3

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 6.

ån ock att i afseende å soldattorp och dermed jemförliga lägenheter, å hvilka
för närvarande besigtning hvart tredje år skall förrättas, de angående syner å
båtsman-torp stadgade, här ofvan upptagna föreskrifter skola vara gällande.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 10 Maj 1869.

J%'':0 Sfi.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 Maj 1869.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående bestämmelser för erhållande af
tjenstebefattning ar inom de delar af Norrbottens län, hvarest Finska
eller Lappska språket hufvudsakligen talas.

(Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande
N:o 7 och Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2)
Utlåtande N:o 5.)

8. A. K.

Af den anledning att någon särskild föreskrift icke funnes meddelad derom,
att för erhållande af tjenstebefattningar inom de delar af Norrbottens län, hvarest
Finska språket i allmänhet talas, de sökande skola visa sig ega fullständig kännedom
af nämnda språk, har inom Riksdagen förslag blifvit väckt om nödiga bestämmelser
i berörda afseende.

Vid detta förslags behandling har Riksdagen ur Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
i Norrbottens län sednast afgifna fem-års berättelse inhemta t, att
den i Haparanda stad och i sju landsförsamlingar inom länet befintliga Finska

4

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 56.

befolkning år 1865 uppgick till 16,426 personer och att densamma under femårsperioden
ökats med 530 personer; samt dessutom att den inom nämnda läns sex
särskilda lappmarker befintliga Lappska befolkningen berörda år utgjorde 4,469
personer, som under femårsperioden ökats med 165; äfvensom att hvar och en af
dessa folkstammar talar sitt eget språk, ehuru en och annan af den Finska befolkningen
förstår och talar Svenska, likasom en del af den Lappska befolkningen
förstår Finska språket och en annan del det Svenska, men att flertalet inom hvardera
folkstammen förstår och talar endast sitt eget språk; hvarjemte samma femårsberättelse
utvisar, att vederbörande embetsmyndigheter, som hafva att tillsätta
eller förordna prester och länsmän inom berörda delar af landet, vid sådan tillsättning
alltid iakttaga och tillse, att de personer, som till dylika tjenster förordnas,
både förstå och kunna meddela sig på det eller de språk, som befolkningen talar
i det distrikt, der tjenstemännen anställas, hvaremot vid tillsättningen af öfriga
embets- och tjensteman i donna ort, såsom domare, kronofogde, häradsskrifvare,
läkare, j äger it j enstem än och landtmätare m. fl., något afseende å dessas kännedom
i det språk, som af befolkningen i orten talas, synes icke hafva gjort sig gällande.

Det lärer emellertid icke kunna bestridas, att befolkningens rätt, välfärd
och trefnad i icke ringa mån betingas deraf, att de embets- och tjensteman, som
i första hand skola utöfva rättsskipningen, den administrativa och ekonomiska förvaltningen
samt helsovården i orten, förstå och kunna meddela sig på det språk,
som af allmogen begagnas, likasom det torde kunna antagas, att det icke skulle
blifva utan inflytande på utvecklingen af befolkningens förstånd, insigter och omdöme,
om tillfälle bereddes donna befolkning att på sitt eget språk, omedelbart,
utbyta tankar med de upplysta och bildade män, som blifvit sätta att i dessa orter
vårda och handhafva så väl det allmännas, som menigheternas och de enskildes
rätt och bästa. —■ Och ehuru det i förevarande ämne väckta förslag omfattar
endast den Finska befolkningen, likväl och då hvad nyss blifvit anförd t synes
ega tillämpning ej mindre på den Lappska än på den Finska befolkningen, helst
den förra, beträffande naturgåfvor, säkerligen icke står den sednare efter, och Lapparnes
inskränktare antal — isynnerhet som af de ofvan meddelade uppgifterna
om de båda ifrågavarande folkstammarne det visat sig att detta antal fortfarande
ökats till och med i något högre grad än Finnarnes — ej heller lärer innebära
giltigt skål att lemna sådana åtgärder åsido, som kunna bidraga till befrämjande
af deras bästa, har Riksdagen funnit afseende jemväl höra fästas vid den Lappska
befolkningens behof i ofvanberörda hänseenden.

Men huru öfverensstämmande med befolkningens billiga fordringar, och huru
vigtig! det än kan vara, att tjensteman inom en ort känna och kunna meddela sig
på det språk, som af befolkningen derstädes i allmänhet talas; måste det likväl
tillika erkännas att ett samhälles sedliga utveckling, betryggade rättförhållanden
och materiel förkofran bäst tillgodoses, då vården af samhällets angelägenheter
i ena eller andra hänseendet anförtros åt den bland sökande till ett embete eller

5

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 57.

en tjenst, som finnes vara i besittning af den mest framstående skicklighet, den
största förmåga och de för kallet bäst utbildade egenskaper i öfrig!, så att företräde
på grund af kännedom i Finska eller Lappska språket lärer böra ifrågakomma
endast i det fall, att förtjensterna i öfrig! sökandena emellan äro lika.

På grund af hvad sålunda är vordet anförd!, får Riksdagen i underdånighet
hemställa, att sådana föreskrifter måtte meddelas, att vid tillsättning af tjenstebefattning!^
inom de delar af Norrbottens län, der Finska och Lappska språken
talas, företräde lemnas sådan kompetent sökande, som, med jemngod skicklighet
och lika förvärfvad tjenstemannaduglighet med de öfriga sökandena, styrker sig
vara mägtig det eller de af ofvanberörda språk, som af befolkningen talas i den
ort, der tjenstebefattningen är ledig.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 10 Maj 1869.

TV:# 57.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1869.
— — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl. M.af.ts nådiga, Proposition
till Riksdagen, angående landtförsvarets organisation, samt
de inom Riksdagen i samma ämne väckta motioner.

(Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 och Memorial N:o 2.)

8. A. K.

Sedan den år 1867 församlade Riksdagen, i underdånig skrifvelse den 13 Maj
nämnda år, för Eders Kongl. Maj:t framlagt vissa, af Riksdagen antagna grunder