Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 89.
15
Hk ro 8N.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren deri 14 Maj 1869.
— — hos Andra Kammaren den 14 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående ändringar i Konkurslagen.
(Lag Utskottets Utlåtande N:o 36.)
8. A. K.
Hos Riksdagen hafva framställningar blifvit gjorda, åsyftande ändring i
Konkurslagens stadgande!! angående dels borgenärs skyldighet att, då yrkande
derom framställes, edfästa sin fordran och dels vilkoren för ackords godkännande.
I förra hänseendet har blifvit anmärkt, att nuvarande lag lem nar rum
för ett ofta öfverklagadt, missbruk, bestående deri, att edgångsyrkande framställa
utan giltig anledning, under beräkning att eu eller annan borgenär, mot
hvilken detsamma är riktadt, skall förblifva okunnig derom, försumma edgången
och således gå miste om utdelning i massan. Riksdagen har finnit denna anmärkning
förtjent af uppmärksamhet. Visserligen är den grundsats i Konkurs
lagen genomförd, att borgenär bör sjelf eller genom ombud följa konkursmålets
gång, gorå sig underrättad, huruvida anmärkning mot hans fordran förekommit,
huruvida edgångsyrkande blifvit väckt o. s. v. Men då erfarenheten visat,
att i allmänhet icke så sker; då lagen antager såsom regel, att borgenär ej
behöfver edfästa sin fordran; och då det för eu borgenär, som har en mindre
betydlig fordran, kunde medföra uppoffring af hela beloppet deraf och kanske
än mera, om lian skulle sjelf eller genom ombud uti ifrågavarande afseende
följa behandlingen af konkursmålet, synes någon åtgärd höra vidtagas till förekommande
af anmärkta missbruket af rättigheten att påkalla borgenärsed; och
16 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 89.
torde för sådant ändamål vara lämpligt, att den, som yrkandet framställer, ålägges
att derom underrätta vederbörande borgenär.
I sammanhang härmed och till undanrödjande af de olägenheter, som
för edgångens fullgörande ofta kunna mota derigenom, att borgenär, i anseende
till de långa mellantiderna för domstolarnes sammanträden på landet, måste
företaga en lång och kostsam resa till närmaste stad, för att der aflägga eden,
har Riksdagen ansett att det herde medgifvas borgenär rättighet att aflägga
eden inför domaren på landet.
Beträffande vilkoren för ackords godkännande så har vid innevarande,
likasom vid föregående riksdagar, klagan förekommit öfver de rättsförnärmande
missbruk, hvartill de i Konkurslagen den 18 September 1862 angående detta
ämne meddelade stadgande!! gifva anledning. I öfverensstämmelse med sistlidna
Riksdags för dess del fattade beslut har Eders Kong!. Maj:t genom nådig
förordning d n 18 September 1868 vid Konkurslagens 104 § stadga! ett tillägg,
enligt hvilket fastställelse å ackord må vägras på den grund, att säkerhet för
dess fullgörande saknas. Härigenom hafva visserligen anmärkta missbruken till
någon del bl i f vit förebyggda; men ännu qvarstå r ett förhållande, som i förevarande
hänseende påkallar rättelse. Den ringa ackordsprocent, som i konkurser
vanligen erbjuda, utvisar, att konkurserna i allmänhet ej börjas i rätt tid
eller så snart gäldenären kommit på obestånd. Det i afseende härå i lagen
uppställda straffhot har ej visat sig verksamt, hvartill anledningen åtminstone i
någon mån torde höra sökas i förhoppningen, att i allt tall erforderlig pluralitet
skall kunna vinnas för tvångsackords genomdrifvande. En obetydlig ackordssamma
utgör icke någon motsvarande ersättning för förlust åt rättigheten till
framtida kraf, och ackordet kunde således blifva för gäldenären en förvärfskälla,
visserligen mot lagens anda. men utan att lagen derför lägger vidare hinder.
Riksdagen har ansett, att, såsom ett ytterligare medel att motverka dessa missförhållanden,
herde, jemte hvad genom förena Hind a Kongl. Förordning redan
blifvit stadgadt, tillika föreskrifvas, att ackord ej må af Rätten fastställas, med
mindre detsamma lem nar minst tjugofem procent åt alla de borgenärer, som
det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjda.
På grund af allt detta har Riksdagen för sin del beslutat en författning,
hvarigenom förordnas, att 86, 87, 88, 90 och 104 §§ i Konkurslagen af
den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:
§ 86.
“Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i
den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade äro.
> Ej
17
"Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 89.
Ej må sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas. Rätten eller domaren förelägge
den, mot hvilken yrkandet framställes, att edgången fullgöra och med bevis
derom inkomma inom viss tid af högst en månad från det han af föreläggandet
erhållit del; och vare den, som yrkandet väcker, skyldig att ombesörja
delgifvandet och derom till Rätten eller domaren ingifva bevis inom en månad
från den för jäf emot fordringar bestämda tid, vid påföljd att hans yrkande
eljest lemnas utan afseende. Borgenär, hvilken förmånen af ett sådant delgifvande
åtnjuta vill, åligge att i bevakningsinlagan uppgifva den ort i riket, der
han eller hans ombud kan träffas. Har han det underlåtit, vare pligtig att
edgångsbeviset till Rätten eller domaren inlemna inom två månader från den
tid yrkandet sednast bort framställas.
§ 87.
Då borgenär edgång fullgöra skall; göre det vid den Rätt, hvarunder
konkurssaken lyder, eller inför annan domstol eller på landet inför domaren.
Vistas borgenär utom riket; då egen han eden aflägga i landet, der han vistas,
antingen hos Svenska beskickningen eller inför den domstol eller den myndighet,
hos hvilken, enligt det landets lag, sådan edgång fullgöras må.
Borgenär stånde ock fritt att eden aflägga före inställelsedagen inför
domstol eller myndighet, som nyss nämnd är, så ock å inställelsedagen inför
ordföranden.
§ 88.
Kan borgenär ej inom föreskrifven tid fullgöra honom förelagd edgång
• och derom till Rätten eller domaren ingifva bevis; anmäle han inom samma tid
sitt förfall för Rätten eller domaren, och pröfve Rätten, om längre tid honom
föreläggas må. Försummar borgenär att edgångsbevis inom föreskrifven tid ingifva;
värde hans bevakning utan afseende lemnad: företer lian det sedan; anses
bevakningen då vara gjord.
§ 90.
Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning i
gäldenärens fasta gods, njute, der lian fordringen i konkursen icke bevakat, ej
rätt till betalning ur annan konkursboets egendom än panten eller den intecknade
fastigheten. Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan
lian betalning ur panten eller fastigheten njuta må, sin fordran med den i 82 §
Bill, till Riksd. Prot. 1869- 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 12 Höft, 3
18
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 89.
föreskrift]a borgenärsed fästa. Underlåter lian att efter föreläggande, i den ordning
86 § stadgar, till Rätten eller domaren ingifva bevis, att han föreskrifven
ed Magt; då må egendomen, såsom annan konkursboets tillhörighet, af gode
männen eller sysslomännen omhändertagas, och utdelning derutur ske till andra
borgenärer, som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan
sådan utdelning skeft; vare vid sin rätt till betalning ur panten eller fastigheten
bibehållen.
§ 104.
Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas: då beslutet
icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för bedrägligt
förhållande mot sina borgenärer eller medan han under tilltal derför står: då
anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller
att annat svek dervid egt rum: då ackordet ej gifver lika rätt och minst tjugofem
för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det angår och
som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen
länder till skada för borgenärerna/6
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 14 Maj 1869.