Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Iiiksd. Kansli den 13 Februari 1871, kl. 2 e. in.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om dels ändring i vissa
delar, dels allmän revision af Kongl. Förordningen den 20
Juli 1861 angående mantals- och skattskrifning ars förrättande.

Från Riksdagens båda Kamrar har Utskottet fått mottaga motioner rörande
nu gällande förordning angående mantals- och skattskrifningars förrättande, hvilka
föreslå dels ändringar i vissa förordningens stadganden, dels äfven en allmän revision
af densamma.

Sålunda har inom Första Kammaren Grefve C. G. Mörner (i motion N:o 21)
föreslagit, att stadgandena angående mantals- och skattskrifningsorten i andra punkten
af § 3 mom. 1 af ofvannämiula förordning måtte erhålla följande förändrade
lydelse: “den, hvilken inom särskilda mantalsskrifnings-distrikter innehar och brukar
fast egendom eller idkar rörelse samt för vården häraf uppehåller sig än inom det ena,
ån inom det andra mantalsskrifning s-distriktet, må sjelf bestämma och anmäla, inom
hvilketdera af dessa distrikt han bör mantalsskrifvas".

Inom Andra Kammaren åter har Herr A. P. Andersson (i motion N:o 91)
hemställt: “att Riksdagen, med upphäfvande af stadgandet i 11 § 4 mom. Kongl.
Förordningen den.20 Juli 1861, att sexman skola närvara vid mantalsskrifningarne,
för sin del ville besluta, att sexmännens ifrågavarande åliggande skall församlingsvis
på minst två af kommunalnämndens ledamöter .öfverflytta?*.

Slutligen har, äfven inom Andra Kammaren, Herr 11. A. Witt (i motion
N:o 32) anhållit: “att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan
om revision af Kongl. Förordningen den 20 Juli 1861 om mantals- och
skattskrifningars förrättande i ändamål att dels införa nödiga bestämningar med
afseende på de åtgärder, som tjena till förberedande af förrättningen, dels bringa
dess särskilda stadganden i öfverensstämmelse såväl sinsemellan, som ock med nu
gällande kommunalförordningar, samt till nästa Riksdag inlemna nådigt förslag till
ny författning i ämnet“. , '' , : ,

Bill. till Riksd. Prot. 1871. 5 Sami. 1 Afd. l Höft- •

i

2

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

Det i Grefve Mörners motion berörda lagrum har i nu gällande förordning
följande lydelse: “Härvid iakttagcs såväl att den, hvilken innehar fast egendom
eller idkar rörelse inom särskilda mantalsskrifnings-distrikter, må sjelf bestämma
och anmäla på hvilketdera stället han bör mantalsskrifvas, som ock — ---

I nära öfverensstämmelse med motionärens åsigt uttalade Bevillnings-Utskottet
vid _ 1868. års riksdag den mening, att förordningens föreskrift i afseende å
valfrihet vid mantalsskrifningsortens bestämmande för dem, som innehafva fast
egendom eller idka rörelse inom särskilda mantalsskrifnings-distrikt, antagligen endast
afsåg att, till undvikande af hvarje villrådighet och tvist angående rätta mantalsskrifningsorten
för sådan person, som för sina angelägenheters vårdande under
olika tider måste uppehålla sig å särskilda orter, öfverlemna åt honom sjelf att
anmäla hvarest lian det följande året komme att hafva bo och hemvist och följaktligen
borde mantalsskrifvas, men deremot icke att, med åsidosättande af den i
första punkten af samma § 3 uttalade grundsats, eller att en hvar skall mantalsskrifvas
der han har eller, i följd af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist,
för sådan person medgifva någon ovilkorlig frihet att bestämma orten, der
han vill i mantalslängd upptecknas, utan afseende om han å denna ort verkligen
kan och bör anses hafva bo och hemvist.

Då likväl en dylik tolkning af berörda föreskrift vore långt ifrån allmän,
och en alltför vidsträckt tillämpning af densamma hade gifvit insteg åt den föreställning,
att de nämnda kategorierna af fastighetsinnehafvare eller rörelseidkare
verkligen egde eu dylik ovilkorlig frihet, föreslog Utskottet vid sagda riksdag, att
den del af § 3 mom. 1, som innefattar bestämmelsen om valfrihet angående mantalsskrifningsorten,
skulle ur förordningen utgå och i densamma endast intagas den
allmänna grundsatsen, att en hvar skall mantals- och skattskrifvas der han bor,
eller i följd af sitt vistande bör anses hafva sitt bo och hemvist. Detta förslag,
som i Andra Kammaren godkändes utan votering, föll likväl i Första Kammaren,
hufvudsakligen på den grund, att detsamma ansågs innebära väl stor inskränkning
i en dyrbar personlig rättighet, hvilken icke kunde sägas tillskynda staten någon
skada eller förlust, samt att, om äfven afseende å kommunernas intresse ansågs
påkalla någon ändring i nu gällande stadgande, detta intresse likväl icke skulle
fullt tillgodoses genom den föreslagna bestämmelsen, hvilken endast skulle framkalla
andra förvecklingar och olägenheter.

Af såväl förhandlingarne vid 1868 års riksdag, som af motionärens nu
gjorda framställning, finner Utskottet otvetydigt, att ifrågavarande bestämmelse i
§ 3 mom. 1 icke endast fortfarande gifver anledning till hvad den just bör anses
hafva velat, förekomma, nemligen villrådighet och tvister angående rätta mantalssknifningsorten,
hvithet äfven ytterligare bekräftas af det kända förhållande, att
myndigheter, hvilka det tillkommer att afgöra dylika frågor, olika uppfattat och
tillämpat stadgandet, utan äfven föranleder från flera kommuners sida icke oberättigadt
klagomål. Det synes följaktligen angeläget att söka erhålla en sådan föreskrift,
att all villrådighet och olikhet i afseende å tillämpningen deraf måtto så
hos allmänheten som vederbörande myndigheter undanrödjas, äfvensom att, så vidt
möjligt, dervid måtte tillgodoses kommunernas fordran att af de personer, hvilka
inom dem äro boende och draga fördel af deras allmänna inrättningar, äfven få
uppbära skäliga skattebidrag.

Ett förslag i sådant syfte både måhända bort af Utskottet framläggas, och
Utskottet skulle icke heller hafva undandragit sig denna skyldighet, derest Utskottet
icke funnit ett omarbetande af författningen jemväl i andra delar erforderligt. Det

3

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

kan nemligen icke förnekas, att, på sätt Herr Witt i sin ofvannämnda motion närmare
utvecklat, författningen i flera fall saknar önskvärd tydlighet och bestämdhet,
äfvensom att densamma, till tiden äldre än våra kommunallagar, med dessa saknar
full öfverensstämmelse. I dessa afseenden vill Utskottet endast exempelvis erinra:
att då § 3 mom. 3 såsom allmän regel stadgar, att fartygsbesättning bör mantalsskrifvas
å den ort, dit fartyget hörer, men mom. 7 af samma § deremot föroskrifver,
att sjömän under sjöresor skola prantalsskrifvas i den församling de
senast tillhört, så föranleda dessa stadganden lätteligen dertill, att sjömän blifva
på tvänno särskilda ställen mantalsskrifne; att stadgandet i § 8 mom. 7, angående
upprättande af särskild förteckning å sådana personer, som icke vidare uppehålla
sig i mantalsskrifningsdistriktet, utan att anmälan om deras afflyttning blifvit
gjord, visat sig icke förmå förekomma att flerårigt bortovarande personer, såsom
t- ex. sjömän, år från år alltjemt uppföras i man talslängden, debiteras utskylder
och efterlysas, i följd hvaraf torde erfordras bestämdare föreskrifter, i hvilka fall
ett dylikt afförande ur mantalslängden och upptagande i den särskilda förteckningen
bör ega rum; att slutligen föreskrifterna i § 10 mom. 2, angående åtgärderna
.för mantalslängdens granskning, icke stå i öfverensstämmelse med nu
gällande kommunallagar.

Dylika anmärkningar skulle lätteligen kunna mångfaldigas, men torde icke
vara erforderliga för att bereda erkännande åt den inom båda Kamrarne vid sistlidna
riksdag uttalade åsigt, i hvilken Utskottet instämmer, att nemligen mantalsskrifningsförordningen
erfordrade en snar och allmän revision. Då .likväl en omarbetning
af donna författning förutsätter eu föregående vidlyftig utredning, hvilken
Utskottet tror icke kunna fullt nöjaktigt verkställas af någon annan än Kongl.
Maj: t, som ensam är i tillfälle att genom vederbörande myndigheter erhålla de
upplysningar, som en vid tillämpningen af nu gällande författning vunnen erfarenhet
gifver vid handen, så hemställer Utskottet:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,.det täcktes Kongl.
Maj:t låta Förordningen af den 20 Juli 1861, angående mantals- och
skattskrifningars förrättande, undergå sådan omarbetning, att dess särskilda
föreskrifter erhålla nödig klarhet och bestämdhet och bringas i
öfverensstämmelse ej mindre sinsemellan än äfven med de förordningen
berörande stadganden i författningarne angående dels kommunalstyrelse,
dels allmänna bevillningen; samt att Kongl. Maj:t ville derefter
till Riksdagen framlägga förslag till ny författning i ämnet.

Stockholm den 13 Februari 1871.

På Utskottets vägnar:

(just, af Ugglas.