Konstitutions^ Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

\:o 4.

Ank. till Biksd. Kansli den 1C Mars 1871, kl. 1 e. in.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
grundlagsändring, åsyftande att upphäfva Konungens rätt
att utan Riksdagens medgifvande förklara krig.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 37), som blifvit till
Utskottets behandling hänvisad, har Herr Ola Bosson Olsson anmärkt, att
den i 13 § af Regeringsformen konungen ensam förbehållna rätt att börja
krig, hvilken förmenas hafva haft sin grund i de vid tiden för denna lags stiftande
»rådande åsigten om nödvändigheten af en stark konungamakt gent
emot de fyra riksstånden och den vana vid denna makt, som Svenska
folket under åtskilliga envåldsregeringar både före och efter frihetstiden
liksom insupit med modersmjölken» numera saknade all grund för sin
tillvaro, sedan »representationssättet icke mera är detsamma, och sjelfva
åsigten om nödvändigheten af en konungamakt, som är starkare än folkets
makt, undergått icke obetydliga modifikationer;» att utöfningen af denna
rättighet icke blifvit i grundlagen fästad vid sådana vilkor, som lemnade
några verkliga garantier mot rättighetens missbruk; men att möjligheten af
ett sådant missbruk skulle, om än icke försvinna, dock i väsendtlig mån
förringas, samt uppriktigheten af våra önskningar att bibehålla ett fredligt
och vänskapligt förhållande till våra grannar och andra nationer läggas i
Bill. till BiJcsd. Prot. 1871. 3 Sami. 2 Höft. 1

2

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 4.

dagen, derest det blefve lag, att krig icke finge börjas, utan att Riksdagen
dd till lem nät sitt bifall; och har motionären på dessa grunder hemställt,
att »Konstitutions-Utskottet måtte till Riksdagen inkomma med sådana
förslag till grundlagsändringar, att Konungen icke berättigas förklara krig
utan med Riksdagens medgifvande».

Att krig i allmänhet är ett ondt, som endast af de mest tvingande
omständigheter kan rättfärdigas, och att, särskildt för de förenade rikena
Sverige och Norge, den politik är den önskvärdaste, som genom att befrämja
en fredlig utveckling af deras andliga krafter och materiela tillgångar
vill sätta dem i stånd att intaga eu stark och aktad ställning inom det
Europeiska statssamfundet, derom är Utskottet med motionären fullt ense;
likasom svårligen mer än eu tanke kan finnas derom, att, derest våra
grundlagar innehölle något som kunde gifva anledning till, eller icke uppställde
nog kraftiga hinder mot landets blottställande för följderna af ett
obetänkt krig, det måste anses för en synnerligen vigtig och lagstiftaren
värdig uppgift att söka, om möjligt, åstadkomma ändring i ett så beskaffad!
förhållande. Med afseende härpå och på den hos mången inom vårt land
rådande föreställningen, att motionärens förslag innefattade sådana garantier
för fredens bevarande, hvilka nu gällande lagstiftning icke f örmådde erbjuda,
har Utskottet, oaktadt redan den formela brist hos förslaget, att detsamma
icke tagit hänsyn till de emellan de förenade rikena bestående förhållanden,
torde lägga hinder i vägen för dess antagande, icke ansett denna omständighet
utgöra anledning för Utskottet att undandraga sig den pröfning
jemväl i sak, som motionens vigtiga ämne påkallar.

Då motionären i sin framställning synnerligen betonat, att anledningen
till ifrågavarande grundlagsstadgande varit behofvet af eu stark
konungamakt i förhållande till representationen, torde det ej vara öfverflödigt
att anmärka, det en sådan afsigt hos lagstiftaren hvarken kan härledas
ur sakens natur eller ur den motivering, hvarmed denna del af grundlagen
beledsagats. Fastmer framgår tydligen af denna motivering, att lagstiftaren,
när han tilläde konungen rätt att representera staten i förhållande
till främmande makter och med dem ingå jemväl sådana aftal, som
i sina yttersta följder kunde föra till krig, endast låtit sig ledas af den i
samtliga monarkiskt styrda stater, huru fri deras författning i öfrigt må
vara, numera antagna grundsats, att statens säkerhet och högsta intressen
skulle löpa fara, derest ledningen af den utrikes politiken, med dess fordringar,
af ej mindre ostörd och för offentligheten ej alltid egnad öfverläggning
än enhet och snabbhet i beslut, skulle underkastas offentlig och
tidsödande pröfning af eu lagstiftande församling. År det nu så, att detta
är grunden för konungens rätt att börja krig, så följer deraf, att den icke

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 4.

3

i någon mån blifvit, på sätt motionären förmenar, rubbad genom de förändringar
i inbördes ställning till hvarandra konung och representation må
hafva undergått sedan den tid Regeringsformen stiftades.

Något mera afseende förtjena!- utan tvifvel en annan förutsättning,
från hvilken motionären utgår, nemligen den, att representationen, antagligen
i sin egenskap af målsman för den idoga och sträfsamma befolkning,
hvars välfärd är i så hög grad fästad vid ett fortsatt åtnjutande af fredens
välsignelser och som deremot i första hand drabbas af krigets uppoffringar
och olyckor, skulle vara mer betänksam att bryta det fredliga förhållandet
till sina grannar än en monark, som icke står i samma omedelbara beröring
med samhällets alla klasser, och som i saknad af en derpå grundad
lefvande kännedom om folkets verkliga önskningar och behof, eller kanske
utan att vid dem fästa tillbörlig vigt, kunde vara benägen att låta krigsärans
lockelser eller dynastiska intressen utöfva ett obehörigt inflytande
på sitt beslut i fråga om krig eller fred. Vore denna förutsättning obetingadt
riktig, så saknade visserligen icke de, som Önska konungens makt att börja
krig delad med Riksdagen, ett vigtig! stöd för sin mening. Men det torde vara
särdeles vanskligt att pa förhand uppställa en sådan grundsats såsom ofelbar.
Åtminstone saknar man icke exempel derpå, att en folkrepresentation, i det
ögonblick då den vigtiga frågan om krig eller fred förelegat till dess afgörande,
låtit under intrycket af eu högt uppdrifven nationalkänsla eller
hvarjehanda andra inflytelser hänföra'' sig af föreställningar om eu lätt
vunnen framgång, hvilka hos en konstitutionel regering, som känner tyngden
af det ansvar hon går till mötes, maste vika för en sansad pröfning
af de omständigheter, hvilka tala ej mindre mot än för en lycklig utgång
af krigsföretaget. Vi hafva i detta afseende en erfarenhet från åren 1741
och 1757, hvilken åtminstone för oss borde innebära eu varning att hysa
allt för stort förtroende till representationens eller dess delegerades förmåga
att motstå de lockelser, som kunna ligga i ett anfallskrig. Det är intet tvifvel
derom, att, om de män, hvilka då suto på Sveriges thron, haft samma
makt öfver krig och fred som nu tillkommer Sveriges konung, så hade
våra häfder icke haft att förtälja om tvenne krig, de mest oberättigade
och. minst ärorika Sverige någonsin fört. När härtill kommer, att de af
motionären antydda dynastiska intressen, som understundom förledt monarker
att för sjelfviska syften med förbiseende af folkens sanna väl kasta
sina stater i vidtutseende krig, numera kunna i konstitutionela länder
anses tillhöra ett förflutet tidehvarf, så torde man icke sakna skäl att sätta
i fiåga, huruvida anledning finnes att antaga, det någon större trygghet
för. fredens bevarande stode att vinna, derest afgörandet lades i representationens
hand.

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Men förutsatt att så vore förhållandet, har Utskottet vidare att tillse,
om och i livad män en grundlagsändring i denna syftning verkligen skulle
åt Riksdagen inrymma ett större inflytande på dylika frågors afgörande än
den redan nu eger. Naturligtvis kan tvifvel icke uppstå derom, att konungen
under alla förhållanden borde ega att freda riket mot en fiendes redan
påbegynta anfall. Skulle konungens rättighet att göra krig inskränkas, så
blefve denna inskränkning följaktligen gällande blott för anfallskrig. Men
för en regering, som vill hafva krig,, möter inga synnerliga svårigheter att
bringa sakerna i den ställning, att hon får krig utan att behöfva vara den
första, som drager vapen mot sin motståndare. 1809 års Konstitutionsutskott
erinrade i det betänkande som åtföljde Regeringsformen, att det
visserligen gåfves flera anfallssätt, än det enda, att med väpnad styrka intränga
på en annan stats område. »De flesta krig», fortfar Utskottet, »äro
började i kabinetten, innan de utbryta på fälten, och hvilken kan då afgöra,
om den regent, som först, eller den, som sist låter sina trupper marschera,
är den angripande, eller, såsom begge i sina manifester bevisa, den sig försvarande?
Hvilken kan afgöra, om den regent, so-m personligen förolämpar
den andre, eller denne, som med vapen hamnar sig, är den verkliga fridsförstörären?
Och om grundlagar^ förbjuda eu konung att börja krig, hvad
hindrar den krigslystne monarken att förmå sina grannar till ett fredsbrott?
Genom öfningsläger anställda nära deras gränser, genom tvetydiga underhandlingar,
öppnade i samma stund med deras fiender, genom misshandlande
af deras sändebud, genom ohöfvisk brefvexling, genom återsända ordnar,
med få ord, genom oräkneliga sätt att väcka misstankar och missnöjen,
skall han omsider vinna sitt ändamål. Sveriges senaste häfder lemna häruppå
de mest talande vedermälen.» Utskottet påminde vidare derom, att
det olyckliga krig, hvari Sveriges då nyss afsatte konung störtat landet,
efter de yttre formerna var för honom ett försvarskrig. Sådant utseende
sökte man ock gifva det krig, som år 1788 begyntes tvärtemot föreskriften
i 1772 års regeringsform, att konungen ej fick göra krig utan Rikets Ständers
ja och samtycke- Behöfves det väl mer för att ådagalägga, att det
föreslagna grundlagsbudet, som skulle tillkomma i afsigt att lägga band på
en krigslysten konung, vore ytterligt vanmäktigt att motsvara detta ändamål?

Men man får vidare icke förbise, att fall gifvas, då ett anfallskrig
icke kan undvikas, såvida som nemligen ännu större olyckor derigenom
kunna förekommas. Här gäller hvad ofvan blifvit antydt och af erfarenheten
från 1741 års riksdag till fullo ådagalagdt, att ingen myndighet är
mindre egnad att med nödig enhet, skyndsamhet och tystlåtenhet handlägga
dylika frågor än en mångtalig församling. Men ofta lemnas i sådana fall
icke ens det rådrum som fordras att sammankalla Riksdagen och göra den

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 4.

bekant med alla de omständigheter, som inverka på frågans bedömande.
Man tanke sig, att en fiendtligt sinnad makt hastigt sammandrager en truppstyrka
i närheten af våra farvatten utan krigsförklaring och under omständigheter
som visserligen göra det otvetydigt, att anfallet kommer att gälla
oss, men som dock ännu icke hunnit antaga den hotande karakter, att en
fiendtlig åtgärd från vår sida, vidtagen af regeringen utan Riksdagens hörande,
kan, under förutsättning att föreliggande förslag blifvit upphöjdt till
lag, betraktas annorlunda än såsom ett grundlagsbrott. Man tanke sig vidare,
att ett i tid gjordt angrepp mot fienden vore det enda medel att med
någon utsigt till framgång omintetgöra hans företag. Skall regeringen då
låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna, lemna fienden i ro att ostörd
samla sina krafter och först då upptaga striden, när han, fullt rustad, funnit
ögonblicket lämpligt att landstiga på våra kuster? Eller, derest regeringen
icke tilltrodde sig att sålunda sätta landets välfärd på spel, skulle hon
sammankalla riksdagen för att tillspörja den, huruvida det kunde tillåtas
henne att mot fienden rikta det slag, hvaraf landet väntade sin räddning,
med fara att, sedan medgifvandet blifvit i vederbörlig ordning utverkadt,
tillfället att använda det vore för alltid förspildt? För sin del kan Utskottet
ej finna annat, än att den regering svårligen kunde blifva föremål för rättvist
klander, som under sådana förhållanden satte grundlagens bud å sido,
men Utskottet lemnar derhän, huruvida det kan vara med denna lags höga
anseende förenligt att blottställa den för en sådan nödvändighet.

Rättigheten att förklara krig förutsätter, derest den ej skall nedsjunka
till en tom formalitet, rättighet att ej mindre afsluta traktater och förbund
än ock öfvervaka hela ledningen af den utrikes politiken, enär förhandlingar
af hvarjehanda art med främmande makter kunna föras så, att de i sina
yttersta följder leda till krig. Men att sålunda förlägga en gren af statsförvaltningen
i Riksdagens hand torde icke kunna sättas i fråga, såvida det
ens vore möjligt, då Riksdagen endast en kortare del af året är samlad.

Till de betänkligheter, som ur allmännare synpunkt kunna framställas
mot motionärens förslag, komma andra, af Utskottet redan i korthet antydda,
hvilka härröra från det särskilda förhållande, hvari de förenade rikena
stå till hvarandra inbördes. För närvarande har, såsom bekant är, unionskonungen
icke rättighet att till anfallskrig använda Norges trupper och roddflotta
utan Storthingets bifall. Skulle nu Svenska Riksdagen ega en motsvarande
rättighet, så kunde möjligen inträffa, att begge representationerna
i ett dylikt ärende fattade motsatta beslut, ett förhållande som i eu fråga
af så ömtålig beskaffenhet och som vidrör de grundvalar, på hvilka unionen
hvilar, lätt kunde leda till dess upplösning. Att redan under sakernas nuvarande
ställning betänkliga förvecklingar kunna uppstå, derest unions -

6 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

konungen och Norges Storting stannade i olika beslut, derpå hafva Sveriges
Rikes Ständer fästat uppmärksamheten i sin den 2 April 1860 till Komik
Maj:t aflåtna skrifvelse angående rikenas ömsesidiga förhållanden. Rikets
Ständer hafva dervid antydt önskvärdheten af frågans lösning i motsatt
riktning mot den af motionären föreslagna, eller så att Storthinget skulle
uppgifva sin rätt att utöfva direkt inflytande på begynnandet af anfallskrig.
I öfverensstämmelse härmed är ock det förslag till ny föreningsakt mellan
rikena affattadt, som föreligger till afgörande af nu församlade Riksdag och
Storting. Att antaga ett förslag, som står i direkt strid med det nyss
nämnda, innan detta ens hunnit blifva föremål för slutlig pröfning, synes
Utskottet af formela skäl möta väsendtliga svårigheter.

Om Utskottet följaktligen icke kunnat ur någon synpunkt biträda
motionärens åsigt om lämpligaste sättet att förebygga vådorna af konungens
rätt att börja krig, så anser deremot Utskottet de svårigheter, hvarmed utöfningen
af denna rätt enligt Regeringsformen och Riksakten nu är förenad,
så betryggande mot rättighetens missbruk, att Utskottet knappast kan föreställa
sig möjligheten deraf att konungen inläte sig i sådana krig, för hvilka
han icke kunde, påräkna ett villigt understöd af Riksdagen. Man finner
att ingenting Olif vit underlätet för att, när fråga om begynnande af ett
krig uppstår, åstadkomma eu grundlig och mångsidig pröfning af alla på
beslutet inverkande, omständigheter. Konungen åligger, enligt 4 § Riksakten,
jemförd med 13 § Regeringsformen, att meddela regeringen i Norge
sina tankar i ämnet och deröfver inhemta dess betänkande jemte en fullständig
bei ättelse om rikets tillstånd i anseende till dess finanser, försvarsanstalter
med mera, äfvensom att låta utarbeta en dylik berättelse om Sveriges
tillstånd i samma hänseende. Derefter sammankallar Konungen Norske
Statsministern och de Norska Statsråden tillika med det Svenska StatsRådets
samtlige ledamöter till ett utomordentligt Stats-Råd, der förenämnda
berättelse om rikenas tillstånd föredragas, och Konungen framställer de
mständigheter, som vid detta tillfälle böra förekomma till öfvervägande.
Stats-Rådets ledamöter skola deruppå, hvar för sig, de Svenske
med den ansvarighet 107 § Regeringsformen bestämmer, till protokollet
afgifva sina yttranden; hvarefter slutligen Konungen fattar det beslut, som
han för rikeiia finner nyttigast.

Lyder detta beslut på krig, har Konungen icke några medel att
tillgå, som i ringaste man förslå till krigets utförande. Han får icke, mot
65 § Regeringsformen, till bestridande af krigskostnader eller andra utgifter
använda de af Riksdagen för andra ändamål beviljade anslagssummor. Den
enligtjpRegeringsformen af åren 1720 och 1772 Konungen medgifna rätt
att, när fiende anföll .Jandet, utskrifva gärder till dess Ständerna kunde

7

Konstitutions-TJtshottets Utlåtande N:o 4.

sammankomma,. hvilket enligt 1772 års Regeringsform icke behöfde ske
förr än efter krigets slut, är numera Konungen betagen genom 73 och 74
§§ Regeringsformen, som förbjuda icke blott fordrande eller uppbärande
af nya pålagor, utskrifningar af manskap eller af penningar och varor utan
Riksdagens fria vilja och samtycke, utan ock upptagande af någon annan
gärd till utförande af ett uppkommet krig, än det sammanskott af födande
varor, som i en landsort kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande
under tåg eller marche, när de särskilda orter, der detta tåg sker, icke
förmå förse trupperna med nödigt uppehälle; och får ej ens detta ske, utan
att gärden genast med penningar af statsmedlen de levererande betalas
efter fastställda markegångspris och med förhöjning deri till hälften af
deras belopp. Slutligen får Konungen icke, mot 76 § Regeringsformen,
utan Riksdagens samtycke upptaga statslån eller eljest riket med ny gäld
belasta. — Följaktligen och då det missbruk af subsidie-väsendet, som
under förflutna tider blifvit en del stater emellan bedrifvet, icke vidare lärer
komma til> användning, är Konungen vid krigets utförande uteslutande hänvisad
till de i 63 § Regeringsformen omförmälda, af Riksdagen anvisade tvänne s. k.kreditiv,
hvit kas belopp det ankommer på Riksdagen att för hvarje år bestämma.
Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till rikets försvar eller andra
högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela Stats-Rådets tankar deröfver
blifvit inheintade, finner det vara oundvikligen nödigt. Det andra, afsedt
att bestrida de första oundgängliga utgifterna för härens mobilisering i händelse
af påkommande krigsfara, men, såsom det hittills blifvit till beloppet
bestämdt, helt och hållet otillräckligt för någon som helst krigsoperation
af mera omfattande natur, får af Konungen lyftas vid infallande krig,
sedan han hört Stats-Radet in pleno och sammankallat Riksdagen; och är
det Fullmäktige i Riksgäldskontor förbjudet att utbetala summan förr än
riksdagskallelsen blifvit i hufvudstadens kyrkor vederbörligen kungjord.
Den Stats-Rådets ledamot, som tillstyrker Konungen att bryta mot något
af nu åberopade grundlagsbud eller underlåter att deremot göra föreställningar,
straffas med embetets förlust och förklaras i de flesta fall ovärdig
att i Rikets tjenst nyttjas.

Vägledd af alla dessa vedermäle!! om grundlagarnas uppenbara motvilja
för krig, inskränkt till det yttersta i afseende på medlen till dess
utförande, samt med det ansvar för ögonen, hvilket en inom få veckor
sammanträdande Riksdag kan komma att utkräfva, är det som Regeringen,
når valet mellan krig och fred står den öppet, skall fatta sitt vigtiga beslut.
Kan man väl då ett ögonblick med skäl befara, att andra bevekelsegrunder
än rikets sannskyldiga nytta skola göra sig gällande hos dem, ur hvilkas
rådslag beslutet bör framgå? Och om, emot förmodan, en medlem af

8

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 4.

Konungens Råd stode att finna, som, trotsande grundlagarnes så tydliga
mening, icke funne betänkligheter vid att med sin namnunderskrift gifva
bindande kraft åt den handling, som inledde ett onödigt krig, tror man
väl, att han, derest grundlagen innehölle förbud för Konungen att begynna
krig utan Riksdagens medgifvande, skulle rygga tillbaka för det under så
utomordentliga förhållanden vanmägtiga hindret af ett grundlagsbud?

Till de enligt Utskottets förmenande betryggande garantier grundlagen
sålunda uppställer mot börjande af krig i strid med Riksdagens vilja,
har det hvilande förslaget till ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge
lagt ytterligare andra, om hvilka Utskottet slutligen anser sig böra erinra.
Der föreslås nemligen, i enlighet med en alltmer sig utbildande praxis, att
frågor om afsilande eller upphäfvande af förbund, traktat, konvention eller
annat dylikt aftal med främmande makt, äfvensom om vidtagande af åtgärd
af den beskaffenhet, att den med skäl bör befaras skola leda till krig, om
att ställa rikenas krigsmakt eller någon del deraf på krigsfot, eller om att lyfta
krigskreditiv, skola, för vinnande af mångsidigare pröfning, afgöras i unionelt
Stats-Råd. Riksdagen skulle, liksom Storthinget, vara pligtig att anvisa
två lämpliga summor såsom krigskreditiv för oförutsedda fall, af hvilka kreditiv
Konungen egde att, när krig vore att befara, lyfta och till förberedande
rustningar använda det ena; men vid anvisandet af det andra har
fästats det vilkor, att icke något deraf finge lyftas, med mindre betydliga
rustningar till afvärjande af fiendtligt angrepp vore af nöden, samt begge
rikenas nationalrepresentationer blifvit sammankallade.

Då af hvad Utskottet nu anfört torde framgå, att Riksdagens mellankomst
icke kan förhindra Konungen att inleda riket i krig, men deremot
minskar utsigterna att, när krig inträffar, föra det till ett lyckligt slut; att
motionären icke tagit tillbörlig hänsyn till de mellan de förenade rikena
bestående förhållanden, eller den omgestaltning af dessa förhållanden, som
förestår, derest det hvilande förslaget till ny föreningsakt mellan Sverige
och Norge blir lag; samt att nu gällande Regeringsform och Riksakt innehålla
betryggande garantier mot missbruk af Konungens rätt att begynna
krig, hemställer Utskottet,

att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 Mars 1871.

På Utskottets vägnar:

Nils Larson.

Reser -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

9

Reservationer:

af Herrar Nils Larson, Friherre Bonde och J. Bergström mot eu
del af Utskottets motivering;

af Herr Ehrenborg: »Då jag, i likhet med Utskottets öfrige ledamöter,
icke kunnat biträda Herr O. B. Olssons motion, så stödjer jag dock mitt
afstyrkande hufvudsakligen blott på de delar af Utskottets motivering, hvilka
framhålla dels, hvad sjelfva sakförhållandet angår, vanskligheten af ett
öTundlagsbud, som ej skulle kunna hindra eu regent från att vid handharvandet
af våra utrikes angelägenheter pådraga oss emot vår vilja en krigsförklaring,
och dels, beträffande den närvarande situationen, olämpligheten
af att Riksdagen, medan det såsom hvilande godkända förslag till ny
Svensk—Norsk föreningsakt ännu är på slutlig pröfning beroende, skulle
uttala sig för en grundlagsändring, som komme att i förevarande ämne
innehålla en mot det framlagda föreningsförslaget stridande bestämmelse.
Deremot har jag i några andra delar af motiveringen icke kunnat med
Utskottet instämma, såsom då Utskottet finner tillräckligt kraftiga hinder
mot maktmissbruk redan ligga uti nuvarande stadgande^, då Utskottet
betraktar dynastiska intressen såsom endast tillhörande ett förflutet tidehvarf;
då Utskottet antager, att ett af oss i främmande land eller hat
skedt första angrepp skulle kunna förekomma och rädda oss från en fiendes
mot oss tilltänkta operationer; då vidare Utskottet synes anse hmaei
förefinnas för pröfning i första hand af hvarje Svenskt grundlagsändnngsförslag,
som från nu gällande Riksakts stadganden vore afvikande; samt
slutligen då Utskottet angifver de ökade förvecklingar som kunde uppstå,
derest äfven i Sverige konungens rätt att använda krigsmakten utom rikets
gränser blefve genom grundlagen inskränkt. I afseende på dessa Utskottets
antaganden, hvilka, om de funnes grundade, skulle kunna åberopas såsom
hinder emot hvarje i samma riktning som det nu förevarande framställdt
förslag, har jag så mycket heldre velat tillkännagifva min från majoriteten
skiljaktiga mening, som jag, långt ifrån att underkänna motionens fosterländska
syftning, fastmer hoppas, att någon antagligare form skall yppas
för vinnande på lagstiftningens väg af den ökade ^ garanti, på hvilken
Svenska folket, i följd af vårt lands läge m. fl. förhållanden, kan mer än
någon annan nation anses hafva berättigade anspråk.»

Bih. till Likså. Frot. 1871. 3 Sami. 2 Höft. 2

10 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

af Herr Hierta, med hvilken Herr Per Nilsson sig förenat: > Jag instämmer
i det slut, hvari Utskottet stannat med afseende på det hinder,
som det till Svenska Riksdagens och Norska Storthiogets pröfning föreliggande
Unionsbetänkandet för närvarande, och innan en sådan pröfning
skett, lägger i vägen för framställande af något annat förslag rörande
samma ämne. Men jag anhaller att emot en del af de motiver, som röra
sjelfva hufvudsaken, få anmäla min reservation".

Stockholm, G. W. Blomqvi6ts Boktryckeri, 1871.