Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1870, kl. 11 f. in.

Utlåtande, angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af 1869 års riksdag.

(R. A.)

Jemte det Stats-Utskottet, efter erhållna remisser å Riksdagens sistlidet
år församlade Revisorers berättelse om verkställd granskning af Riksgälds-kontorets
tillstånd och förvaltning, genomgått denna till trycket befordrade
och bland Kamrarnes ledamöter utdelade berättelse samt tagit
närmare kännedom om de omständigheter och förhållanden, hvilka föranledt
särskilda yttranden eller framställningar af Revisorerne, har Utskottet,
till följd af stadgandet i 39 § Riksdagsordningen, granskat ej mindre de
af Revisorerne omförmälda, än äfven de sedermera af Fullmäktige i nämnda
Kontor vidtagna förvaltningsåtgärder, dervid Utskottet genomgått de protokoll,
som hos Fullmäktige blifvit förda efter den 12 Augusti 1869, med
hvilken dag Revisorernas protokollsläsning slutade, till och med den 20
sistlidne Januari, då Fullmäktige afgåfvo den berättelse till innevarande
Riksdag, som finnes bifogad Stats-Utskottets Memorial N:o 1; och får Utskottet
härmed afgifva yttrande öfver hvad Revisorerne i ett eller annat
hänseende erinrat och föreslagit samt hvad vid den af Utskottet till sistnämnda
tid fortsatta granskning af Riksgälds-kontorets förvaltning i öfrigt
förekommit.

Bih. till Riksd. Prot. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 21 Höft.

1

2

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 34.

l:o.

Angående 1869 års lån.

(Rev.-ber. sid. 71, 72.)

Då Revisorerne uti sin berättelse, rörande berörda lån, anmält att
de af dem lästa protokoller endast innehålla de förberedande åtgärder, som
blifvit af Fullmäktige vidtagna för ifrågavarande upplånings verkställande,
har Utskottet ansett sig böra i ett sammanhang taga kännedom om de i
afseende på denna angelägenhet af Fullmäktige fattade beslut. Utskottet
har dervid funnit, att, sedan Riksdagen, jemlikt 85 § uti det för Riksgäldskontor
den 15 Maj sistlidet år utfärdade reglemente, bemyndigat Fullmäktige
att upplåna ett belopp af högst 4 millioner Riksdaler mot obligationer,
lydande å Svenskt mynt, ställda till innehafvaren att återbetalas
å bestämda tider, hvilka borde i obligationerna angifvas, ej kortare än 5
år och ej längre än 10 år från obligationernas utgifningsdag samt Fullmäktige
vid sin sammankomst den 20 i nämnda månad beslutat infordra Kommissariatets
utlåtande om de åtgärder, som för verkställigheten deraf kunde
vara erforderliga, så och efter det Kommissariatet den 27 i samma månad
i ämnet afgifvit berörda utlåtande, hvilket påföljande sessionsdag den 3
Juni föredrogs och bordlädes, förblef frågan hvilande intill den 15 derpå
följande Juli, då det beslut fattades, att ett »provisionelt förslag till lydelse
af obligationerna" genast skulle upprättas, hvarjemte dels Fullmäktiges sekreterare
fick sig uppdraget att i samråd med vederbörande boktryckare föreslå
erforderliga kontraktsbestämmelser angående obligationernas tryckning,
dels åt Fullmäktiges lånedeputerade uppdrogs att undersöka om i Riksgälds-kontoret
redan befintligt obegagnadt obligationspapper vore för ändadamålet
användbart. Från den 15 Juli till den 26 Augusti innehålla protokollen
ingen upplysning om hvad i ärendet blifvit åtgjordt, hvaremot uti
protokollet för sistnämnda dag finnes antecknadt att uppsatta förslag till
obligationernas lydelse jemte proftryck af de föreslagna obligationerna under
föregående sammankomster blifvit Fullmäktige underställda samt att åtskilliga
vid bestämmandet af dessa obligationers lydelse och betalningsvilkor
förekomna frågor jemväl blifvit diskuterade; hvarefter Fullmäktige nämnda
dag till protokollet fattade hufvudsakligen följande beslut:

l:o att obligationerna, ställda till innehafvaren, skulle under den 30
September utfärdas å trenne valörer nemligen 5,000 Riksdaler, 1,000 Riksdaler
och 100 Riksdaler, till ett sammanräknadt belopp af Fyra millioner Riksdaler
Riksmynt, löpande med 5 procents årlig ränta, hvilken jemlikt åtföljande
kuponer skulle halfårsvis liqvideräs;

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

3

2:o att obligationerna skulle indelas i fyra serier, hvardera omfattande
1,000,000 Riksdaler, af hvilka serier en komme att förfalla den 30 September
hvartdera året 1876, 1877, 1878 och 1879; samt

3:o att till Kongl. Maj:t skulle aflåtas underdånig skrifvelse, med
begäran att Kongl. Maj:t täcktes under samma vilkor, som i afseende på
1867 års obligationer äro stadgade, tillåta att förfallna räntekuponer och
obligationer tillhörande ifrågavarande lån må i landtränterierna inlösas och
i allmänna skatteuppbörden emottagas, samt att räntekuponer, som förfalla
den 30 Mars, finge i årets förenämnda dag skeende uppbörd emottagas.

Sedan Kongl. Maj:t derefter uti nådig skrifvelse af den 17 September
bifallit berörda framställning rörande förfallna obligationers och kuponers
inlösen, förekom lånefrågan ånyo vid Fullmäktiges följande sammankomst
den 21 i sistnämnda månad, dervid pluraliteten bland Fullmäktige
beslöt att köparen af ifrågavarande obligationer skulle få tillgodonjuta en
viss kapitalrabatt, hvilken bestämdes:

för Första seriens obligationer, eller dem som förfalla den 30 September
1876, till 2 procent;

för Andra seriens obligationer, eller dem som förfalla den 30 September
1877, till 21/* procent;

för Tredje seriens obligationer, eller dem som förfalla den 30 September
1878, till 2V2 procent; och

för Fjerde seriens obligationer, eller dem som förfalla den 30 September
1879, till 23/, procent å obligationernas nominela belopp.

Med beräkning af den sålunda fastställda kapitalrabatten komme den
effektiva räntan för hela lånebeloppet 4,000,000 Riksdaler att något öfverstiga
5procent.

Bland de flera skäl för beviljandet af denna kapitalrabatt, hvilka i
protokollet finnas uppgifna, anser sig Utskottet här böra i korthet anteckna
de hufvudsakligaste, nemligen att vid föryttrandet så väl inom som utom
landet af Riksgälds-kontorets i sednare tider utfärdade fem procents obligationer
kapitalrabatt städse medgifvits; att, enligt utländska börsnoteringar,
Riksgälds-kontorets fem procents obligationer af 1866 och 1868 fortfarande
kunde köpas under deras nominela belopp; att ej allenast allmänna Hypotheksbankens,
än äfven andra penningeförvaltande verks fem procents obligationer
vid denna tid utbjödes med kapitalrabatt; att, då Riksgälds-kontoret,
med inberäkning af kapitalrabatten å de i utländskt mynt upptagna
lånen, för dessa lån betaide mer än fem procents ränta, det troligen skulle
förefalla anmärkningsvärd^ om, genom förnekandet af all rabatt å de fem
procents obligationer, som nu komma att i Svenskt mynt utfärdas, inhemska
lånegifvare icke finge åtnjuta lika hög ränte-inkomst som utländingen för sina

4

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 34.

cit Riksgälds-kontoret försträckta kapitaler; att, da kapital för närvarande
kunde på ett för egareu förmånligare sätt förräntas medelst inköp af andra
säkra och afsättlig^ obligationer och då enskilda bankerna godtgjorde en
till 5 procent uppgående ränta för derstädes deponerade medel, och egarne
alltså, under fortfarande bibehållen dispositionsrätt öfver desamma, kunde
hos bankerna påräkna sagda ränteinkomst, det syntes tvifvelaktigt, att den
upplåning Riksgälds-kontoret komme att företaga mot obligationer, som först
eftei en längre tids förlopp förfalla till betalning, skulle kunna ske till hela
det erforderliga beloppet, så framt icke köparne tillerkändes någon förmån
utöfver den förskrifna räntan; att, i fall det efter upplåningens företagande
visade sig att de erbjudna vilkoren måste förändras, sådant skulle för Riksgälds-kontorets
kredit vid framdeles förestående upplåningar blifva vida
ofördelaktigare, än utgifvandet af den föga betydliga tillökningen i den årliga
räntan; samt att för betäckandet af den brist i Riksgälds-kontorets disponibla
tillgångar, som förorsakats genom de stora opåräknade utbetalningar
Riksgälds-kontoret redan fått och ytterligare måste verkställa för att
föi stärka Statskontorets kassa, det vore särdeles vigtigt och angeläget att
de nya fem procents obligationerna blefve så begärliga, att en snar afsättning
af en betydligare del deraf kunde med sannolikhet emotses.

Å andra sidan anmärktes deremot af Fullmäktiges ordförande, att det
utan tvifvel vore omöjligt, att med full säkerhet bestämma det lägsta pris,
till hvilket penningar skulle kunna erhållas; att, om det varit eu nödvändighet
att inom en viss kortare, tid sälja obligationer till hela det af Riksdagen
fastställda beloppet, 4 millioner Riksdaler, hade en kapitalrabatt varit
oundgänglig; att, då en sådan brådskande försäljning skulle vara högst ofördelaktig,
k ullmäktige, ehuru lånets upptagande snart toge sin början, således
måste bereda , andra utvägar för betäckande af de ganska betydliga utbetalningar,
som till följd af Statskontorets reqvisitioner förestode; att^då sannolikt
vore att Statskontoret kunde snart återgälda en del af de medel Riksgälds-kontoret
måste förskjuta, i sådant fall endast en mindre del af de inflytande
lånemedlen blefve under år 1869 för Riksgälds-kontoret behöflig;
att under sådana omständigheter borde tagas under öfvervägande, huruvida
icke anledningar förefunnos, att en ymnigare tillgång på ledigt kapital inom
loppet af några månader skulle uppstå, i hvilket hänseende årets mer än
vanligt rika skörd syntes, icke kunna blifva utan inflytande; att denna skörd
väl icke kunde ersätta jordbrukaren de förluster, som han under de närmast
förflutna åren lidit, men dock bereda honom tillfälle att minska sin skuld,
utan att de penningar, h vilka. derigenom blefvo lediga, lika hastigt kunde
användas af den öfriga industrien, som fordrade längre tid att åter utvidga
sin aftynande verksamhet; att följden häraf sannolikt blefve en nedsättning

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

5

af den utaf bankerna i allmänhet till fem procent bestämda räntan för
depositioner på längre tid; och att dermed utsigt vore för Riksgälds-kontoret
öppnad att till nämnda ränta erhålla penningar för sina obligationer,
hvilka, förfallande på viss dag, alltid måste blifva lätt säljbara och derföre
begärliga värdepapper. Förutom Riksgälds-kontorets egen vinst hade det
för landet i dess helhet varit en stor fördel om Kontoret lyckats göra det
ifrågavarande lånet till fem procents ränta. Om deremot icke hela det
erforderliga beloppet kunnat till detta pris erhållas, skulle visserligen det
misslyckade försöket medfört någon olägenhet, dock icke af någon väsendtligare
vigt. Ett större amorteringslån, som af en kreditanstalt öfvertages,
måste visserligen genast finna afsättning eller ock betraktas såsom misslyckadt;
men annorlunda vore förhållandet med de obligationer Riksgäldskontor
till ett ringa belopp under hand försäljer. Skulle ej dessa till
ursprungligen bestämdt pris finna tillräckligt snabb afsättning, kunde sedermera,
under mer än en form, kapitalrabatt medgifvas, utan att Kontorets
kredit derigenom lede, då priset på penningen, såsom på allt annat, vore
beroende af tillgång och efterfrågan och Riksgälds-kontoret ej mindre, än
hvar och en annan låntagare, måste vara underkastadt denna lag, helst då
fråga vore om ett lån, som endast succesive upptages.

Uti dessa af Fullmäktiges ordförande uttalade åsigter förenade sig
jemväl vice ordföranden, med tillägg att han ansåge tillfället kunnat begagnas,
för att till fördel för Riksgälds-kontoret samt uti jordbrukets och
industriens intresse söka verka till räntefotens återförande inom en tillförene
vanligen lägre begränsning, derigenom att de ifrågavarande obligationerna
blefvo utbjudna till eu början utan sådan förhöjning i den förskrifna
femprocentsräntan, som innefattas i särskild! medgifvet kapitalafdrag;
ett försök, som, enligt hans åsigt, utan tvifvel skulle egt giltig förklaring
och grund uti de för landet gynnsamma förhållanden, under hvilka
det vidtagits.

Efter att på ofvannämnda sätt hafva bestämt lånevilkoren blef kungörelse
om lånets upptagande den 23 sistlidne September utfärdad, hvarefter
obligationernas försäljning oafbrutet fortgick så, att alla disponibla
obligationer af första och fjerde serierna voro sålda den 4 derpåföljande
November samt att obligationerna för återstående delen af lånet voro öfvertagna
den 9 December, eller inom en tid af omkring 21 månader från
den dag kungörelsen om lånets upptagande utfärdades.

För det ifrågavarande lånet äro utgifna:

114 obligationer å 5,000 Riksdaler,

400 » å 1,000 »

300 » å 100 »

6

Stats-Utshottets Utlåtande N:o 34.

eller tillhopa 814 obligationer utaf hvarje serie. Efter afdrag af den bestämda
rabatten R:dr 95,000:

bar för samtliga obligationerna influtit i kapital............... » 3,905,000: —

så att, med afräkning af beviljade provisioner och ofri
ga omkostnader....................................... ”___12,799: 34.

inkomsten utgjort R:mt R:dr 3,892,200: 66.

motsvarande 97,3 procent af nominela beloppet.

2:o.

Angående utbetalda arfvode!! för biträde åt Låne-deputerade.

(Rev. ber. sidd. 81 och 82. Fullmäktiges utlåtande sid. 121, 122.)

Efter meddelad uppgift å Riksgälds-kontorets förvaltningskostnader
under revisionsåret, hafva Revisorerne (sid. 81 i den tryckta berättelsen)
anfört, att de fästat sin uppmärksamhet vid de arfvoden, som på grund
af 110 § i 1868 års reglemente blifvit tillerkända en del tjensteman i
Riksgälds-kontoret för biträde åt lånedeputerade. Då, enligt hvad i åberopade
§ stadgades, tjensteman, som kommit i åtnjutande af den högre
aflöningen inom första eller den efter flerårig tjenstgöring medgifna löneförhöjningen
inom andra och tredje tjenstegraderna, icke finge tilläggas särskilt
arfvode för biträde åt bemälde deputerade och då, efter Revisorernas åsigt,
genom meddelandet af detta stadgande, den grundsats velat göras gällande,
att det ålåge tjensteman, hvilka för sina befattningar uppbure »en viss
högre löneförmån», att utan särskilda arfvoden förrätta de göromål, som
tillhöra det verk, der de äro anställde; hade det synts Revisorerne anmärkningsvärdt,
att, fastän sålunda föreskrifvits, det ingå särskilda arfvoden för
biträde åt deputerade finge tilläggas dem, som inom de tre första lönegraderna
åtnjöte förhöjda löner, sådana arfvoden likväl blifvit af Fullmäktige
tilldelade de till fjerde lönegraden hörande, eller de högst aflönade tjenstemännen.
Enligt Revisorernes uppfattning af stadgandet, att deputerade
egde antaga nödiga biträden, och att lämpliga arfvoden för dessa biträden
Ange af Fullmäktige vid hvarje års slut beviljas, men att sådana arfvoden
likväl ej skulle få tilläggas tjensteman, som uppnått en viss högre lönegrad,
ville det således synas som beviljandet af dylika arfvoden endast
varit medgifvet för det fall, att deputerade i sina särskilda bestyr behöft
använda nödiga biträden utom Riksgälds-kontoret, eller bland derstädes lägst
aflönade tjensteman. Revisorerne hafva dock härvid tillagt den upplysning,
att den uti ofvanberörda § föreskrifna inskränkning i Fullmäktiges rättighet
att bevilja ifrågavarande arfvoden uteslutits ur det vid sednaste riksdag
för Riksgälds-kontoret utfärdade och derefter gällande reglemente.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

7

Med anledning af detta yttrande hafva Fullmäktige erinrat, att det
af Revisorerne åberopade stadgandet i 110 § af det för Riksgälds-kontoret
år 1868 utfärdade reglemente meddelades såsom en följd af och i omedelbart
sammanhang med den åt vissa Kontorets tjenstemän, under 1862—
1863 års riksdag, beviljade löneförhöjning, och således lika litet afsåg, som
det genom sin ordalydelse kunnat erhålla tillämpning på tjenstemän i annan
lönegrad än den, för hvilken en ökad aflöning då blef beslutad. Under
hela den tid, som sedan dess förflutit, hade också arfvoden blifvit af
Fullmäktige tilldelade tjenstemän i fjerde lönegraden, hvilka de för bestyren
med statslånen bland Fullmäktige utsedde deputerade funnit sig föranlåtne
att till sitt hufvudsakligaste biträde använda, utan att sådant af Riksdagen
eller förutvarande Revisorer ansetts mot gällande föreskrifter stridande;
och vore det, för en skyndsam och noggrann behandling af de vigtiga ärenden,
som äro bemälde deputerade anförtrodda, framdeles såsom hittills
nödigt, att de Riksgäld s-kontorets tjenstemän, hvilka egde största insigt och
erfarenhet, dervid utgjorde deputerades biträden. I sådant fall fordrade
också billigheten att någon lämplig vedergällning för ett bestyr, som ursprungligen
icke varit med deras tjenster förenadt, komme dem till godo ;
hvaremot det väl kunde dragas i tvifvel, huruvida det numera vore lämpligt,
att denna vedergällning utginge under formen af tillfälliga, af Fullmäktige
bestämda arfvoden, — en fråga, hvarom Fullmäktige dock funno
sig icke vid detta tillfälle hafva att sig yttra.

Stats-Utskottet har visserligen för sin del funnit hvad Fullmäktige
sålunda anfört ådagalägga, att Fullmäktige vid de ifrågavarande arfvodenas
utbetalande icke öfverskridit den genom 110 § af det för Riksgälds-kontoret
år 1868 utfärdade reglemente Fullmäktige uttryckligen lemnade rättighet
att vid hvarje års slut tilldela lämpliga arfvoden åt dem bland Riksgälds-kontorets
tjenstemän, hvilka biträdt lånedeputerade, helst Fullmäktige
under nämnda år ställt sig till noggrann efterrättelse den i samma § jemväl
meddelade föreskrift att sådant arfvode icke må tilldelas tjensteman,
som kommit i åtnjutande af den högre aflöningen i första (lägsta) graden
eller af löneförhöjning till följd af femårig eller tioårig tjenstgöring inom
andra och tredje tjenstegraderna. Men då Revisorerna synas förbisett anledningen
till detta stadgande och på sådan grund uttryckt sitt ogillande
deraf att dylika arfvoden blifvit tillerkände tjenstemän i högsta lönegraden,
torde Utskottet böra här i korthet erinra om tillkomsten af det ifrågavarande
stadgandet.

Redan uti det vid slutet af 1856—1858 års riksdag för Riksgäldskontoret
utfärdade reglemente (§ 229) förekom den föreskrift att lånedeputerade
egde antaga nödiga biträden, för hvilkas godtgörande lämpliga

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

arfvoden finge af Fullmäktige, efter hvarje års förlopp, beviljas. Hvarken
uti denna § eller den motsvarande § i 1860 års reglemente förekommer
någon inskränkning i afseende på rättigheten för Fullmäktige att tilldela
dylika arfvoden åt alla dem, som biträdt deputerade. Men vid 1862 och
1863 års riksdag, då fråga uppstod om löneförbättring åt tjenstemännen i
de tre lägsta tjenstegraderna, blef, i enlighet med Stats-Utskottets hemställan
i dess Memorial N:o 223 (sidd. 2—7), en löneförbättring beviljad
åt tjenstemännen i de tre lägsta tjenstegraderna på det sätt, att de tre
äldste i första (lägsta) tjenstegraden hvardera erhöllo 500 Riksdalers lönetillökning,
samt att hvarje tjensteman i andra och tredje tjenstegraderna
skulle erhålla en tillökning af 500 Riksdaler, sedan han tjenat i graden i
5 år samt en tillökning af ytterligaro 500 Riksdaler när han inom graden
tjenat i 10 år. I sammanhang med sin hemställan om denna löneförhöjning
yttrade Utskottet (sid. 6) att ehuruväl ordalydelsen af stadgandet om
arfvodena till låne-deputerades biträden antydde, »att till dessa biträden
»kunna utses såväl Riksgälds-kontorets tjensteman, som personer utom ver»ket,
har dock Utskottet ansett den inskränkning i afseende på rättigheten
»att derför uppbära särskilt arfvode böra stadgas, att den tjensteman, som
»kommer i åtnjutande af den högre aflöningen i första tjenstegraden eller
»af löneförhöjning till följd af fem- eller tioårig tjenstgöring inom andra
»och tredje tjenstegraderna, icke må uppbära särskildt arfvode för det bi»träde,
som bemälde deputerade af honom kunna erhålla».

Härvid torde böra erinras att tjenstemännen i fjerde eller högsta
lönegraden hvarken vid 1862—1863 års riksdag eller sedermera kommit
i åtnjutande af någon löneförhöjning; och då följaktligen något så beskaffadt
skäl, som det hvilket föranledt nämnda inskränkning i afseende på
arfvodena till en del tjensteman i de tre första tjenstegraderna icke förefinnes
i afseende på fjerde gradens tjensteman, synes det vara klart att
Fullmäktige i detta hänseende icke öfverskridit sin befogenhet.

Som likväl Fullmäktige i sin förklaring antydt att det kunde dragas
i tvifvel, huruvida numera vore Renligt att denna vedergällning utginge
under formen af tillfälliga, utaf Fullmäktige bestämda arfvoden, skall Utskottet,
efter närmare utredning af frågan om lämpligaste sättet för anvisandet
af ifrågavararande vedergällning, derom till Riksdagen afgifva särskildt
yttrande.

På grund af hvad sålunda förekommit, anser sig Utskottet böra
hemställa,

att hvad Revisorer^ i ofvanberörda hänseende anfört nu icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda 3:o.

9

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

3:o.

Angående statsbidraget för rensnings- och kanaiiserings arbeten

i linie eif.

(Rev. ber. sid. 88—92. Fullmäktiges utlåtande sid. 122, 123-)

Efter att hafva uti sin berättelse (sid. 89—92) redogjort för hvad
som i Fullmäktiges af Revisorerue granskade protokoller förekommer i
fråga om åtgärder för återbekommande af det hos Riksgälds-kontoret lyftade
beloppet utåt anslaget för rensnings- och kanaliseringsarbeten i Lule
eif, hafva Revisorerne rörande behandlingen af detta ärende yttrat, att då
ett rådfrågande af någon i Engelsk lagkunskap erfaren person uteblifvit,
och Fullmäktige således ickd erhållit så beskaffade upplysningar, som
deras framställning till Statsministern för utrikes ärendena åsyftat, och
då Revisorerne förmena att, till följd häraf, tillförlitlig ledning saknats för
bedömande af de åtgärder, hvilka på grund af dessa upplysningar, derest
de erhållits, hade varit att vidtaga, det enligt Revisorernes åsigt varit
önskvärdt, att Fullmäktige funnit sig föranlåtne att, mot godtgörelse å
Riksgälds-kontorcts sida, förskaffa sig ett juridiskt biträde i förevarande
hänseende Förutom

det svar, som i anledning häraf blifvit af Fullmäktige meddeladt
uti deras öfver revisionsberättelsen afgifna utlåtande (sid. 122, 123),
hafva Fullmäktige uti en till Utskottet den 28 sistlidne Februari ankommen
skrifvelse hufvudsakligen anfört, att den del af ifrågavarande anslag,
som bolaget »The Gellivara Company limited», enligt Kongl. Brefvet den
11 Oktober 1864, utbekommit, utgjorde 500,000 Riksdaler, deraf 200,000
Riksdaler lyftats i Februari och 300,000 Riksdaler i Juni 1865;

att Semälda bolag genom kontrakt med Kongl. Maj:t och Kronan
förbundit sig att, i händelse, utan medgifvet nådigt anstånd, arbetena icke
inom derför föreskrifven tid blefve fullbordade eller kontraktet icke fullgjordes,
till Riksgälds-kontoret, inom den tid Kongl. Maj:t bestämde, återbetala
hvad af statsanslaget blifvit lyftadt;

att enligt berörda kontrakt arbetet för Lule elfs kanalisering skulle
fullbordas inom den 1 Oktober 1867 och jernvägsanläggningen emellan Gellivara
malmfält och Lule eif inom den 1 Oktober 1869, hvilka sålunda bestämda
arbetstider dock blifvit af Kongl. Maj:t förlängda, för kanaliseringsarbetena
till den 31 December 1868 och för jernvägsanläggningens fullbordande
till den 31 December 1870;

att sedan ifrågavarande arbeten redan i Juli 1866 upphört att vidare
fullföljas och bolaget blifvit försatt i konkurstillstånd, Fullmäktige ingått
Bih. till Riksd. Prot. 1870. 4 Sami. 1 Åfd. 21 Häft. 2

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan att Kongl. Maj:t, i enlighet med
kontraktets stadgande, täcktes bestämma den tid, inom hvilket det af bolaget
lvftade belopp borde till Riksgälds-kontoret återbetalas; samt

att Kongl. Maj:t å denna framställning under den 13 Februari sistlidet
år lemnat det svar, att Kongl. Maj:t, vid det förhållande att ofvanbemälda
bolag afträdt sina tillgångar till konkurs, fann särskild bestämmelse
för återbetalningsskyldighetens fullgörande icke vara erforderlig

Till följd af hvad Kongl. Maj:t sålunda förklarat och i Riksgäldskontorets
reglemente stadgades rörande återbetalandet af utbekomna anslag
till icke fullbordade arbetsföretag, hade Fullmäktige ansett sig böra
ofördröjligen gå i författning om de åtgärder, som å Riksgälds-kontorets
sida lagligen kunde vidtagas för det utbetalda och förverkade statsbidragets
återbekommande. I fråga om beskaffenheten af dessa åtgärder förekomme
likväl, utom den redan uppgifna omständigheten att det bolag, af
hvilket det uppburna betydliga anslagsbeloppet skulle till Riksgälds-kontoret
återbetalas, var försatt i konkurstillstånd, de särskilda förhållanden:
att samma bolag var bildadt utom riket och att, hvad den föreskrifna säkerheten
för fullgörandet af kontrakterna om dylika med allmänna medel
understödda arbetsföretag beträffade, 11 § af det med bolaget
»The Gellivara Company limited» afslutade kontrakt, i öfverensstämmelse
med förklarandet i Kongl. Brefvet den 11 Oktober
1864, innehöll: att »enär bolaget — som redan erhållit Kongl. Maj:ts nå»diga
tillstånd att besitta de med Gellivara malmfält förenade betydliga
»jordegendomar — är med sitt tecknade belopp, Nio millioner Riksdaler,
»ansvarigt för uppfyllandet af alla utaf detsamma åtagna förbindelser, så
»har Kongl. Maj:t i nåder ansett, att bolagets genom dess lagligen befull»mäktigade
ombud gjorda åtaganden och utfästelser innebära den säkerhet,
»som Rikets Ständer funnit nödig, dels för att kanaliseringsarbetenas utfö»rande
skall komma att ske i förening med anläggning af jernväg emellan
»Lule eif och Gellivara, dels ock för dessa arbetens framtida underhåll
»samt för fullgörandet af detta kontrakt och återbäring af lyftade stats»medel,
ifall emot kontraktet skulle brytas.» Med afseende å ej mindre
dessa nu anförda förhållanden, än betydligheten af det fordringsanspråk
som skulle å Statens vägnar utkräfvas hos merbemälda bolag eller delegarne
deruti, hade Fullmäktige funnit sig ega anledning att, innan de
meddelade sina föreskrifter angående förfaringssättet härvid, vända sig till
Riksdagens Justitie-ombudsman, med begäran, att han, efter tagen kännedom
om innehållet af de handlingar, som Riksgälds-kontoret rörande
detta ärende fått mottaga, måtte för Fullmäktige tillkännagifva sin åsigt om
de åtgärder, som i öfverensstämmelse med gällande lagar och författningar

Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 34.

11

borde af Riksgälds-kontoret vidtagas emot bolaget eller dess styrelse och
vederbörande aktieegare, för att återbekomma de medel, som bolaget fatt
bos Riksgälds-kontoret lyfta och numera, enligt dervid gjordt förbehåll
samt afgifven förbindelse, vore skyldigt återbära. Det således begärda yttrandet
af Justitie-ombudsmannen hade Fullmäktige fått mottaga uti en den
22 Mars sistlidet år till Fullmäktiges ordförande aflåten skrifvelse, hvilken
hufvudsakligen innehöll: att Justitie-ombudsmannen funnit de honom meddelade
handlingar, som rörde ifrågavarande ärende, åtminstone för det dåvarande
icke gifva anledning till annat förfarande å Riksgälds-kontorets
sida, än att å sammanträde med bolagets borgenärer påyrka, det sysslomannen
i konkursen måtte på grund af konkurslagens 46 § skyndsammast
vidtaga lämpliga åtgärder för att af aktieegarne indrifva hvad å det
tecknade aktiebeloppet ännu icke blifvit inbetaldt. Hvad åter beträffade
den väckta frågan om Riksgälds-kontoret skulle framför andra borgenärer
kunna, utan hinder af den inträffade konkursen och utan afvaktan af utredningen
deraf, vända sig med sina anspråk emot aktieegarne, hade Justitie-ombudsmannen
hvarken i de företedda handlingarne eller i gällande
lag funnit någon befogenhet dertill. I öfverensstämmelse med detta yttrande
och Fullmäktiges genast efter dess erhållande fattade beslut, hade
den dessförinnan vid Luleå Rådhusrätt reservationsvis verkställda bevakningen
af merberörda fordran blifvit fullföljd, samt Rättens ombudsman i konkursen
anmanats tillhålla sysslomännen att, såvida de icke redan derom gått i författning,
skyndsammast vidtaga lämpliga åtgärder för att hvad vid konkursens
början ännu icke vore inbetaldt å det tecknade aktiekapitalet måtte hos aktieegarne
vara utkräfdt; och emot den sålunda å Riksgälds-kontorets vägnar
skedda bevakningen hade någon anmärkning vid konkursdomstolen icke
förekommit.

Jemte de af Fullmäktige sålunda fattade beslut, hade Fullmäktige
hos Statsministern för utrikes ärendena anhållit, att genom Svenska Beskickningens
i London bemedling få följande frågor besvarade, nemligen:
om bolaget "The Gellivara Company limited" hade i England gjort cession
eller ackord med sina kreditorer och i sistnämnda fall om vilkoren
för detta ackord; om Engelska aktieegarne inbetalt allt, hvartill de genom
aktieteckningen sig förbundit; samt om, derest detta icke vore förhållandet,
Svenska statsverket kunde i afseende på dess fordran vända sig till det Engelska
bolaget eller de enskilda aktieegarne för utbekommande af så stort
belopp, som å aktierna vore obetaldt. Till besvarande af dessa frågor
hade Svenska Ministern i London, uti en den 21 April sistlidet år till
Utrikes-statsministern aflåten och i Riksdagens sednast församlade Revisorers
berättelse om Riksgälds-kontoret (sid. 91 och 92) intagen skrifvelse

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

meddelat åtskilliga upplysningar, Indika hufvudsakligen innehöllo: att bolaget
för Gellivaragrufvornas bedrifvande bildats på grund af uppgifter,
som lemnades utaf tvänne till London ankomne Svenske män och
af generalkonsulatet bestyrktes; — att utaf aktierna i detta bolag, hvilkas
antal utgjorde 10,000 stycken och hvilka lydde å 50 Pund Sterling hvardera
eller å tillsammans 500,000 £, tecknades 7,500 af bemälde tvänne
Svenskar; — att teckningslistan öfver de öfriga 2,500 aktierna upptager några
Svenska samt flera Engelska namn, hvilka sednare tillhörde särdeles aktningsvärda
handelsfirmor; — att sedan öfverenskommclsen om ifrågavarande
kommunikationsarbetens utförande afslutats med Svenska statsverket och
statsanslag dertill blifvit beviljadt samt ett belopp af 5 £ per aktie
erlagdt, inställde de tvänne största Svenska aktieegarne sina betalningar;
— att bolaget till följd häraf fann sig nära sin undergång, och fråga hade
uppstått om det skulle göra cession; — att sådant likväl förekoms derigenom
att det lyckades direktionen förmå de Engelska kreditorerna att
ingå uti ett nybildadt bolag och att utbyta sina fordringsförbindelser mot
aktier, dervid dessas belopp nedsattes från 50 till 10 £; hvadan, i
stället för hvarje gammal aktie fem nya utfärdades, och emedan under
tiden å de gamla aktierna 20 £ blifvit inbetalda, erhöllo aktieegarne,
emot återställande af direktionens förbindelse, 2 till fullo betalda och 3
obetalda aktier; — att, sedan denna transaktion egt rum, hade omkring 3
£ erlagts å de nya aktierna eller ett sammanlagdt belopp af 22,500
£, som mestadels blifvit remitteradt till Sverige (enligt Svenska ministerns
skrifvelse bifogad aktielista utgjorde de tecknade aktiernas antal
17,077 stycken och aktiekapitalets hela belopp således 170,770 £); —
att då något bemyndigande i afseende på rådfrågande af ett juridiskt biträde
icke meddelats, hade Svenska ministern ansett sig icke kunna göra
detta på eget ansvar: —■ att enligt hans förmening kunde Svenska staten
visserligen, för utbekommande af det å aktierna tecknade beloppet vånda
sig till Engelska bolaget eller de enskilda aktieegarne; men att ett sådant
tillvägagående skulle ej kunna hafva annat än högst otillfredsställande
följder, enär alla juridiska åtgärder i England vore dyra, och ett sådant
liqvideringssätt syntes, utan bolagets försättande i cessionstillstånd, icke
vara möjligt; och att Svenska statens anseende på Londons börs skulle
härigenom komma att lida en förlust, den der icke motvägdes af den inbetalningssumma,
som möjligen kunde frampressas.

Såsom Fullmäktige uti sitt angående revisionsberättelsen till Riksdagen
afgifna utlåtande anmält, hade, i anledning af Svenska fordringsegares
framställda yrkande, att styrelsen för Gellivara Company limited
måtte åläggas uppgifva bolagets vid dess hufvudkontor i London bokförda

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

13

tillgångar och skulder, Luleå Rådhusrätt, genom ett redan den 20 April 1868
meddeladt och sedermera hos Svea Hofrätt öfverklagadt, men icke ändradt
utslag, förklarat: att då bolagets direktion utgjordes af Engelska i London
bosatta undersåter och bolaget vore grundadt enligt Engelsk lag, samt ett
åt Rådhusrätten uti ifrågakomna hänseende meddeladt beslut ej kunde enligt
Svenska lagar mot direktionen verkställas, fann Rådhusrätten sig icke
kunna förordna om förpligtande för direktionen eller dess ordförande att
afgifva och med ed fästa de äskade uppgifterna, utan hänvisade borgenärerna
i konkursen att för den händelse direktionen fortfarande vägrade att
afgifva och på sådant sätt bekräfta ifrågavarande tillägg till bouppteckningen,
dertill söka enligt Engelsk lag förpligta direktionen.

I betraktande af de underrättelser och upplysningar Fullmäktige sålunda
förskaffat sig i fråga om vidtagande från Riksgälds-kontorets sida af
erforderliga och i England lagliga åtgärder för att af bolaget »The Gellivara
Company limited» eller dess styrelse och delegare återbekomma det
till detta bolag utbetalda belopp utaf det statsanslag, som beviljats bolaget
för deremot åtagna, men icke utförda arbeten, hade Fullmäktige funnit endera
synpunkter afsevärda betänkligheter förekomma emot anställande vid
vederbörlig Engelsk domstol af en i sådant ändamål nödvändig rättegång,
hvilken, efter hvad med säkerhet vore att motse, komme att för Svenska
statsverket medföra högst betydlig kostnad, men hvars utgång, likasom de
fördelar, som derigenom kunde för statsverket beredas, syntes särdeles
tvifvelaktiga. Vid nu antydda förhållanden, och med afseende på förevarande
frågas synnerliga vigt, hade Fullmäktige ansett sig böra till StatsUtskottets
eller Riksdagens pröfning hemställa, huruvida sådana åtgärder
borde vidtagas, som, efter det alla för ändamålet nödiga handlingar blifvit
anskaffade, funnos erforderliga, för att den lyftade och till återbetalning
förfallna andelen af ifrågavarande statsanslag må utsökas hos styrelsen för
bolaget »The Gellivara Company limited» eller hos bolagets såväl utländska
som Svenska delegare.

Härvid hafva Fullmäktige angående ofvanbemälda bolags till dess
fordringsegare afträdda tillgångar i Sverige upplysningsvis tillagt följande
underrättelser:

Enligt hvad Fullmäktige i sitt revisionsberättelsen bifogade yttrande
redan upplyst, blcfvo bolagets konkursmassas fästa egendomar inom Norrbottens
län vid derå i sistlidne November månad anställd ytterligare auktion
inropade af ett nytt bolag med benämning »The nerv Gellivara Company
limited» för en summa af 775,000 R:dr; men huruvida denna auktionsförrättning
och den dervid skedda egendomsförsäljningen, hvilken förmodades
komma att öfverklagas, vunnit laga bestånd, derom saknade Riksgälds-kon -

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

toret ännu kännedom. En konkursmassa!! tillhörig stadsegendom hade blifva
försåld för 12,000 R:dr. Försäljningssumman för den före medlet åt
nästlidne December månad föryttrade lösegendomen hade uppgått till
67,089 Rall''. Utaf de i bolagets konkurs bevakade fordringar, som skola
öfverstiga 3,400,000 R:dr, hade förmånsrätt, på grund af erhållna inteckningar,
genom konkursdomstolen tillerkänts ett fordringsbelopp åt omkring

868.000 Rall'' och hade dessutom andra fordringar å tillsammans omkring

101.000 R:dr förklarats vara prioriterade.

Ehuru Stats-Utskottet, lika med Fullmäktige, anser att ur flera synpunkter
afsevärda betänkligheter i sakens närvarande skick förekomma mot
anställandet vid vederbörlig Engelsk domstol af eu rättegång för att åt
»The Gellivara Coinpany limited» eller dess styrelse och delägare utbekomma
den lyftade och till återbetalning förfallna andelen af ifrågavarande
statsanslag, har det dock synts Utskottet anmärkningsvärd^ att då Fullmäktige,
genom Herr Statsministern för utrikes ärendena, begärt upplysning
huruvida Svenska statsverket kunde i afseende på dess fordran vända
sig& till det Engelska bolaget eller de enskilda aktieegarne för utbekommande
af så stort belopp, som å aktierna vore obetaldt, Sveriges minister
i Emdand, enligt hvad han sjelf uppgifver, icke erhållit bemyndigande att
söka °råd af ett juridiskt biträde, samt i följd deraf icke heller ansett sig
på eget ansvar kunna begära ett sådant råd, utan i sitt svar på den framställda
frågan endast yttrat sina egna åsigter i ämnet. Utskottet har väl
ingen kännedom om beloppet af den utgift, som tilläfventyrs kunde vant
erforderlig för anlitandet af ett Engelskt juridiskt biträde vid sakens utredande,
men Utskottet föreställer sig dock att något^ klander destomindre
kunnat drabba vederbörande, om nödiga medel för sådant ändamål blifvit
använda, som det säkerligen för Svenska Statens anseende och kredit varit
väl behöfligt att frågan om dess ställning till »The Gellivara Company
limited» blifvit af Engelska jurister utredd och bedömd, på det att genom
en sådan utredning, hvilken sedermera kunnat offentliggöras, måtte klarligen
kunna ådagaläggas huruledes Svenska Staten på ett i alla hänseenden
kontraktsenligt och "redbart sätt fullgjort sina förbindelser till det ifrågavarande
bolaget, hvilket deremot å sin sida ingalunda uppfyllt hvad detsamma
sig åtagit. Då Utskottet alltså finner sig böra instämma i den af
Revisorerne uttalade åsigt, att det varit önskvärdt om Fullmäktige funnit
sig föranlåtna att, mot godtgörelse å Riksgälds-kontorets sida, förskaffa sig
ett juridiskt biträde i ofvannämnda hänseende, anser sig Utskottet jemväl

ega giltigt skäl till den hemställan, .....

att Riksdagen måtte uppdraga åt h ullmäktige i Riksgälds-kontoret
att, genom Kongl. Utrikes-departementets bemedling, låta

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

15

anmoda någon ansedd och. opartisk samt för sakens bedömande
fullt lämplig Engelsk jurist, att afgifva sitt yttrande, om och Indika
åtgärder från Svenska Statens sida kunna vidtagas för att förmå
nämnda bolag eller dess styrelse och delegare att fullgöra sina
mot Staten åtagna förbindelser.

4:o.

Angående lånet till Dalslands kanal-aktiebolag.

(Rev. ber. sidd. 94, 95. Fullmäktiges Utlåtande sid. 123).

Med anmälan att Dalslands kanal-aktiebolags styrelse i början af sistlidne
November månad med 10,473 R:dr 60 öre till Riksgälds-kontoret inbetalt
det återstående beloppet af 1868 års ränta å lånet för öppnandet
af segelled mellan sjöarne Wenern och Stora Lee, så att denna, (på sid.
94 i revisionsberättelsen omförmälda) ränteskuld numera blifvit till fullo
liqviderad, hafva Fullmäktige uti sitt utlåtande (sid. 123) anmält, att hvad
beträffade den bemälda kanalbolag för samma år, såsom revisionsberättelsen
innehåller, jemväl affordrade kapitalafbetalning, bolagets styrelse, under
åberopande af de vid 1865 och 1866 års riksdag för sagda lån förändrade
betalningsvilkor och lydelsen af den sistnämnda år för detsamma afgifna
nya förbindelse, ansett amorteringen af lånet icke böra vidtaga förrän från
och med år 1869; och hafva Fullmäktige, i anseende till de, rörande betalningsskyldigheten
för ifrågavarande lån, uti 93 och 143 §§ af 1866 års
reglemente för Riksgälds-kontoret meddelade, med hvarandra icke öfverensstämmande
stadganden, funnit sig föranlåtna att, innan några vidare åtgärder
för utbekommandet af amorteringsbeloppet från Riksgälds-kontorets
sida vidtagas, hos Riksdagen anhålla om förklaring huru de föreskrifna betalningsvilkoren
för detta lån skola rätteligen tydas.

Då Stats-Utskottet, som under den 14 sistlidne Februari från Fullmäktige
fått emottaga skriftlig framställning rörande berörda förklaring,
skall deröfver till Riksdagen inkomma med särskilt yttrande, anser sig
Utskottet nu böra hemställa,

att Riksdagen måtte förklara Revisorernes ofvanberörda anmälan
för närvarande icke till någon åtgärd föranleda.

16

Stats-lltslcottets Utlåtande N:o 34.

5:o.

Angående bevilJningen för eft af aflidne Brukspatronen Olof
Leiinartsso» upprättadt testamente.

(Rev. ber. sid. 99. Fullmäktiges Utlåtande sid. 123).

Angående förhållandet med det af Revisorerne (sid. 99) omnämnda
testamentsbevillningsmål hafva Fullmäktige uti sitt utlåtande upplyst att,
såsom Revisorerne anfört, ifrågavarande mål rörde bevillniugen för de
testamenten, som upprättats af Bruksegaren Olof Lennartsson senior, efter
hvilken bouppteckning redan i Mars 1817 förrättades; att, enligt en, för
bestämmande af testamentsbevillningens belopp, år 1838 till Riksgäldskontoret
insänd utredning, de legater, som på grund af sagda testamenten
utgått, skola öfverstigit vederbörandes lagliga arfsrätt med den i testamentsbevillningsrapporterna
upptagna summa, 10,381 Riksdaler 14 skillingar
banko; att sedan Kommissariatet uti en i November 1836 till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands län afläten skrifvelse yrkat, att
förhållandet med bevillniugen för berörda testamenten måtte utredas och
dåvarande Landskamererare!! i nämnda län afgifvit förklaring i ämnet, Kommissariatet,
genom skrifvelse af den 29 Oktober 1838, förnyat sitt yrkande
om detta måls slutliga afgörande; att Kongl. Majrts Befallningshafvande i
slutet af samma år härå meddelat det svar, att sedan de invecklade skyldskapsförhållandena
blifvit någorlunda utredda, hade en tid af 3 månader
förelagts testamentstagarne för afgifvandet af deras förklaring öfver den
uppgjorda bevillningsutredningen, efter hvilken tid Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ansåge sig komma i tillfälle att i öfverensstämmelse med
Kammarrättens återförvisningsutslag lagligen pröfva och afgöra detta mål;
men att, såvidt af de årliga testamentsbevillningsrapporterna kunnat inhemtas,
sedermera icke någon vidare åtgärd dermed vidtagits; hvarföre
Kommissariatet uti nyligen aflåten skrifvelse begärt, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
måtte meddela underrättelse om det skick, hvaruti denna
bevillningsfråga för närvarande befunne sig och om orsakerna till det långa
dröjsmålet med densammas afgörande, samt ofördröjligen vidtaga sådana
åtgärder, att ifrågavarande mål icke behöfde längre balanseras i de årliga
bevillningsrapporterna.

Då, enligt hvad sålunda blifvit upplyst, all anledning är för handen
att åtgärder ofördröjligen varda af Konungens Befallningshafvande vidtagna,
hvarigenom ifrågavarande bevillningsärende kan blifva i författningsenlig
ordning utredt och afslutadt, så att detsamma icke vidare behöfver i räkenskaperna -

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 34.

17

kenskaperna balanseras samt Fullmäktige icke lära underlåta tillse att detta
ändamål, så fort ske kan, vinnes, torde

den af Revisorerne i ofvanberörda hänseende gjorda anmälan
icke påkalla någon särskild åtgärd från Riksdagens sida.

6:o.

Angående decharge för Riksgälds-kontorets styrelse och

förvaltning.

Då Stats-Utskottet vid den nu verkställda granskningen af Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning funnit Fullmäktige i nämnda Kontor
hafva med nit och omsorg uppfyllt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall, tillstyrker
Utskottet,

att Fullmäktige må tillerkännas full decharge för alla beslut
och åtgärder, som finnas antecknade uti deras protokoll från den
19 Januari 1869 till och med den 20 Januari 1870.

Stockholm den 28 Mars 1870.

På Utskottets vägnar:

Fredrik Alexander Funck.

Herr E. Key har begärt få antecknadt, att han i Utskottet icke deltagit
i behandlingen af detta Utlåtande.

Bill. till Biksd. Brok 1870. 4 Sami. 1 Afd. 21 Häft.

3