6
Riksdagens Skrifvelse. N:o 83.
N:o 83.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 Maj 1869.
— — — — Andra Kammaren — — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om förändrade stadganden angående
främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.)
8. Å. K.
Hos Riksdagen hafva framställningar blifvit gjorda om förändrade stadganden
angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning; och har Riksdagen,
efter öfvervägande af detta vigtiga ämne, funnit åtskilliga förändringar i nu
gällande Kong!. Förordningen af den 25 Oktober 1860 vara af behofvet påkallade.
Något giltigt skål lorde ej förefinna» för bibehållandet af del i § 1 af donna
lag förekommande förbud för främmande församling att förrätta offentliga kyrkobruk
och andaktsöfningar annorstädes, än inom församlingens kyrka, bönehus och kyrkogård.
Samhällsordningen synes nemligen uti detta hänseende tillräckligt betryggad
genom föreskrifterna, att församlingens föreståndare skall, innan något hus eller
ruin al församlingen till offentlig gudstjenst begagnas, derom gorå anmälan hos vederbörande
polismyndighet, samt att tillträde till församlingens gudstjenst ej må den
offentliga myndigheten förvägras; hvartill kommer, att församling, som missbrukar
sin rättighet till offentlig religionsöfning, är utsatt för påföljden att varda upplöst.
Då främmande församlings föreståndare är den, som representerar församlingen
i afseende på förhållandet till Staten, bör honom åligga icke blott att fora de
anteckningar, hvarom Eders Kongl. Maj:t förordnar, och meddela erforderliga upplysningar
angående församlingens medlemmar, men äfven all hafva tillsyn derå, att
församlingens offentliga gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgiga trosbekännelse
och församlingsordning samt att allmän lag dervid ej öfver!rädas.
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
7
Ändamålet med de i afseende på utträde ur svenska kyrkan i 1860 års
förordning föreskri fria omgångar med undervisning, förmaning och varning torde i
de flesta fall förfelas, enär dessa formaliteter innebära ett moraliskt tvång, som föga
inverka på den fria ölvertygelsen, men fast heldre är egnadl alt alstra bitterhet bos
den, som utgör föremål för en sådan behandling. I anseende härtill och då själasörjaren
ej bör sakna utväg att, äfven utan lagens biträde, bereda sig tillfälle att
genom undervisning och varning söka förhindra ett förhastadt steg af den, som slår
i begrepp alt utträda ur svenska kyrkan, anser Riksdagen, alt lagen i denna del
bör ändras, med föreskrift endast, att den dissekerande, som hos kyrkoherden tillkännagifvit
sin afsigt att utträda ur svenska kyrkan, skall, sedan minst två månader
förflutit, personligen hos kyrkoherden anmäla sig till utträde ur kyrkan.
Enligt nu gällande lag skall den, som omfattar främmande lära, ej anses från
svenska kyrkan skild förr, än lian, efter uppnådd ålder af aderton år, blifvit i annat
i riket tillåtet religionssamfund upplagen. Men då del icke kan vara någon vinst
för nämnda kyrka alt genom tvång inom sig behålla olika tänkande; då ett sådant
tvång är egnadt att framkalla split och söndringar inom kyrkan, och hon derigenom
förlora!- den koncentrerande kraft, som gör henne mägtig alt värna sig sjelf;
då grundsatsen af sa in ve ts- och bekännelsefrihet fordrar, all deri, som bekänner sig
till eu främmande lära, må vinna utträde från svenska kyrkan, äfven om det trossamfund,
hvars lärosatser lian omfattar, icke är genom någon församling bär i tandfil
representerad!, eller han ej finner liktänkande, nog talrika att kunna bilda egen
församling; då lagens förbud uti ifrågavarande hänseende ulan synnerlig svårighet
kan kringgås derigenom, att den dissenlerande först inträder i en främmande församling
och sedermera derifrån utgår; och då individens behof af samfundslif äfven
i religiöst afseende har alltför djupa rötter, för att förbudets borttagande skulle
kunna medföra några vådliga följder, har Riksdagen funnit berörda vilkor för utträde
ur svenska kyrkan olämpligt.
Då Staten, utan att uppställa några fordringar på främmande församlings prest,
lemna! åt sådan församling alt dertill utse hvem som helst, förefinnes i allmänhet
ej tillräcklig säkerhet alt vigsel, förrättad efter främmande religionssamfunds kyrkobruk,
skott under sådana förhållanden, alt den derigenom knutna förening kan af
Staten erkännas såsom lagligt äktenskap, med hänseende till dess borgerliga följder.
Häi'', likasom i det (all, att religiösa betänkligheter, föranledda af olikhet i trosbekännelse,
lör kontrahenterna utgöra hinder för äktenskapets afstötande genom vigsel,
inträder beholvet al del s. k. civila äktenskapet, eller äktenskap utan vigsel.
I fråga om barnens uppfostran har Riksdagen ansett nu gällande lag icke
innehålla nödiga bestämmelse!''. Till förekommande af de slitningar inom familjerna,
som i följd deraf kunna alstras, är det angeläget, att lagen på förhand reglera,- förhållandet.
Äro föräldrarne medlemmar af olika främmande trossamfund, synes lämpligast
vara, att fa d ren, såsom familjens öfverhufvud, eger bestämma, i ii vilket dela
8
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
samfundets lära barnen skola uppfostras. Men om endera tillhör sådant trossamfund,
och den andra svenska kyrkans, torde denna höra af lagstiftningen tillerkännas företrädet,
så att barnet då skall uppfostras i Evangeliskt Lutherska läran. Aktningen
för föräldrars naturliga rätt uti ifrågavarande afseende fordrar dock, att dem emellan
före äktenskapet träffad t aftal om deras barns uppfostran i den Evangeliskt Lutherska
läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner, må ega gällande
kraft.
Då det ligger i Statens intresse, hvad som ock är dess pligt, att tillse, det
äfven främmande trosförvandters barn erhålla nödig kristendomskunskap, har Riksdagen
ansett erforderliga bestämmelser härutinnan höra meddelas.
Enligt 1860 års förordning åligger del föreståndare för främmande församling,
bland annat, att fora anteckningar rörande församlingsmedlemmarnas borgerliga
förhållanden och derom vid påfordran utfärda betyg, på sätt som för svenska kyrkans
presterskap är stadgadt. Men då det ligger synnerligt vigt uppå, att dessa
anteckningar, hvarpå personers borgerliga rättigheter ofta äro beroende, foras med
noggrannhet, jemväl med hänseende till behofvet af statistiska uppgifter, synes nyssberörda
anordning mindre välbetänkt, synnerligast som, vid det förhållande, att en
dissenterförsamling icke är begränsad till något visst mindre territorium för medlemmarues
bostad, det torde vara ganska svårt, om icke omöjligt, för föreståndaren
att alltid förskaffa sig kännedom om de förhållanden, rörande hvilka anteckning bor
göras, såsom beträffande äktenskaps ingående, födelser, dödsfall no. in. I betraktande
häraf och så länge svenska kyrkans präster hafva skyldighet att för borgerligt ändamål
fora anteckningar, anser Riksdagen, att främmande trosförvandt^'' hora, der
Eders Kongl. Maja för särskild församling ej annorlunda förordna!-, för anteckning
om deras borgerliga förhållanden särskild! upptagas i kyrkobot^ uti den till svenska
kyrkan hörande församling, inom hvars område de äro boende. Del med detta åliggande
förenade besvär utgör ej någon egentlig tillökning i de göromål, som redan till
åligga svenska kyrkans presterskap; och någon betänklighet vid att ålägga detta presterskap
ett sådant besvär har så mycket mindre kunnat hos Riksdagen uppstå, som
personer, hvilka utträda ur svenska kyrkan, derigenom ej undgå skyldigheten att
bidraga till presterskapets aflöning.
I enlighet härmed anser Riksdagen lysning till äktenskap, äfven i det lätt, att
både mannen och qvinnan tillhöra främmande religionssamfund, böra utfärdas af kyrkoherden
i den till svenska kyrkan hörande församling, der qvinnan är boende.
Genom det i § 7 af nu gällande lag förekommande förbud för främmande
församling, dess inrättningar och stiftelser, att förvärfva mera jord, än som för utrymme
till kyrka och kyrkogård erfordras, är sådan församling betaget att förskaffa
sig jord för andra ändamål, såsom för grund till bostad åt föreståndare, piest och
kyrkobetjent; men då giltiga skål ej torde förefinnas för bibehållande af denna inskränkning,
bär Riksdagen funnit en förändring höra ske i den syftning, att det må
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
9
ankomma på Eders Kongl. Maj:t att i hvarje särskild! fall pröfva, huruvida och i
hvad män del må tillåtas främmande församling, dess stiftelser och inrättningar att
förvärfva och besitta fast egendom i riket.
Stadgandet i gällande lag, att främmande trosbekännare ej skall anses oberättigad
att embetsåtgärd af svenska kyrkans presterskap påkalla, torde ej höra bibehållas,
emedan det bör vara mera eu samvetssak, än eu embelspligt, mera en rättighet
än skyldighet för sagda presterskap att i detta fall lemna embetsåtgärd.
För underlåtenhet af föreståndare att iakttaga hvad honom åligger är i 1860
års förordning stadgadt straff af böter från och med 20 till och med 500 riksdaler,
eller fängelse från och med två månader till och med ett år. Detta stadgande synes
nog strängt, synnerligast om föreståndaren befrias från den honom nu åliggande
magtpåliggande skyldigheten att fora civilståndsanteckningar; och Riksdagen anser
derföre, att straffpåföljden bör inskränkas till böter, som, i öfverensstämmelse med
det i strafflagen följda system, torde höra bestämmas till minst fem och högst femhundra
riksdaler.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt i afseende på de hufvudsakligaste
förändringar, som ansetts nödiga, bär Riksdagen för sin del beslutat utfärdandet af en
författning, angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning,
så lydande:
”Med upphäfvande af Kongl. Förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 23 Oktober 1860 samt Kongl. Kungörelsen angående
lysning till äktenskap emellan personer, af Indika den ena tillhör luthersk församling
och deri andra tillhör annan kristen trosbekännelse, den 19 Januari 1847, förordnas
som följer:
8 i.
Vilja bekännare af annan kristen lära, än den Evangeliskt Lutherska, bilda
särskild församling, göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse
och församlingsordning; In loge ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om
sådan anmälan för utträde derur, som i § 3 om forum les. Finner Konungen skäl
att ansökningen bifalla, ege den församling rätt till offentlig religionsöfning.
8 2.
Sålunda tillåten församling anställe såsom föreståndare en dertill lämplig person,
samt göre derom anmälan, i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet och annorstädes
i riket hos Konungens Befallningshafvande; och må församlingen derförinnan
ej tråda i utöfning af de henne tillkommande rättigheter.
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 11 Höft.
2
10
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
Föreståndaren hafre tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst öfverensstämmer
med dess uppgiga trosbekännelse och lörsamlingsordning, samt att allmän
lag dervid ej öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på anmärkning af föreståndaren
det felaktiga ej rättadt, anmäle lian förhållandet hos Öfverståthållare-embetet
eller Konungens Befallningshafvande.
Derjemte vare föreståndaren pligtig att fora de anteckningar, hvarom Konungen
förordnar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar,
samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af
vederbörande honom meddelas.
Afgå!'' föreståndare från sin befattning, anställa församlingen ofördröjligen en
annan och göre derom anmälan, såsom ofvan är sagdt.
8 3.
klar medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull
ur kyrkan utträda; gifva sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling,
han tilhör; uppgifva ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar
harr i sin afsigt, inställa sig, sedan minst två månader förflutit, personligen
hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträda ur kyrkan; och göre kyrkoherden
derom anteckning i kyrkoboken.
Den, hvilken sålunda till utträde sig anmält, må ej anses från svenska kyrkan
skild eller upplagas i främmande församling, innan han fyllt aderton år. Varder
lian i främmande församling upptagen, åligga den församlings föreståndare att derom
inom två månader gorå anmälan hos vederbörande kyrkoherde i svenska kyrkan.
8 4.
Förr, än äktenskap af främmande trosförvandt ingås, skall lysning afkunnas
i deri till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område qvinnan är boende.
Kyrkoherden i samma församling utfärda lysningen; hvarvid för främmande
trosförvandt ej erfordras bevis om dop och nattvardsgång.
8 5.
Äktenskap emellan dem, indika begge tillhöra samma främmande trossamfund t
med sådan! presterskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel
med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill medgilvit, skall afslutas med
vigsel efter samfundets kyrkobruk.
Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant presterskap, som nyss
är nämndI, eller är blott endera medlem af dylikt samfund; då må äktenskapet
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
11
kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad af dertill berättigad prest inom
endera» trossamfund, eller inför borgerlig myndighet, på sätt bär nedan sägs. Samma
lag vare i fråga om äktenskap emellan främmande trosförvandt och medlem af svenska
kyrkan.
Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund,
som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet jugås inför borgerlig myndighet.
Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, vare i stad magistrat
och på landet kronofogde. Dessa myndigheter hafva alt i fråga om äktenskapshinder
öfva den tillsyn, som vigselförrältare eldigt lag åligger. Sedan så vill mannen
som qvinna!) afgifvit sitt ja och samtycke till giftermålet, värde de för äkta
makar förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall upptagas i särskild! öfver sådana
ärenden lord t protokoll, hvilkel, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af
vittnen bestyrkes. Det äktenskap ege full borgerlig giltighet, ändock att vigsel ej
tillkommer.
8 6-
Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af samma främmande
trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarne vid barnets födelse
medlemmar af skilda främmande trossamfund; ege lädren bestämma i hvilketdera
samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den
andra svenska kyrkan, då skall barnet i Evangeliskt Lutherska läran uppfostras. Har
emellan makarne träffats aftal om deras barns uppfostran i Evangeliskt Lutherska
läran eller främmande troslära, som eu af makarne bekänner, vare sådant aftal gällande,
så framt del blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprätta»!! och uppvisad!
för vigselförrältare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför
hvilken äktenskapet afslulats.
Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der modren
tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.
Då begge föräldrarne eller, när endera död är, deri efterlefvande, eller, der
de lefva åtskiljde, den af dem, som har barnet i sin vård, öfvergå''!- från svenska
kyrkan till främmande trossamfund, eller från ett sådan! till annat, må, der de begge
öfvergå, fadren och, i öfriga fall, den efterlefvande eller den af makarne, som har
barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.
8 7.
I afseende å folkundervisningen skola främmande Irosförvandter och deras
barn vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt,
inom hvilkel de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i Evangeliskt Lutherska
läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fritagas från undervisning
12
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
deri så väl i folkskola som vid elementarläroverk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen,
och vid det sednare rektor tillse, alt sådant barn genom målsmans försorg
erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse
eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga
i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.
8 8.
Främmande trosförvandter skola, der Konungen för särskild församling ej
annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden, särskild!
upptagas i kyrkoboken uti den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars
område de äro boende; och galle i afseende å derför erforderlig anmälan hvad af
Konungen särskild! föreskrifves.
Magistrat och kronofogde samt främmande församlings prest hafva att de
inför dem ingångna äktenskap anmäla, på sätt för vigselförrättare inom svenska kyrkan
linnés föreskrifvct. Har sådant aftal träffats, som i § 6 omlörmäles, skall den
borgerliga myndighet eller vigselförrättare, för hvilken det blifvit uppvisadt, till kyrkoherden
i den svenska församling, der qvinna!) bor, ofördröjligen insända er, bestyrkt
afskrift af samma aftal, för att i kyrkoboken antecknas.
8 9.
Främmande församling, dess inrättningar och stiftelser må icke, utan Konungens
tillstånd, förvärfva och besitta läst egendom i riket.
8 40.
Främmande trosförvandt!)!'' ega enahanda rätt, som medlemmar af svenska
kyrkan, att å allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.
8 41-
Innan något hus eller ruin af främmande församling till offentlig gudstjenst
begagnas, skall föreståndaren derom gorå anmälan, å landet hos kronofogden i orten
och i stad hos poliskammare, der sådan linnés, men eljest hos magistraten.
Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet förvägras.
8 42.
Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
13
8 15. /
De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan
ellér hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande trosförvandt i
annat fall, än att slik förrättning hl Hvit på hans egen begäran verkställd.
§ 14.
Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest gällande
författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke medföra någon
olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.
8 15.
Innehar deri, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig tjenst,
värde derifrån skild, så framt hans trosbekännelse skulle utgjort hinder för utnämning
till tjensten.
8 16.
Är främmande trosförvandt af sådan lära, som ej tillstädja honom att aflägga
ed, då den enligt lag erfordras, förordna Konungen huru förfaras bör.
8 17.
Varder rättigheten till offentlig religionsöfning missbrukad; då må, efter Konungens
förordnande, församlingen upplösas.
Samma lag vare, då föreskriften i § 2 om anställande af föreståndare icke
efter särskild! föreläggande fullgöres.
8 18.
Underlåter föreståndare att iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger,
dömes till böter från och med 5 riksdaler till och med 500 riksdaler.
8 19.
Genom denna förordning göres icke någon inskränkning i de rättigheter, redan
tillåtna främmande församlingar hittills åtnjutit.”
14
Riksdagens Skrifvelse, N:o 83.
Såsom eu följd häraf och då Kong!. Förordningen angående giftermål mellan
kristen och mosaisk trosbekännare den 20 Januari 1805, §§ 2 och 4, hänvisar dels
till Kongl. Förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 25 Oktober 1860 och dels till Kongl. Kungörelsen den 19 Januari 1847, har
Riksdagen för sin del beslutat, att nämnda §§ i åberopade Kongl. Förordningen den
20 Januari 1865 skola erhålla följande förändrade lydelse:
8 2.
”Om lysning till sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap emellan mosaisk
trosbekännare och medlem af främmande kristet trossamfund, gälle hvad i 4 § af
Kongl. Förordningen angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning
af denna dag stadgadt är.
8 4.
I fråga om den troslära, hvari barn bör uppfostras, vare lag som i 6 § af
ofvan omförmälda Kongl. Förordning sägs.”
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 15 Maj 1869.