Den 16 Februari, f. m.

199

Onsdagen de» 18 Februari.

KL 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

§ 2.

Till Kammaren hade ankommit följande protokoll, som blef uppläst:

År 1870 den 12 Februari sammanträdde den Nämnd, som eger att
döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjort sig förtjente
att i deras vigtiga kall bibehållas, hvarvid röstades äfver följande proposition
:

“Den, som vill att omröstning på det i 69 § Riksdags-ordningen
föreskrifna sätt skall anställas till uteslutande af någon bland Högsta
Domstolens ledamöter, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, blifva Högsta Domstolens samtliga ledamöter bibehållna ;•

Och befunnos, efter omröstningens slut, sedan en voteringssedel blifvit
undantagen och förseglad samt de öfriga voteringssedlarne öppnade, dervid
en valsedel förklarades ogiltig, rösterna hafva utfallit sålunda:

ja—5.
nej — 41.

I följd hvaraf Nämnden ansett Högsta Domstolens samtlige ledamöter
böra vid deras embete!) bibehållas.

J. W. Sprengtpobten. Axel Odelbeeo.

P. Lithneb. F. Ad:son Palander,

Protokollet lades till handlingarne; och skulle innehållet delgifvas
Riksdagens Kansli-deputerade för uppsättande af förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse i ämnet.

§ 3.

Företogs till afgörande Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1, med
uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagar ne.

200

Den 16 Februari, f. m.

I afseende å föredragningssättet yttrade

Herr I) a h m: Då de båda grundlagsförslag, som innehållas i de tväftne
forsta punkterna af detta Memorial., stå i så nära sammanhang till hvarandra,
att de svårligen kunna hvar för sig särskildt behandlas, så vill
J.:|g hemställa till Kammaren, huruvida icke öfverläggningen bör få omfatta
begge punkterna på eu gång.

På Herr Talmannens hemställan medgaf Kammaren, att öfverläggningen
finge gemensamt omfatta Memorialets tvänne första punkter, hvadan
nu till föredragning anmäldes så vill fors a punkten, om utsträckning
af den i 28 § Regeringsformen bekännare åt annan lära än den rena
evangeliska medgifna rätt att innehafva befattning i Statens tjenst, som
andra punkten, om sådan ändring i 26 § Riksdags-ordningen, att bekännare
af annan iära än kristeu-protestantisk må vara valbar till riksdagsman.

Ordet begärdes af:

Herr Victor Rydberg, som yttrade: Herr Talman! mine Herrar!
Då en nykomling som jag, utan vana vid den offentliga debatten, känner
sig af pligten manad att yttra sig i det nu föreliggande vigtiga ämnet,
så sker det naturligtvis icke med anspråk på att bringa några nya synpunkter
eller argumenter till en fråga, hvilken i sjelfva verket redan kan
sägas vara löst så väl af grundlige rättslärde som af de civiliserade folkens
i ättsmedvetande, och löst till förmån för den sida. som påyrkar politisk
och social likställighet mellan ett lands medborgare oberoende af
deras, trosbekännelse.

Jag uppträder här till en början endast för att uttala en önskan —
den önskan nemligen, att Kammaren under den förestående debatten ej
vidare ma få höra ett visst argument upprepas, som förut spelat en icke
obetydlig rol, när sådana frågor förekommit, det argument, att fördomar
mot den föreslagna reformen skulle förefinnas inom en eller annan valkrets.
En öfver lagförslag rådgörande och voterande riksförsamling må
väl beakta, men icke akta, må väl i beräkningen upptaga, men icke respektera
hvad som erkännes för en fördom. Redan det, att riksförsamlingen
är vald af folket, innebär den tillräckliga garantien för att intet
beslut, fattas, som icke bar något ryggstöd i den verkliga och upplysta
folkopinionen: skulle man derutöfver fästa afseende vid ogrundade farhågor
och falska föreställningssätt, som kunna förefinnas i den ena eller
attdra bygden, så förlorar riksförsamlingen ur sigte så väl sin moraliska
värdighet som sin höga. uppgift att genom lagstiftningen befrämja, i stället
att tillbakahålla civilisationen. Den rätt, som vår författning tillägger
valmännen, nemligen att inverka på lagstiftningen, koncentrerar sig i
deras rätt att välja till riksdagsombud sådana män, som ega deras förtroende,
samt att vid ett kommande val välja andra, i fall de förra ansetts
icke längre motsvara detta förtroende. Så långt, men icke längre
sträcker sig på detta område valmännens befogenhet. Derefter vidtager

Den tf. Februari, f. m.

301

den valdes rättighet och pligt att såsom sjelfständig man, oberoende äf
påtryckningar från ena hållet eller det andra, afgifva sitt votum, icke i
öfverensstämmelse med åberopade verkliga eller föregiina fördomar hos
valmännen, utan i öfverensstämmelse med sin egen öfvertygelse om hvad
som är rätt och sannt. Vår författning känner intet imperativt mandat
af det slag, som sednast spökat i Paris, och jag är öfvertygad, att så länge
denna Kammare består af sjelfständige män, skall hvarje vädjande till
några valmäns fördomar, vare sig det sker i stillaståendets eller framåtskridandets
intresse, bemötas såsom det förtjenar. Det står naturligtvis
hvarje representant fritt att redogöra för de åsigter i frågan, hvilka äro
förherrskande i den valkrets, från hvilken han hitskickats, och en sådan
redogörelse kan utan tvifvel innehålla värderika upplysningar; men sin
egen ställning till frågan måste han intaga och försvara i enlighet med
sin egen öfvertygelse, som säger honom; respektera icke fördomen 1 respektera
rättvisan!

Mine Herrar, det låter icke förneka sig, att de lagparagrafer, kring
hvilka denna debatt kommer att röra sig, hvila på bekännelsetvångets
princip. Detta har erkänts äfven af en from prelat, då han talat om
det lätta tryck, som dessa paragrafer äro egnade att utöfva på icke
lutherska Svenska medborgares samveten. Frågan, som nu skall afgöras,
är ytterst den: hvilkendera grundsatsen skall Sveriges grundlag hädanefter
tillkämpa: bekännelsetvångets eller bekännelsefrihetens? Att vackla
emellan begge är en svaghet och skall snart blifva en omöjlighet. Vi
måste modigt och uppriktigt bestämma oss för den ena eller den andra.
Vacklandet är en svaghet, ty den, som ej vill bryta med bekännelsetvånget,
handlar fegt och oärligt, när han, betraktande detsamma som godt
och välgörande, icke påyrkar dess tillämpning i sin fulla stränghet och
fordrar det hårda tryckets, fängelsets och landsflyktens och, hvarför icke,
bilans och bålets återinförande, sedan det så kallade lättare tryck, som
ännu exsisterar, visar sig till fullo vanmäktigt att upprätthålla det sken,
som kallas bekännelsens enhet. Vacklandet skall med hvarje dag mera
blifva till en moralisk omöjlighet, sedan hela den civiliserade verlden,
med undantag af de Slaviska staterna samt Rom och Sverige, ur sin lagskipning
utplånat bekännelsetvångets grundsats och fördömt den som en
afskyvärd källa till orättvisor, grymheter och brott. Det finnes en sjelfständighet,
som är vördnadsbjudande, men det finnes ock en annan, som
icke är det, och det är den, som stoltserar öfver att ej taga intryck af
hvad som är förnuftigt och sedligt i verldens dom öfver våra handlingai.
Vacklandet mellan de begge grundsatserna skall äfven blifva till en fysisk
och politisk omöjlighet, emedan de städse ökade kommunikationerna mellan
folken underlättar ej blott idéutbytet, utan ock de ömsesidiga inflyttningarne
och sålunda utplånar konfessionernas gamla gränser. Dessa
gränser, förut geografiska, blifva mer och mer hvad de skola vara: ändlig»
gränser. Medan katliolska kyrkor byggas i England, byggas evangeliska
uti Italien och Spanien. Det i sig sjelf! onaturliga förhållande, att
en religiös bekännelse skall vara allena giltig inom vissa landamären och
fågelfri utanför deras råmärken, försvinner med hvarje dag och skall icke
heller här kunna i längden upprätthållas af några tvångsåtgärder. Striden
mellan de begge principerna: bekännelsefrihet eller bekännelsetvång

202

Den 16 Februari, f. m.

är således, i stort sedt, redan afgjord. För oss gäller det nu blott, om
bekännelsefriheten i dess grund och nödvändiga följder skall erkännas nu
samt tvistefrågan och agitationerna dermed upphöra, eller om de ännu
skola fortfara att besvära våra samveten och tynga på våra öfverläggningar
om landets väl. Vi skulle säkerligen icke tveka att försvara bekännelsetvångets
döende sak, i fall den vore god, ty sådan kan en strid
vara, att det är hederligt att höra till de öfvervunne; men bekännelsetvångets
sak är icke god, den är en ond sak, väl värd sin undergång.
Den har befläckat kristendomens rena sköld och fyllt dess häfder med
ohyggligheter. Ur eg^n erfarenhet kan jag berätta, att jag mer än en
gång hört mosaiska trosbekännare, som sagt sig vara från barndomen
dragna till kristendomen, sådan hon möter dem i evangelium, men tillbakasätta
af kristendomen, sådan hon möter dem i historien, under århundraden
besudlad med skändliga förföljelser, med plundringar och mord,
begångna i religionens namn på deras fäder. Det lätta trycket, som nu
återstår, tynger hufvudsakligen på de ädlare naturerna bland dissenters
och judar, ty det icke blott stänger för dem åtskilliga verksamhetsvägar,
utan än mer sårar dem i deras medborgerliga ära, som det är Statens
ovilkorliga pligt att skydda. Ingen, jag är derom öfvertygad, skall kunna
bevisa, att mosaiska religionen eller någon af de divergerande protestantiska
bekännelser, som räkna anhängare i Sverige, inskärpa läromeningar,
på grund af hvilka man på förhand vore berättigad frånkänna desse våra
medborgare de egenskaper, som göra dem moraliskt kompetenta till att
tjena det allmänna såsom folkrepresentanter, embetsman och lärare. De
ifrågavarande lagparagraferna, i sin närvarande lydelse, äro således numera
endast lockbeten för de sämre naturerna bland dissenters och judar
att för verldsliga fördelar öfvergifva sitt trossamfund. Att utkasta sådana
lockbeten, när det sker från deras sida, bestraffas af Sveriges lag som
brottsligt; men det torde vara icke mindre fördömligt, när det begagnas
af den herrskande kyrkan.

Mine Herrar! Under de strider, som äfven innevarande riksdag får
bevittna beträffande penningfrågor och lokala intressen - strider, som,
ehuru nödvändiga, dock icke äro egnade att lägga i dagen hvad Svenska
folkets representanter hysa bäst af känslor och upphöjdast af tänkesätt,
erbjuder sig här ett tillfälle att egna en gård af erkännande åt kristendomen,
som vill bekännelsens frihet, emedan bekännelsen skall vara ett
uttryck af den verkliga tron, en gärd af erkännande åt rättvisan, som är
Statens grund, och åt ridderligheten, som bjuder att desto heldre lyssna
till den svagares begäran, då han med varm tacksamhet vill emottaga
hvad han har en naturlig rätt att fordra. Jag hoppas fördenskull till
Gud, att vi skola bestå det prof, som vi i dag hafva att genomgå, och
att denna dag skall inskrifvas i våra häfder som en segrens, ej som eu
nederlagets dag för den kristliga frihetens och det civiliserade samhällets
sak.

Herr Rundgren: Herr Talman! mine Herrar! Man ar i allmän het

böjd att tro, att den, som i frågor sådana som denna uppträder emot
eu ändring i bestående förhållanden, gör det med en viss sjelfförnöjelse,
låter sig ledas endast af förutfattade meningar, träder fram utan allvar -

Den 16 Februari, f. m,

SOS

lig pröfning och således utan föregången inre kamp och strid. Hvad mig
angår, kan jag dock bekänna, att jag, vid alla de tillfällen under mitt
föregående politiska lif dä jag funnit mig manad att uppträda i frågor
af sådan vigt och betydelse som den nu förevarande, trädt fram, visserligen
utan bäfvan men dock aldrig utan suckan. Sådant är äfven nu förhållandet.
Jag kan nemligen icke för mig fördölja, att uti det upplysta
allmänna tänkesättet ligger en stark påtryckning för utvidgande af främmande
trosbekännares rättigheter i den riktning det föreliggande förslaget
angifver. Jag kan derföre icke annat än skatta mig lycklig, då jag nu nödgas
uppträda emot förslaget, att hafva från detta ärendes föregående behandling
vigtiga vittnesbörd att åberopa, bvilka ådagalägga, att jag ej står
ensam, vittnesbörd, hvilka för eder, mine Herrar, måste ega desto större
betydelse, som de utgått från en annan sida än den, på hvilken jag befinner
mig. En representant från rikets andra stad, en man som med
verksamhet deltagit i många riksmöten, yttrade om detta förslag vid 1867
års riksdag: “jag tror att frågan nästan dödas, om stadgandet uppställes
på det sätt Utskottet nu gjort.“ En annan ledamot af Riksdagen, en representant
för hufvudstaden, hvilken likaledes en lång följd af år deltagit
i Riksdagens förhandlingar, uttalade sig ännu mera bestämdt, i det han
vid samma tillfälle yttrade: “som det är att antaga, att det varder vid
nästa riksdag förkastadt.“ Och till och med en af motionärerna, representanten
från Upsala, yttrade vid förslagets förra behandling, att det
icke kan hafva någon utsigt att bli antaget, då det icke uppfyller fordringarne
på det allmännas intresse, icke medför större eller så stor fördel
för de främmande trosförvandterna som hans eget förslag, och slutligen
icke eger den bestämdhet och otvetydighet i ordalagen, som ett grundlagsstadgande
bör hafva. Och om vi genomgå Utskottets Betänkande, så finna
vi, att deruti upptages till besvarande en invändning, den Utskottet förutser
skola framställas, nemligen den, att då enligt grundlagen “skicklighet
och förtjenst11 äro de enda qvalifikationer, på bvilka Regeringen har
att fästa afseende vid tjensters bortgifvande, personer af främmande trosbekännelse
skola blifva berättigade att utnämnas till tjenster, dem de till
följd af sin trosbekännelse kunna anses vara förhindrade att sköta. Invändningen
besvaras, enligt mitt förmenande, i Betänkandet på ett sätt,
som fullkomligt rättfärdigar den af mig intagna ståndpunkt. Med “skicklighet
och förtjenst/'' säger Utskottet, måste äfven förstås, att eu person
till följd af sin trosbekännelse under vissa förhållanden icke kan vara
skicklig till en befattning, clå han icke är med sin sak förtrogen. Slutligen
vittnar den återreroiss, som denna Kammare beslöt vid 1867 års
riksdag, att åsigten om oantagligheten af förslaget ur formel synpunkt var
inom Kammaren öfvervägande. Allt detta bär jag ansett mig böra nämna
med afseende å hvad den förre ärade talaren yttrat, och, om jag således
yrkar afslag på detta Betänkande, hoppas jag, att han af hvad jag anfört
skall finna, att jag icke står ensam, om min mening.

Mer än väl vet jag dock, att oaktadt dessa förhållanden och oaktadt
de väsendtliga, brister, som vidlåda förslaget, mången likväl är benägen att
bifalla detsamma. Sådant bevisar, enligt mitt förmenande, ingenting annat,
än att jemväl clet upplysta tänkesättet kan låta sig vilseledas. Man kan
se saken skeft, då man nemligen såsom den föregående talaren vid be -

304

Den 16 Februari, f. m.

handlingen af lagförslag, som röra våra innersta förhållanden, låter sig
ledas åt tanken på hvad utlandet möjligen kan säga. Icke får väl, vid
pröfningen af våra grundlagsstadganden, sådant i någon män vara för oss
bestämmande? Och i öfrig!, om man åberopar Europas exempel, hvarföre
tår man icke i förevarande fall höra Norges exempel åberopas? Jo,
derföre att Norges grundlag § 92 har det stadgandet, att till ernbeten
i Staten få utnämnas endast Norska medborgare, som bekänna sig till
den evangeliskt lutherska läran.

Vi stå således åtminstone icke efter Norrmännen i detta hänseende.

Man kan ock se saken i smått, och då fäster man sig, vid förslagets
bedömande, vid den omständigheten, som utan''tvifvel verkat på
mången, nemligen att vi inom vårt land hafva så få, som kunna komma
i åtnjutande af dessa förmåner. Men oberäknadt den sanningen, att af
en liten gnista kan blifva eu stor eld, kan eu sådan yttre omständighet
omöjligen utgöra något skäl för grundlagens ändrande, men väl för bibehållandet
af dess nuvarande stadgande. Man, kan vidare se saken ur
nyttans synpunkt, och då säger man det vara skada att undandraga Staten
de krafter, som kunde komma den till godo från de främmande trosbekännarne.
Men ett sådant skäl lärer väl icke kunna mycket betyda i
en tid, då man ställer upp såsom en af de vigtiga tidsuppgifterna just
inskränkning i embetsmännens antal. Man kan än vidare se saken ur
idééns synpunkt, och då griper man till toleransen, hvilken syntes vara
grundtanken i den siste talarens anförande. Frågan gäller, sade han, om
vi skola bestämma oss antingen för bekännelsetvång eller för bekännelsefrihet.
Men är val, roine Herrar, toleransen såsom sådan verkligen någon
stor och upphöjd idé att lefva för? Den är det, om den sammanfaller
med sanningen och kärleken, men i annat fall icke. Val förstår jag, att
man kan lefva för kärlekens idé, för sanningens idé, för kärlekens och
sanningens idéer tillhopa, men icke att man vill det för den abstrakta toleransens,
som i sjelfva verket står vid gränsen af hvad jag ville kalla
likgiltigheten i lifvets vigtigaste fråga, religionen. I nära sammanhang
härmed står hvad den föregående talaren yttrade, då han ansåg sig böra
framställa en varning för de fördomar emot främmande trosbekännares
användande i Statens tjenst, som kunna finnas inom åtskilliga valkretsar.
Jag delar visserligen hans åsigt, att vi, såsom representanter för Svenska
folket, icke kunna anses bundne af de föreställningar, som kunna förefinnas
i åtskilliga respektive valkretsar. Men alldeles frigöra oss derifrån
kunna vi val icke. Och när det gäller folkets religiösa tro och derpå
grundade föreställningar om statstjensterna, torde man böra väl besinna
sig, innan man uttalar det ordet: fördom. Hvad som i detta hänseende
är fördom för en, är det ingalunda för en annan. Det kan möjligen stå
så till med fördomsfriheten hos mången som med den mannens, om hvilken
jag vill berätta en historia: Eu tjuf hade nattetid gjort inbrott i en

kyrka för att ransaka dess gömmor och taga bort hvad han kunde öfverkomma,
Förtappad och lag förd tillfrågades han under ransakningen af
domaren: “Kände du icke ändå någon räddhåga, någon hemlighetsfull

skygghet, när du så der ensam i brottslig afsigt under nattens mörker
trädde in i templet ?“ “Nej, nådig lagman1'', säde han, “fördo in ar nes tid
är förbi. “

Den 16 Februari, f. in.

jo::.

Och, rnine Herrar I månne det icke kan vara möjligt, att, då man tror
sig kämpa mot fördomar, man i stället bekämpar djupa, rena, religiösa
idéer, tankar, som röra sig i djupet af menniskornas hjertan? Men om
nu hos folket finnes en känsla, som reser sig upp emot upplåtelsen af embeten
och tjenster åt främmande trosbekännare, så är, efter mitt förmenande,
sådant ingalunda att akta såsom en fördom. Möjligen skulle man
då lätt kunna komma dertill, att betrakta sjelfva religionen såsom en fördom.
Och om jag rätt förstod den föregående talaren, var det till och
med något sådant han menade, då han sade sig icke kunna förstå annat,
‘In att man borde befordras till embeten och tjenster oberoende af åsigter
i dogmatiken, och att ingen borde för sina åsigters skull derifrån utestängas.
Religionen är således en åsigt i dogmatiken! Ja, i fråga om den
som fattar religionen, sä kan jag icke undra, att han vill kasta ifrån skalla
band i våra lagar i afseende på religionen såsom vilkor för vissa
högre medborgerliga rättigheter. Men i religionen är det icke det intellektuel
som är det uteslutande momentet. Det är ett vigtigt sådant, men,
mine Herrar, så mycket kunna vi väl alla vara ense om: åsigter i dogmatik
äro icke religion. Religionen är den andliga beväringen inom ett
land. Ga vi tillbaka till kristendomens första tid, så kunna vi väl se, att
det icke var på intellektualismens väg, som den bröt sig fram, och lika
litet kunna vi säga sådant om protestantismen. Religionen är på. en gång
en hjertats och förståndets sak, som visserligen icke är ett dogmatiskt
system, men hvars kärna dock måtte vara någonting fast att hålla sig till.
f Öl min del ser jag denna fråga ur den synpunkten, att storheten hos
ett folk är betingad af beskaffenheten i tänkesätt och sed, men dessa åter
af leligionens makt i folkets lit. Och likgiltigt kan det icke vara, hurudan
leligionen är. Vi finna det, då vi se på den stora och genomgripande
förändring, som timade i verlden genom reformationen, som ånyo bar fram
kristendomen i dess renhet. Det kan då väl ej heller förundra någon,
att jag. lägger sådan vigt och betydelse vid protestantismen och enkannerligen
vid lutheranismen, då jag i den ser det renaste uttrycket af den
kristna religionen, då jag inom protestantismen — när jag betraktar kyrkans
förhållande till Staten — ser i evangeliskt-lutherska kyrkans tro den
religion, som lugnast och enklast träder in i Statens förhållanden, utan
att vilja framkalla några slitningar emellan kyrkan och Staten. Just derför
ar jag rädd om henne, just derför vill ,jag så fast som möjligt värna
henne inom Staten. Det är ock den lutherska kyrkans välsignelserika
verksamhet vi hafva att tacka, då vi hos oss icke ''heller känt de starka
slitningar emellan olika trosbekännare, som försiggått inom andra länder,
der intellektualismen i religionen sökt göra sig gällande och der religionen
— så kan man säga — blifvit en dogmatisk åsigt allena.

Se \i nu, mine Herrar! på de religiösa förhållandena inom andra
länder, så kunna vi väl säga, att på båda sidor om den lutherska kyrkan
stå extremerna: å ena sidan den katolska kyrkan och å andra sidan sekterna.
Om bådadera måste jag något tala; men för att icke misstydas,
ber jag på förhand få fästa uppmärksamheten derpå, att jag vill tala icke
om personer utan om principer. Jag anser det så mycket nödvändigare
att hålla fram förslagets tillämpning jemväl på främmande kristna trosbekännare,
då man i allmänhet dels uti tidningarne, dels uti de yttranden,

206

Den 16 ''Februari, f. in.

som under föregående riksdagar afgifvits, företrädesvis framhållit endast
ett slag af främmande trosbekännare, nemligen de mosaiska. Jag får
tillika säga, att det förefaller mig anmärkningsvärdt, att man just vill bereda
judarne fördelar, men liksom lenmar åsido de kristna trosbekännarne,
likasom ock att man, vid tillbakavisandet af motståndet mot förslaget,
nästan uteslutande håller fram den ringa vådan, som saulle vara förenad
med judarnes tillträde till statsembetena. Deraf låter sig förklara, att
jag. som befinner mig på en ståndpunkt, motsatt den föregående talarens,
ansett nödigt med några få ord uttala mina betänkligheter jemväl i fråga
om den katolska kyrkan och sekterna.

Hafva vi icke, mine Herrar! i dessa dagar sett de talande bevisen
derom, att katolska kyrkan ännu i dag har samma anspråk, som fordom.
Hvilket förhållande jag åsyftar, behöfver jag icke uttala. Alltnog, det är
ett faktum, som icke behöfver vidare bekräftelse. Den katolska kyrkan
har varit och vill ännu vara eu främmande andelig makt i Staten, hvars
öfverhufvud, huru aflägsen han än må vara, ännu sträcker ut sin hand
öfver verlden att beherrska den, att beherrska icke blott de enskildas
samveten, utan ock folken i deras helhet genom att beherrska Regeringarne.
Ja. uti många af de dekreter, som på det nu församlade conciliet
blifvit föreslagna, framträder hon såsom eu protest mot Staten och
emot vetenskapen. Till följd af sin bekanta grundsats: “extra ecclesiam
catholicam nulla salus“ (utom den katolska kyrkan ingen salighet), eu
grundsats, som aldrig varit protestantismens, måste hon derjemte nödvändigt
vara eu kyrka, som vill göra proselyter. Och när hon så är, månne
man väl vid betraktandet af alla dessa förhållanden kan med trygghet
öppna fältet för denna kyrkas bekännare?

Yänder jag mig åter till det andra extremet, sekterna, så vill jag
särskildt erinra derom, att jag icke syftar på det varma religiösa sinnet,
äfven om det i en eller annan måtto skulle känna sig draget till någon
afsöndring från kyrkan, utan jag syftar på detta jäsande element, detta
dunkla kaos, detta oroliga sökande, som ännu icke kommit och icke vill
komma till klarhet med sig sjelf, utan som hakat sig fäst vid någon enstaka
dogm, eller föreställning, hvilken skall göras till uteslutande hufvudsak
och utvecklas i hela sin ensidighet. Uti dessa sekter ligger alltid
något oroligt, de äro okunnigheten midt i upplysningens tidehvarf, fanatismen
midt uti den lugna utvecklingen. Att tolerera dem, så länge de
stå utanför det inflytande, som ligger i embetsmannaverksamheten, må så
vara. Men att släppa dem in i denna verksamhet, det är att gifva den
till pris åt oron.

Men ser man, mine Herrar, i den katolska kyrkan en protest emot
Staten och vetenskapen och i sekterna en protest emot kyrkan och dei
bestående, så måste man om judendomen bekänna, att den är eu protest
emot sjelfva kristendomen. Ja, det kan ju icke förnekas detta historiska
faktum, att judendomen varit eu sådan protest, och fortfarande lefver
såsom sådan. Men man får icke heller förbise, att inom judendomen utbildat
sig under den nyare tiden ett starkt rationalistiskt element, som i
sin mån torde hafva bidragit till de sympatier, som ifrån åtskilliga håll
möta de mosaiska trosbekännare, men som val icke kan göra deras ökade
inflytande angenämt för den, som icke älskar sådan rationalism. Asiglerna

Den 18 Februari, f, in.

207

i den nu föreliggande frågan torde alltså i icke ringa män bero på den
vigt man fäster vid kristendomen. För öfrigt är det, mine Herrar, ett
märkvärdigt förhållande med detta judiska folk, ett förhållande, som icke
bör stämma sinnet gynsamt för utvidgande af deras medborgerliga rättigheter.
Judendomen är nu mera icke så mycket en trosbekännelse, som
fastheldre en nationalitet, som, under det den eger vilja och förmåga att
tränga sig in ibland alla folk och nationer, likväl hvarken vill eller kan
med dem assimilera sig. Nej. mine Herrar, judarne assimilera sig icke
med andra nationer, utan stå öfverallt qvar såsom en oblandad typ, som
ännu i dag begagnar det yttre omskärelsens tecken, hvarigenom de sedan
urminnes tider afskilja sig från andra folk, och som, om det eljest någonting
skall betyda, väl icke kan beteckna ett yttre afskiljande allena, utan
jemväl ett inre.

Jag ber, mine Herrar, för att icke blifva missförstådd, ånyo få påminna,
att jag icke talar om personer utan om principer. Det är nemligen
just dessa principer, som grunda min mening, och då min uppfattning
af förhållandena är sådan som jag nu visat, må det förlåtas mig, om jag
ej kan vara med om ett förslag sådant som det vi nu hafva att oförändradt
antaga eller förkasta. Men, mine Herrar, jag har redan förut uttalat,
att jag icke kunnat för mig dölja, hurusom det allmänna upplysta
tänkesättet utöfvar en stark påtryckning på mången i denna fråga, och
det kan således icke heller hafva varit utan inflytande på mig. Jag måste
derföre, ehuru min egen öfvertygelse skulle bjuda mig att af principiela
skäl afslå hvarje förslag till ändring af dessa paragrafer, förklara, att jag
i så måtto böjer mig för detta allmänna tänkesätt, att jag erkänner det
inom Staten finnas en mängd tjenstebefattningar, der beskaffenheten af
den religiösa öfvertygelsen kan vara af mindre betydelse. Med afseende
å dem förklarar jag mig icke vara absolut emot hvarje förändring. —
Men med de tvänne grupperna: lärare och domare är förhållandet ett
annat, sådant hafva jemväl Utskottet och Kamrarne i viss mån erkänt
genom de i förslaget upptagna undantagen i detta hänseende. Men enligt
mitt förmenande äro dessa undantag icke tillfyllestgörande, då de dels i
fråga om lärareplatserna äro för få, och dels icke gälla domareplatserna
såsom sådana, utan blott vissa funktioner inom embetsverksamheten. —
Jag vill dä framställa den frågan: månne väl i landet (ty vi stå såsom
representanter väl icke så isolerade, att vi kunna fatta våra beslut alldeles
oberoende af de hemmavarandes åsigter), månne väl i landet hela den
talrika klass af föräldrar, som sätta sina barn i läroverken, skall åtnöjas
med de undantag, som finnas i detta hänseende? Månne det kan vara
välbetänkt, att de, som bevista seminarierna och som sedan skola utgå
såsom lärare i folkskolorna, undervisas af lärare, som hafva främmande
trosbekännelse? Och månne det kan blifva utan inflytande på ungdomen
vid våra elementarläroverk, att hafva till lärare judar, katoliker och baptister?
Och ungdomen vid universiteterna, denna ungdom, som skall en
gång mäktigt och verksamt gripa in i fäderneslandets angelägenheter,
månne väl den bör gifvas till pris åt den religiösa indifferentismen ? Läraren,
mine Herrar, är icke blott en timläsare, han skall jemväl vara uppfostrare.
Och dessutom, äfven om man ser saken blott ur vetenskaplig
synpunkt, huru skall väl t. ex. eu professor i historia, om han är jude,

sos

Dea 16 Februari, t. ro.

kunna gifva rätt åt kristendomen och dess utveckling, om han är katolik,
se reformationen i dess rätta dager?

Betrakta vi åter den andra klassen af embeten, som jag anser hafva
bort undantagas, nemligen domareembetet, så måste ju erkännas, å ena
sidan att landtdomareu står i det närmaste förhållande till folket, i många
trakter är han den ende, som jemte presten kan vara allmogens rådgifvare
i dess mångfaldiga angelägenheter, och å den andra, att en mängd domstolsärenden
stå i det närmaste samband med kyrkliga förhållanden. Domaren
skall både sjelf aflägga ed och taga den af andra, behandla äktenskaps-
och förlikningsfrågor, i religionens namn mana till bekännelse, och
i öfrigt under hela sin verksamhet i fråga om brottmål tillämpa latitudsystemet,
der domarens speciela uppfattning af moralens bud icke kan
vara utan inflytande på hans bedömande af den större eller mindre brottsligheten.
Och i fråga om Högsta Domstolen har en i dessa dagar utdelad
skrift, som således måste vara bekant för eder alla, med lifiiga färger antydt
de missförhållanden, som måste blifva eu följd af rättigheten för
främmande trosbekännare att bekläda jemväl justitieråds-embetet, och behöfver
jag således icke här närmare derpå inlåta mig. Kan det dä vara
lämpligt, att ett sådant embete anförtros åt främmande trosbekännare?

Jag vill slutligen icke förbigå den vigtiga anmärkningen, att vi genom
detta förslag få tvänne slag af embetsman, nemligen dels sådana som
kunna förvalta embetet i hela dess omfattning, och dels sådana som icke
hafva rättighet dertill. Månne det är skäl, att göra en grundlagsändring,
som framkallar ett så abnormt förhållande? Det är minsann icke sådan
brist på embetsman, att vi behöfva vidtaga dylika åtgärder för att få
än flere.

Jag har takt, mine Herrar! och jag vet nogsamt att jag i mångens
tankar talat illa. Ämnet är stort, och jag har vågat, oaktadt dess storhet,
uttala min öfvertygelse. Af hvad jag sagt, torde mitt yrkande icke
vara tvifvelaktigt, jag yrkar afslag, upprepande dock till sist att jag, till
följd af påtryckningen från många upplysta män, icke skulle gjort detta
yrkande, om man i vidsträcktare mån undantagit lärarebefattningar och
helt och hållet domare-embetena.

Herr K e y: Dessa förslag beröra visserligen äfven andra främmande

trosbekännare än de mosaiska, men, praktiskt sedt och taladt, rörer sig
för närvarande tvistens kärnpunkt egentligen kring dem. Jag vill derföre
hufvudsakligen yttra mig om deras förhållanden, och måste då för att
mäta den utveckling i humanitet och tolerans, som egt rum, och för att
rätt tydligt kunna fatta huru mycket de kristna samhällena i detta afseende
höjt sig, gå tillbaka i det förflutna. Jag vill likväl icke gå så långt
som till de tider, då judarne brändes lefvande eller då de jagades likt
vilda djur, då de anvisades särskilda bostäder i lifvet och afsides hvilorum
i döden, utan jag går tillbaka endast 80 å 90 år; det är alldeles tillräckligt
för att finna huru mensklighetens sedliga utvecklingsarbete äfven i
fråga om judarne fortskridit.

Den 24 § i 1782 års reglemente “för dem af judiska nationen, som
vilja hit i riket inflytta och sig här nedsätta-1 stadgade t. ex. att ingen
jude fick i sin “tjenst antaga och nyttja någon Svensk undersåte.“ Vidare

före -

Den 16 Februari, f. m.

209

foreskrefs att judarne icke tingo inom riket annorstädes bosätta sig än i
städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping, och att den jude, som
vågade begifva sig till annan ort inom riket, skulle genast återföras till
en af de nyss uppgiga. I 26 § af reglementet stadgades härjemte: “när
jude dör, skall sådant hos de embetsman, hvilka vårda stadens police, anmälas
innan liket utföres; och skall för dem uti hvarje af förenäinnda
trenue städer utses och anordnas en särskild begrafningsplats, hvilken
dem likväl åligger att sjelfve inhägna-1. Då jag jemför dessa stadgandeu
med dem som nu gälla och med ifrågavarande grundlagsförslag baner jag
visserligen, att äskådningssattet i detta afseende bra mycket framskridit
till ett bättre, men, mina Herrar, låtom oss icke glömma: för att utöfva full
rättvisa hafva vi ännu åtskilliga steg att uttaga, äfven om vi godkänna
förevarande förslag, blott och bart för att ställa oss i jemnbredd med
andra civiliserade länder. En ärad talare här framför mig har visserligen
sagt, att vi i fråga om tolerans mot judarne icke stå efter Norrmännen.
Jag erkänner detta; men vill med detsamma hänvisa honom
på ett annat grannland, Danmark, hvilket gått långt framför oss, och jag
tillåter mig att, såsom qvittning mot denne talares anförande ur Norges
grundlag, citera 79 § i den Danska grandloven, hvilken har följande lydelse:
-Ingen kan paa grund af sin Troesbekjendelse beröves Adgang til

den fulde Nydelse af borgerlige og politiske Rettigheder eller unddrage sig
Opfyldelsen af nogen almindelig Borgerpligt". Sålunda förefinnes i Danmark
en fullständig religionsfrihet. Denna grundlag antogs år 1849, för
21 år sedan, och på denna tid, som ej kan anses kort, bär icke någon
olägenhet försports af den 79 paragrafens praktiska konseqvenser.

Det synes mig sålunda vara klart, att detta föreliggande Betänkande
innehåller det minsta vi nu kunna göra. Men jag har detta oaktadt hört
många betänkligheter framkastas såväl inom som utom Kammaren, synnerligen
deremot att domare- och riksdagsmannabefattningar skulle kunna
anförtros åt judar, äfvensom att statskyrkan skulle råka i fara.

Man har sagt, att det ligger något abnormt deri att en jude får
uppträda såsom domare öfver kristne. Men, mine Herrar, hvarför skulle
icke eu jude kunna döma eu kristen lika oväldigt och lika rättvist, som
eu kristen anses kunna döma en jude? Man påstår ock, att vittneseden
lägger binder i vägen. Ett sådant hinder kan jag för min del icke fatta;
det är ju endast den skilnaden emellan en kristens och en judes edgång
att då den kristne svär vid Gud och hans heliga evangelium, så svärjer
juden vid Gud och hans heliga lag, och är icke denna äfven för oss
kristna helig? Edgången är dessutom icke till för domaren utan för
vittnet, det är icke domaren, som skall af densamma bindas, utan det är
vittnet, som vid sin religiösa bekännelse skall tillförbindas att aflägga eu
fullständig juridisk. Hvarför sku le icke eu olika troende domare få mottaga
denna vittnesed? Jag kan icke finna något hinder.

Hvad derefter riksdagsmannabefattningen beträffar, så har man sagt
det vara orimligt, om eu jude blefve lagstiftare. Nej, jag kan för ingen
del instämma häruti! Har en jude hos sina medborgare vunnit det förtroendet,
att de åt honom uppdragit riksdagsmannakallet, så är jag viss
om, att han ock är lämplig dertill; och dessutom hafva ju valmännen
litksd. Pi o(. 1670. 2 Afd. 1 Band. 14

210

Den 16 Februari, f. m.

likasom gått i borgen för honom. Judarne hafva till Staten samma skyldigheter
som vi, och de fullgöra dem äfven laglydigt. De äro värnepligtige
likasom vi; de utgöra, såsom vi, samma skattebidrag, och de göra
ännu mera, de försörja derutöfver ensamt sina fattiga. Jag ber eder,
mine Herrar, att iä anföra ännu några andra omständigheter! En jude
kan vara fastighetsegare, fabriksegare i huru stor skala som helst, såsom
sådan kan han hafva hundradetals arbetare eller underhafvande och genom
dessa kan han bestämma utgången af mer än ett riksdagsmannaval,
men sjelf kan han icke blifva vald. Äfven vi hafva fått lära oss att
det kan blifva nödigt att upptaga statslån. En jude kan då — såsom
det också redan mer än eu gång häudt — vara just den som lemnar lånet,
och på honom kan således bero vår förmåga att försvara oss i krig
och att utveckla våra ressurser genom industriela företag under freden,
men han får icke hos oss deltaga i det statsborgerliga lif, på hvilket han
utöfvar ett så afgörande inflytande; om något är abnormt, så är det ett
dylikt, utan offentlighet, utan kontroll och utan ansvar; men då detta
inflytande icke kan och icke ens bör förhindras, hvarför icke göra juden
till en af oss, till representant för det land han i väsendtlig män kan
gagna eller skada?

Man har vidare påstått att så länge statskyrkan eget- bestånd, så
borde judar omöjligen blifva satte till lagstiftare. Jag kan icke finna,
hvarföre ej en rättsinnig jude skulle kunna deltaga i kyrkolagstiftning lika
så väl som en rationalist, eu gudsförnekare kan det, endast han icke offentligen
utträdt ur statskyrkan; är kyrkan bättre betjenad med att eu
sådan, ofta bittrare fiende än juden sitter här och deltager i lagstiftningen
?

Vid början af innevarande år funnos i Sverige 1,400 judar, deraf
800 i Stockholm och 450 i Göteborg. Kan någon påstå, att detta lilla
antal innebär någon fara för statskyrkan? Skulle dessa, äfven om det vore
alla i förening, komma henne att vackla på sina grundvalar, då äro dessa
i sanning bra svaga. Äfven må man ihågkomma att judarne aldrig sökt
göra proselyter; i deras katekes lärer sådant till och med vara förbjudet.

Mine Herrar! sedan jag nu, såsom jag tror, vederlagt åtskilliga inkast
och anmärkningar, som jag hört framställas emot det föreliggande
förslaget, så vill jag äfven vända mig emot ett annat påstående, som jag
ofta hört, nemligen att judarnes håg och fallenhet numera uteslutande är
riktad åt köpenskapen, åt det merkantila, och att de snart sagdt förlorat
alla de nationela egenskaper, som skulle göra dem skicklige till andra
värf. Vi veta alla att höger- eller vensterhändthet beror endast af vana
från början och just den öfverlägsenhet i det merkantila, som judarne
ådagalagt, i den enda verksamhet som stått dem öppen, just denna öfverlägsenhet
är ett nytt bevis på detta underbara folks intelligens. Öfverallt
der lagstiftningen icke lagt hinder i vägen, hafva judarne också utvecklatstora
statsmanna-egenskaper, och utmärkt sig i mångfaldiga andra braneher.
Det må tillåtas mig att här få uppräkna några af de mera utmärkta
bland dem, t. ex. bland kompositörer Halevy, Felicien David,
Meyerbeer och Felix Mendelsohn Bartholdy, -- bland författare Ludvig
Börne, Heinrich Heine, Berthold Auerbach, Henrik Hertz och Meyer
Goldschmidt, — filosoferne Spinoza och Mendelsohn — härförarne Mar -

211

Deri 16 Februari, f. m.

skalk Massena och Danske Generalen de Meza — bland statsmän: i Holland
Justitie-ministern Godefroy, i Frankrike: Justitieministern Cremieux,
Finansministrarne Goudchaux och Achille Fould. Såsom en betecknande
kuriositet må anföras, att den sistnämnde — ehuru jude — bevittnat

äktenskapskontraktet emellan Napoleon III och kejsarinnan Eugenie.__

Protestanten Guizot styrde länge såsom premierminister det katholska
frankrike och föll slutligen, icke till följd af för litet konservatism utan
genom för mycken sådan, icke minst i fråga om det katholska presterskapets
undervisningsrätt. — Lutheranen Beust leder för närvarande det
katholska Österrikes öden; och när fråga blef om statskyrkans upphäfvande
i Irland försvarades denna främst af torypartiets chef, af Englands
dåvarande premierminister, ättlingen afen Portugisisk judefamilj, cflsraeli.
Under kriget i Amerika stredo judar såväl i Nord- som Sydstaternas
arméer med samma hänförelse, samma fanatism som andra, och så var
älven förhållandet i det sednaste Danska kriget; der stredo judar i båda
lägren, till följd af sina åsigter, Schleswig-Holsteinare eller Danskar. Kan
man mera assimilera en nationalitet än när man för densamma icke blott
lefver utan äfven dör?

Mi no Herrar! när judebarnet utträder i verlden, emottager det ju
alldeles samma intryck som det kristna af det land, som sett det födas;
det första ord, det lär sig uttala, är samma språk som vårt, den bildade
juden är likställig med oss i umgängeslifvet; vi tillerkänna honom således
fullt menskliga, både egenskaper och rättigheter, hvarföre då icke äfven
medborgerliga ?

Sedan lagen om civiläktenskap stiftades, hafva omkring 30 blandade
äktenskap mellan judar och kristne ingåtts, de barn, som i dylika äktenskap
födas, uppfostras mestadels i den evangeliska läran, och derigenom
inträffar det missförhållande, att fadren uppfostrar sitt barn till en samhällsmedlem,
delaktig åt alla medborgerliga rättigheter, men sonen, som
vördar sin fader, ser honom sjelf från alla dessa utesluten. Skall månne
i fadrens kärlek aldrig ingjutas någon bitterhet, och skall i sonens vördnad
intet intryck lernnas af de honom omgifvande fördomarne?

Den ärade representanten från Norrköping har här talat om vittnesbörd,
och om att toleransen icke vore en stark idé att lefva för- Jo, det
är den verkligen, och må det tillåtas mig att härför åberopa ett vittnesbörd
af eu af Englands utmärktaste män Macaulay, hvilken just när samma
fråga som nu förevar i Engelska parlamentet, i ett af de mest glänsande tal
han der hållit, yttrade: “kristendomens hela historia intygar, att den i
sanning bär föga att frukta af förföljelsen såsom motståndare, men mycket
att frukta af förföljelsen såsom bundsförvandt". Den visar ock, att
hvarje _ land, der bekännelsetvång och religionsförföljelser egt rum, har
råkat i djupt förfall och att dess kulturutveckling förlamats; så, t. ex.
daterar sig det förut så blomstrande Spaniens förfall från liden för Mohrernes
fördrifvande, och Nantesiska ediktet, hvarigenom Hugenotterna tvun§os_
att utvandra från Frankrike, drabbade hårdt dess industri och
nationalvälmåga, men i slöhet uppblomstrade de länder — Belgien, England
och Preussen — dit Hugenotterue utvandrade; och äfven för utvecklingen
af vår jernindustri blef denna religiösa intolerans af stor betydelse.

212

Den 16 Februari, f. ni.

Mina Herrar! lag tillåter mig slutligen att saga, om ni nu af missförstådd
religion eller patriotism skulle afslå det föreliggande Betänkandet,
hvad är det i sjelfva verket annat än religiös intolerans, livad är det
annat än förföljelse, och är det icke att fortfarande göra sig skyldig till
en tvåtusenårig orättvisa, till samma brott, som judarne begingo under en enda
dags förvildning, om hvilken offret för deras fanatism, den gudomlige stiftaren
af vår religion, sjelf utlät sig: Fader förlåt dem, ty de veta icke

hvad de göra! Om nu judarne skulle förebrå oss och saga: för att
gifva oss medborgerliga rättigheter fordren I att vi skola blifva kristne,
men sjelfve viljen I icke vara det i anda och sanning — skola vi icke då
förstummas, vi lärjungarna af fridens, försoningens och kärlekens religion?
Nej, vi skola icke förstummas, vi skola saga: se här, mottag dessa rättigheter,
här äro de, och nu, sedan ni fått dem, nu är det er pligt att lefva
och do med oss för det fosterland, som blifvit edert.

Herr von Geijer: Efter de utmärkta föredrag, hvit ka nyss blif vit

anfiirda, kunna visserligen de ord jag i ämnet går att yttra anses
temligen öfverflödiga; men i en sak sådan som denna vill representanten
gerna utsäga sin tanke.

Vid behandlingen af hvarje stor kulturfråga synes det vara i sin
ordning att Representationens ledamöter angifva sin ställning till frågan,
och icke endast bevara sin röst till slutlig votering.

Det ligger vigt uppå, så synes mig, ej allenast att denna fråga går
igenom, utan det är också maktpåliggande, det sätt hvarpå det sker —
nemligen att det lif och den värma inlägges i beslutet, hvilket för handen
varande fråga, enligt sin natur, fördrar.

Det är ej allenast ett fåtal medborgare, hvilkas sociala rättigheter
(dem hittills förhållna) nu skola afgöras, som med oro och förväntan afvakta
Riksdagens beslut i denna, dem så nära rörande angelägenhet, utan
hvarje bildadt sinne i landet delar detta fåtals oro och förhoppningar,
liksom helt visst — och detta får ej förbises — hela utlandet i denna
stund har blicken fästad på Svenska Representationen, för att af det beslut
den går att taga afgöra, om fördomens makt ännu beherrska!- det
eljest friaste folk, eller ej.

Denna fråga, af båda Kamrarne antagen att hvila till denna Riksdags
afgörande — utgången bör väl ej vara tvifvelsam, i denna tid och
inför hvilken Representation som helst?

Det synes derföre ej heller kunna hafva något hinderligt inflytande på
detta förslags upphöjande till lag, att denna Kammare består åt ett stort
antal nyvalde ledamöter, hvilka ej deltagit i frågans föregående behandling.

Sjelf är jag en af desse nyvalde och dertill en af dem, hvilka för
första gången hafva den äran att intaga eu plats bland Svenska folkets representanter,
men jag tillstår, att svårligen någon fråga torde förekomma,
der ruin känsla så ögonblickligen befinner sig på det rena med sitt ämne,
på samma gång som hvarje försök till bevisföring för det oriktiga eller
skadliga i detta förslags antagande till lag, efter mitt förmenande, kommer
att sakna allt verkligt fotfäste. Om denna fråga kali man, som om
hvarje kulturfråga, säga, att den är af den art som återkommer, till dess

Den 16 Februari, f. m.

213

den går igenom, och att det derföre är så godt att antaga den förstsom
sist.

Här hör det val ändock vara af andra, på sanning och rättvisa grundade
skäl, som ett antagande skall ega ruin; och må det derföre vara att
förhoppas, att 1870 års Riksdag villigt fullgör hvad 1867 års Riksdag
säkerligen skulle hafva gjort, om den dertill varit berättigad — frågans
antagande till lag.

Med öfvertygelsens hela värma skall jag med min röst bidraga till
förslagets framgång.

Herr Kol modin: Den högt ärade talare, som här uppträdt emot

de föreliggande förslagen till ändringar i våra grundlagar, har sagt, att
han uppträdde med fruktan, om också ej med bäfvan. Jag skulle vilja
säga detsamma, jag uppträder i denna stund med fruktan, kanske med
något litet bäfvan. Orsaken dertill är tvåfaldig. Den föreliggande frågan
— enligt min uppfattning i sig sjelf ganska enkel — har, så inom som
utom denna Kammare, rönt starka motsägelser från personer, hvilkas åsigter
jag ej vågar kalla fördomar, om jag också icke kan dela dem, och åt
hvilkas ärliga öfvertygelse jag vill skänka all den aktning, älven då jag
måste motsäga dem. Jag fruktar att från detta håll blifva missförstådd.
Det var min föresats att yttra några ord i denna fråga, men den ärade
talare, som uppträdt emot förslaget, har betraktat detsamma ur helt andra
synpunkter, än dem jag för mig uppställt, och sålunda nödgat mig att
lemna min ursprungligen valda ställning, för att, ingående på hans tankegång,
till vederläggning upptaga de skäl han framställt. Jag vet väl hvad
jag för detta ändamål vill säga, men det må ej förtänkas mig, om jag
känner en viss fruktan att icke genast finna det rätta uttrycket för mina
tankar färdigt.

Den värde talaren har sagt, att man ej bör fästa någon synnerlig
vigt vid hvad utlandet kan komma att säga om vårt åtgörande i detta
fall. Jag delar till en viss grad hans åsigt. Utlandets mening kan för
oss ej blifva regelbindande rörande en Svensk gru;.dlagsfråga, huru mycken
aktning man än må hysa för en upplyst samtids omdöme.

Det bär vidare blifvit yttradt, att man kunde se frågan i smått, ur
nyttans synpunkt. Denna vill jag helt och hållet förbigå, huru beaktansvärd
den i öfrigt må vara, samt medgifva, att personer af vår egen trosbekännelse
finnas att tillgå, hvilka kunna sköta landets angelägenheter,
så att man icke fördenskull behöfver utvidga de främmande trosbekännarnes
rättigheter.

Samme högt ärade talare har sagt, att man kan se denna fråga från
toleransens synpunkt. Derifrån vill också jag se den; dock får bär ej
vara fråga om indifferentismens tolerans, utan om kärlekens och rättvisans.
Jag anser det då alldeles obefogadt, att, der fråga är om tron —
icke tron såsom en produkt af intellektualismen, utan hjertats tro — använda
yttre tvångsmedel mot olika tänkande och derigenom tillfoga dem
gagnlösa svårigheter. Tron tager man ej af sig sjelf. Väl måste man kämpa
för den, men dock alltid så att man vid emottagande! känner, att det
är en gåfva. Verldsliga krafter och lagar hjelpa här till intet. Dertill
kommer, att, om Konungen, i sin dubbla egenskap af statens och kyrkans

214

Deri 16 Februari, f. m.

öfverhufvud, skall på stat sområdet tillämpa kyrkans bestämmelser, sä
måste han väl också, på precis samma grund, till trosenhetens bevarande
uppträda på kyrkans område med alla statens kraftmedel och vapen, med
krigsmakten till lands och vatten. Det vore då fullkomligt principlöst,
att, för vinnande af det afsedda ändamålet, inskränka sig till uteslutande
af främmande trosbekännare från vissa em beten och tjänster. Det visar
sig då, att ståndpunkten är ohållbar, att man måste gå ännu längre, och
dermed åro vi inkastade på religionsförföljeisens område. Embetsmannens
ställning är ej den enda maktställningen. Det vore då orätt att tillåta
dessa främmande bekännare att bo ibland oss, att förvärfva egendom, och
sålunda öppna vägen för dein till den makt, som ligger i rikedomen - -en i sanning fruktansvärd makt, som ställt Israels barn så högt, att jordens
potentater nödgats besöka deras kontor för att erhålla förlagskostnaderna,
när de velat uppvakta hvarandra med krig. Lika orätt vore att
låta dessa främmande bekännare få inhemta kunskaper vid våra skolor
och universiteter; ty i bildningen ligger ock eu makt, som, stödd på pressen
och. tryckfriheten, eger många medel att sprida kära åsigter och sålunda
farligt inverka på hela folket. Man har här citerat en utmärkt man,
historieskrifvaren Macaulay. Må det tillåtas mig att anföra, hvad han
säger i en recension öfver ett arbete af Uladstone: “Om vi skola beträda

denna väg, hvar skola vi stadna ? Hvarföre ej bränna dessa kättare vid
sakta eld?“ Frågan är ännu obesvarad. Den gräns, man utstakar genom
de främmande bekännarues utestängande från embeten och tjenster, är
imaginär och godtycklig.

Den ärade talaren bär ordat om fördomar. Jag får bekänna att jag
i många fall erkänner riktigheten af hans åsigter. Ett slags fördom är
dock att sammanblanda förhållanden, som ej hafva med hvarandra att
gorå. Då första punkten af nu föreliggande förslag till grundlagsändringar
inrymmer åt främmande trosbekännare befogenhet till Statens embeten,
men frånkänner dem allt deltagande i handläggningen af frågor som röra
lutherska kyrkan; så torde det vara en fördom, det vill säga en förblandning
af helt och hållet skiljda rättigheter — kyrkliga och statsborgerliga
— som vållar, att man i detta förhållande ser en våda.

Förträffligt är yttrandet, ^att religionen utgör ett folks “andliga
beväring''1 och jag instämmer helt och hållet deruti. Har, frågar talaren,
denna “beväring- kommit till stånd på intellektualismens väg? Jag frågar
tillbaka: har den inträdt på statskyrklighetens? Till båda spörjsmålen
måste svaras: nej! Kristendomen har kommit in i verlden på den enfaldiga
trons väg, på den vägen går den framåt och firar ännu sina segrar,
i det den vinner den ena menniska!! efter den andra för Guds rike. Ett
folks “andliga beväring- blir alltså stark i samma män, som individerna
på detta sätt genomträngas af religionen i dess rätta och fulla betydelse.
Hvad statskyrkligheten särskild! angår, så finner jag den så främmande
för hela kristendomens väsende, att jag ej kan tänka mig, huru kristendomen
på den vägen skulle kunnat vinna inträde, ej heller riktigt förmår
uppfatta de välsignelser, som från det hållet blifvit meddelade. Man har
frågat: “År religionen ett folks andliga beväring, skola vi då nu ned lägga

vapen?" Åt det ofvan sagda är klart, att denna fasta rustning för
folket hvarken kan hållas uppe eller falla genom eu grundlagsförändring.

Den 16 Februari, f. in.

215

Finnes flen verkligen, så må huru mycken borgerlig frihet som helst inryminus
åt främmunde trosbekännelse; icke fullu vupuen ui luta händer
för det. År den åter ej för handen, så kan den ej erhållas derigenom, att
vi strängt hålla på en exklusiv grundlagsparagraf, som i sådant fall är

bara papper och trycksvärta. , , .

Den ärade talaren hade yttrat, att lutherska kyrkan intager en mycket
fördelaktig ställning midt emellan de båda ytterligheterna — katolicismen
och sekterna. Jag delar denna åsigt och fröjdar mig öfver, att vår kyrka,
hvilken jag är af själ och hjerta tillgifven, på samma gång är lika fri
från katolicismens stenhårda oböjlighet som från sekternas oroliga vacklande.
Vill den katolska kyrkan, såsom det ganska riktigt blitvit anmärkt,
ännu i dag var en andlig makt inom staten, och innebär flen sålunda en
protest mot staten, med förgätenhet af det ordet: “gifver kejsaren det
kejsaren tillhör, och Gudi det Gudi tillhör11; så skulle jag djupt beklaga,
om vi, genom sammanblandning af stat och kyrka, komma att intaga en
liknande ställning samt, med förkastande af toleransens stora grundsats,
inträdde på en väg, hvars slut vi ej kunde se, och som kanske ledde
derhän, att hela den yttre skilfiaden mellan vär kyrka och den katolska
blefve, att den ena vore en statskyrka och den andra en kyrkostat. — Om
jag nu vidare följer den ärade talaren, så finner jag att han rörande
sekterna yttrat, “att de utgöra jäsande elementer inom kyrkan, som, ehuru
alltid oroande, kunna tolereras, så länge anhångarne ej kunna såsom embetsmän
inverka på folket; att sekterna äro en protest mot det bestående
— emot kyrkan; samt att vi i vårt land varit skonade för sektväsendets
slitningar till följd af kyrkans väl ordnade ställning och hofsamhet. “ Hvad
det sista beträffar, så måste jag bestrida, den uttalade åsigten. ^Jag tror,
att den ärade talaren sjelf, genom sin ställning, varit i så många konflikter
med dessa jäsande elementer, att han val torde i någon man böla
justera sitt yttrande. Inom vår kyrka hafva under de sista tretio åren
förekommit många och djupgående rörelser, hvilka också ganska riktigt
visat sig alls icke kunna förekommas eller ens till sina dimensioner bestämmas
och inskränkas genom yttre tvångslagar. Hvad åter vadan af
dissenters tillträde till em beten angår ; så bär jag redan förut sökt att
visa, att hvarje individ, äfven utom denna ställning, genom rikedom, bildning
och intelligens kan i stort inverka på sin samtid och dess meningar,
samt att således tillökningen i faran är mera skenbar än verklig. Att
sekterna utgöra en protest mot det bestående är så till vida en sanning,
som de öfverallt och särskildt i vårt land vända sig mot den sammanblandning
af stats- och kyrkomakt, som å ena sidan vill tillämpa borgerlig
domsrätt i andliga ting, samt å den andra vill göra menniskans religiösa
öfvertygelse till gradmätare lör omfånget af hennes borgerliga frihet. Äfven
från dessa synpunkter torde de föreslagna förändringarne således
kunna försvaras.

Med afseende på den mosaiska trosbekännelsen har talaren förklarat,
att den innebär eu protest både mot kristendomen och Staten. Det var

dock eu tid, då den israelitiska församlingen var ljusbäraren på jorden,

var den, som hade vården om den gudomliga sanningen, och till sist den,
ur hvars sköte kristendomen utgick. Det är ett oförnekligt faktum, att
många bland detta folk, ty värr allt för många, ej förstodo tidens tecken,

216

Den 16 Februari, f. m.

utan stadnade qvar på den ståndpunkt, de en gång uppnått. Judendomen
kan derföre betraktas mera såsom en öfvervunuen ståndpunkt i
Guds rikes utveckling, än såsom en protest mot detta rike sjelf! Jag
erinrar mig med anledning deraf, att eu tysk författare, uti ett af honom
utgifvet arbete, benäinndt -de kristnes hopp-, omtalar ett besök, som han
en gång mottog af en lärd judisk rabbin. Då samtalet derunder föll på
läran om “Jesu Kristi tillkommelses uppenbarelse1* och författaren yttrade,
att flera lutherska teologer funnos, som antogo en frälsarens personliga
ankomst hit före den närvarande verldsordningens slut,, så inföll rabbinen:
“Om så kommer att inträffa, är jag förvissad, att hela mitt folk

genast skall falla till såsom en man.** Jag har citerat detta, emedan jag
tror, att det ena med det andra visar, det en så oupplöslig motsägelse
mellan kristendom och judendom, som en föregående talare angifvit, i
sjelfva verkligheten ej förefinnes.

Judendomens protest emot staten skulle väl. ligga deri, att judarne
visat sig bilda eu nationalitet, som egde både lust och kraft att intränga
bland oss, men saknade både vilja och förmåga att med oss assimilera
sig. Detta var det enda i det utmärkta föredraget, som hos mig väckte
en . smärtsam känsla. Denna förebråelse föreföll mig som ett hårdt tal.
¥ vilka tillfällen hafva vi väl gif vit judarne att assimilera sig med oss?
Anda in i sista tiden hafva vi hållit dem sä fjerran från oss vi kunnat.
och den strid, som i dag pågår, gäller ju ett försök att öppna vägen för
dem och bereda dem tillfälle att assimilera sig med oss, sedan de kunna
känna sig såsom verkliga medborgare i vårt land, likställde med oss sjelfva
i de aldra flesta förhållanden.

Det bär talats om, att det skulle vara olämpligt att bekläda främmande
trosbekännare med lärare- och domare-befattningar. Jag får tillstå,
att jag äfven i dessa afseende^ ej hyser några synnerliga farhågor. Jag
kan nemligen ej fatta, att det på en lärjunges religiösa bildning .skulle
kunna inverka menligt, om han i ett för kristendomsundervisningen främmande
ämne -— t. ex. matematik — erhölle handledning af en främmande
bekännare. Vi hafva dessutom hört meningar, på det skarpaste
stridande emot den lutherska kyrkans lärouppfattning, uttalas af lärare
vid våra undervisningsanstalter och till och med af ledamöter i våra
konsistorier. Sådana händelser hafva till en tid gjort litet buller, men
sedan har allt blifvit godt och väl igen. Den ena afvikelse!! är ej farligare
än den andra. Judendomen erbjuder för öfrigt icke några lockelser
till öfvergång och är, såsom proselytgörande sekt, deri minst farliga af
alla. Med särskild styrka har man betonat olämpligheten af att låta eu
jude bekläda en historisk profession. Det är sannt, att han från sin riv
ligiösa ståndpunkt icke mäktar latta och framställa kristendomens hela
betydelse, men undgå att se dess yttre omskapande makt, dess kulturkraft.
kan han icke, för så vidt han är en verklig historiker. Jag vill
anföra ett exempel, ehuru jag medger, att exempel bevisa föga. Vi hafva
i Gibbon en historieskrifvare af största betydelse, och jag trotsar hvem
som helst att kunna inlägga en kraftigare protest emot kristendomen, än
denne ovanlige man gjort. Denna protest framträder understundom beslöjad,
men derföre ej mindre hvass och bitande. Läsningen af hans arbete
verkade emellertid alls icke rubbande på min religiösa öfvertygelse,

Den 16 Februari, f. m.

217

tvärtom faun jag, att han sida efter sida, omedvetet och motvilligt, må.st
härå vittnesbörd om kristendomens verldsomskapande kraft. Är juden en
verklig historiker, så tvingas han, liksom Gibbon, att blifva en motvillig
förkunnare af kristendomens betydelse och segrar.

Till sist har den högt ärade talaren, mot hvars anförande jag uteslutande
vändt mig, yttrat, att vi här i landet, om em betsman nabanan
och särskilt domarebefattningarne öppnades för främmande bekännare,
skulle få två slag af embetsman, af hvilka det ena kunde utföra alla till
embetet hörande åligganden, men det andra endast en del åt desamma.
När en embetsman tillsättes, han må vara af hvilken bekännelse som
helst, så låter det sig nog förutse, att många förhållanden kunna inträda,
hvilka göra det för honom omöjligt att handlägga alla de ärenden, som
falla inom området för hans embetsutöfning. För min del kan jag således,
just i detta afseende, ingen skilnad finna emellan embetsmän af luthersk
och dem af främmande trosbekännelse. Jälsförhållanderi kunna inträda
för dem alla, det är hela saken.

Oaktadt den öfverlägsenhet, med hvilken min utmärkte motståndare
framlagt sina åsigter, och den aktning jag är villig att skänka dem, har
dock, efter min uppfattning, ingenting förekommit, som skäligen kunnat
rubba, min öfvertygelse i de föreliggande frågorna. Hvad här blifvit
yttradt afser egentligen blott den första punkten, och det vore derföre i
sin ordning, att jag uttalade några ord med speciel hänsyn till den andra;
men då jag redan alltför länge tagit Kammarens tid och uppmärksamhet
i anspråk, så återstår mig ej annat, än att, under anhållan om öfverseende,
genast sluta, sedan jag förklarat, att jag kommer att rösta för
bifall till båda de föredragna punkterna i Konstitutions-Utskottets betänkande.

Herr Wijk: I)å det nu föreliggande förslaget vid 1867 års riksdag

antogs till halande, framställdes under debatten derom åtskilliga invändningar
emot detsamma, bland hvilka jag ber att nu iå erinra om tvänne.
Den ena var den, att den föreslagna ändringen icke vore befogad, enär
den icke vore af behof påkallad och icke heller påräknades af de främmande
religionsbekännarne sjelfva. Den andra invändningen åter var, att
genom detta förslag rättvisans fordringar icke skalle blifva tillfredsställda,
emedan den kompetens till tjänster, som förslaget medgåfve främmande
trosbekännare, skulle genom de restriktioner, hvilka vid dess praktiska
tillämpning komme att ega rum, blifva i betydlig mån inskränkt. En
bättre och eu sämre kompetens skulle således härigenom uppkomma; och
på det sättet komme den afsedda rättvisan att finnas endast på papperet,
men ej i verkligheten. Lika öfvertygad som jag var, att den första af
dessa invändningar var fullkomligt obefogad, lika mycket betänkligheter
väckte hos mig ilen sednare, då det skulle i sanning hafva djupt smärtat
mig, om icke rättvisans fordringar genom förslaget kunde anses tillfredsställda.
Det är så mycket mera glädjande för mig att nu kunna afgifva
det vittnesbörd, att denna sednare betänklighet icke är grundad i de
främmande trosbekännarnes egen föreställning om saken.

Inom det samhälle jag tillhör finnes ett stort antal mosaiska trosbekännare,
hvilka der bilda en församling, som genom sin intelligens, sin

218

Den 16 Februari, f. in.

arbetsamhet och sitt oförtrutna nit för kommunens bästa utgöra en heder
för densamma Denna församling har inför Göteborgs riksdagsmän förklarat,
att, lika varmt som den intresserade sig för frågans utgång och
med hopp och förtröstan emotsåge det hvilande förslagets antagande af
Riksdagen, lika Öppet ville den afgifva den försäkran, att den med förslagets
ordalydelse var fullkomligt tillfredsställd. Denna förklaring, i förening
med ett liknande uttalande af do mosaiske trosbekännarne i Stockholm,
har för mig utgjort tillräckligt skäl för häfvande af den enda betänklighet
jag emot förslaget hyst, och såsom jag vill önska har det äfven
varit fallet med de med mig liktänkande.

Jag skulle kunna sluta nu, men medan jag har ordet, ber jag att få
tillägga ytterligare något i ämnet.

Det skarpaste motståndet i denna fråga har kommit från dem, som
påyrka en absolut enhet emellan kyrka och stat. Jag vill icke här ingå
i något bedömande, huruvida en sådan enhet i principen är riktig eller
oriktig, om den är i tillämpningen nyttig eller skadlig. Men jag vill blott
fästa uppmärksamheten derpå, att en dylik enhet icke vidare exsisterar såsom
princip. Den upphörde redan 18(53 att såsom sådan finnas till hos
oss genom den af Rikets Ständer beslutade förändring i Regeringsformens
28 §, och det nu ifrågavarande förslaget utgör endast ett steg vidare på
den redan beträdda banan. Här gälla sålunda i sjelfva verket icke ett
afgörande af principer, utan att tillse, om de förändringar i lagstiftningen,
beträffande främmande trosbekännare, som redan vidtagits, visat sig nyttiga
eller ej. Så väl vid 1862—18(53 års riksdag som då det medgafs
mosaiske trosbekännare att få besitta jordfastighet i Sverige, framställdes
stora betänkligheter emot do föreslagna lagstiftningsförändringarne.
Man gick till och med så långt i spökrädsla, att man trodde, att de mosaiske
trosbekännarne skulle, i händelse af bifall till förslagen, komma i
besittning af så stor del af Sveriges jord, att de derigenom skulle förskaffa
sig ett afgörande inflytande på Statens öden.

Vid 1863 års riksdag framställdes bland annat af den ärade representanten
från Norrköping, som nyss hade ordet, den förmodan, att de medgifvanden,
som då föreslogos åt främmande trosbekännare, nemligen rätt
för dem att blifva lärare i vissa undervisningsämnen och läkare, skulle
gifva dem anledning till proselytmakeri. Men huru hafva nu alla dessa
farhågor besannat sig? Visar icke erfarenheten, att, då mosaiske trosbekännare
kommit i besittning af Svensk jord, så hafva de dit medfört sin
ovanliga arbetsamhet, sparsamhet och förnöjsamhet? De hafva, såsom jordägare,
på mera än ett ställe blifvit valde till ordförande i kommunalstämmor
och kommunal-nämnder och äfven utsedde till ledamöter i laudstingen.
Hvad städerna beträffar, så se vi ju, huru, på samma gång som den
nya kommunalförfattningen icke fordrade af städernas representation evangelisk-luthersk
trosbekännelse, stadskommunerna flerestädes skyndade att
taga en mängd af deras bästa krafter i anspråk. I det samhälle jag tillhör
har till ordförande i drätselkammaren utvalts en mosaisk trosbekännare;
och den rätt som vid drätselkammarens organiserande bereddes densamma
att sjelf tillsätta vissa tjenstemän ledde dertill att som kammarförvandt
antogs en mosaisk trosbekännare af framstående skicklighet.

Den 16 Februari, f. m.

219

Regeringsformens nuvarande 28 § tydes, såsom vi veta, så, att icke
blott de em betsmän, hvilka Konungen utnämner, skola tillhöra den rena
evangeliska läran, utan äfven de tjensteman, som tillsättas af underordnade
myndigheter. Häraf har uppkommit det förhållande, att, enär stadskamrerare-tjensten
i Göteborg tillsättes af magistraten, eu mosaisk trosbekännare
icke kunnat erhålla denna befattning, under det att platserna af
ordförande och kammarförvandt i drätselkammaren kunnat beklädas af
judar, emedan magistraten icke har att skaffa med dessa befattningars tillsättande.

Man har, såsom jag nämnt, befarat, att de förmåner, som sednast
medgifvits främmande trosbekännare, skulle från deras sida framkalla proselytmakeri.
Men har man sig bekant, att under den tid dessa friheter af
dem åtnjutits, läkarne gjort några proselyter på sjukbädden eller lärarne i
lärosalarne? Att blicka in i förhållandena i framtiden är väl omöjligt,
men man kan dock icke blunda för det förflutna och det närvarande; och
erfarenheten derifrån är icke egnad att underhålla en dylik betänklighet,
som jag tror äfven skall jäfvas af framtiden.

Vårt förhållande hittills till de främmande trosbekännarne erinrar mig
berättelsen i Nya Testamentet om de frestelser, för hvilka vår religions
stiftare utsattes. Staten säger nemligen till dem: “Öfvergifven edra fäders
tro och omfatten vår lära, så skola alla medborgerliga förmåner komma
eder till del, hvarom icke, så ären I derifrån uteslutne." För min del
omfattar jag den evangeliskt-lutherska läran, så väl genom födseln som
öfvertygelsen. Jag anser den vara den renaste af alla kristna trosbekännelser.
Och det är klart, att jag då med glädje ser, att proselyter kunna
vinnas för densamma. Men vilkoret för allt proselytmakeri bör dock,
efter mitt förmenande, vara, att det skall ske på öfvertygelsens väg och
ej genom tvång eller lockelser. Låtom oss derföre ur våra grundlagar
borttaga dessa förespeglingar om stora fördelar, som genom eu öfvergång
erbjudas, och flera proselyter skola vinnas genom friheten än genom tvånget.
Historien visar oss, att intet sammanhåller mer en stridande kyrka
än förtrycket af den herrskande.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att förslaget i den form,
det nu föreligger, innebär en förbättring emot nu gällande paragraf, i hvad
afser skydd emot främmande trosbekännare* inblandning i frågor, som
röra vår religion. Det heter nemligen deri: “dock må icke någon, som
ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehafvare af:
annan tjenst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som
angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den
Svenska kyrkan."

Någon sådan restriktion finnes icke i den gällande 28 §, i fråga om
de tjenster, hvartill redan nu främmande trosbekännare kunna utnämnas,
ej heller hindrar det nu gällande grundlagsstadgandet att till sådana
tjenster t. ex. en mormon skulle kunna antagas, något som genom det nu
hvilande förslaget omöj liggöres.

Sedan det nu föreliggande förslaget vid 1867 års riksdag antogs till
hvilande, har religionsfrihetens sak vunnit stora segrar. I Nordtyska
förbundet, ja till och med i ofördragsamhetens fordna hemland, i det erkekatolska
Österrike och Spanien har dess stora princip blifvit godkänd och

220

Den IG Februari, f. m.

i vidsträcktaste män tillämpad. Och nu skulle Sverige nästan ensamt
bland Europas fria stater sätta sin ära i att uppehålla ett bekännelsetvång,
med hvars krossande på utländsk jord det redan för två århundraden sedan
skref det skönaste bladet i sin historia. Jag kan ej tro att så skall
blifva fallet, jag tror på sanningens och rättvisans seger, och med fast
örtröstan på en lycklig utgång af dagens stora fråga lägger jag min röst
för bifall till det hyllande förslaget.

Herr Liss Olof Larsson: “Skall jag tala eller skall jag tiga?"

är en fråga, som ifrigt trängt sig på mig, innan jag beslutat mig för att
begära ordet i denna fråga, och den har gjort det så mycket mera nu
som jag fått ordet efter några af de utmärktaste bland Kammarens talare.
Men det gifves tillfällen, då äfven den mindre försigkomne icke får tveka
att uttala sin öfvertygelse; och jag är nu i en sådan ställning.

Det är alltid något motbjudande och nedslående att yttra sig, då
man på förhand vet sig skola komma att tillhöra minoriteten. Men det
är det i alla tall i dubbelt hänseende, dels i nyss antydda hänseende, och
dels derigenom, att då man velat nästan uteslutande göra denna fråga till en
humanitets- och toleransfråga, så har man också derigenom redan på förhand
velat brännmärka minoriteten med ofördragsamhetens stämpel. Men öfver
alla dessa betänkligheter står dock den egna innerliga öfvertygelsen; och
denna min öfvertygelse den daterar sig icke från i dag eller i går, utan
den är byggd på en grundlig och samvetsgrann pröfning af de skål, som
tala för och emot. Jag har sökt att ställa mig på deras ståndpunkt,
hvilka anse förslaget nyttigt och derföre rösta för bifall till detsamma, då
jag vet att på den sidan finnas de flesta bland denna Kammares yppersta
ledamöter, — personer, hvars omdöme jag aktar mången gång högre än
mitt eget. Jag har, såsom sagdt är, försökt att sätta mig in i deras tankegång,
men jag får bekänna, att jag icke förmått uppfatta vigten af de
skäl de anfört.

För min del står jag ännu på den stånpunkt i frågan, som jag innehade
i dag för tre år sedan, — ty, mine Herrar, det är i dag tre år sedan
en fråga, likartad med det nu föreliggande förslaget, förevar till behandling
inom denna Kammare. Jag hoppas emellertid, att i en sak sådan
som denna något öfverseende måtte visas den, hvars förstånd icke är
mäktigt att uppfatta de skäl, som åberopats för bifall till förslaget. Jag
har icke kunnat finna den föreslagna förändringen hvarken nödig eller
nyttig, såsom Riksdags-ordningens 38 § bjuder; och har jag icke ens kunnat
finna den rättvis.

Af hvad jag nu sagt framgår, att jag icke ämnar rösta för bifall till
förslaget; och jag skulle derföre kunna sluta här, då jag vet, att mitt
uppträdande endast tjenar till att förlänga diskussionen; och jag vet att
i en fråga sådan som denna hvar och en har sin bestämda öfvertygelse,
samt att jag ingalunda är den, som kan vara i stånd att förändra någons öfvertygelse
genom hvad jag har att säga. Men då jag tror det vara af
stor vigt, att saken blir sedd från alla sidor, och jag dessutom anser frågan
vara åt aldra största vigt, anser jag mig berättigad att äfven yttra
några ord i frågan, på det att äfven de, som sätta sig emot förslaget, må
få besvarade de skäl, som för dem varit bestämmande.

Den 16 Kebruari, C. in.

221

Så snart det blir fråga om förändring i gällande lag, det må vara
grundlag eller hvilket annat som helst af det bestående, uppställer sig för
mig såsom första frågan den: -har den lag, vi nu ega, visat sig olycksbringande
till sina följder, och har jag någon garanti för, att den, vi vilja
sätta i stället, är bättre än den vi förkasta?" I detta tall har jag kommit
till det resultat, att den lag vi hafva icke visat några menliga följder
för fäderneslandet, utan tvärtom. Vårt land har gått framåt i alla riktningar
och vi hafva, i trots af vår fattigdom, kunnat hållna jemna steg
med söderns rikare länder, och detta, mine Herrar, är under tillämpningen
af den tid den nuvarande paragrafen gällt; och jag kan icke finna någon
garanti för, att det stadgande vi nu gå att antaga är bättre än det vi
vilja förkasta.

En annan fråga är den, om vi anse den lära vi bekänna vara sann
eller falsk. För min del anser jag den vara den enda rätta; och när
man har något, som man anser rätt och godt, vill man ej gerna deri insläppa
främmande elementer. Således är äfven denna fråga besvarad.

Den tredje frågan, som i detta fall framställer sig, gäller den allmänna
opinionen. "Är folket i allmänhet för en sådan förändring som den föreslagna?" Fn

talare på Göteborgsbänken har visserligen sagt, att man ej bör
fasta sig vid den allmänna opinionen eller de fördomar den kan innebära.
Detta kan väl hålla streck någon gång; men i eu fråga, som, såsom
denna, så nära berör hvarje individ, lian må vara hög eller låg, han
må hafva uppnått upplysningens högre grader eller befinna sig på den
lägsta, bör man, efter mitt förmenande, något taga i beräkning folkets
tanke eller, med andra ord, den allmänna meningen. Det är ett hårdt
tal, mine Herrar, när man vill påstå att försvaret af vår lära endast vittnar
om okunnighet och ofördragsamhet; kan det väl icke finnas några
andra motiver derför? Jag har eljest trott, att det funnes två opinioner,
eu hos folket och eu hos pressen, hvilken sednare icke alltid är densamma
som folkets. Af den ärade talarens anförande skulle man dock kunna
taga sig anledning att tro, att det äfven funnes en tredje opinion, nemligen
eu sådan, som erkänner opinionen hos folket, men sätter sig öfver
den såsom varande endast — en fördom, som ej bör beaktas.

Mia öfvertygelse är, att det Svenska folket ej ännu åtminstone önskar
se de embeten och tjänster, hvilkas innehafvare stå i närmare beröring
med folket, besatta med främmande trosbekännare. Men — säger
man — frågan är tillräckligt utredd och begreppen klara. Fn iöregående
talare har i sådant hänseende ordat om frågans föregående behandling
vid riksdagarne. Jag skall äfven bedja att få tala något derom. Vid 1867
års riksdag, då ett förslag till ändring uti ifrågavarande paragraf var
hvilande, var jag den ende, som i denna Kammare uppträdde deremot.
Fn är jag i eu något bättre ställning, ty under det att jag då hade
svårt att erhålla ordet för de bifallsrop, hvaraf Kammaren geuljudade, har
vid denna riksdag åtminstone en talare här uppträdt i samma syftning
som jag. Såsom jag nämnde, hvilade då sedan 1866 ett förslag, och det antogs
här utan votering, men föll i Första Kammaren och blef sålunda förlcastadt.
Kya motioner i ämnet väcktes dock, och så fick man ett nytt
förslag från Konstitutio.is-Utskottet. Jag, som icke heller fann mig åt

222

Den 16 Februari, f. m.

detta sednare förslaget tillfredsställd, uppträdde äfven emot detsamma,
och då stod jag ej längre ensam. Många yrkade dels afslag, dels återremiss,
och till följd deraf blef förslaget —• samma förslag som nu ligger
före att antagas — åt Kammaren återremitteradt med 89 röster mot 69.
Häraf ser det ut såsom voro begreppen då ej så klara eller bifallet så
enhälligt, enär det fanns 89 ledamöter, som icke voro belåtna med förslaget,
åtminstone i dess dåvarande form. Emellertid bifölls förslaget i
Första Kammaren med en knapp majoritet, hvaraf följden blef, att vi
återfingo det ifrån Utskottet i samma skick som förut; och derefter antogs
det att hvila, utan diskussion. Jag har väl hört flera säga, att man
ändrat^ åsigter och funnit sig öfverbevist om nyttan, efter som ingen
diskussion föregick förslagets antagande såsom hvilande, men jag tror dock,
att andra motiver då funnos, hvarföre man icke yrkade afslag på frågan.
Jag kan emellertid nu, lika litet som för tre år sedan, finna, att den föreslagna
grundlagsändringen är af behof påkallad, aldraminst kan jag anse
dem, som komma att få nytta af denna förändring, berättigade att pocka
derpå. De hafva redan fatt åtskilliga och ej så obetydliga rättigheter sig
medgifna; men det är så, att, när man fått något, vill man hafva mera.
Måhända kan en dag komma, då vi lutheraner få bedja dessa främmande
trosbekännare om rättigheter, och för sådan händelse visar oss historien,
att hvarken judar eller katoliker varit så släpphändta, särdeles i fråga
om religiös frihet.

Fn talare liar omnämnt, det flera mosaiska trosbekännare skulle varit
böjda för kristendomen, men vid granskning af historien funnit sig afskräcka
derifrån genom de af kristna begångna ohyggligheter, hvarom historien
skulle bära vittne. Det må vara sannt till någon del, men jag
frågar då: aro katolikerna eller judarne sjelf ve så alldeles fria från dylika
ohyggligheters föröfvande vid utspridandet af sina läror? Jag är väl
icke bevandrad i historien, men dock tillräckligt för att veta, det åtskilligt
kan läggas dem till last i det afseendet, så att man icke uteslutande
hör rikta sina anmärkningar mot lutherska kyrkans medlemmar.

Fn talare har sagt, att det icke är värdi att gifva något, om man
icke vill gifva allt. _ Det är ett besynnerligt påstående. Ty skulle man
hålla på den principen, är jag rädd för, att man icke finge någon hållpunkt
hvarken i denna eller andra frågor.

Jag har redan sagt, att jag icke kan finna denna förändring hvarken
af behof eller rättvisa påkallad, och jag skall söka gifva några skäl derför.
Det må vara mig tillåtet att, lör att göra mig förstådd, begagna en
liknelse. Jag antager, att vi hafva framför oss ett ordenssällskap. Vi
hafva många sådana i vårt land Jag tillhör intet af dem och kan således
icke känna till deras stadgar, men jag antager, att, då man stiftaren
orden, man måste fastställa vissa stadganden, som töreskrifva de qvalifikationer
och skyldigheter, som hvar och en måste förskaffa och ikläda sig,
för att vinna inträde i sällskapet och komma i åtnjutande af de rättigheter
och förmåner detsamma har att erbjuda. Vidare antager jag, att
barnen till de personer, som tillhöra orden, äfven skola på grund af sin
börd blifva medlemmar af densamma. Denna orden växer så småningom
till och utvidgar sig samt söker under sin fortgående utbildning att hinna
det mål, den föresatt sig sträfva till, och det går framåt med stora steg.

Den 16 Februari, f. m.

223

Ännu ett antagande till gör jag, det nemligen att bland ordensstadgarne
ingår den bestämmelsen, att ingen emot sin vilja tvingas att inträda i ordenssällskapet,
ej heller att der mot sin önskan qvarstå, men att hvar
och en ordensledamot naturligtvis skall gå miste om de rättigheter och
förmåner, som äro med ledamotskapet förbundna, såvida han ej vill fullgöra
de skyldigheter och uppfylla de qvalilikationer, som för desammas
åtnjutande äro stadgade såsom vilkor. Under tiden finnas en mängd andra
personer, som stå utom detta ordenssamfund, men som gerna vilja blifva
delaktige af de rättigheter och fördelar, samfundet har att gifva, utan att
likväl vilja underkasta sig de skyldigheter, som stå i samband med omförmälda
förmåner. Jag frågar Eder då, mine Herrar! vore det verkligen
rättvist, om dessa utanför stående skulle taga sig för att säga till ordensmedlemmarne:
“I måsten upphäfva de qvalifikationer, som äro bestämda

för inträde i eder orden, på det äfven vi, som icke vilja uppfylla dem,
måtte erhålla del af edra förmåner och rättigheter.11 För min del kan
jag icke upptäcka den ringaste tillstymmelse till rättvisa i en sådan begäran,
liksom jag ock anser, att det bästa svar på densamma vore detta:
“Lösen våra stadgar! I åren ej nödgade tillhöra oss; vi tvinga ingen att
ingå i vår orden. Men fullgören 1 icke, hvad vi fordra af dem, som vilja
blifva medlemmar af vårt sällskap, gån I miste om de fördelar, som hos
oss stå att vinna.“ — Jag skall försöka en tillämpning af denna liknelse
på hvad som här är i fråga och måste då, i likhet med en föregående
talare gå tillbaka ett stycke i historien. Jag tänker på förhållandena,
sådana de gestalta sig för vid pass trehundra år sedan. Vi hafva då af
historien inhemtat, att vårt kära fädernesland var på väg att på en gång
förlora icke blott den politiska utan äfven den religiösa friheten. Det var
det utländska oket, som tryckte ned den politiska friheten, och katolicismen,
som tryckte ned den andliga. Sverige reste sig som en man, och
det var Gustaf Wasa, som med Gud och Sveriges allmoge lyckades frigöra
landet från politisk träldom och återupprätta dess urgamla sjelfständighet.
Detta var Gustafs första stora verk. Hans andra stora företag, som också
utföll lyckosamt, var det att befria vårt folk från katolicismen och dess
prestersluips tryckande herravälde genom att afskaffa den katolska och
införa den evangeliskt-lutherska läran. Denna sednare antogs som statskyrka,
och det föreskrefs, att hvar och en, som ville få del af alla fördelar
Staten hade att erbjuda, skulle tillhöra den lutherska religionen. Det
var Johan III gifvet att försöka störta denna sin store faders herrliga
skapelse, fastän försöket icke utföll så, som ämnadt varit. Den lutherska
läran hade redan slagit så djupa rötter i folkets hjertan, att den
icke kunde rubbas från sina grundvalar: den stod fast och fick i lugn
och fred utveckla sig till den store Wasaättlingen Gustaf Adolfs dagar.
Då uppstod från södern ett hotande åskmoln, som alltmer började nalkas
norden, och man fruktade allmänt, att den nya läran skulle tillintetgöras
af den utbrytande stormen. Oro och förvirring råde öfverallt: ingen fanns,
som kunde eller vågade ordna de spridda lederna af anhängarne till den
lutherska läran, hvilken sväfvade i den Ögonskenligaste fara. Hvem var
det då som djerfdes uppträda för att afvärja den hotande faran? Jo,
mine Herrar, det var Gustaf II Adolf, vår odödlige Konung, som i spetsen
för ett fåtal Svenskar vågade sjelf uppträda på utländsk botten till

224

Den 16 Februari, f. m.

försvar för flen heliga saken och som genom sin och sina krigares tapperhet
och mod lyckades bekämpa stormen. Och detta var ej ringa strider;
mycket Svenskt blod flödade på Tysklands mark och vår störste Svenska
Konung fick utgjuta sitt. Men inga uppoffringar äro för stora, då man
sträfva!- för ett stort mål, en ädel och rättvis sak.

Jag har redan förut sagt, att vårt land gått framåt i alla riktningar
och kunnat hålla jemna steg med länder, som ega långt större ressurser
än dem, som stå oss till buds. Men det är nu eu gång så här i verlden:
när man har något, som är godt och ändamålsenligt, vill man experimentera
med detsamma och se efter, huru det kommer att taga sig ut
genom idkeliga ändringa r.På samma sätt vill man göra här nu, då man
försöker rubba eu grundlagsparagraf, som, åtminstone efter mitt förmenande,
är eu af de aldra vigtigaste. Vi hafva beklagligtvis i vårt land
under alla dessa förhållanden bibehållit åtskilliga mindre goda egenskaper,
som vi tyckas hafva svårt att bortlägga. Så ega vi qvar eu viss grad af
fåfänga och eu synnerlig förkärlek för allt, som är utländskt och främmande.
Detta har icke lemnats obemärkt af främlingar; de hafva sett,
att hos oss varit ett rikt fält att lörtjena penningar. Och på sådant sätt
hafva vi efter hand fått in här i landet en stor mängd främmande trosbekännare.
Det var säkerligen icke fosterlandskärleken, som dref dem
hit; det var väl snarare begäret efter timliga fördelar, ja, sägorn det rent
åt, utsigten och lusten att förtjena penningar. Och, mine Herrar, penningar
hafva de verkligen förtjenat, och de kunna nu med dem i sina fickor stå
lugna och skratta åt vår stora lättrogenhet. Man har under tidernas
lopp g i tv i t dem en och annan rättighet. Men när man väl fått ett, vill
man hafva ett annat, och till slut vill man hafva ändring till sin förmån
af eu bland de förnämsta paragraferna i våra grundlagar, eu bland de
paragrafer, på hvilken, efter mitt sätt att se saken, samhällsbyggnaden
ytterst hvilar. Jag kan, som sagd!, icke anse denna fordran rättmätig.

Man talar här mycket om utländska förhållanden och framdrager
gerna utländska exempel i hithörande ämnen. Ett par talare hafva gjort
cn utflygt nästan öfver hela Europa för att hemta skid för en förändring
i Svenska grundlagen; jag förmår ej följa dem på deras utHygter, äfven
om jag skulle anse det nödigt, jag får fördenskull till stöd för min åsigt
i ämnet hemta skäl endast inom våra egna gränser. Jag har redan sagt,
att jag ej besitter tillräcklig kunskap på det området dessa båda talare
beträda men hvad jag deremot har reda på är, huru det i förevarande
hänseende är stadgadt i vårt grannrike Norge. Der lemnar icke grundlagen
främmande trosförvandter tillträde till Statens embeten. Jag håller
emellertid före, att vi tillräckligt många gånger efterapa utländiugen och
vidtaga förändringar i våra Svenska förhållanden endast af lusten att följa
utländingens exempel. Och mer än en gång hafva vi också fått ångra
sådana steg; ty ej alltid har det visat sig, att hvad som åstadkommits på
den vägen varit fullt lämpligt för och passande i stycket med våra egna
förhållanden

Nu för tiden hör man också ofta talas om sjelfständighet och åter
sjelfständighet, men jag förstår sannerligen ej, huru vi kunna begagna
ordet sjelfständighet, på samma gång vi tala om, att vi böra göra det
eller det, derföre att utläuilingen bär gjort så förut.

Vidare

Den 16 Februari, f. in.

225

Vidare säger man, att Staten handlar orätt mot desse medborgare,
som äro utestängde från dess embete!). Huru är då detta möjligt? Staten
har väl rätt att fordra vissa qvalifikationer af sina em bets- och tjenstemän.
Den ene uppfyller dem icke i ett, den andre i ett annat, och jag
kan verkligen icke tinna, att Staten gör orätt, då den icke lemna!- sina
em heten åt dem, som icke fullgjort alla för desammas erhållande stadgade
qvalifikationer. För att bevisa detta vill jag framdraga ett analogt exempel.
Huru är det med valrätt och valbarhet till riksdagsman? Har man
icke der uppdragit ett streck, eu skiljemur mellan medborgarne och sagt:
-du, som bär den ocli den förmögenheten, står öfver strecket och får
välja och väljas till riksdagsman; men du, som saknar den bestämda förmögenheten,
du får nöja dig med att stå under strecket och kan hvarken
välja eller väljas till riksdagsman". Men icke kan man väl derföre säga,
att alla dessa, som ej kunna utses till riksdagsmän, sakna alla de qvalifikationer,
som erfordras för eu riksdagsman, derföre att de sakna den
nämnda. Man kunde uppräkna hundratals dylika orättvisor, om man så
vill kalla dem, som under slika omständigheter drabba en stor mängd
medborgare.

Så påstås det, att Staten icke har råd att undvara dessa förmågor
och dessa embetsmannaänmen. Jag gör mig då den frågan, om vi icke
redan förut ega ett tillräckligt, ja, jag tvekar ej säga det, för stort antal
af deri sorten. Göra vi viil rätt att locka in flere på deri banan? Vi
se, hvilken massa sökande det uppstår vid hvarje tjenst, som blir ledig;
och går man upp i em hetsverken, får man se extraordinarie!- och åter
extraordinarier. De hafva måhända uppoffrat hela sin förmögenhet för
att taga sin examen och göra sig kompetenta för sin tjenst, men nu få
de ofta nog gå halfva sitt lif för att uträtta sysselsättningar, knappt aflönte,
som skulle kunna uträttas af personer, som genomgått eu värdi"
folkskola. Och, mine Herrar, går ej hela vår tids sträfvande ut derpå att
minska tjenstemärmens så vill antal som löner? Är det då skäl draga ännu
derå in på samma väg? Från deras sida kunna vi ej vänta någon hjelp
vid vårt sträfvande att nedsätta tjenstemänneus antal, ty klart är, att ju
flere de äro, som kunna söka lediga tjenster, ju större motstånd skall
man möta, då man vill företaga eu inskränkning i nyssnämnda syfte.

Jag är rädd för att lemna denna frihet, hvarom här är fråga, åt de
främmande trosbekännare, som man benämner judar och katoliker, men
jag är lika rädd för de många, som vilja se denna förändring genomförd
för att, kunna vara snart sagd t. utan all religion, men Indika dock nu
offentligen måste bekänna sig till den lutherska läran för att komma i
besittning af de ifrågasatta tjensterna. Men, invänder man härvid, är det
och att man ej tvingar dem att blifva skrymtare för att erhålla den eller
den tjensten och dermed förenade förmåner? Jo, i ett hänsende vore det
rätt, men jag frågar, om icke det, skulle åstadkomma större villervalla,
om de Ange Öppet uppträda och håna, häda eller förkasta hvad vi anse
häst och heligast. De kunna visserligen skada mycket redan nu, men icke
så mycket, då de till följd af grundlagens bud se sig förhindrade offentligen
framställa dylika iäror, men hvilket de icke skulle behöfva, om grundRiid.
Fiol. 187U. 2 Ajd. 1 Band. 15

226

Den 16 Februari, f. ro.

lagen förändrades i den antydda syftningen. Likväl borde icke, efter min
åsigt, en sådan förändring vara så farlig, om upplysningen nått den höga
ståndpunkt, att ingen behöfde skydd af lagen vid utöfvande af sin religion;
men jag tror, att vi icke ännu uppnått en sådan ståndpunkt. Den
stora massan af folket behöfver ännu skydd af lagen i detta hänseende,
och min öfvertygelse iir, att det icke vore rätt att utsätta den för den
mängd filosofiska spetsfundigheter, som skulle kunna utvecklas af dessa
embetsman, som naturligtvis alltid innehade eu större bildning än massan
af folket, med hvilken de skulle umgås.

Man säger vidare, att det icke är någon fara att gå in på denna
förändring, och man vill låta påskina, att den icke skall komma att
tillämpas. Jag tillmäter icke mig förmågan att so in i framtiden och
tilltror ej heller någon annan att kunna saga, hvad framtiden här i sitt
sköte. Jag hyser ingå farhågor under närvarande förhållanden, men jag
ar rädd att antaga eu grundlagsparagraf, under supposition att den icke
skall komma att tillämpas. När man skall stifta grundlagar och lagar i
allmänhet, så skall man se till, hvilka följder som kunna komma att
uppstå af tillämpningen; ty det ligger väl åtminstone inom möjlighetens
område, att ett stadgande skall kunna komma att tillämpas, då det eu
gång blifvit lag.

Det framkastas vidare, att, i fall den främmande trosbekännare» icke
är fullt skicklig att utöfva alla det af honom stikta embetets åligganden,
skall han ej komma att till detsamma utnämnas. Jag må bekänna, att
jag icke kan fatta detta resonnement, lika litet som jag kan älska ett
slikt spegelfäkteri. Det är såsom att säga åt de främmande trosbekännarne:
Här gifva vi eder rättigheter — under det vi likväl antaga, att
de ej komma i åtnjutande deraf. Jag älskar framför allt öppet och ärligt
spel, och jag tror ej det vore värdigt Svenska Riksdagen att fatta ett
beslut, hvaruti en sådan mening skulle vara inlagd; bättre är att oförtäckt
säga dem hvad man tänker, äfven om det synes hårdt, än att på
detta sätt håna dom genom att gifva dem rättigheter, som man sjelf vill
endast skola exsistera på papperet.

I Konstitutions-Utskottets motiv vid 1867 års riksdag säges, .att
mormonerna icke äro kristna — de skulle således icke kunna komma i
åtnjutande af de främmande kristna trosbekännare tillagda rättigheter —
ty deras lära öfverensstämmer ej med våra samfundsförhållanden. Detta
ståt- icke i grundlagsparagrafen, utan endast i Utskottets motiv, och till
följd deraf är det iemnadt åt den utnämnande myndigheten att .pröfva
och bestämma, hvem som är att anse som. kristen eller ej. Jag fruktar,
att den föreslagna lagen är alltför obestämd i detta hänseende, och hvad
jag deremot i första rummet fordrar af en lag, helst en grundlag, är att
den skall vara oförtydbar. I vår tid kan man mycket, och dot skulle icke
förundra mig så mycket, om någon försökte sig på att bevisa, att mormonerna
äro kristna; och om dådetta lyckades, huru ginge det då? Jo, man
kunde då få embetsman, om hvars religion Utskottet sagt, att den ej
öfverensstämmer med våra samhällsförhållanden. Det arbetas så mycket
i våra dagar på att skilja religionsundervisningen från våra folkskolor.
Jag hoppas med Guds hjelp, att detta icke skall lyckas. Men antag att
det lyckas — ty det är icke mycket som är omöjligt i våra dagar då

Den 16 Februari, t. m.

227

skulle ju äfven till lärare i dem kunna utses främmande trosbekännare.
Till lärare vid våra elementarläroverk kunna efter den nu föreliggande
grundlagsparagrafen främmande trosbekännare utnämnas, utan att religionsundervisningen
förut skiljes från dessa undervisningsanstalter. Det blefve
således åt dessa främmande trosbekännare, som vi skulle anförtro uppfostran
och vården åt våra barn det käraste vi ega. De skulle der
uppfostras till eu del af det stora materiela verldshjulet; men de skulle
icke der få höra talas om ett högre väsen, utom hvilket allt öfrigt är
ett intet. Man skulle kunna erhålla en jude, baptist eller katolik till
lärare. Barnen både möjligen, jag hoppas det, i hemmet bort talas om
en barmhertig, helig och rättfärdig Gud, en Försonare och hvad Han för
oss gjort, om döpelsen, nattvarden med flera dylika ämnen: och man vet
med hvilken förkärlek barn höra omtalas dessa heliga föremål och med
hvilken begärlighet och uppmärksamhet de lyssna till dessa berättelser.
Man skall aldrig lyckas hos dem väcka samma intresse eller spörja samma
uppmärksamhet, om man talar till dem om eu grundlagsparagraf, eu
hankfråga eller något sådant ämne. Hvad skulle vi väl svara, om dessa
barn komma hem från skolan och riktade följande förebråelse till oss: “du
har sagt mig att vi både en Gud med de och de egenskaper, en försonare,
att vi voro döpte o. s. v.; men min lärare, som har lärt sig mera än du
och således vet allt bättre, har sagt, att hvad du lärt mig icke var det
rätta, utan att det skall vara så och så; hvarför har du bedragit, mig,
hvarför har du narrat mig?” Hvad skullen väl 1, som möjligen hade
edra barn i en sådan skola, svara till sådant? — Man invänder visserligen,
att, när man skiljer religionsundervisningen från skolan, så har ej
läraren skyldighet att undervisa i religion, och ingen annan lärare än
den, som uteslutande har religionsundervisningen om hand, kan således
inverka på barnens religiösa åsigter och uppfostran. Jag tror dock, att
religionshekännelsen hos den lärare, som har sig barnens uppfostran anförtrodd,
ovilkorligt ej kan undgå att utöfva inflytande på. barnens egen
tro. Hvarje lärare, lian må nu tillhöra hvilken bekännelse som helst,
kan icke underlåta att, då han har att fostra upp barn, tala med dem
om religionens sanningar; han måste göra det till och med ofrivilligt, om
han sjelf är varmt och uppriktigt tillgifven sin egen lära. Och barnen
skulle således kunna utsättas för att från lärarens mun höra hån och
förakt för den religion deras föräldrar dyrka och som de af dem lärt.

Man säger nu, att församlingarne sjelfva hafva rätt välja skollärare,
och att det således beror på dem sjelfva att icke välja sådana af främmande
trosbekännelse. Jag tror mig dock härvid endast behöfva erinra
derom, att genom den kommunala rösträtten, sådan den nu är bestämd,
eu enda person i en församling kan hafva afgörande röst, och man har
ingen säkerhet för, att ej denne ende kan tillhöra eu främmande trosbekännelse
och sålunda taga eu lärare af samma, religion som han
sjelf är.

Hvad jag bär sagt om lärare i allmänhet gäller äfven om andra
embetsman till en del; ty jag finner ej, huru en embetsman på landsbygden,
som har ständigt umgänge med folket, kan underlåta utbreda
den bekännelse lian tillhör, och huru går det, om man bifaller denna
paragraf, med samvetsfriheten, som man så mycket talar om. Man säger,

228

Deri 16 Februari, i. m.

att nuvarande stadgande gör etnbetsmännen till skrymtare, för att låta
dem komma i åtnjutande af den lön embetet "ifver; men hvad skulle
man väl säga, om någon föreslog ett åliggande för embetsmännen
att arbeta på söndagarne? Vi medgåfve möjligen honom rättighet att i
stället vara fri på måndagarne; skulle vi väl anse ett sådant lagstadgande
vittna om samvetsfrihet? Jag tror det icke. Huru är det dock
med judarne i detta hänseende? Infaller icke deras sabbat på lördagen?
Jag frågar då: skola de embetsman, som tillhöra mosaiska bekännelsen,
vara tvungne utöfva sin tjenst på lördagen, deras sabbatsdag,
eller skola de lemnas ledighet från all slags tjensteförräituing denna dag,
så att t. ex. domstolarnes förhandlingar hvila och embetslokalerna stängas
på lördagen? Ja, nog vore detta lätt mot de ifrågavarande embetsmännen,
men jag tvifiar högeligen, att det vore rätt handladt med
den allmänhet, de skulle betjena. Man säger visserligen, att man genom
denna grundlagsförändring vill bereda dem samvetsfrihet och ej tvinga
dem till skrymteri; man månne icke det är samvetstvång att säga
till eu person: “vill du öfverträda ett af de bud i den lag du anser
helig, så skall du erhålla den tjenst, du söker11. Man vet att en jude
svår vid sill lag, men ej vid evangelium, såsom bekännare af statskyrkans
lära måste göra; men jag frågar, om en domare eller annan tjensteman,
som skall aflägga ed på eu lag, på samma gång tvingas att helt och
hållet förtrampa ett af huden i denna lag och som, för att komma i åtnjutande
af vissa löneförmåner kan förmås öfverträda ett af sina hud,
har man väl i afseende på honom någon garanti för, att han ej en annan
gång kan förmås åsidosätta ett annat af sina lagbud för erhållandet af
vissa fördelar?

Och, mine Herrar, hvad skulle väl folket kunna hafva för aktning
för eu domare af katolsk bekännelse? Hvad har väl folket i allmänhet
för kännedom om den läran? Jo, af historien har det funnit, att i den
läran ingår, att man kan till och med köpa och sälja syndernas förlåtelse,
eller att man betalar för brott, som man begått eller ämnar begå.
Mången enfaldig skulle deraf kunna komma på den tanken, att deri rättvisa,
som skipas af eu person, tillhörande eu sådan lära, kunde vara rätt
skral. Jag har icke sagt att detta är min mening; men om den tanken
skulle uppstå hos någon af den stora massan, skulle det icke så mycket
förundra mig. Och huru ofta förekommer det icke, att dessa domare
skola döma i kyrkliga ämnen? Man vet ju icke på förhand, när eu
stämning utfärdas, eu rättegång anhängiggöres, om med detta mål sammanhänga
frågor, som angå kyrkliga eller religiösa förhållanden. Sådant
kali mången gång först under målets behandling komma att utveckla
sig, och då skulle eu dylik domare förklara sig inkompetent att vidare
handlägga målet. Följden blefve den, att parterne finge resa hem, medan
förordnande hanne utfärdas för ny domare, hvilken egde kompetens att
återupptaga ärendet och bringa det till slutligt afgörande, hvarigenom naturligtvis
såväl mycken tidsutdrägt, son: rätt kännbara kostnader kunde
komma att uppstå både för parterne och för Staten. Och, mine Herrar, om
det verkligen ligger något allvar uti do rop på sparsamhet med statsmedlen,
som nu så ofta och högljudt höjas, så kunde det ju vara anledning
att äfven låta sparsamhetsskäl ingå såsom bestämmande i denna

Den IG Februari, i'', m.

229

fråga. På mig utöfvar visserligen icke detta skäl något afgörande inflytande,
för mig kan det naturligtvis icke vara annat än en bisak, der så
många andra, goda och hufvudsakliga skäl tala. Jag skall icke yttra mig
angående Högsta Domstolen, hvilken, som bekant, dock utgör sista instansen
i alla mål, äfven de kyrkliga, och huru den, genom tillämpning af
don föreslagna förändringen, möjligen kunde komma att blifva sammansatt.
Det är likväl besynnerligt, hurusom, genom ledamotskap i Högsta
Domstolen, en främmande trosbekännare skulle kunna komma någon gång
att i deu s. k. justitiekonseljen deltaga i Stats-Rådets förhandlingar.
Äfven den saken torde ej höra- lemnas ur sigte, att, fastän chefen i
Ecklesiastik-departementet, som har sig anförtrodda uteslutande sådana
frågor, som beröra kyrkliga och religiösa förhållanden, visserligen skall
tillhöra lutherska bekännelsen, detta oaktadt till byråchefer och sekreterare
i detta departement, hvilka skulle i sista hand handlägga dessa religiösa
och kyrkliga frågor, kunna utnämnas främmande trosbekännare.
Man hör så ofta upprepas den gamla satsen, att enighet gifver styrka, men
jag vet icke, hvarför man just i denna fråga behölver göra undantag från
denna allmänna sats. Jag tror, att, om man har något, som visat sig
starkt, så länge man vant enig om detsamma, det icke kan vara skäl att
splittra det genom insläppande af främmande elementer. Man har talat
om, huru på sednare tider större och större friheter medgifvits åt de
främmande trosförvandterne, och jag klandrar icke hvad som är gjordt i
den vägen, men ser man på förhållandena i allmänhet, så synas mig icke
följderna af dessa medgifvanden hafva visat sig så synnerligen gynnsamma.
Ty man säger, att mycket folk har företagit utvandringar på grund af
religiösa betänkligheter ocii religionstvång; men det är dock ett faktum,
iriine Herrar, att dessa utvandringar tilltagit i samma grad, som religiös
frihet i vårt land blifvit medgifven. Ett annat förhållande, som är så
besynnerligt, att jag ej skulle halva satt tro dertill, så vida det ej så
uppenbart framträda är det att, så snart det blir fråga om religiösa förhållanden,
man finner att de, som äro verkligt religiöst, sinnade och hvilkas
religiositet ofta nog yttrar sig i svärmeri och pietism, göra gemensam
sak med dem, om hvilka man vet, att de helst ville vara utan all religion,
och som anse afl sådan öfverflödig. Det är, mine Herrar, som jag nämnt,
ett besynnerligt faktum, att dessa båda ytterligheter kunna så samverka,
och motiven dertill äro för mig oförklarliga; men jag har icke kunnat
undertrycka en tanke — som ofta uppstått hos mig. då jag sett deras gemensamma
försök att störta det bestående — att skälet skulle vara, att de
båda hoppas att kunna uppstiga på statskyrkans ruiner, och sjelfve'' tillskansa
sig väldet.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid; jag har gjort det
redan alltför länge, men det är till följd af ämnets vigt, som jag ansett
mig berättigad uppträda, och jag har velat hafva i protokollet förvarade
mina åsigter i denna fråga; ty, mine Herrar, det är ej nutiden utan
framtiden, som skall döma öfver våra handlingar. Skulle så olyckligt
inträffa, att de farhågor, jag hyser, komma att blifva verklighet, så vill
jag två mina händer, såsom den der ej dertill bidragit; skulle jag åter
hafva misstagit mig och resultatet utfalla lyckosamt — och jag önskar det af
allt mitt hjerta, ty jag älskar mitt fosterland för högt, för att jag skulle

•230

Den It: Februari, f. m.

vilja hafva mina farhågor realiserade, endast derföre att jag skulle få rätt —
så vill jag gerna gå förlustig den ära, som säkerligen skall tillfalla dem,
hvilka bidragit till förslagets antagande, .lag vet väl, att mina åsigter
kunna förefalla mången vittna om enfald och okunnighet, ja till och med
vara löjliga; och man må beskylla mig för att föra konservatismens och
ofördragsamhetens talan; jag är färdig att underkasta mig allt detta, men
jag skulle aldrig kunna bära deri beskyllningen, att jag handlat mot min
öfvertygelse, och det är min innerligaste öfvertygelse jag uttalar, då jag
au yrkar utslag å de föredragna grundlagsförändringarne.

Herr Dallra: Den föregående talaren började sitt anförande med

en ursäkt, för det häri uttalade eu mening, motsatt den han ansåg vara
gällande i Kammaren. Jag tror, att han icke icke behöft göra denna
ursäkt, då jag är öfvertygad, att hvarje Kammarens ledamot, i likhet
med mig, med nöje. mottager hvarje uttalande af en sjelfständig mening,
från hvithet håll det än må komma. Eu del af sin inledning skulle jag
dock likväl önskat, att talaren hade förbigått. Han yttrade sig nemligen
med ett visst hån, då han säde, att han icke kunde göra som de, hvilka
fara kring hela Europa för att söka skäl för denna grundlagsförändring.
Han beklagade, att lian icke kunde göra som de. Jag beklagar också
detta. Jag önskade, att hvar och en af Kammarens ledamöter kunde fara
kring Europa, ja kring hela verlden, för att söka sanningen och skal att göra
densamma gällande. Ingen skulle förlora derpå. Ingen borde ock håna
oss om vi gjorde detta. Samma talares yttrande har ock gifvit mig anledning
att vidröra eu sak. som icke förut under diskussionen varit vidrörd.
Den var måhända sä klar för alla de föregående talarne, att de
ansågo sig icke behöfva yttra sig om densamma. Talaren yttrade nemligen,
att “han icke ausåge den föreslagna förändringen rättvis''4. Jagskulle
önska, att alla de invändningar, som denne talare och förslagets
öfrige motståndare gjort, vore så lätta att med få ord vederlägga som
denna. Hvarföre skulle den då vara rättvis, frågar man. Jo, mine Herrar,
den är rättvis derföre, att de, för hvilka man yrkade denna rätt, uppfylla
alla sina medborgerliga skyldigheter. De bära alla Statens tungor, lyda
samhällets lagar, deltaga med de öfrige medborgare i ljuft och ledt.
Just derföre är det rättvist att de hafva lika rättighet som alla öfrige
medborgare: att vara nyttige för sitt land och att söka sin utkomst i enlighet
med sina faUenheter. Samme talare yttrade vidare, att Staten icke
behöfver dem. För att visa ohållbarheten af detta påstående, anhåller
jag få anmärka, att det ju icke är fråga om att genom någon grundlagsparagraf
plottra på Staten några odugliga personer; det är ej fråga om
annat än att lemna öppet för Staten att bland flere sökande till en
tjenst kunna utvälja den dugligaste. Nu måtte väl ingen kunna neka, att
Staten behäfver att få hvarje tjenst, som hon tillsätter, väl besatt, val
skött. Och följaktligen måtte det ock vara Statens rättighet att bland
så många sökande som möjligt kunna välja flen bästa. Det är just denna
möjlighet, som öppnas genom antagandet af denna grundlagsförändring.
Då denna förändring således tillgodoser både samhällets rätt och den
enskildes rätt, det vill säga med andra ord, då den nu föreslagna 28 §
Regeringsformen g ifver samhället den rätt det bör hafva och hvarje med -

Den 16 Februari, f. m.

231

borgare den rätt han bör hafva, så tror jag att paragrafen har löst siu
uppgift. Och genom densammas antagande bär man icke gjort någonting
annat än blott fortsatt det utvecklingsarbete, hvaruti samhällena, både
vårt och andra bildade samhällen i Europa under århundranden varit
stadda. Man har ju der alltjemt yrkat på, att vid tjensters tillsättande
ingen skulle kunna yrka fördelar eller företräde framför andra på grund
af sin börd, eller på grund af några andra privilegier. Nu frågar jag:
är detta företräde, som vi nu ega, vi Svenska kyrkans bekännare, något
annat än ett privilegium? Visserligen är det sannt, att detta privilegium
är ett privilegium för många, ej för få, men icke förändrar sakförhållandet
deraf sin natur, icke blir orättvisan på minsta sätt förminskad deraf,
att det på ena hållet är ett fåtal, som har privilegier till förfång för
många, eller på det andra mänga, som ega privilegier till ett fåtals förfång?
Men saken har derjemte en annan sida. När de många yrka på
rättigheter, på företräden framför de få, icke är detta något högsinnadt?
Det ligger tvärtom någonting lågt, eu brist på högsinthet deruti. Jag
tänker mig så gerna det Svenska folket såsom högsinnadt, och följaktligen
dess representanter såsom högsinnade män och frågar dem: är det högsinnadt
handladt af det starka och mäktiga samhället att vilja förtrycka
några få och svaga, kan det vara millionerna värdigt att vilja neka fåtalet
de rättigheter som alla medborgare böra ega?

En föregående talare har sagt, att denna grundlagsförändring icke
skulle vara behöflig, derföre att vi gått framåt, oaktadt den nuvarande
lagen haft full giltighet. Jag erkänner, att jag icke förstår att uppskatta
betydelsen af denna anmärkning. Endast det är för mig fullt tydligt rörande
detta, att, om det gått framåt för oss under en orättvis och inhuman lag,
man med skäl kan hoppas, att det skall gå mera framåt, om en bättre och
rättvisare blir gällande. Samme talare har yttrat sig skarpt om främmande
trosbekännares duglighet såsom lärare i skolor, lian har sagt sig
tro, att föräldrar som skickade sina barn i sådana skolor, der främmande
trosbekännare vore lärare, skulle vara mycket missnöjde med att till lärare
för barnen nödgas anlita sådana personer. Liksom skulle en lärare, som
bekänner eu främmande tro, icke ens kunna undgå att i religiöst afseende
utöfva inflytande på sina lärjungar. Minc Herrar! jag är eu gammal
skolmästare och har litet erfarenhet om huru det går till i skolan, och
kan med stöd häraf försäkra, att då eu lärare undervisar i språk, i matematik
eller andra verldsligt ämnen, så är det alldeles icke brukligt,
alldeles icke tillfälle för honom att derunder utöfva någon religiös påtryckning.
Han är föga frestad att afvika från sitt ämne, ty han har
icke tid att göra utflygter på andra områden. Och afviker han ej från
ämnet utan sköter hvad honom tillhör, så förstår jag ej huru han kan
vara farlig för barnens tro. . Det finnes ju inom vetenskapen intet annat
kätteri än osanningen, och den kan lika lätt framföras, vare sig att läraren
är jude eller grek, katolik eller protestant. Skulle någon likväl uppträda
som proselytmakare i skolan, är jag förvissad att både ungdom och
förmän skulle visa honom eu sådan uppmärksamhet, att den snart stäfjade
hans nit. Men, invänder man, läraren kan, om icke i sin undervisning,
dock i sina förmaningar till lärjungen utgå från en oriktig religiös ståndpunkt,
han kan gifva sina moraliska förmaningar en viss religiös färg. Detta

232

Den 16 Februari, f. ro.

är visserligen möjligt, men om vi närmare undersöka saken, så skola vi
snart finna, att det är foga troligt att detta skulle blifva fallet. Vi veta
ju alla, att den som skall blifva lärare uti eu skola — jag ber få observera
att det icke är fråga om folkskolelärare, utan om lärare vid elementarläroverken
— måste vara en vetenskapligt bildad man, hvilken religion
han än må bekänna, och derföre torde man ej behöfva befara, att han
skall på detta sätt missbruka sin ställning som lärare. Tj kristendomen
har under århundrauden gifvit vår civilisation sin prägel och i den grad
genomträngt hela vår bildning med sina idéer, att — jag vågar säga det
— sjelf va den bildade juden är kristen mera än han sjelf vet. Såsom uppfostrare
skulle han derföre icke kunna undgå att visa. att lian är beroende
af den kristliga anda, som nu genomgår hela den kristliga verldens
civilisation.

Om de främmande trosbekännarnes lämplighet till domare har redan
af föregående talare blifvit ordad t. Jag vill derföre icke yttra något
derom, men ber dock att få bemöta de talare som sagt, att det bor ibland
oss ett folk, som icke vill assimilera sig med oss Ja, det är sannt det bor
ett mörkhårigt, ett mörkögdt folk bland oss, och det bär bott bland oss i
åtskilliga år. Men hafva de icke assimilerat sig med oss, äro de icke, äfven
de, svenskar? Hvad menas då med svenskar? I laglig mening äro de
svenskar, som hafva svensk medborgarerätt; men den hafva äfven judarne.
I vanlig populär mening kallar man den svensk, som är född ibland
oss, uppfostrad ibland oss, talar vårt språk utan brytning och har samma
intressen som vi. Är då detta icke fallet med de flesta af judarne?
Icke gör väl den mörka färgen på ögon och bår någonting till saken,
ty äfven i denna ärade församling finnas många, som icke i detta afseende
stå efter dessa orientaler. Vill man för öfrigt åberopa börden såsom
grund för sina rättigheter, då tror jag att äfven bland dem som
sitta bär på bänkarne, det finnes ganska många, Indika, likasom jag, ej
kunna räkna sina svenska anor, emedan de ej känna dem, längre tillbaka
än till farfar. Det kunna också ganska många af judarne göra och
de hafva dä också full rätt att saga: “Vi äro svenskar lika långt till baka

som I." Hvarföre skola de då på denna grund förnekas svenska
medborgares rättigheter? Det tyckes, som skulle eu talare vilja, att man
skulle använda någon slags lindrig tryckning, genom att vägra de främmande
trosbekännarne vissa medborgerliga rättigheter, för att förmå dem
att öfvergå till vår religion, eller ock anser lian att detta minus i rättigheter
utgör ett rättvist straff, derföre att de hålla fast vid sin egen bekännelse.
Besynnerligt! Vi äro stolta (ifver att vår religion haft martyrer,
hvilka icke af något yttre våld läte) tvinga sig till att öfvergifva
sin kristna tro Vi äro stolta öfver att reformationens upphofsman,
Luther, inför furstar och mäktige djerft förklarade, att lian icke kunde,
öfvergifva sina åsigter. “Här står jag-*, sade lian, -jag kan icke annat.
Gud bjelpe 111ig!“ Och nu skulle man vilja begå den inkonseqvensen att
trycka på eller straffa ett folk, som under århundradens lidanden och
hemsökelser visat just samma fasthet som de kristliga martyrerne och
Luther, och som, om icke med ord dock med handling, oupphörligt förklarat
detsamma som vår store reformator i Worms: “Här stå vi och
kunna icke annat. Gud bjelpe oss!“

Den in Februari, f m.

233

Eu talare yttrade, att man borde göra något afseende på folkets
fördom, nemligen den fördom som folket egde mot att låta sig blitva
undervisadt. eller dömdt af män, soin icke höra till samma kyrka som
folket sjelf. Den förste talaren i dag önskade, att man skulle slippa att
höra detta gamla tal om aktning för fördomen. Jag skulle hafva önskat
detsamma, men då det åter upprepats kan jag icke låta det löpa alldeles
oanmärkt. Fördom, för hvilken man fordrar aktning, hvad är det? Jo,
fördomen är eu oförståndets son, eu öfvertygelse, stödd på inga eller
falska grunder, hvaremot förståndet fört krig under århundranden, ja
årtusenden, emedan förstånd och fördom äro födda fiender. Hvad afseende
skall väl då förståndigt folk visa eu fördom, som är en fiende till
förnuftet? Jo, man skall visa honom samma afseende som jägaren visar
björnen i skogen. lian fruktar honom, lian retar honom icke. men han
utrotar honom så fort han kan. Samma aktning skall lagstiftaren visa
mot fördomen. Det är lagstiftarens skyldighet att icke fästa något annat
afseende på honom. Att detta också icke är något nytt förfaringssätt vill
jag styrka med ett exempel ur en historia, som vi alla känna. Då Moses
var på Sinai berg, för att emottaga lagen af Herran, gjorde den egyptiska
fördomen sig gällande bland folket vid bergets fot, och detta hade till
följd att folket gjorde sig en afgudabild, hvilken de tillbådo. Hvad aktning
visade Moses för detta fördomens alster? Jo, han hrände upp halfvera
gjorde honom till pulfver, strödde det i vatten och gaf det Israels

folk till att dricka. Jag tror att om vi göra på samma sätt och utrota

fördomarne när och hvar vi kunna, så göra vi rätt och uppfylla fullt
vårt kall som lagstiftare.

Den föregående talaren yttrade, att de. främmande trosbekännarne
icke äro berättigade att pocka på någon rätt i samhället. Jag har verkligen
icke heller hört, att de hafva pockat på någon rätt. Den som väckt

frågan om att göra dem rättvisa —- ty här gäller ej något annat — aren
svenska kyrkans medlem, och den Riksdag, som gjorde förslaget filande,
bestod helt och hållet af statskyrkans män. Något pockande bär
ej hörts åt hvarken från judar eller dissenters. Jag bär åtminstone icke
hört annat från de främmande trosbekännarnes sida sin åtskilliga adresser,
hvilka alldeles icke varit pockande, men väl stolta på sådant sätt, att de
uttryckt höga tankar om det svenska folket och glädje öfver hoppet att
snart fullkomligt få räkna sig tillhöra detta folk. Detta är det enda jag
förnummit, och dessa ädla svenska tankar hafva varit uttalade på så rent
och absolut svenskt tungomål, att ingen af oss torde derföre behöfva blygas
för landsmanskapet.

Slutligen några ord till eder känsla, nrine Herrar! Om vi, såsom svenskar
och kristna, tvingades att förflytta oss till ett främmande land, och, än
mera, om vi uti detta land lärde oss dess språk, inhemtade dess bildning,
lydde dess lagar och uppfyllde alla medborgerliga skyldigheter, med tå
ord, delade med dess folk både ljuft och leelt, men derföre att vi voro
kristna icke fingo åtnjuta fullt medborgerliga rättigheter, hvad skulle vi
då säga? Skulle vi icke klaga att vi vore förtryckte, skulle vi icke känna
det bittert att vara så oförtjent tillbakasatte, skulle vi icke önska att
lagstiftarne i detta land skulle ändra lagen? Jag är säker derpå. Jag

m

Den 16 Februari, f. m.

slutar derföre med skriftens ord: hvad I viljen att andra skola göra eder,
det gören I ock dem.

Herr Ribb ing: Att jag anser de ordalag, hvari det hvilande grund lagsförslaget

till ändring af 28 § Regeringsformen är aftättadt, vara bristfälliga
är för Kammarens ledamöter icke obekant. När det nu hvilande
förslaget från Konstitutions-Utskottet inkom till Kammarens behandling, tog
jag mig friheten anmärka de formela brister deri, hvilka jag ansåg vara
mest framstående, och på grund af dessa yrkade jag då återremiss af Betänkandet,
hvilket äfven af Kammaren bifölls. Jag yttrade vid detta tillfälle,
att jag så mycket heldre önskade återremiss, i samma mån jag ansåg
sakens framgång af synnerlig vigt, och derföre ansåg angeläget att den form,
hvaruti den förra framträdde, icke skulle komma att verka något hinder för den
förra vid ärendets slutliga afgörande. Konstitutions-Utskottet fann dock
icke godt att vid det framlagda förslaget göra några förändringar, utan
återlemnade det i dess första form, och frågan blir alltså nu i första hand
den, om dess formela brister verkligen äro.så stora, att vi för deras skull
ega skäl att ännu i tre år uppskjuta saken sjelf och ett afgörande af
denna? Detta beror naturligtvis på den vigt denna sak i och för
sig har.

Hvarom är alltså nu fråga? Derom, huruvida vissa medborgare i
Sverige på grund af sin religiösa trosbekännelse böra vara uteslutna från
kompetens till de flesta embeten och från valbarhet till riksdagsmannakallet?
Jag ber Herrarne noga observera, att här alltså icke är fråga om
att i riket insläppa några främlingar eller lemna sådana tillträde till
embeten eller Riksförsamling: frågan i detta hänseende gäller blott sådana,
som redan förut äro Svenska medborgare, men det oaktadt icke ega samma
rättigheter som de öfriga. Det hör följaktligen icke hit att undersöka,
huruvida det vore önskvärd! att gifva dissenters i allmänhet rätt att bosätta
sig i Sverige eller att der vinna färre eller flera medborgerliga rättigheter,
utan frågan är, såsom sagdt, om att tillerkänna vissa sådana
rättigheter åt dem, som redan lefva bland oss såsom medborgare, men
detta oaktadt ännu äro i saknad af ifrågavarande rättigheter, som tillkomma
de öfriga medborgarne. Jag ber Herrarne, för det andra, noga
bemärka, att här är fråga om, huruvida vissa medborgare skola sakna
meranämnda rättigheter på grund af deras religiösa bekännelse. Detta
är följaktligen det enda, som vid afslag eller bifall rätteligen kan åberopas
såsom grund. Deremot får man icke härvid taga andra synpunkter i betraktande,
t. ex. säga att, derföre att vi redan hafva så många embetsman,
kan det vara onyttigt att genom bifall till förslaget narra hit derå.
Detta vore att begagna religionen såsom svepskäl för ett beslut, lättad t af
helt andra motiver, det vore att åberopa religionen vid ett resonnement,
hvars egentliga innehåll deremot får sitt uttryck så, att efter vi händelsevis
hafva vissa medborgare uteslutna från vissa medborgerliga rättigheter på
grund af deras religiösa bekännelse, så begagna vi nu detta faktiska förhållande,
för att af allehanda andra skäl fortfarande hålla dem stängda
från delaktighet i samma rättigheter. Mine Herrar, religionen har så ofta
blifvit begagnad till skenskäl, täckmantel och foregifvet motiv för saker,
som med den haft föga att skaffa, att jag icke tror det vara skäl att

ytterligare draga ned den till medel för syften, vid hvilka hon sjelf litet
eller intet afse». I förbigående kan jag för öfrigt ej undgå att vid det
anförda argumentet om vårt öfverflöd på embetsman anmärka, att det
låter såsom hyste man en verkligen öfverraskande hygglighet och omtanke
för dissenters och deras barn — öfverraskande, emedan de vore större, än
emot våra egna. Dessa få nemligen fortfarande vara utsatta för frestelsen
att kasta sig in på den öfverfyllda embetsmannabanan; men så händer
det att vi i Sverige ega några medborgare, som ej bekänna luthersk protestantism:
mot dem vilja vi vara ömsintare än emot oss sjelfva, deras
barn få ej utsättas för nämnda olycka!

Nej, hitom oss i första hand pröfva föreliggande ärende från religionens
och den religiösa bekännelsens synpunkt såsom egentligen afgörande
grund och motiv för eller emot, ty om eu förändring af rättigheter med
afseende på religiös bekännelse är nu fråga, och jag erkänner för min del
att, om det kunde bevisas att det hyllande förslaget vore stridande mot
ilen kristna och protestantiska läran och dess urkunder eller blott att det
icke vore på desamma fotadt, skulle jag för min del rösta mot förslagets
antagande. Religionen bör i detta fall, såsom i andra, vara bestämmande,
-— den är i sjelfva verket det i hvarje fall vigtigaste af allt. Al
hvad jag redan yttrat, är för öfrigt klart att vill man såsom afgörande motiv
angifva tolerans, fördragsamhet, jag för min del ej, såsom andra, som
här yttrat sig för eller emot förslaget, tolkar denna tolerans eller fördragsamhet
såsom liktydig med likgiltighet på grund åt sakens obetydlighet,
utan att fördragsamhet här endast då får sin rätta betydelse, när den utgör
en sida åt kristlig kärlek och såsom sådan är eu kristlig pligt. Hvad
är det då — jag utgår från den frågan, — ur religiös synpunkt, soru
skiljer det hedniska samhället från det kristna? Det har redan af en
föregående talare blifvit påpekadt, att i det hedniska samhället funnos
gradation^'' af berättigande medborgare emellan, att den ena eller andra
medborgaren eller medborgareklassen i detta samhälle åt allehanda såsom
giltiga ansedda grunder: börd, underkufning, raceskilnad o. s. v., vant
mindre berättigade än de öfriga, ända till rättslöshet lins somliga. Deremot
heter det i Skriften, att vi skola älska hvarje menniska såsom vår
nästa; detta hud angifves såsom det, hvari, livad menniskors inbördes förhållande
till hvarandra angår, all lagen och profeterna hafva sitt fulla
uttryck; och det är märkvärdigt att, när eu lagklok frågade: hvilken är
då min nästa? Frälsaren svarade med exempel af tvänne män — eu
jude och "den barmhertige samariten " — tillhörande folk, som just på grund
af olika religionsåsigter voro söndrade och oeniga sinsemellan. På samma
sätt veta vi att vid beskrifningen om den slutliga resumerande domen öfver
vårt moraliskt religiösa förhållande det klandrande eller ogillande omdömet
öfver detta förhållande uttalas med orden: “hvad I icke hafveri
gjort eu af (lossa minsta, det hafven 1 icke heller gjort irrig**, men det
heter dervid ej: af dessa minsta, undantagandes dem som ej hafva i
samma religiösa bekännelse: för dessas skull göres intet undantaga
klandret, utan detta domslut gäller utan all inskränkning med afseende
på nästan. Nåväl, mina Herrar, detta medvetande, detta begrepp om
nästan och derpå grundad pligt och förbindelse i meuskliga förhållanden:
det är det rent nya, det karakteristiskt kristliga beträffande meuskliga för -

236

Den 16 Februari, f. in.

hållanden, äfven i samhället och Staten, der budet om kärlek till nästan
har sitt uttryck i den sats, som är erkänd såsom sjelfva grundvalen för
allt rättsförhållande i Staten, grundsatsen af allas likhet inför lagen, hvilken
grundsats deremot icke fanns i de gamla samhällena. Nu kunde någon
invända, att det ur Skriften anförda afser särskilda barmhertighetsverk.
men ej den formela rättvisan och dess nyss anförda grundsats om
likhet inför lagen. Men eu sådan invändning vore sä långt ifrån det
råtta, att fastmera rättvisan utgör det första af alla barmhertighetsverk,
eller rättare grunden och förutsättningen för alla sådana; barmhertighetsverk
skulle sakna värde, skulle blott skenbart finnas till, om de föregingos
eller beledsagades af handlingar af förtryck och orättvisa. Hvad
hjelper det, om jag förser min nästa med kläder och föda, men icke inför
lagen behandlar honom såsom menniska?

Är då min mening med hvad jag yttrat, torde någon fråga, att härmed
hafva yrkat upphäfvande af hvarje slags olika ställning i Staten medborgare
emellan, speciel t all olika ställning med afseende på och såsom
följd af olika religiös bekännelse? Visst icke. Herrarne hafva sig bekant,
att äfven likhet inför lagen ingalunda betyder, att hvar och en utan undantag
skall lagenligt behandlas på samma sätt; utan att denna grundsats
betyder, att hvar och eu skall behandlas lika inför lagen, som eger
samma personliga qvalifikation i förhållande till den rätt eller deri handling,
hvarom lagen i hvarje fall stadgar. Således om t, ex. den ene bär
stulit och den andre är eu ärlig karl, och (lön förre följaktligen dömer
till fängelse, men den sednare icke, så upphäfves ( erigeuom icke likheten.
inför lagen, hvilken likhet fastmera skulle upphäfvas, om desse båda, sou?
genom sitt handlingssätt med afseende på andras egendom stå i olika förhållande
til! den lag. som stadgar om egendom, ändock blefve lika inför
lagen behandlade. Deremot skulle samma likhet, upphäfvas, om Staten på
olika sätt behandlar en tjuf som är bonde och eu tjuf som är adelsman,
emedan dessa qvalifikationer bos personerna icke stå i något förhållande’
icke sätta dem i olika ställning till egendom och begreppet om sådan.
Så ock i alla afseenden; så i det förevarande. Låtom oss alltså på allt
sätt skydda religionen i Staten och dennas kristliga karakter genom
afl. afvärja hvarje sådan verksamhet hos en medborgare, som skulle
gilla intrång på denna, Statens kristlighet. Men låtom oss dervid blott
pröfva, i hvillca fall olika religiös bekännelse verkligen medför ett sådant
intrång, och framför allt noga tillse att, medan vi äro verksamma
för att skydda Staten emot andras okristlighet, vi icke i våra
egna handlingar i och för detta ändamål må visa oss sjelfva okristliga,
ty detta vore att, medan vi sträfva för att skydda stat och kyrka
mot yttre fiender, vi. dess egne medlemmar, sjelfva 1 »lofve inre fiender just
till den lära, som vi saga oss skydda. Detta går så lätt just derföre att
lärans grundval är budet: älska din nästa såsom dig sjelf; det går, säger
jag, så lätt att utsträcka sitt nit för kyrkans enhet till sådana handlingar
mot dem, som ej tillhöra denna kyrka, Indika hvarken uttrycka kristlig
kärlek eller visa erkännande af nästan. I nu förevarande fåll beror saken
naturligen derpå, om andra kristna trosbekännares än de iuthersktprotestantiska,
samt om mosaiske trosbekännares kompetens till embeten
i Staten, som ej hafva med religionsundervisning att göra, och till att

Den 1G Februari, f. m.

237

vara val berättigade till riksdagsman, — om, säger jag, denna kompetens
kan sätta Statens kristliga karakter i fara. Hvad menas då med
att Staten är kristlig ? Man tiar fått höra olika och sväfvande uttryck
om den saken, och jag har här i min hand ett blad, som förmodligen
många af Kammarens ledamöter i dag fått, angående detta ämne. Jag
har uti detsamma funnit uttryck angående Statens kristlighet, hvilka jag
för öfrig! icke för första gången i dessa blad sett. För min del påstår
jag att med Statens kristlighet menas den beskaffenhet hos Staten att
alla offentliga och enskilda förhållanden dess medborgare emellan verkligen
äro uttryck åt, äro i enlighet med kristendomens bokstaf och dess
anda: detta, intet annat. Hvad i de nämnda bladen derutöfver latas om
Statens medvetande, samvete, kristlighet o. s. v. är i min tanke bildligt,
oklart och fantastiskt derföre, att jag ej känner någon särskild person
bredvid eller utom medborgaren, hvilken person skulle kallas stat och hafva
sitt särskilda medvetande.

Nåväl, efter detta angifvande af betydelsen af det, som här är i fråga
och skall skyddas: Statens kristlighet, återkommer jag till frågan, om
denna, genom bifall till de hyllande grundlagsförslagen, skulle sättas i fara.
Man har såsom sådana faror här synnerligen augit vit främmande trosbekänuares
kompetens till domare- och lärareembeten. Det har i
detta hänseende med afseende på katolska kyrkans medlemmar blifvit
anmärkt, att den kyrka, till hvilken de bekänna sig, ännu i dag, såsom
för ögonen varande företeelser visa, pretenderar att vara verldsherrskarinna
och sålunda af sina bekännare fordrar förbiseende af det lands lagar
och institutioner, hvari desse lefva och verka, liksom man ock erinrat
om det proselytmakeri, som, härflytande ur samma kyrkas åsigt om sig
såsom den enda saliggörande, ofta hos dess bekännare framträdt. Jag
medgifver de gjorda erinringarnes riktighet, om man åt ser den katolska
kyrkan sådan hon finnes och verkar vid nu pågående concilium i Rom.
Men lika visst som jag erkänner detta concilium som ett faktum, lika väl
må jag erinra om ett annat faktum, som vi ock hafva för våra ögon: huru
gestalta sig hela den öfriga katolska verldens åsigter och uppfattning af detta
concilii pretentioner och proklamationer? Så vidt jag funnit, inlägga staterna
och nemligen just de katolska sin protest mot detta beklagliga och barnsliga
sätt att gå tillväga och att tro, det några hundra kardinaler och prelater
i Rom skola kunna sätta sig till att stifta lagar, bindande för hela den
kristna verlden, lagar, hvilka strida mot hela den kultur, till hvilken de
katolska staterna sjelfva genom århundradens arbete kommit. Under sådant
förhållande synes mig i sanning den fara, som skulle utgå från ett sådant
proklamerande kollegium som conciliet, ej vara synnerligen stor. Må man i
detta hänseende dock erinra sig sjelfva den menskliga naturen: hitom oss
föreställa oss eu person i valet mellan lydnad för de lagar, som gälla i
det land, der han lefver och verkar, der han har sina närvarande intressen
att sträfva för, sin lycka eller olycka att vänta, samt å andra sidan
lydnad för sådana lagar, som proklameras skola blifva gällande i ett rike,
hvars tillvaro ligger i eu framtid, hvilken ingen dödlig kan beräkna: hvilketdera
landet, detta närvarande och exsisterande der han lefver och
finnes, eller det som efter conciliets försäkran i tidernas fullbordan lärer
kunna komma att finnas, — hvilketdera landet med dess lagar och insti -

238

Den 16 Februari, f. m.

tntioner tror man väl skall utöfva mesta inflytande på honom och för
honom ega största intresse? Vi tro ju —utan jemförelse i öfrigt — alla, åtminstone
lärer flen kristna religionen så, på tillkomsten af det nya Jerusalem,
såsom det i de heliga skrifterna omtalas. Följer deraf att vi icke
lefva och verka med intresse i vårt jordiska fädernesland? Jag tror ej
det. Hvad åter det befarade proselytmakeri angår i skolorna, så må
jag först säga, att i våra dagar fältet och sättet för sådant äro helt andra
än lärarens auktoritet, utöfvad i den offentliga, för allmänheten öppna
och under rektorns uppsigt ställda lärosalen. Och jag må vidare erinra,
att § 28 Regeringsformen redan medgifver rätt åt dissekerande till vissa
lärarebefattningar: i musik, ritning o. s. v. Skulle det då, ifall proselytmakeri
af läraren, utöfvadt under offentlig lärotimme, vore så verkligen
fruktansvärd^ vara mindre att befara och svårare kunna förehafvas under
eu lektion i musik än i matematik?

Men om katolicismen, enligt en ärad talares yttrande, vore eu protest
mot Staten, så vore, enligt samme talares yrkande, judendomen detsamma
mot kristendomen. Fn talare före mig har anmärkt det ensidiga
i detta sätt att uppfatta judendomens och kristendomens förhållande, och
äfven jag vill ett ögonblick uppehålla mig vid detsamma. Frälsaren säger,
att “han icke är kommen att upplossa lagen utan att fullborda densamma“,
och tillägger ytterligare, att “icke en prick af lagen skall förgås1*. Stiftaren
sjelf af kristendomen anger sålunda ej dess förhållande till judendomen
så negativt som den ärade talaren. Emellertid finnes dock något
i den förra — detta -fullkomnande'' — som saknas i den sednare, och
det är måhända i afseende på, detta, som judendomen skall vara en protest.
Låtorn oss då tillse hurudant de Svenske judarnes — ty om dessa,
ej om andra, är fråga — förhållande är till detta andra, som finnes i
kristendomen, ej i judendomen. Den ärade talaren yttrade, att religion
icke är dogmatik, utan hon är åskådningssätt och sedlighet. Detta
håller jag med om. Derföre när jag frågar: huru förhålla sig judarne
hos oss till det, som utöfver deras religion finnes i vår, så kan svaret icke
hemtas från något annat än från en blick på det sätt. hvarpå de framträda
i sin ställning till de politiska lagarne och i de enskilda menskliga
förhållandena. Der visar sig den praktiska religionen. Nåväl, hafva judarne
hos oss i det hela visat sig som en protest mot de Svenska lagarne
i det kristliga samhället? Hafva de proportionel begått flera brott än
de öfriga medborgarne? Hafva de visat större obarmhertighet och kärlekslöshet
mot lidande likar, än hvad som utmärkt oss kristna och protestanter?
Mine Herrar! svaret på dessa frågor är allom bekant, och det
ar sådant, att jag blyges om jag skulle utförligt utsäga detsamma. Det
må vi erkänna, att vi hafva intet att berömma oss af framför dessa judar
i religiositet, såvidt som donna består i verk och gerning, och endast dervid
kunna vi vid bedömande fästa oss, ty det innersta af hjertat känna
vi lika litet hos dem som hos hvarje annan menniska.

Nu säger man måhända: det är ej det nämnda, ej enstaka företeelser,
vi frukta af de främmande trosbekännarne; det är den kristliga anda,
som skall och bör finnas i vår lagskipning, det är denna anda, som är
i fara Jag klandrar ej, om eu sådan opinion skulle finnas, och är långt
ifrån att anse hvarje opinion såsom en fördom. Oro den det är* eller ej.

Den 16 Februari, t'', in.

21*

beror på de skal, som för densamma kunna anföras. Äro nu de. skal.
som för ifrågavarande, af den förste ärade talaren påpekade opinionen
kunna andragas, af den art att de rättfärdiga den? Låtom oss erinra
om hvilka dissenters här är fråga: om kristna, fast icke-lutherska, och om
judar. Hvad de förra angår, torde det ej behöfvas att vidare undersöka,
om de kunna enligt kristlig anda skipa lagar: de äro ju sjelfva kristna.
Tvifvelaktigare kunde saken synas med afseende på judar. Jag vill till
att börja med erinra, hvad sjelfva uttrycket: lagskipning i kristlig anda
angår, att dermed icke rätteligen kan förstås annat än ett utforskande
vid lagens skipning af dess eller lagstiftarnes anda och mening; förstår
man något annat, så vore det att lagskiparen skulle i lagen inlägga en
anda, som ej i den sjelf finnes, och derföre tror jag vi betacka oss. Men
efter denna erinran ställer sig då den förevarande frågan så: kan eu jude
ej fatta den rättsliga andan och meningen i vår lag, om han söker inintränga
i den? Stadna!'' han då vid att läsa lagen utantill, men eger ej
nog religiös bildning, ej nog utveckladt medvetande om rätt och orätt för
att riktigt uppfatta och tillämpa densamma enligt dess anda? Vi böra
komma ihåg, att det nu icke är fråga om Hinduer, om eldsdyrkare eller
djurdyrkare, utan om kristna och judar. Men dessa sednares religiösa
och moraliska lag är densamma som vår, och den som för vår juridiska
ligger till grund. Jag tror då icke, att man skall med skäl kunna säga
och icke heller ur de heliga skrifternas innehåll kunna visa, att judendomen
icke i lika grad utvecklar rättskänslan som kristendomen. Man
skulle härvid kunna såga: men eu viss försonande och kärleksfull anda
finnes dock i Nya Testamentet uttalad och åtminstone ej i lika grad i
det Gamla. Ja, detta är sannt, men jag återkommer här till frågan: har
erfarenheten visat, att hos vara judar, de som lefva under inflytandet af
vår bildning, brist på denna anda visat sig, brist på denna den kristna
bildningens anda hvad lagen beträffar, säatt vi skulle kunna ega skäl att
frukta, att de icke vore kapabla af den sedligt religiösa bildning, som är
nödig för att kunna vinna och ega en sann uppfattning och tillämpning
af lagen? Nej, af redan anförda skal. Men, invänder måhända någon,
låt ock vara att en sådan bildning för juden är möjlig, med denna vore
dock ingenting bevändt mot hvad som med den kristliga uppfostran skulle
vinnas. Miue Herrar, jag kommer åter till ett redan vidrördt: låtom oss
akta oss för att af domaren begära, att den anda i lagen, som han uppfattar
och tillämpar, skall innebära något annat än att genomtränga lagen
och dess bokstaf; vill lian lägga något mer deri, så blir det deri
mannens egen anda, men derpå vinner icke lagskipniugen. Visar således
erfarenheten, att judarne i vårt land ega tillräckligt religiöst medvetande
för att kunna fatta Sveriges lag till bokstaf och anda, då är det nog.
något annat eller mera begära vi icke.

Slutligen har man speciel! anmärkt i fråga om “uppfattning af andan"
beträffande judarnes ställning såsom lärare: att om läraren i historia
vid universitetet vore jude, huru skulle han då kunna framställa den
del af historien, som handlar om kristendomens utbredning och verkan ?
Det är för Herrarne måhända bekant, att det sätt, hvarpå hvar och eu,
som söker en akademisk lärarebefattning, skall visa tillbörlig skicklighet
och duglighet i sitt ämne, består deri, att lian skall utgifva af trycket en

*240

Den IG Februari, i. ni.

afhandling samt hålla en föreläsning, båda öfver ämnen som han sjelf
valt; men att han derjemte skall hålla eu andra föreläsning öfver af vederbörande
fakultet uppgifvet ämne. Låtom oss nu tänka, att den sökande
är jude och att han sjelf, till afhandling liksom till föreläsning, valt ett
ämne t. ex. ur gamla historien, hvaruti icke kristendomen vidröres. Återstår
då lör fakulteten att förelägga den sökande ett föreläsningsämne,
och väljer fakulteten dervid ej ett ämne, som är egnadt att pröfva hans
skicklighet äfven i den kristna historiens uppfattning och framställning,
så är det sannerligen dess fel. Den väljer utan tvifvel just för eu sådan
sökandes pröfning ett sådant ämne, som på det närmaste berör kristendomens
inbytande i historien. Nåväl, eger då den sökande förmåga att
derför göra reda. så har han ju de facto vederlagt den ärade talarens
påstående om omöjlighet; eger han icke denna förmåga, så har lian icke
nöjaktigt fullgjort de prestanda, som erfordras för den sökta tjensten,
och underkäunes då, enligt grundlagens stadgande, på grund af bristande
"skicklighet".

Hvad dernäst angår förslaget att utsträcka valbarheten till riksdagsmannakallet,
som afses med förändringen af 26 § Riksdags-ordningen, så
bär man äfven i afseende å detta yttrat den farhåga, att genom dess
antagande möjligen i Svenska lagarne sjelfva skulle kunna inkomma eu
anda, som ej vore kristlig eller kristligt protestantisk. Härvid må nu för
det första anmärkas, att de främmande trosbekännarne hos oss äro så
få, och att de förmodligen äfven under flera generationer komma att så
förblifva, att något öfvervägande inflytande af dem på andan af våra lagar
ej är att vänta, äfven om några främmande trosbekännare skulle
blifva valda till medlemmar i den lagstiftande myndigheten. I sjelfva
verket lider den anförda farhågan, och ej mindre den hemska målning af
Högsta Domstolen, som står att läsa i den utdelade flygskriften, af det
fel att fördjupa sig i möjligheternas vidsträckta rike utan att tillse, huruvida
dessa möjligheter höra, om ej till verkligheten, åtminstone till sannolikheterna.
Sådant tillhör ej eu praktiskt beslutande församling. Jo, säger
man, men det han ju dock i framtiden blifva annorlunda. Visserligen,
men, raine Herrar, vi stifta lag för oss och våra närmaste efterkommande
och må prisa oss lyckliga att så finna en lämplig lag; men må vi
akta oss för pretentionen att vara i stånd till stiftande af en så oföränderlig,
att den tillika med säkerhet skall duga för våra barnbarnsbarn — må vi
lemna åt dem att tänka och handla för sig, ifall nu ofÖ! utsedda händelser
inträffa. Men till det sagda vill jag lägga ännu ett, och ett mera
egentligt bevisande; jag vill erinra om, att vi samtidigt med den nya Riksdags-ord
ningens antagande äfven bestämde oss för att hafva kyrkomöte,
och att detta eger vdo vid alla förändringar, som beröra kyrkliga förhållanden;
så till vida visa dessa nya anordningar sig onekligen ganska
goda och välbetänkta till förmån för politisk frisinthet emot i religiöst hänseende
olika tänkande, utan att genom inrymmande åt dem af politiska
rättigheter fara för kyrkan uppstår. Skulle nemligen emot all sannolikhet
den ringa minoritet af dissenters, som genom det föreliggande förslagets
antagande kunde komma in vid Riksdagen, kunna förleda Riksdagen till
antagande af icke-kristliga lagar: nåväl, då finnes för sådana fall ju ett

lagligt

Den lfi Februari, f. m.

241

lagligt forum i detta Kyrkomöte, som har att bevaka kyrkans rätt i fall
denna af Riksdagen skulle trädas för när. Gör Kyrkomötet ej det, så är
det dess fel att ej begagna sin rätt, ej ett fel i nu föreliggande lagförslag.
Men, såsom redan sagdt, hela denna förespeglade fara vid att låta äfven
några dissenters komma med i Riksdagen, hvilar i sjelfva verket på en
chimére: att denna ringa minoritet skulle komma att ingripa i kyrkliga
beslut och dervid blifva mäktigare än vi sjelfva, den stora majoriteten,
vore.

Med det sagda tror jag mig nu hafva visat, att godkännandet af den
föreslagna grundlagsförändringen icke blott icke är stridande mot, utan
att det tillika är en fordran och följd af kristendomen och den kristliga
karakteren åt Staten — så snart man nemligen alltid observerar den begränsning,
som så väl i afseende å vissa embeten som deras utöfning i
förslaget blifvit bestämd. Dermed har på samma gång rättvisan af samma
förslags antagande — hvilket är den andra synpunkten för dess betraktande
— blifvit visad, hvilket ock är helt naturligt, så snart fordran af
likhet inför lagen, såsom den basis hvarpå det moderna samhällets lagstiftning
hvilar, blott är det formelt-juridiska uttrycket för hvad som såsom
religiöst-sedlig lag lyder: att älska sin nästa såsom sig sjelf.

Men är detta förslag rättvist, så är i sjelfva verket dermed ock, och
för det tredje, redan ett svar lemnadt på frågan, om det är nyttigt, och
dess genomförande nu “högst nödvändigt“ •— hvarom en ärad talare frågat.
Det finnes nemligen, mine Herrar, i stort blott ett nyttigt, för Staten
som för den enskilde: det rätta. Och då så är, må man ej heller
emot antagandets nytta nu komma med den anmärkning, att de dissenterande
äro hos oss så få, att i följd deraf den föreslagna lagförändringen
ej vore nödig, då det vore mindre vigtigt om dessa få vore i mistning af
några rättigheter. En sådan anmärkning hvilar på ett fullständigt misskännande
af betydelsen af rätt och rättvisa, dervid skilnaden i orätt
deraf om få eller många lida, blir ingen; har man en lag, som förorättar
en eller tio eller hundra: orättfärdigheten vid denna lags handhafvande
ökas eller minskas icke deraf. Väl kan man i ett ekonomiskt mål taga
hänsyn till mängden, t. ex. i fråga om en viss anordning i fattigvården
yrka, att den icke är nödig, om det blott finnes få fattiga, ty man menar
i sådant fall dock icke att det ej gör mycket om, vore det ock blott
några få, som svälta ihjäl, utan man menar, att den laga anordningen är
onödig derföre, att då de fattige, som den skulle afse, äro så få, så
kunna de utan denna laga anordning på annat sätt blifva lijelpta. Men
så är det icke i fråga om rätt och dess betryggande genom lag, emedan
det ej finnes något “annat sätt11 att ersätta liden oförrätt, utan tillskyndande
af sådan blir orätt redan mot en eller få utöfvad, i förhållande hvartill
utöfningen mot dera blott är repetition, ej en förstoring eller ändring af
den orättvisa, som, likadan, fanns redan första gången orätten skedde.

Men är ock svaret på frågan om reformens nyttighet i sjelfva verket
gifvet i och med det på frågan om dess rättvisa; så hindrar
detta dock ej att vi äfven från de speciela nyttighetssynpunkter, som
blifvit anförda, kunna betrakta densamma. Dessa nyttighetsskäl äro, jag
kan ej neka det, i mitt tycke egna nog och ej mindre eget är det sätt,
Rilcsd. Prof.. 1870. ‘J Afd. 1 Band. 16

242

Den 16 Februari, f, m.

hvarpå de blifvit kombinerade med synpunkten af rättvisa. Den första
ärade motståndaren till förslaget har t. ex. i förevarande hänseende anfört,
att judendomen är en nationalitet, och att denna nationalitet väl
har vilja och förmåga att tränga sig in bland andra folk; men deremot
icke har vilja och förmåga att med något annat folk assimilera sig. Jag
kunde häremot använda det argument att, vore påståendet om denna
judarnes oförmåga af assimilation med andra folk sannt, så, hvad man i
öfrigt kunde säga om antagandet af de hyllande lagförslagen, detta antagande
vore med säkerhet oskadligt, emedan de, hvilka de förnämligast
afse, i allt fall ej egde förmåga att begagna sig af den rätt till deltagande
i vår offentliga verksamhet, som sålunda vore dem medgifven. Men
jag skall ej begagna detta argument, utan jag skall i stället gifva ett annat
skäl till att judarne hittills ej fullständigt hafva assimilerat sig med oss
och deltagit i vårt offentliga lif. Detta skäl, mine Herrar, är att vi i
våra lagar hittills förbjudit dem denna assimilation, utestängt dem från
detta deltagande och gjort dem till Statens stjufbarn. Och i sjelfva verket
gäller detsamma om ett annat klander mot judarne, hvilket af det förra
blott utgör ett något gröfre, handgripligare uttryck: de duga, heter det,
endast till handlande och schackrare, enligt hvad erfarenheten visar. Men
hvadan eu sådan erfarenhet? Deraf att vi förbjudit dem annan verksamhet.
Låtom oss taga oss till vara, mine Herrar, för att klandra judarne
för hvad vi sjelfve tvungit dem till: vi klandra då ej dem, utan klandret
träffar oss, som ej gifvit dem större rättigheter. Låtom oss gifva dem
sådana, och sedan få vi se om de sakna förmåga att begagna dem. Så
alldeles utan erfarenhet, och denna till deras fördel, äro vi för öfrigt redan nu
ej. Judarne få enligt sednare tids lagar besitta jordegendom på landet,
och de finnas, som i denna egenskap blifvit valde till ordförande i kommunalstämman
— i förbigående sagdt, ett ganska talande argument mot
befintligheten af den påstådda allmänna opinionen mot medgifvande af
rätt åt dem att bekläda offentliga platser. Nåväl: hafva de på nämnda
platser visat sig odugliga eller blott egennyttiga? Visst ej, enligt hvad
allmänt intygas. — Man får i sjelfva verket ej, då det faktiska förhållandet
är, att judarne ej assimilerat sig eller att de blott varit handlande
till följd af att de ej fått annorlunda, vända om satsen och i stället
säga: att de ej gjort annat: bör vara grund till att de heller aldrig skola
få det — grund till förkastande af lagen. Men väl kan i afseende på denna
lag frågas, om det är nyttigt för Staten att sålunda fortfarande inom sig
hafva stjufbarn? Detta, menar jag, är icke nyttigt, ty deraf skall med
nödvändighet följa, att dessa Statens stjufbarn måste känna sig mer eller
mindre främmande och likgiltiga för det fosterland, som utan tillräckliga
skäl utestänger dem från sådana medborgerliga rättigheter, för hvilkas
utöfning deras religiösa bekännelse och deras förhållande till lag och sed
icke lägger något hinder.

Den andra ärade motståndaren till förslaget har sagt, att det vore
oskäl att bifalla det, då judarne icke uppfylla de vilkor, som fordras för att
vara Statens embetsmål!, ty dertill erfordras att de skola vana kristna
och bekännare af den lutherska läran. Mig förefaller, som om detta sätt
att resonnera är att vända upp och ned eller bak och fram på frågan;
här är ju denna ej om de uppfylla nu gällande lags fordringar i nämnda

Den 10 Jfobvuari, f. au $43

hänseende, derom kan jn ej tvist finnas, då lagen föreskrifter, att embetsman
och riksdagsmän skola bekänna den rena evangeliska läran, utan
frågan är just den om dessa vilkor fortfarande i meranämnda hänseende
skola stadgas af lag: om lagen derom skall bibehållas eller ändras. Ja,
fortfar denne ärade talare, nämnda lag skall bibehållas, ty judarne hafva
fått nog af rättigheter redan, må nöja sig med dem och ej pocka på

ännu flera. Jag kan ej veta, om de äro nöjde med hvad de redan
fått eller ej. Men jag anser detta ock ej vara af afgörande betydelse.

Hvad jag deremot anser af vigt, det är att komma till klar insigt och öfver tygelse

om, huruvida vi ega skäl att vara nöjde och stadna vid hvad vi
gifvit dem af rätt, eller om vi böra anse oss äfven derutöfver ännu gifva
dem något mera.

Jag har i detta mitt anförande sökt besvara denna fråga. Detta
svar kan enligt min tanke ej vara tvekan underkastadt. Eftersom vi,
om vi qvarstå vid nuvarande lag, icke uppfylla hvad kristlig anda

fordrar, icke heller fordran af rättvisa — som af kristendomen blott är reflexen
och användningen i Staten och dess lagar — icke heller slutligen
med klokhetens bud, enligt hvilket intet hinder af Staten bör läggas
för att, om alla och hvarje dess medborgare bör vara vid fosterlandet
med hela hjertat fästad, vara den bästa patriot; — eller kort sagdt:
eftersom kristendomens fordringar icke uppfyllas då vi förbjuda dissenters,
på grund af deras religiösa bekännelse, medborgerliga rättigheter och
medborgerlig verksamhet, som icke till arten af sin utöfning är beroende
vare sig af lutherdom, katolicism eller judendom; och eftersom dermed
ock rättvisa och billighet icke heller komma icke-lutherska kristna och
judar hos oss fullt till godo, äfven med allt hvad vi hittills gifvit dem
af rättigheter; men deremot bådadera kommer att ske genom antagande
af nu hvilande förslag till grundlagsförändringar - derföre får jag för
min del yrka bifall till desamma.

Herr Ehrenborg: Ämnet är vidlyftigt behandladt, tiden långt

framskriden, och Kammarens ledamöter börja redan tröttna. Allt detta
gifver mig föga utsigt att vinna någon uppmärksamhet för hvad jag kunde
hafva att anföra. _ Jag har derföre beslutat att afstå från att yttra något i
de punkter, der, i anledning af föregående talares yttranden, anteckningar
skett. Jag gör det med saknad, men jag anser det vara min pligt. Jag
vill således inskränka mig till att antyda min ställning till denna lika
svåra som vigtiga fråga.

I samma mån som utvecklingen fortgår af å ena sidan det politiska
och å andra sidan det kyrkliga lifvet, i samma mån uppstå ständigt ökade
svårigheter vid den lagstiftning, som måste afse både Statens och kyrkans
intressen. Orsaken härtill ligger i den identitet, som hos oss eger rum
mellan stat och kyrkan, och svårigheten häfves först då, när kyrkan tillerkännes
rätt att sjelf stifta sina lagar och utöfva sin styrelse. Detta
önskningsmål anses emellertid aflägset, sedan Statens och kyrkans förhållanden
under århundraden sammanväxt; och under tiden tillkommer det
statsmakterna, såsom lagstiftare ej blott för Staten utan äfven för kyrkan,
att, med förenadt afseende å bådas rättmätiga anspråk och med fördragsamhet
ej blott mot dissenters utan ock mot kyrkan, å ena sidan

Den IG Februari, f. m.

244

söka i Statens intresse tillegna densamma alla dess medlemmars krafter
och, oberoende af deras religiösa bekännelse, gifva dem rent statsborgerliga
rättigheter, men ock å andra sidan lemna kyrkan befriad från allt
inflytande af främmande element. Det är lätt att i allmänhet uttala
den grundsats, som här är den rätta. Den lyder så: Hvarje samhälls medlem

bör, oberoende af sin trosbekännelse, hafva statsboigerliga rättigheter,
men tillika böra dissenters lika litet ega befogenhet att blanda
sig i Statskyrkans som Staten i deras religiösa angelägenheter. Men huru
tillämpa denna grundsats under våra statskyrkliga förhållanden, och huru
är den utförd i de två förslag, som nu föreligga till afgörande? I det
första, som angår ökad kompetens till embeten och tjenster, är grundsatsen
följdriktigt genomförd, derigenom att förslaget är beledsagadt af en
bestämmelse, att ärenden, som angå religionsundervisning och religionsvård,
få icke handläggas af andra än bekännare af den rena evangeliska
läran. Uti det andra förslaget, som angår kompetens till riksdagsmannaskap,
är deremot samma grundsats icke följdriktigt genomförd, ty der
saknas bestämmelse derom att dissenters icke ega deltaga i beslut, som
röra statskyrkan. Ur nu angifna synpunkt blir det första förslaget för
mig antagligt, men deremot icke det andra, förrän detta sednare blefve
beledsagadt med ett på lämpligt ställe i grundlagen insatt tillägg af det
innehåll, att ej annan än kristen-protestantisk trosbekännare (d. v. s.
desamma som för närvarande äro till riksdagsmän valbara) eger att deltaga
i beslut rörande Svenska kyrkan.

Detta om grundsatserna. Ser man åter saken från synpunkten åt
de sannolika praktiska olägenheter, som af förslagen blifva en följd, gestaltar
sig förhållandet på omvändt sätt, ty det första förslaget är förenadt
med den stora olägenhet, att då kompetensen är utsträckt till domareembetet,
så måste ärenden, som tillhöra ett. och samma embete,
på olika personer fördelas vid hvarje inträffande religionsjäf. Då således,
enligt min uppfattning, det första förslaget kan föranleda trassel och förvecklingar,
men deremot det andra, om än af ringa praktisk betydelse, dock
är principielt oantagligt, så är det för en representant, som ömmar för
både Statens och kyrkans intressen, i sanning ej lätt att i frågan komma
till decision; och det är med tungt sinne jag framträder till urnan, ty
huru frågan än utfaller anser jag, att utgången icke uppfyller ömsesidigt
billiga fordringar. Om nemligen båda förslagen eller ettdera förkastas,
hvad blir då följden? Jo, i lagstiftningen qvarstår då en för Staten hvarken
gynnsam eller hedrande inskränkning, i följd af hvilken samhällsmedlemmar,
som förvärfvat sig de qvalifikationer, hvilka erfordras för embetsmanna-
eller representantkallets aldra flesta eller rent statsborgerliga
funktioner, äro fortfarande och mot sin vilja derifrån stängda. Om första
förslaget antages, så kan derigenom uppstå ett virrvarr i vår lagskipning.
Antages åter det andra förslaget, anser jag att Representationen genom
ett sådant beslut visar en missaktning och, kanske mot sm vilja, gör sig
skyldig till en rättskränkning mot Svenska kyrkan. Under sådana toihållanden
bär jag dock förlikat mig med bristerna i det principielt riktiga
första förslaget; ty jag finner mot dessa ett antagligt korrektiv i
Regeringsformens stadgande om att Konungen skall utnämna efter förtjenst
och skicklighet. Så länge nemligen det icke blott råder hos vårt

Den l(i Februari, f. m.

245

folk motvilja mot t. ex. en mosaisk bekännares beklädande af domareembete,
utan detta embete bär i dess utöfning den religiöst kyrkliga
prägel, som uppenbarar sig i vid sessionens början hållen luthersk gudstjenst,
i den af domaren förestafvade vittneseden vid Gud och evangelium,
i domarens åliggande att varna vittnena för edens missbruk, ja uti hela
ransakningsväsendet, så vågar jag antaga att Konungen såsom statskyrkans
summus episcopus icke kan annat än ytterst undantagsvis anse en
person af en från statskyrkans till den grad skiljaktig bekännelse vara
för domareembetet under närvarande förhållanden “skicklig-1; och detta
torde äfven gälla såsom en garanti mot den befarade möjligheten, att
Högsta Domstolen kunde komma att räkna så stort antal medlemmar af
främmande trosbekännelse, att den icke skulle kunna afdöma religionsmål.

Hvad det andra förslaget beträffar, så skulle jag vilja bifalla det för
de statsborgerliga rättigheternas skull, men det är för mig principielt
oantagligt, om ock i tillämpningen konseqvenserna deraf blott sällan
skulle inträffa. Jag befarar att antagandet af detta förslag skulle gifva
mången anledning att separera från Svenska statskyrkan, sedan de funnit
densamma vara lagligen ställd under inflytelse af personer, hvilka, om än
aldrig så förträffliga medborgare, dock förkasta hela den grund och bekännelse,
hvarpå kyrkan hvilar.

Med dessa ord har jag i korthet velat uttala min ställning till frågan.
Jag inser allt för väl att man under den opinion, som nu råder, kan
genom framkastande af betänkligheter förverka det lilla mått af förtroende
man såsom representant kan hafva. Jag underkastar mig att
af mången blifva dömd såsom ofördragsam; men jag erkänner det icke; ty
hos den, som fått plats i en representation, hvilken stiftar lagar ej blott
för Staten utan äfven för kyrkan, fordrar just fördragsamheten att han
konsidererar såväl kyrkans som Statens rätt.

Herr Staaff: Äfven jag får börja med samma förklaring, som Herr
Ehrenborg förutskickat sitt anförande, att tiden är så långt framskriden,
att jag i betraktande af det stora antal talare, som vänta att erhålla ordet,
nödgas i betydlig mån förkorta hvad jag ämnat andraga och skall
nöja mig med att endast förklara, att, ehuru jag icke finner i någon
måtto underligt, att emot förevarande förslag framställts vissa betänkligheter,
jag likväl anser dessa icke vara af beskaffenhet att hindra förslagets
antagande.

Hvad angår främmande trosbekännares kompetens till embetsmannabefattniugar,
så har nu tvifvel yppats egentligen om deras lämplighet att
handhafva lärare- och domarebefattningar. Vore nu fråga att i och med
antagandet af det hvilande förslaget] göra en mängd t. ex. mosaiske trosbekännare
till domare och anförtro dem detta embete i åtskilliga orter
af landet, skulle ej heller jag med min röst bidraga till förslagets framgång,
men vi måste ihågkomma, att en sådan lag som den föreslagna,
hvilken, då den egentligen afser att uppställa en stor grundsanning, icke
kan neddragas till att i sig upptaga stadgande!! till förekommande af möjligt
missbruk, utan måste hålla sig till allmänna bestämningar, ingalunda
innebär någon trängande fara, så länge man får antaga att vid tillsättande
af nyssnämnda embeten vederbörande myndigheter icke på oförnuf -

246

Den 16 Februari, f. m.

tigt sätt tillvägagå. Jag syftar derpå, att, så länge i en ort sådant föreställningssätt
råder, att en domare, som bekänner mosaiska religionen,
icke skulle blifva med välvilja emottagen, böra och kunna ej lämpligen myndigheterna
åt sådan person uppdraga domareembetet. Man måste derjemte
taga i betraktande, att det från denna lags antagande dröjer många
år, innan de, som komma i åtnjutande af deri stadgade förmåner, hunnit
dertill förvärfva sig kompetens och lagen sålunda kan tillämpas, och under
dessa år skall denna fråga hinna att taga ännu stora steg framåt, och den
befarade obenägenheten för densamma i landsorten minskas. Dessutom
förekommer ju stadgandet, att ingen må till domare å landet nämnas,
som icke tillförene med sådan verksamhet sig befattat, och då det för
tillfälligt utöfvande af denna befattning i allmännet erfordras domarens i
orten förslag och Hofrättens förordnande samt, enligt min öfvertygelse,
domaren i ort, der menigheten ej skulle välvilligt emottaga eu domare af
mosaisk trosbekännelse, icke kommer att till förvaltande af detta embete
föreslå eller Hofrätten sådan förordna, tror jag de befarade olägenheterna
finnas blott å papperet, ej i verkligheten.

Hvad slutligen beträffar medgifvandet för främmande trosbekännare
att utöfva riksdagsmannakallet, anser jag i motsats mot föregående talare
ännu mindre svårighet möta att här vid lag förlika sig med den föreslagna
lagen; ty man måste se bra långt in i framtida möjligheternas område,
för att befara, att eu sådan trosbekännares åsigt i kyrkliga frågor skall
på Riksdagens beslut medföra afgörande inverkan. Dessutom tror jag
någon garanti, såsom Herr Ribbing nyss yttrat, förefinnas i Kyrkomötets
veto i dylika frågor och den aldra största garanti deri, att, om än sådant
jäf icke finnes i författningen tydligt utsatt, likväl grannlagenheten skall
bjuda främmande trosbekännare att afhålla sig från deltagande i öfverläggning
och beslut rörande rent kyrkliga frågor.

På grund häraf förklarar jag mig lemna mitt bifall till det hvilande
förslaget.

Herr Adlersparre: Det motstånd ifrågavarande förslag till ändring
af grundlagen nyss fått röna, berättigar mig att med några ord framföra
hvad hufvudstadens mosaiska trosbekännare genom deputation i
denna för dem högst vigtiga angelägenhet till mig yttrat. Långt ifrån
att uttala någon missbelåtenhet med förslaget, som skulle det vara för
dem otillfredsställande, på sätt en ledamot af Kammaren antydt, förklarade
de, att de med det lifligaste intresse omfattade den föreslagna ändringen
och med tillfredsställelse och tacksamhet skulle helsa dess genomförande.

Förslaget, sade de, omfattades af dem med det lifligaste intresse,
enär på detsammas framgång berodde deras medborgerliga välbefinnande
och trefnad i ordets högre bemärkelse. Att dessa ord utgingo från hjertat
kunde ej missförstås. De beklagade att Sverige, som vore deras fädernesland,
för hvilket de ville uppoffra allt, utom deras religion, förnekade dem
att anses som fosterländske män, att Svenska lagen utan hänsyn till
deras kunskaper, fosterlandskärlek och bidrag till Statens bestånd, behandlade
dem såsom främlingar, ovärdige att utöfva medborgarens högre pligter.

Den 16 Febrnari, f. m.

247

De framhöllo orättvisan af att de, som buro tungan af alla en medborgares
skyldigheter, förvägrades likställighet i rättigheter.

Med dessa eller liktydiga ord anhöllo de, att till denna Kammare
måtte framföras deras varma önskan, att ifrågavarande ändringar i Regeringsformen
och Riksdags-ordningen måtte bifallas.

Här bör ihågkommas det bud, som är den ofelbaraste proberstenen
på äktheten af kristlig anda: allt det 1 viljen menniskorna skola göra
eder, det gören I ock dem. Men måhända svarar man med en axelryckning:
nådig domare, denna enkla sanning är numera föråldrad och
fördomarnes tid är förbi. Låtom oss dock eftertänka, huru vi skulle
befinna oss, hvad våra fordringar vore, om vi, födde i ett land, som pålade
oss medborgarens alla bördor, men, på grund af vår religion, förnekade
oss allt deltagande i Statens politiska lif. Månne ej vi då skulle
ropa på rättvisa?

De oegentligheter, svårigheter och förvecklingar m. m., som en föregående
talare befarat blifva en följd, om detta förslag antoges, synas mig
vara endast torna hjernspöken. Man eger ej rätt att vid en lags tillämpning
förutsätta bristande omdöme och urskiljning; och icke heller
är en sådan förutsättning af någon vigt, då frågan gäller att på sanningens
altare offra sekelgamla fördomar.

Af alla de skäl, som blifvit mot förslagets antagande anförda, är det
blott ett, som kommit mig att tveka, om jag borde bidraga till dess framgång,
och detta är den Svenska allmogens förmenta ovilja mot främmande
trosbekännare, och att man i landsorten skulle med bedröfvelse emottaga
underrättelsen att Riksdagen antagit förslaget. Men då vi här, vid 1867
års riksdag, hörde många aktade medlemmar af Bonde-Ståndet, och deribland
äfven en representant från Dalarne, förklara, att så icke var allmänneligen
fallet, så tror jag verkligen, att tiden nu är att bryta denna
qvarlefva från en rå medeltid. Derjemte tror jag förvisst, att den
Svenska allmogen med sina naturligen frisinnade tänkesätt snart skall
inse hvilket missbruk det är att begagna Kristi lära till försvar för förföljelser
och orättvisor. I annat fäll vore det i sanning att segla under
falsk flagg, att med kristendomens standar högt i topp ställa den gamla
ormen till rors och styra en kurs rätt i strid emot kristna lärans klaraste
och mest välsignelsebringande sanning. Lika litet kan man försvara
en stor rättsprincips förkastande, derföre att man vid principens tillämpning
befarar en eller annan olägenhet. Anstränger man tanken och beväpnar
den med kritikens mikroskop, skall man utan tvifvel i hvarje
sanning finna några dunkla fläckar. Vi veta, att ju bjertare solen belyser
korset, desto mörkare falla skuggorna deromkring. Här, såsom vid hvarje
steg framåt, blifva de goda frukterna öfvervägande, men komma sannolikt
att medföra några faror, som fordra vaksamhet och strid. Men det är
just denna strid som är vilkoret för allt högre lif.

Man har velat skrämma oss med, att kyrkan skulle råka i fara, —
och detta för antagandet af ett bud, som hon sjelf dagligen förkunnar!
Den kyrka, som darrar för rättvisa, som i verldslig makt söker sin säkerhet,
fruktar jag, är en kropp utan anda, ej liknelig med vår rena evangeliska
kyrka, som långt ifrån att störtas af stormarne, tvärtom slår djupare rötter
och blir fastare beståndande. Är Svenska kyrkan byggd på det rätta

248

Den IG Februari, f. in.

hälleberg, är hennes lära ett uttryck af gudomlig sanning, eger hon moralisk
kraft att lära oss genom detta lifvet ingå i ett tillkommande bättre
lif, — då är jag viss att hvarken jude eller katolik kan skada henne.

Hvad innebär i sjelfva verket den föreslagna ändringen i politiskt afseende?
Är det eu fördel blott för främmande trosbekännare? Nej, den
åsyftar jemväl en utvidgad rättighet äfven förSvensk kommun, då denna
hädanefter finge tillgodogöra sig den medlems krafter, hos hvilken man
funnit den största förmågan. Om vi vägra vårt bifall till förslaget, hvem
motverka eller förorätta vi då? Icke blott juden och katoliken utan ock
hvarje kommun, som härigenom förvägras att välja det ombud den helst
önskade. När frågan sålunda är om vi skola tillerkänna oss sjelfva en
större politisk rättighet än hvad vi för närvarande ega, så tvekar jag icke
vara nog egoist i detta fall att bevaka min egen fördel och tillstyrka bifall
till båda de föreslagna ändringarne.

Herr Nils Larson: Redan förut, då denna fråga för tre år sedan

förelåg till behandling, har jag uttalat min mening och egnat mitt odelade
bifall till förslaget och skulle nu, sedan så många utmärkta anföranden
blifvit för bifall till detsamma afgifna, kunnat nöja mig med att instämma
i dessa, om ej en omständighet förefunnes, som berättigar mig att tillägga
några ord.

Det har nemligen alltid varit vanligt, så långt jag kan minnas tillbaka,
att, då fråga varit å bane att i lagar ingjuta eu mildare anda, man
å den sida, från hvilken motstånd rönts, åberopat såsom skäl, bland annat,
att hos den stora massan af folket sådana tänkesätt vore rådande, som
icke vore förenliga med den då föreslagna lagförändringen. Likväl har
det, sedan flera i frisinnad riktning föreslagna förändringar kommit till
stånd, visat sig att något motstånd mot dessa förändringar alldeles icke
hos allmogen förefunnits, och derföre trodde jag, att den gamla välkända
taktiken att i frågor, som misshagade, skjuta allmogen framför sig, snart
skulle befinnas utnött och oanvändbar; men den har ej allenast i offentliga
pressen utan äfven i dag i denna Kammare ånyo tillgripits. Man har
sagt att, om förevarande förslag antoges, detta beslut skulle framkalla
ovilja hos befolkningen i landsorten. Jag är sjelf medlem af denna allmoge
och tilltror mig derföre kunna någorlunda bedöma den saken.

Obestridligt är, att den mindre upplysta delen af folket är mycket
mottaglig för intryck af den anda, som genomgår lagstiftningen, derföre är
det ock tydligt, att, vid tiden för en lagförändring mången skall befinnas
till sedlig karakter och tänkesätt qvarstående på den gamla lagens ståndpunkt;
men också endast deraf är det förklarligt, att ännu för det närvarande
en viss religiös intolerans gör sig gällande i allmogens föreställningssätt.
Då jag sålunda medger, att tänkesättet hos en del af befolkningen
måhända är sådant, som man velat påbörda allmogen i allmänhet, beder jag
Eder, mine Herrar, märka, att detta medgifvande rörer med få undantag
endast den minst upplysta delen af allmogen; ty jag vill emot detta medgifvande
påstå att dessa intoleranta tänkesätt icke hafva någon styrka. Jag
påstår, att intet egentligt motstånd är riktadt mot den reform, som nu är
föreslagen; jag påstår, att det åberopade tänkesättet skall försvinna, så
snart lagförändringen väl blifvit genomförd; jag påstår tillika, att just då

Den 16 Februari, f. in.

249

hos en del af folket tänkesättet icke kan vara så upplyst, att det inser
nödvändigheten af en så genomgripande förändring som denna, det är de
mera upplystes pligt att gå i spetsen för de andra. Skulle man vänta till
dess de minst upplyste vore färdiga att taga initiativet till eu reform,
blefve den väntan för lång. Huru hade det väl gått t. ex. med upphäfvandet
af trolldomslagarne i förra århundradet, om man vädjat till Dalallmogens
dåvarande tänkesätt rörande nödvändigheten deraf? Det samhälle,
der ej den upplysta delen åt befolkningen söker leda den mindre
upplysta i framåtskridande, det samhälle, fruktar jag, blottställer på ett
betänkligt sätt sitt anseende i den civiliserade verldens ögon. Jag vill ej
att det Svenska namnet af sådan orsak skall lida en hård dom. 1 hvarje
afseende anser jag det vara orätt att kasta skulden på den oupplysta delen
af befolkningen, då man vill göra motstånd mot en reform. Att försöka
med andra fylla den plats, som man eljest skulle nödgas sjelf intaga inför det
upplysta omdömet, det är en manöver, mot hvilken jag måste kraftigt protestera.
Må man lägga sitt “nej“ i urnan, om man vill och anser sig hafva skäl
dertill, men då också sjelf stå öppet fram och bära hela ansvaret derför.

Emot Konstitutions-Utskottets förslag N:o 2, eller frågan om ändring
i 26 § Riksdags-ordningen, har en talare anmärkt, att detta förslag skulle
vara principielt oriktigt, då det icke uppställer enahanda undantag i Råga
om främmande trosbekännares iätt att deltaga i behandlingen af förekommande
frågor'', som för embets- och tjensteman af främmande troslära gjorts
i förslaget till ändring af 28 § Regeringsformen, och derför ansett för sig
omöjligt tillstyrka bifall till detsamma. Jag skall deremot försöka visa,
att förslaget öfverensstämmer med den princip, som grundlagen i hithörande
afseende sedan länge uppställt. Riksdags-ordningen medger nemligen redan
rättighet för annan kristen protestantisk trosbekännare än lutheran att bekläda
riksdagsmannakall och har icke uppställt hinder för sådan trosbekännare
att deltaga i behandlingen af hvarje vid riksdagen- förekommande
ärende. I afseende å nu ifrågasatt utsträckning af denna rättighet till bekännare
jemväl af mosaisk och icke protestantisk kristen lära har derföre
Utskottet icke heller kunnat föreslå någon inskränkning, analog med det
undantag som gjorts i Konstitutions-Utskottets förslag N:o 1, så att riksdagsman
skulle vara förhindrad att deltaga i vissa vid riksdagen förekommande
frågor. Hade man gjort en sådan inskränkning, skulle man
hafva frångått den princip, som redan finnes i grundlagen uttalad, och i
sådant fall hade det väl med skäl kunnat sägas, att förslaget varit principielt
oriktigt. Att man nu skulle återtaga eller rubba denna princip,
har jag ej hört någon påyrka, och det torde så mycket mindre komma i
fråga, som af densamma icke uppstått någon olägenhet. Ofriga invändningar
emot den föreslagna ändringen af 26 § Riksdags-ordningen likasom
de emot förändring af 28 § Regerings-formen anförda betänkligheter,
anser jag vara af flere talare så fullständigt vederlagda och båda förslagen
så sakrikt behandlade, att jag ej finner nödigt att vidare yttra mig i ämnet,
och jag slutar derföre med att öppet förklara, ej blott för denna Kammare
utan äfven för mine komitenter i landsorten, att jag röstar för odeladt
bifall till ifrågavarande förslag.

Med tilkännagifvande att ytterligare 25 ledamöter anmält sig att erhålla
ordet, hemställde Herr Talmannen att med den vidare öfverläggnin -

250

Den 16 Februari, e. m.

Sen vsifmU^ ™ätte få anstå till det fortsatta sammanträde, som komme
att hållas i eftermiddag. Denna hemställan bifölls, hvadan Kammarens
ledamöter nu åtskiljdes kl. ''/2 4 e. m., men sammankommo åter

Kl. 6 e. m.

§ 4.

k ortsattes den på förmiddagen började öfverläggningen rörande första
och andra punkterna af Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1 med
uppgift å hyllande förslag till ändringar i grundlagar^.

Herr Printzensköld: Om ifrågavarande förslag till ändring i Regeringsformen
nu för första gången läge på Riksdagens bord, kan jag icke
neka, att jag skulle hysa vissa betänkligheter vid att antaga det utan någon
förändring af dess redaktion. Men då man nu icke har annat val
än att förkasta eller gilla förslaget, sådant det här lyder, och att dermed
förkasta eller gilla den stora grundsatsen, att menniskovärdet icke bestämmes
af trosbekännelsen, kan jag icke annat än låta dessa betänkligheter
vika och böja mig för denna grundsats, hvilken jag anser vara minst lika
stor och berättigad som den i våra dagar erkända, att penningen icke utgör
någon tillförlitlig mätare af det värde eu menniska eger.

Allt för länge har i vår grundlag fått qvarstå ett stadgande, som förhindrat
främmande trosbekännare att i hvad riktning som helst efter
bästa förmåga gagna det gemensamma fosterlandet. Mången har derigenom
förts in på en bana, soin naturanlag och uppfostran under andra förhållanden
icke skulle hafva förmått honom att beträda och — hvad värre
ur, ~ Staten har utan tvifvel derigenom gått i mistning af mången administrativ
talang, mången utmärkt förmåga i odlingens tjenst. Den nu
in ågasatta grundlagsändringen innebär ock i sjelfva verket ingenting annat
än ett principielt erkännande deraf, att främmande trosbekännare visat sig
ega den fosterlandskärlek, den intelligens, den duglighet och den rättskaffenshet,
som man har rätt att fordra af Statens embetsmän och hvilka
egenskaper Staten sannerligen icke har råd att stöta ifrån sig, utan tvärtom
är pligtig att väl taga vara på.

Förändringen är för öfrigt, enligt mitt förmenande, endast en gärd af
simpel rättvisa åt medborgare, af hvilka man icke tvekat att utkräfva
rulla borgerliga skyldigheter, men som man hittills icke velat medgifva
likställighet i borgerliga rättigheter. Den ståndpunkt, på hvilken vi sålunda
befinna oss med hänsyn till bekännare af främmande trosläror, är
också redan öfvergifven af de flesta bland Europas civiliserade folk; och
detta iir icke heller underligt, ty den är lika litet hedrande som hållbar.

. har man hört röster i dag här höjas, för att försvara och berättiga
denna ståndpunkt. Sålunda är det sagdt att främmande trosbekännare
icke skulle vara lämplige att användas såsom lärare vid Statens
elementarläroverk. Jag tror dock — med exemplet särskilt för ögonen
af en läroanstalt som blifvit upprättad och ledes af en person, tillhö -

Den 16 Februari, e. m.

251

rande den mosaiska läran och som genom arten och gagneligheten af sin
verksamhet är högt uppburen af den allmänna meningen — jag tror, säger
iag, att hvarje främmande trosbekännare, som vill egna sig åt det
vigtiga lärarekallet, är underkastad förpligtelsen att vara och verka såsom
en redbar och rättskaffens lärare; och om han det gör, befarar jag icke,
att föräldrar skola tveka att i hans händer anförtro utvecklingen af och
vården om sina barns intellektuela anlag.

Man har ock framhållit, att det skulle vara mindre lämpligt, att främmande
trosbekännare kunde vinna anställning såsom domare, och man
bär tillagt, att lagstiftaren borde vika för det allmänna tänkesättet. Hvad
först beträffar det inflytande, som lagförändringen möjligen skulle komma
att utöfva å Högsta Domstolen och dess sammansättning, är jag hemligen
förvissad, att förändringens befarade följder äro mera skenbara än veikliga,
mera inbillade än sannolika. ..

Beträffande åter de samvetsbetänkligheter, som man velat förutsatta
hos personer af främmande läror för domare-eden, vittneseden och vainingen
derför med mera dylikt, tror jag, att, om sådana samvetsbetänkligheter
öfverallt gjorde sig gällande, det möjligen skulle inträffa, att mången
kristen domare icke längre kunde eller borde utöfva embete!; och jag
är dessutom öfvertygad, att den stora förändring, som nu ar afsedd aH
renomföras, måste, om detta, såsom jag hoppas, sker, förr eller sednaie
framkalla en, efter mitt omdöme, väl behöflig förändring jemväl i domareoch
vittnesedernas innehåll.

Man har vidare velat påstå, att ett antagande af föreliggande förslag
skulle innebära en missaktning emot kyrkan, kör min del må jag bekänna,
att jag ej rätt väl förmår inse, hvari denna bristande aktning
skulle bestå. Riksdagen har förut uttalat sig i eu vida mera ömtåligfråga,
när Representationen förlidet år för sin del antog Lag-Utskottets
Betänkande om en utvidgad religionsfrihet, och man hörde icke da såsom
hinder för ett sådant beslut anföras detta skäl, ehuru, om man i förevarande
fall kan tala om missaktning, den, som kyrkan då skall lidit, väl
måste hafva varit vida större.

Man har ock ordat om olämpligheten och vådan deraf, att främmande
trosbekännare skulle ega att såsom riksdagsmän deltaga i behandlingen
af Svenska kyrkan rörande frågor, och man har framhållit, att, om en
dylik fråga bär skulle falla med eu eller annan röst, afgörandet i sjelfva
verket blifvit lagdt i de främmande trosbekännarnes händer. Detta äi
sannt.

Men då dessa främmande trosbekännare, äfven om grannlagenhetsskal
ej afhölle dem från deltagande i dylika frågor, blifvit valda af folket
och således måste anses vara ett uttryck af folkets åsigter och önskningar,
kan jag för min del häri ej finna någon våda.

Man har äfven vädjat till den religiösa känslan genom att söka skrämma
den för proselytmakeri. Hvad angår de mosaiska trosbekännarne, är detta
antagande enligt mitt förmenande ett hjernspöke, då man känner, att judaismen,
långt ifrån att vilja göra proselyter, snarare förbjuder ett sådant
sträfvande. I fråga deremot om den katolska läran och dess bekännare
kan den anmärkta åsigten visserligen hafva för sig större skal, men jag
ror dock icke, att utsigterna på embetsmannabanan hos oss äro af den

252

Den 10 Februari, e. m.

lockande beskaffenhet, att katoliker mera än hittills skola efter grundlagsförändringens
genomförande hit inflytta.

Slutligen har man äfven smickrat den religiösa känslan genom att
framhålla den såsom grund och orsak för hvad som kallas fördomar. Härtlyta
fördomarne från den religiösa känslan, då är ock denna fostrad icke
i karlekens, utan beklagligtsvis i ofördragsamhetens religion. För min del
v“8ai jaS uttala den bestämda öfvertygelse!), att fördomarne just äro förslagets
starkaste motståndare; och dock torde, särskildt i det fall hvarom
här äi fråga, dessa fördomar förtjena att mer än annars misstros och
bekampas. Ty hvar finnas dessa fördomar ? jo, hufvudsakligen på de platser,
der främmande trosbekännare icke finnas och således ej heller kunnat
göra sig för folket kända.

Jag tror således, att dessa fördomar måste och skola vika, och jag
hoppas, att Kammaren genom att antaga det föreliggande förslaget, skall
visa, att den upplysning, hvaraf Kammaren vill berömma sig och hvarpå
den eger rätt att göra anspråk, att, säger jag, denna upplysning är något
mera an en tom bild, som skrämmes på flykten af missförstådd välvilja
för statskyrkan och en så kallad folkopinion. För min del bifaller iag
obetingadt förslagen. J &

Friherre Gripenstedt: Den vigtiga fråga, som nu afhandlas,

kan utan tvifvel betraktas från många sidor. Yi hafva också redan förut
i dag under åhörandet af åtskilliga synnerligen utmärkta anföranden funnit
att den på sådant sätt upptagits till betraktande. Men hvilken synpunkt
man äfven väljer för bedömandet, synes mig något tvifvel icke böra
uppstå eller någon tvekan böra ega rum derom, att icke detta förslag nu
bör godkännas.

, Redan Konstitutions-Utskottet vid 1867 års riksdag antydde i sina
“^iv vissa öfvervägande vigtiga principiela skäl, som borde föranleda
till förslagets antagande. Dessa skål, hvilka ytterligare i dag blifvit anförda
och utvecklade, voro: toleransens fordringar, den rättvisa, som samhället
borde utöfva emot en och hvar af sina medlemmar samt äfven den
samhällets egna fördel, som föreskref, att dess medlemmar ställdes i full
paritet med hvarandra, icke blott i skyldigheter, utan äfven i rättigheter
och utvägar att gagna det allmänna. Jag skulle vilja härtill lägga ännu
ett fjerde vigtigt principielt skål, hvilket jemväl blifvit under denna öfverläggning
förut omnämndt, nemligen att — när det beslut vi nu gå
att fatta icke kan undgå att i viss mån inverka på det anseende vi hos
andra civiliserade folk åtnjuta — vår skyldighet att vårda oss om detta
anseende bjuder oss att icke längre vidhålla en ståndpunkt, der nästan
alla andra bildade nationer funnit det med den närvarande tidens och
humanitetens” fordringar oförenligt att vidare qvarstadna.

Man har visserligen sökt att förminska vigten af dessa nu antydda
grundsatser. Man har t. ex. vändt sig mot grundsatsen af tolerans och
velat betaga den sin vigt och sitt värde derigenom, att man sökt göra
fördragsamhet mot andras meningar lika betydande med likgiltighet. Men
jag måste, i likhet med föregående talare, på det bestämdaste motsätta
mig en sådan tolkning eller begreppsförvexling. Enligt min uppfattning
är tolerans icke något annat än aktningen för det, som hos menniskan

Den 16 Februari, e. m.

253

utgör det mest egendomliga, det som aldrig kan henne fråntagas, ja, som
i främsta rummet gör menniskan till menniska - jag menar hennes tankar
tro och öfvertygelse eller själens hela inre lil; och att icke ingripa
i detta individens inre lif med yttre tvång är en samhällets skyldighet,
som måste anses vara af den vigt, att den i min tanke ensam vore tillräcklig
att motivera förändring i de stadganden, som nu på ett betänkligt
sätt göra ett dylikt ingrepp. .. ..

Man har också satt i fråga, om den likställighet, som bär ar afsedd
att meddelas vissa af samhällets medlemmar, hvilka hittills vant som styfbarn
behandlade, skulle vara af rättvisa föreskrifveu. Men jag hemställer
om det icke måste anses vara rättvist eller af rättvisa påfordra^, att
samhället icke gör någon skilnad mellan sina medlemmar åt andra skal
än dem, som i följd af dess eget ändamål eller för samhällsordningens
skuld må föreskrifvas. Och att för öfrigt samhällets egen fördel verkligen
bjuder, att dessa på visst sätt utanför stående medlemmar upptagas till
full jemnlikhet med alla de öfriga, har, efter min åsigt sm grund icke blott deruti
att samhället sålunda kan tillgodogöra sig deras arbete, insigter och duglighet,
utan fastmera i det förhållandet att man endast derigenom kan
vinna deras fulla, varma hjerta för vårt gemensamma fosterland. Härtill
kommer nu slutligen, såsom nyss nämndes, den kopulerationen, som i ram
tanke har en ganska stor vigt, nemligen att i frågor som denna, eller i
allmänhet i sådana frågor som utgöra en exponent af folkets bildningsgrad
upplysning och humanitet, vi icke böra låta oss allt för mycket toibigås
af alla andra nationer, så att vi slutligen stadna sist i raden af den
stora folkfamiljen. Att detta skulle vara något, som kunde betraktas såsom
en svaghet eller blott som eu eftergift för begäret att vinna yttre
bifall må ingen påstå, ty då skulle med samma skal den enskilde anses
böra vara likgiltig för det omdöme, som hans medborgare eller hans vänner
hysa om honom; och jag hemställer, om det tinnes någon som icke
anser det vara en skyldighet att genom goda och lofliga medel söka tillvinna
sig andras aktning och bifall äfvensom att söka bevara det anseende,
man på sådant sätt kan hafva lyckats förvärfva.^

För öfrigt torde väl knappast något nytt. kunna sägas i denna fråga,
ty ej blott de allmänna grundsatser dem jag nu nödgats till en del endast
återupprepa, hafva redan förut blifvit fullständigt utvecklade; utan
äfven de inkast, som framställts emot förslaget, hafva af några föregående
talare blifvit så mästerligt upptagna till bemötande och till hela deras vidd
så öfvertygande vederlagda, att dervid, enligt mm åsigt, foga eller intet

återstår att tilllägga. . ... 2 , ,, ,,

Men af dessa utredningar framgår efter mm öfvertygelse, att, om ett
förslag, som stödjer sig på så goda grunder, af denna Kammare skulle
förkastas, sa hör det först bevisas, att dess följder verkligen skulle blifva
så vådliga och skadliga, att till undvikande häraf alla andra konsiderationer,
äfven de vigtigaste, måste vika.

I sådant häneende har man först och främst förevitat forslaget dess
formela brister. Det är väl möjligt, att en och annan sådan brist kan
framletas, och att man skulle kunna önska att forslaget i någon män vore
annorlunda. Men dels anser jag dessa förmenta brister vara ganska underordnade,
dels får jag å andra sidan förklara, att af alla de förslag till

254

Den 16 Februari, e. ro,

förändring af ifrågavarande stadgande i grundlagen,. Indika hittills blifva
framställda, nemligen så väl det förut hvilande förslaget smil ock de
hvilka framställdes samtidigt emot det nu förevarande, har vid närmare
granskning icke ett enda'' befunnits fullt tillfredsställande, utan bär det
visat sig, att hos dem alla förefunnits, enligt mitt omdöme, vida större
foimela biistei, än som kunna anmärkas emot det förslag, hvilket nu utgör
föremål för pröfning. Om det således också hos det sednare skulle
finnas någon formel brist — som dock är af ingen betydenhet — så
torde detta vara fullt uppvägdt deraf, att man hittills icke lyckats att
framlägga något annat förslag, som undgått dylika brister.

Vidare har man angripit förslaget från motsatta håll med påståenden,
att det skulle medgifva antingen för litet, efter somligas åsigt, eller
för mycket, enligt andras mening.

Den farhågan, att förslaget icke skall tillfredsställande uppfylla hvad
som dermed åsyftas, är, såsom mig synes, fullkomligt häfd derigenom, att
de, som förslaget närmast rörer, i allmänhet förklarat sig nöjde med detsamma
i dess nuvarande skick, och att de icke begärde någon ytterligare
utsträckning af de rättigheter, som förslaget dem tillerkänner.

Hvad åter angår påståendet, att förslaget skulle gå för långt och
längre än behörigt är utsträcka de främmande trosbekännarnes kompetens
till v''issa embeten och tjenster, hvilka af förslagets motståndare anses fortfarande
böra öfverlemnas endast åt sådana personer, som tillhöra den rena
evangeliska läran, nemligen domarebeställningar och lärareplatser — så
är detta en invändning, som redan förut blifvit af så många talare upptagen
och, såsom mig synes, öfvertygande besvarad, att jag med anledning
deraf endast anser mig behöfva erinra derom, att dessa betänkligheter och
farhågor hvila på förutsättningar om åsigter och känslor hos folket, som
dels alldeles icke vidare förefinnas, dels, såvidt de ännu finnas, med hvarje
dag aftaga och förlora i vigt och värde. Jag får dessutom påminna om
—■ hvad som också redan förut blifvit anmärkt, — att, då genom detta
förslag medgifves jemväl främmande trosbekännare att bekläda vissa statsembeten
och att erhålla valbarhet till riksförsamlingen, ett sådant medgifvande
icke är detsamma som en ovilkorlig rätt dertill, utan att derigenom
blott förklaras, att, då dessa främmande trosbekännare i öfrigt på
grund af sina egenskaper och insigter samt de omständigheter, som må
vara för handen, befinnas dertill fullt lämpliga, de icke vidare, såsom hittills,
endast på grund af sin trosbekännelse, skola vara på förhand utestängda
från andra tjenster och embeten än dem, som i lagstadgandet finnas
särskilt undantagna. Det är en stor skilnad mellan ett dylikt medgifvande
och en obligatorisk skyldighet att använda främmande trosbekännare
i alla slags befattningar, och jag vet icke, hvarföre man skulle
antaga, att ju icke en förståndig tillämpning af det nya stadgandet skall
komma att ega rum, och om så sker, hvilket väl icke bör betvihas, så
synas de farhågor, som framkallas af eu blott till möjligheten medgifven
rättighet, också böra försvinna till någonting ganska obetydligt.

På grund af hvad nu blifvit af mig i korthet vidrördt och af andra
mera fullständigt utveckladt, kan jag icke föreställa mig annat, än att
ett förslag, som hvilar på så enhändt sanna och riktiga grundsatser, och som
i sin tillämpning, enligt min åsigt, icke kan gifva anledning till några

Den 16 Februari, e, in.

255

olägenheter, som med dessa stora grundsatsers erkännande i lagstiftningen
kunna sättas i den aflägsnaste jemförelse; att, säger jag, ett sådant
förslag äfven af denna Kammare skall med stor majoritet godkännas. Och
denna förhoppning skänker mig dessutom i annat hänseende och af annan
anledning en känsla af nöje. Ty om den uppfattning, jag sålunda
vågar hysa angående resultatet af dagens förhandlingar rörande detta
ämne — såsom jag föreställer mig — är riktig, skall derigenom
också visa sig, att'' den nya formen för vår Representation verkligen eger
förmåga att befordra det goda och rätta, och att den nu blitvit ett medel
att föra fram till ett ''lyckligt slut en stor och vigtig kulturfråga,
hvilken jag fruktar icke skulle förmått bana sig väg genom alla de hinder,
som under den gamla ståndsförfattningen för densamma uppställdes,
och landet skall således härigenom erhålla ett öfvertygande bevis derpå,
att den lagstiftande myndigheten blifvit lagd i goda händer.

Herr Leffler: Då för trenne år tillbaka det grundlagsändrings förslag,

som förekommer i föreliggande punkt af Konstitutions-Utskottets Memorial,
utgjorde föremål för Kammarens öfverläggningar, yttrade jag mina
litiiga sympatier för framgången af detsamma. Sedan dess har icke inträffat
något, som förmått rubba den efter mogen pröfning fattade öfvertygelse,
hvilken jag då gaf till känna. Icke heller hafva under diskussionen
i dag några skäl blifvit anförda, som kunnat öfverbevisa mig om, att
jag misstagit mig, då jag stadnade i den öfvertygelse, hvarom jag talat.

Genom antagandet af ifrågavarande grundlagsändringsförslag uppkomma
emellertid förhållanden, hvilka personligen röra mig såsom lärare.
Jag har derföre ansett mig böra med några ord meddela min uppfattning
i detta hänseende.

Alla de talare, som nu yttrat sig i frågan, hafva antingen förmenat
det kunna medföra eu ganska stor våda, om lärare af en främmande religionsbekännelse
lemnades frihet att meddela undervisning i våra läroverk,
eller ock hafva de å andra sidan ansett, att deruti icke läge någon
våda. För min del får jag förklara, att jag delar den sednare meningen.
Ty hvad först beträffar folkskolan, kommer den icke på något sätt att
härutinnan beröras af förändringen, emedan hvarje folkskolelärare bär
undervisningsskyldighet i kristendom, och vi veta alla, att i detta hänseende
i förslaget en bestämd inskränkning blifvit gjord. Hvad åter vidkommer
elementarläroverken, kan jag icke finna, att någon våda skall
kunna härflyta deraf, om en lärare, som tillhör en främmande trosbekännelse,
skulle undervisa i matematik, naturkunnighet, språk eller andra
vetenskapsgrenar, hvilka icke ega något samband med religionen. Jag
tror icke, att något proselytmakeri bör dervid vara att befara, men om
mot förmodan något sträfvande i sådan riktning skulle vilja göra sig gällande,
bör det utan svårighet kunna kontrolleras af läroverkets föreståndare
eller af den myndighet, som har öfverstyrelsen öfver detsamma sig
anförtrodd, och göras oskadligt. Då hotar, efter min öfvertygelse, en
vida större fara från sådane lärare, hvilka till det yttre bekänna den
rena evangeliska läran, men dock icke akta för rof att hos lärjungarne
utså tviflets frö och låta dem insupa rationalistiska och kristendomsfiendtliga
åsigter. Dessa lärare misstänkas icke för sådana åtgöranden,

256

Den IG Februari, e. m.

och de äro derföre så mycket farligare, men mot dem kan icke lagstiftas
hvarken genom civillag eller grundlag.

Långt ifrån således att i det anmärkta afseendet spåra någon fara
af lagförslagets antagande, sådant det här lyder, skulle jag, såsom föreståndare
för ett Statens läroverk, icke tveka att emottaga lärare af den
mosaiska trosbekännelsen, om hvilkas lämplighet för detta kall jag för
öfrigt varit i tillfälle att förvärfva någon erfarenhet. Vid härvarande
elementarläroverk hafva nemligen någon tid tjenstgjort filosofie doktorer,
tillhörande denna -lära, och de hafva derunder ådagalagt en synnerlig
skicklighet och ett utmärkt nit i fullgörande af sina åligganden,
men de hafva ändock icke kunnat avancera längre än till extra
ordinarie eller vikarierande lärare. Då de tjenstebefattningar, hvilka de
så väl upprätthållit, skulle tillsättas på ordinarie stat, hafva desse skicklige
lärare måst vika för lärare af den rena evangeliska läran och nödgats
söka andra fält för sin verksamhet.

Jag röstar följaktligen ja till den första punkten och vill tillika förklara,
att jag röstar ja äfven till den andra.

Herr Witt: För den, hvilken, i likhet med mig, är i besittning af
eu ganska ringa riksdagsevfarenhet och såsom nyvald ledamot inträdt i
denna Kammare, torde det hafva varit mindre behagligt, att första gången,
då någon fråga af större vigt förekommit till afgörande, denna varit en
grundlagsfråga.

Dessa frågor äro nemligen af en i allmänhet särdeles ömtålig natur.
Vid den är icke blott fråga om uttalande af eu allmän princip, utan äfven
om dess tillämpning i större eller mindre omfång och derjemte om
den ordalydelse, hvari lagen funnit sitt uttryck.

Hvad särskild! förevarande grundlagsfråga beträffar, får jag förklara,
att jag i principen instämmer i den åsigt, som Utskottet uttalat och hvilken
ligger uttryckt i lagförslaget. Jag står nemligen i afseende å religionsfrihetens
stora grundsats på den ståndpunkt, att jag anser densamma
höra tillämpas i alla sådana förhållanden, vid hvilka någon menlig inverkan
derigenom icke kan uppkomma i ett samfund, der kyrka och stat stå
med hvarandra i den närmaste förening.

I afseende å omfånget af principens tillämpning hafva olika åsigter
sökt göra sig gällande, och tvekan har egt rum. För att härutinnan
skaffa mig något säkrare stöd, har jag vändt mig till de diskussioner, som
rörande detta ämne höllos under 1867 års riksdag. Der finnas ganska
tänkvärda invändningar uttalade mot det föreliggande förslaget ur formel
synpunkt och ur sådan synpunkt, som afsett tillämpningen af principen i
mera eller mindre vidsträckt omfång.

Hurudan var nu uppfattningen hos Representationen år 1867? Jag
fann, att i Första Kammaren yrkades återremiss af förslaget, hvilket yrkande,
i voteringen understödt af 38 röster, föll mot 44 röster, som ville,
att förslaget skulle hvila till grundlagsenlig behandling. Uti Andra Kammaren
uttalades många betänkligheter, hvilka föranledde återremiss af
förslaget, med uttryckt önskan att detsamma måtte omarbetas så, att inskränkningar
komme att ega rum i afseende å tillämpningen af religionsfriheten -

Den 16 Februari, e. m.

257

friheten och således af de medborgerliga rättigheter, om hvilkas utvidgande
vore fråga. Förslaget återförvisades, som sagdt är, till Konstitutions-Utskottet,
men återkom till Andra Kammaren i oförändradt skick med en inbjudning
till Kammaren att godkänna detsamma, dels emedan det blifvit åt
Första Kammaren antaget och dels äfven på grund af den vederläggning
af de uttalade betänkligheterna, som Utskottet framlagt. Förslaget blef
då också antaget såsom hvilande utan vidare diskussion.

Då, för att en grundlagsiörändring skall kunna genomföras, grundlagen
föreskrifter först, att förslaget derom skall hvila under den legislaturperiod,
hvarunder det blifvit framstäldt, och sedermera, att detsamma under
den följande riksdagsperiodens första år skall godkännas eller slutligen
förkastas, tyckes meningen hafva varit, icke blott att detta förslag
skulle kunna hvila till ett mera moget betänkande af de medlemmar utaf
Riksförsamlingen, som qvarstå, utan äfven af Kamrar, som förutsättas bestå
till en del af olika ledamöter mot förut. Då jag för att vinna eu
bestämd åsigt angående den begränsning af de medborgerliga rättigheterna,
som kunde vara af nöden, likasom rörande ordalagen i förslaget, icke kunnat
hemta något synnerligt stöd af den föregående Riksdagens åsigt, har
jag nödgats anlita mina egna svaga krafter, den diskussion, hvilken i dag
egt rum, och slutligen de samtal man och man emellan, som föregått denna
öfverläggning.

De betänkligheter, som i afseende å omfånget af principens tillämpning
blifvit kända, hafva hufvudsakligen rört anställandet af lärare af
främmande trosbekännelse vid våra elementarläroverk samt anställande af
domare inom våra kommuner.

I det förra hänseendet anser jag de grunder, som blifvit anförda mot
en sådan betänklighet att begagna desse lärare vid läroverken, vara tillfyllestgörande.
Särskildt har blifvit framhållet, hurusom det icke g erm
vore antagligt, att judar skulle, i händelse de vunno anställning såsom
lärare i Statens tjenst, inom läroverken bedrifva proselytmakeri. Jag delar
denna mening, ty i visst fall torde judendomen för kristendomeri vara
en öfvervunnen ståndpunkt. Och hvad vidkommer den katolska kasten
och dess bekännare, hoppas jag, att vi snart skola komma att betrakta
såsom eu dylik öfvervunnen ståndpunkt äfven katolicismen.

Hvad åter beträffar den frågan, om en jude hör medgifvas att fungera
såsom domare, torde dervid vara att afse, dels om en jude må vara
så qvalificerad att han kan döma rättvist, och dels huruvida de praktiska
svårigheter, som möta i anseende till de inskränkningar, hvilka föreligga!
lagförslaget, må utgöra oöfvervinnerliga hinder för hans anställande såsom
domare.

I det förra afseendet föreställer jag mig, att den, som går till rätta,
ställer sig på lagens ståndpunkt och då frågar jag: hvad är lagens grundtanke
annat än Frälsarens bud såsom det finnes hos Moses: Du skall

älska Herran Din Gud m. m.

Denna tanke genomgår mosaismen lika väl som kristendomen. Jag
kan fördenskull icke finna, att en mosaisk trosbekännare, hvilken icke
framträder såsom en farisé eller sadducé, d. v. s. såsom en sektanhängare
inom judendomen, utan fast heldre såsom bekännare af mosaismen, be Riksd.

Prot. 1870. 2 A/d. 1 Band. 17

258

Den 16 Februari, e. m.

traktad såsom eu förberedande ståndpunkt för kristendomen, bör anses
obehörig att bedöma en rättslig fråga.

Men äfven detta medgifvet, återstå likväl de betänkligheter, som härflyta
af de praktiska svårigheter, om hvilka jag nyss talat. Jag förmår
icke bedöma — och jag kan härvid öppet uttala, att jag aldrig uppträdt
inför någon domstol — huru ofta jäfsanmärkningar skulle kunna förekomma
mot en judisk domare, ocli jag kan således icke säga, hvilket inflytande
dessa kunde utöfva på hans verksamhet och embetsutöfning såsom
domare. Jag mäktar icke heller bedöma de formela svårigheter, som
möjligen ligga i de ordalag, som grundlagsändringsförslaget begagnat, och
särskildt i uttrycket: “religionsvård“, som väckt betänklighet hos mången.
Men då jag, på sätt jag i det föregående redan tillkännagifvit, i principielt
hänseende instämmer med lagförslaget, och då jag för min del icke
hyser några betänkligheter i afseende å dess tillämpning samt enär, om
möjligen någon våda kunde vara att befara med hänsyn på de praktiska
svårigheterna eller de ordalag, hvari lagförslaget blifvit affattadt, jag i sådant
fall kan trygga mig vid, att, i händelse förslaget godkännes af Riksdagen,
det skall underställas pröfning af Kongl. Maj:t, som har att antaga
eller förkasta detsamma efter inhemtande af deras yttrande, hvilka
genom insigter, erfarenhet och utmärkta egenskaper i öfrigt ansetts värdige
att intaga samhällets högsta platser; då således jag tryggar mig vid,
att, om i förslaget skulle finnas någon svårighet, som kunde blifva menlig
för Kyrkan eller Staten eller för dem båda inbördes, sådant icke skall
undgå deras blick, som hafva att uttala det sista utslaget, tvekar jag
icke att instämma i deras yttrande, som yrkat bifall till nämnda förslag.

Herr Leijer: Herr Talman! Mine Herrar! Jag föreställer mig

att Svenska Folkets val af ombud, hvilka vid Riksdagen representera detsamma,
utgör ett temligen pålitligt uttryck af den ståndpunkt, på hvilken
den politiska och allmänna bildningen står i landet, och då jag hyser en
hög tanke derom •— n. b. i förhållande till andra länder, både jag trott
det vara öfverflödigt för mig att yttra mig i denna så vigtiga och maktpåliggande
fråga; men då det visat sig, att känslan för frihet och jemnlikhet
samt medvetandet om det rätta icke så fullständigt, som jag trodde,
förmått genomgripa denna ärade församling, så har jag begärt ordet för
att äfven i min mån söka bidraga till en klarare uppfattning af och slutlig
seger för deri stora kulturfråga, som nu föreligger till vårt afgörande.
Visserligen bar mycket af hvad jag ämnade göra anmärkningar emot redan
under diskussionens gång blifvit af föregående talare vederlagdt, men
ännu återstår ett och annat, som torde tarfva närmare belysning från
mer än en sida, och derför behåller jag ordet, då det en gång blifvit mig
lemnadt.

Den andre talaren i ordningen under förmiddagens öfverläggning
yttrade att i eu tid, då man allmänt talade om att inskränka embetsmännens
antal, man icke borde tillskapa ännu flere; jag föreställer mig
dock, att uti en dylik uppfattning af den värde talaren ett stort misstag
ligger förborgadt, ty det är icke meningen att föröka embetsmännens antal,
utan endast att åstadkomma en bättre och mera tidsenlig fördelning
af krafterna inom de förvaltande embetsverken, och då kan det ju inga -

Oen 16 Februari, e. ni.

259

landa skada att hafva god tillgång på goda förmågor. Samme talare
nämnde äfven, det han ville ifrågasätta, huruvida toleransen vore en så
stol'' idé, att man borde strida för densamma, och om icke denna snarare
stode på gränsen af likgiltighet. En föregående talare har redan besvarat
detta och visat att, der toleransens idé gjort sig gällande, tvångsmedel
icke användas mot annorlunda tänkande, och att, följdriktigt nog, der
intoleransen är rådande, alla möjliga tvångsmedel måste användas för att,
så mycket sig göra låter, inskränka olika tänkandes rättigheter; men då
man torde kunna påstå, att intoleransen sällan stadnar dervid, utan utbildar
sig till verkligt hat och förföljelser, är det också af stor vigt, att
Svenska folket icke vidare framstår såsom en intoleransens förkämpe, på
det vi icke vidare må kunna misstänkas vilja fortfarande utöfva religiösa
förföljelser mot dem, som icke dela vår tro och vår lära. Vidare har samme
talare sagt, att hvad som är fördom för den ene är sanning och öfvertygelse
för den andre, så att det icke är fördom utan en inre religiös känsla hos
folket, som gör att det ej vill släppa dem in, men om så är förhållandet,
så må jag bekänna att denna inre religiösa känsla är ganska svag, och
att den på sednare tider gifvit alltför lätt med sig för att vara en djupare
heligare känsla, åtminstone hvad judarne beträffar, ty om man jemför
den behandling mosaiske trosbekännare nu röna i vårt land med den,
som fordom kom dem till del, så måste man medgifva, att skilnaden är
ganska betydlig, och att denna förändring försiggått på jemförelsevis ganska
kort tid. Jag vågar dock påstå, att den känsla, som förvägrar judarne
fulla medborgerliga rättigheter och tillträde till Statens tjenstebefattningar,
icke är någon inre religiös känsla, utan att vi kalla den vid
dess rätta namn, då vi benämna den fördom. Slutligen bär samme talare
förklarat, det han icke kunde inse, att en jude vore lämplig att bestrida
t. ex. en historisk profession vid ett universitet, på den grund att denne
icke skulle i sina föreläsningar kunna på ett riktigt och opartiskt sätt
framställa kristendomens och protestantismens framträdande och utveckling
i verlden. Här vid lag kan jag dock för min del icke inse någon fara
vara för handen, då eu historiarum professor icke har att framställa och
utreda de kristliga lärosatserna, icke sjelfva troslärans innersta väsende
och kärna, utan endast den historiska gången af religionernas framträdande
och utbredande. Skulle icke juden kunna i sitt rätta ljus framställa
kristendomens uppträdande, så kan man väl ock på samma skäl
och med lika mycken rätt påstå, att den kristne vetenskapsmannen icke
heller mäktar att med fullkomlig opartiskhet skildra judendomens öden,
och orättvist torde det väl få anses, om endast den kristne läraren skulle
finnas berättigad att, med anspråk på ofelbarhet, få framställa riktiga
åsigter.

En annan talare bland förslagets motståndare både yttrat, bland
mycket annat, att de §§, om förändring af hvilka nu vore fråga, bestått
oförändrade sedan lagen stiftades, utan att visa någon för fäderneslandet
skadlig inverkan, hvarföre ock någon ändring i desamma nu icke borde
ifrågakomma. Detta synes mig dock icke vara tillräckligt skäl att motarbeta
en förändring, som är rättvis, hvarom mera framdeles. Samme
värde talare har äfven påstått, att judarne icke kunde uppfylla alla de
fordringar Staten hade rättighet att ställa på dem, som söka embeten,

260

Den 16 Februari, e. m.

och att de mosaiske trosbekännarne icke skulle så fullständigt som andra
tjensteman af vår egen trosbekännelse kunna fullgöra alla de skyldigheter,
tjensterna och embetena af dem kräfde. Jag är öfvertygad derom,
att han härutinnan fullkomligt misstager sig, ty ingen kan till ett embete
eller en tjenst utnämnas, innan han visat sig till dess skötande fullkomligt
lämplig och behörig, någonting som finnes i våra befordringslagar
oeftergifligen föreskrifvet, och hvaröfver auktoriteterna äro förbundna att
med stor sorgfällighet vaka. Menade måhända den värde talaren att
ingen jude kan blifva en lämplig embets- och tjensteman inom vårt land,
förr än han afsvurit sina fäders tro och öfvergått till den inom landet
allmänt herrskande, så må jag bekänna att detta vore en föga vacker
merit, som väl aldrig borde komma i fråga.

Jag afstår nu från att vidare i detalj och punkt för punkt följa motståndarne
till de framlagda förslagen, och vill nu öfverskåda frågan i sin
helhet, samt framlägga de skäl, som förmå mig att förorda förslagens antagande.

Denna fråga sönderfaller, enligt min åsigt, uti tvänne särskilda delar:
den ena “om och huruvida® en ändring i våra grundlagar bör ske i den
riktning, som af Konsti tu tions-Utskottet nu blifvit föreslagen, och den
andra *‘när“ denna förändring bör träda i verket. Den första af dessa
frågor är redan för längre tid tillbaka väckt och behandlad i de flesta
civiliserade länders lagstiftande församlingar och der merändels jakande
besvarad. Äfven hos oss har den länge stått på dagordningen och steg
för steg, vunnit terräng, till dess densamma under sistförfiutna riksdagsperiod
förklarades Infilande till grundlagsenlig behandling vid innevarande
riksdag och nu är föremål för det slutliga åtgörande!, samt har derigenom
blifvit förklarad fullt berättigad. Den liar visat sig ega den inneboende
kraft, som gör att den icke kan falla, så att den förr eller sednare måste
gå med seger ur striden. Vid 1867 års riksdag har ock Konstitutionsutskottet
yttrat, att: “skälen för densamma torde alltså få anses vara af
båda statsmakterna erkända''1 och således synes den första frågan redan
vara afgjord.

Återstår så det andra spörjsmålet, eller “när" skall denna förändring
genomföras ? Denna fråga förefaller mig lika enkel, frågan i sig sjelf är
klar och tydlig. Genomförandet måste en gång ske; den har i de
flesta länder utan allt tvång och utan all våda blifvit verkställd, och ingen
anledning förefinnes att antaga, det vådan skulle blifva större hos oss än
annorstädes, lika litet som att den skulle blifva större nu genast än framdeles.
Dessutom är det framlagda förslaget principielt riktigt, så pass
felfritt i formen som man rimligtvis kan begära, och till utsträckningen
så fullständigt att man icke beliöfver hysa någon fruktan derför, att grundlagen
härutinnan så snart efter förändringens införande skulle ånyo behöfva
tummas och bearbetas. Dessa grunder kunde vara tillräckliga för
att anse förslaget böra nu genast antagas. Dessa skäl äro visserligen
negativa, men ändock för mig fullt tillräckligt bestämmande.

Derjemte finnas dock äfven positiva skäl, af hvilka jag företrädesvis
vill fästa mig vid tvänne. Det främsta och högsta är rättvisan uti den
föreslagna reformen. Ingen Stat, lika litet som någon enskild menniska,
eger rättighet att betänka sig, då det gäller utöfvandet af en rättsgrund -

Den 16 Februari, e. m.

261

sats, äfven om det nyttiga är tvifvelaktigt. Rättvisan fordrar att Staten
ger lika rätt åt alla sina medborgare, men det är ej lika rätt att uti en
stat lutheraner ensamt ega att såsom embetsman handla och döma rörande
judar och dissenters, utan att dessa ega samma rätt rörande lutheraner.
Denna är dock den grundsats, hvarpå det närvarande statsrättsliga
förhållandet mellan olika trosbekännare inom vårt land för närvarande
livilar, men då denna grund är falsk och samhällsvådlig, så fordrar det
statsrättliga medvetandet dess undanrödjande. Det andra positiva skälet,
jag för min åsigt vill åberopa, är det erkända faktum, att, sedan den period
nu för alltid försvunnit, då Sverige såsom stormakt på ett bestämmande
sätt ingrep i Europeiska staternas öde, för oss ännu återstår den ärofulla
posten att framstå i främsta raden bland jordens erkända kulturfolk. Min
vörnadsvärde fordne lärare, den oförgätlige Israel Hvasser, denna underbart
hänförande personlighet, som med den mest vidsträckta och grundliga
lärdom förenade det mest omfattande snille, påstod alltid att Sveriges
framtida bestämmelse var att utgöra “bildningens förpost i Norden,“ och
att fullgörandet af denna dess uppgift var ett oeftergifiigt vilkor för vårt
fäderneslands sjelfständighet och framtida bestånd. Detta är ett vigtigt
kall, hvilket vi icke må gifva till spillo genom att nu fatta ett ovist beslut,
och måtte vi nu icke tillintetgöra vår ädla och storartade uppgift genom att
afslå de förbättringar i våra samhällsförhållanden de framlagda förslagen innehålla.
Att vi derigenom skulle förlora icke så obetydligt af det anseende
vi hittills åtnjutit såsom en af Europas äldsta kulturstater kunna vi,
bland annat, finna af Konstitutions-Utskottets ofvannämnda Memorial,
deruti det heter: “Öfver vårt fosterland, en af Europas äldsta fria stater,

kastar denna intolerans en mörk slagskugga,* Således finner man häraf
att redan förut inom Representationen dylika åsigter vunnit insteg och
gjort sig gällande. Det lider intet tvifvel att Sverige redan, på ett långt
ifrån smickrande och tillfredsställande sätt, dragit utlandets blickar och
uppmärksamhet på sig för sin hittills visade religiösa ofördragsamhet och
sin orättvisa mot i trossaker olika tänkande, och jag fruktar storligen att
vårt land skulle sjunka ned till eu obetydlighet, ja, snart sagdt, göra sig
omöjligt såsom kulturstat, i fall vi nu skulle göra oss skyldige till ett missgrepp
vid den slutliga behandlingen af nu föreliggande fråga. Det gäller
alltså nu att på fullt allvar häfda vår plats, och jag yrkar derföre att vi,
såsom fäderneslandets, rättvisans, frihetens och upplysningens sanne och
oförfärade vänner, hvar i sin stad, må lemna vårt bifall till de framlagda
förslagen.

Medan jag ännu bär ordet kan jag icke förneka mig det nöjet att
bär vid detta tillfälle offentligen förklara, att bland alla de mosaiska
trosbekännare (och dem torde stadgandena i de ifrågavarande paragraferna
hufvudsakligen komma att beröra), jag, så väl under min studietid vid
universitetet, som äfven efter sedan jag inträdt i det praktiska lifvet kommit
i beröring med, ingen enda kunnat tillvitas för, än mindre gjort sig
skyldig till de beskyllningar jag sett äfven högt stående, högt upplyste
män påbörda denna samhällsklass, såsom oredlighet, snikenhet m. in.
Lika litet har jag funnit hos dem det hat och den afund mot bättre
lottade, det kryperi, skrymteri eller den flärdfull fåfänga, med liera
svagheter och lumpenheter, som eljest just icke äro så sällsynta. Tvärtom

262

Den 16 Februari, e. m.

skattar jag mig lycklig att hos dem hafva lärt känna oegennyttig välvilja,
vänfasthet, drift och ihärdighet i allt hvad de företaga, sparsamhet och
flit, samt stora insigter i hvad de gjort till målet för sitt sträfvande här
i verlden, men framför allt eu djup och fast religiös öfvertygelse om värdet
och högheten af sin tro, samt äro belåtna med den lott, dem tillfallit,
så är det, enligt min öfvertygelse, dessa för dem egendomliga förhållanden,
som betingat möjligheten för detta folk att, under eu 2,000-årig merendels
gräsligt förtryckt och olycklig tillvaro, ändock bevarat eu fullt utpräglad
nationalitet utan fädernesland, och qvarstå i historien såsom ett,
visserligen sönderdeladt, men ändock fortfarande städse igenkännelig!,
särskilt folk. Det är ock derföre jag med verkligt nöje kan instämma i det
intyg Konstitutions-Utskottet vid 1859 —1860 års riksdag ger, då Utskottet
säger: att “medlemmarne af mosiska trosbekännelsen redan under en
längre följd af år förvärfvat sig allmänt vitsord, att vara goda medborgare,
utmärkande sig för redbarhet, idoghet och laglydnad, samt att meddelande
åt dem af ifrågavarande rättighet innefattade ett rättvist erkännande
att de af densamma gjort sig förtjent®".

Slutligen kan jag icke heller neka mig den tillfredsställelsen att åberopa
ett af framlidne Underståthållaren i Stockholm O. af Wannqvist angående
den mosaiska delen af Stockholms befolkning afgifvet skriftligt intyg,
deruti han förklarar att, under den tid af 28 år, han var polismästare
i hufvudstaden, ingen jude blifvit dömd såsom skyldig till mord,
tjufnad, äktenskapsbrott eller fylleri. År det väl sådane medborgare, som
vi höra stöta ifrån oss? Äro väl dylika samhällets medlemmar ovärdiga
att njuta alla de fördelar samhället erbjuder alla sina öfrige medborgare?
Nej visserligen icke.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och då det är ett åt
historien bekräftadt faktum, att judarne aldrig befatta sig med proselytmakeri,
så finner jag ingen fara att upptaga dem såsom fullt berättigade
statsborgare till fullkomlig likställighet med bekännare af den lutherska
läran; jag anser denna fara vida mindre än att bevilja enahanda frihet
åt personer af den katolska bekännelsen, ty dessa äro kände för sin djupt
rotade intolerans, sitt begär att. skapa proselyter, samt sin obskurantism,
men allt detta oaktadt tvekar jag icke att äfven mot dem utöfva den
rättvisa, de hvilande förslagen innebära, öfvertygad som jag är om sanningens
och det rättas eviga makt att till slutet göra sig gällande.

Herr ^Vinkrans: Herr Talman, mine Herrar! Då man skall

yttra sig uti en fråga, der redan tjugu talare uppstått, alla nästan i samma
riktning, intages man naturligen af en viss förlägenhet, icke derför
dock, att icke ämnet erbjuder tillfälle att frambära mycket godt och förträffligt,
utan derföre, att allt detta förträffliga redan är på ett ej sällan
utmärkt sätt redan framstäldt. Då emellertid ingen i Kammaren torde
hysa större obenägenhet än jag för repetitioner af andras yttranden, skall
jag söka, äfven med fara att synas mindre tillfredsställande, undgå frestelsen
samt i stället framhålla sådana momenter, som blifvit af de föregående
talarne antingen förbigångna eller, i min tanke, icke tillräckligt betonade.

Hvad då först angår det påstående af den utmärkte representanten
från Norrköping, att han kunde bland auktoriteter för förkastandet af

Den 16 Februari, e. m.

263

au framlagda grundlagsförslag, åberopa en representant från Göteborg,
hvilken under många riksdagar på ett lika framstående som, jag är derom
öfvertvgad, gagnande sätt ingripit i det politiska lifvet, ber jag att derom
få yttra ett par ord; man skulle af nämnda åberopande lätt kunna draga
den oriktiga slutsats, att ifrågavarande Göteborgsrepresentant, som i alla
andra frågor uppträdde varmt och skickligt för friheten, skulle varit fiende
till religionsfriheten. Jag tror mig icke säga för mycket, då jag försäkrar
att denna frihet sannolikt icke har någon varmare vän inom denna Kammare
än bemälde representant, och jag ber att till stöd för denna min
försäkran få uppläsa ett par korta utdrag ur hans yttrande öfver nu
föreliggande grundlagsförslag. Det ena lyder så här: “Visserligen skulle

jag för min del ansett det hafva varit bättre, i fall man i stället för dissenterlagen
hade uti grundlagen infört det stadgande, att Svenska Staten
består af medborgare, Indika såsom sådana icke behöfva bekänna sig till
den evangeliskt-lutherska läran, utan ega fullkomlig bekännelsefrihet11;
det andra och sista så här: “Stadgandet skulle således innehålla, att alla
de mål, som angå lutherska kyrkan inom ett visst begränsadt område,
endast kunna behandlas af embets- och tjensteman, som tillhöra denna
bekännelse11. Det anförda torde vara tillräckligt för att beröfva motståndarne
till förslagen detta stöd.

Vidare har representanten för Norrköping sökt beröfva det af den
förste talaren använda argumentet, om utlandets föredöme samt omdöme
om vår hållning i dessa frågor, all vigt och betydelse, hvaruti den andra
motståndaren i ordningen, representanten från Dalarne, på ett något
hånande sätt instämt. Detta argument, hvars vigt och betydelse redan
blifvit af den framstående representant på Stockholmsbänken, som. derifrån
först yttrade sig i eftermiddag, starkt betonadt, har dock, i min
tanke, icke blifvit till sin fulla vigt uppskattadt, hvarföre jag ber att i
korthet få vidröra detsamma. Det kan då icke förnekas, att en stor gemensamhet
förefinnes i det arbete, som pågår i det civiliserade Europa;
att den kultur, som utmärker detsamma, är väsendtligen enahanda, utgående
från ungefär samma förutsättningar och betingad af samma vilkor. Om
ock till sitt innehåll vida rikare och mångsidigare än någonsin förr, om
ock på ett i viss mån egendomligt sätt betingadt af de olika nationernas,
de olika arbetarnes egendomlighet, genomförd, äro dock de idéer, som, så
att säga, besjäla honom, väsendtligen desamma och de framträda under
samma tidehvarf i det menskliga lifvet på ungefär samma sätt. Det
gäller ej endast inom den rena vetenskapen, samma förhållande inträffar
inom industriens område, inom den moraliska såväl som den fysiska
verlden. Idéen utvecklar sig inom detta gemensamma kulturarbete och,
att jag så må säga, mognar till den grad samtidigt hos de olika arbetarne,
nationerna, att det stundom blott fordras den obetydligaste tillfällighet,
för att han skall bryta ut i lifvet, i verlden. Man ser derför ej
sällan nationerna täfla om äran af att inom sig ega den första upptäckaren;
och stundom är striden härom omöjlig att afgöra. Jag hänvisar i
detta afseende t. ex. till reformationens inbrytande och genomförande i
Europa, till ångans användande på fartygs framdrifvande, på jernvägar
m. in. Sker i detta afseende någon stor upptäckt, som vare sig i andligt
eller fysiskt hänseende, för menskligheten framåt, så erfar man lika

i!64

Den 16 Februari, e. m.

stor glädje deröfver, man må bo vid Themsens, Seines, Rhens eller Mälarens
stränder, och man skyndar att på ett fullt sjelfständigt sätt tillegna
sig den gjorda upptäckten. Eller kan man väl förneka, att icke
t- ex; vi Svenskar bygga lika goda ångfartyg, lika goda jernvägar, som utländingen.
Att den idé, med hvilken vi i dag sysselsätta oss, religionsfrihetens,
fördragsamhetens och kärlekens, på det sätt uppenbarande sig
i verlden, att den person, som fullgör sina medborgerliga skyldigheter,
icke skall, för sin trosbekännelses skull, förvägras sina medborgerliga rättigheter,
att denna idé allt mer och mer genomtränger de civiliserade
folkens medvetande, allt mer och mer förverkligar sig i deras institution,
hvem kan förneka det? I alla de land, som med skäl räknas
tillhöra den Europeiska kulturen, i hvilka denna som eu sammanhållande
och genomträngande enhet gjort sig gällande, är denna idé mer och
mindre fullständigt genomförd. Vi hafva honom redan här i Sverige, om
ock ej i lika utsträckning som våra medarbetare. Skulle nu deras föredöme,
utan vidare undersökning och pröfning, förkastas: skulle deras omdöme
om oss vara likgiltigt och värdelöst, vi som äro deras vänner och
kamrater i arbetet, vi som sträfva till samma mål, vi som blifvit, enligt
hvad talaren före mig upplyste, af en snillrik man kallade “bildningens
förpost i norden"? -- Med detta snarare antydande än genomförande af
betydelsen af utländingarnes omdöme, ölvergår jag till frågan om judarnes
oförmåga att assimilera sig med andra folk. Denna punkt har dock blifvit
så mästerligt utredd af den utmärkte representanten från Upsala,
att det måste vara omöjligt för den som vill so sanningen, att vidare
kunna blunda eller se honom i en annan dager. Härtill "har min ärade
granne till höger lågt erfarenhetens intyg från den ort vi representera.
Jag underskrifver till alla delar hans yttrande i detta afseende och tror
att Göteborg har så utmärkta medlemmar af mosaiska trosbekännelsen,
att hvilken kommun i riket som helst skulle med stolthet vilja kalla dem
för sina medborgare.

Äfven i afseende på vådan af att dissenters skulle fä bekläda lärareplatser
kan jag vara kort och hufvudsakligen instämma i hvad min aktade
embetsbroder på Stockholmsbänken yttrat. Jag vill blott anmärka
mot motståndarne, att jag, lika mycket som de, tror på vigten deraf, att
eu lärare är gudfruktig och att han endast då kan utöfva det stora och
betydelsefulla inflytandet på lärjungarnes utveckling, som tillkommer eu
verkligt god lärare. Men det är icke nu fråga om att borttaga det stadgande
ur gällande skollag, hvilket föreskrifver att “sökande till läraresyssla
vid elementarläroverken skall hafva gjort sig känd för gudsfruktan
och goda seder. “ Detta stadgande skall tvärtom qvarstå och ensidigt
vore, att derpå kunde läggas vida större vigt än hittills, då det varit en
timligen död bokstaf. Jag har nemligen ännu aldrig hört, att någon
lärarekandidat på denna grund blifvit underkänd. Men motståndarnes
hela bevisförning i denna punkt grundar sig på eu falsk slutledning,
hvilken jag ber att få i korthet uppvisa. Hon lyder så här: En person,
som söker läraresyssla, bör vara gudfruktig. Endast medlemmar af den
rena evangeliska läran äro gudfruktiga: alltså böra endast denna läras
medlemmar förordnas till lärare.

Den 16 Februari, e. m.

265

Lika sann som öfversatsen i denna slutledning är, lika falsk är undersatsen,
ock slutsatsens värde blir i förhållande dertill. Han bevisar
naturligtvis ingenting. I sammanhang härmed bär man påstått att
vetenskapsmännen vid universiteten ock borde tillhöra den rena evangeliska
läran för att — utom i teologi, hvarom nu icke är fråga — framställa
vetenskapen från kristlig synpunkt. För min del tror jag att hvilken
annan synpunkt som helst som väljes än den som föreskrifves af
vetenskapen sjelf, är skef, han må vara kristlig eller judisk, Svensk eller
utländsk. Man kunde då få, såsom eu Dansk nationalitetsifrare eu gång
fordrade -Dansk naturvetenskap“. Vetenskapen bör behandlas vetenskapligt;
hon skulle i motsatt fall hvarken gagna sig sjelf eller kristendomen.

De nu föreliggande förslagens starkaste sida är onekligen deras rättvisa
fordran: “likhet i skyldigheter, likhet i rättigheter.“ Denna styrka
har representanten från Dalarne trott sig kunna beröfva dem genom att
medelst användande af en bild om ett “ordenssällskap11, med hvilket Staten
skulle jemföras, bevisa rättvisan i nu gällande grundlagsstadgande.
Men utom det att denna bild haltar cj obetydligt, bevisar han jemnt upp
motsatsen hvad lian skulle bevisa. Jag tillhör, lika litet som den ärade
representanten, icke något ordenssällskap, men jag är dock öfvertygad
om, att icke något sådant finnes i vårt land, der man icke hyllar denna
rättvisans enklaste regel: likhet i skyldigheter, likhet i rättigheter. Nu
äro dissenters redan medborgare i Staten, medlemmar af ordenssällskapet,
de deltaga i alla hans skyldigheter; de begära nu endast att han skall,
såsom ordenssällskapet otvifvelaktigt gör, också bevilja likhet i rättigheter.

Hvad samma representants utrop, att Gustaf Wasa häfdade Sveriges
religiösa oberoende “med Gud och Sveriges allmoge11, angår; så vågar jag
tryggt påstå, att det icke var med allmogens — aldraminst dalallmogens
— tillhjelp detta skedde; snarare mot allmogens önskan och sträfvande.
Det var då som nu med tillhjelp af det upplysta tänkesättet och med
stöd af det i dag förringade utlandets exempel. — Trogen min föresats
att icke vilja repetera andras yttranden, slutar jag med att af hjertat
önska framgång åt de föreliggande förslagen.

Herr Medin: Ehuru det icke torde vara värdt att spilla många

ord på bestridandet af de utaf Konstitutions-Utskottet framställda, nu föredragna,
förslagen till ändringar i grundlagen, då man icke kan hindra
den ström, hvaruti pluralitetens meningar nu synas sammanlöpa, och ehuru
nu så få talare yttrat sig för utslag å förändringarne att jag icke har
det aldra ringaste hopp att få desamma af Kammaren förkastade, så kan
jag ändock icke undgå att öppet uttala mina åsigter i denna högst vigtiga
och maktpåliggande fråga. Jag anser det nemligen för eu pligt att
tillkännagifva, det jag icke hyser andra åsigter nu, än då förslagen här
förra gången förevoro, och ehuru många lärda män hafva prisat desamma
kan jag ändock, för min del, icke inse deras förträfflighet. Min åsigt har
nemligen alltid varit den, att det tillhör ett folkets ombud att efter yttersta
förmåga söka värna och försvara vår från våra fäder ärfda religion
och vår statskyrka, sådan den under tidernas lopp i vårt land blifvit allt

266

Den 16 Februari, e. m.

vidare utvecklad. Denna åsigt bibehåller jag äfven allt framgent, och jag
kan icke tro, att det ligger något godt deruti att till våra embeten framsläppa
trosbekännare af hvarjehanda slag, som icke hylla den af Staten
antagna evangeliska bekännelsen, synnerligen, då vi icke lida brist på fullt
skicklige och värdige män att fylla alla våra embetsmannabefattningar, ty
vi se ju dagligen huru härstädes växa upp bland desse långt dera förmågor
än dem, Staten kan lemna syssselsättning.

Jag vill också, så väl för min egen del som äfven på mina kornitenters
vägnar, lemna den förklaring, att de icke skulle med välbehag å
domstolen se en bekännare af främmande lära. Då man vet att eu domare
har att afgöra de mest vigtiga frågor, hvilka mången gång äfven
röra religiösa ämnen, så bör man icke heller förundra sig om ibland den
stora allmänheten tinnes utbredd en stark motvilja mot att so bekännare
af främmande lära intaga plats vid domarebordet. Vi veta ju alla huru
det är domarens pligt att förestafva vittneseden, hvarpå sanningens utletande
i de aldra bestå fall beror, och vi kunna föreställa oss hvad intryck
det skulle göra på eu hel allmänhet af troende kristna att höra domaren
upprepa edens ord, hvilka han anser vara af ingen betydelse och för
hvilka lian ej egen något förtroende. Likadant är också förhållandet då
domaren skall förestafva afläggandet af värjemålsed, med flera dylika likartade
tillfällen, då domaren måste taga de rättssökandes religiösa känslor
i anspråk, och på ett eller annat sätt tala till deras samveten.

För min del hyser jag den bestämda öfvertygelsen att vår statskyrka
behöfver understödjas, men, ehuru jag visserligen hört dem, som påstå att
hon icke kan ega bestånd längre än på sin höjd i ännu 50 år, så tror
jag dock för min del, att hon skall bestå både i detta och många följande
sekler, så framt vi sjelfva nemligen icke undergräfva henne. Våra
framfarna stora regenter hafva under den tid vårt land intog en betydande
plats i den civiliserade verlden offrat lif och blod för att uppbringa
vår statskyrka på den punkt der hon nu står och då tillhör det icke oss
att kullstörta deras storartade verk.

Jag vill icke såsom den siste ärade talaren söka vederlägga dem, som
förut yttrat en åsigt stridande emot min, tv protokollerna må förvara våra
yttranden på det de må blifva kända för såväl samtid som efterverld, och
jag vill endast begagna tillfället att, såsom jag förut nämnt, öppet förklara
det jag yrkar afslag å dessa båda förslag, och detta på den grund jag
förut anfört och då jag således icke kan anse dem hvarken nyttiga eller
tidsenliga för vårt fädernesland.

Herr Jonas Jonasson: Jemte det jag instämmer med den sednast

föregående värde talaren, finner jag mig, då så många talare redan anmält
sig att afgifva yttrande i det nu föredragna ämnet, böra inskränka mig
till att allenast gifva tillkänna, det jag icke blifvit öfvertygad om fördelen
och nyttan af de föreslagna förändringarne, hvadan jag måste yrka
afslag å de nu föredragna punkterna af memorialet.

Herr Gustafson: Efter de många och sakrika anföranden, som

här blifvit afgifna till fördel för de nu föredragna förslagen till ändringar
uti Regeringsformen och Riksdags-ordningen, torde det vara obehöflig^

Den 16 Februari, e. in.

267

att eu nykommen representant upptager Kammarens tid med ytterligare
föredrag i ämnet; och jag skulle icke heller hafva tillåtit mig detta, om
jag icke ansett det vara en pligt såväl mot mig sjelf som emot innevånarne
i den valkrets, hvars ombud jag har den äran att vara, att öppet
uttala min ställning till denna stora kulturfråga. Jag har sett denna från
derå synpunkter, hvilka det torde tillåtas mig att här i korthet något när- ■
mare angifva. Jag har sålunda sett frågan från Statens synpunkt och
finner då, att det iir Staten ovärdigt att såsom hittills ställa stora fordringar
på en del af dess medlemmar utan att medgifva dem häremot
svarande förmåner, af hvilka de på intet sätt gjort sig oförtjente; och jag
har vidare funnit, att stor förlust drabbar Staten genom att stöta bort
ifrån sig de mången gång störa och öfverlägsna förmågor, som finnas hos
bekännare af andra lärosatser än de rena evangeliska. Jag har vidare
beskådat denna fråga från religionens synpunkt; och då vår religion predikar
kärleksfullhet och fördragsamhet emot nästan, hafva vi nu ett godt
och lämpligt tillfälle att visa det denna sats icke är ett tomt ord. utan
att den tolerans, hvaraf vi berömma oss, verkligen också bor inom oss,
och visar sig verksam mot dem, som deraf i första rummet äro i behof.
Man bär sagt, att, stor våda skulle för statskyrkan uppkomma genom
godkännande af de nu framlagda förslagen, men dessa vådor äro enligt
mitt förmenande endast skenbara. Jag är för min del varmt tillgifven
vår statskyrka, och jag tror på sanningen af dess sköna läror; och just
derföre samt emedan jag är fullt öfvertygad, att sanningen alltid skall
segra, fruktar jag icke att lemna min röst till bifall för genomförande af
de föreslagna förändringarne. Jag liar ock slutligen sett denna sak ifrån
känslans synpunkt, och känsla och hjerta hafva sammanstämmande manat
mig att icke förvägra bifall till hvad, som från Statens och religionens
synpunkt förut vunnit mitt odelade gillande.

Man har här talat om de formela bristfålligheter, som skulle vidlåda
de framställda förslagen, men dessa fel synas mig dock icke vara af den
betydenhet, att de kunna böra på något, sätt förorsaka afslag å förslagen;
och om vi skulle afvakta ett förslag, hvaremot inga anmärkningar kunde
framställas, sä fruktar jag, att vi aldrig skulle komma till något resultat.

En talare har yttrat, att vi, med tillämpning af vår grundlags nu
gällande stadgande!! uti ifrågavarande hänseenden, befunnit oss väl, och
detta vill jag ingalunda bestrida; men då jag går att nedlägga min röst
till förmån för förslaget, åsyftar jag att vi derigenom skola komma i en
bättre ställning härutinnan.

Samme talare har sagt, att bifall till förslagen skulle nära nog innebära
ett hån emot främmande trosbekännare, men hvaruti detta skulle
ligga har jag svårt att inse, och jag tror att vi, som rösta för förslagen,
med mycket lugn kunna bära förebråelsen för ett sådant hånande.

Man har frågat, huruvida det ej skulle vara stötande för vår religiösa
känsla att so mosaiske trosbekännare såsom riksdagsmän deltaga uti öfverläggningar
och omröstningar i frågor rörande våra kyrkliga förhållanden;
men med kännedom om den grannlagenhet, desse samhällsmedlemmar
städse iakttagit vid de tillfällen, då de egt att på ett eller annat sätt
ingripa uti våra kommunala och allmänna förhållanden, är jag nästan öf -

268

Den 16 Februari, e. m.

vertygad derom, att de skola afhålla sig ifrån dylika voteringar; och äfven
förutsatt att detta icke blefve händelsen, så kan jag icke finna detta vara
mera stötande, än att vi nu besluta och stifta lag om de kyrkliga förhållanden
inom vårt land, som icke tillhöra statskyrkans område.

Jag hyser stor aktning för mina motståndare i denna fråga, och jag
är öfvertygad att de af dem uttalade åsigter dikterats af de ädlaste bevekelsegrund»-;
men jag skulle på det högsta beklaga, om det icke vore
1870 års Riksdag förbehållet att bifalla ett förslag, som för liera år sedan
med fullkomligt berättigande kunnat framställas och bort bifallas.

Jag för min del röstar ja till begge de ifrågavarande förslagen.

Herr Jöns Pell reson: Då denna fråga blifvit afhandlad af så

många lärde män inom Kammaren, torde det kanske vara öfverflödigt, att
eu landsortsrepresentant, som jag, deruti yttrar sig. Min ställning till
frågan är verkligen något kinkig, emedan jag tillförene emot antagandet af
de nu hvilande grundlagsförslagen hyst vissa betänkligheter. Som man
erinrar sig, framställdes vid 18(57 års ”riksdag ett förslag i samma syftning
som det förevarande, hvilket blef förkastadt, hvarefter ett nytt uppgjordes,
som blef återremitterad! för undanrödjande af praktiska svårigheter. Vid
det tillfället frågan då förevar uttalade jag mina betänkligheter emot
förslaget, i hvad det afsåge anställande af judar såsom domare, men jag
får med tillfredsställelse förklara, att jag sedan dess fått dessa betänkligheter
häfda, helst förslaget, i händelse det blir antaget, ännu icke så snart
kan komma att tillämpas. Dessutom skall förslaget, innan det blir lag,
vinna Kongl. Maj:ts sanktion, någon fara kan icke uppkomma för vår bestående
lära, hvilken i aderton århundraden, oaktadt alla förföljelser, segrande
bestått profvet, emedan hon är byggd på Guds fasta grund och bäst
hålles uppe genom sin inre kraft, utan att behöfva stöd af yttre lagar.
Ett har under diskussionen fäst min synnerliga uppmärksamhet. Man har
nemligen velat tillvita landtfolket såsom eu fördom, att de skulle hysa eu
viss afvoghet mot judarne och ogerna se, att desamme blefve em bets- och
tjenstemän. Man må kalla detta en fördom, men ej döma folket allt för
hårdt derför, ty det är folkskolan, sådan den är organiserad, som alstrat
denna naturliga föreställning. Den representant, som haft lyckan erhålla
fullständig humanistisk underbyggnad och således eger högre bildning, bör
ej derföre hånfullt kalla det en fördom, som han måhända sjelf alstrat.

Man har sagt, att Kyrkomötet i religiösa frågor har veto. Jag vill
härvid blott tillägga, att detta beklagligen är sanning, och att man snart nog
torde få anledning till befogade klagomål, om ej kommande Kyrkomöte
bättre motsvarar den fria, sanna religionsutvecklingen.

Jag bifaller förslaget äfven af ett annat skäl. Det har ofta blifvit sagdt,
att judar och katoliker en gång komma att dömas likasom protestantiska
lärans bekännare. Det är en sanning, ty om ingen annan religion
vore saliggörande än den lutherska, hvar skulle då de millioner själar taga
vägen, som finnas i verldens alla delar? Ett annat förhållande exsisterar
beklagligen i vårt land, som jemväl bidrager att mana mig till bifall för
förslaget. Huru många af våra söner och döttrar nödgas ej öfvergifva
fäderneslandet för att i främmande verldsdelar söka sitt bröd? Och hur
beklagligt skulle det ej vara, om icke dessa finge åtnjuta religionsfrihet

Den IG Februari, e. ro.

269

och borgerliga rättigheter? Jag kan ej behöfva vara vidlyftigare, men ett
godt råd vill jag gifva dem, som ämna yttra sig efter mig, och det är att
de fatta sig i korthet, tv en god sak behöfver icke så många förespråkare
och långa tröttande tal.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Efter den vidlyftiga diskussion,
som denna fråga i dag framkallat, kan densamma väl synas tillräckligt
utredd, men då de fleste talarne tillhört de bildade klasserna, må det
tillåtas en man af folket att jemväl yttra några ord,

Eu talare på Östgötabänken har sagt, att det upplysta tänkesättet i
landet nu vore för reformer, och deri har han rätt. Då ett reformförslag
första gången väckes, motarbetas det vanligen med stor kraft af många
bildade personer, men när det återkommer och lyckas tillkämpa sig pluralitet,
får man erfara att äfven dessa personer lärt sig toleransen, hvithet
utan tvifvel är ett godt vittnesbörd om det utvecklingsstadium, på
hvilket samhället befinner sig. Samme talare har sagt, att kyrkan skulle
blifva en makt i Staten; men när så sker, är en stor fara för handen,
ty då vill kyrkan beherrska allt, samveten och trosöfvertygelser, och omgärdar
sig, för att nå detta mål, med alla lagstiftningens vapen. Af historien
lära vi, huru den katolska kyrkan med bål och sträckbänkar sökte
upprätthålla och utbreda sitt välde, men väktaren somnade slutligen på
murarne och det tveeggade svärdet hvilade i skidan. Då uppstodo dissenters
och irrläror, men slutligen måste äfven de gifva och böja sig under
kyrkans välde. Om den protestantiska kyrkan omgärdar sig med stränga
verldsliga lagar och söker hålla sig uppe med slika vapen, då lutar det
snart till fall. Den må derföre akta på tidens tecken och ej omgärda
sig med skyddsmurar af verldsliga stadganden.

Man har talat om det vådliga uti spridandet af sådana åsigter, som
oppositionelt uppträda emot vår kyrkas gällande läror. Jag får bekänna,
att jag, oaktadt alla varningar, som blifvit mig gifna, läst de skarpaste
fritänkares skrifter, som finnas öfversätta på vårt språk, och äfven låtit
mina barn läsa dem. Men dessa irrläriga skrifter, långt ifrån att rubba
min religiösa öfvertygelse, hafva styrkt min åsigt, att vår evangeliskt-lutherska
kyrka bland alla bekännelseformer står främst, ty hon besitter den
största inre kraft och det största mått af sanning, och sanningen behöfver
icke skyddas af så många stadgar för att bevara sin kraft.

Samme talare har sagt, att judarne bilda en nation för sig och icke
assimilerat sig med de större nationer, i hvilkas sköte de befunnit sig.
Det är en sanning, ty de civiliserade staterna hafva visserligen tolererat
dem, men icke gifvit dem politiska rättigheter, och då de sålunda saknat
tillfälle att uppgå i de andra samhällena, är det icke underligt, att
de slutit sig inom sig sjelfva. Hvarföre skulle vi vara så intoleranta?
Hvarföre skulle vi ej vilja gifva judarne politiska rättigheter och tillfälle
att i full statsborgerlig mening blifva svenska medborgare?

En talare från Dalarne och en från Småland hafva uti sina föredrag
omnämnt Gustaf II Adolf, men han stred icke för en herrskande kyrka
utan för eu fri och tolerant kyrka, som fördrog andra bekännare. Så har
jag åtminstone uppfattat Gustaf II Adolf och hans strider.

270

Den 16 Februari, e. m.

En talare har yttrat, att en judisk domare af samvetsbetänkligheter
skulle vara förhindrad att utöfva sitt embete på lördagen, hans sabbatsdag.
I detta afseende tror jag icke, att man har något att befara, ty
huru många kristna trosbekännare finnas icke, hvilkas embeten och tjänster
äro af den beskaffenhet, att de nödvändigt måste skötas om söndagen?
Jag vill blott såsom exempel anföra endast jern vägs- och posttjenstemän.
Icke tror jag att en jude i uppfattningen af sin sabbatsdags
helgd skulle halva ett ömmare samvete än en kristen.

En talare på Kerikes-bänken har ordat om principiela brister i nu
föreliggande grundlagsförslag. Jag vill med anledning häraf blott anföra
ett yttrande af en utmärkt representant, som vi förr hade nöjet höra
från Göteborgs-bänken. Han sade nemligen: “Jag har i hela mitt lif stridt
för principer, men då jag börjat tillämpa dem i verkligheten, har jag funnit
att man måste jemka något på dem.“

Slutligen har man yttrat, att, om förslaget till ändring i 26 § Regeringsformen
blefve upphöjdt till lag och främmande trosbekännare på grund
deraf valde till Svenska folkets representanter, skulle de kunna vådligt inverka
på Riksdagens beslut. Men i hvilka frågor? Möjligen endast i våra
kyrkliga frågor, men jag tror att de få dissenters, som komma att intaga
plats i riksförsamlingen, ibland så många andra representanter af den rena
läran, skulle vid behandlingen af dessa frågor snarare utöfva ett gagnande
inflytande, alldenstund de, såsom stående utanför kyrkan, äro i tillfälle att
betrakta frågorna ur allmän synpunkt och mera opartiskt.

Jag vill ej längre upptaga Kammarens tid och slutar med att förklara
att jag kommer att rösta för bifall till föreliggande förslaget.

Herr Hedin: Herr Talman! Mine Herrar! Det kan väl icke betviflas,
_ att under den riksdagsperiod, som nyss inträda många ärenden
skola till afgörande i denna Kammare föredragas under ett vida liHigare
känslosvall, under en långt starkare ebb och flod af farhågor och förhoppningar,
så utom S( un inom Riksdagen, än det nu föreliggande kunnat
framkalla: — många förslag, hvilkas omedelbara praktiska verkningar
skola blifva mycket mera omfattande. Men icke dess mindre vågar jag
påstå, att under samma tidslängd ingen ruda fråga här skall till slutligt
afgörande förekomma, i hvilken beslutet blir så fullständigt betecknande
för Kammarens hela karakter, för det sätt, hvarpå den fattat sin politiska
uppgift, för arten af dess frisinne, med ett ord för hvad den känner,
tänker och vill. Det föreliggande förslaget är, om jag får så säga,
eu politisk samvetsfråga till det Svenska folkets Representation.

Svaret härpå, afgörelsen af de föreliggande förslagen, skall nemligen
for det förda ådagalägga, huruvida man insett, att framåtskridandet i
verklig frihet är, i våra dagar, framför allt eu fråga om mitt och ditt
mellan den enskilde medborgaren och statsmakten, hvilken sednare ännu
i våld land inkräktar individens religionsfrihet, liksom Staten ännu för ej
lång tid sedan våldförde en annan lika naturlig rätt, hans näringsfrihet.
Det skall för det andra visa, om den nya Riksdagen är fullt medveten
om och trogen emot sitt eget ursprung, eller om den reformerade Representationen,
otrogen mot den vackra likhets- och förbrödringstanke, som
gaf henne lif, vill fortfarande vidmakthålla den enda ännu i vårt land

Den 16 Februari, e. m.

271

af lagen hägnade hlasskilnad, den orimligaste och den förhatligaste af
alla, klasskilnaden efter religiös bekännelse. Slutligen och för det tredje
skall det gifva till känna, om det folkliga frihetssträfvande, för hvilket
Riksdagen har ett allmänt målsmanskap, afser ett egoistiskt majoritetsvälde,
eller om det besjälas af eu rättskänsla, som erkänner och skyr att
kränka minoriteternas rätt. På dessa skäl må jag väl vara berättigad
att säga, att den omröstning, som förestår, mer än något annat blir afgörande
för Kammarens hela politiska karakter och omdömet derom.
Utom Riksdagen skola äfven de, som eljest föga bekymra sig om de så
kallade kulturfrågorna, döma oss ej efter besluten i ekonomiska detaljer,
utan efter afgörandet af de frågor, der rätt och frihet och humanitet i
stort vunnit eu seger eller lidit ett nederlag.

Från de angifna tre synpunkterna anhåller jag nu att få något närmare,
om än i korthet, betrakta de grundlagsändringsförslag, som i dagskola
afgöras, och motivera det bifallande votum, som jag lifligt önskade
måtte blifva Kammarens enhälliga. Först och främst erinrade jag derom,
att sjelfva kärnpunkten i tidens frihetsfråga är denna, att Staten
eller statsmakten — genom sin innehafvare, den vare Regering och folkförsamling,
eller endera — bör träda tillbaka från de områden, den inkräktat
från individen, och till dessa hör, bland andra, den religiösa
trons och öfvertygelsens, der Staten ej med rätt kan ingripa. Det låter
sig mycket väl historiskt förklaras, hvarför Staten tillförene ansett sig
berättigad att söka framtvinga tros-enliet. Derför att kyrkan under medeltiden
obestridligen kraftigt bidrog att utveckla den först sent iramspirande
föreställningen om eu statsmakt, om en öfver den individuela
sjelfrådigheten och den provinciela autonomien höjd, berättigad myndighet
i samhället, så kom det sig, att man sedermera, när Staten vid reformationen
ärft kyrkans magt, antog och rent af utbildade till eu statsmaxim,
att tros-enheten, statskyrkotvånget vore oumbärligt vilkor för
Statens och folkets politiska enhet och sammanhållning, för det verldsliga
regementets kraft och styrka. Denna föreställning klingar redan ganska
tydligt genom det bekanta utropet å Upsala Möte, efter Augsburgiska
bekännelsens antagande, att “nu är Sverige blifvet eu man11; och den
uttalas med stark tonvigt t. ex. i 1634 års riksdagsbeslut. Denna uppfattning
och denna statsmaxim äro, som sagdt, förklarliga för den tiden,
då de religiösa motsatserna spelade en helt annan rol än nu. Men i och
dermed att man förklarat uppkomsten af denna princip, har man ock
visat, att den saknar all rimlig grund i vår tid, då de religiösa motsatserna
ej längre ega samma betydelse, som för två- till trehundra år sedan.
Hvem kan t. ex. vara blind för det uppenbara faktum, att den
Franska staten var ganska svag på den tiden, då hon sökte kufva hugenotterna
och återställa den katolska trosenheten, men starkare än
någonsin förut, sedan hon under revolutionen förklarat alla trosbekännelser
lika berättigade? År måhända Preussen nationelt och politiskt
svagt derför, att nära 33 procent af dess befolkning äro katoliker; har
det väl derför någonsin upphört att vara till hela sin karakter protestantiskt
och just såsom sådant en betydande makt?

Den nya representationen ■— yttrade jag vidare — har till förutsättning
stånds- och klasskilnadernas upphäfvande. Hon är i dag kal -

Ken 1C> Februari, e. m.

272

Säd att afgöra, om lion vill vara detta sitt ursprung trogen och sjelf
fortgå på den väg, som öppnades för henne. Den religiöst- eller kyrkligt,-politiska klasskilnad, som ännu hos oss står qvar, är fullt analog med
klasskilnaden efter börd, förmögenhet och dylikt. Likasom fordom
bördsaristokraten pockade på sitt så kallade ädlare blod, och liksom den
rike på sina ekonomiska företräden, så äfven en intolerant statskyrkas
anhängare på sitt förment bättre vetande, på sin förment “renare1'' tro,
såsom grund för medborgerliga företrädesrättigheter. Månne då detta
anspråk är mera rimligt, är det mindre högmodigt, mindre osedligt, mindre
irreligiöst än de förra? Nej, ty ingen har fått något privilegium på
sanningen. Sanningen, äfven den religiösa, är ej “en gåfva att emottaga,
utan en uppgift att Risa", ej någonting en gång för alla färdigt och afslutadt,
utan ett mål att sträfva till. Men om detta är hennes karakter,
och då menniskorna lyckligtvis ej äro blott exemplar af samma typ, utan
personligheter med hvar sina egendomliga anlag och åskådningssätt, hvarigenom
— såsom genom sitt medium — hon måste passera, så måste
hon ock för olika personer blifva mer eller mindre skiljaktig. Med ett ord:
för menniskan finnes sanningen blott i form af personlig öfvertygelse, och
den religiösa sanningens rätt är derför ingen annan än den religiösa öfvertygelsens.
Sålunda har min åsigt lika rätt, är min tro lika god som
din; och derför hör allt detta till den inre verld, om hvilken väl må
diskuteras, men hvarifrån ej utan våld kan härledas någon legal skiljaktighet
i samhällslifvet, efter hvars lagar och former mina handlingar —
men ej min tro, som ej låter sig befallas — hafva att rätta sig. Just
af aktning för sanningen, just emedan man erkänner att hon i sig har
en absolut rätt, måste man utan vilkor och inskränkningar respektera
hvars och ens tro och öfvertygelse, ty blott i den formen finnes, som redan
är sagd!, sanningen till för menniskan; eljest sätter man högmodigt
och inbilskt sin öfvertygelse om sanningen i sanningens eget ställe. Och
när Staten säger, att den enes öfvertygelse är sann och den andres falsk,
samt på grund deraf gifver åt den förre rättigheter, som vägras den sednare,
så kränker han just den sanning, han säger sig akta och vilja
skydda. Staten införer då en andelig träldom, icke mindre verklig och
icke mindre förkastlig än det fysiska slafveriet: eller huru skulle väl majoriteten
af ett folk kunna ega mer rätt att göra sig till herre öfver sina
dissentierande medborgares själar, att förfoga öfver deras andliga lif, deras
tro och öfvertygelse, än öfver deras kroppar, deras personliga frihet
och deras händers arbete?

Slutligen anmärkte jag, att Kammaren genom sitt beslut skall ådagalägga,
om det framåtgående i frihet, den representerar, hvilar på den
trygga grundvalen af eu rättvisa, som ej blott fordrar ökade förmåner för
flertalet, utan äfven har blick och hjerta för minoriteternas intresse och
rätt. Detta är en pröfvosten, som skiljer det äkta frisinnet från det falska.
Jag ville önska, att en hvar, som i denna fråga har en röst och
som är tveksam, i hvilken riktning den bör afgifvas, måtte till sitt eget
samvete ställa dessa tvänne frågor: om jag tillhörde en medborgareklass,
som i århundraden förtryckts, af hvilken samhället väl utkräft skattebidragen,
men hvilken det hånfullt vägrat de dyrbaraste medborgerliga

rättigheter,

Deri 16 Februari, o. m.

m

rättigheter, om jag kände hos mig koncentrerad det lidandes och de oförrätters
bitterhet, som hopats på mina föriäder, som drabba mig sjelf, som
hota mina efterkommande, är jag väl då säker på mig sjelf, att jag ej
skulle känna mig frestad till upproriska, fiendtliga tankar mot ett sådant
samhälle eller åtminstone till likgiltighet för dess väl? Och den andra
frågan är denna: när jag vidare ser, att de bland mina medborgare,
hvilka just röna denna lott, icke dess mindre utmärka sig genom fosterländskt
sinne och medborgerliga dygder, tåligt bidande att de herrskande»
rättskänsla omsider för deras längtan och förmåga att verka i det allmännas
tjenst skall öppna ett vidgadt utrymme, uppfyller jag ej då den
mest befallande bland pligter, när jag lyssnar till det budet, att allt,
hvad jag vill att menniskorna skola göra mot mig, det skall jag ock göra
mot dem? Det är ett fåtal frågan rörer; men betydelsen af en åtgärd,
hvarigenom länge vägrad rättvisa beviljas, får ej uppskattas efter deras
siffertal, som den närmast och omedelbart vidkommer, tv sådan är välsignelsen
af det rättas utöfning, att fördelame lika väl äro gifvarens som
mottagarens.

Det har sagts - jag vet ej om med skäl eller oskäl att i denna
Kammare skall finnas ett parti, och dertill ett mäktigt, som särskildt
gjort till sin uppgift att förtjena namnet nationdt. Om så är, vill jag
hoppas, att det ej bär för afsigt att söka en nationel förmån eller utmärkelse
för Sveriges folk deri, att religiös ofördragsamhet och samvetstvång
här skola upprätthållas längre, än annorstädes, utan att äfven
dess omsorg och vår nationela heder skall mana det., att låta den Svenska
nationen omsider ställa sig i jemnbredd med alla de andra bildade
folken.

Det har ock blifvit sagdt — af dem, som ej iiro den nya Representationens
vänner — att de stora humanitetsfrågorna ej hafva mycket deltagande
att påräkna från denna Kammares majoritet; men lyckligtvis är
det ännu icke visadt, att man skulle vilja sä svika de vackra fribetstraditionerna
från det gamla Bonde-Ståndets sednare dagar, och jag hoppas,
att det beviset ej heller skall lemna» oss i dag.

Herr Axel Bergström: I den ordning, hvari jag fått ordet, an ser

jag mig höra inskränka mitt yttrande till den öppna förklaring, att
jag efter något öfvervägande, utan fruktan, utan bäfvan kommer åt rösta
för bifall till föreslagna ändringar så väl af Regeringsformens § 28 som
Riksdags-ordningens 26 §.

Herr P aland er: Med anledning af den långt framskridna tiden

vill jag, i likhet med den siste talaren, inskränka mig till att tillkännagifva,
det jag önskar framgång åt de ifrågavarande grandlagsändringsförslagen,
och att jag alltså kommer att rösta för bifall till desamma.

Herr Ä bigren: Då af de Kammarens ledamöter, som i föreva rande

fråga begärt ordet, icke mindre än ungefär tjugo ännu icke erhållit
detsamma, vill äfven jag i likhet med nästföregående talare inskränka
mig till att tillkännagifva, att jag, både af rättvisa och kristlig fördrag Riksd.

Prof. 1870. 2 Afd. 1 Band. 18

274

Den 16 Februari, e. m.

samhet dertill matiad, kommer att rösta för bifall till föreliggande förslag
till ändringar i grundlagen.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då kristendomens lära, såsom jag

lärt och uppfattat densamma, bjuder oss att älska alla menniskor såsom
våra bröder, anser jag det vara min pligt såsom kristen att yrka på bifall
till ifrågavarande föreslagna grundlagsförändringar.

Herr Carl Hvar sson: Till den vidtomfattande diskussion, som

här i detta ämne blifvit förd, har jag icke något nytt att lägga, utan
vill endast tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall till förslaget.
Mitt bifall härleder sig icke derifrån, att jag anser det förslagets
antagande skulle medföra så synnerligen störa fördelar för samhället —-och jag fruktar icke heller några vådor af detsammas antagande — ty
man kan icke antaga, att ett fåtal främmande trosbekännare skulle kunna
på Statens angelägenheter utöfva något stort inflytande, vare sig i det
ena eller andra afseendet.

Då jag således icke kan antaga, att dessa faktorer böra inverka på
frågans utgång, anser jag att rättvisa ensamt bör diktera beslutet. Betraktadt
från denna synpunkt talar förslaget för sig sjelft, och jag vågar
påstå, att, om det icke gjorde det, så skulle alla de i denna Kammare
uti ämnet hållna, mer eller mindre sakrika föredrag, mer eller mindre
känslan anslående tal, lika litet inverkat på frågans lösning, som alla de
i ämnet skrifna artiklar. När en fråga är grundad på rättvisa, så behöfves
i allmänhet icke mer, än en enkel utredning, för att densamma
skall vinna framgång, blott den icke fördunklas af allt för inånga så
kallade utredningar, som kanske ofta nog förvilla omdömet och således
mer skada än gagna saken; ty rättskänslan är så stor hos Svenska folket
i allmänhet, att denna ensamt talar bättre än det vackraste föredrag.
Under förhoppning att förhållandet äfven skall blifva sådant i
denna fråga, oaktadt de många talen samt de vådor, hvilka å ena sidan
omtalats, och de kanske något retande pikar, som å den andra blifvit
utslungade, vill jag, som sålunda är öfvertygad att korta tal äro bäst,
endast ^tillönska det föredragna förslaget framgång, hvartill jag med min
röst ämnar, såsom jag sagt, bidraga.

Herr Abraham Rundbäck: I likhet med flera föregående talare
yrkar jag bifall till begge nu föreliggande förslag till grundlagsändringar.

Herr Gustaf Jonsson: Af den vidlyftiga diskussion, som inom
Kammaren i dag blifvit förd, har man kunnat finna, att åsigterna i
denna fråga äro bestämda. Jag anser dock, att man icke stillatigande
bör afhöra så vigtiga förhandlingar, utan med några ord motivera sin
åsigt i frågan. Då, enligt mitt förmenande, hvarken Svenska kyrkan
eller Staten sakna individer, som ega förmåga att bekläda deras'' embeten
fullt tillfredsställande, och då ett ganska stort antal Svenska medborgare
af den rena evangeliskt lutherska läran ännu äro utestängda från Representationen,
anser jag, att dst icke finnes något trängande behof, att
för främmande trosbekännare nu öppna tillträde till Statens embeten.

Den 16 Februari, e. m.

275

.lag vill visst icke frånkänna mosaiska trosbekännare ali intelligens, men
förvärfvet är dock deras lifsuppgift och penningen har alltid varit och
är fortfarande judarnes älsklingsvara. Huru skulle eu jude kunna representera
Svenska nationen, rätt uppfatta sina pligter såsom Svensk medborgare
och med sann fosterlandskärlek omfatta vårt land, då han, efter
sin lära, ständigt måste vara beredd på flykt till sina fäders land? Då
ett tillkommande Messiasrike ju är en trosartikel inom judendomen, kan
jag, för min del, icke fatta huru judarne skulle vilja emottaga ett erbjudande
af medborgarrätt inom Svenska Staten. Det torde icke heller
ligga någon våda uti uppskof med frågan till eu kommande riksdag, dä man
alltid kan hoppas en begränsning af de nu erbjudna rättigheterna.

Jag har visserligen alltid i viss mån högaktat dessa Abrahams barn,
ty ur deras sköte har civilisationens idé uppvuxit och kommit som en
planta till vår kalla nord, men jag hyser dock mina betänkligheter vid
att för dem öppna tillträdet till vigtiga statsembeten och derföre måste
jag, hur ledsamt det än må vara, i urnan nedlägga mitt nej till det
ifrågavarande förslaget.

Jag hoppas dock, att judarne icke skola förlora så mycket, om förslaget
nu faller, och tror att de fortfarande kunna exsistera, hvarföre jag
slutar med att önska dem bättre lycka nästa gång.

Herr Uhr: Då jag tillhört Konstitutions-Utskottet den tid, föreva rande

frågor der förekommo till behandling, och vid de tillfällen, desamma
i Kammaren förevarit, uttalat mina åsigter, Indika sålunda äro kända och
i protokollerna förvarade, inskränker jag mig nu att tillkännagifva, att
mina åsigter äro fortfarande desamma. Med glädje och tillfredsställelse
har jag hört så många utmärkta talare höja sin röst för ifrågavarande
förslag, men jag hembär också min tacksamhet till alla dem, som fritt och
öppet yppat sina farhågor och uttalat sig emot förslaget. Här finnas inga
krypskyttar, en hvar står fast vid sin åsigt, men med glädje har jag hört
derå röster höja sig för än emot, och derföre sätter jag mig ned i
största lugn.

Herr Magnus Svensson: Jag förenar mig med Herr Rundgren

och yrkar utslag å föreliggande förslag.

Herr Gun nar sson: Utan att vara mångordig, vill jag tillkänna gifva,

att jag kommer att rösta för afslag å nu föreliggande förslag till
ändringar i grundlagen och, ehuru nykomling, vill jag fritt och öppet uttala
min öfvertygelse, hvarvid jag börjar med att betyga den värde representanten
från Dalarne, Herr lass Olof Larsson, min tacksamhet för det
anförande han haft i frågan.

Då personer, hvilka förklarat sig vilja bifalla förslaget, åberopat det
gudomliga budet: “du skall älska din nästa såsom dig sjelf*1, vill jag citera
tett annat bibelspråk: “Låtom oss göra väl emot hvar och en, men
synnerligen mot -våra bröder i trona", och tror att detta på förevarande
förslag äfven kan ega sin tillämpning. Någon har sagt att vi i händelse
af krig skulle behöfva taga vår tillflykt till judarne för att af dem erhålla
penningar. Jag hoppas dock att vi aldrig skola komma i en så

Ben 16 Februari, e. m.

27 (>

olycklig belägenhet, att vi skulle behöfva vända oss till eu jude med begäran
om hans bistånd, jag förmodar den då skulle blifva allt för dyrköpt.
Ty då man i min hemort frågar, hurudan eu person är, erfordras
icke något annat svar än att “lian är en jude*'', för att man skall veta,
att man behöfver taga sig till vara för den efterfrågade personen.

Jag har härmed endast velat gifva min åsigt till känna, på det att motiverna
för min votering måtte blifva kända. Min dom må falla hur hård
som helst bland Kammarens ledamöter och publicisterna; jag har dock
den tillfredsställelsen att jag handlar efter min öfvertygelse och flertalet
af mina komitenters önskan och röstar derför ett ovilkorlig! nej til!
förslaget.

Herr Magnus Jonsson: Tiden är långt framskriden och så mån ga

tal hafva här i dag blifvit hållna både för och emot förändringen, att
det torde vara öfverflödigt att nu yttra sig utförligare angående densamma,
och som jag icke heller tilltror mig att dermed förmå ändra någons redan
fattade öfvertygelse, vill jag derföre inskränka mig til! att tillkännagifva
att jag förenar mig med den näst föregående talaren och kommer att
rösta för afslag å förslaget.

Grefve Pos se: Herr Talman! mine Herrar! Efter den vidlyftiga och
i alla afseenden utredande diskussion som här egt rum, vore det '' förmätet
af mig om jag trodde mig kunna finna några nya skäl för bifall till
förslaget. Jag inskränker mig derföre till att öppet förklara att jag kommer
att rösta för bifall till detsamma, och anser detta som en enkel gärd
åt rättvisan.

Herr Al till: Herr Talman! mine Herrar! Att till de skarpsinniga

och logiskt bindande bevis, som blifvit anförda för förslagets antagande,
lägga några nya kan jag icke, tillmäter jag mig icke. Men frågans vigt
och djupa, betydelse i principielt afseende och såsom kulturfråga, min
fästa öfvertygelse, att antagandet af detta lagförslag icke kan annat än
lända till fäderneslandets båtnad och gagn, mana mig att öppet uttala attjag
kommer att rösta för bifall till detsamma.

Jag ber att få tillägga: att utestänga Svenska medborgare med fullt
medborgerliga skyldigheter från rättigheten att ernå de Statens embeten
och tjänster, hvartill de genom aflagda föreskrifna prof visat sig kompetente,
skickligs och duglige, derför att de tillhöra en annan kristen religionslära
eller bekänna sig till mosaiska religionen, anser jag vara en sorts
religionsförföljelse; att genom ett nej i urnan bidraga till att Sverige i
något hänseende skulle stå qvar på en ståndpunkt, som både ens det aflägsnaste
likhetsdrag med religionsförföljelsernas tidehvarf, kan jag icke
röstar således för bifall.

Herr Östman: Uti denna sak har så mycket blifvit ordadt, attjug

derföre vill inskränka mig till att vara helt kort. Jag tror att det icke
vore klokt att sätta sig emot reformen, och kommer derföre att votera för
bifall till förslaget.

Den 18 Februari, e. m.

277

Herr Per Nilsson från Christianstads län: .lag vill endast tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till den föreslagna ändringen
så väl af 28 § Regeringsformen som 26 § Riksdagsordningen.

Herr Gummlius: .lag fullgör ett löfte till valmän, då jag gifven

tillkänna, att jag kommer att rösta för bifall till de ^vilande förslagen.

Herr Asker: Herr Talman! rnine Herrar! Om det må anses vågadt
att här uppträda, så är det visserligen vid ett tillfälle som detta, då så
många utmärkta talare inom Kammaren redan behandlat denna fråga
både mångsidigt och öfvertygande. Icke dess mindre ber jag att äfven
för min del fä tillägga några ord, med förklarande att jag med den
största aktning för andras, från mina afvikande meningar vågar hoppas
att få njuta samma förmån och undseende tillbaka.

Under de sista decennierna har den vetenskapliga forskningen genom
ett lika allvarligt som djupgående studium sökt ådagalägga att de religioner,
som äro de mest betydelsefulla för menskligheten, käft ett gemensamt
ursprung. Om detta forskningsnit, denna sanningssträfvan småningom
leder oss till vissheten, att man i Österlundens, Persiens och Indiens
äldsta religiösa trosbegrepp återfinner grunddragen af en öfverensstämmelse
med den kristna religionens kufvudsauningar, kan det då vara rätt,
kan det vara med våra pligter såsom kristna och medborgare förenligt
att i detta århundrade förvägra att göra rättvisa åt ett folk, som i sitt
religiösa föreställningssätt visserligen i det väsendtligäste afviker från vår
troslära, men detta oaktadt åtminstone delvis omfattar samma öfvertygelse
som vi ? Det torde icke heller böra alldeles förgätas att det kristna korset
haft sitt fotfäste i eu föregående bildning såsom en förberedelse, en förutsättning
till sanningens kunskap. Derförutan stode det ej nu och öfverskyggde
hela den bildade verlden. Må man derföre gifva akt på hvad
traditionen, historien, vetenskapen gemensamt vittna om de skiljaktiga religionsbegreppens
ursprungliga öfverensstämmelse med vissa af den kristna
religionens heliga lärogrunder såsom bestämmande för våra förhoppningar,
vår tröst i döden, vår utsigt till ett bättre lif. Låtom oss försöka
att bringa de skiljaktiga religionsbegreppen till eu förmedlande enhet åtminstone
i sådana fall, hvarom nu är fråga, för att så vidt möjligt är
undanrödja den ofördragsamhet, som söndrat menskligheten, låtom oss
bringa en sådan, öfverensstämmelse i åsigter till åskådlighet i de beslut,
som nu skola fattas, på det att resultatet af våra öfverläggningar må
blifva ett återsken af vårt handlingssätt till befrämjande af sanningens
seger.

Herr i ohan J önssou: Herr Talman! mine Herrar! 1 behöfven
ej frukta att jag skall taga Eder tid i anspråk för länge. Orsaken till
att jag nu yttrar mig är tvänne yttranden af ett par föregående talare.
Den ene af dem sade att det funnes många nya representanter här i
Kammaren. Man skulle häraf kunna draga den slutsatsen, att denne talare
trött att vi, nykomlingar, ej skulle hafva riktigt gjort klart för oss
huru vi ämnade rösta i denna fråga. Så är dock icke förhållandet, åt -

m

Den !« Februari, e.

;j.

minstone hvad mig beträffar. En annan af talame befarade att dessa
grundlagsförändringar skulle mottagas med missnöje af folket. Jag tror
icke att detta skall blifva fallet. 1 mitt komitentskap bär fråga derom
blifvit gjord af mig till mina valmän och den har vunnit deras bifall. På
grund af hvad jag nu haft äran anföra, kommer jag att rösta för bifall till
de föreslagna förändringarne.

Herr Ola Jönsson: Jag har begärt ordet endast för att till kännagifva

att jag kommer att rösta för bifall till förslagen.

Herr kalk: Herr Talman! mine Herrar! Då frågan under den

föregående diskussionen blifvit så mångsidigt och grundligt behandlad, så
V’H jag inskränka mig till att endast tillkännagifva, det jag kommer
att lemna min röst för antagandet af de hvilande förslagen.

Herr J. Sjögren: Jag vill blott tillkännagifva att jag kommer
att rösta för bifall till de föreliggande förslagen.

Herr Lithner: Jag torde hos den högtärade Kammaren fä anhålla

om ursäkt, för att jag vid eu så sen timma på dagen uppträder i denna
redan så länge och omständligt diskuterade fråga. Att framställa skälen
lör denna min anhållan skulle endast upptaga den förut mycket anlitade
Hden, hvarföre jag afstår från alla försök i den vägen, och vill jag i stället
försöka att genast kasta mig in i sjelfva frågan.

För mig såsom prest i statskyrkan har naturligtvis förevarande ämne
icke kunnat annat än föranleda allvarlig ransakning. Emellertid må jag
bekänna, att. för mig frågan ställt sig uteslutande på denna ståndpunkt:
skola vi i Sverige gå in på eu religiös tolerans, eller skola vi det icke?
Detta bär synts mig vara hufvudsynpunkten i det förslag, som nu föreligger
till afgörande; och, mine Herrar, säge hvad man vill, så kommer
väl i alla fall hvarje resonnement, som nekar eller ens tvekar att erkänna
möjlighetan af afl de egenskaper, Indika böra finnas hos innehafvarue
af Statens embeten, kunna finnas hos främmande trosbekännare, att
i större eller mindre mån bära drag af intolerans. För egen del vill jag
Öppet erkänna, att jag tror det de egenskaper, som böra i första rummet
sökas hos dem, hvilka skola utöfva Statens funktioner, kunna finnas hos
bekännare af en annan religiös tro än min. Då jag säger detta, känner
jag likväl ett behof att på förhand göra eu liten reservation. Man skulle
nemligen kunna tyda mina ord så, som innehölle de eu indifferentism.
Men, mine Herrar, vi må skilja — och det har under hela denna dagens
diskussion endast af den talangfullaste motståndaren till förslaget blifvit
rätt kraftigt framhållet — vi må skilja mellan gudsfruktan och den dogmatiska
öfvertygelsen. hvilken sednare med ett annat ord vill säga trosbekännelsen.
Jag tror innerligt, att den gudfruktige är den bästa medborgaren,
*}en samvetsgrannaste embetsmannen, den som i allo .med mesta trohet
förrättar allt sitt värf, men allt detta beror i sjelfva verket mindre på
trosbekännelsen än på karakterens religiösa halt. Den ena trosbekännelsens
företräde framför den andra beror på den större eller mindre approximation
till sanningen, som den kan ega, då deremot gudsfruktan, som är in -

Deri 10 Februari, e. ni.

279

dividens personliga ställning till Gild och hans uppenbarade ord, måste
hvila på troheten i det lilla, troheten emot det mått af upplysning, som
kan ligga i den trosbekännelse individen omfattar. Och i detta fall, mine
Herrar, kunna vi icke blunda för den af historiens vittnesbörd bekräftade
sanning, att denna trohet, den religiösa karakteren i det medborgerliga
lifvet, har funnits och kan finnas i alla trosbekännelser, från den gråa
hedendomen, från Moses’ gamla förbund, från alla tider och alla folk möta
oss, drag af patriotism, samvetsgrannhet, oegennytta, uppoffrande kärlek.

Men nödgas vi nu - och jag vågar påstå, att ingen i detta hänseende
kan jäfva det nödgas vi, om vi vilja vara fullt uppriktiga, erkänna,
att under hvarje trosbekännelse medborgerliga dygder kunna trifvas,
och här är ej fråga om något annat, så förfalla i min tanke äfven
alla de invändningar, som från trosbekännelsen sökt vindicera en exklusiv
lagstiftning i afseende å medborgerliga rättigheter. Kunna de egenskaper,
som vi älska att se hos embetsmannen, och som äro ett. oundgängligt vilkor
för ett rätt skötande af Statens förrättningar, finnas äfven hos personer
af en främmande trosbekännelse, så böra också dessa egenskaper i
Statens intresse få användas.

.lag vet dock, att man i detta fall gör den invändningen:^ Det är
omöjligt för eu jude eller katolik, om han är eu uppriktig sådan, att
kunna åtaga sig alla de funktioner, som genom förevarande förslags antagande
skulle stå honom öppna. Nåväl, mine Herrar, hvad är det man
egentligen uttrycker med ett sådant påstående? Jo, ingenting annat än:
man medgifver att hos denne jude eller katolik finnes en samvetsgrannhet,
som är stor nog att icke tillåta honom ingå på antagande af eu tjenst
eller ett embete, hvars råtta utöfvande strider mot hans religiösa bekännelse.
Men kanske vilja vi icke supponera detta. Då frågar jag: med
hvad rätt antaga vi, att den med oss olika tänkande är mindre samvetsgrann
än vi? På hans trosbekännelses grundsatser? -lag vägrar erkänna
det, och detta så mycket mer då jag ser hela denna skara af indifferent^,
som, i skygd af närvarande förhållanden, har för sig öppet tillträde til!
alla samhällets platser. Jag hemställer till Kammaren, om man verkligen
kan tro, att dessa indifferentisters religiösa ståndpunkt, såvidt den kan
genomskådas, utgör för en samvetsgrann förvaltning åt ett embete eu
bättre garanti än den främmande trosbekännare^ sirlighet att icke för
vinnings skull bekänna hvad han icke tror.

För egen del är jag öfvertygad om motsatsen. Jag tror derjemte, att
det icke skulle vara till men för Staten och kyrkan, för religion och dygd,
om genom borttagande af de skrankor, som nu finnas, en hvar komma
att drifvas ut på sjelfpröfningens fält. Det skulle derigenom vinnas att
det icke kunde, såsom nu, vara modernt att vara indifferentist, och det
skulle ej gå an, att i det enskilda umgänget håna den. troslära, som man
för sitt förvärf finner för godt att offentligen bekänna. Och det kan
tyvärr icke förnekas, att denna indifferentism är ett ondt, som är så förderfligt
till sina verkningar, att man må gå in på allt som kan vara egnadt
att förekomma och utrota det, genom att låta individen bekänna
den tro, som han verkligen tillhör, och hålla fast vid den. Fn öppet vidhållen
och bekänd tro verkar åtminstone aktning för att hafva en tro
och för olika öfvertygelser.

280

Den 16 Febrsari, e. in.

Men, säger man, clet föreliggande grundlagsförslaget är icke tillfredsställande,
emedan det icke har nog utförligt undantagit alla de befattningar,
som borde vara i detta fall undantagna såsom icke tillgängliga
för de främmande trosbekännarne. Ja. rnine Herrar, skulle man gifva sig in
på att i eu grundlagsparagral försöka uppräkna alla de befattningar, i afseende
å hvilka man kunde uppsöka närmare eller fjermare anledningar, att från
dem utesluta anhängarne af en annan tro än vår, så. skulle man i sanning
komma in på ett arbete, som vore lika fruktlöst från början till
slutet. Filt följd af samhällets fortgående organisationsarbete tillskapas,
förändras och upphäfvas tjenstebefattningar, så att eu dylik specifikation,
äfven om den vore möjlig, helt och hållet vore olämplig. Det må också
vara tillräckligt, att den grundsats är uttalad, som ock tinnes i det närvarande
förslaget, att främmande trosbekännare dels äro utestängda från
de tjenster, som hafva att göra med våra religiösa och kyrkliga förhållanden,
och dels i de befattningar, som kunna komma att af dem innehafvas,
icke ega. rätt att handhafva eller deltaga i afgörande af ärenden,
som röra dessa förhållanden. Det kommer sedan att bero på vår Regering
att vid utnämnandet till embeten, till hvilka äfven främmande trosbekännare
ega tillträde, på ett vist och grannlaga sätt gå till väga. Och
frågar man mig, hvilka garantier vi i detta hänseende hafva att lita oss
till, sä svarar jag, att sä länge Regeringsformen innehåller det bestämda
stadgande, att Sveriges Konung och hans Statsråd skola vara af den rena
evangeliska läran, sa länge hafva vi de garantier, som i lagar kunna stipuleras^
Man invänder vidare att förslaget lider af inkonsekvenser. Till
eu början ma jag då saga, att jag vet intet värre än dessa jernhård»
logiska konseqvenser, som dragas från dogmatiska satser för att tillämpas
på borgerlig lagstiftning och rättskipning. Det är dessa konseqvenser,
som auktoriserat all religionsförföljelse i verlden. Det var i konseqvensernas
namn som Albigenser och Waldcnser bekrigades, vetenskapen slogs
i bojor, Galilci kastades i fängelse, Huss brändes, Luther bannlystes och
det jar i samma förtärliga konseqvensers namn, som på denna sidan
LjIT protestanten, reformatorn Calvin tillrådde bålet för Michel Servet.
•lag vill ej gå längre ned i reformationens historia — men icke saknas
der heller drag, som visa att dogmatiskt konseqvensmakeri är bra nära
slägt med fanatism. De hafva begge i sin ifver för satser intet öga för menniskan
med hennes individuel» behof.

Det är derför icke så säkert, som det föregifves, att de skäl äro hållbara,
som i förevarande fall man vill granda på •••• märk väl! icke vår
religionsurkund, utan vår närvarande borgerliga lagstiftning. 1 vår religionsurkund,
som är Evangelierna, skall ingen kunna påvisa ett drag, som
auktoriserar en, i afseende på borgerliga rättigheter exklusiv lagstiftning
mot olika troende. Snarare skulle man, uti Frälsarens umgängelse med
Samaritanerna, som voro den tidens dissenters, och af hans liknelse om
den barmhertige Samariten, som gjorde hvad icke den rättrogne presten
eller ordningsväktaren, Leviten, ville gorå, so eu antydan åt motsatt båll.
De konseqvenser man nu framdragit, för att gorå det föreliggande förslaget
omöjligt, stödja sig ju alla på bestämmelser i vår Svenska lag. Att
dessa, gjorda under de förhållanden, som exsisterade, då de tillkommo,

jJen IG Februari, e» in.

281

äro sådana de äro, är ja naturligt; men hvad bevisar detta? Ingenting
annat än, att, om vi antaga toleransens stora princip, vi efter densamma
få revidera några borgerliga lagparagrafer. Hvilket är nu det rätta: antingen
att vi erkänna en stor princip och derefter rätta tillfälliga lagbud
eller att vi låta de tillfälliga lagbuden förqväfva den stora principen?

Jag borde sluta, helst jag märker Kammarens otålighet vid den
långa diskussionen; men jag anser mig från min ståndpunkt böra bemöta
ett yttrande af eu aktad talare, som sagt att judendomen är eu protest
emot kristendomen. Det förhåller sig väl dock icke så. I den Heliga
skrift betecknas fastmer judendomen såsom roten, på hvilken kristendomen
är grenarne. För vårt förhållande till och omdöme om judendomen har
apostelen Paulus angifvit den rätta ståndpunkten i de orden: “Om du
berömmer dig, så bär du ju icke roten utan roten bär dig — - — —
var icke för stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga; ty häfver Gud de
naturliga qvistar icke skonat, så se till, att häri icke heller skonar dig.“

Till slut tillåter jag mig än en gång säga att jag är af den öfvertygelsen
att förslagets antagande, långt ifrån att medföra de vådor man
förespeglat, skall komma att verka mycket godt äfven i religiöst afseende,
då jag, såsom redan nämndt är, hoppas att det skall bidraga att.
motverka indifterentismen och den officiela kristendomen. Det är också
i eu viss tro härpå som jag med tillfredsställelse lägger mitt ja i urnan
för förslagets antagande.

Herr Törn fe It: Martyrglorian har spelat eu framstående röle i
verlden, den har ofta gifvit framgång, der annars föga eller intet hopp
om en sådan funnits. Den stålsätter och härdar alltid dom, som åtnjuta
densamma; men beröfva de främmande trosbekännarne ända till det minsta
sken af orättvisa och förtryck, så är segern till hälften vunnen för
vår sak. Med ren och fast öfvertygelse skall jag i vår kyrkas välförstådda
intresse, till dess förherrligande och till vårt samhälles ära inför
det civiliserade utlandet, med min röst bidraga till det föreliggande grundlagsförslagets
antagande.

Herr Sahlström: .lag, som representerar en aflägsen vrå af landet,
kunde anses tillhöra den del af folket, som man beskyller för att hysa
fördomar emot framåtskridandet och icke i samhället vilja gifva samma
rätt åt olika trosbekännare, vill dock gifva tillkänna att jag för min del
tillstyrker det hvilandé grundlagsförslagets antagande.

Ilerr Berg: Herr Talman! mine Herrar! Då frågan blifvit så fullständigt
utredd, kan jag för min del icke hafva någonting vidare att
tillägga till dess belysning, hvadan för mig endast återstår att få tillkännagifva,
det jag röstar för bifall till densamma.

Herr J. Eriksson från Kopparbergs län: Då så mycket blifvit

yttradt i denna fråga, vill jag inskränka mig till att säga att jag af
mitt hjerta» öfvertygelse röstar nej till det ifrågavarande förslaget.

283

Den 16 Februari, e. m.

Herr 0. B. Olsson: Herr Talman! mine Herrar! Jag vill endast
tillkännagifva, att af rättvisa och billighetskänsla kommer jag att rösta
för bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Stenbäck: Jag förenar mig med dem, som rösta för bifall
till förslaget.

Öiverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen afgaf propositioner
på hvar och eu af de båda föredragna punkterna särskildt. Rörande
forsta punkten afgafs alltså nu först proposition på bifall och då
denna proposition förklarades hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad,
begärdes votering.

Följande omröstningsproposition niet'' då uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som antager det i första punkten af Konstitutions-Utskottets
Memorial N:o 1 framställda förslag'' till utsträckning af den i 28 § Regeringsformen
bekännare af annan lära än den rena evangeliska medgifva
rätt att innehafva befattning i Statens tjenst,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

\inner nej ; är ifrågavarande förslag af Kammaren förkastadt,;
hvarpå omröstningen försiggick i vanlig ordning och utföll med 116 ja
mot 58 nej, hvadan den föreslagna grundlagsförändringen bifallits.

Dernäst afgafs proposition på bifall till förslaget i andra punkten,
som bifölls.

Vidare föredrogos hvar för sig:

Punkterna 3—6.

De under dessa punkter upptagna grundlagsändringsforslag blefvo
alla, hvar efter annan, bifallna.

§ 5.

Skedde föredragning af Konstitutions-Utskottets Memorial, N:o 2, med
förslag att till nästkommande riksdag uppskjuta behandlingen af det från
sistlidne riksdag hvilande förslag till ny föreningsakt mellan Sverige och
Norge.

Utskottets förslag bifölls.

§ «•

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8, i anledning af verkställd
granskning af Riksdagens Justitie-ombudsmans embetstörvaltning.

Grefve Sparre: På denna sena timma vill jag icke länge upptaga

Kammarens tid. Min önskan är endast att få afgifva det yttrande om

Den 16 Februari, e. nt.

283

detta Lag-Utskottets “Utlåtande i anledning af verkställd granskning af
Riksdagens Justitie-oinbudsmans embetsförvaltning14, att jag finner detsamma
vara tarfligt. Den mening, som såväl instruktionen för .Justitieombudsmannen
som ock grundlagens stadgande otvifvelaktigt afsåg med
denna embetsman och haris verksamhet, och som till och med är tydligt
uttryckt i instruktionen, var, att han skulle i sin berättelse till Riksdagen
gifva eu öfverblick af lagskipningens tillstånd och antyda de förbättringar
i lagstiftningen, som af behofvet kunde erfordras. Jag vill nu icke göra
någon anmärkning vid Justitie-ombudsmannens berättelse. Han har framställt
åtskilliga åsigter så i fråga om förbättringar i lagstiftningen som i fråga
om brister i lagskipningen, och ehuru jag tilläfventyrs kan vara af olika
tanke med honom härutinnan, så gillar jag ändock att dessa yttranden
inkommit i hans berättelse. Hvad jag icke gillar är, att Lag-Utskottet
knapphändigt affärdat denna del af berättelsen med det yttrandet, att
“något förslag i lagstiftningsväg har Justitie-ombudsmannen denna gång
icke framställt11.

Vi stå i många afseenden ännu på samma ståndpunkt i fråga om
lagstiftning, som 1809. Visserligen hafva vi fått en ny strafflag, men eu
mängd af de förbättringar, som i fråga om rättegångsordningen och andra
grenar af lagstiftningen är o oundgängliga, äro ännu icke vidtagna. Utan
tvifvel var det ock afseende! derpå, som föranledde grundlagsstiftaren och
författaren af instruktionen för Justitie-ombudsmannen att åt denne embetsman
gifva i uppdrag att göra förslag till behöflig» ändringar i lagstiftningsväg.
Dä så är, tror jag Lag-Utskottet hade bort i sitt nu förevarande
Utlåtande yttra sig i afseende härpå. De omdömen, de olika
åsigter, som såmedelst framkallades, hade kunnat blifva eu ledning för
Kammaren i de lagstiftningsåtgärder af stor vigt och omfattning, Indika
ganska snart förestå.. Jag har icke velat vidfoga Utlåtandet min reservation,
emedan man kunde hafva tydt den derhän att jag skulle i någon
män velat minska det fördelaktiga vitsord Utskottet uttalat om Herr
Justitie-ombudsmanneu. Men i den förhoppning, att Lag-Utskottet en
kommande riksdag på något annat sätt tillvägagår vid granskningen
af Herr Justitie-ombudsmannens berättelse, vill jag bär inlägga ruin
reservation emot nuvarande Lag-Utskotts sätt att verkställa denna
granskning.

Med detta mitt yttrande afeer jag icke någon proposition i frågan,
utan endast en reservation i afseende å det formela uti Lag-Utskottets
behandling af densamma.

Herr G-u mm lins: Herr Talman! änne Herrar! Det kan förefalla

underligt, att en nykommen riksdagsman begär ordet i en fråga, sådan
som denna, och detta desto mera, som jag förnummit, att det lärer, besynnerligt
nog, vara mindre vanligt, att Herr Justitie-ombudsmannens görande
och låtande blifva föremål för öfverläggning eller uttalanden i Riksdagens
plena. Men då jag icke i allo delar Lag-Utskottets i föreliggande
Betänkande uttalade åsigter, och då jag ej vill genom tystnad bidraga till,
att Utskotts-betänkandet lägges till handlingarne utan gensägelse, hvilket
kunde anses innebära ett fullständigt gillande af detsamma, så finner jag
mig manad att yttra mig i frågan, och ber derför om ursäkt att jag,

Den 16 Februari, e. n>.

284

ehuru tiden är långt framskriden, tager Kammarens uppmärksamhet fölen
stund i anspråk.

Icke utan öfveraskuing har jag funnit mig i viss män förekommen af
Lag-Utskottets Herr Ordförande i eu del af hvad jag ville säga, men jagkommer
dock icke till alldeles samma slut som han. lian yttrade ätthan
icke ville göra någon afprutning —- måhända voro ordalagen icke alldeles
dessa, men meningen var dock densamma — å det vitsord, som
Lag-Utskottet funnit sig höra gifva Herr Justitieombudsmannen; hvaremot
anledningen till mitt uppträdande — jag säger det så godt först som sist
— är, att nämnda vitsord synes mig höra något afkortas.

Lag-Utskottet yttrar det omdöme, “att Justitie-ombudsmannen genom
nit, oväld och skicklighet fortfarande motsvarat Riksdagens förtroende. “

Om Utskottet hade inskränkt sig till att säga, det Justitie-ombudsmannen
med oväld och skicklighet fortfarande motsvarat Riksdagens förtroende,
så skulle jag icke deremot haft något att invända, ty jag tror
icke meningarne vara delade i fråga om hans skicklighet i sitt fack eller
om hans oväld i embetsutöfningen; men för att motsvara det mera positiva
beröm, som ligger i ordet nit, fordras det dock något annat och
mera. Flere erfarne riksdagsmän hafva visserligen sagt mig. att detta är eu
vanlig fras, som Lag-Utskottet alltid plägar begagna i fråga om Justitieombudsmannen.
Men på samma gång jag får säga, det jag icke vill godkänna
detta skäl såsom giltigt, så ber jag äfven få anmärka, att uppgiften
icke heller är så alldeles riktig; ty då jag sett efter huru Lag-Utskottet
vi lider loppet af de sednaste 30 åren behandlat denna sak, har jag funnit,
att under förra hälften af denna tid, då eu Justitieombudsman verkade,
som mycket klandrades och uppbar mycket obehag just derför, att han
ansågs drifva sitt nit något långt, var det stående omdömet om Justitieombudsmannen
endast, “att han motsvarat det vigtiga uppdrag honom
leranats", hvilket omdöme eu gång kryddades med berömmet "på ett
värdigt ocli förtjenstfull! sätt" och eu annan gäng saltades med tillägget,
att han “i allmänhet motsvarat förtroendet." Det var först vid 1856 —
1858 årens riksdag, som Lag-Utskottet i sitt Utlåtande öfver Justitieombudsmannens
embetsförvaltning öfverräckte honom eu bukett af vitsorden
“nit, rättrådighet och sjelfständighet-, hvarefter 1859 års Lagutskott
uppfann ordställningen -nit, oväld och skicklighet," Indika blomster
sedermera bibehållit sig såsom eterneller och sex gånger blifvit. begagnade
åt vederbörande Lag-Utskott. Om det nu än måste medgifvas, att detta
-omdöme- blifvit det “vanliga", sä innebär detta likväl icke ett tillfredställande
skäl, hvarför samma uttryckssätt skulle af Lag-Utskottet i denna
fråga alltid användas, ty då blefve ju hela Utlåtandet endast en tom
formalitet, hvilket ingalunda torde hafva varit lagstiftarens mening och
icke heller är värdigt hvarken Riksdagen eller dess Justitie-ombudsman.

Jag upprepar derför, hvad jag nyss förut sagt, att jag af den Justitie-ombudsman,
om hvars embetsverksamhet omdömet “nit- i första
rummet skall användas, fordrar något mera positivt förtjenstfull!, än att
han nätt och jemnt gör det, som oundgängligen tillhör hans tjenst. För
att bilda mig eu åsigt om graden af den nuvarande Justitie-ombudsmannens
nit, och huruvida det i min hemort och, enligt flera riksdagsmäns
utsago, jemväl i deras orter gängse ryktet, att nitet skall vara föga verk -

Den 16 Februari, t». m.

285

samt i handling, månde vara grundadt, har jag icke några andra giltiga
källor att tillgå än dels föreliggande Lag-Utskotts utlåtande, som dock
icke synes vara särdeles innehållsrikt och hvilket derför äfven af Utskottets
egen ordförande nyss klandrats, dels Herr Justitie-ombudsmannens
berättelse. Genast jag öppnar den, finner jag först en redogörelse för åtskilliga
åtal, under 16 nummer, men denna redovisning after idel äldre
saker. Indika under föregående åren börjat behandlas och nu vidlyftigt
omorda*. Men hvad jag egentligen söker, eller redogörelsen förr Herr Justitie-ombudsmannens
ämbetsförvaltning under det sednast^ året, finner
jag först i slutet af berättelsen helt korteligen expedieradt. Härutinnan
liar Herr Justitieombudsmannen icke skiljt sig från bruket; tv också det
är brukligt att man af hans embetsberättelse får kännedom om en mängd
åtal, som påbörjats under föregående åren och som således icke alls eller
åtminstone jemförelsevis obetydligt föranled t embetsåtgärder af Justitieombudsmannen
under just. det år, som berättelsen omfattar. Jag tinner
emellertid, att under år 1869 hafva till Justitieombudsmannen inkommit
74 klagomål af eu eller annan beskaffenhet, af Indika endast 7, eller icke
fullt eu tiondedel, hafva föranledt åtal, under det att ända till 64 antingen,
efter vederbörandes hörande, lemnats utan afseende, eller ock alls icke
föranledt till någon åtgärd; och af det sednare slaget äro icke mindre än
47. De o återstående äro ännu under behandling. För att härom bilda
sitt omdöme hade det varit särdeles önskvärd!, om man både fått någon
antydan dels om de 7 målens beskaffenhet, hvilka föranledt åtal från flen''
Justitie-ombudsmannens sida, dels om de 64, som icke föranledt sådan
åtgärd. Men jag vill gerna tro de 64 målen icke hafva varit af beskaffenhet
att lämna föranleda åtal, ehuru jag icke fördöljer, att äsigterna
eller ryktena i landsorten, om hvilka jag förut talat, gå i den riktningen,
att det i allmänhet erfordras att hafva många handlingar och mycken bevisning
redan på förhand i ordning, när man till Herr Justitieombudsmannen
ingår med klagomål, så vidt man skall kunna hoppas att af honom
vinna någon synnerlig uppmärksamhet äfven för rätt märkliga saker. Emellertid
vill jag, såsom nyss sades, antaga, att dessa 64 mål varit sådana,
att de icke kunnat föranleda till vidare åtgärd. Berättelsen upplyser sedermera,
att, förutom de 7 åtal, om Indika Justitieombudsmannen funnit
sig föranlåten att förordna på grund af framställda klagomål, hafva under
samma år 1869 andra 10 åtal påbör jats, af hvilka ett föranleda af angifvelse
från en fånge vid Herr Justitie-ombudsmannens besök i fängelset.
och de öfriga nio hafva tillhört den klass, som tillförene plägat till stort
antal taga Juåtitie-ombudsmannens verksamhet i anspråk, nemligen sådana
snål, som framgå ur fångförteckningarnes granskning. Deremot kan jag
icke finna någon antydan om, att Herr Justitieombudsmannen af egen
impuls föranledts att under årets lopp i någon män inskrida med sin embetsåtgärd
i något enda fall, der icke antingen så beskaffade klagomål
inkommit, eller han i fångförteckningarne erhållit “svart på hvitt“, att åtal
måste verkställas. Jag skulle gerna hafva önskat, att åtminstone någon
åtgärd derutöfver hade funnits att omnämna, och det synes mig som man
äfven kunnat hafva skäl att vänta detta, ty året 1869 bär i sanning lika
litet som de flesta af sina företrädare saknat obehagliga och upprörande
företeelser, som blifvit af allmänheten kända, företeelser af maktmissbruk

Den 16 Februari, e. in.

286

och besynnerliga domar, som hafva gått såsom visor kring landet. Då jag
emellertid icke af berättelsen finner anledning antaga, att något sådant
inskridande af Herr Justitieombudsmannen utöfver det alldeles oundvikliga
under året förekommit, så kan jag ur sådan synpunkt icke anse ordet
“nit“ vara på sin plats.

Men jag medgifver gerna, det Herr Justitie-ombudsmannen bar ett
vackert fält för sig öppet, att på annat sätt hos sig ådagalägga ett sådant
nit. Regeringsformen innehåller i § 100 bland annat, att “Justitie-ombudsmanneu
åligge, att — — — anmärka lagarnes och författningarnes
brister och uppgifva förslag till deras förbättring.“ Om nu Justitie-ombudsmannen
i detta afseende utvecklat någon synnerlig verksamhet, så
skulle detta förhållande, efter mitt omdöme, utgöra fullgiltig anledning för
Lag-Utskottet att använda det uttryck, mot hvilket jag uppträder. Men
mot ett sådant antagande strider Herr Justitie-ombudsmannens egen berättelse,
då han deri å 11 Ute sidans första rad säger: “1 lagstiftningsväg
har jag ej heller något nytt förslag att framställa. “ Om jag icke missminner
mig, så är nära nog samma uttryck begagnadt äfven i hans redogörelser
till 1867 och 1869 årens riksdagar. Men, utom det. att det förefaller
mig besynnerligt — i fall nu den anmärkningen tillätes mig i förbigående,
— att Herr Justitie-ombudsmannen, såsom sjelfskrifven ordförande
i “komitéen för tryckfrihetens vård11, icke af företeelserna vid denna
komité» sammanträden eller under den rymliga betänketiden mellan sammanträdena
kommit i tillfälle att bilda sig ett omdöme om hela den inrättningens
olämplighet och det tidsenliga i lagförslag, som gå ut på dess
afskaffande — så ber jag få anmärka, att detta hans yttrande står i
bjert motsats dels till den paragraf i Regeringsformen, som jag nyss anfört
— dels till det sakförhållande, att under donna riksdag flera tiotal förslag
till lagförändringar, deraf ett par mycket genomgripande, blifvit inom
Riksdagen väckta, hvilka, om de an icke alla kunna sägas hafva blifvit
med fullt skäl. framställda, väl ändock ej heller kunna förklaras såsom
idel hugskott — dels slutligen till den omständighet, att eu mycket framstående
rättslärd i vårt land, Herr Justitierådet Naumann, funnit anledning
att inleda årgången 1870 af “Tidskrift för lagstiftning, lagskipning
och förvaltning1* med början af en följd “Betraktelser om de nödigaste
reformer i vår Svenska civil- och kriminal-lagstiftning". Det visar sigsåledes,
att hvarken inom Riksdagen eller inom Högsta Domstolen den
åsigten tyckes göra sig gällande, som Herr Justitie-ombudsmannen uttalat,
att i lagstiftningsväg allt är val bestäldt och intet för närvarande att föreslå.
Men han inskränker sig icke ens till detta uttalande, utan yttrar
längre ned på samma sida, att "tecken visat sig, som antyda, att lagstiftningen
befinner sig på sin bana något framom det allmänna tänkesättet,-och fortsätter vidare sina betraktelser så, att han till slut gör den förespeglingen,
att. lagstiftningen torde i viss män nödgas gå tillbaka eller,
såsom han säger, återtaga den andel i rättstillståndets bevakande, hon öfverlemnat
åt enskilda medborgare. Således tyckes han i denna sin berättelse,
så vidt jag kan finna, om sin ställning till dessa lagstiftningsfrågor
antyda, att han icke allenast anser framåtskridande vara lämpligt utan
förr motsatsen, och han varnar enskilde motionärer för att sätta i gång
och Lag-Utskottet för att främja reformer i lagstiftning. Jag vill icke

Den 16 Februari, e. in.

287

derför klandra honom helt och hållet, då jag är öfvertygad, att han härvidlag
handlat af fullkomligaste öfvertygelse och manad af sin personliga
rättskänsla; men dels beklagar jag att denna hans öfvertygelse skall befinna
sig i en tidsandan så motsatt ställning, dels anmärker jag, att, när
han har en sådan öfvertygelse, så är han icke heller i denna riktning i
tillfälle att utveckla något •‘nit".

Några andra riktningar för Herr Justitie-ombudsmannens verksamhet
än de här antydda känner jag icke, och i'' de magra källor, som stått mig
till buds, har jag således icke kunnat finna tillräckligt skäl för Lagutskottets
loford.

Nu torde man vilja fråga, hvarför jag fästat så mycket afseende vid
en så ringa sak, vid dessa trenne bokstafvera som tillsammans utgöra ordet
“nit“, och upprört, så till sågandes, en liten storm omkring en fråga,
som Riksdagen förr plägat låta passera utan anmärkning. Ja, det kommer
sig af den uppfattning, jag har om Justitie-ombudsmans-em betets vigt och
värde. .Tåg skulle vilja yttra mig något särskilt härom, men då jag
icke skulle kunna göra det så väl som 1859 års Lag-Utskott, så ber jag
att ur dess uttalande få återgifva några ord. Utlåtandet är, som jag tror,
uppsatt af person, som då val’ Utskottets sekreterare och numera är medlem
af Svenska Akademien och af Högsta Domstolen, och det har således
flutit ur en penna, som förts af en säker hand. Med anledning deraf att
Justitie-ombudsmanna-embetet då fyllde 50 år, yttrade Lag-Utskottet år
1859 bland annat: Detta embete “blef årsbarn med den återinfördalag bundna

friheten och skapades såsom ett af denna frihets säkraste värn.

Denna institution är således ett af uttrycken för den omsorg om lagarnes
helgd, den ömtålighét för maktmissbruk, som är ett egendomligt karaktersdrag
hos det Svenska folket. Det är ett nationens lefvande valspråk,
som innebär, äfven det, att “land skall med lag byggas". Den egen icke
och har knappast egt sin motbild hos andra folk, om man icke vill anse
den för en ombildning i ädlare form af det Romerska folktribunatet.
Djup är derföre betydelsen af detta embete, högt det kall att vara ett
fritt folks ombud vid värnandet af dess heligaste rättigheter". — Jag vill
icke gå längre i mitt citat; det anförda må vara nog. Och nu tillägger
jag: Just derföre, mine Herrar, att denna inrättning är en så ofantligt
vigtig sak, af hvilken vårt land har heder, anser jag det också vara ett
väsendtligt vilkor, att den, som bekläder Justitie-ombudsmans-embetet,
icke allenast är en skicklig expeditionskarl, och en duglig åklagareförman
å det allmännas vägnar, utan att han jemväl är en kraftigt verkande
personlighet, som vet att inlägga ett lefvande nit, om han skall kunna
blifva med särskildt vitsord derom utmärkt. Derför har jag också fästat
mig vid detta ordet "nit" och det har synts mig, att man lika litet nu,
som tillförene skall uti landet med likgiltiga blickar se, huru Riksdagen afväger
och uttalar sitt omdöme om denne sin högt betrodde embetsman.
Då jag nu hyser denna uppfattning, har jag velat föreslå en något olika
lydelse emot den, som af Lag-Utskottet blifvit framställd, samt dervid först
varit betänkt på att tillstyrka den ordalydelse, som Herr Justitie-ombudsmannen
sjelf begagnat, då han uttalat sitt omdöme om Sveriges domarekorps,
att den nemligen gjort sig förtjent af vitsord för “sjelfständighet,

2SS

Den It! febiuari, o. m.

rättsinnighet och oväld**. Vid närmare öfvervägande har jag emellertid
icke velat föreslå så stor ändring i Lag-Utskottets förslag, utan hemställer
vördsamt, att Kammaren, med gillande af Utlåtandet för öfrigt, men
med uteslutande af ordet “nit14, måtte besluta att åt Herr Justitie-ombudsmannen
lemna det vitsord, att han “med oväld och skicklighet fortfarande
gjort sig förtjent af Riksdagens förtroende** och är det. Herr
Talman! på detta yrkande, som jag får anhålla om proposition.

Herr Ribbing: Hen* Talman! mine Herrar 1 Af ordföranden i

Lag-Utskottet har klander blifvit uttaladt. icke mot Justitie-ombudsmannen,
som detta Utlåtande angår, men väl mot Lag-Utskottet sjelft för
dess sätt att affatta Utlåtandet, såsom varande, enligt Grefve Sparres
tanke, “tarfligt41. Sedermera har af eu annan representant anmärkningar
blifvit gjorda emot Herr Justitie-ombudsmannens embetsförvaltning och
på grund häraf bär förslag framställts till ändrad ordalydelse i det. slutomdöme,
hvartill Utskottet i sitt Utlåtande kommit.

Hvad först (trafve Sparres yttrande angår, så her jag fä hänvisa
Herrarne till 42 § Riksdags-ordningen, som i andra punkten säger, att
Lag-Utskottet skall granska Justitie-ombudsmannens afgifna redogörelse,
äfvensom hans embets-diarier och registratur, samt med Utlåtande deröfver
till Riksdagen inkomma. Det är nu fråga om hvad Utlåtandet
egentligen skall innehålla. Lag-Utskottet har för sin de! ansett, att, då
Riksdagen är en församling, rådplägande och beslutande om praktiska
angelägenheter och åtgärder, så skola också de Utlåtanden, som till Riksdagen
afgifvas, ega samma praktiska karakter, och i denna mening har
Utskottet äfven affättat det nu till öfverläggning förevarande Utlåtandet.
Detta Utlåtande är öfver Justitie-ombudsmannens embetsförvaltning, och
denna står beskrifven dels i första och följande paragrafer af instruktionen
för honom, Indika handla om de åtal han skall verkställa och den
kontroll han skall utöfva, dels ig 14 i samma instruktion, der det. heter,
att han skall aflemna redogörelse för sin förvaltning och yttra sig om de
lagförändringar eller förbättringar, som lian finner af behofvet. påkallade.
Nu har Grefve Sparre icke, så vidt jag kunnat fatta, önskat att Lagutskottet.
skulle ingå i revision af berättelsen om de åtal, som Justitieombudsmannen
låtit verkställa eller icke verkställa, utan tyckes egentligen
hafva afsett, att. Utskottet skulle vidlyftigare inlåtit sig i betraktelser
öfver det yttrande om lagskipningen, som han enligt. 14 § af instruktionen
skall afgifva, och det sätt han föreslår för afhjelpande åt brister
härutinnan. Nu vill jag blott taga mig friheten fråga, i hvad riktning
denna vidlyftigare eller utförligare granskning skulle hafva gått, antingen
så att den hade varit en mer eller mindre lärd diskussion om det mer
eller mindre vetenskapliga och juridiskt rätta eller orätta i Justitie-ombudsmannens
åsigter och yttrade förslag — men enligt Utskottets uppfattning
af våra grundlagar är hvarken Lag-Utskottet eller Kammaren
forum för vetenskapliga, diskussioner, hvilka visst derföre icke heller ega
sin plats i Utlåtandet om eu embetsförvaltning, utan båda skola endast
uttala sitt och folkets omdöme om verksamhetens praktiska kraft och
värde — eller också skulle denna utförligare undersökning och granskning -

Oen 16 Februari, e. m.

m

ning af Justitie-ombudsmannens verksamhet direkt eller indirekt inneburit
förslag från Utskottet till förbättringar och undanrödjande af de anmärkta,
bristerna, -- men Utskottet saknar eldigt grundlagen rättighet
att väcka några motioner eller taga initiativ i fråga om lagförändringar,
utan har endast att yttra sig om andras motioner eller förslag. Då
således hvarken enligt Utskottets mening någon vetenskaplig kontrovers
borde innehållas i dess Utlåtande, ej heller å andra sidan motioners afgifvande
är Utskottets rätt, så hafva dessa konsiderationer varit skäl för
att icke framställning af några vidlyftigare undersökningar och granskningar
influtit i Utskottets Utlåtande. Det omdömet att detta Utlåtande
skulle bevisa tarflighet, vill jag lemna derhän, tv hvad den ene anser
tarfligt, finner den andre icke likaså.

Hvad vidare beträffar de anmärkningar, som af den andre talaren
framställdes öfver Justitie-ombudsmannens embetsforvaltning och det vitsord,
hvarmed Lag-Utskottet har i sitt Utlåtande bedömt densamma, så
vänder jag mig först emot hvad den värde talaren sade, om att det af Utskottet
begagnade uttrycket är eu fras, som blott för formens skull står
der. flan sökte bevisa detta påstående dermed, att uttrycket begagnats
flera gånger förut, men jag får bekänna, att jag anser detta vara ett

ofullständigt bevis, d. v. s. ett sådant som intet bevisar; tv äro ord en

gång funna, som väl uttrycka den tanke, som jag egen så, om ock samma
ord för samma tanke hlefve än eu gång eller flera gånger af mig eller
andra begagnade, följer deraf icke att de nu, när jag åter begagnar dem,
skulle hafva nedsjunkit till eu meningslös fras, hvartill fordrades att jag
icke skulle hafva tänkt eller hatt till åsigt hvad jag genom orden uttryckt,
. Då är .således frågan: är detta uttryck af Utskottet så obefogadt,
att det möjligen skulle kunna föranleda till den tron, att det vore
en tom fras? Den värde talaren har först såsom skäl för en sådan åsigt
anfört, att lian, för att kunna vitsorda Justitie-ombudsmannens embetsverksainhet
med ordet -nit", fordrar att Justitie-ombudsmannen icke blott
mä hafva uppfyllt sina skyldigheter, utan att han dessutom må hafva

gjort något vidare. Jag återigen för uppriktigt säga, att jag anser hvar

och en hafva med nit uppfyllt sin befattning, då han gjort, sina skyldigheter
i densamma, och om någon gör mer, än han är skyldig att göra,
så betyder det att han gör något som han icke har rätt till. Derjemte
bär den värde talaren vidare anfört såsom skäl för sin åsigt, att i hans
ort lärer finnas den opinion, att Herr Justitie-ombudsmannen väl uppfyller
sina skyldigheter, men icke visar något synnerligt nit, och att det
fordras många handlingar och mycken bevisning redan på förhand i ordning.
för att han af ett framstäldt klagomål skall föranledas att, väcka
åtal. Ja, det faller mig icke in att bestrida, det eu sådan åsigt finnes i
den värde representantens hemort; frågan är blott om den är sann eller
icke. Men oberoende af huru härmed må förhålla sig, torde såsom obestridligt
få antagas, att Andra Kammaren eller Lag-Utskottet icke kan grunda
sitt Utlåtande öfver Justitie-ombudsmannens embetsforvaltning på rykten
från den ena eller andra landsorten, utan det lärer väl få grundas på
pröfningen af hans embet,sberättelser och diarier, såsom 42 § Riksdagsordningen
äfven föreskrifver. Nu vill emellertid den värde representant
Rik»d. frat. 1870. 2 Afd. I Ila,iå. jvj

KW

Den 16 Februari, e. m.

ten söka styrka, att dessa rykten icke sakna grund, och hans bevisning
består då deri, att han för det första anför, hurusom af de många klagomål,
som till Justitie-ombudsmannen inkommit, blott några få föranledt denne
att låta anställa åtal. Det är sannt, men jag kan icke se, att detta bevisar
bristande nit å hans sida, så vida det icke kan ådagaläggas -men det har icke hittills blifvit gjordt af talaren — att de inkomna aumälningarne
eller klagomålen bort föranleda åtal, tv i annat fall lie visar
döt endast att de varit obefogade eller åtminstone icke tillräckligt motiverade.
För att pröfva om Justitie-ombudsmannen visat nit eller icke i
fråga om anställande af åtal, är det icke nog att man säger : lian har
icke anställt åtal i mer än sju fall; utan man skall äfven undersöka, om
han både bort anställa åtal i flera fall än dessa. Så säger den värde
talaren vidare: ban har icke af egen impuls anställt åtal, oaktadt mer
eller mindre hemska tilldragelser i rättegångsväg sig tilldragit; men det
återstår äfven, enligt min tanke, att visa det dessa tilldragelser hafva varit
af den natur, att Justitie-ombudsmannen borde vid dem hafva af egen
impuls ingripit.

Den värde talarens bevisning i denna punkt hvilar på den förutsättning,
att mänga åtal skola bevisa mycket nit och tvärtom: denna förutsättning
är då hans mening, andra hafva den, att befogadc åtal bevisa
nit, oberoende af deras antal, som bevisar intet.

Slutligen och för det tredje anmärker talaren, att Justitie-ombudsmannen
har icke nu föreslagit några nya förändringar i lagstiftningsväg
eller dylikt. Nu vill jag till en början bedja att få påvisa 108—109 sidorna
i Herr Justitie-ombudsmannens berättelse, der han verkligen angifver
åtgärder, genom Indika» enligt hans tanke, bristfälligheter i lagskipriingen
skola kunna afhjelpas. Huruvida de lagförslag, han angifver, äro
enliga med hvars och ens enskilda åsigter är en fråga för sig. Men allt
nog, han har framställt sina åsigter, och det är hvad han enligt instruktionen
skall göra.

’ Så beklagar den värde talaren, att Herr Justitie-ombudsmannen icke
avgifter flera förslag till ändringar och att lian anser en återgång i lagstiftningsväg
kunna vara nödig. I så fall att den ärade talaren är af
en motsatt åsigt, eller om lian anser att mycket skall förändras, och att
mänga förändringsförslag visa mycket nit, så är det hans rätt att hysa
en sådan åsigt; men om Herr Justitie-ombudsmannen är af en olika mening,
har Lag-Utskottet i eu sådan åsigt hos Justitie-ombudsmannen icke
ansett skäl vara för handen att, frånkänna honom vitsord för nit, i embetsutöfningen.

Således kan jag icke finna, att denna värde talare i någon annan
punkt anfört skäl, som visa bristande nit lins Herr Justitie-ombudsmannen
i uppfyllandet af hans skyldigheter. Jag begär icke af någon, att
an skall göra mer än sina skyldigheter, och det är icke heller rättvist
att fordra mer; jag finner ej att Lag-Utskottet skall gifva Utlåtande öfver
Justitie-ombudsmannens tänkesätt, utan öfver hans embetsutöfning;
på grund hvaraf jag för min del anhåller, att Riksdagen ville, godkännande
Lag-Utskottets ordalag om denne embetsman, lägga dess Betänkande
till handlingar^.

r><‘> 1 ti Februari, e. m.

•>9i

Grefve Sparre: Om jag haft någon den ringaste aning om, att

den värde representanten från Örebro skulle begära ordet i anledning af
Lag-Utskottets föreliggande Utlåtande, så både jag visserligen ej före
honom begärt ordet. Det enda mål, jag egentligen afsåg, var nemligen
att en vigtig institution icke skulle somna af, hvilket jag befarade skulle
slutligen blifva följden, om Lag-Utskottet alltjemt förtöre så knapphändigt
i detta hänseende, som det nu gjort; ty, mine Herrar, en embetsman,
hvilken som helst, som bär att afgifva redogörelse för sin förvaltning oeli
ser, att hans redogörelse leder till något så obetydligt resultat, som nu
blifvit fallet, han slappar ovilkorligen af. Det ligger i menniskonaturen
ett behof åt eu liten sporre till ansträngd verksamhet, om man icke
skall förlora sin energi. Men då nu eu embetsman ser, att hans embetsredogörelse
år efter år så, likgiltigt behandlas, att det Utskott, som mottager
densamma, icke ens vårdar yttra sig om de åtgärder lian vidtagit
eller föreslagit i afseende på lagskipning eller lagstiftning, så. kan den
åsigt hos honom vinna insteg att icke vidare nedlägga någon möda och
omsorg på denna del af sin embetsförvaltning.

Vi hade för några år sedan, mine Herrar, en Justitie-ombudsman,
som yttrade sig med en viss skärpa i sin embetsredogörelso. Jag var
med på den tiden, då liflig» debatter inom Utskottet deröfver egde rum,
och jag försvarade den nämnde Justitie-ombudsmanneii då, emedan jag
visste att hans yttranden, om de också kunnat något modifieras, likväl
icke skadade. Jag har icke heller någonting att anmärka emot den nuvarande
Justitieombudsmannen, tv om jag ock, lika med Örebro-representanten,
erkänner, att man icke kan neka det en eller annan brist förefinnes,
så har detta dock icke för mig varit någon anledning att vägra
honom det vitsord, att han med nit. oveld och skicklighet fortfarande
motsvarat Riksdagens förtroende. Han har i sin berättelse yttrat sig
dels angående lång«amheten vid domstolarne i afgörandet af der förekommande
mål, och om åtskilliga orsaker dertill, dels öfver de olika,
domslut, som i likartade saker från högsta domstolsinstausen utgår, och
i sammanhang dermed om nödvändigheten att fasthålla vid eu gång gifna
prejudikat, till dess de genom lagstiftningens åtgärd undanrödja»?, dels
ock om inrättandet af ett advokatstånd, hvilken fråga förra året utgjorde
föremål för Riksdagens pröfning. Efter allt detta säger han sig icke
hafva något nytt förslag i lagstiftningsväg att framställa. Dermed är dock icke
sagdt, såsom Öre bro-representanten menar, att han icke alls framställt
något förslag, han hänvisar till dem lian förut framställt.

Angående behofven i lagstiftningsväg är det för sent att på denna
timme börja eu diskussion i eu så vidlyftig sak. Den kan icke heller
anses vara föranledd af nu förevarande fråga. Jag slutar derföre mitt
anförande under förklaring, att jag är nöjd med den diskussion, som uppstått,
och hoppas att den å ena sidan skall med tiden föranleda Herr
Justitie-ombudsmannen att åt sin • befattning egna det nit, som Representationen
visat sig önska, och som jag tror att hon icke heller denna
gång frånkänner honom, samt att den å andra sidan möjligen skall föranleda
Lag-Utskottet att på annat sätt behandla denna fråga hädanefter.
Det ligger stor skilnad mellan att. såsom representanten från Upsala
sagt, företaga en revision af Justitie-ombudsmannens embetsredogö -

iJtrtt i 6 Februari, **. »t.

reke, och att afgifva ett utlåtande i anledning åt densamma; ty, inine
Herrar, då Regeringsformen säger, att han skall afgifva en embetsberättelse,
hvari han skall upptaga eu mängd saker, som han kan finna anmärkningsvärda
i fråga om lagskipning och lagstiftning m. m.; samt Riksdags-ordningen
stadgar, att Lag-Utskottet skall med utlåtande öfver denna
berättelse till Riksdagen inkomma. Så k.m det icke vara meningen, att
Utskottet i sistnämnda utlåtande ingenting skall saga om denna berättelse,
tv då blefve det ju icke något utlåtande utan såsom det nu föredragna
: ingenting.

Med representanten från Upsala instämmer jag deremot i att Herr
Justitie-ombudsmannen väl utfört sitt åtagande. Endast Lag-Utskottet
är i tillfälle att genomse hans embetsdiarier och registratur, och kan således
bäst bedöma huruvida lian rätteligen anställt åtal eller låtit dem
örfalla. Och den, som känner hvilken mängd af obehöriga och lumpna
klagomål, som till honom inkomma, skall icke undra öfver, att de flesta af
dem icke föranleda någon åtgäxd från hans sida. I detta fall bär Utskottet
ganska noga sett till, att icke någon anmälan om åtal inkommit,
med afseende hvarå han icke fullgjort sin skyldighet.

Då man emellertid känner de stora och genomgripande reformer,
som i lagstiftningsväg föreligga, såsom t. ex. det under Högsta Domstolens
pröfning hvilande förslaget till fästiglietshöcker samt den grundliga omarbetning
af processordningen, som snart nog förestår, och då man tillika
vet Indika vigtiga förändringar, som i detta afseende inom andra civiliserade
länder pågå. så torde det val icke kunna anses fullt riktigt att
motverka den utvexling af åsigter eller den utredning af dithörande
frågor, som man kunde vänta, om Lag-Utskottet fullgjort hvad enligt min
åsigt detsamma åligger.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag kan icke instämma i Lag utskottets

Utlåtande, för så vidt deri herömmes Justitie-ombudsmannens förvaltning
och säges att han med nit och skicklighet skött sitt embete. Jagbeklagar
att jag icke har tillhands mitt exemplar af Utlåtandet, ty jag
har deri gjort åtskilliga anteckningar, och jag får derföre inskränka mig
till ett par anmärkningar. Af Justitie-ombudsmannens berättelse inhemtas,
att sedan vid granskning af Rådstufvurättcns och Magistratens i
Warberg domböcker och protokoll för år 1854 fupnits åtskilliga luckor,
Justitie-ombudsmannen låtit härför åtala protokollsföranden t, f. rådmannen
M. vid nämnda Rådstufvurätt, eller just samma domstol, der åtalade
förseelsen blifvit begången. Detta visar icke mycken skicklighet, och detta
torde till och med Lag-Utskottet erkänna. Göta Hofrätt förklarade också,
att det icke tillhörde Rådstnfvurätten att handlägga åtalet, och derefter
hlef M. åtalad i Hofrätten och dömd till böter till obetydligt belopp.
Detta skedde först 1869, ehuru förseelsen egde rum redan 1854.
Kan det kallas nit? Jag skulle vilja gifva det eu helt annan benämning.

I berättelsen är vidare omförmäldt, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Calmar län behagat utfärda en kungörelse af innehåll, att hvar
och en, som önskade bevis öfver uppläsandet i kyrka af någon kungörelse, som

IVn 16 Februari, e. i».

‘>,9:

skolat offentliggöras, skulle låta samma kungörelse åtföljas af afskrift.
Detta var visserligen mycket beqvämt för kyrkoherdarne, men besvärligt för
tjenstemännen, som .skulle skicka två exemplar af en kungörelse till hvarje
kyrka, der den skulle uppläsas. Eu landtdomare anmälde förhållandet
för Justitie-ombudsmannen och denne lät anställa åtal i Göta Hofrätt mot
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande. Under det åtalet pågick, utfärdade
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande en ny kungörelse, hvari den förra återkallades.
Kongl. Maj:ts Bafalluingshafvande erkände sig således hafva felaktigt
förfarit. Hvad gjorde då Höfrötten ? Jo den lät bero vid återkallelse)).
och sammaledes gjorde Justitie-ombudsmannen. Jag tror dock
att, om Justitie-ombudsmannen med nit och skicklighet förvaltat sitt embete,
ban icke bort nöja sig med denna utgång, tv onekligen hade Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande gjort sig skyldig till ett fel, hvilket den också
genom kungörelsens återkallande erkänt. Han hade bort fullfölja åtalet,
äfven om det, såsom vanligt, i dylika fall, slädnät vid obetydliga böter,
och det både varit helsosamt, om Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fått
någon tillrättavisning för sitt maktmissbruk.

Jag har velat säga detta för att dermed gifva till känna att jag icke
kan instämma i Lag-Utskottets uppfattning om det sätt, hvarpå Justitieombudsmannen
skött sitt kall.

Herr P. A. Bergström: Till hvad representanten för Upsala i sak yttrat
har jag intet att tillägga, 1 anledning af ordförandens i Lag-Utskottet anförande
må dock tillåtas mig beklaga, att han, som städse i alla stycken
utgjort och utgör föresyn och efterdöme för Utskottet, icke aktat nödigt
att skriftligen affatta sin från Utskottets utlåtande afvikande mening.
Hade han gjort sådant, så skulle lian uti förevarande afseende Klimat
Utskottet eu nyttig anvisning för framtiden, huru ett så. grannlaga och
ömtåligt ärende, som det, hvilket nu diskuteras, hör af Utskottet behandlas.
Det är emedlertid att vänta, att han vid nästa riksdag, förutsatt
nemligen, att han då inom Utskottet intager samma ställning som
för närvarande, icke skall underlåta att åt sju mening och sina tankar
i ämnet gifva skriftlig form till upplysning och ledning för Utskottet,

Egentliga anledningen till mitt uppträdande är representanten för
Örebro Herr Gumadii framställda yrkande, att ur Lag-Utskottets vitsord öfver
Herr Justitie-ombudsmannens embetsforvaltning ordet “nit- måtte utgå.
Jag kart icke annat än bestrida, att proposition åt detta yrkande göres.
Ehuru jag är förvissad, att Ni, Herr Talman! utan någon erinran derom,
skall veta att förvägra proposition å hvarje grundlagsvidrigt yrkande,
anser jag mig dock böra genom insago mot proposition gifva ett ytterligare
stöd för eder förväntade vägran i förevarande fall. Enligt 42 § i
Riksdags-ordnhigen skal! Lag-Utskottet granska Justitie-ombudsmannens
afgifna redogörelse äfvensom hans embetsdiarier och registratur samt
med utlåtande deröfver till Riksdagen inkomma. Detta utlåtande, som
icke utgör annat än ett af Lag-Utskottet afgifvet omdöme, huru Justitieombudsmannen
fullgjort sitt uppdrag och motsvarat det honom leiunade
förtroende, måste antagas vara afsedt att lemna Riksdagen ledning i frågan,
huruvida det kan vara lämpligt att återvälja Justitie-ombudsmannen
eller icke. Lika litet som eu person kan ändra något i en annan persons

294 i)*ui 18 Februari,

omdöme; lika litet kan Kammaren ändra Lag-Utskottets omdöme om det
sätt, hvarpå Justitie-ombudsmannen förvaltat sitt embete. Lag-Utskottets
Utlåtande och det deri innehållna omdöme kan naturligtvis i sin ordning
b hiva föremål för kritik af Kammarens ledamöter. Af denna rättighet
att kritisera har representanten för Örebro begagnat sig i fullaste mått,
och dermed synes han mig böra åtnöja sig. Längre Erer han icke lagligen
kunna gå. Det enda Kammaren efter slutad öfverläggning bär att göra
är att, utan uttalande af något eget omdöme, lägga utlåtandet till handlingarne.
Att sådant måtte nu, som alltid förut, ske, är hvad ,jag yrkar;
och torde Herr Talmannen derå framställa proposition.

Herr Gum®Hus: Jag har efter uppmaning åter begärt ordet för

att ändra det af mig förut framställda yrkandet derhän, att på de skäl,
som under diskussionen blifvit framhållna, Lag-Utskottets Utlåtande må
med ogillande läggas till handlingarne. Då jag bär ordet, ber jag att få
i största korthet bemöta, hvad den talare, som näst efter mig erhöll ordet,
yttrat. Väl var jag beredd på, att han skulle uppträda, och att han
skulle blifva sträng, men att han dervid skulle så skoningslöst använda.
de rika vapen, som stå honom till buds, det hade jag, nykomling som jag
ar, knappast väntat. Men om än detta kaus stridssätt inbringade honom,
tillfredsställelsen att se många ansigte!! strålande af förnöjelse, torde det
ej kunna nekas, att han dervid gjorde sig skyldig till ett märkeligt fel:
att bevisa för mycket. lian vände sig punkt för punkt mot mina yttranden,
äfven mot sådana som jag angaf såsom blott referater, och han tillläde
mig eu del åsigter. som jag ej uttalat, och andra, som jag i mitt
förra anförande visat mig underkänna. Jag undrar hvad den värde talaren
skulle hafva sagt, om jag tillåtit mig sä starka uttryck, som åtskilliga
åt dem, livilka sedermera under diskussionen blifvit tällda, om jag, likasom
Lag-Utskottets Herr ordförande, tillåtit mig tala om eu institution,
som håller på att ••somna af", och en embetsman, som "slappa!'' af-.

Dä representanten från Upsala velat förneka sanningsenligheten af
mitt yttrande, att Herr Justitie-ombudsmannen icke i denna framlagt något
timslag i lagstiftningsväg, torde det tillåtas mig i minnet återföra, att
jag till stöd för denna anmärkning anförde Justitie-ombudsmannens egna
ord i föreliggande berättelse, livilka icke torde jäfvas. Deremot är det
möjligt, att jag, som den ärade representanten från Venersborg förmodat,
misstagit mig i min uppgift, att Justitie-ombudsmannen i sina berättelser
till 1867 och 1869 årens Riksdagar sagt, att lian icke då heller hade något
förslag i lagstiftningsväg att framställa; om här är ett misstag, så är
det på årtal. Det tror jag mig kunna vidhålla, att han ett par gånger i
sina berättelser begagnat ungefär samma strof.

Jag her nu att få erinra, att af de många uttalanden, som den värde
Upsala-representanten behagade tillägga mig för att få tillfälle att dem
bemöta, är det egentligen blott två, jag erkänner såsom framhållna i mitt
töregående yttrande till stöd för dess slutsats. Det ena var, att Herr Justitie-ombudsmannen
icke veterligen under år 1869 af egen drift någonstädes
i sin egenskap af folktribun gripit in utöfver hvad de löpande
ärendena fordrat — det andra att han icke heller i lagstiftningsväg
haft någonting att föreslå, och att sålunda i intetdera afseendet något

Den 16 februari, c. ro.

395

framstående nit blifvit under år 1869 af honom utveckladt, så vidt matt
kan finna af hans egen berättelse, som bör halva vitsord, af Lag-Utskottets
motivering till det berömmande Utlåtandet, och af hvad under denna
diskussion blifvit upplyst.

Slutligen återkommer jag till mitt numera framställda yrkande, att
Utlåtandet måtte läggas till handlingarne med ogillande.

Herr llierta: .lag skall icke länge upptaga Kammarens tid, utan

blott yttra några fä ord.

Jag bär blifvit uppkallad af Herr flibbmgs påstående, att Herr Gumselius,
då lian anmärkt, att lian ansett Justitie-ombudsmannen hafva
"■iort sig skyldig till någon underlåtenhet i åtals väg, också borde hafva
uppgifvit de fall, der en sådan underlåtenhet egt rum. Jag ber att, med
anledning deraf, fä citera 90 § Regeringsformen, som lyder så: “Under
Riksdagens, dess Kamrars eller Utskotts öfverläggnmgar och profning
må icke uti något fall eller på något annat sätt, än grundlagar^ bokstafligen
föreskrifva, komma frågor om embets- och tjenstemäns vill- och
afsättande, regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag
enskilda medborgares och korporationers förhållanden, eller verkställigheten
af någon lag, författning eller inrättning.- Om jag ej misstager
mig om betydelsen af detta stadgande, är Herr Gummlius deraf förhindrad
att efterkomma Herr Ribbings uppmaning att angifva de speciel*
fäll. der han ansåg att Justitie-ombudsmannen låtit någon underlåtenhet

i åtals väg komma sig till last. . .

Jag vill nu icke inlåta mig i någon pröfning, nuruvida den åsigt Herr
Bergström förfäktat, eller att Riksdagen vore förhindrad att ändra ett
omdöme, som Lag-Utskottet angående Justitieombudsmannen uttalat ar
riktig. Dertill fordras mera tid än som nu är oss öfrig.

Herr Ola Jönsson: Jag liev att få yttra några ord i anledning

af påståendet, att Kammaren ej har rätt att fatta annat beslut, an det
Lag-Utskottets Utlåtande innehåller. Under sådant förhållande kali jag
ej finna, hvartill stadgandet i 42 § Riksdagsordningen skulle tjena, då
fet heter, att Lag-Utskottet skall, efter granskning af Justitie-ombudsmannens
afgifna redogörelse m. ro. med Utlåtande deröfver till Riksdagen
inkomma. Detta stadgande skall väl betyda, att Riksdagen eger öfver
Lag-Utskottets Utlåtande latta beslut. I motsatt fall synes mig förunderligt,
att Lag-lJtskottet är stridt såsom en auktoritet öfver Kammaren;,
enligt mitt förmenande har intet Utskott sådan makt.

I fråga om sjelfva saken kan jag ej Unna Justitie-ombiidsuiannens
berättelse “eller Lag-Utskottets öfver granskningen deraf afgifna Utlåtande
vara fullt tillfredsställande. I berättelsen heter det, likasom i Utlåtandet,
att år 1869 till Justitie-ombudsmannen inkommit 74 klagomål, af hvilka ^
föränledt åtal, 27 efter vederbörandes hörande lenmats utan afseende, 37
ansetts icke ledande till någon åtgärd och 3 för närvarande äro under
handläggning, (hiskligt hade varit, såsom Herr Gumminas yttrade, att, da
Justitieombudsmannens redogörelse företedde ofullständighet derutinnan,
Lag-Utskottet, som haft af honom förda, diarier till granskning, lemnat eu
fullständig redogörelse för beskaffenheten åt de 37 angifvelse!'', som icke

De® 16 Februari, e. m.

ioranledt åtals anställande. Nu saknar Riksdagen Tid bedömandet ai
Justitie-ombudsmannens embetsverksamhet all ledning för sitt slutliga
omdöme. Det kunde ju hända, att något af de 37 klagomålen, som ansetts
icke till åtgärd föranleda, i Kamrarne befunnes vara af beskaffenhet
att någon uppmärksamhet derå bort fästas.

Det har af Lag-Utskottets ordförande blifvit yttrad t. att Utskottet
med noggrannhet genomgått Justitie-ombudsmannens diarier och Kammaren
kunde måhända således af Utskottets ledamöter få upplysning om
dessa 37 klagomål. Naturligtvis kan det vid denna sena timme af dygnet
ej blifva fråga om att ingå i pröfning af dessa mål, men jag saknar icke
anledning att framställa detta spörsmål till Utskottets ledamöter, om
alla Lag-Utskottets ledamöter ansett, att icke något af dessa 37 klagomål
bort föranleda till någon åtgärd. Det är bekant, att allmänna tidningar»*
vetat mycket att berätta om de ärenden, som blifvit. hos Justitieombudsmannen
anmälda. Nu är det visserligen tydligt att de upplysningar, som
i sådant afseende tidningarne meddela, icke alltid få anses såsom fullt
tillförlitliga, hvarför man ej tår fästa så mycket afseende vid dessa; men
hvad man dock får och bör lasta sig vid, är att Justitieombudsmannen
icke mig Ytterligt tagit initiativet i något mål. Honom hade det likväl
tillkommit att i mål, som äro allmänt kända, göra sig underrättad och
för vissad om, att de blifvit så, behandlade, soro lag och författningar
stadga. *

Jag vill nu ej upptaga tiden med att anföra särskilda fall, der eu
sådan pröfning icke varit ur vägen; vore tiden tillräcklig, nog är ämnet
rikt.

Jag är emellertid öfvertvgad, att Justitieombudsmannen så inöfva!

^efatt>ning, att omdömet derom bör, på sätt Herr Gumaelius föreslagit,
så förändras, att ordet “nit“ bör derifrån utgå.

Herr Per Nilsson i Espö; Jag har icke begärt ordet för att yrka
någon annan proposition än Betänkandets läggande till kandiingarne;
men nog förefaller det besynnerligt, då det å sista sidan af Lag-Utskottets
Utlåtande beter först, att lian icke framställt något förslag i lagstiftningsväg,
och omedelbart derefter: “på grund af den skedda granskningen
anser Utskottet sig böra angående Justitie-ombudsmannens embetsförvaltning
i dess helhet uttala det omdöme, att Justitieombudsmannen
genom nit, oväldighet och skicklighet motsvarat Riksdagens förtroende."
Det vill nemligen nästan synas, som både Utskottet ansett, att Justitieombudsmannen
visat sitt nit just deri, att han intet föreslagit i lagstiftningsväg.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då jag sed naste gången begärde

ordet, framställde jag såsom min åsigt, att förevarande Betänkande borde
med ogillande läggas till handlingarne. Nu har äfven Herr Gumaelius
gjort enahanda yrkande.

Herr Bergström bär sagt, att Kammaren icke skulle vara berättigad
«it yttra sig öfver Lag-Utskottets Utlåtande, och tiden tillåter mig icke
nu att bemöta detta yttrande, men jag tror att Kammaren bör känna
sig berättigad till en dylik åtgärd, och då jag anser olämpligt att Lag -

]>n JO >’ebru«rt t. m.

297

Utskottets Utlåtande lenmas utan någon anmärkning, fortsätter jag mitt
yrkande, att Utlåtandet må med ogillande läggas till handlingar!)».

Herr Jk A. Bergström: Det fägna)1 mig, att Herr Guuuelius åter kallat

sitt första förhastade yrkande, att Kammaren måtte ändra Lagutskottet»
uti förevarande fråga afgifna Utlåtande: men denna återkallelse
har icke skett obetingadt, utan han har i stället framställt ett nytt yrkande,
hvarå jag likaledes måste bestrida, proposition.

Då grundlagen för kontrollerande af Justitie-ombudsmannens embetelörvaltning
icke uttryckligen bestämmer annat, än att Lag-Utskottet efter
verkställd granskning af det sätt, hvarpå Justitieombudsmannen utöfvat
sitt embete, skall med utlåtande deröfver till Riksdagen inkomma; så
synes mig deraf följa, att det endast tillkommer Lag-Utskottet, men ej
Riksdagen, att afgifva något formligt omdöme om Justitie-ombudsmannens
ämbetsförvaltning, helst ott sådant omdöme, enligt grundlagsstadgandets
ordalydelse, skall grundas jemväl å kännedom om Justitie-ombudsmannens
embetsdiarier och registratur, Indika handlingar endast för Utskottet,
men ej för Riksdagen i dess helhet, äro tillgängliga. Riktigheten af
min grund lagstolkning lärer vinna ytterligare bekräftelse deraf, att, såsom
kändt är, grundlagsstiftaren med berömlig grannlagenhet endast velat
sörja derför, att. under Riksdagens, dess Kamrars eller Utskotts öfverläggningar
och pröfning icke måtte uti något annat fall eller på något annat
sätt, än grundlagar^ bokstafligen föreskrifva, förekomma frågor om embetsed!
tjensteman» förhållande i trottsten. Men, invänder man, det är icke
nu mera fråga om att ändra, utan att ogilla Lag-Utskottets omdöme
För min del kan jag icke finna det vara mera lagligt att i allo ogilla, än
att ändra Lag-Utskottets Utlåtande om Justitie-ombudsmannens einbetsförvaltning.
Ett ogillande af Utlåtandet är ju icke annat än ett ogillande
åt det deri åt Justitie-ombudsmannen gift)a vitsord att hafva genom
nit, oväld och skicklighet fortfarande motsvarat Riksdagens förtroende.
Jag tror mig förut hafva visat, det Kammaren saknade behörighet att, på
sätt Herr Gumselius först föreslog, ur Lag-Utskottets slutliga omdöme
utesluta ordet -nit". Egde Kammaren eu sådan behörighet; så måste
man följdriktigt tillerkänna Kammaren rättighet att jemväl gå vidare i
uteslutningar, ja! att rent af sätta ett annat omdöme, t. ex. att Justitieombudsmannen
oskickligt sig förhållit i stället för Lag-Utskottets. Men
för sådana konseqvenser synas de, som uppträd t mot Lag-Utskottets Betänkande,
skygga tillbaka. Eger man, vågar man ej att omedelbart och
uttryckligen gifva ett tadlande omdöme om Justitie-ombudsmannens etnbetsförvaltning;
är det stridande emot grundlagens anda och bokstaf att
sålunda proskribera eu embetsman; då eger man, då bör man ej heller,
enligt min åsigt, göra detsamma på en omväg och genom sidobugg. Såsom
jag förut nämnt, är Lag-Utskottets Utlåtande afsedt att tjena till ledning
för Riksdagen vid väljande ånyo af Justitie-ombudsman. Det
må vara hvarje ledamot i Kammaren öppet att kritisera Utlåtandet ; och
jag skall med kallblodighet åhöra alla de anmärkningar, som kunna riktas
deremot: men jag måste motsätta mig, att Utlåtandet lägges till handlingarne
“med ogillande-, icke derföre att detta ogillande drabbar Lagutskottet,
utan derföre att det medelbarligen drabbar Justitie-om buds -

298

Den IG Februari, e. m.

marinen, öfver -hvars em betsförvaltning Riksdagen icke eger fälla annat
omdöme än det, som uttalas genom att återvälja honom.

Herr vice Talmannen Ma nnerskantz: Min rättskänsla bjuder mig

att icke underlåta att taga till ordet vid detta tillfälle, då en fråga af
särdeles grannlaga beskaffenhet här afhandlas, och då jag måste göra det,
gör jag det med grundlagen i hand.

Regeringsformens § 69 säger: “Hvarje lagtima Riksdag skall för ordna

en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man, att såsom
Riksdagens ombud, —■ — — fullgöra*1. Detta uppdrag af Riksdagen till
dess Justitie-ombudsman innefattar således ett förtroende af den aldra
högsta art, och då det säges att det skall vara en man af utmärkt redlighet
och stor lagkunskap i förening, som man genom sitt val på detta
sätt utmärker och gör till Riksdagens ombud för öfvervakande af lagskipningens
ostörda gång i landet, förutsätter detta, att den som väljes,
efter den väljande Riksdagens omdöme, skall vara en fullkomligt oveldig
man, som eger förmåga att på ett utmärkt sätt fullgöra sitt uppdrag.
Men huru få en sådan man att taga emot denna befattning, om Riksdagen
sjelf vid följande riksmöte anse]’ sig befogad att öfver hans embetsförvaltning
uttala sådana omdömen som det nu ifrågasatta, ty den som
Riksdagen så behandlar inåste känna sig försatt i en beroende ställning,
och hindrad att fritt efter sitt samvetes bud uppfylla sin pligt såsom lagens
öfvervakare. Hvad grundlagsstiftarne med denna institution afsett
skulle gå förloradt, om man tilläte sig uttala ett sådant omdöme, — ■ och
Justitie-ombudsmannens befattning skulle förlora, hela sin betydelse, om
man gjorde honom till lydigt verktyg för vexlande meningar inom Representationen.
.lag vill derföre icke säga, att det ju ej står hvarje enskild
Riksdagsman fritt att uttala omdömen om lagskipningen i allmänhet och
äfven derom, huruvida han anser Justitie-onibudsmannen hafva fullgjort
sin pligt, men jag anser, att ett sådant uttalande af denna Kammare eller
af Riksdagen vid detta tillrälle är emot grundlagens anda och mening
fullkomligt stridande, och att derföre nu icke annat kan eller bör göras
än att lägga Lag-Utskottets Utlåtande till handlingarna, hvilket jag
påyrkar.

Friherre af Scb midt: Det är en gammal regel, som bjuder: audi atur

et altera pars, eller med andra ord att man bör lemna den anklagade
tillfälle att försvara sig. Denna Kammare är ej forum för ett sådant
försvar. Då Riksdagen till Lag-Utskottet öfverlemnat bedömanderätten
i denna fråga, vore det orätt af Kammaren att vränga det omdöme
Utskottet afgifvit. Jag förenar mig derföre med de talare, som yrkat att
Utlåtandet, utan bifogande af någon anmärkning eller tillägg, må läggas
till handlingarne.

Jag begärde ordet, då jag fann att många röster höjde sig för eu
motsatt åsigt, och jag slutar med att varna för ett sådant uttalande af
Kammaren, som här föreslagits, ty det är min öfvertygelse, att hvar och
en ledamot, som deri deltager, skall ångra sig. då han rätt betänkt, huru
saken stod.

Den ltf Februari-, e. n\.

m

Herr Ola Jönsson: DS Herr Gumselius återtagit det yrkande, i

hvilket jag instämt, får jag förklara, att äfven jag låter mitt förfalla.

flen- Leijer: Jag vill ej uppehålla, beslutet, min afsigt är endast

att inlägga en protest emot Herr Ribbings yttrande, att hvarken Kammaren
eller Lag-Utskottet eget- ingå i pröfning af Justitie-ombudsmannens
vetenskapliga åsigter. Jag protesterar emot eu sådan uppfattning, ty då
Justitieombudsmannen enligt sin instruktion är skyldig föreslå de ändringar
i lagar ne, som han anser vara af hehofvet påkallade, är det val meningen,
att hans i sådant afseende framställda förslag skola komma under
Lag-Utskottets pröfning, och då dessa förslag ju icke kunna vara annat
än uttryck af hans vetenskapliga åsigter, få viil dessa på samma gång
komma under pröfning i Lag-Utskotttet.

Efter denna öfverläggning, och sedan Herr Talmannen upptagit de
yrkanden, som vid densammas slut återstode, dels derom att Utlåtandet
måtte läggas till handlingarne, dels jemväl med ogillande läggas
till handlingarne, framställde Herr Talmannen, i nu nämnda ordning,
å dessa yrkanden propositioner, af hvilka den förra förklarades hafva
blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering fclef då begärd, i
anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den som vill, att Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3, i anledning af
verkställd granskning af Riksdagens Justitieombudsmans embetsförvaltniug,
skall läggas till handlingarne,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej. är det ifrågavarande Utlåtandet med ogillande lagdt till
handlingarne

Omröstningen utföll med Öb ja mot 65 nej, hvadan Kammaren beslutat
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ ''■

På Herr Talmannens förslag beslöt Kammaren, att i början åt sammanträdet
Lördagen den 19 i denna månad skulle utses de 24 valmän,
hvilka, jemte ett lika antal valmän från Första Kammaren, hade att välja
Riksdagens Justitie-ombudsman och hans efterträdare; och bestämdes att
suppleanter för dessa valmän, till ett antal af sex, skulle omedelbart efter
valmansvalet utaf Kammaren utses.

§ 8.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagens
förordnande för de utsedde komiterade för tryckfrihetens vård.

Ben 16 Februari, e. in.

300

§ 9.

Till bordläggning törsta gången anmäldes nu inkomna ärenden:

Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 7, angående beräkningen af Statsverkets inkomster;

N:o 8, i^ anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående försäljning
af Kronaus egendom i Tanger;

N:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
disponerandet af de åt f. d. bergsskolan i Falun upplåtna gårdar m. m.;

N:o 10, i anledning af Kongl. Mapts nådiga Proposition, angående
försäljning af indragna kronoinspektorsbostället i Avesta;

N:o 11, i anledning af Kongl. Majts nådiga Proposition i fråga om
upplåtelse till Göteborgs och Bohus läns landsting af eu tomtplats å Bohus
lastnings område för anläggande af ett sjukhus;

N:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition i fråga om bestämmande
i penningar af arrendeafgifterna för Statens egendomar;

N:o 13, i anledning af väckt motion angående de uti löner ingående
räntepersedlars förvandling i penningar efter samma grund som för ränta
och tionde; och

N:o 14, i anledning af väckt motion angående befrielse för s. k.
hästhemman från utgörande af dagsverken till boställsinnehafvare vid
Skånska dragonregementet.

Alla dessa nu inkomna och första gången bordlagda äfvensom alla
andra, förut blott en gång bordlagda ärenden skulle, enligt Kammarens
derom nu fattade beslut, sättas främst till föredragning i morgondagens
sammanträde.

8 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

Hen'' Anders Pehrsson från Hallands län under fjorton dagar från
och med i dag; och

Herr Norén under tio dagar från den 21 i denna månad.
Kammarens ledamöter åtskiljdes nu kl. 12 på natten.

In fidem
li. Husberg.