Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
9
N:o 2.
Ant. till Riksd. Kansli d. 3 Maj 1 870, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af vadda motioner om ändringar i Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864, angående enskilda hanker
med rätt att utgifva egna hanksedlar.
Uti motion N:o 203, Andra Kammaren, har Herr S. Fr. Norén föreslagit
en ändring af 27 § i Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864 angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, hvilken ändring hufvudsakligen
innebär, att dessa banker icke skulle få utgifva sedlar å andra
valörer, än 100 och 500 R:dr Riksmynt.
Herr A. Medin har i Andra Kammaren väckt motion, N:o 219, af
innehåll: ”att, med ändring af 1 § 5 mom. i Kongl. Kungörelsen den 9
Januari 1846, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 10 November
1855, må stadgas, att enskilda bankers kreditsedlar ej må lyda å
mindre belopp än 20 R:dr Riksmynt.”
I afseende på den sistnämnda motionen kan Utskottet ej underlåta att
till en början anmärka, hurusom densamma föreslår ändring uti författningar,
hvilka redan längesedan äro till kraft och verkan upphäfda, ett förhållande, hvilket
Utskottet måste finna desto mera öfverraskande, som han vid båda de tvanne
närmast föregående riksdagarne framställt alldeles lika lydande motioner, till
ordalagen noga hemtade från en vid sist derförinnan hållna, 1867 års, riksdag
af annan riksdagsledamot afgifven, och Utskottet vid samtliga dessa tillfällen
gjort den erinran, att Kongl. Kungörelsen den 9 Januari 1846 samt
Kongl. Förordningen den 10 November 1855 blifvit upphäfda genom Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864.
Denna nu omförmälda formela omständighet innebär emellertid intet
hinder för upptagande af motionärens yrkande i sak, enär verkligen de enBih.
till Likså. Prof. 1870. 6 Samt. 2 Afd. 1 Raft. 2
10 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2. .
skilda bankerna för närvarande äro berättigade att utgifva sedlar å smärre
valörer, än motionären vill för framtiden tillåta.
Utskottet kan likväl icke för sin del nu tillstyrka bifall, hvarken till
yrkandet om minsta sedelvalörens bestämmande till 20 R:dr, än mindre till
Herr Noréns framställning.
Oafsedt de flera omständigheter, som härvid äro att taga i betraktande,
finner Utskottet någon ändring för närvarande utaf nu gällande bestämmelser
icke lämpligen böra ifrågasättas, då förslag äro att förvänta om flera ingripande
ändringar i hvad som rörer penningeväsendet; och det ifrågasatta
förbudet mot utgifvande från enskilda banker af sedlar å smärre valörer så
mycket mindre torde vara af någon från omsorg om penningeväsendets soliditet
härledd nödvändighet, som i allt fall silfvermynt i betydligare mån icke
derigenom komme att blifva spridt, så länge Riksbanken fortfar att utgifva
sedlar å till och med 1 R:dr.
Utskottet hemställer fördenskull,
l:o) att Herr S. F. Noréns motion icke må till någon åtgärd
föranleda;
2:o) att Riksdagen icke måtte antaga Herr A. Medins ofvan
anförda förslag.
Herr A O. Wallénherg har inom Första Kammaren, uti motion N:o
35, föreslagit Riksdagen, att hos Kongl. Maj.-t anhålla om intagande på lämpligt
ställe i Kongl. Kungörelsen af den 20 Maj 1864, angående enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar, af ett så beskaftadt tillägg:
”banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till invexling
företes, inlösas med klingande mynt efter banksedelns lydelse.”
Åsigten att hvarje sedelutgifvande bank bör vara ålagd att sjelf infria
sina banksedlar med klingande mynt, torde vinna allt mera erkännande; men
Utskottet finner sig likväl icke för närvarande kunna tillstyrka den af motionären
gjorda framställning.
Så länge grundlagen förklarar Riksbankens sedlar vara gällande såsom
mynt och i följd deraf hvarje Svensk man är berättigad att till annan sådan
fullgöra betalning med Riksbankens sedlar, skulle, om än enskilda sedelutgifvande
banker rättsligen kunde genom särskildt förbehåll i deras oktrojer
undantagas från denna allmänna rättighet, sådant likväl icke allenast utgöra
en obillighet, utan kunna föra dessa inrättningar till ruin. I den händelse
nemligen att, hvad en beklaglig erfarenhet visat vara möjligt, det ånyo inträffade
att Riksbanken nödgades inställa betalningen af sina sedlar med
klingande mynt och, såsom då ofelbart blefve händelsen, dessa sjönko i verkligt
värde, under det desamma dock tvångsvis fortfore att utgöra lagligt betalningsmedel
till nominalvärde!, så och då enskilda bankerna alltjemt vore
tvungna å ena sidan att till nominalvärde! mottaga riksbankssedlar i beta!-
11
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
ning för deras fordringar, men å den andra måste gälda sina egna förbindelser
med klingande mynt, skulle desamma icke kunna undgå att orättvist
drabbas af alldeles förstörande förluster.
För öfrigt och då Utskottet antager, att, sedan den komité, som, på
sistlidne Riksdags anhållan, af Hongl. Maj:t förordnats i och för frågan om
ändring i nuvarande myntsystem, uti afgifvet utlåtande lärer tillstyrkt sådana
åtgärder, förslag i detta ämne kommer att till nästa Riksdag framställas, anser
Utskottet lämpligast, att tills vidare dröjes med slutlig pröfning af den
nu omhandlade frågan, intilldess densamma kan upptagas i sammanhang
med de nyss antydda. Utskottet bör likväl icke underlåta att fästa uppmärksamheten
derpå, att intet hinder i grundlagen skulle finnas emot en
föreskrift derom, att banker, som funne ändamålsenligt att utgifva sedlar, lydande
å guldmynt, vore förbundna att inlösa desamma med sådant, en åtgärd,
som möjligen kunde hafva betydelse såsom förberedelse till en fullständig öfvergång
från silfver- till guldmynt-system, hvilken är ifrågasatt.
För närvarande inskränker sig Utskottet emellertid, af nu anförda anledningar
och ehuru Utskottet gillar det syfte Herr Wallenbergs förevarande
motion afser, till hemställan
3.o) att densamma icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 3 Maj 1870.
På Utskottets vägnar:
J. ron Schwerin.