Riksdagens underd. Skrifvelse, 2Y,-o 88

]%:0 8S.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren deri 13 Maj 1 869.
. —• ; -— hos Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående tillägg till 15
Kap. 2 § Rättegångs-balken, i fråga om fullmäg (Lag-Utskottets

Utlåtande N:o 39.)

8. A. K.

De olägenheter, som härflyta deraf, att i de särskilda orterna ej finnas
kända personer, till hvilka parter och rättsökande med tillförsigt kunna vånda
sig i sina rättsangelägenheter, hafva ofta öfverklagats och blifva med eu tilltagande
utveckling af handel och rörelse allt mera kännbara. Särskild! må i
afseende härå erinras, att då för omkring tio år sedan hos Sveriges Riksdag
och Norges''Storting fråga förevar om antagande af en för begge rikena lika lag
angående verkställighet i det ena riket af domar och utslag, meddelade i det
andra, det härom utarbetade förslag bifölls i Sverige, men afslogs i Norge hufvudsakligen
på den grund, att tillgång på sakförare här i landet icke funnes
för de Norrmän, som deraf kunde vara i behof. Enligt Riksdagens åsigt kunde
omförmälda olägenheter i någon mån afhjelpas genom eu bestämd föreskrift för
domstolarne att, på sätt redan gällande lag i 15 Kap. 2 § Rättegångsbalken
antyder, hvar för sitt område bemyndiga vissa personer att der låta allmänneligen
bruka sig såsom fullmägtige. Ett sådant bemyndigande innebure endast
en anvisning på lämpliga personer, till hvilka parterne kunde anförtro sina
angelägenheter; det upphäfde ej rättigheten för part att sjelf utföra sin talan
eller dertill välja annat tjenlig! ombud.

tigskap

.....14 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 88.

Då det bör vara domstolen obetaget att lemna ifrågavarande uppdrag
äfven till personer boende utom jurisdiktionen, torde med säkerhet kunna antagas,
att brist ej skall uppstå på någorlunda lämpliga personer, hvilka äro
villiga att, utan lön af det allmänna, åtaga sig uppdraget, helst det ökade förtroende,
som deraf är att påräkna, bör medföra tillräckligt störa fördelar, för
att uppväga den dermed förknippade skyldigheten att utan betalning biträda de
fattiga, då domaren det pålägger.

Deraf att eu person bemyndigas att allmänneligen biträda med rättegångssakers
utförande lärer ej kunna härledas skyldighet för honom att ovilkorligen
åtaga sig hvarje sak, som honom anförtros. Detta torde så mycket
heldre höra få i hvarje särskild t fall bero på aftal vederbörande emellan, som
det är parten obetaget att välja ombud äfven bland andra än de allmänna
sakförarne. Dessa äro följaktligen icke att betrakta såsom offentliga tjensteman;
och beträffande sättet för deras afsättning och de skäl, som dertill må föranleda,
anser Riksdagen, att erforderliga föreskrifter finnas meddelade i Kong!. Brefvet
den 27 Maj 1801.

För åsyftade ändamålets vinnande är det, enligt Riksdagens åsigt, ej nog
dermed, att allmänna sakförare anställas. Dertill erfordras ock, att allmänheten
erhåller kännedom om deras namn och adresser, hvilket torde kunna sire antingen
derigenom, att de upptagas i statskalendern, eller på annat lämpligt sätt.

På grund häraf, och till följd af gjord framställning i ämnet, har Riksdagen
för sin del beslutat en författning, så tydande:

“Såsom tillägg till hvad lagen i 15 Kap. Rättegångs-balken angående
laga fullmägtig innehåller, förordnas som följer:

Vid hvarje allmän domstol skola minst två skicklige män bemyndigas
att såsom fullmägtige tillhandagå parter, som dem anlita. Dessa fullmägtige
skola nämnas, vid Hofrätt och Underrätt af Rätten sjelf och vid Högsta Domstolen
af Konungens Nedre Justitierevision."

Så vida detta lagförslag vinner Eders Kougl. Maj:ts nådiga godkännande,
får Riksdagen i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i
nåder meddela erforderliga föreskrifter, i ändamål att ifrågavarande sakförares
namn och adresser må komma till allmänhetens kännedom.

Riksdagen framhärdar otc.

Stockholm den 13 Maj 1869.