4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli d. 23 Febr. 1870, kl. 1 e. m.

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o V,
med anledning af väckt motion om underdånig framställning
till Kongl. Maj:t om ett tillägg i 3 § i mom. Kongl.
Förordningen den 9 Juli 1862 angående lots- och fyrinrättningen
i riket.

Uti till Utskottet remitterad motion, N:o 30, har Herr Meyer, Edvard,
som ansett att 3 § 1 mom. i förberörda nådiga förordning genom Kongl.
Maj:ts, i Dess Högsta Domstol den 7 sistlidne September meddelade dom
erhållit en annan tolkning än den, hvilken ursprungligen syntes hafva varit
lagstiftarens mening och genom hvilken tolkning en i nöd varande sjöfarande,
stadd på resa från eller till utrikes ort och som, för att rädda sitt fartyg
eller af annan tillfällig orsak, söker Svensk hamn, blir nödsakad att, om
lots begagnas eller icke, erlägga lotspenningar till fulla beloppet enligt taxorna,
hemställt att, enär den anmärkta tolkningen torde komma att gälla som prejudikat
och densamma vore dels i strid med den i åtskilliga orter inom riket
hittills följda praxis, dels obillig och för sjöfarten betungande, Riksdagen ville
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla det 3 § 1 mom. af Kongl.
Förordningen den 9 Juli 1862 angående lots- och fyrinrättningen i riket,
måtte erhålla följande tillägg:

”Fartyg, som under resa till eller från utrikes ort nödgas för storm,
motvind, haveri eller annan orsak söka Svensk hamn eller ort, der skada
kan repareras, och ej för annat ändamål lossar eller lastar, erlägger vid
begagnandet af lots i likhet med inrikes gående fartyg endast hälften af
hvad taxorna bestämma.”

Ehuru det synes Utskottet, lika med motionären, att en sådan tillämpning
af stadgandet i ifrågavarande 3 § 1 mom. af lotsförordningen samt
förklaringen i Kongl. Kungörelsen den 24 April 1866, som den motionären
omnämnt, måste, i fråga om fartyg, som under resa till utrikes destinationsort
af nödtvång anlöpa inrikes hamn, helst om nämnda tillämpning komme

att

5

Första Kammarens Tillfälliga UtsTcolts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

att göra sig gällande öfverallt i riket, blifva för sjöfarten ganska betungande,
har Utskottet dock icke ansett sig böra till bifall förorda motionärens
framställning. Denna afser nemligen icke endast de fall, då fartyg,
under resa till utrikes destinationsort, nödgas af en eller annan olycka,
storm, motvind eller hafveri, ingå till Svensk hamn, utan vill utsträcka
friheten för erläggande af fulla lotspenningar till äfven sådana fartyg, som
”af annan orsak” afvika från sin kurs och anlöpa inrikes hamn eller ort.
Huruvida samma skäl af billighet, hvilka, enligt Utskottets åsigt, tala för
att fartyg, som i rätter nöd måste afvika från sin kurs och ingå till inrikes
hamn, må i lotspenningar erlägga ett mindre belopp än det i allmänhet
stadgade, äfven böra gälla, då fråga är om fartyg, hvilka, af hvad anledning
som helst, finna för godt att göra det, synes nemligen Utskottet tvifvelaktigt;
och är Utskottet icke heller i tillfälle att bedöma i hvad mån ett sådant
medgifvande skulle komma att menligt inverka på lotsarnes aflöning,
hvilken, i handelns och sjöfartens eget intresse, icke får så nedtryckas, att
skicklige lotsar komme att saknas å de farleder, der inkomsten af lotsningen
redan förut är obetydlig, men hvarest det dock är af vigt att lotsningen
uppehälles. Då härtill kommer att, enligt hvad Utskottet inhemtat af
ett i Post- och Inrikes Tidningar för den 4 dennes infördt meddelande,
Kongl. Maj:t funnit för godt att åt en komité af sakkunnige personer uppdraga
att öfverse och omarbeta lotsförordningen särskildt i de delar, som
afse skyldigheten att taga lots och erlägga lotsafgifter, och då således den
af motionären, innan nämnda nådiga förordnande var kändt, väckta fråga
otvifvelaktigt kommer att af komitéen tagas i öfvervägande och der erhålla
sin fullständiga utredning, samt då det synes Utskottet mindre lämpligt, att
Riksdagen till Kongl. Maj:t ingår med underdåniga framställningar i ärenden,
hvilka Kongl. Maj:t redan hänskjutit till vederbörlig behandling, har
Utskottet, med afseende å hvad sålunda förekommit, ansett sig böra inskränka
sitt Utlåtande till att hemställa,

att Herr Meyers, E., ifrågavarande motion icke måtte
för närvarande föranleda till någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 Februari 1870.

På Utskottets vägnar:

L. Manderström.

Bih. till Biksd. Prot. 1870. 8 Sami, 2 Afd. 1 Band. 2 Häft,

2