holmgren;
hvaremot Ordföranden samt Herrar Kinmanson, Hierta och Warburg förklarade,
att då obligationspriset blifvit förhöjdt med en hel procent, det syntes
dem betänkligt att på samma gång besluta en minskning af den dittills beviljade
provisionen vid köp af större obligationsbelopp.

Yid Fullmäktiges sammankomst den 1 sistlidne December beslöto
Fullmäktige att tills vidare inställa all vidare obligationsförsäljning; och uppgick
sammanräknade beloppet af de då försålda obligationerna till 7,022,000
R:dr, deraf föryttrats obligationer å tillhopa

R:dr 5,305,700: — till 95Y2 procent för R:dr 5,066,943: 50.

„ 1,038,300: — „ 96 dito „ „ 996,768: —

„ 678,000: — „ 97 dito „ „__657,660: —

R:dr 7,022,000: — R:dr 6,721,371: 50.

Den vid försäljning af större obligationsbelopp beviljade provisionen utgjorde
då ett sammanräknadt belopp af R:mt 25,480 R:dr, nemligen vid
köp af obligationer å 100,000 R:dr och derutöfver för tillhopa 4,888,500 R:dr,

efter V2 procent........................R:dr 24,442: 50.

samt vid köp af obligationer å 50,000 R:dr för tillhopa

415,000 R:dr, efter y4 procent.............. „ 1,037: 50.

Summa R:dr 25,480: —

Stats-Utskottets Utlåtcmde N:o 21.

13

Efter att sålunda hafva redogjort för de olika åsigter, som, i fråga om
provisionens beviljande, bland Fullmäktige gjort sig gällande samt det belopp,
hvartill denna provision uppgått, har Utskottet lunnit sig böra erinra,
att då, på sätt ofvan är anfördt, Fullmäktige ansett det, vid upptagandet af
ett större statslån, vara önskiigt att obligationerna erhölle spridning icke
blott till något jemförelsevis mindre antal kapitalister, utan till den större
allmänheten, Fullmäktige likväl, genom beviljande af en sådan provision vid
större obligationsköp, förnämligast befrämjat afsättningen till de större kapitalisterna,
hvarigenom ock obligationernas försäljning så brådstörtats, att Fullmäktige,
för att Riksgäld s-kontoret icke skulle erhålla större kassa, än behofvet
påkallade, redan i början af sistlidne December månad måste upphöra
med allt vidare utbjudande af obligationerna, i stället att, såsom ofvan blifvit
antydt, genom en oafbruten försäljning öfver hela landet, under en längre tid
småningom vänja den större allmänheten vid statens obligationer samt på
sådant sätt befrämja obligationsprisets successiva stegring.

Då Utskottet ansett sig böra uttala denna åsigt, finner dock Utskottet
Fullmäktiges i ofvanberörda hänseende fattade beslut icke vara af sådan beskaffenhet,
att de kunna föranleda till någon egentlig anmärkning mot Fullmäktiges
förvaltning, enär otvifvelaktigt är, att Fullmäktige genom dessa beslut
icke öfverskridit den af Riksdagen dem lemnade rättighet att bestämma
obligationernas försäljningspris och i öfrig! vid upplåningen tillvägagå på det
sätt de funne lämpligast och med det allmännas fördel mest öfverensstämmande;
och Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte vid den af Utskottet nu gjorda
framställning låta bero.

3:o.

Angående redovisandet af uppköpt papper rn. m. för Riksdagens behof.

(Rev. ber. sid. 84. Fullm. uti. sid. 130.)

Såsom stridande mot den uti 96 § af 1867 års och 128 § i 1868
års reglemente för Riksgälds-kontoret meddelade föreskrift, att för Riksdagens
behof af Riksgälds-kontoret uppköpta och utlemnade qvantiteter tryck- och
skrifpapper samt skrifmaterialier och öfriga effekter skola efter Riksdagens
slut redovisas, hafva Revisorerne anmält att sådan redogörelse för 1867 och
1868 års Riksdagar afgifvits först i Februari månad 1870.

Enligt de ofvanåberopade §§ uti Riksgälds-kontorets reglemente hafva
Fullmäktige fått sig uppdraget, bland annat, att före hvarje riksdags början
föranstalta om upphandling af det för tryckningen af Riksdagens protokoll
med dertill hörande bihang under samma riksdag erforderliga papper samt

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

upprätta kontrakter om tillhandahållandet under riksdagens lopp af de skrifmaterialier
och öfriga effekter, som för Riksdagens behof kunna erfordras;
dervid Fullmäktige ega att utse någon bland Riksgälds-kontorets tjensteman,
som bör ej allenast före och under riksdagen mottaga, vårda och efter vederbörliga
reqvisitioner utlemna de upphandlade effekterna samt ombesörja
under riksdagens fortgång ifrågakommande ytterligare uppköp, utan ock
efter riksdagens slut upprätta och afgifva fullständig redovisning för alla
dessa af honom emottagna effekter.

Uti sitt i anledning af Revisorernes ofvanberörda anmälan afgifna utlåtande
(sid. 130), hafva Fullmäktige bland annat anfört, att utlemnandet
och användandet af det ifrågavarande tryckpapperet så mycket mindre vore
inskränkt inom den för riksdagens fortvaro bestämda tidrymd, som tryckningen
af riksdagshandlingarne icke kunde fullbordas förr än efter riksdagens
slut och det papper, som uppköpts och skall redovisas, äfven skall användas
för de årliga revisionsberättelserna samt komité betänkanden och andra
handlingar, hvilka under riksdagens mellantider befordras till trycket
för att bland riksdagsmännen kunna utdelas. Vid sådant förhållande och då
ifrågavarande papper följaktligen måste så väl mellan som under riksdagarne
vid förefallande tryekningsarbeten tillhandahållas och utlemnas samt öfverskottet,
eller hvad deraf utbekommits, men för det afsedda ändamålet icke
åtgått, först kan från vederbörande boktryckare återfordras, sedan den icke
sällan långvariga tryckningen af sådana handlingar blifvit fullbordad, hade
det från längre tid tillbaka i allmänhet ansetts ändamålsenligast, att den
föreskrifna fullständiga redovisningen för meranämnda papper äfvensom den
dermed sammanhängande redogörelsen för skrifpapperet och de öfriga skrifmaterialierna
uppgjordes för fulla kalenderår, helst som, vid de tidpunkter
riksdagarne afslutats, åtminstone hvad det för riksdagstrycket anskaffade papperet
beträffade, någon dylik redovisning då ännu icke kunde afiemnas. Sålunda
omfattade den vid 1845 års utgång afgifna redovisningen åren 1841—
1845; hvarefter en redovisning afgafs för åren 1846—1849 samt 3 särskilda
redovisningar för nästpåföljande årtionde. Den i Revisorernes berättelse omförmälda
redovisning, hvilken omfattade åren 1867, 1868 och 1869, afslutades
och blef till granskning af Riksgälds-kontorets Revisionskontor aflemnad
i början af innevarande år. Utom dessa, af dertill hörande fullständiga verifikationer
åtföljda redovisningar, hade vanligen före hvarje riksdag till Fullmäktige
inlemnats särskilda sammandrag, utvisande ej mindre qvantiteterna
af de efter nästföregångna riksdags början anskaffade och använda olika
papperssorter samt de under samma riksdag åtgångna skrifmaterialier och
effekter, än äfven de vid sammandragens aflemnande befintliga behållningar;
och hade dessa sammandrag ansetts innefatta en, intilldess tryckpapperet
kunde vederbörligen redovisas, tillfyllestgörande redogörelse för ifrågavarande

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

15

effekter, helst, med undantag af de uppköpta papperssorterna, de öfriga
skrifmaterialierna endast i mån af behof upphandlades och efter skedda reqvisitioner
levererades, så att blott föga betydliga behållningar deraf återstode
obegagnade vid riksdagarnes slut. Fullmäktige ansågo sig i följd häraf
hafva saknat anledning att efter sednare riksdagar tillämpa den af Revisorerne
åberopade föreskriften på annat sätt än den förut under en längre
tidsföljd varit utan olägenhet eller anmärkning iakttagen.

Om ock ofvanberörda sedan längre tid tillbaka i Riksgälds-kontorets
reglementen införda stadgande, under den tid riksdag inträffade hvart tredje
år så tillämpades, att den slutliga redovisningen för de uppköpta och använda
varorna omfattade flera år, kan dock icke nekas, att sedan Riksdagen
numera årligen sammanträder, ordningen synes fordra, att de ifrågavarande
redovisningarne jemväl en gång om året afgifvas. Något hinder för ett sådant
förfaringssätt kan ock, efter Utskottets förmenande, destomindre förefinnas,
som tryckningen af Riksdagens protokoll m. fl. dertill hörande handlingar,
hvartill fordom åtgick ett eller flera år efter riksdagens slut, på sednaste
tiden så fortskynda^, att redovisningarne för dertill åtgånget papper
böra kunna inom hvarje års slut erhållas. Då sålunda Utskottet, med afseende
derå, att de reglementariska föreskrifterna i detta ämne, fastän Riksdagen
numera årligen sammanträder, fortfarande bibehållits oförändrade, uttalar
den åsigt, att Revisorerne obestridligen haft grundad anledning till den gjorda
framställningen, får Utskottet, i anledning af Riksdagens efter det nya
statsskickets införande, årligen inträffade sammanträden samt på det de i
detta ämne meddelade stadganden för framtiden må erhålla nödig bestämdhet,
hemställa,

att den hittills gällande och i slutet af 110 § af 1870
års reglemente för Riksgälds-kontoret intagna föreskriften
om vederbörandes skyldighet att, efter riksdagens slut,
upprätta och afgifva fullständig redovisning för alla mottagna
effekter, må uti det reglemente, som vid innevarande
riksdag kominer att utfärdas, erhålla den förändrade
lydelse, att sådan redogörelse bör afgifvas vid hvarje
kalenderårs slut.

4:o.

Angående heoillningen för testamenten, gåfvobref m. m.

(Rev. ber. sid. 87. Fullm. uti. sid. 131.)

Beträffande de af Hofrätterna och underdomstolarne årligen afgifna
och till Riksgälds-kontoret insända förteckningar öfver bevakade testamenten

16

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

samt arffallna tillgångar i sterbhus, för hvilka bevillning skall erläggas, äfvensom
vederbörande uppbördsmäns Riksgälds-kontoret tillställda testamentsbevillningsrapporter,
hafva Revisorerne (sid. 87) anmält, att oaktadt dessa
förteckningar och rapporter, enligt föreskriften i Kongl. Kungörelsen den 11
December 1811, skola efter deras handläggning i Riksgälds-kontoret, aflemna»
till Kammarrätten för att vara att tillgå till nödig upplysning vid landsböckernas
granskning, hafva dessa handlingar, sedan längre tid tillbaka, icke
blifvit till sistnämnda embetsverk öfverlemnade.

T anledning häraf hafva Fullmäktige uti det afgifna utlåtandet (sid. 131)
upplyst, att den af Revisorerne åberopade föreskriften, på grund hvaraf redan
för 30 år tillbaka fråga af Kammarrätten väcktes om samtliga bevillningshandlingarnes
för nästforegångna tre år aflemnande från Riksgälds-kontoret
till Kammarrätten på en gäng, ansetts såväl då som tillförene och ailtsedermera
icke kunna tillämpas på det sätt, att alla de från hela riket till Riksgälds-kontoret
rörande arfs- och testamentsbevillningen inkomna rapporter och
öfriga handlingar skulle för ett eller annat år samtidigt till Kammarrätten
aflemnas, emedan derigenom sagda handlingars föreskrifna granskning inom
Riksgälds-kontoret samt vidtagandet och det oafbrutna fullföljandet af de åtgärder,
denna granskning föranledde, komme att förhindras. Men deremot
hade särskilda delar af ifrågavarande handlingar, när de behöft af vederbörande
fjenstemän i Kammarrätten begagnas, blifvit från Riksgälds-kontoret
utlemnade samt efter deras begagnande återställda; och hade för Kammarrätten,
genom Fullmäktiges skrifvelser af den 26 Februari 1841 och den 3
Februari 1848, tillkännagifvits, att meranämnda handlingar, då de vid kronoräkenskapernas
granskning behöfde vara att tillgå, komme likasom förut att
af Riksgälds-kontorets Kommissariat fortfarande hållas vederbörande tillhanda.

Jemte det Utskottet i öfrig! af Kommissariatets i detta ämne afgifna och
uti Fullmäktiges protokoll intagna utlåtande inhemta!, att de till Riksgäldskontoret
inkomna testamentsbevillningshandlingarne alltid för vederbörande
tjensteman i Kongl. Kammarrätten hållas tillgängliga samt uppå skeende
reqvisitioner dels af Revisionskommissarien i Provins-räkenskapskontoret, dels
af Revisorerne i Kammarrätten till dem utlemnas, har Utskottet jemväl af
Fullmäktiges protokoll inhemtat, att fråga inom Fullmäktige blifvit väckt huruvida
det icke kunde leda till förenkling och åstadkommande af enhet i kontrollen
samt i öfrigt befinnas lämpligt om en sådan åtgärd blefve vidtagen,
hvarigenom befattningen med tillsynen och kontrollen öfver arfs- och testamentsbeviIlningen
komme att hos Riksgälds-kontoret upphöra och denna kontroll
i stället förflyttas till Kammarrättens Revisionsdepartement, hvilket
redan nu har att derutinnan utöfva kontroll i sammanhang med kronoräkenskapernas
granskning; varande denna fråga ännu beroende på utredning hos
Kommissariatet.

Med

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 21.

17

Med afseende å hvad sålunda blifvit upplyst, och enär förslag om införandet
af förändrade bestämmelser rörande uppbörden, redovisningen och kontrollen
öfver tes tamentsbe vill ningen samt dessa bestämmelsers bringande till
närmare öfverensstämmelse med hvad i afseende å öfriga beviliningar finnes i
författningarne föreskrifvet, är att från Fullmäktige förvänta, hemställer Utskottet,
att Riksdagen måtte härvid för närvarande låta bero.

5:o.

Angående Dalslands kanal-aktiebolag.

(Rev.-ber. sid. 91—94. Utlåtande sid. 131, 133—135.)

Med anledning af det åt Fullmäktige, enligt 111 § i Riksgälds-kontorets
reglemente, lemnade uppdrag att genom utsedda ombud deltaga i granskningen
af Strömsholms nya kanalbolags, Dalslands kanal-aktiebolags samt
Kinda kanal-aktiebolags förvaltning och räkenskaper, hafva Revisorerne i sin
berättelse (sid. 90—-95) intagit sammandrag rörande hvar och en af dessa
bolags ställning, enligt de deröfver till Fullmäktige inkomna berättelser.

Beträffande särskildt Dalslands kanal-aktiebolag hafva Revisorerne erinrat
om de vid 1862 och 1863 samt 1865 och 1866 års riksdagar stadgade
vilkor för de af Rikets Ständer då beviljade statsbidrag för anläggning
af berörda kanal, hvilken afser dels segelled från Hattefura vid Wenern till
sjön Stora Lee och dels förening af sjöarne Ostra och Westra Silen. För
den jorra delen, eller segelleden mellan Hattefura och Stora Lee, hvilket arbete
beräknats kosta 1,208,367 R:dr, beviljades vid förstnämnda riksdag ett
anslag af 200,000 R:dr och ett lån af 800,000 R:dr och för den sednare,
eller kanalanläggningen mellan sjöarne Östra och Westra Silen, som beräknats
kosta 76,500 R:dr, beviljades vid sistnämnda riksdag 12,750 R:dr såsom
anslag och 51,200 ll:dr såsom lån, eller tillhopa 63,950 R:dr. För hela arbetet,
som ursprungligen beräknats komma att kosta 1,272,317 R:dr, har
alltså beviljats ett statsbidrag af tillhopa 1,063,950 R:dr, deraf 212,750 R:dr
såsom anslag och 851,200 R:dr såsom lån.

I afseende på dessa statsbidrag är i öfrigt, bland annat, stadgadt:

att bolagsmännen skulle hafva skyldighet att af egna medel tillskjuta
hvad utöfver det beviljade statsbidraget erfordrades för arbetets fullbordande;

att aktieteckningen skulle uppgå för kanalanläggningen mellan Hattefura
och Stora Lee till minst 400,000 R:dr och för kanalen mellan Westra och
Östra Silen till minst 25,100 R:dr eller dubbla beloppet af hvad som utöfver
statsbidraget, enligt kostnadsförslaget, erfordrades för sistnämnda arbetes fullbordande
;

Bih. till Bilcsd, Prof. 1871. 4 Samt. 1 Afd. 13 Häft.

3

18 Stats- Utskottets Utlåtande N:o 21.

att af denna aktieteckning dock hälften, eller 212,550 R:dr, skalle utgöra
säkerhet för lånesuramans återbetalning, hvadan denna hälft icke behofde,
derest arbetet blefve genom bolagets försorg på föreskrifvet sätt och
inom stadgad tid fullbordadt, af aktiegarne erläggas i annan händelse, än
derest trafikinkomsten icke blefve tillräcklig att bestrida de årliga rånte- och
amorteringsliqviderna, i hyilket fall, men icke eljest, bolagets direktion vore
förbunden att, i mån af behof, utaf bolagsmännen uttaga så stor del af det
på hvarje aktie obetalda belopp, som, i förhållande till hela aktiesumman,
erfordrades för den del af rånte- och amorteringsliqviderna, som icke af trafikinkomsten
kunnat bestridas.

Enligt de af Revisorerne meddelade uppgifter har kostnaden för ifrågavarande
kanalarbeten, efter åtskilliga vid deras utförande beslutade förändringar
i den ursprungliga planen, beräknats för segelleden mellan Hattefura

och Stora Lee, till......................R:dr 1,365,000: —

och för segelleden mellan Östra och AVestra Silen, till . „ 76,500: —

eller tillhopa R:dr 1,441,500: —

Till dessa arbetens utförande har bolaget haft att disponera:

ofvannämnda statsbidrag å tillhopa............R:dr 1,063,950: —

samt från Handels- och Sjöfartsfonden

erhållet lån............R:dr 120,000: —

samt anslag............ „____37,000:-— 157,000: —

tillhopa R:dr ],220,950: —

hvartill kommer aktieteckningen, som utgjorts af 8,594
st. s. k. primitiva aktier å 25 R:dr, R:dr 214,850: —
och 8,697 st. s. k. garanti-aktier likaledes
å 25 R:dr......... „ 217,425: —

R:dr 4 32,275: —

af hvilka dock endast de förra borde för arbetets utförande
beräknas med................. „ 214,850: —

R:mt R:dr 1,435,800: —
Beträffande sjelfva aktieteckningen hafva Riksdagens Revisorer anmärkt
att, enligt bolagets revisorers berättelse, vid 1869 års slut varit å de s. k.
garantiaktierna inbetaldt och ”för skotte rad t” ett belopp af 55,045 R:dr 50 Öre,
hvilket syntes stridande mot ofvananförda bestämmelser angående dessa aktier,
enär sammanlagda behållningen af trafikinkomsterna för åren 1868 och
1869 uppgått till 29,772 R:dr 20 öre, under det att för dessa år endast
26,580 R:dr blifvit till Riksgälds-kontoret inbetalda af de under samma år
för ofvannämnda lån förfallna rånte- och kapitalbelopp, 66,580 R:dr. Huruvida
de s. k. primitiva aktierna blifvit såsom vederbort till fullo inbetalda,
hade icke af bolagets revisionsberättelse kunnat inhemtas. Ej heller syntes

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 21.

19

deraf huruvida bolagsmännen enligt sina med Staten ingångna förbindelser af
egna medel tillskjutit allt hvad utöfver statsbidraget erfordrats för kommunikationsledens
fullbordande. Den säkerhet för lånets behöriga liqviderande,
Staten förbehållit sig i garantiaktierna, syntes dock Revisorerne så mycket
angelägnare att bibehålla, som trafikinkomsten åtminstone icke ännu på långt
när kunnat betäcka ens räntan på statslånet; och då ett användande, utöfver
kontraktets besstämmelser, af sagde garantiaktier föranledde dertill att förenämnda
säkerhet på ett obehörigt sätt försvinner, hafva Revisorerne på ofvananförda
omständigheter fästat Riksdagens uppmärksamhet.

Med anledning af hvad sålunda blifvit af Revisorerne anfördt hafva Fullmäktige
i Riksgälds-kontoret deröfver infordrat styrelsens för Dalslands kanalaktiebolag
förklaring, hvilken ock (sid. 133 —135) finnes revisionsberättelsen
bifogad.

Uti denna förklaring har direktionen hufvudsakligen anfört, att, till
följd af uppgifna ogynsamma förhållanden och deraf inträffade fallissementer
för en stor mängd bland aktietecknarne, beloppen af de primitiva aktierna
icke på långt när kunnat utbekommas; att, då härtill kom, att kostnaderna
för kanalanläggningen öfverstego kostnad sförslagen, hade styrelsen nödgats
såsom förskott af dem, hviika tecknat garantiaktier, uttaga det belopp, som
erfordrades för arbetets utförande; att, ehuru styrelsen ansett och fortfarande
ansåg meningen vara att garantiaktierna jemväl kunde till en mindre del
användas till arbetets utförande, styrelsen likväl funnit sig heldre böra göra
för mycket, än för litet till uppfyllande af bolagets förbindelser mot Staten;
och att styrelsen derföre, i ändamål att kunna, såsom Rikets Ständer syntes
hafva önskat, reservera halfva aktiesumman såsom säkerhet för lånets återbetalning,
beslutat att till återgäldande af de utaf garantiaktierna lemnade
belopp uttaxera dem af de solventa primitiva aktietecknarne. Flere bland
dessa hade inbetalt de uttaxerade beloppen, en del likväl under förklarande
att de icke ansågo sig dertill förbundne. Större delen af de primitiva aktieegarne
hade deremot, under åberopande af 10 § i Kongl. Förordningen om
aktiebolag af den 6 Oktober 184(3, samt på grund deraf att den aktieegarne
åliggande förbindelse, att af egna medel tillskjuta hvad utöfver statsbidraget
erfordrades för kommunikationsledens fullbordande, afsåg alla aktietecknare,
utan undantag, och att garantiaktierna just voro af sedda i första rummet
till arbetets utförande och derefter till betalande af räntan å statslånet, bestridt
att utgifva mera, än aktiernas belopp. Styrelsen hade derföre vid domstol
anhängiggjort påståendet om deras förpligtande dertill, men genom Nordals
Häradsrätts af Kongl. Göta Hofrätt genom dom den 4 sistlidne November
fastställda utslag, hvari ändring hos Kongl. Maj:t blifvit sökt, och
hvilken fråga vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, har förklarats, att
de aktietecknare, som icke biträdt eller för sin del godkänt de bolagsstännno -

20

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

beslut, som fattats angående uttaxerandet af ett det tecknade beloppet Överskjutande
tillskott, icke kunde dertill förpligtas; — och hade styrelsen, vid
sådant förhållande och under afvaktan af högsta domaremaktens beslut i
frågan, icke kunnat verkställa vidare uttaxering af de primitiva aktierna.

Enligt hvad Utskottet inhemtat är den ofvanomförmälda frågan om
bolagsmännens ansvarighet ännu beroende på Kongl. Majrts nådiga pröfning;
och då det icke torde finnas lämpligt att Riksdagen samtidigt dermed inlåter
sig på en tolkning af de förbindelser bolagsmännen vid aktieteckningen eller
eljest ifråga om berörda ansvarighet sig iklädt, hemställer Utskottet att Riksdagen
måtte förklara,

att Revisorernes i detta ämne gjorda anmälan för närvarande
icke må föranleda till någon åtgärd från Riksdagens
sida.

6:o.

Angående statsbidraget för rensnings- och Jcanaliser ing sarbeten i Lule eif.

(Rev.-ber. sid. 96. Fullm. ber. sid. 21.)

Då Fullmäktige uti sin till innevarande Riksdag afgifna berättelse (sid.
21 vid Stats-Utskottets Memorial N:o 1) anmält, att sedan de, till fullgörande
af det, genom Riksdagens skrifvelse af den 23 sistlidne April, dem lemnade
uppdrag, anskaffat yttrande af en engelsk jurist om de åtgärder, som från
Svenska statens sida kunde vidtagas för att förmå aktiebolaget The Gelldvara
Gompany limited att fullgöra sina mot staten åtagna förbindelser, detta yttrande
komme att genom särskild skrifvelse till Stats-Utskottet af Fullmäktige
öfverlemnas, skall Utskottet, efter att hafva erhållit kännedom om berörda
yttrande samt hvad Fullmäktige i anledning deraf kunna hafva att andraga,
i detta ämne hos Riksdagen göra den framställning, hvartill omständigheterna
kunna föranleda;

hvilket Utskottet ansett sig böra anmäla.

7:o.

Angående Borås jernvägs-aktiebolags reservfond.

(Rev.-ber. sid. 96 — 100.)

Under åberopande af en till Riksgälds-kontoret inkommen och i Revisorernes
berättelse intagen utaf Revisorerne framlagd summarisk redovisning

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

21

öfver bolagets ställning under år 1869, hafva Revisorerne fästat uppmärksamhet
dervid att, enligt berörda redovisning, amortering af det för nämnda
jern vägsanläggning från Riksgäld s-kontoret utgifna statslån under samma år
blifvit verkställd till belopp af 15,540 R:dr 2 öre. Enär detta belopp dock
icke funnes upptaget bland de med årets inkomster betäckta omkostnader,
hvaribland funnes uppförd räntan å samma lån, ville det synas Revisorerne,
som hade denna amorteringsliqvid blifvit bestridd af andra för bolaget tillgängliga
medel, ehuru bolagets revisionsberättelse icke angåfve hvilka dessa
medel varit.

Till bemötande af denna anmärkning har Borås jernvägsaktiebolags
styrelse uti sin i ämnet afgifna och vid Revisorernes berättelse fogade förklaring
erinrat, att då afbetalning af en skuld icke vore en ”omkostnad”, —
hvilken såsom sådan alltid ingår uti vinst- och förlusträkning och sålunda
inverkar på nettobehållningen, — utan en utgift, som i mån af tillgängliga
medel kan göras när som helst och till större eller mindre belopp, utan att
inverka på kapitalbehållningen, så hade ej heller den under år 1869 verkställda
amortering af statslånet kunnat ingå bland bolagets omkostnader, utan
hade den blifvit upptagen på sitt verkliga konto och bestridd dels af nettovinsten
och dels af reservfonden.

Då Utskottet finner den af bolagets styrelse sålunda afgifna förklaring
fullkomligt nöjaktig, hemställer Utskottet, att hvad Revisorerne i detta hänseende
anfört

icke må till någon vidare åtgärd föranleda.

I anledning af hvad Revisorerne (sid. 99) anfört i afseende på reservfondens
bildande har bolagets styrelse uti den afgifna förklaringen (sid. 135)
medgifvit riktigheten af Revisorernes uppfattning rörande 1866 och 1867
års Riksdags föreskrift i detta fall, hvarjemte styrelsen anmält, att styrelsen
äfven gått i författning om, att ”aktieegarnes delaktighet” blifver uti innevarande
års räkenskaper nedsatt till det belopp, som utgör en tredjedel af
jernvägens verkliga anläggningskostnad, eller 688,527 R:dr 63 öre, och att
öfverskottet å deras konto godtgöres reservfonden.

Vid sådant förhållande hemställer Utskottet,

att Riksdagen måtte vid hvad sålunda af bolagets sty*
relse blifvit åtgjordt låta bero.

Beträffande de bland tillgångarne upptagna aktier uti Uddevalla—
Wenersborg—Herrljunga jernväg, har bolagets styrelse upplyst, att dessa
aktier år 1864 tagits i liqvid för en del vid Borås jernvägs fullbordan öfverflödig
arbetsmateriel, som till förstnämnda bolag då öfverlemnades i och
för dess jernvägsföretag; och hvad angår Revisorernes erinran rörande ett af

22

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

bolags-styrelsen utgifvet lån å 2,000 R:dr, så har Utskottet funnit 37 § i
bolagsordningen endast angå sättet att förvara bolagets inflytande medel,
men att bolagsreglorna icke lägga hinder i vägen för bolags-styrelsen att
så som styrelsen i öfrigt finner lämpligt förränta bolagets tillgångar.

Vid sålunda upplysta förhållanden anser Utskottet de i ofvanberörda
hänseende af Revisorerne gjorda framställningar
icke föranleda någon åtgärd.

8:o.

Angående infordrande af berättelser om enskilda jernvägsbolags ställning

och förvaltning.

(Rev.-ber. sid. 107.)

Under förmälan att Revisorerne tagit del af de berättelser, som blifvit
afgifna rörande de jernvägs-aktiebolags förvaltning och räkenskaper för år
1809, hvilka utaf Staten erhållit låneunderstöd för jernvägarnes anläggning
och uti hvilkas revisioner Staten eger att genom ombud deltaga, hafva Revisorerne
uti sin berättelse intagit särskilda sammandrag öfver hvart och ett
af dessa bolags ställning vid nämnda års slut, hvarefter Revisorerne, enär
nämnda bolag för sina jernvägsanläggningars utförande från Riksgäldskontoret
utbekommit dem af Riksdagen beviljade låneunderstöd, hvilka utgöra
en ganska betydlig del af Kontorets fordringar och skola under en
längre tid med sina bestämda annuiteter till Kontoret återbetalas, samt då uti
de med ifrågavarande bolag afslutade kontrakter Staten bland annat förbehållit
sig rättighet, att i de årliga revisionerna af bolagens förvaltning och
räkenskaper deltaga genom af Kongl. Maj:t utsedda ombud, i följd hvaraf
berättelserna om dessa revisioner till Kongl. Civil-departementet insändas,
fästat uppmärksamhet på angelägenheten att, i likhet med hvad i afseende
på Borås jernvägs-aktiebolag redan skett, hos Kongl. Maj: t anhålla, att ett
exemplar af dessa berättelser må till Fullmäktige attemnas, på det att dem
må beredas tillfälle att öfverväga, huruvida några åtgärder från deras sida
erfordras för bevarande af Riksgälds-kontorets rätt och säkerhet för de utgifna
lånens fortsatta liqviderande.

Då förhållanden onekligen kunna inträffa, med afseende å hvilka det
kan vara gagneligt att Fullmäktige i Riksgälds-kontoret erhålla kännedom
om de ifrågavarande berättelsernas innehåll, anser sig Utskottet böra hemställa,

att Riksdagen behagade uti underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta till -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

23

ställa Fullmäktige i Riksgälds-kontoret antingen ett tryckt
exemplar eller en bestyrkt afskrift af alla sådana berättelser,
som från och med innevarande år varda till Kongl.
Civil-departementet insända, rörande de jernvägsbolags
förvaltning och räkenskaper, hvilka utaf Staten erhållit
eller hädanefter erhålla låneunderstöd och uti hvilkas revisioner
Staten eger att genom ombud deltaga.

cJ:o.

Angående de för 1804 ars jernvägslån utfärdade, icke utlemnade

obligationer.

(Rev.-ber. sid. 112 och 113.)

Jemte det Revisorerne meddelat en från Fullmäktige infordrad uppgift
på alla de under Kommissariatets vård förvarade, till 1864 års jernvägslån i
Pund Sterling utfärdade fyra och en half procents obligationer, som icke
blifvit från Riksgälds-kontoret utlemnade, hafva Revisorerne, då ett fortsatt
förvarande af ifrågavarande obligationer svårligen kunde antagas leda till
något framtida gagn, men väl någon olägenhet deraf möjligen kunde uppstå,
samt då härtill komme, att Fullmäktige, med anledning af Revisorernes derom
framställda förfrågan, förklarat sig ”desto heldre böra tillstyrka en framställning
derom till Riksdagen, som deras användande för en blifvande upplåning
icke hädanefter torde ifrågakomma och det efter obligationernas annullering
icke kunde möta hinder att i de utrikes offentliggjorda uppgifterna
öfver Svenska statsskulder fä detta lån upptaget till dess verkliga belopp,”
funnit sig böra hemställa, det ifrågavarande obligationer af 1864 års lån
måtte få i behörig ordning annulleras och Fullmäktige erhålla uppdrag att
vidtaga de åtgärder, som i sammanhang dermed kunna finnas erforderliga.

På de af Revisorerne sålunda anförda skäl anser sig Utskottet böra
tillstyrka,

att Riksdagen måtte, med bifall till Revisorernes ifrågavarande
hemställan, uppdraga åt Fullmäktige, att, under
iakttagande af de kontroller, som vid förbränning af andra
dylika i rörelsen icke utsläppta papper vanligen pläga
iakttagas, låta uppbränna samtliga dessa icke utlemnade
obligationer och räntekuponer för 1864 års jernvägslån.

24

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21.

10:o.

Angående ansvarsfrihet för Riksgälds-kontorets styrelse.

Då Stats-Utskottet vid den nu verkställda granskningen af Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning funnit Fullmäktige i nämnda Kontor hafva
med nit och omsorg uppfyllt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall, tillstyrker
Utskottet,

att Fullmäktige må tillerkännas full ansvarsfrihet för alla
beslut och åtgärder, som finnas antecknade uti deras protokoll
från den 20 Januari 1870 till och med den 10 Januari
1871.

Stockholm den 27 Februari 1871.

Arvid F:son Posse.

Reservationer:

af Herr Carl Elanan, mot den utaf Utskottet begagnade motivering i
fråga om beviljad provision vid köp af obligationer till större belopp.

af Herr C. Petré, mot Utskottets motivering af dess i o:dje punkten
gjorda framställningar.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISÅAC MABCUS, 1871

Rättelser

Stats-Utskottets Utlåtande iV:o 21.

Sid. 13, rad. 16 nedifrån, står:

och Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte vid den af Utskottet nu gjorda
framställning låta bero.

läs:

och Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte vid de af Fullmäktige i ofvannämnda
hänseende vidtagna åtgärder låta bero.

Sid. 24, rad. 3 nedifrån, står:

af Herr G. Petré, mot Utskottets motivering af dess i 3:dje punkten
gjorda framställningar.
läs:

af Herr G. Petré, mot Utskottets motivering af dess i 2:dra punkten
gjorda framställningar.

Bih. Ull Rilcsd. Prof. 1871. 4 Samt. 1 Afd. 14 Raft.