Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

I

H:o S.

Ank. till Riksd. Kansli d. 6 Mars 1871, kl. 3 c. m.

Betänkande och förslag, angående 4:de artikeln i Banko-reglementet.

Vid den af Utskottet verkställda granskning utaf de i Banko-reglementets Fjerde
artikel intagna bestämmelser rörande bankens låne- och kreditivrörelse, hafva berörda
bestämmelser ansetts endast i vissa delar erfordra någon förändring, antingen i omedelbar
följd äf inträdda ändrade förhållanden eller för att stadgandena angående låne- och kreditivrörelsen
må bringas i allt fullständigare öfverensstämmelse med industriens och omsättningens
behof samt riksbankens ändamål att på lämpligaste sätt understödja dessa;
och har Utskottet, efter hvad nedan inhemtas, härvid jemväl tagit i öfvervägande de
vid riksdagen väckta motioner, som angå hithörande ämnen.

De stadganden, som erfordras i afseende på ännu qvarvarande filialbanker, innehållas
uti 44 §; men bland dessa förekommer uti mom. 2 litt. f) ett, hvilket numera icke
har någon tillämpning. Sedan nemligen på anförda ställe stadgats, att för de summor,
som lyftas å från riksbanken till filialbank beviljadt kreditiv, skall erläggas fyra procents
ränta, dock så, att minsta ränteafkomst, som för kreditiv påföres, blifver två procent af
kreditivets hela belopp, är ett undantag härutinnan gjordt för vissa filialbanker, hviika,
före ofvannämnda stadgandes tillkomst, erhållit försträckning på andra vilkor. Dessa
filialbanker, hviika i 1869 års reglemente voro uppräknade under litt. c) af den mot
nuvarande 44:de svarande §, hafva emellertid upphört; hvadan den nyss antydda bebestämmelsen
i litt. f) numera icke vidare har någon tillämpning.

Vid sådant förhållande hemställer Utskottet:

l:o.

att, med uteslutande från § 44 mom. 2 litt. f) af den ofvan antydda delen, ifrågavarande
punkt må få följande lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 6 Sami. 1 Afd. 4 Höft.

1

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

(Nuvarande § 44 mom. 2 litt. f):

För de summor, som å kreditivet lyftas,
erlägger filialbank till riksbanken fyra procents
ränta, hvilken alltid beräknas å högsta
fulla 100-tal R:dr, dock så att minsta
ränteafkömst, som riksbanken för kreditiv
påför, blifver 2 procent af kreditivets hela
belopp, efter år räknadt; kommande dock
för de i litt. c) här ofvan uppräknade filialbanker
berörda räntesatser att utgöra respektive
tre och en procent. Berörda filialbanker,
hvilka innehafva en del af försträckningen
i form af lån, erlägga för denna del
af försträckningen tre procents ränta.

Jemföres sättet för bankens verksamhet såsom låneanstalt nu och för någon
längre tid tillbaka, så visar sig en mycket stor olikhet.

Anställes jemförelse!) mellan t. ex. åren 1839 och 1869, så visar sig att,

År 1839: följande försträekniugar voro utgifna på sådana vilkor, att återbetalningen
skedde först under loppet af många år:

Förskott till staten för 1808 och 1809 årens krigskostnader . . . R:dr 5,940,000:

förskott till Riksgälds-kontoret för Göta kanal- och Malmö diskontverks

utredning . . .''.............. . . . . » 22,500:

diverse förskott....................» 71,500:

»För de summor, som å kreditivet lyftas,
erlägger filialbank till riksbanken fyra
procents ränta, hvilken alltid beräknas å
högsta fulla hundratal riksdaler, dock sä
att minsta ränteafkömst, som riksbanken
för kreditiv påför, blifver 2 procent af kreditivets
hela belopp, efter år räknadt.»

Lån på s. k. lånebanko-obligationer
d:o till åtskilliga städer och kyrkor
d:o mot inteckning i fastigheter . .

d:o till skiften och odlingar . . .

R:dr

R:dr 197,000:

» 110,000:

» 7,755,000:

» 56,000:

6,034,000:

8,118,000:

Nedanstående kreditiv voro anvisade på banken från en
riksdag till annan, och voro i följd häraf summorna i
sjelfva verket undandragna bankens fria användning:

till Riksgälds-kontoret............R:dr 1,500,000

» Manufakturdiskonten ...........» 1,500,000

» Jernkontoret..............» 900,000

För mindre lång tid fästadt, men dock anvisadt under sådana vilkor,
att bankstyrelsen, vid behof af sedelstockens minskning i och

3,900,000:

Transport 18,052,000:

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

3

Transport 18,052,000:

för bibehållande af bankens förmåga att infria sina sedlar, hade
endast föga makt öfver dessa medel, var anslaget till omsättnings -

lån, eller den s. k. allmänna diskontfonden ........ R:dr 12,000,000:

Till den s. k. handels- och näringsdiskontfonden utgjorde hela förlaget
endast.................. » 6,000,000:

Summa R:dr 36,052,000:

År 1869 voro bankens fonder disponerade på efterföljande sätt:

Allmänna räntebärande obligationer, afsedda att vara vid behof användbara
till kassans förstärkning.......... R:dr 10,465.000:

Häri ingår dock återstoden af bankens fordran för 1808

och 1809 årens krigskostnader med R:dr 1,980,000.

Försträckningar lemnade på långa återbetalningstider och
således först efter hand disponibla: lån på lånebanko obligationer.

..............R:dr 19,000:

fastighetslån...............» 6,250,000:

försträckningar till filialbanker.........» 4,243,000''

------------------------------10,512,000:

Dessa samtliga fonder äro emellertid numera under utredning,
så att medlen efter hand blifva disponibla,

Kreditiv till Riksgälds-kontoret, Manufakturdiskonten och Jern -

koutoret.................... R:dr 4,000,000

Omsättningslånefoud . . ■............... „ 10,000,000

Till handels- och näringsdiskontfonden.......... » 14,050,000

Summa R:dr 49,027,000:

Härförutan finnas numera till användning för sist omförmälda utlåning de medel,
som ingå på deposition samt upp- och afskrifning.

Det visar sig häraf, huru tillförene riksbankens fonder voro till aldra största delen
bundna för längre tider vid en sådan användning, att riksbanken endast i ringa mån var
i stånd att biträda de näringsgrenar, som hafva till föremål bergshandtering och bergsprodukters
förädling, fabriksindustri, skeppsfart, handel o. s. v. I detta förhållande har
under sednare tider efter hand fortgått en betydande förändring, hvilken både för banken
sjelf torde hafva varit alldeles nödvändig, och derjemte beredt de nyssnämnda näringarne
ett tillfälle till understöd, som de förut saknade.

Med den ofantliga tillökning i omsättningen, såväl inom landet sjelft som med
utlandet, hvilken egt rum under de sista årtiondena, skulle det säkerligen hafva varit
för riksbanken omöjligt att uppfylla det svåra åliggande, som är pålagdt denna institution,

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

att bevara stadga i landets penningeväsende, om dess tillgångar varit fastade på ett
sådant sätt som tillförene, då bankstyrelsen saknade nästan alla kraftiga medel att utöfva
inflytande på den stora sedelmassa, hvilken banken genom de anvisningar, som på honom
gjordes, var nödsakad att utgifva.

Utan tvifvel har det varit af nödvändigheten påkalladt att riksbankens fonder
gjorts mera rörliga än de tillförene voro; men användningen af dessa fonder i sådan
utlåningsrörelse, som låter sig förenas med det nyssnämnda åliggandet för banken, synes
för närvarande lida utaf inskränkningar, hvilka icke för detta åliggandes skull behöfvas.
Förhållandet har nemligen under flera år varit att af de till lånerörelsen anvisade förlag
större delar varit tidtals oanvända, än som kunnat behöfvas i kassa för att möta vid
anfordran eller inom kort tid förfallande förbindelser, och att af bankens sedelutgifningsrätt
en med hvarje år tilltagande del hållits obegagnad, utan att sådant torde kunna
anses påkalladt af nödvändighet för bibehållande af bankens förmåga att fullgöra skyldigheten
att inlösa sina sedlar.

Denna brist för riksbanken på tillfälle att göra sina fonder fruktbärande och att
på allmänna rörelsen utöfva ett så stort inflytande, som riksbankens betydliga styrka
eljest borde kunna, härleder sig utan tvifvel från flerehanda orsaker, bland hvilka Utskottet,
då det nu har att behandla de ämnen, som angå Inne- och kreditivrörelsen, vill
fästa uppmärksamheten på några, som, efter Utskottets uppfattning, ligga uti vissa dels
af reglementet dels af förvaltningssättet beroende inskränkningar, dem det vore till riksbankens
fördel att få undanröjda.

Sålunda föreskrifves, uti 4:de inom. af reglementets § 52, att ingen må i handelsoch
näringsdiskontfonden blifva häftande såsom låntagare och acceptant för större skuldbelopp,
än högst 200,000 R:dr, deruti dock ej inbegripet hvad han kan vara skyldig i
egenskap af trassent, endossent, hypoteksutgifvare eller löftesman, eller i och för kassakreditiv,
eller mot pant af svenska statsobligationer eller vågförda effekter. Enligt § 62
få kassakreditiv icke meddelas någon enskild person till högre summa än 30,000 R:dr
eller åt bolag mera än 100,000 R:dr. Samma § förbjuder uttryckligen beviljande af kreditiv
åt enskild bank. 1 sistberörda afseende vill Utskottet icke föreslå någon förändring,
men anhåller att få fästa uppmärksamheten på en rörelsegren, som hittills varit föga
begagnad, nemligen ^diskontering af andra bankers vexlar och belåning åt värdepapper,
som af sådana banker kunna erbjudas; en rörelsegren, som borde kunna vara för riksbanken
fördelaktig.

Det fäller af sig sjelft att diskont- och lånekontorsstyrelserna hafva både rättighet
och skyldighet att i alla frågor om försträckningar pröfva säkerheten samt- söka förskaffa
sig sådana upplysningar i öfrigt om försträckningssökanden, att bankens säkerhet
må, så vidt möjligt, bevaras. Att deremot vilja tillgodose denna säkerhet genom fastställande
af vissa belopp, utöfver hvilka ingen får häfta i skuld, är åter icke allenast
ändamålslöst, då eu person eller ett bolag med vidsträckt rörelse och motsvarande förmögenhet
kan vara vida säkrare äfven för ett betydligt skuldbelopp, än en annan gäl -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

5

denar för ett många gånger mindre, utan äfven ändamålsvidrigt, då derigenom bankens
tillfällen både att fruktbargöra sina medel och att understödja den större produktionen
inskränkas.

En förändring af bankens förvaltningssätt i sådan syftning, som nu blifvit antydd,
skulle, efter Utskottets förmenande, lända både riksbanken och allmänna rörelsen till
fördel; och Utskottet har trott att härtill äfven skulle bidraga, om det förbehåll uteslötes,
hvilket nu finnes uti inom. 1 af § 51, att nemligen fullmäktige, vid bestämmande
af räntan, alltid måste iakttaga att densamma hålles lika vid samtliga diskont- och
lånekontoren, så att fullmäktige jemväl i detta hänseende finge fria händer.

På grund af det nu anförda samt med hänvisande i afseende på mom. 3 och 4
af § 62 till de förslag, som nedan på sitt ställe afgifvas, hemställer Utskottet nu

2:o.

att, med uteslutande ur § 51 mom. 1 af den sista satsen, detta moment må
erhålla följande lydelse:

(Nuvarande § 51 mom. 1):

Räntan vid diskontering och utlåning från
handels- och näringsdiskontfonden bestämmes
af fullmäktige och skall rätta sig efter
såväl penningeställningen, som betalningstiden
och de säkerheter, hvilka erbjudas; dock
under vilkor att räntan hålles lika vid samtliga
diskont- och lånekontoren.

»Räntan vid diskontering och utlåning
från handels- och näringsdiskontfonden bestämmes
af fullmäktige och skall rätta sig
efter såväl penningeställningen, som betalningstiden
och de säkerheter, hvilku erbjudas.
»

3:o

att, med uteslutande från reglementets §
må få följande lydelse:

(Nuvarande § 52 mom. 4):

Ingen må i handels- och näringsdiskontfonden
blifva häftande såsom låntagare, och
acceptant för större skuldbelopp, än högst
tvåhundratusen Riksdaler, deruti dock ej inbegripet
hvad han kan vara skyldig i egenskap
af trassent, endossent, hypoteksutgifvare
eller löftesman eller i och för kassakreditiv,
eller mot pant af svenska statsobligationer
eller vågförda effekter.

Till fonden för lån med omsättningsrätt
får ej någon såsom låntagare häfta för högre
belopp, än sextusen Riksdaler.

52 mom. 4 af förra delen, detta moment

»Till fonden för lån med omsättningsrätt
får ej någon såsom låntagare häfta för högre
belopp, än sextusen Riksdaler.»

6

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 55, har Herr O. Wijk föreslagit,
dels att den vid föregående riksdagar afsedda successiva indragningen af kreditiven till
manufakturdiskonten och jernkontoret måtte än vidare fortgå och i sådant afseende för
år 1872 kreditivet till manufakturdiskonten nedsättas från 1,500,000 till 1,250,000 R:dr
samt kreditivet till jernkontoret minskas från 600,000 till 450,000 R:dr, dels ock att räntan
för dessa kreditiv, hvilken hitttills varit bestämd till 4 procent, måtte höjas till 5''procent;
varande förslag till förändrad lydelse af § 51 mom. 3 rörande räntan, samt af
§§ 60 och 61 rörande sjelfva kreditivbeloppen, i öfverensstämmelse härmed af motionären
afgifna.

Vid de tre sist förflutna riksdagarne hafva skälen för de då af Riksdagen beslutade
åtgärder i afseende på ifrågavarande kreditiv så utförligt framställts, att Utskottet
nu torde kunna inskränka sig till ett tillkännagifvande att Utskottet anser den började
indragningen böra äfven vid denna riksdag fortsättas.

Motionärens förslag om räntans höjande från 4 till 5 procent anser Utskottet sig
deremot icke böra förorda, oaktadt, såsom motionären erinrat, vissa bland skälen till
denna undautagsförmån numera bortfallit.

Vid sådant förhållande, hemställer Utskottet

4:o.

att Herr Wijks motion i hvad densamma angår ändring af § 53
mom. 3 icke må bifallas.

Beträffande det belopp, till hvilket kreditivet för manufakturdiskonten under år
1872 bör bestämmas, föreslår Utskottet, i öfverensstämmelse med Herr Wijks motion,
detta till 1,250,000 R:dr.

Bland de för ifrågavarande kreditiv i § 60 fastställda särskilda vilkor är under 4:o
medgifvet-, att vid ett kreditivårs slut befintlig skuld får öfverföras till nytt kreditiv, om
sådant är beviljadt.

Enahanda stadgande finnes uti mom. 8 af § 62 gifvet för alla i denna § omförmälda
kreditiv, och i slutet af § 60 är förklarad^ att för kreditivet till manufakturdiskonten
gälla, jemte föreskrifterna i sistnämnda §, i öfrigt jemväl de, som] i § 62 äro för
andra kreditiv gifna.

Ifrågavarande punkt 4:o i § 60 är således obehöflig och kan uteslutas.

Utskottet hemställer, på grund af det nu anförda,

5:o.

att motsvarigheten till nuvarande § 60 må erhålla följande lydelse:

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

7

(Nuvarande § 60):

Till manufakturernas och fabrikernas understöd
eget- Kong], Kommers-kollegium att
under år 1871 hos riksbanken begagna kassak
red i ti v å en million femhundra tusende
Riksdaler, emot den ränta, som ofvan i § 51
■ är bestämd samt under följande vilkor i
ofri ut:

l:o. att riksbanken för kreditivet egen
säkerhet i manufakturdiskontens alla fordringar
samt egna behållna tillgångar;

2:o. att i händelse fullmäktige, med afseende
å riksbankens ställning, finna sig
nödsakade att kreditivet eller någon del
deraf uppsäga, Kongl. Kommers-kollegium
då skall, efter nio månaders förlopp och
sedan derom sex veckor förut blifvit til 1-sagdt, till riksbanken återbetala hvad som
af det uttagna beloppet är uppsagdt;

3:o. att särskild kreditivafgift icke erlägges;
samt

4:o. att om vid Jcreditivårets slut nytt kreditiv
blifvit för det nästföljande året beviljadt,
den å kreditivet vid, förstnämnda års
slut tilläfventyrs befintliga skuld må, i män
samma skuld icke öfverstiger det nya kreditivets
belopp, på detta öfverföras utan särskild
afgift.

I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda
bestämmelser, som i nedanstående § 62 åro
för andra kreditiv gifna.

»Till manufakturernas och fabrikernas understöd
eget- Kongl. Kommers-kollegium att
under år 1872 hos riksbanken begagna
kassakreditiv å en million tvåhundra femtiotusende
Riksdaler, emot den ränta, som
ofvan i § (51) är bestämd samt under följande
vilkor:

l:o) att riksbanken för kreditivet eget- säkerhet
i manufakturdiskontens alla fordringar
samt egna behållna tillgångar;

2:o) att i händelse fullmäktige, med afseende
å riksbankens ställning, finna sig
nödsakade att kreditivet eller någon del
deraf uppsäga, Kongi. Kommers-kollegium
då skall, efter nio månaders förlopp och
sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt,
till riksbanken återbetala hvad som
af det uttagna beloppet är uppsagdt;

3:o) att särskild kreditivafgift icke erlägges.

I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda
bestämmelser, som i nedanstående § (62)
äro för andra kreditiv gifna.»

Utskottet har redan tillkännagifvit sin åsigt att kreditivet till jernkontoret för år
1872 bör nedsättas till 450,000 R:dr. Förutom den ändring, som häraf föranledes i 61 §,
hvilken handlar om detta kreditiv, har Utskottet emellertid funnit §:n erfordra jemkning
älven i annat afseende. Då nemligen förbindelser eller kontrakt rörande öfriga kreditiv,
som, lika med det nu ifrågavarande, utgå från diskontkontoret, pröfvas af detta kontors
styrelse, är det både inkonseqvent och onödigt att, såsom punkten l:o i § 61 föreskrifver,
förbindelsen för jernkontorets kreditiv skall pröfvas af fullmäktige. Vidare och då

8

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

jernkontoret, såsom egande en egen fond af högst betydligt belopp, utan allt tvifvel
måste anses såsom fullt vederhäftigt för den från riksbanken beviljade kreditivsumman,
men, efter hvad Utskottet inhemtat, bankofullmäktige funnit sig af § 61, jemförd med
§ 62, förbundne att för kreditivet fordra särskild säkerhet, har Utskottet ansett det böra
uttryckas, att sådan säkerhet ej behöfver ställas.

För öfrigt eger samma förhållande ruin hvad angår punkten 3:o af § 61, som
redan är anfördt beträffande punkten 4:o i §'' 60, och bör fördenskull nämnda punkt utgå.

Utskottet hemställer sålunda:

6:o.

att Öl § af reglementet må erhålla följande lydelse:

(Nuvarande § 61):

För jernkontoret ega dess fullmäktige att
under år 1871 hos riksbanken begagna ett
kassakreditiv å sexhundratusende. Riksdaler,
emot den ränta, soin ofvan i § 51 är bestämd,
samt under vilkor i öfrigt:

Ro. att jernkontorets fullmäktige å kontorets
vägnar för kreditivet till riksbanken
afgifva förbindelse, som af banko fullmäktige
godkännes;

2:o. att särskild kreditivafgift icke erlägges;
samt

3:o. att om vid kreditivårets slut nytt
kreditiv blifvit för det nästföljande året beviljadt,
den å kreditivet vid förstnämnda
års slut tilläfventyrs befintliga skidd må, i
mån samma skuld icke öfverstiger det nya
kreditivets belopp, på detta öfverföras utan
särskild afgift.

I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda
bestämmelser, som i nedanstående § 62 äro
för andra kreditiv gifna.

»För jernkontoret ega dess fullmäktige
att under år 1872 hos riksbanken begagna
ett kassakreditiv k fyrahundra femtiotusende
Riksdaler, emot den ränta, som ofvan i
§ (51) är bestämd, samt under vilkor:

Ro) att jernkontorets fullmäktige å kontorets
vägnar för kreditivet till riksbanken
afgifva behörig förbindelse;

2:o) att särskild säkerhet icke behöfver för
kreditivet ställas och att kreditivafgift icke
erlägges.

I öfrigt gälla för detta kreditiv enahanda
bestämmelser, som i nedanstående § (62)
äro för andra kreditiv gifna.»

Beträffande mom. 3 och 4 af § 62, åberopar Utskottet hvad ofvan är anfördt i
fråga om borttagande af nuvarande inskränkningar för kreditiv åt enskilda till 30,000
och för kreditiv åt bolag till 100,000 R:dr. Dessutom anser Utskottet öfriga bestämmelser
i mom. 3, att kreditiv ej får beviljas på lägre belopp än 500 R:dr och att kreditiv -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

9

ditivbeloppet skall läinpas efter beskaffenheten och omfånget af den rörelse kreditivsökanden
bedrifver, kunna helt och hållet utgå.

Utskottet hemställer fördenskull,

7:o.

att mom. 3 af § 62 må utur reglementet alldeles utesluta»;

(Nuvarande lydelse af § 62 mom. 3):

Kreditiv meddelas icke någon enskild
person till högre summa än 30,000 R:dr,
eller å lägre belopp än 500 R:dr; börande
i öfrigt kreditivbeloppet lämpas efter beskaffenheten
och omfånget af den rörelse kreditivsökanden
bedrifver.

8:o.

att mom. 4 i 62 må få följande lydelse:

(Nuvarande lydelse af § 62 mom. 4.):

Såsom kreditiv må beviljas åt Stockholms
stads sparbank högst 50,000 Riksdaler,
åt Göteborgs sparbank högst 20,000
Riksdaler, åt hvar och en af öfriga sparbanker
samt åt folkbank, som till kreditivs
erhållande sig anmäler, högst 10,000 Riksdaler
och åt bolag högst 100,000 Riksdaler.

»Såsom kreditiv må beviljas åt Stockholms
stads sparbank högst 50,000 R:dr,
åt Göteborgs sparbank högst 20,000 R:dr,
och åt hvar och en af öfriga sparbanker
samt åt folkbank, som till kreditivs erhållande
sig anmäler, högst 10,000 R:dr.»

1 en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 79, har Herr H. Schmidt föreslagit
förändrade bestämmelser i afseende på utlåningen med omsättningsrätt, gående ut
hufvudsakligen derpå, att nytt reversal icke skulle behöfva vid hvarje omsättning afgifvas,
utan att skuldsedeln för ett erhållet omsättningslån inrättades så, att densamma
kunde gälla för hela lånetiden; och har Herr Schmidt i sin motion afgifvit förslag till
en §, som skulle sättas i stället för nuvarande § 63.

Utskottet anhåller att, i anledning af detta förslag, få erinra om de skäl, hvilka
föranledde afstyrkande vid 1868 års riksdag af ett likartadt, då väckt förslag. Det
anfördes då, att det för borgensmännen vore en stor skilnad att ikläda sig en betalningsförbindelse,
på hvars utkräfvande de, under flera år ovilkorligen bundna, måste ständigt
vara beredda, emot om denna förbindelse endast gäller för sex månader och de efter
denna tid kunna, om de så vilja, derifrån befria sig; samt att riksbanken ingalunda
Yunne tillräcklig trygghet derigenom, att nytt vederhäftighetsbevis vid hvarje omsättning
aflemnades, särdeles med afseende derpå, att bedrägerier med dylika bevis lätteligen
kunde begås och vore svåra att upptäcka.

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 6 Sami. 1 Afd. 4 Käft.

2

10

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

På hufvudsakligen enahanda skäl finner Utskottet sig nu böra:

9:o.

afstyrka bifall till Herr H. Schmidts förevarande motion.

Vid sist förflutna riksdag hemställde Banko-Utskottet om uteslutande ur reglementet
af det stadgande, som finnes uti nuvarande § 63 mom. 6, så lydande:

»Uteblifver under en månad efter förfallodagen betalning eller omsättning af lan,
läte styrelsen utan uppehåll beloppet utsöka; styrelsen obetaget att, när sadant för diskont-
eller lånekontorets säkerhet nödigt pröfvas, genast efter förfallodagen göra kontorets
rätt genom lagsökning gällande.»

Utskottet anförde härvid att detta stadgande, som måhända egentligen borde afse
vederbörande styrelses tillförbindande att icke längre än högst en månad efter förfallodagen
dröja med åtgärd för indrifvande af obetalda lån, faktiskt blifvit tydt såsom ett
medgifvande för låntagare att uppskjuta betalningen af sin skuld, en tydning, som vore
så vedertagen och så allmänt begagnades, att brist pa punktlighet och noggranhet i
liqvider nästan blifvit en vana.

Utskottet åberopar enahanda skäl, då Utskottet nu förnyar hemställan

I0:o.

att omförmälda mom. 6 af § 63 må ur reglementet utes''utas.

Stockholm den 6 Mars 1871.

På Banko-Utskottets vägnar:

J. v. Schwerin.

Utskottets Ordförande.

Reservationer:

vid punkten 5: af Herr ./■ Sääf.

vid punkten 10: af Herr Ola Manssom »JDä jag inom Utskottet icke delat majoritetens
beslut att borttaga 6 mom. i 63 § af Banko-reglementet, sa vill jag med stöd af
förra årets behandling af frågan i Andra Kammaren deremot reservera mig.

Det har som hufvudsakligt skäl för borttagandet anförts, hurusom Banko-fullmäktiges
tillämpning af meranämnda moment, att lemna låntagare en så kallad »respitmanad»,

Banko-Utskottets Betänkande N:o 8.

11

vore egnad till och uppmuntran af oreda uti ingångna läneförbindelser, samt hurusom
lika lätthet förefinnes, att omsättning fullgöra vid tilländalupna sjette som sjunde månaden;
men man har härvid förbisett den beklagliga följd, som skulle uppstå för den
delen af låntagare, som redligt vilja, men för en eller annan omständighet icke förmå på
dagen fullgöra sina förbindelser; till exempel landtbrukare hafva omsättningslån, förfallna
i slutet af Augusti, mén vid skördetiden ogynsam väderlek för grödans bergning
inträder och detta en eller annan vecka fortfar, och just af denna gröda finnes måhända
enda utvägen för låneomsättningen; eller, såsom denna vinter lemnat bevis på, att
ymnigare snöfall förenadt med yrväder föranledt posternas oregelbundna framkomst
och landsortspostens totala uteblifvande flera dagar, hvad blefve häraf följden ? samt det
dessutom, enligt nuvarande lydelsen, är styrelserna för diskont- eller lånekontoren obetaget
att genast efter förfallodagen anställa lagsökning mot gäldenär, som icke fullgjort sin
betalningsskyldighet; och då Banken icke haft eller kan få någon förlust af det mindre
uppskof, som tillämpats och här är i fråga, kan jag icke finna nödvändigheten af ett
stadgande, som endast tvingar styrelserna att ovilkorligen, genast efter det förfallodagen
tilländagått, hemsöka gäldenären med lagsökning, och hemställer derföre,

att 6 mom. i 63 § Banko-reglementet må oförändradt bibehållas.»
af Herr Gustaf Jonsson.