Andra Kammarens Tillf ålliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande B:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. Kansli d. 12 Mars 1870, kl. 10 f. m.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3, i
anledning af en utaf Ilerr J. Mankell väckt motion, N:o 101,
angående religionsundervisningens skiljande från folkskolelärarebefattningen
och öfvertagande af ggr ester skägget.
Uti en hos Andra Kammaren Täckt motion har Herr Mankell, på anförda
skal, föreslagit “att Riksdagen hos Kong], Maj:t måtte anhålla, att sådana förändringar
i nu gällande folkskolestadgar vidtagas, att religionsundervisningen i folkskolorna
skiljes från folkskolelärarebefattningen samt öfvertages af presten i det
religionssamfund lärjungen tillhör; att, der detta af en eller annan orsak undantagsvis
ej kan ske, anmälan af församlingens pastor derom må göras till domkapitel
eller annan myndighet för folkskoleväsendet, hvilken då om religionsundervisningen
förordnar; att till religionsundervisningen cn dag i veckan anslås; och
att från skollärareseminarierna undervisningen i de religiösa ämnena skiljes, med
undantag af den som kan vara behöflig för förrättande af bön och kyrkosång.“
Då de af motionären anförda skäl för vidtagande af denna genomgripande
förändring i vårt folkskoleväsende hufvudsakligen kunna sammanfattas i de tvänne,
hvilka han förklarar sig hafva hemtat ur folkskoleinspektörernas berättelser, nemligen:
“att religionsundervisningen i allmänhet upptager så mycken tid, att den i
betänklig mån inskränker utrymmet för de öfriga läroämnena, men att den tillika
bedrifves på ett så bristfälligt sätt, att derigenom berättigade och allvarliga bekymmer
hos hvar och en måste uppstå “, bar Utskottet icke kunnat underlåta att
förutskicka en anmärkning, den nemligen att motionären, dels för sina statistiska
beräkningar angående det antal barn som undervisats i de särskilda läroämnena,
dels för stadgande af sina åsigter angående det otillfredsställande i undervisningen,
icke haft tillfälle rådfråga de sednaste, för åren 1867 och 1868 afgifna berättelserna
utan do näst föregående, hvadan och då i båda do af motionären anförda
Bih. till Riksd. Frot. 1870. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Höft.
2
Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 13.
förhållanden inspektörernas omdömen och statistiska uppgifter i de sista berättelserna
ådagalägga betydligt framåtskridande inom folkskolan, Utskottet redan uti
denna omständighet finner ett vittnesbörd emot behöfligheten af den ifrågaställa
förändringen.
Hvad i öfrigt vidkommer anmärkningen, att religionsundervisningen upptager
för mycken tid i folkskolorna, vill Utskottet, som icke anser sig böra i fråga
härom afgifva vidare yttrande, än att cn skola för folket väl alltid måste bibehålla
religionsundervisningen såsom liufvudämne, endast anmärka att, då motionärens
förslag att “till religionsundervisningen en dag i veckan anslås“ måste ur pedagogisk
synpunkt aktas olämpligt, den af motionären föreslagna utvägen eller religionsundervisningens
öfvertagande af presterskapet ingalunda kan anses befordra
det af motionären afsedda mål eller större utrymme för de öfriga läroämnena; och
beträffande anmärkningen om det bristfälliga sätt, hvarpå religionsundervisningen,
enligt motionärens förmenande, lärer skola bedrifvas, torde Utskottet icke sakna
skäl för antagandet, att den nyorganiseradc seminarii-inrättningen, som just afscr
bildandet af skickliga lärare så väl i religion som i öfriga läroämnen, skall, i den
mån åtskilliga mindre dugliga lärare af gamla stammen afgå och lemna rum för
nya, så småningom afhjelpa befintliga brister vid undervisningen i folkskolorna.
Angående åter frågan om lämpligheten och möjligheten för presterskapet
att öfvertaga religionsundervisningen i folkskolan äfvensom om presterskapets rätta
ställning till folkskolan i detta afseende, tillåter sig Utskottet åberopa det af Kyrkolags-Utskottet
vid 1868 års Kyrkomöte afgifna och af mötet godkända yttrande
i anledning af en i detta syfte väckt fråga, hvilken likväl då ställdes i sammanhang
med förslag om presterskapets befriande från verldsligt göromål: “Hvad vidkommer
förslaget11, yttrar bemälda Utskott, “att presterskapet skulle öfvertaga den egentliga
religionsundervisningen i folkskolorna, så lärer det, oafsedt de praktiska svårigheterna,
hvilka inom vidsträckta och folkrika församlingar antaga karakteren af omöjlighet,
icke kunna undfalla uppmärksamheten, att kristendomsundervisningen i folkskolorna
är och måste vara ett så vigtigt läroämne, att presten, om han finge sig
ålagd hela donna undervisning, skulle blifva en egentlig folkskolelärare. Att ett
sådant förhållande skulle blifva till gagn för undervisningen lärer icke kunna bestridas;
men dermed vore ock rubbad den oafvisliga grundsats, som uttalar sig i
tidens arbete för folkskoleväsendets utveckling, att nemligen barnanndervisningen
kräfver sin man, som odeladt måste deråt egna sig och sina krafter. Presten, som,
äfven om han befrias från alla verldsliga göromål, har sin tid delad för församlingsvårdens
mångfaldiga omsorger, hvarken kan, utan att försumma öfriga pligter,
på reguliera tider bindas vid folkskolan, oj heller bör han på ett så specielt område,
som folkskolans, utnötas. Hvad prostens ställning i afseende på folkskolan kan
och bör vara, är redan genom lag stadgadt.“ “Presterskapet14, säger nemligen Folkskolestadgans
10 §, “utöfve sorgfällig uppsigt isynnerhet öfver religionsundervisningen
i folkskolorna. Församlingens lärare skola flitigt, och så ofta deras öfriga
embetsåligganden medgifva, sig infinna, efterhöra och undersöka huru detta skolans
vigtigasto kunskapsämne af skolläraren bibringas, gifva honom, der det tarfvas,
upplysningar och råd, samt sjelfvo genom undervisning, förklaring och tillämpning
göra de heliga lärorna lefvande i barnasinnet14. “Dermed har, i Utskottets tanke,
den rätta gränsen blifvit uppdragen emellan prestens och folkskolelärarens åligganden
i afseende på religionsundervisningen i folkskolan, och tillfälle öppnats för
den nitiske presten att äfven inom detta område verka välsignerikt för det uppväxande
slägtet.44
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Abo 1) Utlåtande N:o 13.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då vid sådant förhållande undervisningen
i de religiösa ämnena icke heller lärer kunna från skollärare-seminarierna
skiljas, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Herr Mankells motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 Mars 1870.
På Utskottets vägnar:
A. Rundbäck.
Reservation:
af Herr Hedin: “Då jag, i likhet med motionären, anser religionsundervisningen
i folkskolorna allt för mycket inkräkta på den för andra läroämnen vålbehöfliga
tid, utan att likväl hennes resultat, vare sig att det betraktas såsom theoretisk
kunskap eller i sin inverkan på sinnelag och böjelser, derigenom höjes till
någonting bättre, än som med mindre utanläsning och större tidsbesparing bör
kunna åstadkommas, och då något ökade lärarekrafter synas mig vara ett oundgängligt
vilkor för att häri åvägabringa cn förändring, både jag önskat, att Utskottet
velat begagna motionärens framställning såsom åtminstone _ctt uppslag eller
en anvisning i den rätta riktningen. Den lämpligaste utvägen till det af motionären
åsyftade ändamåls befrämjande är dock, i min tanke, ej ett ovilkorlig! antagande
af motionärens förslag, utan anser jag härnedan framställda modifikation af
detsamma påkallad.
Do af Utskottet åberopade praktiska svårigheter, hvilka jag ingalunda förbiser,
torde i väsendtlig mån undanrödjas och motionärens syftemål hufvudsakligen
vinnas på följande sätt:
För det första borde den religionsundervisning, som nu åligger folkskolan,
icke fullständigt öfverflyttas från folkskolcläraren till ett åliggande för presten,
utan delas mellan båda i ungefärlig enlighet med 1840—1841 årens Riksdags uppfattning
af frågan, i afseende hvarpå § 10 i det af Rikets Ständer, under den 14
Juni sistnämnda år, till Kongl. Maj! aflåtna “Förslag till lag om folkundervisningen
i riket“ här må anföras, så lydande:
“Ehuru utanläsning af katekesen i skolorna bör ega rum under lärarens
ledning, åligger det likväl vederbörande presterskap att meddela barnen undervisning
i religionen, särdeles såvidt den afser dess tillämpning på hjerta och lefverne,
samt att för sådant ändamål infinna sig i de fasta skolorna minst cn gång
i hvarje vecka och i de flyttande så ofta tjensteåligganden och öfriga förhållanden
medgifva. “
i
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13.
För det andra och då, äfven med ofvan angifna inskränkning af motionärens
‘förslag, mångfalden af de presterskapet åliggande borgerliga, eller vanligen så kallade
®verldsliga“ bestyr med skäl torde anses utgöra ett ej obetydligt hinder emot dess
sålunda begränsade deltagande i folkskolans religionsundervisning, lärer erfordras,
att presterskapet vinner en, äfven derförutan önskvärd och under nuvarande anordning
af kommunalförvaltningen lättare, än förr, verkställbar befrielse från eller
minskning i dessa, för dess egentliga kall temligen främmande göromål.
Skulle emellertid, äfven under dessa tvänne förutsättningar, å en del orter
i följd af lokala förhållanden svårigheter möta utförandet af motionärens förslag i
den omfattning, hvartill jag här inskränkt detsamma, vill jag/ör det tredje anmärka,
att sådana undantagsförhållanden dels ej innebära giltigt skäl, hvarför ej reformen
borde sättas i verket i det säkerligen ojemnförligt öfvervägande antal församlingar,
der sådant läte sig göra, dels också möjligen flerestädes kunna genom särskilda
förfoganden undanrödjas.
Då likväl ej blott en närmare undersökning, än jag finner mig kunna åstadkomma,
af alla med denna fråga sammanhängande omständigheter erfordras för ett
fullt säkert omdöme om vilkoren för den ifrågavarande reformen, utan ock åtskilliga
förberedande åtgärder i förut antydt syfte synas vara nödvändiga, innan dess utförande
kan företagas, finner jag mig böra blott så till vida reservera mig mot det
slut-, hvartill Utskottet kommit, att jag föreslår en hemställan,
att Kongl. Maj:t dels villo låta verkställa en i sådant hänseende nödig
utredning och derefter vidtaga de åtgärder, som finnas påkallade, för att
presterskapet må kunna öfvertaga en del af folkskolans religionsundervisning;
dels
äfven, och oberoende häraf, till allmän efterrättelse, der ej särskilda
förhållanden må föranleda undantag, påbjuda den af 1887 års
Folkskoleinspektörsmöte förordade fördelning af undervisningstiden i
folkskolan, enligt hvilken i den egentliga folkskolan följande läroämnen
borde erhålla följande antal läsetimmar i veckan, nemligen: kristendomskunskap
G, svenska språket (läsning och skrifning) 7, räknekonst och
linearteckning 6, välskrifning 2, historia och geografi 3, naturlära 2,
sång 2, gymnastik och vapenföring 2.
Stockholm, tryckt hos C. Wilh. Hagman, 1870.