o
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 21.
kurhus. Om det, vid sådant förhållande, ej kan antagas annat, än att hvad Kongl.
Maj:t i förevarande fall pröfvat lämpligt också måste, i den mån framställning derom
från andra landsting komme att göras, vinna godkännande, torde skäl vara för
handen att heldre låta den för ett landsting redan såsom riktig erkända och, efter
hvad motionen antyder, äfven på andra håll önskade förändringen för samtliga
landsting komma till stånd, än att låta saken bero på ytterligare framställningar
från hvarje särskildt landsting. Utskottet anser sig derföre böra vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke § 5 i den genom Kong].
Kungörelsen den 21 Oktober 1864 fastställda instruktion för direktionerna
öfver länens hospital och kurhus bör sålunda ändras att det må
tillkomma landstingen att, efter förslag af vederbörande direktion, fastställa
stat för aflöningar till tjensteman och betjening vid länens lasarett
och kurhus.
Stockholm den 29 Mars 1870.
På Utskottets vägnar:
A. W. Dufva.
N:o 21.
Ank. till Riksd, Kansli den 29 Mars 1870, kl. 1 e m.
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande (N:o 5), i
anledning af väckt fråga derom att landshöfdinge- och militärbefälhafvare-hefattningarne
på Gotland måtte åtskiljas.
I förestående ämne har Herr Mankell inom Andra Kammaren väckt en
motion (N:o 104), hvaruti han, på anförda skäl, föreslår, att Riksdagen hos Kong!.
Maj:t måtte anhålla att landshöfdinge- och militärbefälhafvare-befattningarne på
Gotland måtte åtskiljas och åt särskilde personer anförtros.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 21. 3
Utskottet, som, på grund af erhållen remiss, förehaft motionen till behandling,
har dervid funnit flera skäl tala för densamma. Det låter svårligen förneka
sig att för de särskilda göromål, hvilka tillhöra landshöfdingen eller tillkomma
militärbefälhafvaren, fordras så väsendtligt olika kunskaper och egenskaper att det
alltid måste blifva synnerligen svårt ej mindre att finna personer, hvilka ega duglighet
för båda hcfattningarne, än äfven för dessas innehafvare att så fördela tid
och arbete att ieke de bestyr, som tillhöra endera befattningen, inkräkta på den
verksamhet, som bort egnas åt den andra. Icke heller synes det rätt lämpligt
att en stor del af länets befolkning skall i den embetsman, till hvilken det har
att vända sig för behandling af administrativa och ekonomiska angelägenheter,
tillika se sin militära chef, hvars straffmyndighet de äro underkastade. Men förhållandet
har emellertid under en lång följd af år fortfarit utan att något synnerligt
missnöje försports inom länet, hvarifrån ej heller nu yrkandet om ändring utgått.
Utskottet har ej heller kunnat förbise att för aflöning af särskild militärbefälhafvare
icke, såvidt Utskottet fått upplyst, finnes att af nu utgående anslag
påräkna synnerligen mera än det arfvode af 1,200 Riksdaler årligen, som landshöfdingen
såsom militärbefälhafvare uppbär och att en af Riksdagen påkallad förändring
troligen skulle föranleda framställning om förhöjning af anslaget för militärbefälhafvaren.
Då härtill ytterligare kommer att en ny organisation af landtförsvaret
är en af do frågor, hvilka man hoppas inom kort skola erhålla sin lösning,
och att i sammanhang härmed den nu väckta frågan lämpligen torde kunna tillIredsställande
ordnas, har Utskottet, utan att underkänna de vigtiga skäl, som tala
för den ifrågasatta förändringen, dock ansett sig, under nu för handen varande förhållanden,
höra vördsamt hemställa,
att Kammaren icke må i anledning af motionen någon vidare åtgärd
företaga.
Stockholm den 29 Mars 1870.
På Utskottets vägnar:
A. W. Dufva.