Underdånigt Betänkande,

afgifVet

af de

för utredning af frågan om Eoterings- och Rustningshesväret

den 8 Oktober 1867 1 nåder förordnade

KLomiterade.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1869.

Stormäktigste, Allernådigste Korning!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 18 Maj sistlidna år, angående
väckta förslag om ändringar i landtförsvarets organisation, hos Eders Kongl. Maj:t
anhållit, att, då, för ett fullständigt ordnande af Rikets försvarsväsende, en väsendtligt
utsträckt allmän värnepligt utan tvifvel vore af behofvet påkallad, men möjligen
icke kunde genomföras med bibehållande af indelningsverket i dess nuvarande form,
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och vid upgörande af nådigt förslag till

arméens organisation taga i öfvervägande, om och på hvad vilkor det nu på roteoch
rusthållare hvilande besvär må kunna lindras eller ock aflösas samt jemväl på
öfriga samhällsklasser fördelas; i anledning hvaraf Eders Kongl. Maj:t under den
14 påföljde Augusti anbefallt vederbörande Regements- och Corps-chefer samt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att inkomma med åtskilliga för den begärda
utredningen erforderliga upgifter; så har Eders Kongl. Maj:t den 8 Oktober
samma år kallat och förordnat undertecknade att den 25 i sistnämnda månad
här i hufvudstaden sammanträda för att med Herr Statsrådet och Chefen för
Landtförsvars-departementet samt under hans ledning rådpläga rörande den af
Riksdagen gjorda framställning om lindring i det nu på rote- och rusthållare hvilande
besvär samt att förslag till sådan lindring upgöra.

Som Herr Statsrådet, efter det Komiterade samlats, likväl funnit sig af
andra trägna embetsgöromål uptagen samt derföre anmodat Komiterade att utse
vice-ordförande, hafva Komiterade dertill valt undertecknad Montgomery-Cederhjelrn,
hvarefter Komiterades arbete fortgått och afslutats utan att Herr Statsrådet
deruti deltagit.

Då Komiterade nu gå att till Eders Kongl. Maj:t underdånigst afgifva sitt
betänkande i förevarande vigtiga ämne, anse Komiterade sig höra erinra, att den
inrättning i vårt fädernesland, som benämnes “indelningsverket,“ ursprungligen är
mera omfattande än mången numera föreställer sig, hvarföre det kan vara angeläget,
att bestämma det rätta begreppet derom. Med indelningsverk förstås i allmänhet
den anordning, hvarigenom dels Kronans egendomar, dels räntor och kronotionde
blifvit anvisade till uppehållande af åtskilliga verk och inrättningar samt
till aflöning för embets- och tjenstemän. Till indelningsverket i denna mening
hörer således äfven den fordom mera allmänna, men numera väsendtligen inskränkta
dispositionen af kronogods samt räntor och kronotionde till aflöning af civila
embets- och tjenstemän. Men vanligen afses dermed nu för tiden den anstalt,
som hos oss är vidtagen för den så kallade indelta krigsmaktens underhållande. I
denna betydelse omfattar det icke blott befälets aflöning med boställen, räntor och
kronotionde utan ock manskapets upsättande och underhåll medelst de på dertill
indelta hemman hvilande roterings- och rustnings-hesvären, af hvilka roteringen,
såsom nedanföre skall utredas, står på annan grund än den öfriga indelningen och
egentligen är en särskilt inrättning. Med indelningsverk förstås slutligen äfven de
förteckningar och handlingar, som visa huru jordegendomar, räntor och kronotionde
för ifrågavarande ändamål blifvit indelta, hvilka förteckningar och handlingar,
när de uteslutande omfatta rotering, kallas roteringsverk eller roteringslängder.
För ett rotehållsregemente^ kunna således finnas både indelningsverk öfver
befälets aflöning med boställen, räntor och kronotionde, samt roteringsverk, utvisande
huru hemmanen i den ort, der regementet står, äro indelta i rotar till manskapets
upsättande och underhåll. Men icke sällan äro indelnings- och roterings -

verk sammanförda i en förteckning under den första benämningen. Föi de legementen
och corpser, inom hvilka manskapet upställes genom lastning, dervid dispositionen
af räntor och kronotionde är af väsendtlig vigt, finnas allenast indelningsverk.

Föremål för Komiterades arbete är, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift,
allenast den del af indelningsverket, som afser insättande och underhåll al
det till landtförsvaret indelta manskap; och få Komiterade, innan de längie
fortskrida i det förelagda ämnets behandling, framställa en öfversigt af upkomsten
och utvecklingen af roterings- och rustningsbesväret.

Urkunderna visa, att, enligt den Svenska samhällsförfattningen, skyldigheten Äldsta
till krigstjenst redan under hednatiden ålåg alla vapenföra män och fullgjordes för dels

till landets värjande emot fiendtliga öfverfall, dels genom att på Konungens
bud följa honom i härnad eller leding, d. v. s. på sjötåg, rigtade än mot detUpl. L. KgB
ena, än mot det andra af kringboende folk, genom hvilkas besegrande rykte ochgU(j £. KgB
byte kunde vinnas. Till landets försvar borde eu hvar vid kallelse inställa sig, Nord^römI
den frie mannen åtföljd äfven af sina trälar, men vid upbåd till leding utgingo " 22-24.
allenast de friborna efter eu viss, redan då gjord indelning, hvarom de gamla 105-108,
landskapslagarne och sagorna lemna uplysningar. Hvarje hundari eller härad
samt, vid sjökusten, hvarje skeppslag, hvilket på åtskilliga orter svarade emot häradet,
men på andra utgjorde en del deraf, borde nemligen utrusta ett eller flera
skepp. För sådant ändamål var häradet indelt i hanmor och skeppslaget i ai eller
åror, af hvilka hvar och en borde till skeppens besättande med krigsfolk ocb roddare
upställa eu fullt väpnad man samt derjemte till manskapets underhåll lemna
sammanskott af matvaror eller såkallad skeppsvist. Konungen bestämde sjelf huru
länge han ville vara ute i leding, men satt lian. hemma, utan att upbåda till tåg,
skulle en viss skatt, ledungslama kallad, i stället till honom utgöras. Lika skatt
erlades ock af dem, som, vid inträffad leding, icke blifvit underkastade upbåd.

Sådan var, i korthet tecknad, den äldsta kända krigsförfattuingen för den
Svenska folkhären, men, utom denna här, hade Konungen till sitt förfogande vid
krigsföretag äfven följemän eller kämpar, hvilka, tillhörande hans hof och underhållna
på hans bekostnad, voro hans enskilde tjenare och utgjorde hans dagliga
vakt.

Medeltiden. Efter kristendomens- införande uphörde sjötågen och Sveriges hela medeltid

företer, med undantag af krigen till Finlands eröfring, nästan endast inbördes strider
emellan olika partier samt försvarskrig emot fiender, af hvilka landet oroades.
Hamne-indelningens betydelse minskades mer och mer, ehuru man ännu i Konungarne
Albrekts och Erik XIII:s tider har bevis, att häradet underhöll krigsfartyg
till Rikets tjenst. Detta åliggande synes likväl slutligen hafva förfallit och hamnorna
blifvit bibehållna endast såsom beskattningsgrund vid utgörandet af vissa
utskylder, i hvilken egenskap de på ett och annat ställe fortfara att in på 1600-talet uptagas i räkenskaperna. Men hvarken Konung Magnus Erikssons Landslag
af år 1347 eller Konung Christoffers Landslag af år 1442 innefattar någon föreskrift
om hamne-indelningen eller om skyldigheten att i förhållande dertill underM.
E. L. L. hålla krigsfolk. Dessa lagar stadga blott i allmänhet, att alla, som i Riket byggde
Chr^L1 L. och bodde, skulle vara Konungen till tjenst, särdeles vid landamäret, för att värja
KgB. II. landet, men ej yttermer fara i härfärd utan egen god vilja. En inskränkning af
Konungens förra makt att föra anfallskrig hade sålunda, antagligen genom det rådande
Herremannaväldets inflytelse, blifvit åstadkommen, men under unionstiden
voro likväl de tre förenade rikena pligtiga att vid krigstillfällen bispringa hvarandra
med folk och utrustning.

Personlig krigstjenstskyldighet var således äfven under medeltiden stadgad
i lagen. Den fullgjordes af bondehären till fots och på egen kost så länge sådan
räckte, hvarefter folkets underhåll vanligen besörjdes genom utskrifna gärder i de
orter der hären framgick. Under de inbördes fejderna emellan särskilde tronpretendenter
eller parti-anförare finner man denna här icke sällan upträda å ömse
sidor. Men förenad i befrielsekrigen under Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa
har den afvärjt faran af utländskt ok samt uprätthållit landets sjelfständighet,

För öfrig t hade både Konungen och hans länstagare under denna period i sin
tjenst hopar af legdt krigsfolk, som användes till ständiga följen och slottsbesättningar.

Sedan 10:de århundradet hade emedlertid krigskonsten i Europa undergått
en betydlig förändring. Det harnesk-klädda rytteriet hade blifvit kärnan af krigshärarne
och fotfolket betydde föga i strider, der icke marken för detsamma var
synnerligen gynnsam. Granustaten Danmark hade dermed försett sig och äfven
här i Sverige hade man funnit behofvet deraf. Konung Magnus Ladulås fattade
derföre beslutet att hos oss införa detta vapen.

FraningUSt'' 1 sammauhang med ett på herredagen i Alsnö år 1280 (eller 1285) medde ladt

förordnande, att Konungens och Hertig Bengts män samt dessas gårdsfogdar
N154—löö!1-0Ch lanclbönder äfvensom Ärkebiskopens och Biskoparnes svenner skulle vara fria
M. E. L. L. från all konungslig rätt (= utskylder till Konungen), stadgades sålunda, att samma
Chr^L^L frälse (= frihet) skulle ock alla de män hafva, som tjenade till häst, i hvilkens
KgB. XI. tjenst de än måtte vara. Sedermera gåfvos närmare bestämmelser i detta afse -

ende genom Stadgarne i Skara år 1335 och i Telje år 1345 samt i 1347 och 1442
arens Landslagar. Dervid gjordes likväl den inskränkning, att endast Konungens
tjenst skulle medföra skattefrihet, hvilken en hvar, riddare, sven eller bonde, som
villo med full rustning göra krigstjenst till häst, för sitt gods förvärfvade.

Denna nya inrättning gaf uphof åt det såkallade allmänna frälset*) och
förändrade väsendtligen adelns ställning i medborgerligt afseende, men är, utur
denna synpunkt, icke föremål för närvarande undersökning. Ändamålet att förse
landet med ett välrustadt rytteri tyckes den i början af sin tillvaro hafva upfyllt.

Men det var endast i allmänhet föreskrifvet, att den, som anmälte sig till frälse,
skulle hafva så mycket gods att han dermed kunde uppehålla rusttjensten, med
hvilken benämning ifrågavarande krigstjenstskyldighet blifvit betecknad. För hvad
han ägde derutöfver hade han icke något bestämdt åliggande att sätta upp manskap.
I anseende till den stora kostnad, som var förenad med rytteriets beväpning,
kunde dock rusttjensten fullgöras endast af förmögne män, och så länge det
i landet ansågs hedrande för sådane att i Konungens tjenst upträda med talrika
svenner, var närmare stadgande icke nödigt. Denna sed aftog likväl och behofvet
att fastställa rusttjenst för viss egendom visade sig mer och mer. Under tiden till
Kalmar-unionens slut finner man dock icke någon författning härom vara gifven.

Då Konung Gustaf Wasa upsteg på Sveriges tron blef derföre frälse-rustningens
ordnande genast föremål för hans omsorg. På mötet i Westerås år 1525 Sijernman
stadgades, att hvar frälseman, som hade gård och gods till 400 markers ränta, 36-borde derför hålla en häst och ett harnesk (— en fullrustad ryttare), och den,
som mer hade, rusta såsom godsen voro värda till. För förläning af 200 marker
af Kronans ränta skulle hållas 3 karlar färdiga till hästar och harnesk. Efter åtskilliga
förändringar under Gustafs tid bestämdes på ett möte i Wadstena år 1559 Abrahams
att adeln skulle hålla utrustad karl och häst för 150 markers ränta af arfvegods son 167-och 100 markers ränta af förläningar.

Under Konungarne Erik XIV:s och Johan III:s regeringar blef likväl adelns
rusttjenstskyldighet betydligen nedsatt. Sätesgårdarne befriades derifrån och beloppet
af rustningsmarkerna höjdes. Men oaktadt dessa och flera lindringar gjorde
adeln sig skyldig till stor försumlighet vid rusttjenstens utgörande, hvarför Konung
Carl IX vid åtskilliga tillfällen gaf den stränga förebråelser. Såsom ersättning
derför, att adeln underkastade sig Lilla Tullen och Accisen sattes rustningsräntan
genom Adeliga privilegierna år 1622 till 500 marker, men genom Rusttjenst-ord- Abrahamsningen
är 1626 tillädes, att, om någon hade gods derutöfver till 20 daler (— 80 8011 167-marker), skulle det räknas in på den rusttjenst, som hölls. Beloppet, hvartill rustningsränta
fick upgå, utan att mera än en häst och karl behöfde hållas, utgjorde

*) Med allmänt frälse förstås de hemman, som genom rusttjensten blefvo fria från
ränta till Kronan, vanliga frälsehemman.

Wijkander

196.

Försvarsväsendet
vid
Gustaf Wasas
anträde
till regeringen.

således 580 marker. Vid sammansättning af flera frälsejordsägare var dock räntan
lägre.

Med bibehållande af samma bestämmelser ordnade Korning Carl XI ifrågavarande
skyldighet medelst ny Rusttjenst-ordning för de gamla Svenska provinserna
af den 5 November 1686, hvarjemte särskilt sådan ordning, grundad på
hartkornsberäkning*), den 12 Januari 1687 utfärdades för de från Danmark eröfrade.
Adelsfanan, den trupp, som genom frälserustningen underhölls, deltog sedermera
i Konung Carl XII:s krig. Adeliga privilegierna af år 1723, den sednaste
författningen i detta hänseende, gör ingen ändring i de sistnämnda föreskrifterna
om rustningsräntans belopp, men truppens styrka aftog likväl till följd af andra
omständigheter och när den sista gången år 1743 upsattes utgjorde den endast 395 man.

Sedermera har från år 1747 rusttjensten fått ersättas genom viss bevillningsafgift
för hvar rusttjenstmark, hvilken afgift utgår så länge rustningen icke upsättes.
Stadgandet qvarstår ännu i Bevillningsförordningen den 5 October 1866, men
då aflöningen för befälet, hvilken Kronan bestått, numera är indragen, och truppen
icke funnits till på mera än 100 år, torde kunna antagas, att sådan upsättning
icke vidare kommer att äga rum. Frälserustningen är således att betrakta såsom
en i sjelfva verket försvunnen institution, utan vidare betydelse för den nuvarande
krigsförfattningen, hvarföre det ansetts lämpligt, att fullfölja berättelsen derom till
dess slut.

Af det föregående synes, att vid Konung Gustaf Wasas anträde till regeringen
landets försvarsväsende befann sig i stort lägervall. Den personliga skyldigheten
till krigstjenst för en hvar vapenför man fanns i allmänna ord föreskrifven
i gällande lag, men de urgamla närmare bestämmelserna om dess fullgörande hade
för det af bondehären bildade fotfolket alldeles försvunnit, och den då redan mera
än 200:åriga frälserustningen för rytteriet var i ett tillstånd af uplösning, hvilken,
oaktadt de gjorda försöken, icke kunde hjelpas. Men Konung Gustaf lemnade icke
en så vigtig del af fosterlandets angelägenheter utan upmärksamhet oclAill hans
tid måste man gå tillbaka för att i sin helhet skåda den första upkomsten och vidare
utvecklingen af de egendomliga förhållanden, som vårt försvarsväsende genom
indelningsverket företer.

Det har redan blifvit antydt, att nämnda inrättning, för så vidt den utgör
föremål för Komiterades undersökning, sönderfaller i tvenne delar, roteringen för
infanteriets, och rusthålls-indelningen egentligen för kavalleriets underhållande, ehuru

*) Hartkorn, (= hårdt korn) är, enligt danska förhållanden, måttstock för jordbeskattningen.
Kan anses ungefärligen motsvara hemmantalet i Sverige.

genom vidtagna ändringar en del infanteri numera äfven genom rusthållsindelningen
upställes. Emellan dessa tvenne särskilda delar äro dock väsendtliga skiljaktigheter.
Roteringen är en för sig fristående, af landets skattläggningsväsende icke
beroende anstalt, grundad på de synnerligen under Konung Carl XI:s tid med
allmogen i Rikets särskilta landskap ingångna aftal om underhållande af vissa regementen
fotfolk. Rusthålls-indelningen har deremot det närmaste samband med
skattlägguingsväseudet och består deruti, att ett antal hemman blifvit anslagna till
upsättande, utrustning och underhåll af ryttare, samt, till godtgörelse derför, icke
blott fritagna från utgörandet af de räntor, hvilka annars borde af dessa hemman
till Staten erläggas, utan ock, der de befunnits för svaga att bära kostnaden, understödda
med räntor från andra hemman och stundom äfven med kronotionde.
Vi återkomma framdeles till vidare utveckling häraf, men det anförda visar tillräckligen
nödvändigheten att taga dessa inrättningar hvar för sig i betraktande.

Innan indelningsverket uti dessa delar antog sådan gestalt, hade det likväl
redan genomgått en äldre form, visserligen mycket olika, men dock i sig inneslutande
fröet till den sednare. Man kan utur denna synpunkt tala om det äldre och
det yngre indelningsverket, det förra omfattande tiden till dess Konung Carl XI
ordnade inrättningen på ännu bestående grunder, det sednare fortlöpande från
sistnämnda period till nuvarande tid. För att vinna någon hvilopunkt under behandlingen
må det tillåtas att följa en sådan fördelning af ämnet.

A) Det äldre indelningsverket.

l:o Fotfolk.

Under den sednare delen af befrielsekriget mot Danmark, likasom äfven under
den förra hälften af sin regering, begagnade sig Konung Gustaf I mycket af
främmande värfvade trupper, som vanligen antogos för någon kortare tid eller ett
visst krigsföretag och derefter afskedades. Men den stora kostnaden för deras
underhåll, missnöjet i landet med deras ofta tygellösa framfart och den bristande
pålitlighet, de stundom visade, förde Konungen på tanken att ersätta dem med en
inhemsk krigshär. Uti ett bref till menige allmogen i alla landsändar af den 30
December 1542 förberedde han saken genom att visa nyttan deraf, att godt och
tillräckligt krigsfolk funnes, hvarigenom man kunde hindra fiender från den tillgång
till Riket, som de tillförene haft. Derefter trädde han i samråd med Rikets
Ständer och på riksdagen i Westerås år 1544 beslöto dessa, att, om fienderna,
blefvo för mäktiga samt nederlag och afbräck deraf skedde, så att man hasteligen
behöfde förstärka sig med folk, skulle i Småland hvar femte och i de andralands -

Utländska

värfvade

trupper.

Tegel II.
1GG f.f.

■itjernman 1
187.

ändar hvar sjette man vara färdig och vederredo, men i högsta nöd hvar man
beredd att följa till afvärjande af fiendtligt öfvervåld och betryck. Med detta beslut
icke blott erkände Ständerna den gällande kraften af Landslagens föreskrift
om allmän skyldighet att, då nöden fordrade, gå man ur huset till landets försvar,
utan de bestämde ock, huruledes den krigsstyrka, hvilken förutsattes skola
finnas till bruk under vanliga förhållanden, borde vid afgång af manskap, som hastigt
behöfde ersättas, göras fulltalig genom utskrifning. Grunden för införandet
af en stående inhemsk krigshär kan anses härmed hafva blifvit lagd.

Stående in- Till att minska kostnaden för underhållet af en sådan här, hvilken nprät hemxk

här. tades dels genom värfning och dels genom utskrifning, lät Konungen på många
obebyggda trakter, först i Finland och sedan i andra delar af landet, rödja och
Geijer S. S. uptaga nya gårdar, på hvilka krigsfolket förlädes. Dessa så kallade afvelsgårdar
se''niar|ö6fd'' ansågos sedermera icke lämpliga för ändamålet och blefvo i Konung Johans tid
utstädslade såsom kronohemman. För öfrigt underliöllos knektarne dels i garnisoner
på slotten och i städerna samt dels i borgläger ( inqvartering) på landsbygden.

Mankell. Öf- Mot slutet af Konung Gustafs regering utgjordes fotfolket i Paket af 1 -2.934

VeiHistV 5^r inhemska och 549 tyska knektar.

Utskrifnin- De ständiga krig, som fördes af Konung Erik XIV, föranledde behofvet af

fjor. större utskrifningar. Fotfolkets egentliga styrka bestod, såsom nyss är uplyst,
af inhemska knektar, som, vid inträffad afgång, borde företrädesvis ersättas med
lösa karlar, sjelfskrifna till krigstjenst. Sådant folk kunde likväl icke länge förse
hären med dugligt och tillräckligt manskap, hvarföre Konungen måste derom anRiks-Reg.
lita landets besutna innebyggare. Medelst ett Öppet Bref den 12 November 1561,
(N:° 1). stäldt till afgångne knektar, dem han sökte qvarhålla i tjensten, men tillämpligt
för en hvar besuten bonde, som åtog sig att ingå deruti, utlofvade Konungen således,
att de, som sjelfva drogo ut när de blefvo kallade, skulle, så länge de voro
på tåg, hafva sina hemman fria för alla årliga utskylder och pålagor, samt, om de
sjelfva icke ville gå utan lemnade sina söner eller drängar, förskonas från dagsverken
och skjutsningar, äfvensom frälsebönder, hvilka utskrefvos, borde vara befriade
från dagsverken till både Kronan och sina husbönder. Men denna skattefrihet
minskade Kronans inkomster och Konung Johan III förordnade åter 1571
att till knektar borde antagas så många ogifta och lediga karlar, som kunde erhållas,
och hvilka sjelfva hade lust att tjena för lön och beklädnad.

Emellertid klagade allmogen ofta deröfver, att utskrifningarne, hvilka skulle
förrättas af Konungens dertill förordnade tjensteman med biträde af nämnd, verkställdes
på godtyckligt sätt och utan nämndens hörande, hvaraf inträffade, att hemman,
der tillräckligt arbetsfolk saknades, icke sällan folio i ödesmål. För att afRiks-Reg.
hjelpa sådant, utfärdade Konungen med Rikets Råd den 4 Januari 1577 en Ord(R;°
2). ning, hvarefter krigsfolk skulle utskrifvas och antagas. Den frikallade alla bofasta

bönder,

bönder, hvilka icke både någon legohjelp (= legohjon) eller icke sutto flera på
ett hemman, samt lade i allmänhet tjenstskyldigheten, lika som förut, på bondsöner,
legodrängar samt tjenstlöst och kringstrykande folk.

När straxt derpå, i anseende till kriget med Ryssland, en utskrifning efter
dessa grunder blef företagen, besvärade sig likväl ånyo allmogen i Upland och Östergötland,
att föreskrifterna icke följdes, samt anhöll, att i den förra provinsen sexton
och i den sednare tolf besutna bönder skulle, utan åtskilnad af krono, skatte
eller frälse, få uppställa en varaktig och väl utrustad karl. Denna begäran vann
Konungens bifall, i följd hvaraf knektarne i nämnda orter uttogos efter gårdatalet.

Den bana, hvilken sålunda blifvit beträdd, fortsattes; och finner man, i öfverensstämmelse
dermed, huru för den utskrifning, hvilken Konungen i förening
med Hertig Carl och Rikets Råd beslöt den 27 Februari 1591, blef stadgadt, att
inom hela landet 20 gårdar i allmänhet, men uti gränsorterna 30 gårdar, frälse,
skatte och krono, dervid två torpare (— brukare af ''/, och ''/» hemman) räknades
emot en bonde, skulle till Rikets tjenst upställa en varaktig ung karl och förse
honom med kläder och beväring, hvarefter Konungen ville låta honom försörja.

Med Konung Carl lX:s anträde till regeringen erhöll den Svenska krigsförfattningen
en större utveckling. På hans framställning beslöts vid riksdagen i Linköping
år 1600, att ett visst antal hofrnän (— ryttare) och knektar skulle i hvar
landsända på Rikets bekostnad årligen och stadigt blifva hållna, så starka till
mantal (— hufvudtal), som i deröfver uprättad Ordning bestämdes; och borde
krigsfolket, när det icke var upbådadt, hafva lön och uppehälle af Kronans ränta
och upbörd, äfvenledes efter en viss Ordning, men då det upbröt emot fienden,
underhållas af den provins hvarifrån det upfordrades, och hvilken då hade att
utgöra så mycket munförråd, som till en månad, helt eller hälft år behöfdes, medan
folket brukades.

Fotfolket i denna stående krigshär uprätthölls fortfarande genom utskrifning.
Enligt Riksdagsbeslutet i Stockholm den 17 Juni 1602 och en den 27 i samma
månad utfärdad Ordning, borde dervid tillgå sålunda, att, sedan det vapenföra
manskapet i hvar gård, större eller mindre, blifvit uptecknadt, skulle, af 10 gårdar,
från den som hade det mesta folket och derigenom led den minsta afsaknaden,
uttagas en varaktig karl till knekt. Det krigsfolk, hvilket på sådant sätt upkom
i hvar landsända, skulle knektehöfvidsmännen, som derstädes hade sina fänikor,
taga under sitt befäl. Men i de fullmakter, som utfärdades för utskrifningskommissarierna,
tillädes äfven den bestämmelsen, att för nämnda 10 gårdar borde
ytterligare antecknas en karl, hvilken finge blifva hemma och sköta sitt arbete,
men skulle vara redo, när han behöfdes. Afsigten var att bilda en reserv, hvilket
Regenten äfven utvecklade, när i åtskilliga orter klagan upstqd, att hvar femte man
utskrefs. Flan svarade, att icke hvar tionde, mycket mindre hvar femte verkligen

Riks-Regd.
5 Jan, o.
19 Febr.
1578.

(Nös 3 & 4

Riks-Reg.
(N:o 5).

Indelni nysverkets

början.

Ctjernman
I. 510.

Stj ernman
f. 537.
Riks-Reg.
(N:o G).

Riks-Reg.
d. 20 Juli
1602.
(N:o 7).

Riks-Reg.
d. 10 Sept.
1602.
(N:o 8).

Riks-Reg.
Mandat
d. 6 Jan.
1606.
(N:o 9.)

Stjernman I
636. f.f.

Riks-Reg.
d. 16 Jan.
och 7 Mars
1611.

(Nås 10 & 11)

Det äldre
indelningsverket
fullbordadt.

Riks-Reg.
(N:o 12).

Schmiedeman
1. 192.

Grundtanken
för det
äldre indelningsverket.

uttogs, utan allenast en man af 10 gårdar, hvilket gjorde hvar trettionde och fyrationde,
emedan många gårdar voro, uti hvilka 3, 4 till 5 fullvuxna karlar funnos.

När under kriget med Polen Svenska hären genom slaget vid Kirkholm år
1605 blifvit nästan uprifven, sökte Konungen att medelst erbjudande af ständig
frälsefrihet åt dem, som för sina gårdar ville tjena till fot med full utrustning, anskaffa
förstärkning; men det manskap, hvilket sålunda samlades, de så kallade
sköldknektarne, upgick till endast ett mindre antal, och inrättningen förföll.

Efter 1610 års riksdag, hvarvid allmogen åtog sig en utskrifning af 25,000
man endast för Sverige, att utgå af dem, som ägde minsta hemman, samt Adeln
medgaf att låta uttaga en karl af hvar tionde frälsegård utom frihetsmilen, förordnade
slutligen Konung Carl att alla under landsfänikorna hörande knektar, som ej
hade egna hemman, skulle tilldelas smärre gårdar af 2 tunnor spanmål eller 1
pund smör i ränta, hvilka de skulle hafva fria från årlig skatt och alla utlagor, som
utgingo genom bevillning. Det äldre indelningsverket för fotfolket var härmed i
det närmaste färdigt.

Konung Gustaf II Adolf fortsatte den af hans företrädare började organisationen.
Enligt denna organisation hade, såsom nyss är nämndt, knektarne ansetts
böra vara försedda med antingen egna eller Kronans hemmansbruk, men Gustaf
Adolf ville hafva dem uteslutande bosatta på Kronans jord. I sådant ändamål
stadgade han genom Öppet Bref den 5 Juli 1621 att öfver hela Kiket skulle hvarje
landsknekt tilldelas en daler af årliga räntan utaf någon viss gård, samt dessutom
7s:dels gård fri för alla ovissa pålagor. Förut hade äfven varit brukligt, att knektarne
efter längre eller kortare tider hemförlofvades, stundom sedan det krigsföretag
slutats, för hvilket de blifvit uttagna. I början af sin styrelse hade Konung
Carl sökt bibehålla dem i tjensten genom att lämpa det borgläger, som hestods
dem, efter tiden för deras qvarstannande. Nu föreskref Gustaf Adolf uti sina den
15 Juli nyssnämnda år utfärdade krigsartiklar, att ingen knekt skulle antagas eller
afskedas på annat sätt än vid mönstring af dertill förordnade mönsterherrar, samt
att hvar och en skulle tjena i 20 år, om han icke vore sjuk och förlamad eller
varit med på tio tåg.

Krigshärens fördelning regementsvis hade redan tidigare ägt rum, men den
ordnades bättre under Gustaf Adolf och då sedermera, hvilket dock först efter
Konungens död inträffade (år 1637), den vigtiga åtgärd vidtogs, att de indelta regementena
med deras mindre afclelningar, kompanier och korporalskaper, så vidt
det lät sig göra, förlädes tillsammans inom hvar sina provinser eller län, härader
och socknar, kan man anse det äldre indelningsverket, i hvad på författningar berodde,
dermed vara genomfördt.

Tanken, som låg till grund för denna inrättning, var, om den kunnat i hela
sin vidd utföras, att bereda landet en stamtrupp, sammansatt af bofasta, pålitliga
män, lönade af Kronans räntor och under fred brukare af hennes jord, men ge -

nom lång tjenstetid öfvade för kriget och vid afgång ersatta genom utskrifning efter
gårdatal. Genom denna anordning skulle upstå en duglig här, som med sitt
underhåll så litet som möjligt betungade allmogen, och, när den ej behöfdes till landets
försvar, skulle med sitt arbete bidraga till dess ekonomiska välstånd.

Sommaren år 1630, då Konung Gustaf Adolf drog öfver till Tyskland, upgick
det i Sverige och Finland indelta fotfolk till sammanlagdt 29,400 man, fördelta
på 24''/2 regementen. Sedermera skulle, enligt Regerings-formen den 29 Juli
1634, de Svenska fotregementena vara följande:

1 Uplands,

1 Westgöta i Skaraborgs Län,

1 Södermanlands,

1 Smålands i Kronobergs och Jönköpings Län,

1 Dalregemente,

1 Östgöta,

1 Helsinge,

2 Westgöta i Elfsborgs Län och Dalsland,

1 Westmanlands,

1 Norrlands (= Westerbottens),

1 Smålands i Kalmar Län, samt
1 Nerikes och Wermlands,
hvartill kommo
7 Finska.

Således tillhopa 20 regementen, hvartdera gemenligen hållande 1200 man och
derutöfver.

Planen att bosätta alla knektar å Kronans jord kunde dock icke genomföras.
Dels funnos sannolikt icke öfverallt kronohemman att tillgå eller mötte
svårigheter att afhysa de gamla åboerna, och dels torde räntorna redan varit för
andra ändamål disponerade. Af ännu befintliga handlingar finner man, att kuektarne
i Upland, Helsingland, Westmanland, Södermanland, Nerike, Östergötland,
Jönköpings Län af Småland samt Dalarne icke kunnat få ''/,:dels hemman sig
tilldelta, utan i stället hvar och en erhållit 1 tunna kronotionde-spanmål såsom
ersättning. Genast år 1622 förklarades, att de i Norrland icke skulle hafva hemman,
utan borde åtnöjas med sina hemkall. Deremot ser man dessa tilldelningsliemman
eller så kallade åttingar hafva funnits för knektarne i Wermland, Westergötlaud
samt Kronobergs och Kalmar Län af Småland. Men äfven der hafva knektarne
ej alltid innehaft gårdarne, utan blott räntorna, i hvilket fall de sannolikt
- bott hos åboerna. Att de likväl stundom sjelfva varit åboer å ifrågavarande hemmansdelar,
är af åtskilliga omständigheter bestyrkt.

Utskrifningarne fortforo att ske efter gårdatal till år 1627, men de ihållande
krigen förorsakade stor afgång på folk och behof af härens tillökning, hvarföre

Indelta fotregementen.

Mankell.
Öfvers, af Sv.
Kr. Hist. 86.

Stjernman
II. 907. 908.

Vet äldre
indelningsverkets

brister.

Mil. Jordeboken
1652.
235.

Kam. koll.-Reg. d. 16
Juli 1674.

Gahm. I. 53.
m. m.

TJtskrifningar
efter
hufvudtal,

man återgick till det äldre sättet af utskrifning efter hufvudtal, hvarigenom, åtStjernman
minstone i början, mera manskap erhölls. På riksdagen i Stockholm den 15 Ja I.

788. nuari nämnda år beslöts således, att hvar tionde man, som kunde finnas på krono-,

skatte- och frälse-, inom och utom frihetsmilen, samt på preste-, fogde- och andra
dittills fria gårdar, skulle uttagas till landsknekt.

Riks. Reg. Af instruktioner, som från denna tid finnas för de till sådana utskrifningär

tillsatta kommissarier, är att se, huru vid nämnda förrättningar skulle tillgå. Efter
det förteckningar eller mantals-längder öfver den manliga befolkningen emellan
15 och 60 år inom. hvarje socken blifvit af presterskapet och kronobetjeningen
uprättade, samlades allmogen inom hvarje härad å en utsatt dag vid bestämd
mötesplats, hvarefter, i närvaro af häradshöfdingen, nämnden och krono-betjeningen
i orten, de utskrifningsskyldiga indeltes i rotar af 10 man hvardera, dock så att

folket från adelns frälsegods roterades för sig, från krono- och skatte- för sig, och

från prestegårdar för sig. Dervid intogos likväl icke så kallade försvars- eller inhyses-folk,
gångande embetsman (= kringvandrande handtverkare), löska karlar
m. fl., hvilka saknade fast bostad eller icke tjenade för årslön, emedan de enligt
då gällande författningar voro sjelfskrifna. Fritagna voro adelns gårdstjenare,
minderåriga, gamla och vanföra.

Sedan indelningen till rotar sålunda försiggått, uttogs af hvarje rote en frisk
och stark karl emellan 18 och 30 år, hvarvid vissa ytterligare bestämmelser voro
att iakttaga till besparande af folk, som ansågs icke böra utan i nödfall användas
för krigstjensten. Det utskrifna manskapet, så väl som gamla knektar, mönstrades
derpå af tillförordnade mönsterherrar, hvarefter de utskrifna inträdde i tjensten;
och ålåg det hvar rote att förse sin utskrifne karl med kläder och vapen, eller,
såsom det hette, utstoffering, för hvilket ändamål rotesällarne eller de öfriga i
roten borde till honom sammanskjuta så kallade rotepenningar. Dessa utgjordes
Gahm I. 97. först med 18 daler, nedsattes sedan till hälften, men höjdes på 1680:talet till 36
daler sunt. Det var den utskrifne tillåtet, att för sig lega annan karl, så framt
denne vid mönstringen godkändes.

UtsJcrifnin- Efter 1627 förgick en längre tid, under hvilken utskrifningarne, som, enligt

gar efter bevillning af Ständerna, nästan årligen ägde rum, verkställdes efter hufvudtalet. I
garaatal. . , , „ „ ^

törsta början hade 15,000 man öfver hela Riket erhållits, men detta antal minskades
snart till 7,000 å 8,000 årligen samt nedgick slutligen till 2,000 å 3,000. De
hufvudsakliga anledningarne dertill voro, dels aftagande tillgång på folk och dels
att många beredde sig utvägar till undanflygt. Föranledd af nödvändigheten att
till krigets utförande kunna med säkerhet påräkna någon bestämd styrka, sökte derföre
Regeringen att återföra gårdatalet såsom beräkningsgrund, hvilken förändring
Sjernman Rikets Ständer vid riksdagen 1642 äfven biföllo. Såsom skäl dertill anfördes, att
H. 998. faran för bonden sjelf, hans måg eller son att blifva utskrifven, skulle, förekommas;
att Krönan kunde veta hvad förstärkning, som vore att få, och derefter styra

sitt förehafvande; samt att bönderna i rätt tid kunde sammansätta sig om den,
som antingen utur roten beqvämligen kunde skrifvas eller de sjelfva dertill öfvertala;
och skulle under hvärtdera af åren 1642 och 1643 en varaktig karl upställas
af 10 besutna skatte- och kronohemman, hela, halfva, fjerdings eller mindre,
räknade lika höga och utan åtskilnad för hvem, som dem innehade. På lika vilkor
åtog sig adeln, att utgöra en karl för hvar tjugonde frälsegård och presterna en
för hvar tionde prestgård.

Vid de utskrifningar, hvilka sedermera höllos under tiden för Drottning
Christinas, Konung Carl X:s och början af Konung Carl XI:s regeringar, följdes gårdatalet,
med undantag för år 1657, då förrättningen skedde efter hufvudtal. Det
antal gårdar, från hvilket en knekt borde utgå, och hvarom bestämmelserna kunde
omvexla, sammansattes till en rote, bland hvilkens vapenföra manfolk bönderna efter
inbördes aftal utsågo en karl, hvars duglighet pröfvades af utskrifningskommissarierne
och mönstérherrarne. Godkändes han, så skulle rotepenningarne till honom
sammanskjutas; hvarom icke måste en antaglig upställas.

Det lugn, som Riket genom fredssluten efter Konung Carl X:s död, någon Utskrifnintid
åtnjöt, stördes åter 1674 genom krigets förnyade utbrott, hvarefter utskrifnin- 9j*£r
gar höllos än efter den ena, än efter den andra grunden, alltsom krigsfolk behof- tal och
des och ansågs kunna bekommas. Sålunda skedde dessa förrättningar år 1676 gwdatal.
efter hufvudtal, 1677 efter både hufvudtal och gårdatal, samt 1678 och 1679 efter
hufvudtal. Men äfven sedan fred då blifvit sluten, förspordes detta vacklande,
så att 1680 både hufvudtal och gårdatal, 1681 och 1682 hufvudtal, och 1683 både
hufvudtal och gårdatal följdes i de landsorter, hvilka då ännu icke ingått på det
under tiden i flera delar af Riket ordnade ständiga knektehållet. Vid riksdagen
sistnämnda år öfverlemnades slutligen till Konungen att utan Ständernas hörande
framgent besluta efter hvad grund utskrifningarne, der sådana vidare ifrågakommo,
skulle försiggå.

I de från Danmark eröfrade provinserna Skåne och Halland både, för den Förhållansednare
från 1648 och för den förra från 1679, utskrifningspenningar blifvit ut- ^Valland
gjorda i stället för manskap.

Efter hvad ofvanföre blifvit anmärkt hade i allmänhet det indelta fotfolket Det äldre
icke kunnat förses med kronogårdar, utan fått åtnöjas med räntor eller ersättning
i tionde. Äfven de knektar, för hvilka förmånen af sådana boställen kunnat i åt- förfall.
skilliga orter beredas, hade under de oupphörliga krigen icke förmått att vårda
dem. Gårdarne synas icke sällan hafva förfallit i ödesmål eller lemnats åt brukare,
hvilka lyckades att förskaffa sig besittningsrätten dertill. Vid denna periods
slut voro knektarne således endast till en ringa del bofasta män, och syftemålet
att göra dem allmänt till sådana hade förfelats. Grunden för det äldre indelningsverket
var ock mera egnad att bilda en här till försvar än till anfall, och då po -

litiska förhållanden invecklade Riket i långvariga krig på utländsk botten, kunde
inrättningen icke äga bestånd.

Å andra sidan hade de utan uppehåll återkommande stora utskrifningarne
blifvit för allmogen högst tryckande. Det arbetsföra folket utgick och på många
ställen kunde jordbruket icke skötas. Legning af knekt hade, särdeles då utskrifning
skedde efter gårdatal, blifvit vanlig, så att roten sällan uttog eller nämnde
karl ibland sig, utan legde sådan, men emot slutet af denna period upgick legan,
i brist af folk, som frivilligt åtog sig att tjena, till en dittills oerhörd höjd. Dertill
kom den dryga kostnaden för knektens utrustning, och alla dessa för allmogen
svåra omständigheter, i förening med den upkomna oredan i öfrigt, framkallade
den omskapning af indelningsverket för fotfolket, som under Konung Carl XI
försiggick.

Ständigt Redan vid riksdagen i Nyköping år 1612 hade provinsen Dalarne åtagit sig

knektehåll i 4rligen till Konungens tjenst vidmakthålla 900 man dugligt krigsfolk. Men när
ai aet or tcv,

en ny utskrifning sedan skulle ske till fyllnad för afgånget manskap, vägrade allmogen
de utskickade tjenstemännen att verkställa den och utnämnde, såsom Konung
Riks-Reg. Gustaf Adolf i Bref den 23 Mars 1615 säger, en hop vanfört och odugligt folk.

Utskrifningen försiggick dock efter personliga underhandlingar emellan Konungen
och allmogen, men sedermera erbjöd sig Dal-folket att, emot förskoning från utskrifningarne,
för sin landsort hålla 1400 man ständigt krigsfolk, hvilket anbud
Riks-Reg. Konungen år 1621 antog. Det gjorda aftalet förnyades derefter på mellantider,
1621 tdl dess år 1635 det ständiga knektehållet inom Dalarne kan anses vara inrättadt,
ehuru formligt kontrakt först sednare utfärdades. Efter denna föresyn ingick äfven
allmogen i Jemtland 1645 och den i Westerbotten 1649 i aftal om ständigt
knektehåll. I Helsingland gjorde allmogen tvenne gånger, åren 1650 och 1664,
framställningar i lika syftning, men vid bägge tillfällena utan framgång.

Rikets “ordinarie militie“, såsom den indelta krigshären i den tidens allmänna
handlingar benämnes, och af hvilken fotfolket bildade hufvudstyrkan, utgjorde
den stödjepunkt, hvarpå landets försvarsväsende hvilade. Stora och långvariga
krig hade väl föranledt, att massor af värfvade trupper, både utländska och
inhemska, blifvit använda i Rikets tjenst. Men dessa trupper ökades eller minskades
efter som behofvet påkallade och tillfället medgaf. Om man undantager ett
ringa antal, tillhörde de icke heller det egentliga Sverige, utan tjenstgjorde i dess
lydländer på andra sidan Östersjön, hvarest, utom fält-arméen, starka garnisoner i
de talrika gränsfästningarne städse erfordrades. Kostnaden för deras underhållande
lärer väl ock hufvudsakligen drabbat dessa länder. De försvinna till största
delen med dem och kunna i allmänhet icke betraktas såsom en stadigvarande organisation.

Allmän vär- Men en annan del af landets försvarsväsende, huru litet ordnad den än var,

nepligt. bör icke förbigås utan upmärksamhet. Den i lagen stadgade personliga krigs -

tjenstskyldigheten för Rikets vapenföra befolkning innefattade icke blott åliggaudet
att, såsom ofvanföre är framstäldt, efter utskrifning hålla den ständiga
krigshären vid makt med tillräckligt manskap. Dertill hörde ock den urgamla
pligten, att, när det behöfdes, med samlad kraft, man ur huset, afvärja inträngande
fienders anfall. Af de tillgångar, som härigenom stodo till buds, sökte man
att, så vidt omständigheterna medgåfvo, bilda ett med befäl försedt landvärn. Efter
att vid 1024 års riksdag hafva beviljat vanlig utskrifning för året, beslöto stjernman I.
Ständerna, att alla Rikets innebyggare, så många som sutto hemma, skulle låta ''A’3- 7G8.
sig mönstra och skrifva i rotar samt efter tillgång förskaffa sig värjor och bössor;
och anhöllo Ständerna, att Kongl. Maj:t ville uti landskapen och häraderna förordna
öfverstar och förmän, hvilka, när det omträngde, dem upbådade och anförde
dit, som ''Rikets värn kräfde, hvaremot de lofvade hålla sig redo att utgå,
antingen alla eller så många som Kongl. Maj:t utfordrade af hvar landsända i sender.
Vid riksdagen 1625 fattades ett lika beslut. Stjernman 1.

Uti den sedermera af Ständerna antagna och stadfästade Regerings-formen
den 29 Juli 1634 stadgades vidare i nämnda afseende, att öfversten i hvar landsort
eller i hans frånvaro öfverste-löjtnanten eller majoren skulle i Rikets nödställda
tider stå allmogen före och, sedan denna med landshöfdingens och häradsh
öfdingarnes tillhjelp blifvit roteskrifven och fördelt, vara dess förman till landets
försvar, men om dessa officerare voro förhindrade, borde andra förordnas i
deras ställe. Föreskrifterna härom förnyades i Regerings-formen den 9 October 1660.

Vid krigstider ser man äfven Riksdagsbesluten innehålla bestämmelser både
om utskrifningar till den indelta härens uprätthållande och om allmän värnepligt.
Sålunda förklara Ständerna vid 1675 års riksdag, att de hvarken kunnat eller bordt
undandraga sig att gripa Kongl. Maj:t under armarne på det kraftigaste, hvarföre
de icke allenast utlofvacle att med all sin makt och man ur huset ställa sig fienden
till motvärn, i fall nöden skulle det äska, utan ock till förstärkning af landets
krigsmakt beviljade en stark utskrifning för år 1676.

Under de krig, som denna tid pågingo, har den gamla bondehären till större
eller mindre antal ofta varit under vapen.

782.

Stj ernman
11. 909.

Stjernman
II. 1353.

Stjernman
II. 1723.

2: o) Rytteri.

Man har sett huru Konung Gustaf Wasa, när han tillträdde regeringen,
sökte att uplifva de gamla stadgarne om adelns frälserustning för rytteriet och
åt denna inrättning gifva en mera bestämd form. Svårigheterna dervid samt otillräckligheten
af det manskap, hvilket genom detta medel kunde erhållas, visade
sig dock snart, och det utländska värfvade folket önskade Konungen kunna undvara.

Samtidigt med att bilda en ständig trupp af inhemskt fotfolk gick han derföre äfven
i författning att på annan väg bereda landet ett lika beskaffadt rytteri. P^Tjttaré^''

Stjernman I. mötet i Arboga 1536 förordnades sålunda, att hvilka goda karlar, som ville sjelfva
13G'' utrusta sig med en häst, tre, fyra eller flera, och dertill förskaffa goda karlar och
harnesk med allt tillbehör, skulle på hvar häst och rustning årligen bekomma 30
mark örtug, 6 alnar engelskt kläde eller ock penningar derför samt dessutom fritt
borgläger ( = inqvartering) och fodring hela året igenom. Upsättningen af dessa
ryttare var således grundad på frivilligt åtagande af tjenstgöring för sold. De
kallades derföre besoldningsryttare och voro dels hofman ( = ryttare), hvilka utrustade
sig sjelfva och dels sventjenare, som af andra höllos med hästar och lön.
De voro förlagda på Kronans slott och gårdar eller i städerna, stundom ock hos
Mankell. prester och allmoge, samt underhöllos med Kronans räntor. Vid Konungens död
s?.'' Ki,S Hi st. funno s, utom adelsfanan, 1379 inhemska och 296 tyska ryttare.

&■ i)e närmast följande regenterna sökte förmå besutna bönder att för sina

Landsryt- hemman, emot afdrag å räntan och åtnjutande af några andra fördelar, göra tjenst
tare'' såsom ryttare, hvarigenom de så kallade landsryttarue bildades. Medelst en OrdRiks-Reo-
ning af" den 14 Juni 1577 stadgades, att hvarje ryttare, som blifvit godkänd vid
(N:o 13)". mönstringen, skulle hafva 10 daler på hästen, hvilka godtgjordes honom sålunda,
att, om han besutte egen skattegård eller innehade kronohemman, nämnda 10
daler efter en särskilt värdering afräknades å hemmanets räntepersedlar, hvarefter
öfverskottet af dessa skulle utgöras till fogden. Upstod deremot brist, borde sådan
fyllas af annan kronans ränta. Åt dem, som icke hade hemman, eller ock
Början till voro åboer å frälsehemman, deraf räntan utgick till den adlige husbonden, skulle
indelnings- kronohemman tilldelas, eller fogden gifva 10 dalers värde af Kionnns arliga ränta.
°rytteriet. Härmed kan början till rusthållsindelningen anses vara gjord, och då sedan genom
Riks-Reg. Kongl. Brefvet den 15 Juli 1583 förordnades, att brist i räntan för dem, som hade
svaga ryttarehemman, skulle'' godtgöras med ränta från andra hemman, hvilken
ryttaren sjelf upbar, visar sig upkomsten af de så kallade augmentshemmanen.

Af Konung Carl IX ordnades verket ytterligare genom ny författning den
Riks-Reg. 24 October 1603, hvartill anledningen upgifves hafva varit det dåliga skick, utihvil(N:o
14). pet Rytteriet då befann sig. Konungen föreskref dervid, att Fanan, förut 300 å 400
man stark, skulle blifva allenast 120 man. Ingen ryttare fick hålla mera än en
häst, på hvilken han sjelf red; och ville Konungen åt hvar ryttare efterlåta en
gård om 4 pund smör i ränta eller 6 tunnor spanmål i afrad. För hästens fodring
på stall året om skulle bestås 6 tunnor foderkorn eller hafra och 12 lass hö årligen.
När tåg skedde, skulle ryttaren till utrustning bekomma visst belopp af
penningar samt kläde, hvarjemte lian hade fri förtäring eller kostpenningar. För
två ryttare bestods en trossklippare samt visst belopp af penningar och kläde åt
en dräng, hvilken ryttame borde anskaffa och beväpna. Ville någon ryttare, då
tåg förestod, sitta hemma, borde han betala 30 daler om året, men dock vara
redo med bäst och utrustning, “i fall något uppå komme". För sistnämnda medel

och

och andra för ändamålet anslagna skulle fogdarne utrusta ryttare, hvilka deraf
benämndes fogderyttare.

Genom förnyade Ordningar, hvilka tid efter annan meddeltes, och hvaribland Bet äldre
den, som Konung Gustaf II Adolf den 16 November 1612 utfärdade, är bland de
märkligare, gjordes än närmare bestämmelser för rytteri-indelningen. Lönen för rytterietfullen
ryttare höjdes till 30 daler, som för dem, hvilka hade hemman, afkortades
räntan, så i vissa som i ovissa persedlar, men för körslor, dagsverken, gästning 33/ paimoch
skjutsfärd var ryttaren fri. Ingen fick dock hafva mera än en gård. teck^EpBr

Men verkställigheten af dessa författningar mötte liera svårigheter. Å ena
sidan ville åboerna å de anvista ryttarehemmanen ej lemna dessa, å den andra
slogo ofta ryttarne under sig gårdar utan all rätt. Medelst Biafskedet till Riksdagen
i Stockholm den 7 April 1624 förbjödos de sistnämnda att godtyckligen Stjernman I.
tillegna sig hemman, men tillika förklarades de gamla åboerna skyldiga att, efter
upsägning, i laga tid afflytta från kronohemman, som för ryttarne behöfdes. Derjemte
stadgades ytterligare genom särskilt författning den 27 Augusti samma år, Riks-Reg.
att hvar ryttare skulle hafva en gård, på hvilken han kunde bo, men när den vore 0
honom tilldelt, borde han dermed låta sig nöja. Ryttarne fingo sjelfva utvälja sig
gårdar till viss ränta, hvilken bestämdes i Upland, Westmanland och Södermanland
till 12 tunnor spanmål, i Östergötland till 10 tunnor spanmål, i Nerike till 2 fat
jern samt i andra orter, der smör utgick, till 4 lispund af denna persedel. Detta oaktadt
befunnos likväl åtskilliga ryttarehemman alltför svaga, hvarföre Regeringen
genom beslut den 19 Februari 1639 stadgade, att de ryttare, som icke hade mera Biks-Reg.
än ett hälft hemman, borde erhålla ytterligare ett hälft sådant till understöd.

Samtidigt med det indelta fotfolkets förläggning i vissa landsorter och fördelning
i regementen, hade under Konungarne Carl IX:s och Gustaf Adolfs regeringar
lika beskaffade åtgärder ägt rum för det indelta rytteriet. År 1630 upgick
detta till 8,000 man, men enligt 1634 års Regerings-form borde regementena till Indelta kahäst
vara följande:

1 Uplands, Westmanlands, Nerikes och Wermlands,

1 Westgöta och Dals,

1 Smålands,

1 Östergötlands och Södermanlands, samt
3 Finska;

hållande hvartdera 1,000 man.

Med förenämnda anordningar var det äldre indelningsverket för rytteriet, Grunderna
ungefär vid lika tid, som det för fotfolket, bragt till fullbordan efter de grundsat- ffaj^nings--ser, som genomgå hela inrättningen. De första Konungarne efter Gustaf Wasa verket för
hade sökt att till ryttare erhålla bofasta män genom att anvisa dem lön af räntorna
utaf de hemman, som de antingen sjelfva ägde eller ock af Kronan innehade

vallerireyementen.

Indelnings verkets förfall.

Livijn 54.

eller kunde få sig tilldelta. Men enligt Carl IX:s och Gustaf Adolfs författningar
borde ryttarne, likasom fotknektarne, allmänt bosättas å Kronans hemman, således
blifva statens med boställen försedda tjenstemän. De större kostnader, som för
ryttarens utrustning med bäst och vapen beböfdes, föranledde naturligen att större
fördelar af hemman och räntor måste honom beredas, men i öfrigt voro i detta
hänseende bestämmelserna för rytteriet och fotfolket icke mycket skiljaktiga. Dock
var fotknektens tjenstgöringsskyldighet grundad på tvång vid utskrifning, hvaremot
ryttarens från början berodde på frivilligt åtagande.

Ehuru det är antagligt att en stor del ryttare verkligen blefvo försedda med
kronohemman till bostäder, var det likväl äfven händelsen, att de icke öfverallt
kunde erhålla sådana utan måste nöjas med ränta af skattehemman. I sådana
fall var den uti indelningsverket afsedda förmånen af eget jordbruk för ryttaren
icke vunnen. Egennytta och sjelfsvåld hade ock tidigt börjat undergräfva inrättningens
grundvalar. Vid en år 1631 hållen undersökning befanns, att många låtit
inskrifva sig för ryttarehemman eller slagit sådana under sig, utan att derför göra
någon tjenst, under det att andra, som uprustat sig för hemman, icke fått njuta
någon ränta deraf. Under ryttarnes frånvaro i krigen hade de nödgats uplåta sina
gårdar till brukare, hvilka undandragit sig betalningen af arrende-afgifterna, o. s. v.
De mått och steg, hvilka togos i afsigt att afhjelpa missbruken, voro likväl icke
nog kraftiga. Tvärtom ökades oordningarne på flerahanda sätt. Gamla hemförlofvade
ryttare, enkor och barn efter aflidna, och, hvad som var mest vanligt, de
antagna hemmansbrukarne förskaffade sig besittningsrätten till gårdarne, hvarifrån
ryttarne sålunda utträngdes. Förhållandet blef derigenom omvändt emot hvad det
från början varit. Brukaren blef rusthållare och förvärfvade ofta skatterätten till
det indelta kronohemmanet, hvaremot ryttaren blef en sventjenare som af hemmansåboen
aflönades.

Men bland de omständigheter, hvilka mest bidrogo till det gamla indelningsverkets
förfall, voro de donationer, förpantningar och försäljningar till frälse, hvilka
under denna period, och synnerligen efter Konung Gustaf Adolfs död, af Förmyndare-styrelsen
för Drottning Christina samt under hennes egen regering vidtogos.
Derigenom bortföllo en mängd både räntor och hemman och förvirringen blef allmän.
Väl förklarades sådant icke skola få äga rum, men man kände icke ens
hvilka hemman, som voro på Militien indelta. För att återbringa ordning uprättades
åren 1652 och 1653 en Militie Jordebok, uptagande sådan egendom, men efter
Konung Carl X:s död växte åter oredan under då tillsatta nya Förmyndare-styrelse
för Carl XI. Indelningsverket för rytteriet måste i grund förändras, för att
kunna upfylla sitt ändamål. Efter krigets slut 1679 företog Konung Carl XI detta
arbete.

B) Det yngre indelningsverket.

l:o Fotfolk.

Föregående berättelse har visat, att de genom det äldre indelningsverket i Återblick.
landsorterna inrättade ständiga regementena vidmakthöllos genom utskrifningar af
manskap när behofvet det påkallade, samt att vid Konung Carl XI:s upstigande
på'' tronen och under tiden för hans minderårighet sådana förrättningar skedde
efter gårdatalet, hvilken bestämning var en af de ursprungliga hufvudgrunderna
för nämnda verk. Genom densamma hade kostnaden för knektens utrustning, hvilken,
när utskrifning skedde efter hufvudtalet — mannatalet eller mantalet, såsom
det den tiden heter — var en personlig utgift och utan åtskilnad lika mycket Galim I- 97.
drabbade en hvar af de öfriga i roten, bemedlad eller icke, blifvit förvandlad till
en utgift af egendom, fördelt på gårdarne. Härigenom hade ock, såsom redan är
sagdt, legning af knekt, som vid utskrifning efter hufvudtal var den utskrifnes ensak,
blifvit mera vanlig, i det att gårdsboerna, heldre än att öfvergifva sitt jordbruk,
valde en sådan utväg till fullgörande af krigstjenstskyldigheten. Men man
har sett, huru denna grund, hvilken redan i sednare delen af Konung Gustaf Adolfs
regering och under Drottning Christinas förmyndare någon tid varit frånträdd,
under ki-iget i början af Konung Carl XI:s egen styrelse ömsevis följdes och öfvergafs.
Den hade likväl, så tillämpad som dittills, för de skattdragande en stor olägenhet
deruti, att gårdatalet i roten kunde omvexla för hvarje utskrifning, så att
än åtta, än tio gårdar af skatte och krono, samt af frälse, än det lika antalet härmed
och än det dubbla o. s. v., deruti ingingo. Allmogen hade derföre funnit
utskrifningarne, så i den ena som i den andra formen, svåra att fördraga samt
mer och mer börjat önska få bördan lättad och närmare bestämd genom införande
af ständigt knektehåll, hvarom provinserna Dalarne, Jemtland och Westerbotten,
efter hvad som är uplyst, ingått aftal. I öfverensstämmelse med sådana önskningar
beslöt nu Konung Carl XI att på denna nya grund allmänt ordna indelningsverket
för fotfolket.

Med allmogen i Gestrikland och Helsingland, hvilken länge åstundat förän- Ständigt
dringen, blef kontrakt i sådant afseende slutet den 9 Augusti 1682 och den 9 på- knektehåll.
följde September af Konungen faststäldt. I enlighet dermed skulle Helsinge rege- Afd.M^Art''
mente bestå af 1,200 man, som allmogen åtog sig att underhålla genom indelning
efter gårdatal, hvaremot den borde vara från utskrifningen befriad. Inom Dalarne
hade rotarne i Wester-bergslagen samt en del af Näsgårds fögderi, utgörande
2 kompanier, sedan längre tid varit lagda under Westmanlands regemente, hvarigenom
Dalregementet nedgått i styrka, men genom en ny förening, stadfästad af
Konungen den 21 October nyssnämnda år, förpligtade allmogen sig att öka knek-GahmI 165
tehållet till ofvanberörda antal. Vidare blef på riksdagen i Stockholm 1682—1683 Gahm I.

173. 189.

Forsberg II.
Afd. l:sta,
2:dra, 4:de,
12:te och
15:de Art.

Forsberg II,
Afd. 3:dje,
5:te, öde,
9:de; 10:de,
14:de, 16:de
Art.

Boteringen

verkställd.

Forsberg II.
Afd. 7:de,
8:de, 13:de
Art.

Gahm I.
203. 205. 212.
580. 581.

Grunderna
för voteringen.

Gahm I.
659.

.med fullmäktige för allmogen i provinserna Upland, Östergötland, Södermanland,
Westmanland och Nerike öfverenskommet, att regementena i dessa orter, jemväl
till en styrka af 1,200 man på hvarje, alltid skulle efter indelning på gårdarne
hållas vid makt emot befrielse för allmogen, dess barn och folk, från de dittills
öfliga utskrifningarne, hvarom kontrakt af Konungen fastställdes den 5 December
1682. I början undandrog sig adeln att för frälsegodset taga del häruti, men fogade
sig sedan dertill; och blefvo slutligen kontrakt med adel och allmoge up.
rättade om ständigt knektehåll för Kronobergs och Jönköpings Län den 15 Augusti
1684, för Kalmar Län den 15 October samma år, för Skaraborgs Län den 16
Mars 1685, för Elfsborgs Län och Dalsland den 10 December samma år, ytterligare
för Nerike den 5 Augusti 1686 samt för Wermland den 18 November 1688.

Härmed hade det ständiga knektehållet för fotfolket eller den så kallade
roteringen införts i alla de gamla Svenska provinserna, men för de flesta af dem
blefvo, efter vidare förhandlingar med innebyggarne, närmare bestämmelser om
rotehållarnes och soldaternas åligganden gifna medelst särskilta Kongl. Förordningar
och Reglementen, utfärdade på 1680 och 1690:talen, men för Upland och Dalarne
icke förr än 1725 och 1728. Med undantag af åtskilliga lindringar för rotehållarne
innefatta dock dessa författningar hufvudsakligen detsamma som de äldre
kontrakten, hvilka de för öfrigt endast bättre utveckla. Der de innehålla förändringar
äro de såsom gällande att anse.

Roteringen verkställdes i landsorterna genom tillförordnade kommissarier i
öfverensstämmelse med dem gifna instruktioner. Enligt kontraktet den 5 December
1682 borde två hela gårdar sammansättas om en knekt, hvarvid dock en half
gård, två fjerdingar och två åttingar skulle svara emot en hel. Men i nyssnämnda
instruktioner utvidgades betydligen kommissariernas rätt att jemnka efter omständigheterna.
“De borde sig icke så stricte vid ordformen af kontrakten binda,“
utan låta två tredingar, fyra åttingar o. s. v. gälla emot ett helt hemman. Särdeles
hade de att iakttaga sådant vid rotar, der svaga hemman funnos; och tilläts
dem att underhjelpa sådana med något litet hemman, såsom de funno nödigt.
Roteringen skulle ske med sådan försigtighet att hvarken soldat eller allmoge finge
skälig orsak till klagan, utan rotarne, så mycket görligt vore, blefve lika och
jemngoda.

Man finner af dessa bestämmelser att roteringen verkställdes efter den upskattning,
som kommissarierna, i betraktande af hemmanens godhet, ansågo rättvis
och billig. I Östergötland förekomma sålunda rotar om 1^ jordeboksmantal, under
det att andra innehålla 3 sådana, i livilket sednare fall hemmanen befunnits endast
hälften så goda som i det förra. I Westmanland skedde roteringen efter öretal,
hvaremot man i Westergötland antog en taxation af 25 daler för hel rote och derefter
påförde hvarje gård sin andel. I småländska länen är hvarje rote upförd
till U mantal, men af roteringsverket befinnes detta vara rotemantal, upkommet

derigenom att hemmantalet stundom blifvit höjdt öfver, men oftast nedsatt under
hvad jordehoken innehöll, hvaraf följer, att roten derstädes i sjelfva verket ofta 286^™ fl
är sammansatt af mera än 11 jordeboksmantal. Jord af krono-, kronoskatte 0C^F|era Knek
allmän frälsenatur roterades lika, och hemmanens räntor blefvo vid denna förrättning te-kontrakt,
icke tagna i betraktande eller disponerade.

Koteringen eller'' det ständiga knektehållet är följaktligen en skyldighet, som
åligger jorden, eller hvad man i kameral mening benämner ett realt besvär. I besvär.
denna egenskap bidrager roteringen, likasom väghållning, skjutsningsskyldighet
m. m. att upfylla ett visst statsbehof och kan derföre anses ingå i vårt lands allmänna
beskattnings-system; men som detta besvär är inrättadt efter sina egna
grunder står detsamma, på sätt förut är sagdt, icke i förening med det på särskilta
författningar hvilande skattläggningsväsendet. Under åren från och med
1683 till början af 1690:talet fullbordades verket i de gamla Svenska provinserna,
ehuru enskilta jemnkningar derefter föreföllo, hufvudsakligen föranledda deraf, att
indelningsverket för aflöningen af arméens befäl och för rusthållsinrättningen samtidigt
pågick och gjorde smärre ändringar behöfliga. Att roteringskommissionerna
i allmänhet lyckades att, åtminstone inom hvar ort för sig, med någorlunda jemnhet
fördela bördan, torde kunna slutas deraf, att någon större missbelåtenhet icke
förspordes, utan tvärtom inrättningens befästande blef en af de första omsorger, som
Rikets Ständer i landets olyckliga ställning efter Carl XILs död och under ett
återvunnet konstitutionelt styrelsesätt ådagalade.

Enligt knektekontrakten ålåg det roten att till Rikets tjenst hålla mönstergill
karl samt bestå honom vissa löneförmåner, hvilka i kontrakten upptagas under nehåll.
följande titlar:

l:o. Lega och i några få orter särskilt städsel. Det var i början Konungens
afsigt att afskaffa legan och ersätta den med större årslön, hvarföre någon
bestämmelse derom icke ingick i de första kontrakten af år 1682. Snart befanns
dock, att rekryter derförutan endast med svårighet kunde anskaffas, och den bestämdes
då i de sednare aftalen till visst belopp, utöfver hvilket ingen hvarken
skulle få taga eller gifva sådan. Der städsel utgick, var äfven den till beloppet
fastställd.

2:o. Årslön. Uti 1682 års kontrakt utsättes denna till 35 å 40 daler, men
efter legans återinförande bestämdes den till 20 å 25 daler kopparmynt.

3:o. Torp eller hemkall. I allmänhet var roten skyldig att förse soldaten
med stuga och behöfliga uthus, kåltäppa, 1 tunnland åker samt äng till 2 sommarlass
hö, men der sådant icke kunde åstadkommas borde i stället gifvas husrum
eller godtgörelse derför samt hemkall, merändels utsatt till 2 tunnor spanmål, 2
lass hö och 1 tjog (— 20 kärfvar) halm. Mulbete, vedbrand och gärdsel omförmälas
endast i kontraktet för Östergötland den 7 November 1685, men i allmänhet
torde dessa förmåner hafva lemnats, när tillgång dertill fanns. Rotens skyldighet

att underhålla torpen med nybyggnad och större reparationer nämnes endast i
kontrakten för de småländska länen, men af allmogens vid 1693 års riksdag framställda
begäran att, sedan torp blifvit byggda, icke besväras med deras underhållande,
så vida icke någon ansenlig förbättring derpå skulle göras, utan att soldaterna
måtte tillhållas att för öfrigt vårda husen, hvilken begäran Konungen biföll
Gahm III. genom Resolution den 18 November samma år, kan man sluta dertill, att nybyggnad
och större reparationer städse ansetts åligga rotehållarne. Det hemman, på
hvars ägor soldatens torp blef upsatt, och hvilket gemenligen i storlek eller godhet
öfverträffade de andra i roten, benämndes stamrote, och åboen derå var i de
flesta orter berättigad att af de öfriga rotedelägarne undfå ersättning medelst så
kallade planpenningar.

Den allmänna skjldigheten att med torp förse soldaten var likväl icke föreskrifven
i kontrakten med rotehållarne i Dalarne, Gestrikland och Helsingland samt
Skinnskattebergs och Norbergs Tingslager i Westmanlands Län, inom hvilka orter
soldatens årslön i stället blifvit bestämd till högre belopp. Men genom en af
Forsberg II Kongl. Maj:t medelst Nåd. Bref den 4 October 1813 fastställd förening emellan
A eid1^'' rotehållarne i Westmanland har för den orten numera blifvit allmänt stadgadt, att
soldaten vid hvarje rote skall hafva bostad på stamrotens ägor med vanlig åbyggnad,
dock utan lada och loge, samt dertill undfå kåltäppa, visst årligt hemkall, mul^Atd^Art*^''bete
och vedbrand; och lärer inom Gestrikland och Helsingland, med få undantag,
blifvit allmän sed, att lemna soldaten bostad med jord på det sätt, att, vid ny soldats
antagande, honom tillätes att på rotens mark upbruka visst område, till
hvars bebyggande han af roten erhåller biträde, och hvilket han sedermera, emot
vilkor af bestämd tjenstetid, får behålla i sin lifstid samt hans enka efter honom.
Af de gamla Svenska provinserna är sålunda Dalarne den enda ort, inom hvilken
bostad eller torp för soldaten i allmänhet icke af roten bestås, hvartill lokala förhållanden
lära vara orsaken. Dock förekomma äfven der exempel att jordlotter
äro soldaterna på lön tilldelta.

4:o. Beklädnad. Uti de första knektekontrakten stadgades i allmänhet att
roten skulle förse soldaten med beklädnad, men i de sedermera uppgjorda mildrades
detta åliggande i så måtto, att i de flesta fall Kronan öfvertog kostnaden för
lifmunderingen, och roten bestod allenast den så kallade släpklädnaden, hvilken
lemnades soldaten stundom in natura och stundom med visst värde i penningar.
I en del orter skulle roten i stället hafva rätt att företrädesvis begagna soldatens
arbete, dock emot godtgörelse med föda och dagspenning. Att förvara soldatens
lifmundering tillhörde i de flesta fall rotehållarne, för hvilket ändamål en del kontrakt
bestämma, att de böra vara försedda med så kallade rotekistor.

Från tåg-, skjuts-, täre- och gästningspenningar, matsäck m. m., som tillförene
utgått till soldaterna, blefvo rotehållarne i allmänhet befriade; dock skedde härvid
undantag för Dal- och Helsinge regementen, äfvensom under en sednare tid rote -

hållarne i Westerbotten, genom särskilt förening, åtogo sig att till sina soldater
lemna möteskost.

Om de förmåner, hvilka rotarne sålunda borde gifva soldaterna, förekomma
dock särskilta bestämmelser i nästan hvarje ort, hvarom bifogade tabeller Litt. A.
Nås 1, 2, 3, meddela vidare uplysningar.

Inom de gamla Svenska provinserna blefvo från roteringen fritagna:
l:o. Frälse-säterier och ladugårdar samt Rå- och Rörshemman,

2:o. Kungs- och Kungsladugårdar samt andra lägenheter under Kronans
omedelbara disposition,

3:o. Bergsfrälse- och Bergsmanshemman,

4:o. Militieboställen,

5:o. Rusthåll, men icke dem tilldelta Augmentshemman,

6:o. Prestegårdar, Prebendehemman. Kapellans- och Klockarebol,

7:o. Länsmans- och Fjerdingsmansboställen,

8:o Gästgifvare gårdar, Posthemman och Lotshemman under vissa förhållanden,

9:o. Axbergs, Kihls och Hofsta socknar såsom arbets skyldiga under Bylta
svafvelbruk, m. fl.

De fotregementen, hvilka genom roteringen sålunda blefvo indelta inom de
gamla Svenska provinserna, voro följande:

1 Uplands regemente 1,200 man.

1 Skaraborgs “ 1,200 “

1 Södermanlands “ .... ......... 1,200 “

1 Kronobergs “ ... .........1,100 “

1 Jönköpings “ 1,100 “

1 Dal “ 1,200 “

1 Östgöta “ 1,200 “

1 Helsinge “ 1,200 “

1 Elfsborgs “ 1,200 “

1 Westgöta Dals “ 1,200 “

1 Westmanlands “ 1,200 “

1 Westerbottens “ 1,056 “

1 Kalmar “ 1,100 “

1 Nerikes och Wermlands “ . . ........... 1,674 “

tillhopa 16,830 man.

Medelst Konung Gustaf II Adolfs memorial för Stads-Rådet i Göteborg den
23 Februari 1624 hade knektarne inom det staden donerade Säfvedals härad, 48
man, blifvit öfverlåtna åt staden för att derstädes hålla vakt, så att borgerskapet
dermed icke måtte besväras. Sedan nu, jemlikt Konung Carl XI:s Bref den 23

Forsberg II.
Afd. 13:de
Art. sid 18
not. 3.

Frihet från
rotering.

Botehållsre gementen.

Säfvedals

knektar.

Riks-Reg,

Gahm II.
471.477. 479.

SkiljaJctiyheter
emellan
det äldre
och det
yngre indelningsverket -

Mars samt den 3 och den 13 April 1691, detta manskap blifvit infördt i Elfsborgs
regementes rullor, utskrifningen i häradet afskaffad samt hemmanen indelta till 44
rotar, förklarades ytterligare de derigenom uppsatta soldater skola förblifva staden
Göteborg till vakt och allmänna byggnaders företagande, men böra sortera under
Elfsborgs regemente, bära dess uniform och deltaga i regementets möten och mönstringar.
I staden skulle de stå under kommendantens befäl och af honom exerceras.
De borde af rotarne få torp och lön i likhet med andra knektar under
nämnda regemente, men beklädas af staden.

Denna indelta stadsvakt för Göteborg finnes ännu, men dess förening med
Elfsborgs regemente lärer hafva uphört. Den bär ej längre regementets uniform,
står under Justitie-borgmästarens befäl och skall efter tur bestrida någon vakthållning
i staden.

På Gottland och uti de från Danmark eröfrade provinserna voro under denna
tid endast båtsmanshållet och rusthållsinrättningen föremål för indelningsverket;
hvadan rotering för fotfolk derstädes ännu icke förekom. Förhållandena i
Finland och öfriga Sverige numera frångångna länder på andra sidan Östersjön
lära icke behöfva att här vidare komma i betraktande.

Det af Konung Carl XI ordnade yngre indelningsverket för fotfolket skiljde
sig väsendtligen från det äldre i afseende på rotens sammansättning, soldatens anskaffande
samt dennes aflöning och underhåll, hvilka omständigheter, hvar för sig,
''höra upmärksammas.

l:o. Rotens sammansättning. I stället för att, efter grunden för det äldre
indelningsverket, roten bildades af det antal gårdar, som för tillfället föreskrefs,
hvilken grund dock ej var fastare, än att den ofta frånträddes genom utskrifning
efter hufvudtal, sammansattes nu roten en gång för alla af vissa gårdar efter upskattning
af deras inbördes godhet, hvarigenom roteringsbördan, åtminstone inom
den ort, hvilken roterades till samma regemente, skulle, så vidt görligt vore, blifva
lika fördelad. Till följd af de ännu den tiden på långt när icke utplånade gamla
skiljaktigheterna emellan landskapen, synes man svårligen hafva kunnat åstadkomma
något bättre.

2:o. Soldatens anskaffande. Under det gamla indelningsverket uttogs soldat
från roten genom tvång vid utskrifning, hvaremot legning för utskrifven
karl, om än tillåten och under den sednare tiden vanlig, var ett itndantagsförhållande.
Nu tvärtom. Genom den ständiga roteringens införande och de
derom gjorda kontrakt blef legningen författningsenligt sätt för roten att anskaffa
soldat, och krigstjensten vid de indelta regementena följaktligen frivillig.
Väl gåfvos bestämmelser, hvarigenom roten erhöll rätt att gripa och utan
lega i nummer insätta duglig karl, som, enligt den tidens stränga författningar emot
lösdrifveri, saknade så kalladt laga försvar och var förfallen till krigstjenst, men

sådant

sådant tvång var undantag, och det ligger i sakens natur, att en hvar, som det
kunde, skulle söka att derifrån värja sig.

3:o. Soldatens aflöning och underhåll. Man har sett, huru i det äldre indelningsverket
soldaten lönades af Kronan och efter regeln äfven hade bordt förses
med boställe å Kronans jord, ehuru det sistnämnda syftemålet aldrig kunde fullständigt
vinnas. I stället öfvertogs nu soldatens aflöning och underhåll af roten
genom förbindelsen att lemna honom vissa förmåner, hvaribland bostad med jord
var den hufvudsakligaste och för det yngre indelningsverket mest betecknande.
Grundsatsen att förse soldaten med stadigt hem och gifva honom tillfälle att bereda
sig familjelifvets fördelar, genomfördes här på ett både lämpligt och lätt verkställbart
sätt. De i sedligt afseende goda verkningar, som denna anordning borde
utöfva på manskapet, hafva icke heller uteblifvit. Under inflytelsen deraf har den
indelte soldaten utvecklat sig till, hvad han allmänt erkännes vara, en på sin ståndpunkt
i allo god och aktningsvärd medlem af samhället. Att han dervid icke förlorat
i krigisk duglighet, derom vittnar vårt lands historia tillräckligen, visande,
huru de Svenska vapnen, äfven i motgångens stunder, blifvit förda.

I det att skyldigheten till upställande af manskap vid de indelta fotregementena
genom den ständiga roteringen öfvergick till ett realt besvär för jorden,
kunde man finna anledning att tro, det landets jordbrukande befolkning fått en
större börda sig pålagd. Så tyckes likväl samtiden icke hafva ansett. Nämnda
befolkning, hvilken den tiden, i högre grad än nu, då andra näringar tillvuxit och
tagit en mängd arbetskrafter i anspråk, utgjorde det stora flertalet af landets innebyggare,
hade under de äldre förhållandena varit tungt belastad. Den fann uppenbarligen
en lättnad i att undgå personlig krigstjenst genom att få anskaffa legokarl,
aflönad hufvudsakligen med jord eller jordprodukter. Väl hade allmogen i
ett par landskap, synnerligen Westergötland och Småland, haft betänklighet att antaga
den nya inrättningen, men denna betänklighet häfdes snart, sedan Konungen
försäkrat, att soldattorpen icke, såsom då för nyodlingar i allmänhet var stadgadt,
skulle särskilt skattläggas, hvarom förbehåll i en del knektekontrakt ock. infördes.

Då likväl, å ena sidan, skyldigheten att upställa soldat var för roten ovilkorlig
och bindande, men, å den andra, anskaffandet af sådan berodde på fritt
aftal, följde häraf naturligen, att vilkoren för legningen icke städse kunde förblifva
vid de bestämmelser, som knektekontrakten i detta hänseende angifva, helst när,
under samhällets framskridande utveckling, näringstillfällena ökades och arbetet blef
friare samt mera lönande. Koten måste då erbjuda soldaten sådana fördelar,
som förändrade tider gjorde nödvändiga. Sålunda kunde bördan under vissa förhållanden
stiga och möjligen under krigstider, om legofolk stod mindre till buds,
blifva svår att uthärda. Men Svenska folkets anlag för krigets yrke, detta yrkes
vidmakthållna anseende, den säkerhet om bergning, hvilken soldaten kunde
påräkna, och slutligen vidtagna författningar hafva motverkat en sådan utgång,

och ännu, efter snart 200 år, står verket fast nog för att icke behöfva, icke böra
nedrifvas.

Indelnings- Hållbarheten deraf skulle snart pröfvas under de krig, uti hvilka Konung

verket under . A 07 °

Carl XII. Carl XII icke långt efter sitt anträde till regeringen fann sig invecklad med nästan
alla grannstater. Den indelta hären visade sig otillräcklig och de utvägar,
som den enväldige monarken valde att afhjelpa bristen, hafva blifvit föremål för
strängt klander såsom kränkningar af de ingångna knektekontrakten. Kort innan
<^0IV- ^an em°t Danmark utfärdade han från Carlskrona den 26 April 1700 ett cirkulär
till Landshöfdingarne angående “milities upprättande hemma i landet till dess
defension i den ordinarie militiens frånvaro". Deruti påböd han, att, utöfver det
vanliga knektehållet, 3 rotar skulle upsätta och bekläda en soldat, och sålunda

Trne-'' Fyr- uppstodo de så kallade Tremännings-regementena till fots. Yäl må det erkännas,
och Ji emmän- x x . ^ ^

nings-rege- aR rotehållarne icke af kontrakten voro härtill förbundna, men i samma författning
menten. kräfde Konungen af andra samhällsmedlemmar motsvarande offer. Adel och ståndspersoner,
prester, bergsmän och städernas invånare måste äfven upsätta krigsfolk,
så kallade ståndsdragoner, prestedragoner, bergsregementet, båtsmän, o. s. v.
Det var således icke blott allmogen, som betungades öfver vanligheten. Af åberopade
cirkulär framgår äfven, att Konungen med detta upbåd åsyftade att anlita
den allmänna skyldigheten för landets innebyggare att afvärja fienden, och fann
det vara mindre tryckande för allmogen att härvid fullgöra dess åliggande efter
det ständiga rotetalet, än efter annan grund. Ett bättre sätt att göra den allmänna
värnepligten gällande och jemnare fördela bördan deraf hade visserligen
kunnat användas, men så vidrig emot rotehållarnes rätt, betraktad enskilt för sig,
var åtgärden i sjelfva verket icke, som den förefaller, då en sednare tids helt olika
åsigter och förhållanden uteslutande tagas till måttstock för omdömet. Om de
öfverdrifter, hvilka sedermera följde, icke inträffat, torde klandret till icke ringa
del kunnat jäfvas.

Men kriget förlängdes och de på nyssnämnda sätt uppställda regementen
fördes utur landet och förgingos; andra sådana, fyrmänningar och femmänningar
upsattes och fingo de förras öde; socknarne ålades anskaffa knektar, och slutligen
anställdes för tåget emot Norge 1718 stora allmänna utskrifningar och tvångsvärfningar
till komplettering af så väl de ständiga regementena som tre- ochfemmänningstrupperna.
Oreda i styrelsen, myntförsämring, nöd och brist förde landet till
branten af dess undergång. Huru efter Konungens död statsskicket förändrades
och fred vanns med störa uppoffringar, är bekant.

Om indelningsverket varit grundadt endast på utfärdade författningar och
icke haft sin rot i folkets gamla seder, åsigter och förhållanden, så hade det under
sådana hvälfningar tvifvelsutan blifvit tillintetgjordt. Men så skedde icke.
Regerings-formen af den 21 Februari 1719 och af den 2 Maj 1720, såväl som Riksdagsbesluten
för dessa år, stadfästade inrättningens framtida bestånd. De stän -

diga regementena förblefvo desamma, som förut, men tre- och femmänningstrupperna
uplöstes eller förvandlades till värfvade regementen.

Uti några af de med allmogen ingångna aftal om ständigt knektehåll hade
redan i Konung Carl XI:s tid rotehållarne hlifvit berättigade att i hvarje socken
från värfning fritaga ett visst antal ungt manskap för att dermed ersätta afgångna
knektar. Sålunda upkom bruket för rotarne att förse sig med vargeringskarlar.
Detta manskap erhöll lega, men var för öfrigt fritt till dess att det inkallades i
tjenstgöring. Under Konung Carl XII:s tid blef bruket deraf mera allmänt och genom
Förordning den 7 Juni 1718 förklarade han att sådana vargeringskarlar icke
fingo rotarne fråntagas, men att de borde införas i rullorna och inställas vid mönstringar.
De blefvo sedermera enligt Kongl. Resolutionen på allmogens besvär
den 3 Juni 1719 frigifna och utur rullorna uteslutna.

Då vid början af kriget emot Ryssland 1741 behofvet af reserv för krigshären
ånyo inställde sig, stadgades genom Riksdagsbeslutet den 22 Augusti samma
år att för hela indelningen och roteringen till lands vargeringskarlar skulle
anskaffas, hvarigenom krigsmakten fördubblades. Föreskriften derom förnyades
åren 1749 och 1752; och befinnes vargering äfven hafva varit upsatt under Pommerska
kriget åren 1757—1762.

Genom Kongl. Brefvet den 10 Januari 1790, kungjordt medelst Krigs-collegii
cirkulär den 25 i samma månad, blefvo, under dåvarande krig med Ryssland, vidare
stadganden rörande detta manskap gifna. I enlighet dermed skulle vargeringen
upsättas endast till regementenas halfva styrka så att två rotar upställde
en karl, hvilken, då knekten för någondera afgick, borde i den ledigblifna nummern
insättas, men derjemte skulle detta manskap vara färdigt att, om Rikets
gränser angrepos af fienden, inställa sig efter upbåd, då Kronan ville bestå beväring
och beklädnad. När slutligen sednaste kriget med nyssnämnda makt utbröt
1808 upställdes vargeringen för sista gången, men inkallades då till en del i verklig
tjenstgöring lika med stammen. I öfverensstämmelse med Rikets Ständers-begäran
vid 1809—1810 årens riksdag blef denna inrättning slutligen uphäfd medelst
Kongl. Kungörelsen den 23 April 1811, då det så kallade förstärkningsmanskapet
skulle upsättas.

Då genom förlusten af Finland Rikets försvarsmedel lidit stor minskning ansågo
Ständerna vid sistnämnda riksdag att, såsom det första medel till ökande
deraf, all inom Riket varande dittills oroterad jord af hvad namn och beskaffenhet
som helst, de boställen allenast undantagna, som innehades af i tjenst varande
militära personer, borde, då Riket med krig hotades eller oroades, genast upsätta
och med beklädnad förse det emot samma jord svarande manskap; i anledning
hvaraf Kongl. Maj:t den 5 Februari 1811 utfärdade påbud om så kallad extra rotering
af ifrågavarande jord, hvilken förrättning omedelbarligen derpå blef af utnämnda
komiterade företagen. Den härvid gjorda upskattningen lände väl till

Vargering.

Gahm IV.
1633.

Stjernman
III. 2252.

Extra rotering.

Rotejemnk ningar.

Förhållandet
i särskilta
provinser.

Bran ting I.
606.

Gahm II.
313.

Gahm I.
548.

Forsberg II.
Afd. 17 Art.

efterrättelse under påföljande krig i Tyskland och Norge, men befanns i åtskilligt
origtig och vann aldrig fastställelse. Frågan förekom sedan vid åtskilliga riksdagar
och uppå Ständernas framställning beslöt Kongl. Maj:t den 20 December
1825, dels att ordinarie rotering skulle påföras all dertill skyldig jord, hvilken dittills
icke fått sådan rotering sig ålagd, och dels att privilegierad jord skulle extra
roteras, i öfverensstämmelse hvarmed den förra extra '' roteringen borde jemnkas
och rättas. Efter det äfven dessa nya roteringsåtgärder, försiggått och, jemlikt
Nåd. Bref den 2 November 1833, underkastats ytterligare jemnkningar, blef derpå
så väl ny ordinarie rotering som äfven extra rotering till soldathåll af förenämnda
slags jord under loppet af åren 1839—1851 för de flesta af Rikets Län, der sådan
rotering förekom, behörigen fastställd. Men för följande Län äro särskilta omständigheter
att bemärka.

l:o. Norrbottens och Westerbottens Län. För bägge dessa Län är ordinarie
roteringen, enligt Kongl. Brefvet den 25 Augusti 1846, endast provisionelt
fastställd, men extra roteringen definitivt för Norrbottens Län genom Kongl. Brefvet
den 13 Juni 1854 och för Westerbottens genom Kongl. Brefvet den 24
October 1855.

2:o. Jemtlands Län. För den till detta Län hörande provinsen Herjeådalen,
hvilken sedan den tillföll Sverige njutit frihet från soldathåll emot erläggande
af en kontant afgift, har någon rotering icke ägt rum. Provinsen Jemtland hade,
såsom förut är omtaladt, redan 1645 ingått på ständigt knektehåll. Den blef sedan,
jemlikt ett den 15 November 1689 af Konung Carl XI faststäldt kontrakt,
indelt till rusthåll för dragoner, 1,048 man, hvilka dock aldrig blefvo beridna.
Derjemte hade år 1685 ett kavalleri-kompani af 100 beridna nummer blifvit derstädes
indelt. Efter åtskilliga förändringar har rusthållsindelningen numera förvandlats
till rotering och jemnkning i denna skyldighet ägt rum samt slutligt kontrakt
derom blifvit af Kongl. Maj:t stadfästadt den 8 October 1851. I enlighet dermed
skola 400 rotar upsätta 200 man hästjägare på 2 sqvadroner, samt de öfriga
i provinsen befintliga 525 rotar formera en bataljon fältjägare, hvarigenom de nuvarande
Jemtlands Häst- och Fältjägare-corpser blifvit organiserade. Samtidigt
med nämnda kontrakt blefvo längder öfver så väl ordinarie som extra roteringen
inom provinsen fastställda.

3:o. Kopparbergs Län. Jemlikt Kongl. Brefvet den 21 September 1826 är
så väl ordinarie roteringen som extra roterings-jemnkningen i detta Län upskjuten
i afbidan på afslutandet af ägodelningsförrättningarne derstädes, men i händelse
af krig skall den förra extra roteringen vara gällande.

4:o. Göteborgs och Bohus Län. Under Konung Carl XI:s krig med Danmark
upsattes en trupp kavalleri under namn af Gröna Dragonerna, hvilken efter krigets
slut indeltes på rusthåll i norra delen af Bohus Län. Vid samma tid hade äfven
ett Kavalleri-regemente, sedan kalladt Enke-drottningens Lifregemente, blifvit or -

ganiseradt, af hvilket fyra kompanier år 1689 indeltes i Halland och fyra inom so- II.

dra delen af Bohus Län, likaledes på rusthåll. Men de i Halland stående kompanierna
af sistnämnda regemente indrogos år 1720 och båtsmansindelning blef
derstädes i stället införd. De fyra återstående kompanierna inom Bohus Län, tillhopa
400 man, förenades, enligt Kongl. Brefvet den 21 September samma år, med
de Gröna Dragonerna till en styrka af 904 nummer beridet manskap under namn
af Bohus Läns Dragoner, fördelta på två bataljoner eller då så kallade sqvadroner,
den Norra och den Södra. För den Norra bataljonen blef, sedan den afsuttit
till infanteri, rusthållsindelningen förändrad till rotering genom kontrakt, stadfästadt
af Kongl. Maj:t den 20 September 1783, men den Södra fortfor att vara Forsberg II.
beriden till år 1788, då 200 man afsutto, hvarefter kontrakt den 5 Maj 1791 slöts Aid'' 11 Art''
om hela denna bataljons afsittning och rusthållarne åtogo sig att under 50 år till
Statsverket erlägga 5 tunnor spanmål årligen för hvarje nummer emot befrielse
under tiden från skyldigheten att underhålla hästar och sadelmunderingar. Efter
denna tids förlopp blef rusthållsindelningen jemväl för Södra bataljonen förvandlad
till rotering och kontraktet derom af Kongl. Maj:t faststäldt den 18 September
1862. Genom dessa förändringar bildades nuvarande Bohus Läns Infanteri-regemente
med en styrka af 904 man.

5:o. Christianstads och Malmöhus Län. I provinsen Skåne var intill år 1811
ingen rotering införd, utan i stället uttogs manskap genom utskrifning eller betaltes
utskrifningspenningar. Men nämnda år blef orten påförd extra rotering,
hvilket besvär derefter, enligt aftal med rotehållarne, förbyttes till ständig rotering,
som år 1815 verkställdes af dertill utsedde komiterade, och hvarom kontrakt ]rorsperg. jj
den 21 October 1817 af Kongl. Maj:t stadfästades. Genom denna förrättning, der- Afd. 18 Art.
vid så väl privilegierad som icke privilegierad jord ingick i rotarne, upsattes
tvenne fotregementen, det Norra och det Södra Skånska Infanteri-regementet, omfattande,
det förra 984 och det sednare 1002 rotar, af hvilka 183 vid det Norra
och 202 vid det Södra regementet, tillhopa 385 rotar, skulle under en tid af 50
år stå vakanta emot stadgad afgift. Uti aftalet om den ständiga roteringen hade
dock 103 extra rotar icke deltagit, hvilka nu höjdes till 126 nummer. Vid sedermera
företagen roteringsjemnkning inom provinsen, har dock antalet af så väl ordinarie
som extra rotar undergått några förändringar, som genom Kongl. Brefvet
den 2 Juni 1837, den 1 Augusti 1838, den 15 Februari 1840 och den 7 Juli 1841
blifvit fastställda. Förenämnda vakanta rotar hafva enligt Kongl. Brefvet den 24
Maj 1864 från och med år 1866 varit uppsatta.

De kontrakt om ständig soldat.-rotering, hvilka provinserna Jemtland, Bohus
Län och Skåne sålunda under en sednare tid ingått, innefatta hufvudsakligen enahanda
bestämmelser, som, efter hvad förut är anfördt, ligga till grund för knektekontrakten
med de gamla Svenska landskapen.

Förändringar
vid rotehållsregementena.

Allm än v är
nepligt.

Gahm I.
164—165.

Gahm II.
192.

Gahm II.
212.

Sedan Hellestads och Wånga bergslag i Östergötlands Län samt Gunnarskogs
bergslag i Wermlands Län, efter bergslags-friheternas nphörande, öfvergått
till landslag, hafva dessa orter blifvit underkastade ny ordinarie rotering; och förestår
enahanda åtgärd med Axbergs, Kihls och Hofsta socknar i Örebro Län, sedan
besluten aflösning af deras tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk gått i verkställighet.
I afseende på ännu privilegierade jernbergslager inom Örebro, Wermlands
och Jönköpings Län är fråga väckt, att de, emot uphörande af tackjernstionden,
skulle påföras vanliga räntor och ordinarie rotering, men detta ärende
bar ännu ej blifvit afgjordt.

I afseende på extra roteringen må slutligen tilläggas, att, efter träffade aftal,
en del extra rotehållare tillförbundit sig att vid infallande krig, i stället för
karlar, anskaffa hästar för krigsmaktens behof.

Bland förändringar i organisationen af de indelta rotehållsregementena, som
under sednare tider inträffat, bör nämnas, att Nerikes och Wermlands regemente,
enligt Kongl. Brefvet den 22 Mars 1814 delats i tvenne, Nerikes regemente med
766 och Wermlands med 908 rotenummer, samt att Westerbottens regemente, som
vid 1809 års fredsslut med Ryssland förlorade 113 rotar, så att allenast 943 återstodo,
till följd af Kongl. Brefvet den 22 Februari 1841 blifvit fördeladt i Norrbottens
och Westerbottens Fältjägare-corpser, den förra om 483 och den sednare
om 460 rotenummer. Af Norrbottens Fältjägare-corps äro likväl 99 rotar sedan
1847 ställda på vakans för 50 år samt ett batteri värfvadt artilleri, förlagdt i
Hernösand, för vakansmedlen upsatt.

Den särskilta, från urminnes tider bestående, personliga skyldigheten för alla
vapenföra män att, när det kräfdes, deltaga i landets försvar emot fiendtliga angrepp
hade under Konung Carl XI:s regering icke blifvit utvecklad till den mera
fasta organisation, hvartill så väl 1634 som 1660 års Regerings-form visade
början. Väl förekommer, att Konungen, i sammanhang med det förnyade aftal,
hvilket han år 1682 upgjorde med allmogen i Dalarne om det ständiga knektehållet,
biföll allmogens begäran att icke belastas med något “utskott''1 (= särskilt
upbåd) vidare än till Dalegränsens försvar, och lofvade att förse dem med officerare,
äfvensom att han, kort efter att hafva med allmogen i Wermland afslutit
kontrakt om knektehållet derstädes, den 16 Januari 1689 utfärdade reglemente för
de officerare, af hvilka denna allmoge vid lämpliga tider borde exerceras för att
kunna motstå fiendtliga infall från Norska sidan. Men härvid synas hans åtgärder
hafva stadnat. De afsågo ock allenast ett ortförsvar, ehuru ifrågavarande krigstjenstskyldighet
efter lag och häfd sträckte sig till hela landets värnande, såsom
man af Riksdagsbesluten, synnerligen de för åren 1624 och 1625, kan finna.

Efter slaget vid Pultava och under Konung Carl XILs vistelse i Turkiet
nödgades den hemmavarande Regeringen genom fiendens påträngande, att mera
anlita det försvarsmedel, som den allmänna värnepligten erbjöd. Åren 1710 och

1711 var allmogen i gränsorterna upkallad och den 19 Mars 1714 utfärdade Prin- Gahm IV.
sessan Ulrika Eleonora samt Rådet, efter Ständernas beslut, en förordning omall- i1470-mänt upbåd. Af allmogen skulle bildas en talrik landtmilis; men huruvida detta
blef allmänt utfördt, är icke bekant. I Rikets kustorter var det dock fallet. Äfven
under de nästföljande åren och intill dess fred slöts, befinnes allmogen ofta
hafva varit sålunda upbådad.

Uti författningarne har, jemväl efter det yngre indelningsverkets införande,
den allmänna värnepligten fortfarande varit erkänd. Att beståndet af nämnda verk
till den ständiga härens vidmakthållande för framtiden tryggades genom Regerings-formen
åren 1719 och 1720, har redan blifvit anfördt; men på samma gång
stadgade dessa författningar ock, huru, vid tillfälliga behof, utskrifningar i Riket
lagligen kunde ske, hvarjemte Riksdagsbesluten för omförmälta år innefattade för- Stjernman
pligtelser för folket att vaga det yttersta och, när sa omträngde, gå man ur hu- 24?>G
set till Rikets värn och försvar. De adeliga privilegierna, med Rikets Ständers
enhälliga samtycke utfärdade den IG October 1723, gifva likaledes bestämmelser i
detta ämne. Tionde punkten deraf lyder nemligen sålunda: “Och när Riksens
taif och lägenheter förefalla, som uti lagen förmälta äro, att någon kontribution
och hjelp måste utgöras, då skall icke något påläggas Adelns landbönder och utsockne
frälsehemman utan menige Ridderskapets och Adelns, som sjelfva några
landtgods äga, goda ja och samtycke; och skola alltid i sådana hjelper blifva räknade
två hela besuttne frälsehemman emot ett helt besuttet kronoskatte, frälseskatte
och kronohemman; item två halfva emot ett hälft och två fjerdedels hemman
emot ett fjerdedels. Således skall ock hållas, om någon utskrifning hos allmogen
till Riksens värn och försvar samtyckt och beviljad blifver; eljest skall
Adeln uti ofredliga tider icke försvara mera manshjelp, än som hvart hemman till
dess nödtorftiga bruk kan erfordra och legohjonsstadgan tillåter; men om höga
nödtorften så tränga kunde, att man utur huse utgå måste, då skola alla dertill
vederredo finnas". Denna föreskrift, till en del rigtad emot adelns gamla missbruk
att från krigstjenst undanhålla en hop tjenare och underhafvande, vidgår lagligheten
af utskrifningar både hos allmogen och andra samt skyldigheten af allmän
värnepligt.

Med bibehållande af samma stadganden som förut, att indelningsverket
skulle förblifva orubbadt, innehåller Regerings-formen den 21 Augusti 1772 den
föreskrift, att Konungen icke finge pålägga undersåtarne några krigshjelper, nya
gärder, utskrifningar och andra afgifter, utan Rikets Ständers samtycke, med undantag
föi den händelse, att Riket med härsmakt blefve angripet, då Konungen
skulle äga rätt att taga de matt och steg, som med Rikets säkerhet och uudersåtarnes
fromma vore öfverensstämmande, men så snart kriget uphörde, borde Ständerna
sammankomma och de nya gärder, som för krigets skull blifvit pålagda,
genast uphöra. I det att Förenings- och Säkerhetsakten den 21 Februari och den

3 April 1789 gaf Konungen en makt, som gränsade till envälde, utsträckte den väl
äfven hans rätt i förenämnda hänseende, men bestämmelserna äro sväfvande.

Enligt nuvarande Regerings-form den 6 Juni 1809, §§ 73 och 80, skall indelningsverket
äga bestånd intill dess Statsmakterna kunna finna nödigt att deruti
samfäld t besluta ändring, men utväg är tillika beredd att genom utskrifning af
manskap göra den allmänna värnepligten gällande.

Efter det friare statsskickets införande 1719 förgick likväl en längre tid utan
att man synnerligen upmärksammade detta kraftiga, i landets lagar stadgade och
genom gammal folksed godkända medel till försvar. I stället ökade man i krigstider
den stående hären genom att upsätta vargeringen. Denna inrättning skulle,
utvecklad i den rigtning, som man på sednare tiden tycktes vilja gifva deråt, hafva
ledt till verkligt intrång i rotehållarnes rätt, om den icke, såsom förut är anmärkt
blifvit uphäfd snart efter det, att sådan våda börjat visa sig.

Landvärn. Men då Sverige om vintern 1808 öfverraskades af Rysslands anfall sökte

Konung Gustaf IV Adolf äfven i allmänna värnepligten den förstärkning för krigshären,
som han trodde behöflig. Den 14 Mars nämnda år utfärdade han sin bekanta
Kungörelse om inrättandet af ett landvärn. Enligt detta påbud bordo
hvarje ung man emellan 18 och 25 år, hvilken icke var soldat, båtsman, fördubblings-
eller reserv-karl (— vargering) låta inskrifva sig och hålla sig redo till
krigstjenst. En styrka af 30,000 man uttogs, som, efter hvad kändt är, till största
delen under påföljande vinter omkom genom brist på föda och kläder samt af allmän
vanvård. Denna olyckliga utgång spridde kring landet ett bittert missnöje,
och då Ständerna icke blifvit hörda, har man velat bestrida åtgärdens laglighet,
men det bör medgifvas, att, Säkerhets-akten oafsedd, Konungen efter 1772 års Regerings-form
icke var förpligtad att förr än efter krigets slut sammankalla Riksda -

gen.

Nationalbeväring.

Ridd. o. Ad.
Prot. Del. 7,
sid. 98.

Ridd. o. Ad.
Prot. Del. 7,
sid. 124.

Innan sådant inträffade hade statshvälfningen år 1809 ägt rum.

Vid riksdagen 1809—1810 aflät Konung Carl XIII till Ständerna den 31
October förstnämnda år proposition om vidtagande af särskilta kraftiga anstalter
till Rikets försvar och framtida säkerhet, till hvars betryggande krigsmakten, glest
spridd kring landet, befanns otillräcklig. Kongl. Maj:t föreslog, att en nationalbeväring
måtte upsättas, uti hvilken alla krigsduglige män emellan 20 och 30 år,
utan åtskilnad af stånd och börd skulle ingå. De borde efter åldern fördelas i 4
klasser, utur hvilka genom lottning skulle uttagas det för hvarje tillfälle behöfliga
manskap. Beklädnad och beväpning borde Staten bestå och beväringen exerceras
om söndagarne socknevis eller häradsvis. Under krig skulle rust- och rotehållares
skyldighet till rekrytering uphöra, äfvensom skyldigheten att upsätta vargering.
Denna Kongl. Maj:ts Proposition väckte på Riksdagen stor oro. I strid med nyss
antagna grundlag blef den af Bonde-ståndet, utan remiss till utskott, afslagen redan
den 4 November. Uppå föreställning till Talmannen om det felaktiga häruti,

anhöll

anhöll Ståndet den 23 i samma månad genom enskilt deputation hos Konungen Ridd. o. Ad.
om förslagets återtagande. Man begärde att förskonas från utskrifningar eller ^ 9’
rustningar utöfver vanligheten, emedan sådant skulle öfverstiga allmogens krafter
och förmåga. Propositionen blef till följd häraf återtagen.

Sedan likväl Rikets Ständer den 30 Mars 1810 till Kongl. Maj:t ingått med
den underdåniga anhållan om vargeringens afskaffande, hvilken efteråt föranledde
uphörandet af denna inrättning, aflat Kongl. Maj:t dagen derpå till Ständerna en Ridd. o. Ad.
skrifvelse, slutande med den fråga, “huru Riket skulle försvaras, och om den när-jg17,
varande krigsmakten ansåges tillräcklig," hvarvid Kongl. Maj:t förklarade sig tro,
att samma lagstiftande makt, som föreslog inskränkning i försvarsmedlen icke
kunde vidtaga detta steg, utan att derjemte vara betänkt på någon allmännare jp^rstärh
eller mera rättvist fördelad ersättning. I anledning häraf beslöto Ständerna att, ningsmanmed
förbehåll om den oroterade jordens extra rotering, såsom redan är omtaladt, . sJcap''
ett så kalladt förstärkningsmanskap skulle upsättas. Hufvudgrunderna derför p^ot. Del. 17
voro: att Kongl. Maj:t skulle äga att, efter behofvet för hvarje krig, bestämma hurusid 326. Del.
stort antal, som borde upställas, dock icke öfver 50,000 man; att det erforderliga ’
manskapet skulle bestå af stridbara män emellan 20 och 45 år samt utgå i förhållande
till folkmängden; att hvarje stad eller socken borde anskaffa sitt manskap
såsom den funne lämpligast, genom överenskommelser och lösdrifvares värfning,
samt kostnaderna dertill sammanskjutas af alla invånare'' efter samma grund,
som bevillningen af dem utgjordes; att, om det behöfliga manskapet icke kunde
erhållas till fullo genom frivilliga aftal, återstoden skulle uttagas genom lottning,
hvarifrån dock en mängd fritogos, såsom tjensteman, studerande, bruksägare, fabrikanter,
borgare, alla jordägare eller jordbrukare, som besutto och bebodde
större eller mindre roterade hemmansdelar, m. fl., men den utlottade hade rätt
att sätta tjenstbar karl i sitt ställe; att rekryteringsskyldigheten i krig skulle uphöra
för rust- och rotehållare äfvensom för extra roterade, sedan de en gång upsatt
karl; samt att i fredstid förstärkningsmanskapet icke finge upbådas till exercis.

Med anledning af krigstillståndet emot England lät Kongl. Maj:t genom
Kungörelse den 23 April 1811 af detta manskap uttaga en styrka af 15,000 man,
som dock tills vidare fingo förblifva i hemorten.

Huru föga den anordning för Rikets försvar, hvilken Ständerna på nyssnämnda
sätt vidtagit, öfverensstämde med en klar och rigtig upfattning af frågan,
som förevar, faller genast i ögonen Den för hvarje god medborgare i ett fritt
land kära pligten att värna sina fäders jord och de institutioner han lärt att älska,
förvandlades till en gärd i penningar, hvarmed så mycket löst och för tillfället
legdt folk, som möjligt, skulle anskaffas, och der sådant icke kunde fås, hvälfdes
krigstjenstens faror och mödor uteslutande på de fattigaste folk-klasserna. Missnöjet
härmed spridde sig i landsorterna och ökades genom minnet af landvärnets

Bih. till Rikets
Ständers
Prot.
Del. I. Sid.
176.

Allmän Beväring.

Särskilta

Bevärings corpser.

öde; beklagansvärda oroligheter föreföllo på flera ställen; omkostnaderna blefvo
ojemn a. och tryckande; dertill kommo svårigheter vid verkställigheten af de reglementariska
föreskrifterna; och när Kongl. Maj:t c en 30 April 1812 till Rikets då
vid urtima riksdagen i Örebro församlade Ständer, genom proposition, “angående
förändring i utskrifningssättet af det fastställda förstärkningsmanskapet", framställde
ett i sjelfva verket nytt förslag om en beväringsinrättning, grundad på allmän personlig
krigstjenstskyldighet, blef detsamma, efter obetydliga ändringar, med stor
enhällighet af Ständerna antaget. Under den 27 October sistberörda år utfärdades
derefter Kongl. Kungörelsen om utskrifningssättet och inrättningen af allmänna
beväringsmanskapet.

I enlighet med denna författning skulle hvar Svensk man vara skyldig att
ingå i nämnda beväring vid fyllda 20 år och deruti qvarstå till fyllda 25 år. Manskapet
indelades efter åldern i fem årsklasser, hvilka till större eller mindre delar,
klass efter klass, de yngre först och de äldre derefter, kunde till tjenstgöring eller
vapenöfning upbådas. Sedan, vid utbrottet af krig, indelta arméen blifvit kompletterad,
uphörde rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet under den tid kriget
påstod. Från beväringsskyldighet blefvo allenast de fritagna, som genom statens
tjenst, kroppsfel, sjuklighet, m. m. d. hade förfall. Jemlikt den af Rikets Ständer
uttryckta åsigt skulle beväringsskyldig äga rätt att i sitt ställe lega annan duglig
karl, hvilken dock icke fick tagas inom de för beväringen bestämda åldrar och
icke heller vara öfver 40 år gammal. Då beväringsmanskapet till verklig tjenstgöring
upbådades skulle detsamma af staten erhålla beklädnad, beväring och annan
utrustning, samt så väl under sådan tjenstgöring, som då det till öfning blefve
sammandraget, dess underhåll besörjas, i likhet med hvad den öfriga arméen bestodes.

Efter några i omförmälta författning tid efter annan gjorda tillägg och ändringar,
blef slutligen, sedan frågan hos Rikets Ständer undergått behörig handläggning,
en ny Kongl. Kungörelse den 13 November 1860 i detta ämne utfärdad.
Den stödjer sig på samma hufvudgrunder, som den föregående, men innehåller förtydligade
samt i åtskilliga delar äfven ändrade och tillagda reglementariska föreskrifter.
Under krig eller när eljest Rikets försvar det fordrar, äger Kongl. Maj:t
rätt, att till vapentjenst kalla antingen alla beväringsklasserna eller ock större eller
mindre del af den eller de klasser, Kongl. Maj:t finner nödigt, vare sig från hela
Riket eller endast från vissa landsorter; men till öfning i fredstid få endast de två
yngsta klasserna årligen upbådas. Beväringen kan användas till förstärkande af
arméens och flottans trupper eller ock bilda särskilta corpser under särskilt befäl,
allt efter som Kongl. Maj:t derom förordnar.

Bevärings-corpser med eget befäl utgöra Hallands Infanteri-bataljon ochWester-Norrlands
Bevärings-bataljon. Under någon tid bildade ock beväringsmanskapet
i Stockholms stad och Län ett regemente med särskilt befäl under namn af

Kongl. Lifbevärings-regementet, men sedan år 1858 anställas dervid icke nya officerare
och beväringen exerceras vid gardesregementena.

På Gottland har beväringen blifvit annorlunda organiserad än i det öfriga
Sverige. Jemlikt ingången militärkonvention samt Kongl. Brefven den 15 Januari
och den 5 Februari år 1811 är öns hela manliga befolkning emellan 18 och 60 år
förbunden att deltaga i dess försvar. Denna truppstyrka bär namn af Gottlands
National-beväring och har särskilt befäl, men får hvarken i krig eller fred kommenderas
utom öns gränser.

2: o Rytteri.

Den förvirring, uti hvilken det äldre indelningsverket för rytteriet befann Återblick.
sig vid Honung Parl XI:s anträde till regeringen, har i det föregående blifvit beskrifven
och några ai dess förnämsta orsaker angifna. Man erinrar sig, huru ryttarehemmanen
till stor del frångått sin bestämmelse och kommit i händerna på
åboer, som företagit sig att fullgöra rustningsskyldigheten genom att hålla sventjenare.
Men för samma ändamål brukades äfven att, såsom af gammalt, gifva
hemmansräntau till ryttaren, hvilken då höll sig sjelf med häst och mundering
eller, såsom det hette, var egen karl. Detta sätt, hvilket jemväl ägde rum när
skattehemman, i brist af kronohemman, blifvit anslagna till ryttares underhållande,
innebar dock ingen säkerhet,'' att rustningsskyldigheten städse skulle blifva ordentligen
upfylld. I öfverensstämmelse med det äldre indelningsverkets syftemål, att
förse ryttaren med stadigt hem, men utan att vilja binda honom vid omsorgen om
ett egentligt jordbruk, sökte Konungen derföre nu, med begagnande af den rigtuing,
omständigheterna till en del angåfvo, att förmå hemmansåboerna till att all- Hemmansmänt
öfvertaga rustningsskyldigheten, i det att de sjelfva tillgodogjorde sig hemmansräntan
och utrustade dugliga sventjenare, hviika dock skulle förses med bestämda
löneförmåner och deribland torp eller åtminstone bostad. I afseende på
Kronans hemman förklarades härvid, att åbo, som ej ville åtaga sig rustningen på
sätt Konungen fordrade, skulle från hemmanet upsägas och annan deruti inrymmas, Gahm I. 71.
en åtgärd, hvilken den tiden, då stadgad åbo- och besittningsrätt till kronohemman Gahm II. 7.
ännu saknades, icke innefattade någon ovanlighet. Ägare af skattehemman sökte
Konungen deremot förmå till frivilligt åtagande. Man har upgifvit, att han dervid
gått till väga med maktspråk, och möjligt är, att sådant stundom äfven inträffat, Gahm 1.119.
men ofta finner man ock hans ord och uttryck missförstådda eller mera stränga i
form än i tillämpning. Sin afsigt i förenämnda hänseende genomförde emellertid
Konungen så småningom, egnande tillika den största omsorg deråt, att rusthållarne
skulle förses med tillräcklig styrka för att under alla omständigheter kunna draga
de utgifter, som för rytteriets vidmakthållande erfordrades.

Husthålls- Den. Yid ri^sdagen år 1680 beslutna stora reduktionen gaf honom dertill

inrätt- medel i händerna, i det att, såsom man känner, ett högst betydligt antal hemman,
mngen. synnerligen från adeln, men äfven från andra korporationer, indrogos till Kronan!
Dessa hemman hafva till största delen blifvit använda till att ordna dels rusthållsinrättningen
och dels armébefälets aflöning. Arbetet dermed updrogs åt indelGahrn
I. nhigskommissarier, hvilka, sedan hemmanen blifvit undersökta, samt, när det ansågs
12. 37. 147 behöfligt, refvade, skattlagda och förmedlade till de mantal och räntor, som de
Gahnf ll ^efunnos kunna draga, verkställde indelningen särskilt för hvarje regemente. I
165. 303.307. afseende på rusthållsinrättningen gällde härvid såsom regel, att, så vidt möjligt
vore, hvarje rusthåll eller så kallad rustningsstam, derför en ryttare skulle underhållas,
borde bestå af ett godt helt hemman, så behållet, att det kunde svara för
rustningen, hvaremot alla svaga och otjenliga hemman, som tillförene varit dertill
anslagna, skulle borttagas, äfven om de utgjorde hela mantal. Rusthållshemmanen
borde derföre ock i främsta rummet utväljas, samt löningshemmanen åt befälet
först dereftei indelas. Om stamhemmanets förmaner icke ansågos fullt betryggande
Gahm II. ^ör rusthållets bestånd, skulle detta ytterligare stärkas genom tilldelning af så stor
304. 309. ränta af något annat hemman, som för ändamålet kunde finnas behöflig, hvilken
ränta, kallad tilldelnings- eller augmentsränta, rusthållaren merändels sjelf fick upbära.
Men det tilldelnings- eller augmentshemman, från hvilket sådan ränta skulle utbetalas,
deltog för öfrigt icke i kostnaden för rustningen, derest icke tillfälligt aftal med
rusthållaren derom skedde, och ägde icke någon al de förmåner, som voro rustningsstammen
beviljade. Det gaf under vanliga förhållanden endast räntan till
rusthållaren i stället för till Kronan, och följaktligen kunde samma hemman stundom
anvisas till augment för särskilta rusthåll, äfvensom, derest hela dess ränta
icke behöfdes, öfverskottet blef Kronan besparadt. Der räntor af hemman icke

funnos att tillgå, användes sadana af lägenheter, ([varuar, m. m. Uti åtskilliga orGahm
I. 470. anslogs kronotionde för samma ändamål. Efter slutad indelning hördes en
Gahm II. hvar rusthållare, huruvida han för sin del hade något dervid att påminna, i hvil429.
505.518. ket fall rättelse borde ske, hvarpå rustningsbref för honom utfärdades. Men seGahm
I. dan rusthållaren sålunda bliivit antagen, fick han ej upsäga eller undandraga sig
412. 416.651. rustningsskyldigheten, hvilket för skattehemman skulle i rustningsbrefven intagas;

och förklarades besittningsrätten till rusthåll af krononatur samt skatterätten, d.
Gahm II. y- s- äganderätten till skatterusthåll stå i borgen för rustningens utgörande. För
435. ff. hvaije kavalleii-regemente uprättades förteckning -— så kalladt indelningsverk —
innehållande uppgift, huru befälet fatt sina boställen och aflöningar bestämda, hvilka
hemman, som voro indelta till rustningsstammar, och hvilka till augment, deras
särskilta räntor o. s. v. Dessa indelningsverk borde granskas och af Kongl.
Maj:t fastställas.

rusthållare- De rusthållsregementen, hvilkas indelning på detta sätt ordnades inom de

gementen. nuvarande Svenska landskapen voro:

Lifregementet till häst, förlagdt i provinserna Upland, Södermanland,

Nerike och Westergötland, 12 kompanier........

Ostgöta Kavalleri-regemente, 8 kompanier...........

Westgöta d:o d:o ...........

Smålands d:o d:o ...........

Norra Skånska Kavalleri-regementet, 8 kompanier........

Södra Skånska d:o d:o ........

Enke-Drottningens Lifregemente till häst, förlagdt i södra delen af
Bohus Län och norra delen af Halland, 8 kompanier . . . .

Gröna Dragon-regementet, förlagdt i norra delen af Bohus Län, 4 kompanier
.....................

Jemtlands Dragon-regemente, oberidet, 8 kompanier.......

Jemtlands Kavalleri-kompani ... -............

1,505 man,
1,000 „
1,000 „
1,000 „
1,000 „
1,000 „

800

. 504
1,048

tillhopa 8,957 man.

I allmänhet kan rusthåll sindelningen anses hafva blifvit afslutad till år 1695;
men äfven efter den tiden föreföllo åtskilliga ändringar och jemnkningar i en del
regementens indelningsverk. Sålunda fastställdes Östgöta Kavalleri-regementes först
år 1717 och de Skånska regementenas åren 1728 och 1730.

Rusthållarens skyldigheter innefattas till det hufvudsakliga i Kongl. Reglementet
den 5 Januari 1684 samt Kongl. Förklaringen den 7 April 1685 och, särskilt
för de Skånska regementena, i Kongl. Reglementet den 7 November 1695,
men för öfrigt äro i detta hänseende en stor mängd föreskrifter gifna medelst tid
efter annan utfärdade Kongl-. Resolutioner, Bref och Förordningar. Allt hvad som
erfordrades för att ryttaren, i krig som i fred, städse skulle vara fullt utrustad till
Rikets tjenst, borde rusthållaren anskaffa, bekosta och underhålla. Deraf upkommo
för denne följande åligganden:

l:o. att upställa mönstergill karl, — i rusthållsinrättningen benämnd sventjenare,
— och förse honom med aflöning. Den kontanta lönen bestämdes af
Konung Carl XI till olika belopp i olika orter, men i allmänhet till 30 å 40 daler
kopparmynt, stundom äfven derunder. Och skulle sventjenaren, lönen oberäknad,
till hemvist och boställe på rusthållets ägor städse hafva stuga och kammare; men
om lägenhet funnes, borde torp bestås honom med åker af 5 tunnlands utsä deoch
äng till Ij ä 2 lass hö, hvilken jord dock efter skälig upskattning finge afkortas
på lönen. Undantag blefvo likväl medgifna.

2:o. att hålla beklädnad samt bevärings-, remtygs-och utredningspersedlar för
sventjenaren, med undantag af några mindre slag, som denne borde sjelf bekosta.

3:o. att anskaffa och underhålla mönstergill häst med fullständig sadélmundering
och allt tillbehör.

Busthållarens
skyldigheter.

Gahm I.
328. 517.
Gahm IV.
768.

Gahm III.
444.

Gahm I. 335.
Gahm III.
444.

Gahm II.
434.

Gahm III.
314. 315.377.
Gahm IV.
777.

Gahm III.
444.

Gahm II,
174.

Galim IV.
1158.

Busthållarens
förmåner.

Gahm I.
328 fl.
517 fl.

Gahm I. 330.

Gahm I. 523.

Gahm 1.
333. 335.

Skiljdktiylieter
emellan
det äldre och
det yngre
indelningsverket
för
rytteriet.
Gahm I.
58. 59. m. fl.
Gahm II.
306. 310.

4:o. att i rustkammare förvara karl- och hästmunderingen under de tider,
som den icke skulle begagnas.

5:o. att bekosta utredning och tross för så väl tältlagen som fortskaffningen;
samt

6:o. att vid mönstringar och möten underhålla sventjenaren, bekosta hans
sjukvård då han vistades hemma på rusthållet o. s. v.

Förmåner, som rusthållaren deremot fick tillgodonjuta, voro förnämligast:

l:o. Jordeboks- och mantalsräntan af sjelfva rusthållshemmanet, med undantag
allenast af boskapspenningarne, hvilka, utom i några orter, bibehöllos åt Kronan.
Der sådant fanns behöfligt, tillkom vidare, såsom förut är sagdt,

2:o. Augment af ränta, stundom ock af kronotionde. Då vid indelninge nafseende
egentligen skulle fästas på rusthåilshemmanets beskaffenhet och förmåga
att bära rustningen, samt hemmanets ränta kom jemförelsevis mindre i betraktande,
lärer beloppet af augmentsräntan äfvensom af tionden, der understöd med sådan
lemnats, mest hafva blifvit bestämdt utur den förra synpunkten, bvilket förhållande
kan tjena till förklaring öfver olikheten af de augment, som man finner hafva blifvit
särskilta rusthåll tilldelta. Med betydliga augment blefvo rusthållen inom de
gamla Svenska provinserna merändels försedda; och utmärker rusthåilshemmanets
egen ränta, sammanlagd med augmentet, den årliga utgift, som Staten för rusthållsinrättningen
korn att vidkännas. Hvad kostnad för Staten, som upkom genom
beviljade förmedlingar, torde numera icke utan stor svårighet kunna utredas.

3:o. Frihet från rotering. Vid det ständiga knektehållets införande blefvo
rusthållshemmanen, hvilka, genom sin natur af krono eller skatte, voro underkastade
rotering, fritagna från detta besvär. I det att mönstergill karl under rytteriet
upsattes och underhölls, betraktades nemligen roteringsskyldigheten för jord en
såsom upfylld.

För öfrigt blef rusthållaren tillförsäkradt, att han, så länge rustningen af
honom behörigen fullgjordes, icke skulle rubbas i besittningen af rusthållshemmanet,
hvilken försäkran äfven gällde för hans barn och efterkommande; torp, som
på ägorna till sådant hemman anlades åt sventjenare, skulle befrias från skattläggning;
m. m. d.

Under perioden för det äldre indelningsverket tillkom egenskapen och benämningen
af rusthållare den, som åtnjöt en till kavalleri-rustning anslagen hemmansränta
och derför utgjorde rustningen, vare sig att han, såsom innehafvare af
ryttarehemmanet, sjelf red för detsamma eller höll sventjenare, eller ock att han
allenast upbar räntan och dermed utrustade sig till ryttare — var egen karl. Det
är tydligt, att i sistnämnda fall hemmanet, sedan räntan var utbetald, icke hade
vidare ansvarighet för rustningen. Men genom den af Konung Carl XI ordnade
rusthållsinrättningen, i enlighet hvarmed det till rusthåll indelta hemmanets åbo
eller ägare skulle såsom rusthållare upbära den anslagna hemmansräntan och till

krigstjensten utrusta en sventjenare, fastades rustningsskyldigheten fullständigt och ^ustl}incjsuteslutande
vid jorden såsom ett densamma åliggande besvär. Derigenom nemli- *¥''^alT
gen, att rusthållshemmanets åbo eller ägare, hvilken, såsom nyss är nämndt, me- he*värdeist
upsättning och underhållande af mönstergill karl fullgjorde roteringsskyldigheten
för jorden, fick beräkna sig hemmansräntan till godo för den större kostnaden
af en ryttares beväpning, mundering och utrustning med häst samt allt tillbehör,
inträdde rustningsskyldigheten äfven i stället för åliggandet att betala räntan.
Och då jorden städse ansvarat för räntans utgörande, blef häraf en tydligföljd,
att den likaså måste ansvara för rustningens. När det derföre blef förklaradt,
att besittningsrätten till krono- och äganderätten till skatterusthåll stod i
borgen för rustningsskyldighetens fullgörande, så var detta icke något nytt påbud,
utan allenast ett tydliggörande af förhållandet, hvilket de i ämnet meddelta
författningar äfven nogsamt visa.

Vid åtnjutandet af den ersättning för rustningen, som med räntorna lemna- ''dermed''
des, blef rusthållaren genom immission betryggad; men så väl rusthållshemmanets TUStnimJ^
egen ränta, som augmentsräntan, blef honom endast anordnad, icke Staten afhänd, alhm 11*429
i hvilket sednare fall rusthållen skulle förvandlats till frälsehemman och rustningsräntorna
till frälseräntor. Följaktligen äro ifrågavarande räntor underkastade indragning
till Statsverket, om eller när Statsmakterna, med den rätt, som i grundlagarne
allt sedan år 1719 är dem förbehållen, skulle vilja uphäfva eller ändra
rusthållsinrättningen; och komme i sådan händelse rusthållshemmanen att såsom
vanliga krono- och skatte-hemman återfalla under roteringen. Dock måste dervid
särskilt upmärksamhet fästas vid förhållandet med de i Skåne indelta rusthållshemmanen,
hvilkas i kontanta penningar bestämda räntor numera nedgått till ett
obetydligt värde, som på långt när icke motsvarar hvarken det värde, som dessa
räntor ägde vid indelningstiden, eller den nuvarande rustningsskyldigheten.

Af det anförda inser man, att rusthålls-inrättningens beskaffenhet, hvartill
hörer, att särskilta bestämmelser om räntornas belopp äro gifna för hvarje särskilt
rusthåll, icke gjorde denna inrättning, såsom fallet var med roteringen, till
föremål för allmänna kontrakt med orterna, hvarföre icke heller sådana kontrakt
derom finnas. För Jemtland gafs väl år 1689 ett sådant kontrakt om indelningen
till dragon-rusthåll, men särskilta omständigheter förekommo dervid, och genom
förändringen af nämnda indelning har detsamma förfallit. Man finner ock, att
rusthålls-inrättningen, efter hvad förut blifvit anmärkt, står i det närmaste samband
med och beroende af landets skattläggnings-väsende, så att förändring i detta icke
kan äga rum, utan att vara af inflytelse på omförmälta inrättning.

Det olika förhållande, hvaruti ryttaren befann sig under de tvänne stora Förliållanskiften,
hvilka indelningsverket efter dess första upkomst genomgått, har redan blifvit angifvet. Manskapets inträde i krigstjenst under rytteriet hade dock städse
ankommit på fritt aftal, och detta undergick icke någon ändring genom rusthålls -

inrättningen. Eyttarens anskaffande förblef således uteslutande beroende på legning;
i hvilket afseende rusthållaren, som hade till ovilkorlig pligt att ständigt
hålla sventjenare, kunde möta lika svårigheter, som vi anmärkt möjligen vara för
rotehållare att befara vid soldats upsättande. Men vid rustningsskyldighetens
fullgörande tillkom derjemte utgiften för häst och mundering, hvilken under ogynnsamma
tider, synnerligen vid inträffande krig, kunde blifva så betydande att rusthållets
bestånd äfventyrades. För att afböja denna fara och i tanke, att rusthållarne
blifvit försedda med nog frikostiga anslag för att under vanliga förhållanGahmII.
441. den kunna göra besparingar, stadgade derföre Konung Carl XI år 1690 att för
hvarje rusthåll borde årligen betalas 6 Daler silfvermynt till bildande af en allmän
Reserv- kassa till rusthållarnes understöd i krigstid. De härigenom under namn af reservkapitalet.
samia(je medel, som förvaltades af Statskontoret och vid Konungens död

Fryxell Del.utgjorde ett icke obetydligt belopp, blefvo under Konung Carl XII:s krig använda,
18. si . . kassan sedermera i dess förra skick ombildades. I stället anbefallde sist bemälte

Konung inrättandet af så kallade sammanskotts-kassor vid regementena,
men äfven dessa, likasom åtskilliga andra anstalter i denna syftning, upphörde
slutligen, och åt rusthållarne sjelfva blef lemnadt, att vara betänkta på medel till
afvärjande af möjligt betryck.

Indelnings- De åtgärder, hvilka Konung Carl XII vidtog för att under kriget öka ar °e<3arl

XI1 méens styrka, träffade rusthållarne i lika mån som rotehållarne. Tvemännings-,
Fyrmännings- och Femmännings-regementen till häst måste af tre, fyra och fem
förenade rusthåll upsättas, men blefvo, likasom de efter samma grunder af rotehållet
då anskaffade särskilta fotregementen, efter återvunnen fred uplösta. När
Vargering, sedermera år 1741 vargeringen blef införd, anbefalldes denna inrättning, såsom
nämndt är, lika för rusthållen som för rotehållen; och uphörde den sedermera för
de förra på samma gång, som för de sednare, år 1811.

Förändrin- För de ombildningar, hvarigenom Enke-drottningens Lifregemente till häst,

rusthålls- Gröna Dragon-regementet samt Jemtlands Dragon-regemente och Kavalleri-kompani
regementena, blifvit förändrade till nuvarande Bohus Läns Infanteri-regemente samt Jemtlands
Häst- och Fältjägare-corpser, är i det föregående redogjordt; och böra i afseende
på de öfriga rusthålls-regementena följande förändringar här bemärkas.

l:o. Lifregementet till häst. Jemlikt Kongl. Brefven den 24 Mars 1791 smat
den 5 November 1804, hafva fyra kompanier, tillhopa 500 rusthållsnummer, afsuttit
till infanteri för tiden till och med år 1841, hvilken tid genom Kongl. Brefvet den
17 Augusti 1838 förlängts på ytterligare 30 år till 1871 års slut, emot årlig hästvakans-afgift
af 77, tunnor (= 47 kubikfot 2,5 kannor) spanmål, hälften råg och
hälften korn, för hvarje nummer. I följd af åberopade Kongl. Bref och andra
gifna föreskrifter är sålunda nämnda regemente nu fördelt i

Lifregementets

Dragon-corps
Grenadier d:o
Husar d:o

505 man.

500

600

tillhopa 1,505 man.

2:o. Östgöta Kavalleri-regemente har, enligt förstberörda Kongl. Bref den
24 Mars 1791 och ytterligare Kongl. Bref den 25 Oetober 18B9 samt den 8 Augusti
1844, till hela sin styrka afsuttit till 1870 års slut, emot årlig hästvakans-afgift af
förenämnda belopp. Af detta regemente bildas för närvarande
Andra Lifgrenadier-regementet............... 1,000 man.

3:o. Westgöta Kavalleri-regemente. Jemväl detta regemente har emot lika
hästvakans-afgift, som för de tvenne föregående regementena är uppgifven, i enlighet
med Kongl. Brefven den 19 Mars 1811, den 25 Oetober 1839 och den 8
Augusti 1844, till hela sin styrka afsuttit till 1870 års slut samt utgör nu
Westgöta Infanteri-regemente............... 1,000 man.

4:o. Smålands Kavalleri-regemente. Deraf har, enligt Kongl. Brefven den
22 April 1812 samt den 17 Augusti 1838, den halfva styrkan afsuttit för tiden till
1871 års utgång emot årlig hästvakans-afgift för hvarje nummer af 7 tunnor (— 44
kubikfotjl kanna) spanmål, hälften råg och hälften korn; och är regementet deladt i
Smålands

Husar-regemente......... 500 man.

Grenadier-bataljon . . . 500 „

tillhopa 1,000 man.

5:o. Norra Skånska Kavalleri-regementet utgör nu

Skånska Husar-regementet ................ 1,000 man;

samt

6:o. Södra Skånska Kavalleri-regementet
Skånska Dragon-regementet................ 1,000 man.

Slutligen må erinras, att genom förut upgifna författningar om så väl förstärkningsmanskapets
upsättning som inrättandet af allmänna beväringen rustliållarne
blifvit från rekryterings-skyldigheten under krig befriade.

Rekrytering
i krig genom
beväringen.

Slutord.

Efter att hafva sökt härmed framlägga en på styrkta förhållanden grundad
utredning af roterings- och rustnings-besvärets upkomst och utveckling samt dess
ställning till den allmänna värnepligten, anhålla Komiterade att få i minnet återkalla
några hufvudpunkter deraf.

Det har blifvit anmärkt, huru skyldigheten till krigstjenst i de äldsta tiderna
var personlig samt omfattade tvänne åligganden, det ena att följa Konungen på
härfärd, det andra att värna landet emot fienders öfverfall, äfvensom huru det förra
af dessa åligganden fullgjordes efter en viss indelning, under det att det sednare
sträckte sig till alla vapenföra män, till och med de ofria. Under medeltidens
inre oroligheter försvann likväl den organisation för en krigshär, hvilken sålunda,
om än föga utvecklad, hade funnits, och endast åliggandet till allmän värnepligt
qvarstod i lagarne.

När Konung Gustaf Wasa återförde ordningen i landet blef detta åliggande
den grund, hvarpå försvarsväsendet ånyo byggdes. I den nybildade stående hären
försågs fotfolket med manskap genom utskrifningarne. Så länge dessa skedde
efter hufvudtalet, var skyldigheten att utgöra krigstjenst äfvensom den utskrifne
karlens utrustning ett rent personligt åliggande; men i och med det, att gårdatalet
användes till grund för sagda förrättningar, blef upsättningen och utrustningen
af det ständiga fotfolket ett blandadt åliggande för person och egendom.
Medelst det yngre indelningsverket öfvergick knektehållet till en ren beskattning,
blef ett realt besvär för jorden. Vid kavalleriet hade tjensten från början varit
frivillig, men detsamma» underhållande blef ett realt besvär genom rusthållsinrättuingen.

Men i jemnbredd med detta sålunda på jorden öfvergångna besvär af den
stående krigshärens uprätthållande fortfor ständigt, ofta i verkligheten anlitad,
aldrig i lagar och författningar bortglömd, den allmänna personliga skyldigheten
att i fall af behof värna landet, och denna skyldighet qvarstår ännu i gällande
grundlag, såsom en följd af och betecknad genom Statsmakternas rätt att, oberoende
af förhållandet med indelningsverket och utan inskränkning till vissa orter
eller personer, medelst utskrifning upkalla allt vapenfört manskap till krigstjenst
för landets försvar, när behofvet det kräfver. I sakens natur ligger, att upbåd till
krigstjenst man ur huset icke lärer efter bokstafven någonsin gå i verkställighet,
men rätten dertill är gifven och denna rätt utöfvas genom utskrifning, vare sig i
förhållande till folknummern eller, såsom i vår allmänna beväringslag, genom upbåd
af vissa åldersklasser.

Genom den om det ena och andra af dessa förhållanden i föregående utredning
framställda bevisning, är ock grundlösheten af sådana meningar, som den,
att roteringen tillkommit i stället för allmän värnepligt, tillräckligen adagalagd.
Utskrifningarne under det äldre indelningsverkets tid afsågo uprätthållandet af
de stående regementena och i stället för dessa utskrifniugar tillkom roteringen,

såsom det är af knektekontrakten att inhemta. För öfrigt torde icke kunna nekas,
att, derest aftal om den allmänna värnepligtens utbytande emot rotering vore
tänkbart och möjligt, så hade denna vigtiga angelägenhet måst uppgöras med folkets
representanter gemensamt för hela riket, men icke, såsom med knektekontrakten
skulle skett, särskilt för särskilta orter och fritt för hvarje ort att derpå
ingå eller icke.

Utskrifningame borttogo icke blott det manskap, som för tillfället kunde
behöfvas till fyllande af upkomna luckor i regementena, utan allt krigsdugligt
folk, som efter utskrifningsgrunden kunde inom orten öfverkommas, hvarföre ock
regementena efter sådana förrättningar ofta voro öfverkompletta till dess att krigen
medtagit dem och ny fyllnad behöfdes. Manskapet hade förts hemifrån till
långt aflägsna länder och der förgåtts. Kostnaderna för dess upsättning och utrustning,
återkommande nästan årligen, hade varit i hög grad kännbara. Af allt
detta kan man finna skäl nog för allmogen att önska genom knektekontrakten begränsa
dess åligganden i afseende på de ständiga regementenas underhållande
och bör icke i nämnda kontrakt inlägga en mening, som der icke finnes.

Till utredningen af den fråga, som blifvit Komiterade förelagd, har vidare
hört att undersöka och angifva hvad årlig kostnad, som genom besväret af roteringen
och rusthållsindelningen upkommit för den skattdragande jorden samt fortfarande
densamma åligger. Genom de af Komiterade för detta ändamål gjorda
beräkningar, hvilka varit förenade med flera svårigheter, hafva väl icke ofelbara
upgifter kunnat ernås, men Komiterade våga föreställa sig att dermed hafva kommit
det sanna och verkliga förhållandet så nära som möjligt; och få Komiterade
nu i underdånighet redogöra för de slutsatser, hvartill denna behandling af ämnet
föranledt, dervid, likasom förut, det synes lämpligast att taga nyssnämnda särskilta
delar af indelningsverket, hvar för sig, i betraktande.

A) Roteringen.

För bedömandet af den årliga^kostnad, som, i öfverensstämmelse med de
ingångna knektekontrakten, upkom för den roterade jorden, hafva Komiterade låtit
uprätta och noggrannt pröfvat de beräkningar, hvilka uti bilagda lab. Litt, B.

N:is 1—20 med dertill hörande Underrättelser finnas innefattade. De grunder, som
härvid blifvit följda, äro med den omständlighet upgifna, att deras beskaffenhet
utan svårighet kan undersökas; och enär åtskilliga förmåner för soldaten, hvilka
ansetts icke kunna upföras till något visst pris, blifvit uteslutna, samt en del andra
sådana förmåner utförts till endast ringa värden, tro sig Komiterade kunna antaga,
att ifrågavarande kostnad, sådan den af nämnda beräkningar framstår, icke blifvit
för högt uptagen.

Med stöd af omförmälda beräkningar hafva Komiterade alltså funnit den
årliga roteringskostnaden enligt knektekontrakten utgöra för hvarje rote vid

Första Lifgrenadier-regementet. .........	... 138 R:dr	62	öre.
Uplands	51 .........	... 121	55	42	55
Skaraborgs	55 .........	... 107	55	92	55
Södermanlands	55 .........	... 112	55	73	55
Kronobergs	55 .........	... 109	55	62	55
Jönköpings	55 .........	... 118	55	67	55
Dal	55 * ......	... 163	55	17	55
Helsinge	55 .........	... 112	55	4	55
Elfsborgs	55 .........	... 123	55	71	55
Westgöta-Dals	55 .........	... 119	55	76	55
Bohus Läns	55 .........	... 127	55	12	55
Westmanlands	55 ••••«''•*•	. . . 129	55	18	55
Norrbottens Fältjägare-corps..........	... 91	55	17	55
Westerbottens d:o		... 94	55	27	55
Kalmar regemente .		... 111	55	63	55
Nerikes „		... 111	55	87	55
Wermlands „		... 78	55	86	n
Jemtlands Fältjägare-corps...........	... 85	55	80	55
Norra Skånska Infanteri-regementet........	... 115	55	97	55
Södra eko	d:o ........	119	55	73	55

I förhållande härtill och beräknad efter regementenas samt corpsernas roteantal,
upgår således den medelkostnad för roteringen, som enligt knektekontrakten
belöper, för hvarje rote till..............117 R:dr 62 öre.

Då likväl, efter hvad redan blifvit erinradt, det ovilkorligen åligger rotehållaren
att, utan afseende på kostnaden, till Rikets tjenst upsätta soldat, har denna
omständighet å ena sidan och, å den andra, det förhållande, att inträde i krigstjenst
vid den indelta arméen är frivilligt och beroende på lego-aftal emellan rotehållaren
och mönstergill karl, ledt till den påföljd, att knektekontraktens bestämmelser
om beloppen af soldatens lega och lön småningom kommit ur bruk, äfvensom
att mera eller mindre torpjord, i stället för lön, ofta blifvit soldaten anvist,
när derom kunnat öfverenskommas, hvarförutan inträffat, att åtskilliga fördelar för

soldaten, som kuektekontrakten dels icke afveta, dels verkligen förbjuda, såsom
skjutsningar, qvarnresor, drickspenningar m. m. i somliga orter blifvit sedvana.
Det har således icke varit tillräckligt att, såsom nyss skett, endast beräkna roteringskostnaden,
sådan den efter knektekontrakten visar sig, utan Komiterade hafva
till föremål för sina undersökningar äfven haft att utreda hvad kostnad, som nu
för tiden verkligen kan anses i ett som annat vidlåda roteringen.

Till uplysning och ledning härvid hafva Komiterade från Landtförsvars-departementet
fått sig meddelta de upgifter, som af Eders Kongl. Maj:t blifvit från
vederbörande Regements- och Corps-chefer samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
infordrade, af hvilka upgifter de, som inkommit från regementena och
corpserna rört soldatens löneförmåner och rotehållarens åtaganden, sådana de nu
skulle befinnas, afgifter för vakanta rotar, m. m. samt de, hvilka Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande lemnat, angått rotarnes taxeringsvärden.

Vid tagen kännedom af dessa upgifter erforo Komiterade likväl snart, huru
de från regementen och corpser inkomna sig emellan företedde större skiljaktigheter,
än som af olika ortförhållanden kunde förklaras-, och hvilka tycktes föranledda,
dels af de olika synpunkter, från hvilka man vid deras afgifvande utgått,
dels ock af verkligt missförstånd och felaktig upskattning. Såsom bevis anse sig
Komiterade böra bifoga utdrag Tab. Litt. C från berörda upgifter öfver högsta
och lägsta roteringskostnaden för nummer vid hvarje regemente och corps af roterade
infanteriet, hvaraf inhemtas, att rotehållets kostnad för mulbete, vedbrand,
gärdselfång m. m. vid flera nummer beräknats högre än hela roteringskostnaden
vid andra, och att rotehållarens brukningskostnad för torpjorden upskattats ända
till 72 R:dr samt torpjordens behållna afkastning till 76 R:dr för tunnland åker;
och då likartade, anmärkningar till öfverflöd förekommo, återstod för Komiterade
endast att efter noga granskning söka rätta felen och öfverdrifterna. För utförandet
häraf antogo Komiterade följande grunder.

Städja, lega och lön skulle beräknas lika med upgifterna; äfvenså
Hemkall, spanmål m. m., sedan hö och halm, der dessa persedlar äro upgifna,
blifvit reglerade efter 1866 års markegång.

Mulbete, vedbrand, gärdselfång m. m. skulle värderas med ledning af gällande markegång
för vakant soldatrote.

Skjuts och qvarnresor lika med upgifterna.

Torpets brukning. Rotehållarens kostnad derför skulle bestämmas efter visst pris
för hvarje qvadratref åker.

Underhåll af byggnader m. m., som åligger rotehållaren, borde värderas med ledning
af markegången för vakansafgifterna.

Torpets behållna afkastning. I afseende på beräkningsgrunden derför gjorde tvenne
olika meningar sig gällande. Den ena, att torpets areal i åkerjord, jemte antal
vinterfödda kreatur skulle uptagas till visst värde i behållen afkastning, sedan

värdet af soldatens hemkall i hö och halm blifvit afdraget; den andra att, utan
sådant afdrag, torpets areal i åker, äng och hagmark skulle med ledning af
hypoteksföreningarnes värderingstab eller åsättas visst kapitalvärde, hvaraf 5
procent borde uptagas såsom behållen afkastning; och stadnade man dervid, att,
sedan efter bägge dessa grunder särskilta uträkningar blifvit verkställda, antaga
medelbeloppet af desamma såsom den upskattning, hvilken sannolikt mest
närmade sig det verkliga förhållandet.

Till vidare redovisning för de af Komiteradc vid roteringskostnadens beräkning
följda prisbestämmelser få Komiterade bilägga Tab. Litt. D.

Efter dessa upgifna grunder skulle medelbeloppet af nuvarande roteringskostnad,
såsom närlagda Tab. Litt. E. innehåller, utgöra för hvarje rote vid
Första Lifgrenadier-regementet.............149 R:dr 84 öre.

Uplands „

Skaraborgs „

Södermanlands „

Kronobergs

Jönköpings ,,

Dal „

Helsinge „

Elfsborgs „

Westgöta-Dals „

Bohus Läns „

Westmanlands

Norrbottens Fältjägare-corps
Westerbottens d:o
Kalmar regemente . . . .

Nerikes ,, . . . .

Wermlands „ . . . .

153

136

110

135

122

133

115
108
162

116
141

132

123

140

38
94
57
81

39
86
61
71
11
85
80
49

Jemtlands Fältjägare-corps..............85

Norra Skånska Infanteri-regementet...........108

Södra d:o d:o 105

Beräknadt efter regementenas och corpsernas rote-antal upgår medelbeloppet
af nuvarande roteringskostnad för hvarje nummer af det roterade infanteriet
således till....................126 B:dr 34 öre.

Då såsom Komiterade uplyst, rusthållsinrättningen i provinsen Jemtland förvandlats
till rotering samt den i nämnda provins stående Hästjägare-corps är efter
sistnämnda grund organiserad sålunda, att tvenne rotar tillsammans upsätta karl
och häst, bör kostnaden för denna inrättning här tagas i betraktande; och få Komiterade
deröfver bifoga särskilt Tab. Litt F. med anmärkning att Kronan dels
enligt knektekontraktet består bevärings- och remtygspersedlarna samt till hälften

med rotehållame bidrager till anskaffning och underhållande af sadelmunderingen,
dels ock, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 23 Mars 1858 öfvertagit hela utgiften för
karlens beklädnad. Enligt nämnda Tab. Litt. F. utgör alltså kostnaden för hvarje
dubbelrote vid Jemtlands Hästjägare-corps........ 257 R:dr 17 öre.

Att medelroteringskostnaden, vid jemförelse af särskilta regementen och corpser,
företer väsendtliga skiljaktigheter, härleder sig väl till en del derifrån, att
soldaten i den ena orten betingat sig högre vilkor än i den andra, men har dock
äfven sin förklaringsgrund dels i de olika varuvärdena inom särskilta orter och
dels i den större eller mindre jordrymd, som åt soldaten blifvit uplåten; och visar
sig gemenligen kostnaden högre vid de regementen och corpser, der soldaterna
hafva torp, ehuru prestationen deraf i sjelfva verket måste för rotehållame kännas
mindre betungande, än att såsom t. ex. i Dalarne nästan uteslutande betala soldaten
kontant lön.

På det att nu utgående roteringskostnad likväl måtte utur flera synpunkter
kunna bedömas hafva Komiterade deröfver verkställt åtskilliga andra medelberäkningar
och lemnat upgifter, såsom nyss åberopade tvenne Tabeller närmare innehålla;
och äro Komiterade af den mening, att högsta vakansafgiften vid regemente
eller corps samt medelbeloppet af den högsta vid hvarje kompani uttrycka de tal,
som närmast angifva den nuvarande verkliga kostnaden. Om detta antagande finge
anses rigtigt, skulle Komiterades beräkningar i det närmaste hafva träffat rätta
förhållandet.

Som Komiterades updrag endast omfattat frågan om lindring i roteringsoch
rustningsbesvären och således icke gått ut på åtgärder, som med indelningsverkets
fortfarande bestånd icke voro förenliga, hafva Komiterade åt tanken på aflösning
af dessa besvär icke kunnat egna sin upmärksamhet; men det torde likväl
tillåtas dem anmärka att summan af roteringskostnaden, sådan den af Komite -

rade blifvit beräknad, utgör,

enligt Tab. Litt. E......, .... ; ...... . 2,548,651: 10.

„ Tab. Litt, F...........*....... 51,435: 68.

R:mt R:dr 2,600,086: 78.

eller, uptagen till jemnt,................ 2,600,000: —

efter 5 proc. motsvarar ett kapital af........... 52,000,000: —

hvilka summor dock böra minskas i förhållande till de särskilta understöd, som,
på sätt nedanföre skall närmare omförmälas, tillgodokomma de flesta roterade regementen
och corpser, och hvilka, åtminstone till eu del, ingått i beräkningen af
ifrågavarande kostnad.

Såsom i sednare tider medgifna, böra följande allmänna lindringar i rotehållarnes
besvär anmärkas.

l:o. Genom Kongl. Kungörelsen den 27 October 1812 om utskrifningssättet
och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet befriades rotehållarne, såsom redan
är omtaladt, från rekryteringsskyldigheten under krig.

2:o. Enligt Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1841 uphörde den så kallade
Mötespassevolansafgiften, som vid 1812 års riksdag blifvit införd och sednast utgick
med 7 R:dr Banko pr nummer, samt

3:o. Jemlikt Kongl. Kungörelsen den 23 Mars 1858 uphörde det från rotehållarne
och soldaterna vid indelta roterade infanteriet äfvensom det från rotehållarne
vid Jemtlands Hästjägare-corps utgående bidrag till soldatbeklädnadens anskaffande
och underhåll.

Dessutom äro, såsom ofvanföre blifvit anmärkt, dels genom statsbidrag och
dels på annat sätt särskilta understöd i besväret för rotehållarne vid de flesta roterade
regementen och corpser beredda, för hvilka förhållanden Komiterade få
härmed i underdånighet redogöra.

l:o. Uplands regemente. Enligt 5:te punkten af knektekontrakt den 4
November 1725 äro rotehållarne förbundna att årligen sammanskjuta ett öre silfvermynt
af hvart öresland till fattiga och utblottade rotars hjelp och understöd.
Härigenom hafva numera särskilta så kallade Enöreskassor bildats för Stockholms
och TJpsala Län med reglementen af den 17 Mars 1863 för det förra länet och af
den 2 Augusti 1856 med deruti genom Kongl. Brefvet den 28 Februari 1860 gjorda
förändringar för det sednare; och höra från nämnda kassor utbetalas dels legooch
hosättningshjelp åt soldaten inom Stockholms Län med minst 40 B:dr och
inom Upsala Län med minst 65 R:dr för de rotar, som under vissa förhållanden blifva
vakanta, dels ock gratifikationer till afskedade soldater, äfvensom til aflidna soldaters
efterlemnade enkor och oförsörjda barn. Jemlikt hvad regements-chefen, vid
insändandet af upgifterna om roteringskostnaden, anmält, äro omförmälta bidrag
innefattade i de belopp, som för de särskilta rotarne finnas i nämnda upgifter utförda
såsom städja och lega, samt hafva sålunda äfven ingått i den af Komiterade
beräknade kostnaden. Den nuvarande ställningen af dessa kassor, hvilka tillhöra
rotehållarne enskilt, och hvaröfver staten icke har annan rätt än den, som
kan härflyta deraf, att kassornas bildning och tillvaro är genom knektekontrakt
föreskrifven, hafva Komiterade sig för öfrigt icke bekant.

2:o. Skaraborgs regemente. På grund af Konung Carl XI:s Bref den 21
December 1694 hafva åtskilliga rotar i Skaraborgs Län för deras svaghet blifvit
tilldelta rotehjelp; och utgår sådan rotehjelp fortfarande af kronotionde!! i Wartofta
och Frökinds Häraders fögderi med 114 kubikfot, 2,65 kannor (= 18 tunnor, 4,4 kappar),
>/3 råg och V,, korn, efter medelmarkegångspris.

3:o. Södermanlands regemente. Medelst Konung Carl XI:s Bref den 23
Januari 1683 anslogs åt hvar knekt vid detta regemente en tunna spanmål till hans

underhåll,

underhåll, hvilken skulle afkortas på knektens årslön af roten; och förnyades detta
anslag i 1686 års knektekontrakt. Ifrågavarande spanmål utgår fortfarande af
kronotionden till belopp af 1,200 så kallade knektetunnor med half råge; .och redovisas
i Södermanlands regementes räkenskaper för år 1866 ett belopp af 1,133
tunnor 10 Va kappar eller 7,140 kubikfot till värde af 14,708 R:dr 40 öre, forsellön
oberäknad. Ingår ej i ofvanberörda för regementet uptagna roteringskostnad.

4:o. Kronobergs och Kalmar regementen. Efter föreskrifter, gifna medelst
Konung Carl XI:s Bref den 14 Maj 1693 och den 13 Februari 1696 har till understöd
för svaga rotar inom Kronobergs och Kalmar Län blifvit lemnadt ett kontant
årligt anslag, hvilket i sednare tid förvandlats i spanmål och jemlikt Kongl. Brefven
den 15 Augusti 1829 och den 19 Augusti 1862 utgår för Kronobergs Län med
123 tunnor, 24 s/9 kappar eller 779 kubikfot 8 kannor, och för Kalmar Län med
13 tunnor, 23''/, kappar eller 86 kubikfot 4 kannor, hälften råg och hälften korn,
efter medelmarkegångspris.

5:o. Helsinge regemente. För rotarne vid detta regemente finnas inrättade
så kallade Uddemantalskassor, en i hvarje socken. De grunda sin upkomst på 7:de
punkten af knektekontraktet den 9 September 1682 och hafva till föremål att åt
de rotar, som pröfvas deraf vara i behof, lemna understöd vid rekrytering, äfvensom
vid öfriga roteringsskyldigheters utgörande af i allmänhet svaga eller tillfälligtvis
genom olyckor försvagade rotar. Dessa kassors tillgångar bestå i utlånta
kapitaler, kontanta behållningar och årliga så kallade udderöks- eller dem motsvarande
afgifter samt räntemedel. Jemlikt eu af Kongl. Maj:t den 7 Augusti 1855 utfärdad
instruktion förvaltas de af utsedda föreståndare och stå under tillsyn af Länsstyrelsen.
Beloppen af de särskilta sockenkassorna äro för Komiterade icke bekanta.

6:o. Bohus Läns regemente. Medelst kontrakten den 20 September 1783
och den 18 September 1862, hvarigenom detta regemente förvandlades från rusthåll-
till rotehålls-regemente, medgafs att af de till rusthållen förut anslagna hemmansräntor,
hvilka i Bohus Län utgå i kontant, hvarje rotenummer skulle få behålla
och sig till godo använda 15 daler sunt eller 7 R:dr 50 öre R:mt, hvilket
understöd rotehållarne alltså bekomma genom afdrag å hemmansräntorna, när
dessa för Kronans räkning debiteras och upbäras.

7:o. Westmanlands regemente. Med undantag af rotarne vid Folkare kompani
150 nummer och 118 rotar vid Bergskompaniet, tillhopa 268 nummer, hafva
detta regementes öfriga 932 rotar, jemlikt de särskilta knektekontrakten och andra
af Konung Carl XI gifna författningar, fått sig tillagda hvardera 1 tunna kronotionde
till understöd i kuektehållet, dock att i brist af Kronan behållen tionde,
detta understöd, kalladt knektetunna, skulle tills vidare utgå med 3 daler sant
för hvarje tunna. Till följd häraf hafva berörda 932 rotar sedan indelningstideu
åtnjutit ett anslag af 2,796 daler sunt, som, förvandlade efter 6 daler på riksdalern,
belöpa sig till 466 R:dr Banko eller numera 699 R:dr Runt.

Genom dessa medel liar Vestmanlands knektelegomedelskassa, utur hvilken
endast nämnda 932 rotar hafva rätt till understöd, hufvudsakligen bildats; och är
reglemente för kassans förvaltning af Kongl. Maj:t utfärdadt den 18 Maj 1833.
Enligt den öfver kassan afgifna räkning för år 1866 upgick kassans vid samma års
slut fruktbärande kapital till en summa af 356,870 R:dr 76 öre Runt. De uti kassan
deltagande rotar erhålla, jemlikt Kongl. Brefvet den 13 Februari 1836, legohjelp
med 75 R:dr Runt, som efter 3 § i gällande knektekontrakt utgå under 4 år
med ''/,:del om året. Såsom från början tillkommen genom donation af statsmedel
är kassan ställd under Arméförvaltningens öfverinseende.

Utom det understöd, hvilket härigenom bekommits, hafva 585 rotar, nemligen
165 i Kungsörs fögderi, 163 i Salbergs fögderi, 160 i Strömsholms fögderi, 42 i
Wester-Femebo socken af Bergslags fögderi, alla i Westerås Län, samt 55 i Fellingsbro,
Näsby och Ervalla socknar af Öster-Nerikes Fögderi i Örebro Län, genom
knektekontrakt och särskilta stadgar äfven undfått 1 tunna kronotionde spanmål
hvardera, rotehållarne i Kungsörs och Strömsholms fögderier för de dagsverken,
som de årligen utgjort till kungsgårdarne derstädes, och hvarföre de tillförene varit
befriade från utskrifningar, de i Salbergs fögderi för grufveved och dagsverken
till Sala grufva, hvilka prestationer likaledes förr medfört befrielse från utskrifning,
de i Wester-Fernebo socken för det, att de vid indelningstiden atogo sig underhållande
af fördubblad! antal soldater, samt rotehållarne i Fellingsbro härad för den
stora skjutsning de måste vidkännas och för dagsverken till Kungsörs kungsgård.
Af dessa 585 tunnor spanmål, som till åtskilnad från knektetunnorna kallats
dagsverkstunnor, har, enligt Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 17 Augusti
1762 § 82, ett belopp af 458 tunnor tilldelats rotarne in natura eller i penningar
efter markegång, men för bristen hafva rotehållarne endast erhållit enahanda
ersättning, som för knekte-tunnorna, nemligen 3 daler sunt eller 7:> öre Runt
för hvarje tunna, så att för något mera än */« tunna hvarje rote fått ersättning
efter värdet, men för återstoden, nära 8 kappar, blott med sistnämnda penningebelopp.
I följd af gjorda förändringar hafva dock dags v erkstunnoma numera blifvit
indragna från 380 rotenummer i Kungsörs, Strömsholms och Öster-Nerikes fögderier,
men inom Salbergs fögderi och Wester-Fernebo socken af Bergslags fögderi
utgå ännu dagsverkstunnorna på sätt ofvan är sagdt, nemligen till 163 nummer i
det föiTa fögderiet med 120 tunnor 17V, kappar och till 42 nummer i det sednare
med 31 tunnor 26 7, kappar jemte ersättning i det, som för hvar rote brister, med
75 öre för tunnan.

8:o. Norr och Westerbottens Fältjägare-corpser. Såsom ofvanföre blifvit uplyst
är ordinarie roteringen för Norr- och Westerbottens Län endast provisionel! fastställd
genom Kongl. Brefvet den 25 Augusti 1846; och åtnjuta emellertid tills vidare
svaga rotar derstädes understöd af rotefrihetsmedlen efter derför bestämda grunder.

9:o. Nerikes och Wermlands regementen. Vid upgörandet af kontraktet
med adeln och allmogen i Wermland den 18 November 1688, angående ständigt

underhåll i provinsen af 1,200 man, anslogs årliga räntan af de regementet förut
tilldelta åttingar, för att dermed aflöna soldaten, hvilket anslag ännu utgår för de
292 man vid Nerikes regemente, livilka upsättas efter nyss berörda kontrakt, och
för Vermlands regementes 908 man. Enligt regementenas räkenskaper för år 1866
utgjorde detta anslag, forlönen icke beräknad, för

Nerikes regemente................4,084 R:dr 66 öre.

W er ml an ds “ ................13,262 “ 66 “

livilka statsbidrag icke äro afsedda vid beräkningen af de för ifrågavarande regementen
ofvanföre upgifna roteriugskostnader, som derförutan skulle vara desto större.

Dessutom hafva rotehållarne vid förenämnda nummer af Nerikes regemente,
livilka ligga inom Wisnums, Ölme och Wäse härader, jemlikt Kongl. Instruktionen
den 31 Maj 1689, vunnit befrielse från boskaps- och skjutsfärdspenningarnes utgörande,
livilka derföre blifvit från hemmansräntorna uteslutna.

10:o. Jemtlands Fält- och Hästjägare-corpser. I sammanhang med den reglering
af soldathållet i Jemt]and, som skedde medelst knektekontraktet den 8
October 1851, anvisades till understöd för roteringen följande statsbidrag:

a) Såsom vederlag för de till rotelöner åt Jemtlands f. d. Fält jägare-regemente,

äfvensom åt den äldre I läs tj ä g a r e - s q v a d r o n e n anslagna
hemmansräntor och afradspenningar, ett bestämdt anslag . ■ 11,850: --

b) I stället för de till förra rusthållen vid nämnda sqvadron
anvisade augmentsräntor i Medelpad, samt de till Jemtlands regementes''
reservmedels-kassa förut ingående hemmansräntor, ett förslagsanslag
af 2,850 R:dr, livilka i följd af markegångsvärdena under de sed naste

fem åren utgått i medeltal med............ 4,540: 74.

Af dessa anslag, i förening med reservmedelskassans tillgångar, bildades Jemtjauds
ltoteringskassa, för hvilken reglemente sednast den 30 December 1864 al
Kong]. Maj:t utfärdades; och bör för närvarande från denna kassa såsom roteringsunderstöd
årligen utbetalas till hvarje enkelt nummer vid Fältjägare-corpsen 20
R:dr och till hvarje kavallerinummer eller dubbelrote samma belopp och derjemte
såsom särskilt remonteringsbidrag 250 R:dr, då anskaffning af ny häst skall ske.

Enligt 1866 års räkning för kassan utgjorde dess räntebärande tillgångar

118,610 R:dr 53 öre.

ll:o. Norra och Södra Skånska Infanteri-regementena. Till följd ai de
omständigheter, som vid den ordinarie voteringens införande i provinsen Skåne
förekommo, har så kallad rotejemnkningsersättning af Statsverket blifvit rotehållarne
tillerkänd, hvilken ersättning, beräknad till markegångsvärdet af 468 tunnor,
eller 2,948 kubikfot 4 kannor spannmål, hälften råg och hälften korn, nu utgår dels
till svaga rotar vid nämnda regementen med värdet af 344 tunnor, 19 kappar^eller
2,170 kubikfot 9 kannor 40 kubiktum, och dels till särskilta pensionskassor för gemenskapen
vid de begge regementena med värdet af 123 tunnor 13 kappar eller
777 kubikfot 4 kannor 59 kubiktum.

B) Rusthållsinr ältning en.

Komiterade hafva ofvanföre visat, att vid indelningen af rustliållshenmianen
afseende egentligen blef fästadt på hemmanens godhet och förmåga att härå rustningen,
hvarföre deras egna räntor kommo mindre i betraktande och de tilldelta
äugmentenas belopp blef lämpadt efter det behof af understöd, som utur den förstnämnda
synpunkten befanns vara för handen. Sammanlagda angifva likväl rusthållshemmanens
räntor och de anslagna augmenten, såsom äfven förut är sagdt,
den kostnad, som Staten åtog sig för åvägabringandet af inrättningen; och få Komiterade
till kännedom om beskaffenheten vid indelningstiden af rusthållsinrättningen
för de regementen och corpser, hvilka ännu tillhöra nämnda inrättning,
aflemna bifogade utdrag af indelningsverken Tab. Kitt. G. n:is 1—6, utvisande
mantal och natur af de indelta hemmanen samt värdet af de bidrag staten åtog
sig. De upplysningar, som berörda handlingar innehålla, kunna hufvudsakligen
sammanfattas på följande sätt:

	Num- ; m er-tal.	Mantal af indelta rustb alls stam-mar och augmentshem-man.	Värdet af anslagna räntor och kronotionde.	Medelbelopp pr nummer af räntor o. kro-notionde.
	Skatte.	Krono.	Summa.	Silfvermynt.	Silfvermynt.
					Daler,	\| öre.	pgr.	Daler.	öre.	Pgr*
l:o. Lifregementet till häst...... 2:o. Ostgöta Kavalle-	1505	1856^	lllöfÄ	2972''	107,312	27	i 7254-3 1 < SBUiJ	71	9	17
ri-regemente . . 3:o. Westgöta Kavat-	1000	380\|	1348\|	1729g	72,346	4	19 T2Ö	72	11	2
leri-regemente . 4:o. Smålands Kaval-	1000	75? 4g	1084f?	18414	57,153	28		57	4	22
leri-regemente . 5:o. Norra Skånska	1000	1195 fj	996 A	21922?	61,992	21	163 2 TÖ	61	31	18
Kavalleri-rege- mentet		■		: { :						j
— Husarrege-
mentet ....	1000	370	786 UGTT	1156?fS	63,473	14	—	63	15	—
6:o. Södra Skånska
Kavalleri-rege- mentet — Dragon-rege-mentet ....	1000	214 f\|	85041*	10644g	62,643	20	_	62	20	14

Man finner, att rusthållarne vill Östgöta Kavalleri undfått de högsta och de
vid Westgöta de lägsta statsbidragen; och hör för öfrigt erinras, att det största
antalet af de upgifna kronohemmanen numera äro köpta till skatte.

Hvad kostnad, som rustningsskyldigheten vid tiden för indelningen medförde,
kan icke med någon tillförlitlighet bedömas, då någon sådan ledning derför, som
den, hvilken knektekontrakten lemna för beräkningen af roteringskostnaden icke
finnes att tillgå. Men handlingar från den tiden innefatta likväl upgifter, hvaraf
ungefärliga förhållandet kan synas. Sålunda förekommer, att eldigt ett af Generalguvernören
Rutger von Ascheberg den 4 October 1680 utfärdadt reglemente, ryttare
vid de Skånska Kavalleri-regementena, som utrustade och uppehöllo sig sjelfva,
skulle af bonden få 36 daler sant jemte 6 sommarlass hö till hästens utfodring och
dessutom bostad. Ett sommarlass hö gällde A daler och bostaden, efter de vid
roteringskostnadens uträkning följda grunder, 1 \ daler. Den sammanlagda rustningskostnaden
skulle i öfverensstämmelse härmed blifva 40 A daler sant. Antager
man derföre, att ifrågavarande kostnad årligen upgick till 50 daler sant eller något
derutöfver, torde sådant icke vara för ringa, och man finner då, att, äfven
utan afseende på den förnämsta grunden för rustningens uprätthållande, rusthållshemmanens
godhet och förmåner, de anvista statsbidragen, i och för sig sjelfva,
voro i allmänhet tillräckliga och på vissa orter lemnade betydliga öfverskott.

Beträffande de nuvarande kostnaderna för rustningsbesväret samt taxeringsvärdet
af rusthåll en hafva Komiterade fått emottaga lika beskaffade, från rusthållsregementen
och corpser samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till Landtförsvars-departementet
aflemnade upgifter, som förut vid frågan om loteiingen
blifvit omförmälda, hvarvid de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande aflemnade
varit åtföljda af uplysningar om värdet af den ersättning, som rusthållarne af
staten bekomma, Men samma anmärkningar, som blifvit anförda i afseende på
upgifterna om roteringen, vidlåda äfven dem om rustningen, hvilket närlagda Tabell
lutt. H. öfver den högsta och den lägsta rustningskostnaden vid både kavalleriet
och de afsuttna rusthålls-regementena angifva; och hafva Komiterade häraf föranlåtits
att, med iakttagande af de vid beräkningen af roteringskostnaden följda grunder,
men med tillägg för de ytterligare prestationer, som åtfölja rustningen, och
hvarom Tab. lutt, D. uplyser, äfven för rusthållsregementen och corpser upgöra
nya beräkningar, intagna uti bifogade lab. I.

Deraf att vid dessa beräkningar visst pris af 130 R:dr antagits för hästens
underhåll både inom mellersta ocli södra Sverige, hvilket pris öfverstigit hvad
från Skåne blifvit upgifvet, tiar den påföljd upstått, att rustningskostnaden, hvilken
härigenom blifvit nedsatt för Lifregementets Dragon- och Husar-corpser samt
Smålands Husar-regemente, deremot ökats för de Skånska Kavallerierna utöfver
hvad de inkomna upgifterna innehålla.

ore.

De slutsatser, hvartill Komiterade sålunda kommit i afseende på rustningskostnaden,
anhålla Komiterade att få här framställa.
l:o. BustMUsregementen och corpser till häst.

Efter förenämnda, al Komiterade gjorda beräkningar skulle hela nuvarande
rustningskostnaden i medeltal utgöra för hvarje rustliållsnummer vid

Lifregementets Dragon-corps......... ... . 377

Lifregementets Husar-corps..............356

Smålands Husar-regemente........... 341

Skånska Husar-regementet.......... 319

Skånska Dragon-regementet.......,.....317

De anslag till rustningen, hvilka Staten består af räntor och
upgå deremot, efter de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända upgifter,
likaledes i medeltal för hvarje rustliållsnummer vid

Lifregementets Dragon-corps........ ... . till

Lifregementets Husar-corps

R:dr 85

U (J U

“ 94

“ 30 “

“ 43 “

kronotionde

421

274

241

Smålands Husar-regemente
Skånska Husar-regementet .

Skånska Dragon-regementet

Och utgör enligt samma upgifter taxeringsvärdet i medeltal å
håll vid

Lifregementets Dragon-corps
Lifregementets Husar-corps
Smålands Husar-regemente .

Skånska Husar-regementet .

Skånska Dragon-regementet

R:dr 97 öre.
“ 60 “

“ 55 “

“ 88 “

“ 48 “

hvarje rust -

26,025

26,601

28,155

52,697

56,786

R:dr.

Under den långa tiderymd, som förflutit sedan indelningstiden, hafva egendomarnes
värden till följd af gjorda upodlingar, förbättradt brukningssätt samt
hvarjehanda andra omständigheter öfverallt betydligen stigit, men jemnförda sig
emellan äfven betydligen förändrats; dock torde, när summorna af egendomsvärdena
i allmänhet betraktas, kunna skönjas huru i mån af högre egendomsvärden
de anvista augmenten varit lägre och tvärtom, hvarigenom bevis gifves derom, att
rustningen från början mest grundades på rusthållets egna förmåner och att augmentet
lämpades derefter. Sålunda stå, såsom Tab. Ditt. I. utvisar, rusthållen vid
Lifregementets Dragon-corps i lägre taxeringsvärde men med högre augment än
de vid Lifregementets Husar-corps. Vid Smålands Husar-regemente äro rusthållen
af högre taxeringsvärde än vid de bägge nyssnämnda corpserna, men hafva
lägre augment, och slutligen hafva rusthållen vid de i Skåne indelta kavalleri -

regementena de högsta taxeringsvärdena, men augment utan någon betydenhet.

1 afseende på rustningsbesväret i sistnämnda provins förete sig särskilta omständigheter,
hvilka böra upmärksammas,

Enligt indelningsverken för de bägge Skånska Kavalleri-regementena blefvo,
på sätt åberopade utdrag af nämnda handlingar visa, anslagna till
a) Norra regementet eller det nuvarande Husar-regementet:
rusthållsstammar:

skatte...............

krono .... - ..........

augmentsliemman:

skatte...............

krono.............. •

mantal	356 {"i.
U	757	1,113	4 17 TBu*
mantal	13M-
U	28 J.	42	23 48-

tilhopa mantal 1,156 HJ.

b) Södra regementet eller det nuvarande Dragonregementet:
rusthållsstammar:

skatte..........., . . . mantal 210 %

krono

augmentshemman:
skatte . .

krono . .

“ 825 iW 1.035

mantal 3f.

“ 25 -Ä’tf. no I :iJ8

______k ''i o

tillhopa mantal 1,064

Vidare blefvo rusthållarne tilldelta vid
a) Norra regementet:

räntor af rusthållsstammar...........

“ af augmentshemman...........

“ af lägenheter, jemte terminskatt, m. fl. räntor i kontant 2,773
“ af kronotionde å 2: 8 .......... 33

Daler Sunt 59,270: 22.
1,396

13.

4,202: 24.
Summa Daler Sunt 63,473: 14.

b) Södra regementet:

räntor af rusthållsstammar.............Daler Snut 60,039: 28.

“ af augmentshemman............. 937: 21.

“ af lägenheter, jemte terminskatt m. fl. räntor i kontant 1,603: 24.

af kronotionde å 2: 8

62: 11.

2,603: 24.

Summa Daler Sunt 62,643: 20.

Af dessa förhållanden finner man, att rustningsbesväret i Skåne nästan uteslutande
är grundadt på rusthållsstammarnes egen godhet och förmåga att bära
rustningen, äfvensom att, vid jemförelse med andra orter i landet, räntorna af endast
rusthållsstammarne i Skåne, efter dessa räntors primitiva belopp i daler silfvermynt,
öfverstiga hvad i Westergötland. och ej långt ifrån upgå till hvad i Små -

land blifvit både i rusthållsräntor och i räntor af augmentshemman m. m. rusthållarne
tilldelt. Dertill komma i Skåne anslagen af kronotionde och augmentsräntorna,
hvilka sistnämnda vid tiden för indelningen, och på sätt indelningsverket utvisar,
ägde ett värde motsvarande spanmål å 2 Daler 8 öre tunnan, ehuru dessa
i kontant utgående räntor i anseende till myntvärdets fall, numera utgöra endast
ett obetydligt belopp.

Det är tydligt, att, hvad angår rusthållsstammarnes egna räntor, hvilka aldrig
utgått utan stadnat i rusthållarens händer och således i sjelfva verket endast utgöra
en nominel beräkningsgrund, förhållandet icke försämrats under den sedan
indelningen framflutna tid, äfvensom att, hvad beträffar den anslagna kronotionden,
spanmålsvärdet jemväl följt tiden åt. I hvad dessa tvenne omständigheter angår
är följaktligen rusthållarens ställning för det närvarande lika god, som vid den första
indelningen. Men de kontant tilldelta augmentsräntorna hafva, såsom nyss är
sagdt, nedgått i värde. Härvid bör dock erinras, att i detta hänseende samma fall
inträffat för rusthållarne i andra delar af landet derigenom att i de åt dem anslagna
augmentsräntor äfven kontanta penningar, t. ex. skjutsfärdspenningarne, 3
daler sant på hvarje helt mantal, ingått och numera hafva ett vida mindre värde
än de vid indelningstiden ägde. Genom särskilt undersökning af detta förhållande
skulle sannolikt visa sig, att rusthållarne i de gamla Svenska provinserna, der augmentsräntorna
äro betydligt större än i Skåne, i den delen fått vidkännas den
större förlusten. Tager man derjemte i betraktande huru egendomsvärdet stigit i
sistnämnda provins, der taxeringsvärdet för hvarje rusthåll i medeltal utgör vid
Husar-regementet 52,697 R:dr och vid Dragon-regementet 56,786 R:dr, under det
att samma värde å rusthållen vid de öfriga nuvarande Kavalleri-regementena upgår
till högst 28,155 R:dr, torde man böra erkänna att rustningsbesväret iSkåne,jemnfördt
med samma besvär i andra orter, icke har den mera tryckande egenskap,
som man kan föranledas tro genom att fästa sig endast vid tanken på den försämring
i värde, som de i sig sjelfva mindre betydande augmentsräntorna undergått.
Likaså framgår häraf, att det i Tab. I. utförda låga beloppet af rUstningsersättningen
i Skåne icke utvisar, att rusthållsinrättningen i denna ort är sämre
lottad än annorstädes i Riket.

2:o. Afsuitna Rusthållsregementen och cörpser.

Den af Komiterade förut åberopade Tab. I. visar, att, efter Komiterades beräkning,
hela den nuvarande rustningskostnaden, hästvalcansafgiften inbegripen,
skulle i medeltal för hvarje rusthållsnummer upgå vid

Lifregementets Grenadier-corps . . .........till 271 R:dr 99 öre.

Andra Lifgrenadier-regementet . . . ,.......“ 260 “ 54 “

Westgöta Infanteri-regemente ...........“ 283 “ 5 “

Smålands Grenadier-bataljon............■ 263 “ 95 “

Anslagen

Anslagen till rustningen vid dessa regementen och corps er utgöra deremot vid

Lifregementets Grenadier-corps....... 323 R:dr 99 öre.

Andra Lifgrenadier-regementet............ 339 “ 60 “

Westgöta Infanteri-regemente............ . 208 “ 9 “

Smålands Grenadier-bataljon.............241 “ 48 “

Och visar sig taxeringsvärdet i medeltal å hvarje rusthåll vara vid

Lifregementets Grenadier-corps . ............. 23,454 R:di\

Andra Lifgrenadier-regementet ............. . 30,357 “

Westgöta Infanteri-regemente............... 25,050 “

Smålands Grenadier-bataljon............... 23,047 “

I fråga om värdet och tillräckligheten af den ersättning, hvaraf rusthållaren
så väl vid rusthållsregementen och corpser till häst, som vid dem, hvilka afsuttit
till infanteri, är i åtnjutande för rustningst)esvärets fullgörande, bör slutligen ihågkoinmas,
att, efter hvad Komiterade redan utredt, roteringsskyldigheten är inbegripen
i rustningen och bör utan ersättning fullgöras för den händelse, att rustningen
skulle uphöra. Det belopp, hvartill roteringsskyldigheten kan upskattas,
bör sålunda rätteligen afgå från nu beräknade rustningskostnad; med iakttagande
hvaraf det befinnes, att den ersättning, som Staten lemnar för rustningen i och
för sig, är ganska betydande, synnerligen vid de afsuttna rusthållsregementena,
hvilkas rusthållare, oaktadt den vakansafgift för hästen, som de nu till Kronan betala,
då finnas hafva betydligt öfverskott i räntor m. m. utöfver hvad de för prestationens
fullgörande utgifva.

För de ena och andra af dessa rusthållare hafva, sådant oansedt, lindringar
och lättnader i besväret af flera slag blifvit medgifna, hvilka Komiterade gå att
härmed upgifva.

l:o. Enligt Kongl. Kungörelsen den 27 October 1812 om utskrifningssättet
och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet, hafva rusthållarne, i likhet med
rotehållarne, blifvit befriade från rekryteringsskyldigheten under krig.

2:o. Medelst Kongl. Brefvet den 31 Juli 1830 har förklarats, att kostnaden
för exercis-ammunition skall bestridas vid Lifregementets trenne corpser af trosspassevolans-fonden,
samt vid Skånska Husar- och Dragon-regementena, Smålands
Husar-regemente och Grenadier-bataljon samt Westgöta regemente från mötespassevolansfonden
(numera anslaget för indelta arméens vapenöfmngar). Vid Andra
Lifgrenadier-regementet utgöres denna kostnad af rusthållaren. Enligt Kongl.
Maj:ts förnyade Nådiga Förordning den 11 Maj 1795 bestod den exercis-ammunition,
som af rusthållarne vid alla regements- eller bataljonsmöten skulle bekostas,
af 3 skålpund krut på man, 3 karbin- eller musköt- samt G pistolkulor och 3 flintor
till hvart gevär.

3:o. Efter Krigs-collegii Cirkulär den 2 Augusti 1836 hafva alla till hingsthållning
indragna nummer blifvit frikända från skyldigheten att underhålla beväringspersedlar.

4:o. Genom Kongl. Brefvet den 15 Januari 1839 äro rusthållarne vid de indelta
kavalleri-regementena befriade från kulformars underhållande.

5:o. Jenilikt Kongl. Brefvet den 7 December 1840 hafva rusthållarne blifvit
befriade från trosskuskars underhållande så i fred som i krig.

6:o. Enligt Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1841 har mötespassevolansafgiften,
7 R:dr Banko årligen för hvarje nummer, uphört för rusthållarne lika som för rotehållarne.

7:o. Medelst Kongl. Brefvet den 28 December 1844 hafva rusthållarne vid de
afsuttna rusthållsregementena berättigats till slitningsersättning, då deras soldater
kommenderas till fångbevakning.

8:o. Efter Kongl. Brefvet den 9 Mars 1858 hafva de s. k. kyrkovalis- och
tilldelningsmötena blifvit afskaffade.

9:o. Genom Kongl. Kungörelsen den 7 Juli 1858 hafva rusthållarne vid det
indelta kavalleriet befriats från åliggandet att med penningar eller fourage-artiklar
bekosta rustningshästarnes utfodring vid möten och mönstringar samt andra tjenstgöringstillfällen.
Denna prestation utgick årligen in natura med 25 lispund hö, 1
tunna hafra och 5 lispund råghalm. Medelvärdet under de 20 åren 1834—1853
varierade i de olika Länen emellan 13 R:dr 58 öre och 17 R:dr 93 öre Riksmynt.

Sedan de förberedande undersökningarne huru roteringen och rusthållsindelningen
upkommit, hvad olikhet, som råder emellan dessa inrättningar, och huru
de, hvar för sig, äro beskaffade, samt hvad kostnad, som deraf upstått och fortfarande
äger rum för den del af jordegendomen i Riket, hvilken nämnda besvär
åligga, härmed blifvit afslutade, få Komiterade nu öfvergå till hufvudfrågan om befogenheten
af lindring i samma besvär och huru förslag till sådan lindring skulle
kunna upgöras. Efter den ämnets fördelning, hvilken hittills blifvit följd, skola
Komiterade först behandla denna fråga i hvad angår

A) Boteringen.

Uti sin berättelse om upkomsten af detta besvär hafva Komiterade redan
anmärkt, huru införandet af det ständiga knektehållet i stället för utskrifningarne

till fotregementenas uprätthållande föranleddes af allmogens egna önskningar, vid
hvilket förhållande det måste antagas, både att allmogen betraktade denna åtgärd
såsom en lättnad i bördorna och att den äfven verkligen utgjorde en sådan. När
verket begynnt ingingo landskap efter landskap på aftal derom och Konung Carl
XI var icke motvillig att jemka besväret efter olika orters behof. I Södermanland,
Westmanland och Wermland m. fl. provinser erhöllo rotehållarne statsbidrag;
i Småland nedsattes regementenas styrka från 1200 till 1100 man; roteringskommissarierna
fingo uprepade föreskrifter att till rotehållares och soldaters ömsesidiga
belåtenhet ordna inrättningen. Med dessa omständigheter för ögonen torde
rigtigheten af Komiterades nyssnämnda antagande böra erkännas.

Nu föreligger frågan, huruvida anledning till lindring af det sålunda tillkomna
roteringsbesväret är för handen; men denna fråga kan icke bedömas utan att
först i allmänhet taga de härvid sig företeende omständigheter i skärskådan.

Komiterade finna, hvad icke heller någon lärer bestrida, att de ingångna
knektekontrakten äro utur rättslig synpunkt bindande. Genom dessa kontrakt har
rotehållaren blifvit ställd i rättsförhållande å ena sidan till staten och å den andra
till soldaten. I hvad staten angår är rotehållaren förbunden att anskaffa soldat
och att förse denne med löneförmåner, hvartill i de flesta fall hörer bostad vid
roten, men förbindelsen till soldaten beror i de närmare bestämmelserna på det
aftal, som vid soldatens antagande träffas emellan honom och rotehållaren. Det
må derföre tillses, huruvida nämnda förbindelser i den ena eller andra rigtningen
under tidernas lopp fått en större utsträckning, än som med knektekontrakten är
förenlig och åsyftad.

I detta afseende kan, hvad beträffar rotehållarens förbindelse till Staten,
möjligen anmärkas, att Konung Carl XII:s åtgärd att ålägga rotehållarne upställandet
af tre-, fyr- och fem-männingsregementen är att betrakta såsom stridande
emot knektekontrakten, ehuru Komiterade för sin del icke vilja förbise det redan
förut upgifna förhållandet, att alla samhällsklasser samtidigt i lika måtto betungades,
hvarigenom nämnda åtgärd erhåller en förändrad betydelse. Men när genom
1741 års riksdagsbeslut och sedermera under Konungarne Gustaf III och Gustaf
IV Adolf vargeringens upsättande gjordes till en skyldighet och påräknades
för arméens tillökning, i stället för att vara beroende på rotehållarnes enskilta omtanke
att förse sig. med manskap till rekrytering, så bl ef derigenom onekligen en
börda pålagd rotehållarne utöfver knektekontraktens bestämmelser. Likaså när
rotehållarne vid de regementen, der de efter sagda kontrakt icke voro förpligtade
att lemna soldaten möteskost, ålades att betala mötespassevolansafgift. Men sedan
alla dessa förhållanden numera uphört, är rotehållaren i sin ställning till staten
icke ålagd några skyldigheter, som icke antingen blifvit i knektekontrakten uttryckligen
bestämda eller upkommit af deruti gifna stadganden, såsom åliggandet att
hålla trossbod eller dertill lemna materialier, och att, när soldat sjuknar på roten,

låta hemta läkare och bestå medikåmenter. Det förra af dessa åligganden, från
livilket rotehållarne vid de Skånska infanteri-regementena äro befriade, finnes dock
särskilt nämndt i ett par knektekontrakt, och det sednare står i samband med
rotehållarens skyldighet att hålla tjenstbar soldat.

Kotehållarens förbindelser till soldaten ordnas, såsom anmärkt är, i afseende
på de närmare bestämmelserna efter fritt aftal, hvarigenom en mängd olika åligganden
för rotehållaren småningom upstått och öfvergått till häfdvunnet bruk.
Såsom mest anmärkningsvärd! härvid förekommer, att, ehuru knektekontrakten
endast ålägga rotehållaren att lemna soldaten antingen torpjord eller hemkall,
bägge dessa förmåner vid de flesta regementen numera bestås, äfvensom att, efter
hvad de från regementen och corpser inkomna upgifterna visa, torpjordarnes områden
i allmänhet äro vida större än hvad i knektekontrakten blifvit utsatt. Merändels
hafva likväl dessa större områden bildats genom upodlingar, verkställda af
soldaterna sjelfva, och hvartill rotehållarne lemnat mark i stället för att gifva soldaten
andra förmåner; men då i lego-aftalen vanligen bestämmes, att rotehållaren
skall biträda soldaten med torpjordens brukning, har värdet af detta biträde vuxit
i samma mån, som jordområdet vidgats, hvarigenom en nu ofta öfverklagad kostnad
för rotehållaren blifvit föranledd. Skjutsningar, qvarnresor, körslor af bränsle,
m. m. d. äro jemväl åligganden, hvilka rotehållarne åtagit sig, men mer och mer
finna betungande, då under stigande jordbruk en hvar idkare deraf lärer sig inse
behofvet och angelägenheten ätt för egen räkning derpå använda all arbetskraft,
som för honom är att tillgå. Vidare hafva, utöfver hvad de flesta knektekontrakten
omförmäla, tillkommit mulbetesrätt, vedbrand och gärdselfång samt i några
orter julkost, drickspenningar, m. m. För så vidt dessa rotehållarens särskilta förpligtelse!’
ingå i lego-aftal med soldaten, hafva de likväl deruti en rättslig grund.

Det kan således icke sägas, att rotehållaren, på det sätt roteringen nu fullgöres,
har några åligganden, som icke, i förhållandet till staten, antingen äro i
knektekontrakten bestämda eller deraf härflyta, eller ock, i förhållandet till soldaten,
äro beroende af rotehållarnes egna medgifvanden vid lego-aftalens upgörande.
Men det bör erkännas, att mångfalden af nuvarande prestationer till soldaten, hvaribland
flera sakna nödig begränsning, lätt alstrar missbelåtenhet och tvister, hvilka,
i den ställning rotehållaren och soldaten hafva till hvarandra, lända till bägges
skada samt i allmänhet leda till förbiseende af de fördelar, hvilka indelningsverket
utur andra synpunkter erbjuder; och anse derföre Komiterade, att alla de ovissa
besvär för rotehållaren, hvilka med soldatens aflönande nu äro förenade och, olika
för olika regementen samt stundom äfven olika inom dessa, tillkommit efter det knektekontrakten
ingingos, borde uphöra samt rotehållarnes skyldigheter enkelt och klart
bestämmas. Huruledes i denna rigtning en förändring af det närvarande förhållandet,
behöflig äfven om ingen lindring i roteringsbesväret vore i fråga, skulle
kunna åvägabringas, vilja Komiterade söka att närmare framställa.

Att den indelte soldaten skall hafva stadigt hem hos rotehållaren, kunna
egna sig åt nyttigt arbete när hans tjenstgöring icke påkallas samt äga tillfälle att
bereda sig familjelifvets fördelar, hvarigenom han med sina förnämsta intressen
fästas vid den jord, han åtagit sig att försvara, äro de grundvalar, hvarpå indelningsverket
hvilar, och som åt detsamma gifva så stor betydelse i socialt hänseende.
För detta ändamål måste bostad på rotens mark vara soldaten tillförsäkrad
samt undantag från bestämmelsen derom endast äga rum för de orter, der i följd
af särskilta förhållanden och redan gifna stadganden, rotehållaren är fritagen från
åliggandet att lemna sådan förmån åt soldaten, hvilken då sjelf förser sig dermed
och i högre lön njuter godtgörelse. Men den närmare beskaffenheten af denna
bostad torde böra få bero på de aftal och föreskrifter, som för hvarje ort kunna
finnas lämpliga; äfvensom Komiterade, i betraktande deraf, att fall kunna inträffa,
då soldaten, såsom ogift, försedd med egen lägenhet eller i anställning hos enskilt
man, icke behöfver bostaden, tro det böra lemnas rotehållaren och soldaten
fritt att öfverenskomma om någon särskilt årlig ersättning, hvilken i dylik händelse
bör i stället för bostad tilldelas soldaten, dock att den sistnämnde förbehålles
rättigheten att erhålla bostad när han fordrar att deraf komma i åtnjutande. Att
medgifva en sådan ömsesidig frihet, hvilken redan nu icke sällan begagnas, hafva
Komiterade ansett desto mindre kunna medföra olägenhet, som, å ena sidan, genom
tjenstgöringsreglemente kan stadgas, att, då soldat antages, vederbörande befäl
bör tillse, att nyssnämnda rättighet varder åt honom bibehållen, och, å den andra,
rotehållaren har sig öppet att, om han anser det nödigt, upgöra om någon
viss tid för upsägning af den träffade öfverenskommelsen.

Af rotehållarens skyldighet att hålla soldaten med bostad, följer egentligen,
att rotehållaren bör vidkännas all kostnad icke blott för nybyggnad utan äfven för
underhållet af det eller de hus, som till bostaden erfordras, men genom särskilta.
både äldre och yngre författningar är för närvarande i allmänhet stadgadt, att endast
nybyggnad och större reparationer böra af rotehållaren bestås, hvaremot
mindre förbättringar skola verkställas af soldaten. Utan tvifvel kunna sådana föreskrifter
äga skäl för sig, men då noggranna bestämmelser, hvilka reparationer,
som skola anses för större och tillhöra rotehållaren, eller mindre och tillhöra soldaten,
äro svåra att åstadkomma, samt stridigheter derom blott genom rättegång
kunna slitas, hafva Komiterade för sin del ansett sådana tvister kunna förekommas,
om det stadgades, att all nybyggnad eller reparation af hus, som åt soldaten blifvit
uplåtna, skulle bekostas af rotehållaren, men soldaten vara skyldig att dervid
biträda med arbete utan betalning. Ytterligare anledning till ett så beskaffadt
stadgande kan hemtas deraf, att soldaten ofta icke utan kännbar upoffring torde
kunna anskaffa de materialier, såsom virke m. m., hvilka äfven till mindre reparationer
behöfvas, hvarföre han ock i flera orter är derifrån befriad.

De öfriga löneförmåner, hvilka, utom bostaden, rotehållaren nu lemnar åt
soldaten, vare sig att de i knektekontrakten omförmälas, såsom städsel, lega, årslön,
kåltäppa, torpjord eller, i stället för sådan jord, hemkall af spanmål, hö och
halm, eller ock att de, såsom anmärkt är, småningom upkommit genom fritt aftal,
borde, enligt Komiterades tanke, sammanföras till en enda prestation under benämning
af lön och bestämd i spanmål, såsom en persedel, hvilken öfverallt är behöflig
och lätt kan i andra varor och förnödenheter omsättas. Derigenom skulle rotehållaren
blifva befriad från de många skyldigheter, såsom brukningskostnader,
skjutsningar, qvarnresor m. m., af hvilka han för soldatens aflönande besväras; och
sedan den rätt att emot betalning företrädesvis begagna soldatens arbete, hvilken
enligt knektekontrakten tillkom rotehållaren för utgörandet af släpklädnaden, uphört
till följd af rotehållarens befrielse från beklädnads-skyldigheten, är soldaten,
när han icke uptages af tjenstgöring, att betrakta såsom en fri arbetare, i hvilken
ställning han, försedd med bostad och den betingade lönen, synes kunna genom
egen omtanke och flit väl försörja sig och de sina.

I anseende till de olikheter, som förefinnas emellan särskilta orter, eller
hvilka kunna tänkas upkomma under olika förhållanden, anse Komiterade likväl att
på rotehållarens och soldatens inbördes aftal borde få bero, huru den öfverenskomna
spanmålslönen skulle till soldaten utgå, antingen in natura eller efter visst
lösningspris eller ock, om sådant funnes lämpligt, förvandlad i andra persedlar
eller i torpjord, då anskaffande af fähus, lada och loge äfven kunde ifrågakomma.
Det åsyftade ändamålet af förenkling och närmare bestämning af rotehållarens
åligganden i afseende på soldatens aflönande behöfde derigenom, lika litet som
soldatens skäliga rätt, komma i äfventyr, enär rotehållaren väl icke lärer åtaga sig
spanmålslönens utbytande emot några för honom mindre beqväma skyldigheter,
och soldaten vid lego-aftalets upgörande har att påräkna biträde af sitt befäl.

Medelst dessa bestämmelser om sättet för soldatens aflönande skulle ingenting
väsendtligt af indelningsverket förändras; tvärtom komme genom möjlig inskränkning
af de på många ställen alltför stora torpjordar, hvarmed soldater nu
understundom äro försedda, då soldat-torp finnas med öppen åker af 50 ‘/no»
6757ioo och ända till 91 ’°/,00 qvadratrefvar (= 8 t:ld 30 k:pld, 12 t:ld och 16 t:ld 9
k:pld), indelningsverkets mening, som är att soldaten skall vara en arbetare, men
icke att han genom egentligt jordbruk skall dragas från sitt rätta yrke, att bättre
motsvaras; och anhålla Komiterade att få sammanfatta ifrågavarande bestämmelser
sålunda:

Rotehållaren shall bestå soldaten

&) bostad på rotens mark; dock att rotehållaren må äga med
soldaten öfverenskomma om särskilt årlig ersättning derför under
förbehåll att rotehållaren, när det fordras, skall lemna soldaten
sådan bostad, i hvithet fall den öfverenskomna ersättnin -

gen uphörer. Nybyggnad eller reparation af hus, som åt soldaten
blifvit uplåtna, bör rotehållaren behosta, hvarvid det likväl
åligger soldaten att med arbete utan betalning biträda.
Dessa bestämmelser skola likväl icke gälla der, som rotehållaren
är befriad från skyldigheten att åt soldaten anskaffa bostad.

h) lön, hvarunder skall inbegripas alla öfriga förmåner, utom
bostad, hvilka soldaten äger att af rotehållaren bekomma; och
bär sådan lön utsättas till visst belopp i spanmål, bestående
af hälften råg och hälften korn eller ock af de sädesslag, som
inom särskilta orter efter förvandling deremot svara, att utgå
in natura eller på hvilket annat sätt, som emellan rotehållaren
och soldaten aftalas.

Ehuru någon eftergift i roteringsbesväret härmed icke är afsedd, framgår
dock, att soldat-aflöningen genom ett sådant ordnande skulle blifva lämpad efter
hvad som ''verkligen på hvarje ort erfordrades för att till tjensten erhålla krigsduglig
karl och såmedelst en lättnad i roteringsbesväret upkomma der kostnaden
för detsamma genom hvarjehanda sedvanor nu kan vara högre än nödigt är. Att
bereda denna lättnad, anse Komiterade vara en angelägenhet af stor vigt, enär
derigenom skälen för befogadt missnöje med sagda besvär skulle blifva undanröjda,
men den af Komiterade föreslagna åtgärd utgör ock, efter Komiterades tanke,
den enda väg, på hvilken man kan framgå i det fall, att, i sammanhang med och
beroende af frågan om utsträckt allmän värnepligt, någon verklig eftergift eller
lindring i rotehållarnes skyldigheter borde äga rum, hvilken fråga Komiterade nu
få till behandling företaga.

Skiljaktiga åsigter hafva i detta hänseende blifvit försporda. Å ena sidan
har man velat påstå såsom en bestämd rättighet för rotehållarne, att de icke borde
betungas med det större besvär, som den allmänna värnepligtens utvidgande skulle
för dem medföra, utan att i stället erhålla en motsvarande nedsättning af roteringsbesväret;
å den andra har man varit af den tanke, att denna begäran saknade
allt fog.

Den föreställning om rotehållarnes bestämda rätt i omförmälda måtto, hvilken
man sökt göra gällande, grundar sig hufvudsakligen på de försäkringar, hvilka
Konung Carl XI ansetts hafva gifvit vid knektekontraktens afslutande. Att den i
landets allmänna lag stadgade skyldighet till personlig värnepligt icke kunde, för
så vidt den afsåg åliggandet att man ur huset försvara landet då så behöfdes,
blifva föremål för upgörelser landskapsvis, hvarigenom hela folk-klasser skulle
derifrån fritagas emot förbindelse att genom legning anskaffa ett begränsadt antal
krigare, hafva Komiterade redan anmärkt, men förhållandet med åberopade försäkringar
måste närmare uplysas.

Genom de kontrakt, som Konung Carl XI den 9 September 1682 med allmogen
i nuvarande Gefleborgs Län samt den 5 December samma åi med den i
Upland, Östergötland, Södermanland, Westmanland och Nerike afslöt, bestämdes,
att de till dessa orter börande regementen skulle genom indelning efter gårdatal
ständigt underhållas till en styrka, hvartdera af 1,200 man, hvaremot allmogen
försäkrades att densamma, dess barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och
bruk samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, skulle
för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunde,
samt fördubblingar och våldsamma värfningar för alltid blilva befriade; och biel
aftalet med allmogen i de fem sistnämnda provinserna, för densammas räkning,

intaget uti riksdagsbeslutet den 3 Januari 1683.

Efter hvad så väl dessa kontrakt som nyssnämnda riksdagsbeslut ordagrannt
förmäla, åsyftade ifrågavarande aftal, att rotehållarne i upgifna orter, deras barn
och folk skulle befrias från de vanliga utskrifningarne “till regementenas upfyllande“,
men någon befrielse för dem från den allmänna pligten att, i tall af behof,
värna ''landet emot fiendtliga öfverfall finnes der icke. stadgad. Deremot afslutas
1683 års riksdagsbeslut med bedyrande af Ständerna, icke blott från de orter, som
då ännu bibehöllo utskrifningarne till regementenas komplettering, utan ock från
dem som ingått på knektekontrakt, att de voro sa redobogne och villiga som pligtiga
och skyldiga både lif och blod samt allt hvad uti deras förmögenhet var för
Kongl. Maj:t och Fäderneslandets försvar gerna att våga; hvilket icke synes antyda
någon tanke hos de sistnämnde, att de, genom omförmälda kontrakt, lör framtiden
befriat sig från allmän värnepligt.

Vid genomgående af de öfriga sedermera ingångna knektekontrakten erfar
man, att det sednare kontraktet med rotehållarne i Upland af den 4 November
1725 innehåller samma vilkor och försäkran, som ofvanberörda äldre kontrakt, under
det att Regerings-formen den 2 Maj 1720 i §§ 5 och 6 stadgar ovilkorlig lätt
för statsmakterna att i fall af behof genom utskrifningar bland rikets undersåter,
således genom anlitande af den allmänna värnepligten, uptaga manskap till landets
försvar. Om berörda vilkor och försäkran afsåge befrielse för rotehållarne
från värnepligten och icke endast från utskrifning till det stående regementet,
skulle 1725 års omförmälda kontrakt stå i strid med Regerings-formen, hvilket ej
får antagas.

Likaså förhåller det sig med kontraktet för Dalregementet af den .l''~ Januari
1728, som jemväl innefattar enahanda vilkor och försäkran; men dervid förekommer
tillika, att detta kontrakt väl stadfäster 1 § af Kongl. Resolutionen den 21
October 1682, hvilken § angår regementets tillökning och uprätthållande till en
styrka af 1,200 man, men icke vidrör 4 § i samma Resolution, enligt hvilken Dalallmogen
åt sig utverkade “friheten11 att icke sträcka sin allmänna värnepligt
längre än till försvaret af Dalegränsen, en frihet, som stod i strid med landslagen.

It öv

För rotehållare vid Westerbottens regemente, af hvilket Norr- ochWesterbottens
Fältjägare-corpser nu äro bildade, innehåller Drottning Christinas Bref
den 16 April 1649 att allmogen, emot att till rikets tjenst upställa 1,056 soldater
samt gifva frihemman till 96 öfver- och underofficerare, skulle vara befriad från
utskrifning, och Kongl. Förordningen om knektehållet i Westerbotten den 31 Mars
1696, hvilken nu betraktas såsom ortens knektekontrakt, innefattar den försäkran
att vid afgång icke mera manskap till regementet, än nyssnämnda antal, skulle
fordras eller uttagas; men att rotehållarne dermed fritogos från deras personliga
pligt att försvara landet synes icke.

Uti de under Konung Carl XI:s tid afslutna kontrakten om ständigt knektehåll
inom Skaraborgs, Elfsborgs, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar och Wermlands
Län förekomma icke några försäkringar af ofvanberörda innehåll, och lika litet
ingå dylika i de under sednare tider samt till största delen efter det att den allmänna
värnepligten genom beväringslagen erhållit nuvarande form upgjorda kontrakten
om upsättandet af rotehålls-regementen och corpser i provinserna Skåne,
Bohuslän och Jemtland.

Ifrågavarande af Konung Carl XI gifna försäkringar om rotehållares befrielse
för all framtid från utskrifning, hvilka man velat anse innefatta befrielse äfven
från allmän värnepligt, finnas således icke vara meddelta för alla orter; och torde
det, på grund af hvad Komiterade i deras föregående berättelse utredt, vara tydligt,
att dessa försäkringar endast åsyftade, att rotehållaren, hans barn och folk
blefvo befriade från det tvång, de förut varit underkastade, att uttagas till regementenas
rekrytering och från de betydande kostnader för manskapets utrustning
m. m., som åtföljt utskrifningarne. Sådant kunde utan tvifvel med skäl införas i
knektekontrakten, såsom ock delvis skett; men ovilkorligen nödvändigt var det icke,
enär så beskaffad befrielse just utgjorde föremål för kontrakten och klart framträder
af bestämmelserna i desamma om soldats anskaffande och aflöning samt afgånget
manskaps ersättande. Den upfattning, att jemväl den allmänna värnepligten
eller den personliga skyldigheten att, när det behöfdes, man ur huset värna
landet, skulle varit afse dd, hvilar således på ett missförstånd. För att erhålla
exempel, kan man betrakta förhållandet med adeln. Detta stånd hade äfven ingått
på knektekontrakten och stod i alldeles samma ställning som allmogen eller
oadeliga jordägare. Adeln eller åtminstone de adeliga jordägarne borde alltså
hafva lika rätt till befrielse från allmän värnepligt, som allmogen och de oadeliga;
men den af Komiterade åberopade J0:de punkten af 17:13 års adeliga piivilegiei
stadgar uttryckligen, att alla, det vill på nämnda ställe säga alla adeliga husbönder,
deras barn och folk, skola, om nödtorften det kräfver, vara beredda att man
ur huset utgå till landets försvar. Ett sådant stadgande om allmän värnepligt för
adeln hade i privilegierna ej kunnat inflyta, om detsamma icke för alla .Rikets un

dersåter varit gällande lag, och att den allmänna värnepligten, när den behöfde
anlitas, borde sättas i verkställighet medelst utskrifning, befinnes af samma punkt
i nämnda privilegier, hvarest utskrifning hos allmogen för berörda fall särskilt om förmäles.

Roteringsbesväret är förenadt med ägande- och besittningsrätten till den
jordegendom, som dertill blifvit indelt. En hvar, som åtkommit jord med sådant
besvär, är alltså pligtig att detsamma vidkännas, och det kan icke förnekas att
värdet af jordegendom vid allt laga fång rättas efter de större eller mindre förmåner,
skatter och besvär, som vidlåda sådan egendom. Ägare af roterad jord
kan följaktligen icke anses genom roteringsbesvärets utgörande lida någon minskning
i det egendomsvärde, som honom med rätta tillkommer. Med egendomen
mottager han besväret; när han afyttrar den förra, gör han sig fri från det sednare
och har egendomens värde sig till godo.

Den allmänna värnepligten utgör deremot, såsom sagdt är, en rent personlig
skyldighet och åligger lika alla medborgare utan afseende på hvad egendom
de hafva eller om de hafva ingen. Huru mycket denna pligt än må utvidgas, så
medför alltså icke fullgörandet deraf, d. v. s. den föreskrifna krigstjensten, något
intrång i egendomsrätten, hvarföre ägare af roterad jord icke deraf lider särskilt
skada eller får sig pålagd särskilt tunga, som icke alla medborgare till fullo med
honom dela. Snarare skulle, om man ville taga i betraktande den omständighet,
att krigstjensten uptager den värnepligtiges tid samt icke tillåter honom arbeta i
det yrke, hvaraf han har sitt lifsuppehälle, det kunna anses, att uppoffringen i
det hänseendet vore mindre kännbar för jordägaren än för många andra medlemmar
af samhället. Han kan möjligen genom biträden få sin jord skött och deraf
draga inkomst, men den mindre handlanden, handtverkaren och daglönaren m. fl,,
livilka för att drifva sina särskilta yrken oundgängligen måste sjelfva göra arbetet,
blifva under värnepligtens fullgörande urståndsätta att förvärfva något åt sig och
de sina.

Det bör jemväl erinras, att rotehållarne redan erhållit lindringar i sitt ifrågavarande
besvär samt deribland den synnerligen betydande att befrias från rekryteringsskyldigheten
i krig.

Med hänsyn till dessa förhållanden hafva Komiterade, beträffande rotehållares
rätt gent emot öfriga samhällsklasser, hvilkas bördor tilltaga i samma mån
som rotehållarnes blifva minskade, för sin del icke kunnat finna, att, i sammanhang
med och beroende af frågan om ökad v är nesligt, någon lindring af roteringsbesväret
är af rättvisa, i detta begrepps egentliga mening, påkallad.

Man finner likväl, att frågan i sjelfva verket blott afser ordnandet af den
högre beskattning, som genom värnepligtens utsträckning kan blifva behöflig. Endast
för detta ändamål är utredningen af vigt; och då Komiterade, efter noggranna
undersökningar, kommit till nyäsnämnda slutsats, har det äfven varit deras pligt

att den uttala, lemnande gerna motbevisningen öppen för en hvar, som med stöd
af lagar och författningar kan sådan åstadkomma.

Men ämnet kan äfven betraktas utur en annan synpunkt än den stränga
rättvisans. En icke ringa del af den jordegendom, som är belagd med rotering,
tryckes af räntor, kronotionde m. fl. utlagor alltför hardt, och jordbruksnäringen,
hvars fortkomst för vårt land är af största vigt, behöfver lättnader för att till allmänt
gagn kunna vinna bättre och hastigare förkofran. Desto heldre bör den i
möjlig mån besparas tillökning i bördorna; och enär den utvidgning af allmänna
värnepligten, som för vårt försvarsväsende är nödvändig, icke kan äga rum utan
kostnader, af hvilka berörda näring äfven måste drabbas, hemställa Komiterade
af sådan anledning och såsom öfverensstämmande både med Statens bästa och billighet
emot de roteringsshyldiga att, i sammanhang med värnepligtens utsträckning,
den lindring i rotering sbesvär et, som möjligen kan beredas utan andra samhällsmedlemmars
oskäliga betungande, måtte blifva medgifven.

Då Komiterade sålunda äro af den åsigt att, om värnepligten ökas, lindring
i roteringsbesväret bör äga rum, tillhör det ock, enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga
updrag, Komiterade att upgöra förslag till sådan lindring. En förberedelse dertill
ligger redan uti den åtgärd till förenkling af rotehållarens förbindelser till soldaten,
hvilken Komiterade tillstyrkt och hvarpå Komiterade anse ett förslag af
ifrågavarande beskaffenhet lämpligast kunna grundas. I enlighet dermed borde
rotehållarens nämnda förbindelser blifva att bestå soldaten

l:o. bostad på rotens mark, der icke rotehållaren vore derifrån särskilt befriad,
och

2:o. lön.

Den förstnämnda af dessa förmåner, hvilken endast undantagsvis icke linnesvara
föreskrifven, är för indelningsverkets ändamål och bestånd af den väsendtliga
vigt, att någon eftergift i den delen icke bör ifrågakomma. Lindringen skulle således
bestå i minskning af lönen. Men någon sådan minskning låter icke förena
sig med bibehållandet af rotehållarens nuvarande skyldighet att ovilkorligen anskaffa
soldat, hvilken skyldighet förutsätter, att rotehållaren måste vara förbunden
att gifva den lön, som i hvarje särskilt ort möjligen kan behöfvas för att till tjensten
erhålla krigsduglig karl. En förändring i detta hänseende är således nödvändig
i så måtto, att, der rotehållaren icke förmår att emot en sålunda minskad
lön anskaffa soldat, staten mellankommer med sitt biträde. Men under förutsättning
af ett sådant biträde vore det möjligt att fastställa en bestämd lön, hvilken
rotehållaren borde lemna soldaten, och hvarvid den lindring i rotehållarens kostnader,
som ansåges böra medgifvas, kunde äga rum. Frågan blefve då på hvad
sätt denna lön tjenligast skulle bestämmas. Att bevilja en lika eftergift för alla
orter, eller att söka åstadkomma jemkning efter hvad man kunde anse vara olika
orters behof, skulle bibehålla ojenmheteu i roteringskostnaden emellan rikets sär -

skilta delar och sannolikt icke leda till belåtenhet, utom att giltiga grunder för
jemkning af nyssnämnda art skulle vara nästan omöjliga att finna. Men från den
utgångspunkt, att alla rotehållare i riket hafva lika skyldighet att till krigstjenst
upställa och hålla duglig karl, kommer man, såsom det vill synas Komiterade, till
det rigtiga slut, att rotehållarnes i alla orter utgift för fullgörandet af denna skyldighet
äfven borde bringas till så stor likhet, som möjligen kunde åstadkommas.
Detta syftemål skulle vinnas om soldatlönen fastställdes till ett lika belopp för hela
riket, hvilket belopp jemte bostad der sådan bör bestås, men med godtgörelse af
dess värde i de orter, der rotehållaren icke är förpligtad att lemna sådan förmån
utan i stället nu gifver högre lön, skulle komma att innefatta allt hvad som rotehållaren
behöfde till soldaten utgöra; och torde sådan lön helst böra utsättas i
spanmål med de vidare bestämmelser, som Komiterades ofvanstående förslag till
förenkling af rotehållarens förbindelser till soldaten visar. Der- soldat på dessa
vilkor icke kunde erhållas, borde Statsverket tillskjuta den kostnad, som kunde
dertill ytterligare behöfvas.

Den olägenhet, hvilken hittills åtföljt roteringen, att detta besvär i många
delar varit af oviss natur, så att kostnaden och upoffringen derför icke kunnat
med säkerhet beräknas, skulle genom nu föreslagna åtgärd hufvudsakligen försvinna,
och rotehållaren finna en bestämd gräns satt för den beskattning, som ligger i
nämnda besvär; och torde Komiterade, i ändamål att denna fördel bättre måtte
upnås, få tillstyrka, att rotehållarens nuvarande skyldigheter att bidraga till trossbodars
byggnad och underhåll, samt att bekosta soldatens sjukvård vid roten,
hvilka skyldigheter Komiterade ansett böra hänföras till rotehållarens förbindelser
till staten, måtte på samma gång uphöra. I afseende på trossbodars anskaffande
torde måhända förändring i allt fall blifva behöflig om arméen ökas genom värnepligtens
utsträckning, och kostnaden för soldatens sjukvård vid roten kunde tagas
i betraktande vid lönebestämmelsen samt soldaten sjelf vidkännas utgiften derför,
så framt annan utväg icke kunde beredas.

Redan derigenom att den lön till soldaten, hvilken rotehållaren borde vidkännas,
blefve fastställd till ett lika belopp för hela riket, och då det faller sig
tydligt, att sådan lön icke kunde sättas till högsta belopp af den roteringskostnad,
man nu finner utgå, utan måste rättas efter medelkostnaden, komme en gifven
lindring att upstå för de orter, der utgiften nu stiger högre, och om, såsom Komiterade
''''"tillstyrka, denna lön sattes under medelbeloppet, så kunde på detta sätt
största delen af de roteringsskyldige undfå all billig lättnad i deras besvär. I de
orter, der roteringskostnaden för det närvarande möjligen icke skulle upgå till
det utsatta lönebeloppet, kunde rotehållarne lemnas öppet att qvarstå vid deras
nuvarande skyldighet att utan biträde af staten anskaffa och löna soldat så länge
de ej ville ingå på att åtaga sig den bestämda lönen; men i den mån arbetspriserna
stiga och deraf följande högre kostnader för soldats legande och aflöning

upkomma, blefve det äfven dessa rotehållares fördel att antaga det fasta aflöningssättet
och statens biträde, när sådant i det fallet behöfdes. Ifrågaställda åtgärd
syftar alltså till allmän lindring för rotehållarne, om än minskning i kostnaden icke
genast skulle inträda för dem, som för det närvarande ej kunna anses synnerligen
betungade. Komiterades tanke har således varit, att med rotehållarne för hvart
regemente eller hvar corps, eller såsom knektekontrakten i säl skilta oitei äio gällande,
upgörelse borde ske om skyldigheten att till soldaten gifva bestämd lön,
men om dervid enskilta rotehållare skulle föredraga att vidblifva sin förra ställning,
tyckes äfven sådant kunna medgifvas.

För öfrigt kunna väl betänkligheter upställas om den kostnad, som genom
Statsverkets deltagande med rotehållarne i soldat-aflöningen skulle ådragas andra
samhällsmedlemmar, men man bör hysa förhoppning att genom ömsesidigt tillmötesgående
svårigheterna härvid, i betraktande af fäderneslandets behof af ett bättre
ordnadt försvarsväsende, skola blifva undanröjda.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt, få alltså Komiterade, derest utsträckning
af allmänna värnepligten ifrågakommer, i underdånighet föreslå:

att den lön, som rotehållaren skall bestå soldaten, mätte föi
hela riket fastställas till ett lika belopp under förut upgifna bestämmelser; (dt

denna lön icke må sättas högre än att någon allmännas c
lindring af rotering sbesvär et derigenom upkommer;
att i de orter, der rotehållaren är befriad från skyldighet att
åt soldaten anskaffa bostad, värdet deraf bör, till beredande af
Michel med rotehållares förbindelser i öfriga delar af landet,
soldaten godtgöras; och

att, der soldat på dessa vilkor icke kan erhållas, Statsverket må
tillskjuta den kostnad, som dertill ytterligare behöfves.

Till ledning vid fastställandet af omförmälta bestämda lön för soldaten,
torde de beräkningar kunna tjena, hvilka Komiterade företett ej mindie öfver 10-teringskostnaden, sådan den efter knektekontrakten befinnes, än äfven öfver hvad
i sådan kostnad, enligt erhållna, granskade och berigtigade upgifter nu kan anses
belöpa. Men då Komiterade icke äro i tillfälle att på sin ståndpunkt med behöflig
noggrannhet undersöka och bedöma alla de omständigheter, som härvid böra inverka,
hafva Komiterade icke tilltrott sig att upgifva det belopp, hvartill lönen kunde anses
höra utsättas, utan få Komiterade till Eders Kongl, Maj:ts nådiga pröfning hänskjuta
denna vigtiga angelägenhet.

Såsom Komiterade förut anmält, halva rotehållarne vid åtskilliga regementen
och corpser särskilta understöd af Staten dels såsom rotehjelp och dels till
soldatens aflöning, å hvithet, förhållande Eders Kongl. Maj:t vid förevarande frågas

behandling täcktes fästa nådig upmärksamhet för den händelse, att särskilta bestämmelser
med anledning deraf skulle anses erforderliga.

Uppå gifven anledning och derest allmän lindring i roteringsbesväret icke
skulle komma att äga rum, hafva Komiterade slutligen ansett sig böra hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t behagade taga i särskilt betraktande, huruvida icke, då voteringen
i provinsen Dalarne synes vara särdeles tryckande, rotehållarne i denna
landsort kunde vara i behof af lättnad i nämnda besvär.

För Komiterade, hvilka härmed afgifvit det yttrande och förslag, som förhållandet
med roteringen föranledt, återstår att företaga frågan om

B) Busthållsinrättningen.

Dervid förekommer, att särskilta omständigheter äro att. bemärka i afseende
på de rusthållsregementen och corpser, hvilka qvarstå såsom rytteri, och dem,
som afsuttit till infanteri; med hänsyn hvartill Komiterade anhålla att om dem i
skilj da afdelningar få utlåta sig.

l:o. Rusthållsregementen och corpser till häst.

Af de uplysningar, som Komiterade varit i tillfälle att meddela såväl vid den
historiska som vid den ekonomiska behandlingen af .frågan om rusthållsinrättningen
har man funnit den synnerliga olikhet, som äger rum emellan densamma och roteringen.
De grunder, hvilka genom knektekontrakten äro gifna för be döman- ~
det af rotehällarens skyldigheter, äro icke ätt tillgå i fråga om rusthållarens,
hvarföre ock ordnandet af den sistnämndes . åligganden visar större svårigheter.
Likasom rotehållaren befinner sig i rättsförhållande både till staten och soldaten,
så står äfven rusthållaren i förbindelser å ena sidan till staten och å den andra
till ryttaren. De förra af dessa förbindelser äro dock af vida större omfång än
rotehållarens, i det att rusthållaren åligger icke blott att såsom rotehållaren upställa
och aflöna krigsduglig karl, utan ock att förse denne med häst och full utrustning
såsom beväpnad ryttare. Men derför är rusthållaren af Staten godtgjord
medelst särskilta förmåner, hvilka icke äro rotehållaren tillagda.

De allmänna bestämmelserna om rusthåll arens förbindelser till staten, gifna
vid indelningsverkets ordnande af Konung Carl XI och sedermera lemnade oförändrade
samt endast vid tillämpningen mera utvecklade genom tillkomna författningar,
visa sig dock under nu inträdda tider och åsigter, då noga begränsningar
af rättigheter och skyldigheter blifvit allas fordran, lätt kunna leda till olägenheter
både för staten och för rusthållaren. Staten har nemligen rätt att af rusthållaren
kräfva allt hvad som behöfves för att ryttaren städse skall vara i fullt
krigsdugligt skick, väl beväpnad och utrustad; rusthållaren deremot finner sig med
svårighet i de upoffringar, som för detta ändamål kunna ifrågakomma, och glömmer
icke sällan, att de godtgörelser, hvilka Staten består, icke äro hans egendom.
För att i det hufvudsakliga undvika förvecklingar, som härigenom kunna upstå,
har fråga ofta varit å bane att anskaffning och underhåll af hvad som hörer till
karlens beklädnads-, bevärings-, remtygs- och utredningspersedlar samt till hästens
mundering kunde af Staten öfveidagas, emot att rusthållaren i stället erlade någon
viss årlig afgift. Men städse har man hittills funnit svårigheter mota genomförandet
af denna tanke. Komiterade föreställa sig likväl, att dessa svårigheter icke
skulle vara oöfvervinnerliga, och anse för sin del en uppgörelse emellan staten
och rusthållaren i nämnda syftning vara synnerligen önskvärd.

Hvad åter beträffar rusthållarens förbindelser till ryttaren, så hafva desamma,
ehuru beroende på fritt aftal, likasom rotehållarens till soldaten, under tidens lopp
kommit att omfatta ett stort antal ovissa prestationer, hvilkas förenklande vore äf
stor vigt för att inrättningen icke skall med obenägenhet anses.

Komiterade hemställa således i underdånighet

dels om beredande af den ''öfverenskommelse emellan Kronan
och rusthållarne, att Kronan öfvertag er anskaffning och underhåll
af beklädnads-, bevärings-, remtyg- och utredningspersedlar
för karlen samt hästens mundering emot viss årlig ersättning
af rusthållarne,

dels ock att de af Komiterade föreslagm bestämmelser till förenkling
af rotehållarnes förbindelser till soldaten äfven måtte i
tillämpliga delar komma rusthållaren till godo„

Dessa åtgärder afse likväl blott en, efter Komiterades mening, i allmänhet
lämplig reglering af rusthållarnes besvär, hvarföre Komiterade hafva att undersöka,
huruvida i sammanhang med och beroende af frågan om utsträckt allmän
värnepligt någon särskilt lindring i samma besvär må äga rum.

Likasom roteringen utgör rustningsskyldigheten, genom de af Konung Carl XI
vidtagna anordningar, ett realt besvär för jorden, hvilket med ägande och besittningsrätten
af dertill mdelt egendom är förenadt., Hvad Komiterade vid behandlingen
af frågan om roteringen yttrat om pligten för en hvar, som åtkommit jord med
sådant besvär, att detsamma vidkännas; huru den allmänna värnepligten deremot

är eu personlig skyldighet, som, utan allt afseende på egendomsförhållandet, lika
åligger alla medborgare; och slutligen huru, vid jemförelse ai den upoffring af tid
och arbete, som allmänna värnepligtens fullgörande kräfvér, ägare af jord kan
anses mindre betungad än många andra medlemmar af samhället; detta allt äger
tillämplighet äfven på rustningsskyldigheten, uti hvilken lindringar, såsom förut är
sagdt, dessutom blifvit beviljade. Dertill kommer att, efter den utredning, som
Komiterade verkställt, rusthållaren åtnjuter sådan ersättning för ryttarens utrustning
att kostnaden under vanliga förhållanden bör anses mera än godtgjord; och
skulle något enskilt rusthåll befinnas så svagt, att rustningen icke med dess bestånd
kan förenas, bör sådant blifva föremål för särskilt undersökning och hjelp.
Under så beskaffade omständigheter hafva Komiterade för sin del icke kunnat finno,,
att rusthållarne utur rättvisans synpunkt hafva anspråk på lindring i rustningshesväret
såsom en följd af värnepligtens utsträckning, men med hänsyn dertill, att
kostnaden för rustningsskyldigheten under krigstider kunde blifva svår att bära,
om större missöden skulle inträffa, anse Komiterade billigt att, derest utgifter föi
ökad värnepligt tillkomma, rustningskostnaden i krig blefve satt inom vissa gränser;
och få Komiterade för sådant ändamål hemställa:

att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke under fälttjenstgöring i krig ersättning borde gifvas åt
rusthållaren för den rustningskostnad, som öfver stiger de förmåner,
hvilka han för rustningens utgörande må anses åtnjuta.

2:o. Afsuttna Rusthållsregenienten och corpser.

I afseende på dessa regementen och corpser torde en likartad förenkling
af rusthållarens skyldigheter, som Komiterade ofvanföre tillstyrkt för rusthållsregementena
och corpserna till häst, böra åvägabringas; men som rusthållarne vid
de afsuttna regementena och corpserna hafva fördelen att vara befriade från anskaffning
och underhåll af häst och hästmundering emot en vakansafgift, som icke
på långt när motsvarar en så stor lättnad, hvarföre de ock på aftalen om regementenas
och corpsernas afsittning göra betydlig årlig vinst och statsmakterna
fästat upmärksamhet på detta missförhållande med syftemål att deruti göra rättelse;
få Komiterade underdånigst uttrycka den åsigt

att, äfven om ökad värnepligt inträder, någon lindring i dessa
rusthållares besvär, så länge omförmälta förhånande äger rum,
icke är af behofvet påkallad.

Fastän

!?3

Fastän åt Komiterade någon befattning med båtsmansroteringen och båtsmansrustningen
icke blifvit updragen, anse likväl Komiterade sig icke kunna underlåta
att fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga upmärksamhet derpå, att, om lindring,
såsom en följd af ökad värnepligt, kommer att heredas rotehållare och rusthållare
vid det indelta infanteriet och kavalleriet, billigheten synes fordra, att motsvarande
lindring äfven tillfaller båtsmanshåll.

,T> i

Afgifna reservationer bifogas underdånigst; och framhärda med djupaste
vördnad, nit och trohet,

Störmäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

i j-.rumiiUm innturA r>;k>i mbifhomiJ mmskäimMrj\ v; H h taibii! : j-h (bo

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåter

Rob. Montgoinery-Cederhielin. Ludvig af Ugglas. Carl von Otter.
E. Key. Sven Nilsson. Kgi Sven Ersson.

Reinhold Charpentier. J. A. Himnxelman. Gust. Lagerhjelm.

Stockholm den 27 Maj 1808.

Reservationer.

Af Friherre C. von Otter: I det betänkande, som Komiterade för utredning
af frågan om det på rote- och rusthållare hvilande besvär afgifvit, förekommer
följande underdåniga hemställan:

“att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
“icke under fälttjenstgöring i krig, ersättning borde gifvas åt
“rusthållaren för den rustningskostnad, som öfverstiger de för“måner,
hvilka han för rustningens utgörande må anses åt“njuta“,

och då jag i likhet med Herr Ryttmästaren Lagerhjelm icke kunnat instämma i
detta förslag, enär det,

a) rubbar den grund, på hvilken rustningsskyldigheten hvilar och förändrar rusthållarens
ställning till Kronan;

b) af Konung Carl XI:s Bref den 10 December 1690 synes, att ersättning af för''
bister under krig blifvit godtgjord redan vid indelningen, på så sätt, att rust hållen

blifvit tilldelta högre räntor, än som motsvaras af kostnaden för rust -

ningens uprätthållande under fredstid;

c) i sin tillämpning, på ett högst orättvist sätt fördelar rustningsskyldigheten, då
ersättningen, på sätt Komiterade föreslagit, i de flesta fall komme de bästa
rusthållen till godo; och

d) blir omöjligt att samvetsgrannt bestämma verkliga värdet, af de “förmåner"
rusthållare åtnjuta eller .flen för hvarje nummer, under krig, utgående rustningskostnad,

får jag förena mig i den reservation emot denna hemställan, bemälte Herr Ryttmästare
i underdånighet afgifvit.

.mm

liiiuri

nii

Carl

von Otter.

Af Herr E. Key: Då Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens underdåniga
skrifvelse af den 18 Maj 1867; hvaruti anhålles: “att, då för ett fullständigt ordnande af
rikets försvarsväsende en väsentligt utsträckt allmän vämepligt utan tvifvel vore, af
behofvet påkallad, men möjligen icke kunde genomföras med bibehållande af indelningsverket
i dess nuvarande, form, Kongl. Majct täcktes låta utreda och, vid upgörande
af nådigt förslag till arméens organisation, taga i öfvervägande om och på hvad
vilkor det;nu på rote- och rusthållare hvilande besvär må kunna lindras eller ock
aflösa! samt jemväl på öfriga samhällsklasser fördelas/1 i nåder''kallat och förordnat
undertecknad jemte öfrige utsedde Komiterade att med chefen ,för Landtförsvars-departementet
och under hans ledning “rådpläga rörande af Riksdagen gjorda
framställning, om lindring i det nu på rote- och rusthållare hvilande besvär,; samt
att förslag till sådan lindring upgöra,“ men dä en sålunda åsyftad lindring, i sammanhang''med
en. väsentligt utsträckt allmän värnepligt, icke torde blifva verkställbar
med mindre en billig fördelning af bördan äfven på öfrige samhällsklasser eger
rum, i mån af dessesantal och, inkomster, så hade efter undertecknads förmening,
på grund såväl af Kongl. Majits skrifvelse,: ,sorn äfven af Riksdagens derom gjorda
hemställan, Komiterade åt denna vigtiga del af frågan bort egna en större upmärksamhet
än det jemförelsevis flygtiga omnämnande deraf som skett.

Det torde nemligen vara. skäl att erinra sig, det Rikets Ständer, i skrifvelse
den 28 April 1810, med åberopande af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets,
Betänkande den 11 April samma år, vid erbjudandet till Kong!. Maj:t att, när landets''
säkerhet det fordrade, uttaga 50,000 man förstärkningsmanskap, fästade det
uttryckliga vilkor, att all öroterad jord af hvad namn och beskaffenhet den vara
må, de boställen endast undantagne. som af i tjenst varande militärer innehafves,
skulle kännas skyldig att i krig upsätta manskap lika med den öfriga jorden. Vidare
är bevillning efter 3:dje Artikeln för frälse egendom allt för ringa att kunna
anses utgöra vederlag för den fordna rusttjensten, mot hvars upfyllande desse
egendomar erhöllo sin frälserätt- Den erlägges dessutom icke för säterier i de
s. k. conqueterade provinserna, oaktadt säterierna derstädes, .äro skyldiga till effektif
rusttjenst, likaväl som frälsehemmanen i Sverges gamla provinser, hvilkas rusttjenstskyldighet
de jure aldrig uphört. Bevillning för frälseegendom bestämdes
1747, att utgå med lOf öre s:mt för hvarje rusttjenstmark, icke enligt Komiterades
förmeöing såsom eu ersättning för rusttjensten, hvilket antagande är aldeles origtigt,
utan såsom en grundskatt, antingen rusttjensten upsattes eller icke. Detta
ådagalägges; fullständigt genom Bevillnings-förordningen af den 14 December 1747
§'' 2, som innehåller: “Ridderskapet. och Adeln samt alle andre, som besitta frälseegendom,
betala, efter ingifne och riktig befunne rusttjenstlängd och Jordebok i
thet län, ther samme Egendom är belägen uti Sverige och Finland, Tijo och två
tredjedels öre silfvermynt för hvar Rus.tningsmark och thet utan åtskilnad af hvem
Frälsehemman innehafves samt om therför rustas eller icke.11 Sedermera har denna

rusttjenst^evillning, eller, såsom den rättare bör heta, bevillning för fräiseégendomar,
till sitt belopp undergått åtskilliga förändringar fram och tillbaka. Den utgör
enligt nu gällande Bevillnings-förördning 30 öre Runt för hvarje rusttjenstmark, och
minskas till hälften, då rustning upsättes. Såväl härutaf, som då under tiden inträffat
att Ridderskapet och Adeln afsagt sig rättighet att ensamme besitta säterier,
och dessa egendomars frihet grundade sig på den tjenst desammas egare
voro skyldiga att utgöra, samt beviljades såsom ett särskildt privilegium åt adeln,
synes med allt skäl kunna ifrågasättas: huruvida fortfarandet af denna frihet är
fullt rättvis, och huruvida icke äfven dylik privilegierad jord, om icke till lika belopp
med annan fastighet, åtminstone i någon större proportion än hittills, bör deltaga
i kosthaderna för vårt försvarsväsen, särdeles som hvarje Svensk man efter
1810 är berättigad att förvärfva Och besitta fast egendom af hvad natur som helst,
och adeln dessutom numera helt och hållet uphört att framför ändra samhällsklasser
anses skyldig till krigstjenst.

När fördenskull Komiterade, efter att hafva redogjort för upkomsten och
utvecklingen af adliga rusttjensten, i den historiska utredningen affärdar ofvan omförmälda
förhållande med följande yttrande: “sedermera har från år 1747 rusttjensten
fått ersättas genom viss bevillningsafgift för hvarje rusttjenstmark, hvilken
afgift utgår så länge rustningen icke upsättes. Stadgandet qvarstår ännu i Bevillnings-förordningen
den 5 October 1866, men då äfiöningen för befälet, hvilken Kronan
bestått, numera är indragen och truppen icke funnits till på mer än 100 år,
torde kunna antagas att sådan upsättning icke vidare kommer att ega ruin. Frälserustningen
är således att betrakta såsom en i sjelfva verket försvunnen institution
utan vidare betydelse för den nuvarande krigsförfattningen," så nödgas jag,
på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, såväl mot detta summariska, förfaringssätt,
som äfven mot de slutsatser derur kunna ledas, först och främst nedlägga min
reservation.

Äfven Bergslagerna synas böra, mot afskaffande af tackjernstiondet, roteras,
eller på annat sätt bidraga till försvarsväsendet i likhet med öfrig Svensk jord.

Städernas bidrag till indelningsverkets underhåll kunna icke heller anses stå
i något 1’igtigt förhållande till det ofri gä landets.

Enligt Grill (Statistiskt sammandrag af Svenska indelningsverket) består det
indelta eller berustade båtsmanshållet sedan omkring år 1684 af 2,301 rusthållsnummer,
och det roterade båtsmanshållet af 3,351 rotar, förlagda de förre i Blekinge
län och Södra Möre härad af Kalmar län, och de sednare i Sveriges nästan samtliga
kustprovinser jemte öarne Gottland och Öland. Båtsmännens antal utgjorde
för städerna och Visingsö vid slutet af 1600-talet 1769, men hvaraf 892'' i fred och
877 man fördubbling i krig. Städerna befriades från skyldighet att hålla båtsmän
i fred redan 1748 mot erläggande af vakans-afgifter. Dessa, nu 885 stycken, äro
(enligt samme författare) sedan 1839, fördelade på samtliga städer och köpingar i

riket, efter beräkning i medeltal för åren 1827-—1831 af sammanlagda bevillningen
för borgerlig näring, oroterad stadsjord, som icke är uplåten åt stadens civile embetsman
eller åt: presterskapet m. .fl. samt för hus och tomter. För den öfriga
eller privilegierade jorden skola städerna i krig utgöra extra rotering. När städerna
sålunda erlägga vakans-afgift för allenast 885 båtsmän, under det landet är
berustadt och roterad t med tillhopa 5,652 båtsmän, samt derutöfver onereradtmed
3,505 nummer för berustadt, 200 d:o för roteradt, samt 3,000 d:o för afsuttet kavalleri,
och 20,176 nummer för roteradt infanteri, summa 32,533 nummer, så synes
detta icke innebära någon billig proportion.

Såsom särskilta missförhållanden torde böra anföras, att Blekinge län, med
en folkmängd utgörande omkring § af Stockholms stads, har 1,500 båtsmän när
Stockholm har 437. Södra Möre härad, med icke fullt samma folkmängd som Göteborg
har 801 båtsmän, när Göteborg har 80 f, hvarvid derjemte bör märkas, såsom
Komiterade jemväl omförmält, att samma stad fortfarande, och alltsedan Gustaf II
Adolfs tid, haft sig tilldelade 44 man indelta i Säfvedahls härad att bestrida stadsvakten
derstädes.

Vid fråga om lindringar i rust- och rotehållares besvär synes fördenskull
båtsmans- rust- och rotering en icke hafva bort förbigås på sätt som skett i Komiterades
utlåtande. Då jag emellertid härutinnan icke varit af samma mening som
Komitéens majoritet, men min åsigt synes hafva stöd af sednaste Riksdags begäran
om en utredning äfven af båtsmans- rust- och rotehållet, antagligen uttalad till
följe af under hand erhållen kunskap Om Komitéens undanskjutande af denna fråga,
så får jag, mot förbigåendet af en så väsentligen i indelningsverket integrerande del,
■som den här ifrågavarande, äfvensom i (ifrigt mot Komitéens uraktlåtenhet att till
behandling uptaga hela den del af dess uppdrag, rörande lindring af rust- och rotehållares
besvär i sammanhang med enntsträckt värncpligt, som innehålles i frågan
om en fördelning af indelningsverkets bördor äfven på öfriga samhällsklåsser,
reservera mig.

■ Sedan jag nu anfört de delar, rörande sj elfva omfattningen af Komitéens arbete,
om hvilkas uteslutning jag icke kunnat förena mig med majoriteten, öfvergår
jag till granskning af Komité-betänkandet, och möter då genast en af grundvalarne
för detsamma, hvarigenom, då denna efter mitt förmenande är origtig, den
derå uppförda byggnaden blifvit skef. Komiterade säga nemligen att de “för sin
deli icke kunnat finna att, i sammanhang med och beroende af frågan om ökad värdi
pligt. någon lindring af rotering sbesvär et är af rättvisa i detta begrepps egentliga
mening påkallcuV. Visserligen hemställa Komiterade straxt derefter: “såsom öfverensstämmande
både med skitens bästa och billighet mot de roteringsskyldige att, i
sammanhang med värnepligtens utsträckning, den lindring i rotering sbesvär et, som
möjligen kan beredas utan andra samhällsmedlemmars oskäliga betungande, måtte
blifva inedgifvenu, men dervid kan först och främst frågas: hvad oskäligt betungande
vill säga, och hvad detta medgifvande rörande andra samhällsklassers bi -

drag innebär,jemfördt med Komitéens annorstädes i betänkandet härom uttalade
åsigt?: Dernäst bör anmärkas, att den af Komitéen uppdragna här ofvan anförda
distinktion mellan rättvisa och billighet i dessa begrepps “egentliga mening1''är alltför
hårdragen,: då hvad som till sin grund är billigt äfven måste vara rättvist.
De motiveringar, som föregå ofvannämnda slutsatser, hafva derjemte en viss otur
att motsäga och uphäfva hvarandra, sålunda att, om endera af dem är rigtig, måste
den. andra vara falsk.

Till stöd för sin åsigt, att någon lindring af roteringsbesväret icke. skulle
vara af rättvisa påkallad, förmena Komiterade att öfriga samhällsklassers “bördor
tilltaga i samma man som rotehållarnes blifva minskade?, men såsom Mllighetsskäl
till, lindring i roteringsbesväret erkänna Komiterade, att “en icke'' ringa del af
den jordegendom; som är belagd med rotering, tryckes af räntor, kronotionde med
flera utlagor alltför hårdt“.

Så vidt jag kan fatta, äro dessa yttranden hvarandra motsägande, icke blott
deri att rotehållares besvär skulle blifva “minskade“ i sammanhang med en utsträckt
allmän värnepligt, utan äfven deri att en lindring i deras bördor “icke antages
vara af någon rättvisa påkallad", på samma gång “en icke ringa del“ af
iiotehållarne erkännes■ vara “alltför hardt tryckt", så att billigheten krafvel’ en lindring
vid frågan om ytterligare utsträckt värnepligt. Visserligen söka Komiterade
att, så godt sig gorå. låter, sammanknyta dessa oförenliga satser, då de antyda attväMentliga
lindringar under tidernas lopp kommit roteringsskyldige till godo, och
deribland serskilt betonat befrielsen från rekryteringsskyldighet i krig, Till den
vigtiga frågan om denna och öfriga förut medgifna s. k. lindringar återkommer jag
här längre fram utförligare, och inskränker mig nu allenast till att bemöta ett annat
af Komiterades försök att bortdedueera den mera ohandterliga rättvisan,
hvilket bevisningsförsök, om det skulle finnas ega bindande kraft, otvifvelaktigt
medförde såsom resultat, att äfven den medgifna billigheten skulle stryka med, och
i grunden förvandla hvarje lindring i indelningsverkets skattegärder till en åtgärd
icke :af rättvisa, icke ens af billighet, utan af nåd mot dessa rust- och rotehållare,
hvilka sålunda blefve lagligen reducerade till att tacka och taga emot äfven det
ringaste, som erbjödes dem i utbyte mot det större man af dem fordrade, förutsatt
att de dermed låta sig nöja.

Efter att hafva anfört, hurusom den allmänna värnepligten utgör en rent
personlig skyldighet, som åligger lika alla medborgare, utan afseende på hvad
egendom de hafva eller om de hafva ingen, och att sålunda ägare af roterad jord
icke deraf lider,serskilt skada eller får sig pålagd serskilt tunga, som icke alla
medborgare till fullo med honom dela, säga Komiterade nemligen: “Snarare skulle,
om man vill taga i betraktande den omständigheten att krigstjensten uptager den
Värnepligtiges tid samt icke tillåter honom arbeta i det yrke, hvaraf han har sitt
lifsuppehälle, det kunna anses, att uppoffringen i det hänseendet vore mindre känn -

bar för jordägaren än för många andra medlemmar af samhället. Han kan möjligen
genom biträde få sin jord skött och deraf draga inkomst, men den mindre
handlanden, handtverkaren och daglönaren med flere, hvilka för att drifva sina
serskilta yrken oundgängligen måste sj elfva göra arbetet, blifva under värnepbgtens:
fullgörande urståndsatte att förvärfva något åt sig och de sina“.

Kan det vara Komiteradés verkliga mening att desse roteringsskyldige snarare
äro godsegare än arbetare, så utvisar den i sanning en oförklarlig obekantskap
om förhållandet. Månne ej det vida öfvervägande antalet äf rotehållare lefva,
lika väl som den mindre handlanden, handtverkaren- och daglönaren, i egentlig
mening af sina händers arbete; och skulle icke äfven desse tusentals smärre jordbrukare,
lika mycket som öfriga samhällsmedlemmar, genom frånvaron urståndsättas
att förvärfva något åt sig och de sina? Vidare gendrifvande af detta märkliga
yttrande torde icke behöfvas. En vederläggning åstädkommes, synes mig,, endast
genom att, såsom här skett, framhålla det till opartiskt skärskådande.

Fast öfvertygad som jag är att både rättvisa och billighet kräfva en lindring
uti indelningsverkets på jorden hvilande bördor, så framt en utsträckt allmän värnepligt
skall tillämpas — och att den bör det, derom torde icke mer än en tanke
råda hos hvarje vän af fosterlandets frihet och sjelfbestånd — vill jag i min mån
söka ådagalägga rättvisan af en dylik fordran på lindring, och hoppas att kunna
fullgöra detta med stöd af lagar och författningar, samt genom en granskning af
vårt försvarsväsendes historiska utveckling; ehuru jag icke anser nödigt att för sådant
ändamål återgå ända till hedenhös. Mera och tillräckligt talande fakta ligga
vår tid närmare.

Afgörande för hvilkendera åsigten, majoritetens eller min, är den rigtiga
skulle utan tvifvel blifva, om det kunde lyckas att från min ståndpunkt belysa dels
frågan om de s. k. utskrifningarne, deras omfattning och tillämpning, dels de förhållanden
under och genom hvilka Carl XI:s indelningsverk kom till stånd, med de
ömsesidiga förpligtelser statsmakterna emellan som af detsamma blef en följd;

I utskrifningarne från och med Gustaf I, i Carl XI:s indelningsverk, och i
beväringsinrättningen 1812, ligger tvistens såväl legala som historiska kärna. Hvad
som föregått dessa utskrifningar äger egentligen blott ett kulturhistoriskt intresse,
utom beträffande rusttjensten, hvad som utöfver indelningsverket egt rum utgör
frivilliga åtaganden af folket eller maktmissbruk af Regeringäime,

Under tider af utomordentliga behof, såsom Carl XII:s, hafva också utomordentliga
åtgärder måst vidtagas. Detta är tydligt, äfvensom att, när man genomgår
riksdagars och mötens beslut i förflutna århundraden, många åtaganden kunna
upletas, som utvisa att i nödens stund gjorts vida mer än man lagligen varit förbunden
till; men att af dylika medgifvanden söka härleda stadigvarande förpligtelser
och lagliga prejudikat torde vara något vågadt. “Inter arma silent legesl<: säger
ordspråket, och antyder dermed äfven att “nöden har ingen lag“; en erfarenhet

som förflutna tiders händelser alltför ofta bekräftat, och derföre aldrig borde kunna
förgätas.

Hvad nu först och främst beträffar utskrifningarne, förmena Komiterade att
dessa, egde rum egentligen vid sidan af den allmänna värnepligten och landstormen,
samt till bibehållande af stående regementen och det ordinarie krigsfolket.
Att dessa utskrifningar, vare sig de utgingo efter hufvudtalet eller gärdatalet, voro
uttryck för och en tillämpning af den allmänna värnepligten, är emellertid otvifvelaktigt.
I)et. var farans storlek, under Wasaättens alla yttre och inre strider, som
bestämde behofvet. af folk, och gjorde utskrifningarne till en större eller mindre delegation
af den allmänna värnepligten. Några bestämda och framför allt konseqventa lagar
för dessa utskrifningar hafva icke ens Komiterade med all omsorg lyckats att.upleta.
Deremot finnes det godt om motsägande, till sitt innehåll hvarandra uphäfvande beslut.
Herrsklystna och krigiska konungar, en sjelfsvåldig och mäktig adel, ett oroligt och
utåt riktadt folk, tidernas seder och vildhet, föranledde oupphörliga krig. Ömsom
lyckliga, ömsom olyckliga, medförde de alltid behof af mera manskap. Föreställningar
småningom stegrade till befallningar, och befallningar åter nedstämda till
föreställningar omvexla härunder. I den mån behofven ökades, måste man begära
mera. När dessa bördor blefvo för tunga eller för ofta återkommande, utbyttes
och minskades det förut beviljade mot nya åtaganden, och försäkringar afgåfvos
om framtida ersättningar, eller att inga godtyckligheter hädanefter vidare skulle
äga rum; allt genom aftal och överenskommelser mellan Konung och folk, ibland
på allmänna riksdagar, stundom på provinsmöten, hvilka sednare ännu på 1650:talet
ofta förekomma, — men inga aftal hvai’ken under Wasaätten eller det Pfaltziska
huset antogo, utom Carl Xis indelningsverk, så att säga grundlags natur. De tätt,
ofta årligen återkommande riksdagarne, hvartill ända intill våra dagar icke något
motstycke kan upletas, visa äfvenledes mer än väl behofvet för styrelsen att begära,
och rättigheten för folket, äfvensom bruket, att serskilt och blott för tillfället
bevilja.

Allt detta är sanningar, som icke på långt när till deras fulla kraft och betydelse
framgå ur Ivomiterades historiska utredning, hvilken, med dess förtjenstfulla
utförlighet, antyder en nog ensidigt utsträckt omsorg att tillhopaleta såväl bestämda
och beständiga,, som ovissa och tillfälliga åtaganden, för att ur dem härleda
skyldigheter, utan att å andra sidan de rättigheter och förbehåll,, uttryckliga
eller underförstådda, hvaremot dessa skyldigheter åtogos, blifvit lika bjert framh
ållna.

Således finner man i Gustaf II Adolfs Konungaförsäkran (Stjernman: “Alla
Riksdagars och Mötens Besluth“ Del. I, pag. 655) uttryckligen: “Wij wele icke
heller läte någre På- eller Förbudh uthgå eller Ordningar göra, som menige Rijket
angår, det ware sigh anten medh Krijgzhjelper, Gärder, Tuller eller Wäxler
eller andre Pålagor sampt och Uthskriffningar til rijkzens värn och försvar uthan

rijkzens

rijkzeQs Råd?, wetskap och Rådh och theras samtycke som wederbör". Deremot
fiuiier man att envåldskonungen Carl XI i Kongl. Brefvet den 9 April 1692 (enligt
Wijkander: “Öfversigt af Svenska Krigsförfattningeus historiska utveckling", -pag.
,222) erinrar allmogen i Österbotten, att han kan låta utskrifning verkställa: “så
ofta och så. snart vi det till vår tjenst nödigt finna och oss behagar", uppenbarligen
dermed icke afseende allenast “regementenas kompletterande."

Komiterade anföra riksdagsbeslutet i Westerås 1544 såsom bevis att Ständerna,
genom den då för första, gången beslutade utskrifningen, icke blott erkändeL"den
gällande kraften af Landslagens föreskrift om allmän skyldighet, ätt, då nöden fordrade,
gå man ur huset till landets försvär, utan de bestämde ock huruledes deb
krigsstyrka, hvilken förutsattes skola finnas till bruk under vanliga förhållanden,
borde vid afgång af manskap som hastigt behöfde ersättas, göras fulltalig genom
utskrifning.- iGrunden för införandet af en stående inhemsk krigshär kan anses härmed
hafva blifvit lagd.1-

Jag för min del kan icke inse, att af sagde riksdagsbeslut; som återfinnes
hos Stjernman I Del. pag. 1.87 kan dragas alla de slutsatser Komiterade derur härleda.
Hvad förordnandet angående derstädes omnämnde “krijgzfolk" beträffar,
som man beslöt att “inregistrera", så afses sannolikast härmed de värfvade trupperna,
då riksdagsbeslutet derom ordagrannt innehåller: “Sammaledes vardt ock
för gott anseedt åt Hans Kon. Maj it skulle låta inregistrera alt thet, Krijgzfolck,
som i then förledne tijdh, uthi .Hans Kon. Majrtzs tiänst antäget war, på thet Hans
Kon. Maj:t mötte :veta nödtorffteligen och i tijdh (liwar nöden kraffde) förstärckia
och.ytterligare bemanna samma antal folck".

Vidare heter det: “Thet bleff ock så beslutedt, åt liwar så skedde, thet
fienderna bleffwe. alt. för mächtige, och ther uthaffi ett nederlagh eller affbreck skedde,
thet. man tå hasteligen åter föpvviste åt förstärckia sigh medh folck igen, Skulle
liwar fempte man aff Småland, och aff tlie andra Landzendar liwar siette man,
vvara färdigh wederreeda, men i högsta nödh skulle hvar man vara beredd til åt
fölia, förhjelpandes att affwäria alt. fiendteligit öfwerwåld och betryck."

Jag har uppehållit mig vid detta riksdagsbeslut utförligare, och citerat de
ställen Komiterade, oaktadt den vigt de vid dem synas fästa, blott berättelsevis
anfört, emedan den förevarande tvistefrågan och Komiterades sätt, att draga slutsatser
häraf i viss mån belyses. Att här icke var i fråga, såsom Komiterade förebära,
. om ett högtidligt erkännande af “Landslagens föreskrift rörande allmän skyldighet
att då nöden fordrade gå man ur huset" blir tydligt, då man genomläser
sagde riksdagsbeslut. Landslagen omnämnes icke på något enda ställe derstädes,
utan det är helt enkelt en Sjelfbe,varelsens lag som är i fråga, samt dessutom
icke tillämpad för allmänna och normala tidsförhållanden, utan beräknad på
stridigheterna särskilt med Danmark. Detta framgår påtagligt deraf, att Småland,

gränsprovinsen, den i första hand och mest hotade, skulle upställa hvar femte man
till försvar och de öfriga landsändarne blott hvar sjette. Så olika kan man läsa
historien!

1602 års utskrifning, enligt beslutet vid riksdagen i Björneborg (Stjernman
Del- I, pag. 514), omfattade “hvarje tijo mans person ifrån 15 ok til50åhr“. 1627
års riksdagsbeslut innehåller: “weelom en allmänna skrifning respective tillstädia
och undergå" af likaledes hvar tionde man (Stjernman Del. I, pag. 788). Isamma
riksdags biafskedh (Stjernman Del. I, pag. 797) “hafwa Rijkzens Ständer sigh rnedh
then menige Allmoghen så förenat, åt the wele för thenne gången (således ett tillfälligt
medgifvande) een allmen uthskrifning respective tilstädia och undergå, uthi
hwilken hwar tijonde man som hittes, så på Chrone som Skatt, så på Frälse som
Ofrälse, hoos Andelighe och Werdzlige, Borgare så väl som Bönder til Krijgzman
uthnämbnes må“; föga Sannolikt blott till regementenas “uppfyllande", men deremot,
såsom af hela skriften otvetydigt framgår, vilkorligt beviljadt, dä sagde biafsked
uptager ej mindre än sex punkter rörande af allmogen framställda besvär, hvaruti
öfverklagade förhållanden blifva rättade och afhjelpte. Detta är öfverhufvud händelsen
vid de tillfällen, då Regeringen var satt i nödvändighet att begära, och allmogen
i nödvändighet att bevilja. I sammanhang med dylika åtaganden finner
man som oftast rättelser i förutvarande missbruk af allmogen påyrkade, och i sammanhang
med nya utskrifningar och gärder beslutade.

Uti Upsala riksdagsbeslut år 1675 (Stjernman Del. II, pag. 1,723) förklara
Ständerna att de, på grund af den berättelse, som Kongl. Maj:t täckts göra låta,
bevilja en utskrifning för det följande året 1676, •— äfvensom att “ändock wij på
alle sijdor, så af the förflutne hårde åhren som andre näringzmedels förminskande,
känne oss noghsampt besvärade; hafwe wij iijkväl sådant för thenne gången icke
welat ansee, uthan till närvarande krijgz uthförande och medh wilkor åt sådant
till intet annat bruuk användes må;“ — hvarefter följer upräknande af de åtaganden,
som göras till krigsfolkets underhåll och krigets fortsättande. Såväl detta som det
af Komiterade anförda riksdagsbeslutet af 1683 innehåller, att Rikets Ständer både
“Lijf och Blodh och all wår förmögenhet wele och skole hafwa osparde," vid hvilket
uttryck Komiterade lägga vigt, förmenande det vara ett bevis att åtagandet af
indelningsverket icke ansågs vara liktydigt med och innebära ett lagligt fullgörande
af den allmänna värnepligten. Denna försäkran, endast ett uttryckssätt för ett
allmänt begrepp, betyder dock i dessa riksdagsbeslut, ur rättslig synpunkt, föga
mer än det äfven i våra dagar så ofta hörda uttrycket, att “offra lif och blod för
Sveriges ära“. Ur fosterlandskärlekens har det visserligen varit och skall alltjemt
förblifva — låtorn oss hoppas det — allvarligt gällande; emellertid är, det här
icke fråga om sinnelag utan om faktisk lag.

Utskrifningar beviljades och skedde enligt Stjernman åren 1624, 25, 27, 29,
31, 32, 34, 38, 40 efter mantalet, åren 1642, 43, 44, 47, 49, 50, 52, 55, 57, 60, 64,

1668, 72, 75, 78,80,83, dels efter mantalet (folkmängd) dels efter gårdatalet.*) Mantalet
har i sednare tider fått en annan betydelse än den gamla öfverallt i riksdagsbesluten
inlagda, men Wijkander erinrar huru orden "mantalspenningar“, “mantalsskrifning11
m. fl. ännu i dag påminna om dess äldre betydelse al “mannatal".
Detta låg alltid till grund för utskrifningen då mera folk behöfdes.

Frosterus yttrar härom: (“Inledning till Svenska Krigslagfarenheten“, Del. I,
pag. 61) “Dels efter hufvudtalet, dels ock efter hemmantalen hafva utskrifningar
blifvit anstälte. Det förra sättet, såsom mest ödande, bruktes i synnerhet vid stor
afgång; det sednare, som mindre tryckande, var vanligast. I begge händelserna
var likväl den skilnaden, att af Skatte och Krono utgjordes dubbelt antal emot
Frälset, utom det, att alle de, som lågo inom fredsmil®!!, voro undantagne. Denna
skilnad var dock ej beständig, utan efter Adelns eget begifvande ändring underkastad,
så'' att, då en Knekt al hvar tionde på Krono- och Skattehemman utskrefä,
skedde det stundom af hvar femtonde på Frälset". Samme författare tillägger
pag. 68: “Hvilka som bort undergå utskrifning har på olika tider varit mycket
olika, emedan det på Ständernas behag ankommit, att efter omständigheterna derom
förordna, hvarefter utskrifningen sedermera verkställdes. Häraf har händt, att
Adelns rå- och rörs-hemman stundom varit undantagne, stundom icke. Ibland
hafva Lands-Presterna för sina Hemman haft frihet, men icke så vid andra tillfällen,
hälst vi finne, att de som haft öfver tre legodrängar, måst låtit dem roteras,
då Härads-Prosten tillkommit att pröfva, hvilken af dem bort uttagas. Under
tiden hafva de hållit häst och karl för Prestegäldet, då de större Pastorater, utom
det, hvad de sjelfve bort utgöra, äfven varit förbundne att understödja de mindre.
Kunde Presten ej skaffa dugelig karl, har han i stället fått erlägga penningar. På
samma sätt hafva Städerna varit utskrifning underkastade, så att ej allenast öfverflödige
Borgaredrängar, utan ock Lands-Köpmän och Vederlags-svenner, varit till
utkrifning förfallne; hvilket sedermera ändrades, då Städerna påtogo sig att i stället
anskaffa Båtsmän.1.*

Har det lyckats mig att i det ofvan anförda ådagalägga, att dessa utskrifningar
varit i rättsligt hänseende frivilliga och tillfälliga fullgöranden af den allmänna
värnepligten, om än i praktiken ständigt återkommande och nödtvungna,
återstår att öfvergå till Carl XI:s indelningsverk, eller som det kallas: “det vissa
och ständiga knektehållets11 uprättande; innebärande i sjelfva ordalagen en bekräftelse
af den åsigt jag om de s. k. utskrifningarnes natur vågat hysa.

Småningom hade med krigskonstens utveckling under trettioåriga kriget,
revolutionen i England och Ludvig XIV:s stora krig, fördelen af icke värfvade .

*) Men för sistnämnde år, då indelningsverket redan var inrättadt, omfattade utskrifningame
endast de län, med hvilka icke några kontrakt voro ingångne. Detta synes tydligt
af 22:dra punkten i 1683 års riksdagsbeslut. (Stjernman Del. III. pag. 1931.)

stående arméer alltmer blifvit en trosartikel. Envåldskonungen Carl XI insåg nogsamt
den ökade styrka Regenten deraf kunde hemta, under det att Svenska folket
genom de ständiga föregående krigen mer och mer kände behofvet af försvarsväsendets
öfverflyttande från godtycket till lagarnes område, så att dess personliga
börda blef till sin omfattning bestämdt begränsad. Detta gaf uphof åt
indelningsverket.

De s. k. knektekontrakten blefvo frivilliga öfverenskommelser, up rättademellan
Kronan å ena sidan och hvarje provins särskilt å den andra. Icke ens
den myndige Carl XI ifrågasatte något annat, hvadan de provinser, som icke derpå
ingingo, endast småningom, dels med godo och dels genom fortfarande fordringar
på utskrifningar, förmåddes att ingå kontrakt, Han afgaf, vid upgörelse om
dessa, de kraftigaste försäkringar att den sålunda roterade och berustade jorden
skrdle befrias från annan tunga med försvaret. Uti kontrakten om Första Lifgrenadier-,
Skaraborgs-, Dal-, Elfsborgs, m. fl. regementen stadgas frihet för
utskrifning, värfning, våldgästning m. m. I kontraktet med Södermanland heter
det t. ex.: “allt förthy gifves dem deremot, uppå Kongl. Majrts vägnar, härmed
den fullkomliga försäkring, ätt, så länge på deras sida intet fel förspörjes, det som
utlofvädt är att efterkomma, de, deras barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur
och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas,’
för ulskrifningår, och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva hunna,
samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider, vara
alldeles qvitto och befriade; dock att . inga underslef, androm till förfång,..härvid
föröfvaS med en hop onödigt folks understickande och antagande på gårdarne.“
Detta synes vara fullt tydligt.

På en tid då mycket sades och gjordes med få ord, uppfattades det såsom
en fullständig och bestämd befrielse från vidare utskrifningar och personliga åligganden
mot åtagandet af en bestämd skyldighet, om än kommande tiders utomordentliga
behof under Carl XII:s krig, redan innan indelningsverket hunnit fullständigt
genomföras, föranledde ett kontraktsbrott med åtföljande obegränsade
anspråk å regeringens sida.

Den vanliga ordalydelsen af Carl XI:s förklaringar vid kontraktens underskrifvande
var: “Försäkrandes derbredvid Wåre trogne undersåtare Ridderskapet
och Adeln samt menige Allmogen (der i Elfsborgs Län och på Dahl) att de vid
denna afhandlingen, nu och i tillkommande tider, i allo måtto skola obrottsligen
handhafde och beskyddade blifva.''4 (Ur Contract med Ridderskapet och Adeln
, samt gemene Allmogen uti Elfsborgs Län och på Dahl, om det. ständiga Knecktehållets
inrättande, af Kongl. Maj:t allernådigst stadfästadt i Stockholm den 10 December
1685. Forsbergs; “Stadganden rörande Rotehållaren och Soldaten vid Indelta
Infanteri-Regementerne. “)

‘-1, '' ; - ''ri 111 -10''1 '' ,i, ,v. ,IJ UOJäuatl'' snklÅ - ; /

Såsom bevis på huru Carl XI tillvägagick, och på den blandning al lampor
och maktspråk, som dervid eg de rum, torde böra anföras följande transsumt af
Kong!. Maj:ts Resolution af den 16 I)ec. 1680 (Gahm Persson “Ivongl. Stadgar,
Förordningar, Bref och Resolutioner angående Svea Rikes Landt-Milice“ Del. I,
pag. 71): Kongl. Maj:t förklarar rörande skyldigheten för bonden “att upbygga åt
ryttaren på sina egor ett litet torp till att bo uti, såsom ock den bonde, som rustar
för hemmanet och håller sventjenare, försörje sin sventjenare med nödtorftig
husrum hos sig i gården''- att man kan “skattebonden med skäl därtil icke tvinga,
utan måste vederbörande med godo honom därtil disponera och beqväma.“ Vidare
iinner man enligt samme författare (Del. I, pag. 151) i Kongl. Maj:ts Resolutioner
rörande hemmansindelningen och kavalleriet i Skåne den 2 Maj 1682: “Den Skattebonde,
som tager på sig rusthåll, måste väl påminnas om sin pligt och ställa kaution
för sig, om så ske kan, eller ock reversera sig, om han intet presterar rustningen,
att vara förlustig sin skatterättighet: mm dermed tiges stilla till dess all
indelningen är slcedd.11 Såsom motstycke härtill af annat slag nämner Wijkander
(pag. 200) med anförande af källorna, hurusom landshöfdingarne få befallning att
“öfvertala" skattehemmanen eller, såsom det ock betecknande nog heter, att “jaga
skräck" i bönderna, så att de sjelfve rusta. Om det derföre å ena sidan innebar
ett tydligt våld att lägga rustning på skattebonde, som förut haft skatterätt utan
skyldighet att rusta, så finner man af det anförda att det fanns gränser för fordringarne,
hvilka icke ens Carl XI tilltrodde sig att öfverstiga. Detta var förbehållet
efterträdaren.

När nu Komiterade förmena att de ingångna kontrakten icke skulle innebära
någon laglig befrielse från den allmänna värnepligten, och för sådant ändamål
åberopa såsom i deras tanke afgörande bevis:

dels kontrakten om ständiga knektehåll inom Skaraborgs, Elfsborgs, Kronobergs,
Jönköpings, Kalmar och Wermlands Län, hvaruti några försäkringar om befrielse
från utskrifningar sägas icke förekomma;

dels att, ehuru kontraktet med Upland af den 4 Nov. 1725 erkännes innehålla
enahanda vilkor och försäkringar som ofvanberörda äldre kontrakt, hvaruti
frihet från utskrifningar tillförsäkras, men Regerings-formen af den 2 Maj 1720
§§ 8, 5 och 6 säges stadga ovilkorlig rätt för statsmakterna att i falk af behof
verkställa utskrifningar, och således anlita den allmänna värnepligten, så skulle
detta enligt Komiteradts tanke innebära bevis, då nämnda kontrakt förmenas ej
kunna stå i strid med Regerings-formen, att kontraktet med Upland, i hvad det
rörer försäkran om frihet för utskrifning, icke afsåg äfven frihet från värnepligten;

dels förhållandet med Adeln. “Detta stånd", säga Komiterade, “hade äfven
ingått på knektekontrakten och stod i alldeles: samma ställning som allmoge eller
oadlige jordegare. Adeln eller åtminstone de adelige jordegarne borde alltså
hafva lika rätt till befrielse från allmän värnepligt, som allmogen och de oadeliga,

men den af Komiterade åberopade 10:de punkten af 1723 års privilegier stadgar
uttryckligen, att alla, det vill på nämnda ställe säga alla adeliga husbönder, deras
barn och folk, skola, om nödtorften det krafver, vara beredda att man ur huset
utgå till landets försvar. Ett sådant stadgande om allmän värnepligt för adeln
hade i privilegierna ej kunnat inflyta, om detsamma icke för alla Rikets undersåter
varit gällande lag, och att den allmänna värnepligten, när den behöfde anlitas,
borde sättas i verkställighet medelst utskrifning, befinnes af samma punkt i
nämnda privilegier, hvarest utskrifning hos allmogen för berörda fall särskilt
omförmäles;“

så nödgas jag först och främst förklara att Komiterades upgift rörande
omförmälda kontrakt, — hvad man dock borde haft skäl förvänta —, icke är,
strängt taget, med verkliga förhållandet öfverensstämmande.

Visserligen omförmäles icke uttryckligen i sjelfva kontrakten, att de af Komiterade
upräknade länen mot ingående på indelningsverket äro befriade från
utskrifningar, fördubblingar etc., men man finner i stället hvad som är dermed
alldeles liktydigt, nemligen i kontraktet om Skaraborgs, regemente punkten 13:
“Eftersom utskrifning ar ne och dess besvär nu upJiöra, så torde inhyses Folck, Lösdrifvare
och Förs var skarlar,; som under Privilegierne intet förstås, märkeligen ökas;
fördenskull blifver härmed förbetingat, att alla duglige inhyses-kariar, Lösdrifvare
och utom Privilegiernes rätta förstånd antagne försvarskarlar, måge tagas’ och
komma Rotarne till lisa och understöd etc.“ 14:de punkten af kontraktet om Elfsborgs
regemente innehåller: “Såsom utskrifningen och dess besvär nu nphöra, så
torde inhyses Folk, Lösdrifvare och Försvarskarlar, som under privilegierne intet
förstås, märkeligen förökas, fördenskull blifver härmed förordnat, att alle duglige
Inhyseskarlar, Lösdrifvare och utom privilegiernes rätta förstånd antagne Försvarskarlar,
måge tagas och komma Roten till lisa och understöd, enär någon afgång
skör, dem de som sådane veta angifva, med Landshöfdingens tillhjelp straxt må
insätta för Roten, så framt saken är klar och utan jäf; men har han något invända,
då hör han först föras till Landshöfdingen, som kan dess skäl afhöra och
sedan derutinnan förordna hvad han finner billigt och rättvist. Dock bedjom vi
af Allmogen underdånigst, att härvid icke måtte förstås våre vanlige SockneEmbetsmän,
som äro Skräddare och Skomakare.“

Häraf framgår otvetydigt, att fråga.'' om befrielse för utskrifningar rörande
dessa regementen måste varit betraktad såsom en afgjord sak, hvilken föll af
sig sjelf.

Uti kontraktet om Wermlands regemente finnes icke uttryckligen stadgadt
om befrielse från utskrifning, men uti Forsberg anföres en skrifvelse till Landshöfdingen
Didric Wrangel dat. Stockholm den 21 Dec.x 1686 hvari Carl XI yttrar:
“Emedan Allmogen uti Wermland har icke allenast vid vårt sednaste varande der
j orten, utan ock sedermera, genom deras Fullmäktige här på Riksdagen, mycket

trägit anhållit att de må slippa utskrifningén, och i dess ställe med ett visst knektehåll
benådas; ty hafre Wi, på deras trägne och underdånige anhållande, så vida
dertill samtyckt, som de vele sig påtaga 1,200 man korporaler och gemene allt
framgent vid hvarjehanda afgång att underhålla och komplettera, jemväl dem . derjemte
med hemkall förse; men hvad årslönen anbelangar, viljom vi den sjelfve bestå,
och till den ändan lemna dem deras hemman eller åttingar, som de en långan
tid åtnjutit". Första punkten af kontraktet innehåller derjemte: “Påtage vi
oss uti denna provincen Wermeland, alt stadigt att underhålla Tolf hundrade man;
uti de Härader, som för detta utskrifningarne varit underkastade", — huru detta
kan öfverensstämma med Komiterades föregifvande att Wermland icke erhållit befrielse
från utskrifning, återstår för Komiterade att förklara.

Deremot exsisterar egentligen icke något dyljkt stadgande för Smålandsregementena,
men då orsaken till att de Småländska länen i början icke. ingingo på
indelningsverket just var den, att de hellre och i stället “höllo sig vid" de gamla
utskrifningarne, och då de sedermera afslöto dylika kontrakt, så ligger äfven här
i sakens natur att de icke kunnat påtaga sig, först och främst utskrifningén såsom
förut, och derutöfver indelningsverket. Att denna åsigt delas: af Frosterus synes af
följande yttrande. Del. II, pag. 379 om Kronobergs läns infanteriregemente: “Af
det Contractet, som med vissa af Allmogen 1682 uprättades om det ständiga Knecktehållet,
ses åt de Infanterie Regementer, som sedermera blifvit i Småland indelte,
icke varit i berörde Contract inbegrepne. Allmogen här å orten höll sig
ännu vid utskrifningarne, men fant sig kort tid derefter föranlåten att äfven ingå
uti merberörde Knecktehåll. Indelnings-Commissarierne hade vid denna förirättningen
till rättelse den Instruction, som vid knecktehållets införande uti Upland blifvit
författad, med befallning, åt på lika sätt som Commissarierne i Wästergfjthland,
efter ortens lägenhet och beskaffenhet, förrättningen i görligaste måtton verkställa".

Derjemte synes “billighet" om icke rättvisa hafva fordrat, att Komiterade
omförmält det något kontrakt i egentlig mening icke finnes rörande Kalmar regemente.
Forsberg anför derom följande: “Den enda uplysning om det emellan
Konung Carl XI:s‘ ombud å ena samt Ridderskapet och Adeln tillika med Allmogen
i Kalmare län å den andra sidan, den 15 Oktober 1684 afslutade kontrakt om
det ständiga Knecktehållet, som kunnat erhållas, innefattas i en icke vidimerad afskrift
af samma kontrakt, förvarad vid det i Kongl. Krigs-collegii vård befintliga
indelningsverk för Kalmar regemente af den 24 November samma år; men enär
denna afskrift icke lemnar uplysning derom att kontraktet vunnit Konungens Nådiga
fastställelse, samt då härtill kommer att berörda kontrakt måste anses vara,
om icke alldeles upphäfvet, åtminstone till sin gällande kraft ifrågasatt, genom följande
förklaring i högstbemälte Konungs den 24 Januari 1686 utfärdade nådiga
instruktion för Indelnings-kommissarierna, General-löjtnanten Lichton, Öfverstarne
Cronhjort och Mörner samt Kammar-rådet Eldstjerna, uti l:sta punkten så lydande:

“Emedan det år 1684 ingångna kontrakt med allmogen i Småland om det
“vissa Knecktehållet är sedermera till allmogens lisa, uti många stycken ändradt
“vordet, ty har Kongl. Maj:t godt och nödigt funnit, att sjelfva kontraktet skall
“nu, efter dess (Konungens)''sedermera approberade reglemente allmogen och sol“daterne
emellan, inrättas och underskrifvas, på sätt och vis som förr är ske dt, dä
“dem (allmogen) deremot det förra kontraktet tillbaka gifvas bör“;;har man icke
ansett ofta berörda kontrakt böra här intagas“.

“Något annat kneckte-kontrakt, efter den 24 Januari 1686 afslutadt, har icke
blifvit anträffadt och linnes ej heller någonstädés åberopadt, hvadan sannolikt är,
att Konungens under sistnämnda dag meddelade befallning icke kommit till verkställighet".

Vidare finner man i eu skrifvelse från Carl XI till Landshöfdingen Friherre
Hans Clerck om “åt proponera Adelén och Allmogen uti Calmare Län om ett
visst Knecktehåld. Stockholm den 25 Januari Anno 1684“, (“Gahm Persson Del.
I, pag. 360): “Och är fördenskul härmed till Eder Wår nådige Wilje och Befallning,
att I göre Allmogen såväl som Bidderskapet och Adelen i Edert Höfdingedöme
den Propositionen, om de icke äfven som deras grannar i Jönköpings och
Kronobergs Län, samt andre Wåre Provincier, skulle hafva lust, åt heller antaga
det visse Knecktehållet, än altid och årligen de månge besvär och omkostnader
underkastade vara, som utskrifningarne medbringa, så ofta som på regementet något
manskap brister“.

För öfrigt och intilldess visas kan att de antydda ordalagens uteslutande i
kontrakten med de Småländska länen medfört några derutaf härledda utskrifningar,
så måste Småland anses vara fullt likställigt med det öfriga Sverige hvad indelningsverket
beträffar, och Komiterades anförande häremot såsom ett försök, jag
vågar saga till advokatyr, utan någon vare sig juridisk, historisk eller praktisk
grund.

Hvad vidare beträffar frågan om kontraktet med Upland, så. innehåller detsamma:
“Alldenstund det i Uplands och Stockholms Län indelte regementet, efter
Indelningsverket och 1682 års Contract, bör vara 1,200 Man Corporaler och Gemene,
så förbinde vi oss hädanefter,, som för detta skett, samma antal, till dess
falla''styrka att utgöra och vid makt hålla; hvaremot vi i underdånighet anhålla,
att Hans Kongl. Maj:t de förra Kongl. Förordningar i så, måtto nådigst stadfästa
täcktes, att så länge å vår sida ingen brist uti fulla Knecktehållet förspörjes, vi och
våre barn och tjenstefolk, hvilka till Hemmanens bruk, samt till ersättning af den
afgång, som antingen genom befordran, dödsfall eller afskedande tima kan, nödvändig.
st behöfves, måge för utskrifningar och alla dervid hängande, besvärj hvad
namn de hälst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och
i tillkommande tider, vara befriade“. I slutet af sagde kontrakt försäkrar Iredrik I

den

den 4 Nov. 1725: “ty varda härmed alla Wåre trogne Undersåtare, som härunder
förstås och begripas, på det kraftigaste försäkrade, att de vid denna afhandlingen,
och det af Oss här förunte sättet om Släpekläderne, nu och i tillkommande
tider skole i allo måtto säkert och ofelbart handhafde och beskyddade blifva,
och ingen, som deruti interesserar, lida dervid något mehn eller förfång".
Äfven detta torde vara tydligt.

Dessutom tillstår jag mig icke kunna ur de ofvannämnda, af Komiterade åberopade
§§ af Regerings-formen den 2 Maj 1720, draga den slutsats, att i dem skulle
stadgas: “ovilkorlig rätt för statsmakterna att i fäll af behof genom utskrifning ar
bland rikets undersåter, således genom anlitande af den allmänna värnepligten, uptaga
manskap till landets försvar11-. Dessa paragrafer lyda (enligt Stjernman Del.
III, pag. 2316.) Vill, Y, Yl sålunda: “Riksens Ständer skola med trogen ömhet
lämna allan Konungsligan rätt och välde, som Sveriges Lag och denna RegeringsForm
besltrifver, uti des fulla mackt och myndighet, aldeles oförkränckt, och hvad
på det sättet den Kongl. Högheten och myndigheten tillhörer, med nijt, försorg
och omvårdnad handhafva, försvara och styrckia".

“Kongl. Maj:t äger freda och frälsa sit Rike, särdeles emot utrikes våld och
fienders inträngande mackt, men må ej dertil emot Lag, Konungaeden och försäkringar
påläggia Undersåtarne någre Krigshielper, Gärder, Tullar, Utskrifningar
och andre afgifter, utan Riksens Ständers vetskap, fria vilja och samtycke, vidare
än nästföljande punct medgifver, ej heller sträckia dem ytterligare och til längre
tijd, än som de komma efter sjelfva hevilningens tydelige innehåld åt utgjöras;
deremot skole wi, som trogne och rättsinte Undersåtare ägnar och bör, gripa
Kongl. Maj:t med yttersta förmågo och krafter under armarne, och vår ringa ägendom
icke spara, utan til Rikets värn och försvar, Fiendernas motstånd, ock en oförwitelig
freds ärhållande, gjärna och willigt anwända“.

“Så kan ej heller Kongl. Maj:t utan Riksens Ständers föregångne öfvervägande
och samtycke begynna Krig, och angripa dess i frijd sittiande Naboer med
Wapnskifte eller Örlig; men skulle någon ostyrig, vrångvis, inländsk eller hädskefull
utrikes Fiende med Härs mackt och uppenbara våld oroa Riket och öfverfalla des
Gräntzor, så får sådant ondt sinne och upsåt med Riksens Råds Råde, utan åt
först afvänta Ständernes sammankomst och betänckiande, genast bemötas, Riket
försvaras, fredas och frelsas, samt nödvändig och oumgängelig Gärd der til utskrifvas,
til des Riksens Ständer kunna sammankomma".

Jag hemställer om dessa paragrafer, hvilka innehålla förbud mot utskrifningar
och fråntager Konungen makt att börja krig m. m. utan Rikets Ständers bifall,
icke i stället äro försigtighetsmått vidtagne med anledning af enväldets nyss
förut begångne maktmissbruk, så mycket mera som äfven IV § stadgaratt: “Ingen
ny Lag må stiftas och Ständerne påträngas emot deras ja, samtycke och vederta 12 -

gande, ej heller någon gammal Lag, den med goda vilja thera fångnan är, förvandlas,
ändras eller afskaffas. Men skulle Kongl. Maj:t till Rikets oumgängelige
välfärd behöfva emellan Riksdagarne några Stadgar, Reglementer och Förordningar
med Riksens Råds Råde åt gjöra, så höra de straxt vid Ständernes nästa sammankomst
öfverses och ordenteligen antagas, der de af någon allmän och ständig
Lag skola äga krafft och werckan". Jag hemställer, huruvida Komiterade kunna
här anses varit lycklige i val af citater, eller huruvida de åberopade paragraferna
verkligen stå i strid med anförda uttryckliga försäkringar i det med Upland ingångne
knektekontrakt? — Jag vågar tro, att Komiterade för en sådan åsigt icke
skola förvärfva många anhängare.

Slutligen hvad angår det åberopade förhållandet med adeln är att märka,
att adelns ställning icke, såsom Komiterade finna, var lika med allmoges och oadlige
jordegare. Adeln förbehöll sig nemligen, mot ingående på och antagande af
knektekontrakten, rättigheten att ensamme besitta säterier samt rå- och rörshemman
i Sveriges gamla provinser utan rusttjenst-skyldighet, men i de nya, de s.
k. conqueterade, mot en sådan. Desse frälsehemman blefvo dock på grund af rusttjensten
mindre roterade än öfriga hemman. Och härmed torde den bevisning,
som Komiterade velat åvägabringa rörande förhållandet mellan utskrifning och allmän
värnepligt, finnas vederlagd.

Resultatet af indelningsverket, huru man än må vända saken, blir, för att
tala med Wijkander pag. 234, hvilken till stöd för sin åsigt äfven åberopar Mankell:
“Uppgifter rörande Svenska Krigsmaktens styrka" etc.: “att det nya indelningsverket
för fotfolket, det s. k. rotehållet, i sin grund är värnepligtens förvandlande från
personligt besvär till realshatt, att den allmänna värnepligten tills vidare de facto
afslcaffas. Då emedlertid värfvade arméen fortfarande vid denna tid var den egentliga
aktiva krigshären, uppgående under fredstid, ännu sedan indelningsverket redan
var genomfördt, till 26 å 30,000 man och indelta arméen sålunda, i likhet med
de gamla “landsregementena" och den tyska landtmilisen, ursprungligen var en
inhemsk krigsreserv, så blir utbytet af utskrifning, d. v. s. allmänna värnepligten,
emot rotehållet, d. v. s. realskatten, icke ens från statens synpunkt öfverraskande,
helst om vi ihogkomma, att det skedde under en enväldig konung, som naturligtvis
icke med någon synnerlig förkärlek omfattade hvad som berodde på bevillning
af folkombuden".

Jag öfvergår nu till förhållandet efter Carl XI, och till de utpressade medgifvanden
som under Carl XII egde rum. Huru sjelfve den enväldige, annars hänsynslöse
Carl XII betraktade indelningsverkets rättsliga ställning till de fordna utskrifningarne
framgår alldeles klart af följande bref till Kongl. Rådet Grefve Magnus
Stenbock, angående Knekte-Legan och Arméens conservation, Bender den 4 December
1711. (Gahm Persson Del. IV, pag. 1436) hvilket är så märkligt och bevisande,
att jag tillåter mig anföra detsamma in extenso. “Wi hafve erhållit Eder under -

dånige skrifvelse dat. den 24 Junii sistledne, tillika med Förslaget på Arméen i
Skåne, och läte Oss i nåder väl behaga den omsorg I drage för des conservation,
lärandes Wår nådige Förordning af den 30 Maji sistledne rödja alla hinder utur
vägen, som Eder härtils dervid kunde hafva mött. I lika måtto uptage Wi med
särdeles nådigt nöje det bekymmer J wise åt lisa Rotarne uti den stora Legan,
hvarmed stort missbruk, tvertemot de derom gjorde Förordningar, skal förelöpa,
förmenandes I, åt sådant bäst kunde ske genom en allmän utskrifning öfver hela
Riket, och det utskrifne manskapet sedan fördelas på alla Regementer som någon
ersättning behöfva; Men som Allmogen uti de med dem uprättade Kneckte-Contraeter
äro tvordne försäkrade, åt de emot det vissa Knecktehället nu och i tillkommande
tider skola vara frie för all utskrifning; Så kunne eller wele Wi ingalunda rubba
det, som dem i så måtto är wordet utfäst, eller gifwa anledning til något, som på
et eller annat sätt kan göra den ringaste ändring uti Roteringswerket, hwilket bör
stå fast och orubbadt; Dessutan skulle det intet förorsaka en ringa irring, om det
på sådant sätt öfver hela Riket utskrifne manskapet, utan åtskilnad, skulle fördelas
på alla Regementer, hvarigenom allehanda folk komme åt blandas tillsammans,
och skulle på det sättet aldrig någon vara säker om sin Ryttare eller Kneckt, utan
är godt, att man på andra utvägar är betänkt, huruledes och på hvad sätt Allmogen
må lisas uti Knecktebesväret, och Iinecktarne på lättaste wis anskaffas; Medlertid
hafwe Wi för någon tid sedan allaredan låtit afgå Wår nådige befallning till
Defensions-Commission, att den samma alfwarligen skulle förbjuda den höga Legan,
i anledning af förr derom utgångne förordningar. Hvilket länder Eder til nådigt
svar etc.“

Månne detta Carl XII:s erkännande att “allmogen uti de med dem uprättade
Kneckte-Contracter äro wordne försäkrade åt de emot det wissa Knecktehållet
nu och i tillkommande tider skola wara frie för all utskrifning1* kan vara fullständigare
?

Att under tider af sådan olycka och nöd, som slutligen blef en följd af Carl
XII:s krig, då uti Ulrika Eleonoras Bref angående en allmän riksdag och dat. den
15 Dec. 1718, erkännes: att riket war “så utmattat och förfallit åt til dess frälsande
ifrån den yttersta nöd och fara det endaste hoppet är oss lemnat uti den
store Gudens barmhertighet," slutligen rena våldsåtgärder måste vidtagas och ingångna
öfverenskommelser brytas, det var en gifven följd. Till en hufvudsaklig
del härledd från Carl XII:s egensinne, låg orsaken derjemte, såsom Wijkander i
sitt förtjenstfulla arbete framhåller (pag. 213) i: “det fel, som förefanns iCarlXLs
indelningsverk; bristen på reserv, oförmågan af elasticitet, så framt de med allmogen
afslutade öfverenskommelser samt gifna löften skulle hållas i helgd, framträder
sålunda genast vid det första prof, som den redan helgjutna organisationen får
uthärda." Snart blefvo dock utomordentliga åtgärder tvingande. “Förlägenheten
och bristen på folk blefvo dock naturligtvis efter 1709 års olyckor ännu större,

kräfvande ännu mera utomordentliga ansträngningar af folket, ännu mera kraftåtgärder
af regeringen. Tillståndet i landet och inom arméen under denna tid tillhör
allmänna historien. Yår tid kan sannolikt icke fatta de bördor, som Carl
XII:s krig lade på folket, särdeles rust- och rotehållare. Såsom redan vid rytteriet
är anfördt, måste nemligen desse sednare nu ånyo upsätta, först de ständiga
regementena och sedan tre-, fyr- och fem-männingarne. Enligt knektekontrakten voro
de derjemte skyldige, att ständigt komplettera de förstnämnde, hvilka knappt upsatte,
under Stenbocks skånska fälttåg ånyo decimeras och under hans olyckliga
tyska tåg fullkomligt förstöras. Tremänningarne egde deremot icke någon rekryterings-tillgång.
För att bereda en sådan var det, som Konungen begärde de s. k.
so eken-knektarne. Hvarje socken skulle först, antingen den var stor eller liten,
utgöra en man, dock med frihet för de större kommunerna, att frivilligt lemna, mera
manskap. Landshöfdingarne skulle, genom de beskedligaste i hvarje socken, söka
utverka de öfriges bifall.“ (pag. 244) “Sålunda var visserligen befallningen om
tremänningarne och socken-knektar ne ett brytande af knekte-kontrakten, men Konungen
försöker äfven först, att på öfvertalningens väg genomföra dessa åtgärder,
hvilka han slutligen genom fortsatt motvillighet nödgas att anbefalla1'' (pag. 246);
t. ex. “att enär en stor del af det i Skåne uttagna11 nya roterings-manskapet
finnes vara odugligt, skall general-gouverneuren på insockne hemman, så väl
som på andra ställen, låta uttaga så många dugelige karlar, som dock ej äro
bönder, att de vid regementerne varande oduglige med dem kunna utbytas, börande
utur hvart härad så många dugelige nu uttagas, som det tillförene gifvit
odugelige, och de vid regementena befintlige, till krigstjenst odugelige roteringskarlar
sättas på samma gårdar, som de dugelige nu tagas ifrån.11 Onekligen skulle
vår tid anse åtminstone den sistnämnda åtgärden bättre lämpa sig för hästar, än
för menniskor, men — inför fienden måste mer än en betänklighet tystna.“ (pag. 247).

Jag har anfört dessa yttranden af en aktad militärisk skriftställare såsom
motsats till Komiterades upfattning af dessa förhållanden, då, ehuru Carl XII:s åtgärder
icke af dem försvaras, ändock ett, om än lamt, bemödande att ur rättslig
synpunkt gilla åtgärden med tre-, fyra- och fem-männingarne, verkligen försökes.

Att emellertid Regeringen sjelf alltför väl insåg, huru med den sakens laglighet
stod till, framgår af dess egna förordningar i berörda hänseende. Uti Modée
finner man nemligen (Del I, från 1718 till 1730, pag. 97): Kongl. Maj:ts nådiga Resolution
af den 3 Junii på Riksens menige Allmoges i Sverige och Finland allmänna
besvär vid 1719 års riksdag § 19: “angående den begjärte ersättning för
det sista Tremänningsmanskapet, hvaraf en del skal hafva något fådt, men en del
als intes; så hade Kongl. Maj:t gjärna sedt, åt en jämnlikhet häri hade blifvit i
ackt tagen. Men som det ej skjedt, så skal därom en noga undersökning i landsorterna
anställas, då Kongl. Maj:t sedermera wil wara betänckt, huru allmogen vid
nuvarande svåra tider häri efter handen kan förnöjas.1'' Å pag. 173: Kongl. Maj:ts

Resolution den 25 Maj 1720. “Den vid sidste Riksdag beviljade undersökningen
skal straxt gå för sig angående den ersättningen, som en del af Allmogen fådt,
men en stor del als ingen, för det sidsta Tremännings-manskapets upsättande, på
det åtminstone däraf må ses, huru desse medel blifvit använde.“

Slutligen erkännes den 17 September 1723 att: “Den begjärte betalningen
för upsatte tre-, fyr- och femmänningsregementer måste lämnas till Rikets bättre
tilstånd."

Det återstår mig nu att beröra frågan om beväringens uprättande 1812.

Förbigående Gustaf IV Adolfs påbud 1808 om landtvärnets uprättande, för
hvilken kungörelse envåldskonungens maktspråk låg till grund, öfvergår jag till
Kongl. Propositionen af den 31 Oktober 1809, hvari föreslås en allmän nationalbeväring,
deri alla personer ifrån 20 till 30 år skulle deltaga, och indelas efter
ålder i 4 klasser. Af dessa skulle efter lottning utgå så stor del Kongl. Maj:t
fann nödvändigt, den yngsta klassen först och så klass efter klass. Detta beväringsmanskap
skulle förstärka regementena under lika förbindelse med den ordinarie
soldaten, och hemförlofvas vid inträffad fred. I anledning häraf skulle alla
rekryteringsförbindelser uphöra under krigstid för rust- och rotehållare, äfvensom
skyldighet att upsätta vargering. Denna national-beväring skulle icke vara skyldig
under fred till annan militärisk tjenstgöring eller handräckning än exercis söndagen,
sockne- eller vidsträcktast häradsvis, eller annan tid efter öfverenskommelse
mellan Konungens ombud och innebyggarne i hvarje socken eller stad.

På Bonde-ståndets derom hos Kongl. Maj:t den 23 November samma år
genom en deputation särskilt gjorda hemställan togs denna Kongl. Proposition
tillbaka.

Den 30 Mars 1810 anhöllo Rikets Ständer: “att i stöd af de emellan Kongl.
Maj:t och Kronan samt rust- och rotehållare för längre tider tillbaka uprättade
Contract få hos Eders Kongl. Maj:t härmed i underdånighet anhålla att, sedan kriget
numera blifvit slutadt, var geringen måtte i nåder uplösas, samt Kongl. Brefvet
af den 10 Januari 1790 och Kongl. Stadfästelsen af den 11 Januari samma år
tillika med Kongl. Brefvet af den 3 Mars 1808, som påbjuda denna inrättning, uphäfvas;
äfvensom att de i ofvanförmälte måtto med rust- och rotehållarne slutne
contract inäga, enligt 80 § i Regerings-formen, äga sin fulla kraft och verkan."

Redan dagen derefter svarar Carl XIII på denna framställning bland annat:
“att Kongl. Maj'':t, utan att ingå i någon pröfning af de anledningar, som i Rikets
närvarande ställning, beklagligen icke af någon okänd, kunnat förmå Riksens Ständer
att väcka fråga om vargeringens indragande, nu anser Sig heligt påkallad,
till fredande af Dess samvete, i alla möjligen inträffande händelser, att fästa Riksens
Ständers uppmärksamhet på faran af en ytterligare minskning uti ett redan
otillräckligt försvarsverk;" och tillägger: “Det är i afseende på detta enda fall,
nemligen då Rikets gränser skulle ofredas, eller hotas af en anfallande fiende, som

Kongl. Maj:t tror Sig böra till Riksens Ständers medborgerliga och eniga bedömande
framställa den enkla fråga: Huru Riket skall försvaras och om den närvarande
Krigsmagten dertill anses tillräcklig? Kongl. Maj:t bör tro, att den samma
Lagstiftande Magt, som föreslår inskränkning af försvarsmedlen, ej kunnat vidtaga
detta steg, utan att derjemte vara betänkt på någon annan allmännare och mera
rättvist fördelad ersättning. “

Härpå svara Rikets Ständer den 28 April med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
derom den 11 gjorda förslag, hvilket innehåller (pag. 327): “Med
patriotismens hela värma erkänner Utskottet vigten af de sanningar Kongl. Maj:t i
dess ofvannämnda nådiga svar framställt och med rättvist afseende på Rikets närvarande
försvagade ställning, på dess genom ett olyckligt krig förändrade gränser,
anser Utskottet beredandet af tillräckliga försvarsanstalter, färdiga att användas
mot en anfallande fiende och endast brukbare, då rikets gränser hotas eller ofredas,
vara och blifva den säkraste borgen för bibehållandet af Sveriges aktning hos
främmande magter och för aflägsnandet af ett anfall, som rikets försvarslösa tillstånd
möjligen skulle kunna påkalla etc.....“

Rikets Ständer beslöto derför: (Ridd. och Adelns protokoll 1810 pag. 328,
329, 330).

“l:o. Såsom det första medel till Rikets ökade försvar bör all nu inom dess
gränser varande oroterad jord, af hvad namn och beskaffenhet den vara må, de
boställen endast undantagna, som af i tjenst varande militära personer innehafvas,
så snart Riket med krig hotas eller oroas, genast uppsätta och med beklädning
förse det emot samma jord svarande försvarsmanskap, hvilket Kongl. Maj:t äger
att på en gång med ordinära arméen låta uppbåda och utkommendera; dock bör
denna extra rotering vid krigets slut alldeles upphöra, och aldrig oftare, än då
Riket hotas med anfall, kunna uppsättas etc. . . .“

“2:o. Under förbehåll att ofvannämnde extra rotering af den hittills oroterade
jorden vid påkommande krig ofelbart blifver verkställd, samtycka Rikets Ständer,
att, när Rikets gränser af fiendtligt anfall hotas eller oroas, förstärkningsmanskap
må uppsättas, med följande villkor och efter nedanskrifne grunder.

a) Kongl. Maj:t bestämmer i nåder, efter behofvet, för hvart krig antalet afdetta
förstärkningsmanskap, hvilket dock aldrig får öfverstiga 50,000 man.

b) Det antal sålunda nödigt pröfvas, utgöres af manbara personer mellan
fyllda 20 och 45 år, och utgår från hvar stad, socken eller pastorat, så många som
svara emot stadens eller socknens folkmängd af denna ålder, i proportion till hela
Rikets folknummer inom densamma, sedan hela den stående arméens antal derifrån
blifvit afräknadt; äfvensom antalet af roteradt eller värfvadt krigsfolk inom
hvarje stad eller socken från dess folknummer vid beräkningen afdrages etc. . . .“
men tillägga (4:de punkten pag. 333).

“4:o. Genom denna anstalt försvinner under krig, och så länge det fortfar,
för rust- och rotehållare, samt Båtsmanshåll så väl af gamla som nya roteringen,
all skyldighet att rekrytera, sedan de en gång, vid krigets början, aflemnat tjenstbar
nummerkarl, äfvensom all vargering och fördubbling, utom på de orter, der
den. efter särskilta nu gällande författningar eller överenskommelser, som en stående
corps anses etc. . . .“ samt hemställa slutligen: (pag. 335) “att Kongl. Maj:t
i nåder täcktes genom Dess Befallningshafvande i Länen, höra rust- och rotehållarne
i Riket, öfver de ändringar och förbättringar som vid det redan varande indelningsverket
kunna finnas nödiga, samt att deröfver i nåder låta uprätta en sådan
plan, som till Rikets Höglofl. Ständer vid nästa Riksdag öfverlemnas, för att
dermed enligt 80 § Regerings-formen fortfara etc. . . .“ •

Emellertid och då sagde förslag innehar, såsom Komiterade också framhållit,
flerfaldiga orättvisor och undantag, kom detsamma icke till annat utförande än
ett, den 23 April 1811 verkställ dt upbud af 15,000 man.

I stället aflät Konungen den 30 April 1812 till riksdagen i Örebro en proposition
“om en förändring i utskrifningssättet af det fastställda förstärkningsmanskapet“,
hvilket förslag af Riksdagen antogs, och utgör den allmänt kända grunden
för den närvarande Beväringsinrättningen.

Uti ingressen yttras: “Kongl. Maj:t, som, å ena sidan, hör önska att göra
statens bördor så allmänna och jemnt fördelade som möjligt för dess trogna undersåtare,
har, å den andra, med afseende på de olika meningar som häröfver
uppstått, velat öfverlemna denna frågas besvarande åt Rikets Ständer, utan att
dervid yttra någon annan önskan än den, att deras beslut må blifva uttrycket af
Svenska folkets tänkesätt och fordringar.

För öfrigt anser Kongl. Maj:t:

l:o. Att skyldigheten till deltagande i beväringsmanskapets utgörande må
börja med fyllda 20 och ovilkorligen upphöra med fyllda 25 år.

2:o. Att Kongl. Maj:t i mån af behof till Rikets försvar, äger att detta manskap,
klass efter klass, upbåda och till krigstjenst inöfva.

3:o. Att beväringsmanskapet antingen skall förstärka den indelta arméen
eller båtsmanshållet, eller ock utgöra serskildta korpser under serskildt befäl.

4:o. Att under den tid tjenstgöringen varar, beväringsmanskapet är befriadt
från alla arbetskommenderingar, undantagande sådane, som under tjenstgöring i
fält förefalla, äfven som från erläggande af årliga mantalspenningar.

5:o. Att beväringsmanskapet under tjenstgöringstiden äger, på lika sätt
som i afseende på soldater redan förordnadt är, eller framdeles stadgas kan, öfva
det handtverk det lärt, äfvensom lika rätt till pension och underhåll, som ordinarie
soldater och sjömän i lika belägenhet.

6:o. Att inga andra undantag från skyldighet att i beväringsmanskapet deltaga,
må äga rum, än för dem som redan äro i krigstjenst; dem som genom sjuk -

lighet eller lyten äro till krigstjenst oförmögne; dem som redan tjent vid förra
landtvärnet och ej frivilligt vilja åter ingå i tjenst. Lotsar, Lotsdrängar, Postförare
och Postiljoner, jemte arbetare i Kronans förråd och verkstäder, samt sluteligen
Kronans, städers och af Kongl. Maj:t erkände allmänna inrättningars nuvarande
ordinarie embets- och tjensteman.

7:o Att från och med nästkommande års början ingen till något statens ordinarie
embete eller tjenst befordras, eller erhåller burskap eller borgarerätt eller
i något handtverkeri till mästare antages, utan att vara, intill fyllda 25 års ålder,
inskrifven i de under nationalbeväringen hörande klasser och underkastade alla
dermed förenade skyldigheter1''.

Hvad särskilt rust- och rotehållare beträffar bestämdes: (11 :te punkten).

“ll:o. Att den indelta arméen vid utbrottet af ett krig, bör, enligt för densamma
nu gällande författningar, kompletteras; hvarefter rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet
försvinner, endast under så lång tid kriget varar, och vidtager,
efter återstäld fred, tre månader sedan trupperna återkommit till hemorten."

Denna nya utveckling af vårt försvarsväsen var, som det anförda ådagalägger,
en helt och hållet frivilligt åtagen gärd till fosterlandets värn, föranledd af
Finlands nyss förut timade förlust, af förkänslan om stundande stora krigshändelser
i vår verldsdel, och af insigt härunder om behofvet af ett starkare försvarsväsen
än det indelningsverket kunde åstadkomma. Den var ett offer af samtlige
medborgare, störst af dem som redan förut drogo tyngsta lasset.

Skyldigheten då, och skyldigheten nu och alltid att värna sitt land, består
i förpligtelsen för hvarje krigsduglig medborgare att deltaga med sin person i det
allmänna nationalförsvaret, och i förpligtelsen för hvarje medborgare att efter sin
förmögenhet deltaga i de gemensamma kostnaderna för samma försvar.

I äldsta tider innebar folhupbåd den allmänna värnepligtens tillämpning på
person, men beskattning efter förmögenhet måste då uteslutande drabba jorden,
enär ingen annan förmögenhet, såsom kapitaler, fabriker och öfrige industriela
anläggningar m. m. egentligen fanns till. Att den i vara tider fortfar att proportionsvis
draga en större börda, härleder sig från det förflutna, och derifrån att ju
äldre och orörligare en förmögenhet är, desto mera är den känd, och ju yngre och
rörligare en förmögenhet är, desto lättare kan den hålla sig undan.

Denna värneskyldighet, i bägge dess facer, är emellertid en oeftergiflig moralisk
pligt för hvarje medborgare. Hvilka aftal, som derför än må hafva blifvit
ingångna, denna pligt inträder i hela sin kraft, och med anspråk på hvarje tänkbar
uppoffring, när behofvet påkallar den för fäderneslandets frihet och sjelfbestånd.
Men den är icke lika obegränsad för någon viss samhällsklass i motsats
till de öfriges, icke heller när det, under vanliga förhållanden, är fråga om att
ordna och ingjuta detta åliggande i en stadigvarande form och på ett för det hela
ändamålsenligt sätt. Då måste ovilkorligt tagas med i betraktande, dels de bördors -

flors tyngd, som beräknas att blifva ständiga, dels om och i hvad mån någon viss
samhällsklass under tidernas lopp varit mera än de öfrige i och för landets försvarsverk
betungad; och det må icke förutsättas såsom ur rättslig synpunkt afgjordt,
att just den samhällsklass, som hittills gjort mera än hvad den tillförbundit
sig, skall, obetingadt och oafsedt hvad öfrige medborgare vilja ikläda sig för
framtiden, vara skyldig att åtaga sig ännu mera.

J ag har nu genomgått frågan om utskrifning ar ne, om Carl XI:s indelningsverk,
om Carl XILs våldförande derå, och slutligen om beväring sinrättning en 1812. Det
tillhör icke mig att bedöma, huruvida det lyckats att i någon man, inom den af
en reservation betingade trånga ramen, sammanföra de rikhaltiga materialier som
förefunnits, samt vägleda frågan om rust- och rotehållares rättigheter genom labyrinthen
af överenskommelser och påbud, af öfvertalanden och maktspråk. Att
allt detta skall kunna ses ur tvenne olika synpunkter är tydligt, antingen det ömsom
visat sig att Kronans rätt varit all och folkets ingen, eller att allt skett genom
åtaganden af folket, för hvilka styrelsen varit verkställare.

Sammanfattadt synes mig dock det anförda otvetydigt ådagalägga:

att utskrifningarne icke egt rum vid sidan om den allmänna värnepligten,
utan tvärtom varit ett sätt att fullgöra denna;

att Carl XI:s indelningsverk var en öfverenskommelse om denna värnepligts
bestämmande och begränsning uti rustningen och roteringen, så att dessa, likaväl
som utskrifningarne, blefvo en form för den allmänna värnepligtens fullgörande;

att hvarje sednare, derutöfver åtagen, skyldighet varit ett frivilligt medgifvande,
i rättsligt hänseende, af den ena parten, icke ett kontraktmessigt tillämpadt
åliggande;

att beväringsinrättningen 1812 var en öfverenskommelse helt och hållet hvilande
på moralisk och frivillig grund;

och får jag, med stöd af den bevisning jag i det föregående sökt frambringa
om rust- och rotehållares otvetydiga rätt till lindring i sammanhang med och beroende
af en vidare utsträckt allmän värnepligt, mot Komiterades härom stridande
upfattning, nedlägga min allvarliga reservation.

Men deremot bör å andra sidan tillses, att hvad som är rättvist icke, genom
att fullföljas till den yttersta skärfven, i sin tur blifver obilligt. Der juridiska rättigheter
och skyldigheter sluta, der återstå ännu moraliska, hvilka ieke något folk,
icke någon samhällsklass, ostraffadt kan. lemna å sido. Hitintills har detta icke
skett. Förlusten af våra provinser på andra sidan Östersjön och af Finland var
ett verk af våra Regenters envåldsstyrelse, icke af folkets brist på motståndskraft.

Sveriges jordbrukande befolkning, som alltid stått hårdt på sin rätt i fråga
om bidrag till försvaret, och den har varit tvungen dertill emot ensidiga och öfverdrifna
anspråk, har alltid stått på rätta stället i striden. Men så måste det

vara; ty endast den som vet att bestå på sin rätt när det gäller densamma, vet
också att falla för sin rätt, för sin frihet, sitt fädernesland när det tarfvas. Att
tala om småsinne och brist på fosterlandskänsla derför att åsigterna om en rättvis
fördelning af bördorna äro skiljaktiga, är icke på sin plats med ett folk, som
i farans stunder aldrig mätt vidden af sina uppoffringar hvarken med jordbrukarens
famnstake eller med köpmansalnen. Den stora frågan om vårt försvarsväsens
ordnande och om en rättvis fördelning af bördorna för detsamma är af en alltför
samhällsgenomgripande natur, och har hittills varit alltför invecklad och outredd,
att kunna ur någon förutfattad menings synpunkt afgöras. Dess lösning måste
framgå ur en allas kompromiss med alla, med eftergifter öfverallt, utom i fosterlandskärlek.

Om de af Komitéen föreslagna lindringar kan jag fatta mig jemförelsevis
ganska kort. Då den nya arméorganisationen och de ökade fordringar, som dervid
komma att upställas, icke varit bekanta, utgöra de ifrågavarande lindringarne
en på fri hand updragen periferi, utan någon medelpunkt, ett kredit utan sitt motsvarande
debet.

Innan jag går att vidröra dem, nödgas jag emellertid, i vissa här omnämnda
fall, reservera mig mot Komiterades beräkningar af rotehållares årliga kostnad i
Carl XI:s tid enligt de uprättade knektekonlrakten, hvilka beräkningar åsyfta att
utvisa, det vid flera regementen kostnaden då var lika stor som nu, ja, vid ett och
annat, till och med öfversteg den närvarande, hvilket är uppenbart orimligt. Såsom
orsak till ett dylikt resultat, äfven detta ett sätt att förminska såväl rättvisan som
billigheten af ifrågasatta lindringar, är först att märka: det utgiften för städja eller
lega ställer sig annorlunda, antingen beloppet härför divideras med en medeltjenstetid
för soldaten, såsom Komiterade antagit af femton år, eller om denna beräknas
till tjugo. Vid betraktande af Carl XII:s krig och afgången då på manskap,
var jag under Komitéens öfverläggningar af den förra meningen, men har sedermera
ändrat åsigt. Oafsedt de täta vexlingarne under Carl XII:te, hvilka svårligen
kunna upväga den längre tjenstgöringen under den öfvervägande långa tid indelningsverket
sedermera varat, skall man finna att under Carl XI:te var tjenstetiden
vida längre än femton år. Wijkander säger nemligen pag. 240: “I afseende på
tjenstetiden, varnar konungen ständigt, för att afskeda sådant manskap,“ som ännu
någon tid kan “göra tjenst, så väl derföre, att icke regementet, genom mycket
afdankande af de gamle, må blifva med en hop unge och oförfarne knektar upfyldt,
utan ock rotarne med så många nya knektars anskaffande, som aldrig utan bekostnad
afiöper, ej heller må utmattade blifva.11 Afsked får, såsom hittills, endast
beviljas på general-mönstring, men i slutet af Carl XI:s regering införes interimsafsked,
ehuru aldrig utan rust- och rotehållares vetskap och innan soldaten befunnits
för ålderdom o. d. oduglig. I Elfsborgs län ifrågasatte allmogen, att knekten
skulle ingå på vissa år, utan lega, på sätt redan är omnämndt och i Norge bru -

kades. Konungen finner förslaget icke alldeles förkastligt,, men yttrar bland annat,
“att, om de åstunda någon befrielse förr, än de hafva tjent 16 eller 20 år, så lärer
“det väl icke kunna gå an, alldenstund eljest genom alltför korta omvexlingar,
“krigsöfningen och disciplinen bos allt föreniges (?) nytt och ungt folk så småningom
“skulle förfalla, och vi intet blifva så väl betjente,-som då när den gamle och väl“öfvade
: soldaten blir qvar i tjensten, och det särdeles vid något tillstundande
“krig, då slikt ombyte lätteligen kunde förorsaka confusion och skada.“ Allmogen
betänkte sig derefter och fann bäst, att det blef “vid gamla vanligheten att knekten
tjenar, så länge han formår,“

Med kännedom vidare om förhållandet under den 60-åriga fred vi sednast
åtnjutit och att soldaten i allmänhet antages före 25 års ålder samt vanligen tjenar
till öfver 50 stundom till 60 år, torde 20 år få antagas såsom en medeltjenstetid,
allt ifrån indelningsverkets början tills nu, samt beräkningen för kostnaden i
Carl XI:tes tid, hvad den betydliga punkten städja och lega vidkommer, således
böra nedsättas med minst 25 procent. Mot beräkningarne kan vidare anmärkas:

att, der torp finnes, halm icke bör uptagas i värde för att öka torpafkastningen,
enär i motsatt fall afdrag äfven bör göras för den behöfliga gödseln;

att, särskilt hvad Dalregementet beträffar, lifmunderingen är uptagen till
en kostnad af 12 daler kpmt/men enligt lagligt aftal för sagde regemente skulle
rotehållare,n bidraga till lifmunderingen med 9 och soldaten med 8 daler kpmt;

att uniformskostnaden, för lifmundering, släpkläder och skodon enligt Komiterade
upgår i Carl XI:s tid, ehuru olika för olika regementen, ända till nära 30
R:dr R:mt, under det att, enligt Landtförsvars-Komitéens beräkning (Del. I, pag.
73), den närvarande utgiften pr nummer upgår för nämnda persedlar allenast till
16 R:dr 4 öre R:mt, oaktadt soldaten utan tvifvel är bättre beklädd nu än under
Carl XI: s tid.

En- omständighet torde derjemte böra bemärkas, hvilken i icke så ringa
mån, ehuru den ej kan till siffran upgifvas, minskade kostnaden för rust- och rotering
under Carl XI, nemligen att städja och lega alls icke utbetaltes till s. k. sjelfskrifne
personer (löst folk), hvilka, hvarest de “hittades," med den tidens föga utvecklade
frihetsbegrepp, icke ens rådde om sig sjelfve, utan, såsom ofvanför är
omnämndt vid åberopande af 14:de punkten i kontraktet om Elfsborgs regemente,
fingo “tagas och komma roten till lisa och understöd." Att ett dylikt våld, hvarvid
personer icke behandlades såsom menniskor utan såsom villebråd, icke kan
försvaras är ju tydligt, äfvensom att ett dylikt tvång ovilkorligen måste uphöra,
men icke mindre, klart är att, när kontrakten ingingos, detta var en rättighet som
förutsattes, och att detta tvångs borttagande, utan ersättning från Kronans sida,
kan i pekuniärt hänseende anses upväga en god del af under tiden meddelade
s. k. lindringar.

100

Bland dylika upräknade allmänna lindringar uptaga Komiterade först och
främst: befrielse från rekryterings skyldighet i krig. Att uphörandet af detta åliggande
icke var en befrielse, utan ett utbyte af ett mindre åtagande mot ett större,
är ofvanför visadt vid omnämnande af beväringsinrättningen 1812. De öfrigabåda:
befrielse från mötespassevolans-afgiften, äfvensom från rotehållarnes bidrag till
soldatbeklädnåden, erkännas deremot vara för åtskilliga orter en verklig lindring.
Deremot när Komitéens majoritet, bland summa 11 stycken, — rotehållarne vid serskilta
regementen meddelade lindringar, — gåf ända derhän att anföra den s. k. Enöreskassan
vid Uplands regemente till mindre bemedlade rotars hjelp och understöd,
så kunde den med lika mycket skäl bland dessa lindringar hafva räknat brandstodsersättningarne
ur länets brandstodsinrättningar, ty Enöreskassan är likaväl
som dessa tillkommen genom enskildas sammanskott, och är således en lindring
som rotehållarne beredt sig sjelfve och icke af det allmänna erhållit. Samma förhållande
och samma ändamål är äfven i det närmaste med de vid Helsinge regemente
anförda “UddemantalskaSsorna.“ Komiterade säga att dessa grunda sin
upkomst på 7:de punkten af Knektekontraktet den 9 September 1682. Denna innehåller:
enligt Forsberg pag. 14: “Skulle ock till det sjunde så hända, att en
eller annan Rote, framför de andra, vore så olyckelig, att deras Knektar ofta afginge,
så lemnas hvar socken för sig fritt att göra en förening sig emellan, till
att understödja hvarandra, och vid alla slika fall skaffa dugeliget manskap, allenast
Kongl. Maj:t alltid blifver säker om Knekten och det utfäste talet; hvarhos ock
detta bör iakttagas, att hvar Rote, utom denna hjelpen, som de således göra hvarannan
inbördes till att skaffa Knekten, sjelf försörjer sin karl både med lön, vanlig
föda och kläder.“ Erkännas bör dock att till sagde kassor ingingo bidrag från
vissa s. k. Uddemantalshemman, som i stället för rotering erlädd 50 daler kpmt.
På sednare tider har enligt Forsberg den förändring i rekryteringssättet inträffat:
“att vissa Socknar, hvar inom sig, ingått föreningar, i följd hvaraf legningen ombesörjes
genom dertill valda Ombud (Legoföreståndare), och kostnaden dertill bestrides
ur en, genom bidrag efter skatt, bildad kassa, hvars grundfond, i några
Socknar, utgöres af behållningen i den förra Uddemantals-kassan, som var afsedd
till svaga Rotars understöd.“

Vidare då Komiterade, rörande Norra och Södra Skånska Infanteri-regementena,
säga: “Till följd af de omständigheter, som vid den ordinarie roteringens
införande i provinsen Skåne förekommo, har s. k. rotejemkningsersättning af Statsverket
blifvit rotehållarne tillerkänd, hvilken ersättning, beräknad till markegångsvärdet
af 468 tunnor eller 2,948 kub.-föt 4 k:r spanmål, hälften råg och hälften
korn, nu utgår dels till svaga rotar vid nämnda regementen med värdet af 344
tunnor 19 kappar, eller 2,170 kub.-föt 9 kannor 40 kub.-tum, och dels till särskilta
pensionskassor för gemenskapen vid de begge regementena med värdet af 123
tunnor 13 kappar, eller 777 kub.-fot 4 kannor 59 kub.-tumså måste antagas, att

101

Komitéen haft kännedom om dessa förhållanden, samt derför både kunnat och
bort i stället säga: Provinsen Skåne, hvarest skulle bildas 2,000 rotar, men der i
stället har upkommit extra 126 och ordinarie 1,985 eller tillhopa 2,111 rotar, har
blifvit öfverroteradt med dessa 111, hvilka genom förminskning med en femtedel,
antagen till jemnt 25, nedsattes till 86 och derefter vidare till 78. För dessa s. k.
“öfverlopp sr otar “ skulle det ordinarie knektehållet af Statsverket erhålla understöd.
Då hade hvar och en, äfven den, som ej var med dessa förhållanden på förhand
bekant, i stället att såsom nu af Komitéens upgift vilseledas, fått reda på att det
roteunderstöd som lemnas till sagde provins, och hvilket till en del af rotehållarne
blifvit anslaget till pensionskassa för gemenskapen, icke är någon gåfva af Statsverket,
utan vederlag för öfverrotering. (Enligt 3:dje och 4:de punkterna af Underställning
angående rotejemkningsersättningen vid Norra och Södra Skånska Infanteri-regementena
till Kong!. Maj:t af Arméförvaltningen och Kammar-collegium
gemensamt den 8 April 1867, hvilken blifvit af Kongl. Maj:t den 19 November
samma år fastställd).

Skulle, hvad jag icke haft tillfälle att kontrollera, öfriga anförda lindringar
verkligen befinnas ensamt af det allmänna vara beredda åt dessa rotehållare, torde
det förut anförda nogsamt hafva ådagalagt att rotehållarnes kredit af åtaganden
ändock öfverstiga deras debet, och att någon qvittning icke rimligtvis kan ifrågakomma
med dessa lindringar vid fråga om ökad värnepligt.

Mot de af Ivomiterade föreslagna lindringai/har jag ganska få anmärkningar
att göra. Eu motsägelse tillåter jag mig dock att påpeka. Ivomiterade säga nemligen:
“Roteringsbesväret är förenadt med ägande och besittningsrätten till den
jordegendom, som dertill blifvit indelt. En hvar, som åtkommit jord med sådant
besvär, är alltså pligtig att detsamma vidkännas, och det kan icke förnekas, att
värdet af jordegendom vid allt laga fång rättas efter de större eller mindre förmåner,
skatter och besvär, som vidlåda sådan egendom. Ägare af roterad jord
kan följaktligen icke anses genom roteringsbesvärets utgörande lida någon minskning
i det■■ egendomsvärde, som honom med rättä'' tillkommer. Aled egendomen
möttager han besväret; när han afyttrar den förra, gör han sig'' fri från det sednare
och har egendomens värde sig till godo.“

Komiterade vilja härmed ådagalägga att rust- och roteringen är en realskatt
på jorden. Så vidt jag kan fatta står emellertid detta uppfattningssätt i en uppenbar
strid med följande yttrande af samma majoritet: “Alen från den utgångspunkt,
att alla rotehållare i riket hafva lika skyldighet att till krigstjenst upställa och
hålla duglig karl, kommer man, såsom det vill synas Komiterade, till det rigtiga
slut, att rotehållarnes i alla orter utgift för fullgörandet af denna skyldighet äfven
borde bringas till så stor likhet, som möjligen kunde åstadkommasäfvensom
med Komiterades deraf härledda förslag: “att den lön, som rotehållaren skallbestå

102

soldaten måtte för hela riket fastställas till ett lika belopp under förut upgifna bestämmelser.
“ En dylik enhet för hela riket skulle otvifvelaktigt, le da till en stor
förenkling i kameralt och administrativt hänseende, och sålunda vara särdeles
Önskvärd, men huru denna, med bibehållande af principen om realskatt och utan
svåra förvecklingar, skall kunna utföras, förekommer ofattligt vid jemförelse af
högsta och lägsta taxeringsvärdet å rust- och rotehållshemman, varierande från
483,900 R:dr till 5,000 R:dr pr rotehåll och från 173,100 R:dr till 2,300 R:dr pr rusthåll,
samt af högsta och lägsta kostnaden pr nummer vid samma regementen, varierande
vid Westgöta afsuttna Kavalleri-regemente från 480 R:dr 54 öre för rusthållet
N:o 50 vid Lifkompaniet till 84 R:dr 66 öre för rusthållet N:o 50 vid Wartofta
kompani, eller vid Jönköpings regemente, der kostnaden för rotehållet N:o
94 vid Norra Wedbo kompani är 513 R:dr 0,4 öre, men kostnaden för rotehållet
N:o 29 vid samma kompani är 6.5 R:dr 97 öre o. s. v.; hvarom allt de komitébetänkandet
bifogade tabeller lemna fullständig vägledning, och till hvilka jag för
detta ändamål tillåter mig att hänvisa. I öfrigt skulle äfven vidare anmärkningar
kunna göras, rörande de föreslagna lindringarne, men det anförda torde vara nog.

Att på förhand upgöra någon graderad skala för lindringar, först och främst
mellan rotehållarne inbördes, dernäst för rusthållarne sins: emellan och slutligen
mellan rote- och rusthållare, hvilka sednare, på grund af dem tilldelade lustningsoch
augmentsräntor, icke kunna ansesr i samma mån som rotehållarne berättigade
till lindringar, under det att arten eller omfattningen af den nya arméorganisationen
icke varit bekantgjord eller ens till sina hufvuddrag för Komiterade antydd,
torde icke rimligtvis kunna begäras. Vill man härvid anmärka, att jag sålunda
icke concluderar till några positiva förslag utöfver de :af Komitéen gjorda, så får
jag härtill svara: att denna anmärkning billigtvis icke kan drabba mig. Komitéen
blef tillsatt att upgöra förslag till lindringar, enligt Riksdagens antydan i sammanhang
med och beroende af frågan om en utsträckt värnepligt, men detta oaktadt
har, såsom näihndt är, det icke medgifvits dem att få kännedom om vidden eller
beskaffenheten af denna utsträckning. Det har sålunda icke varit Komitéens fel
att dess arbete, hvad förslaget till lindringar beträffar, blifvit alltför sväfvande.
Emellertid torde den icke hafva verkat förgäfves, då- den åstadkommit förarbeten
till en kommande allvarlig lösning af frågan, och för sådant ändamål frambragt
utredningar fullständigare än någonsin förut. På grund af dessa kan, när de väntade
fordringarne en gång slutligen blifva kända, en hvar sedermera bilda sig en
egen sjelfständig åsigt, antingen om nyttan af att bibehålla vårt indelningsverk,
med större eller mindre förändringar, såsom en fast och allt framgent bestående
institution, eller om lämpligheten att ordna detsamma provisionel! såsom en öfvergångsformation,
i ändamål att slutligen aflösas och upgå i den allmänna värnepligten.
Detta sistnämnda vore ett erkännande al uphofvet till våra största historiska

103

minnen, till Gustaf II Adolfs och Carl X:s storverk, och eu återgång till den urgamla
pligten att en hvar utan åtskilnad skall försvara fosterlandet.

Stockholm den 24 Augusti 1868.

Emil Kry.

Af Herrar Sv. Nilsson och II. Sv. Ersson: Med Komitéens pluralitet har jag
icke kunnat instämma, hvarken i upfattning af omfånget af det updrag, som blifvit
anbefaldt, eller af förhållandena, som samma pluralitet tagit till grund för sitt
utlåtande i vissa delar, och ej heller i allo uti detta utlåtande. Det är således min
pligt att i möjligaste korthet framlägga min särskilta mening.

Enligt Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 8 October 1867 updrogs åt Komiterade,
att rådpläga rörande den af Riksdagen till Kongl. Maj:t gjorda underdåniga
framställning, att då, för ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsendö, en
väsentligt utsträckt allmän värnepligt utan tvifvel vore påkallad, men möjligen icke
kunde genomföras med bibehållande af indelningsverket i dess nuvarande form,
utan det på rotehållare och rusthållare hvilande besvär derföre borde lindras eller
atlösas, samt att förslag till sådan lindring upgöra. Då frågan, som förelegat
Komitéen till behandling, således berört ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende,
och icke ensamt landtförsvaret, då detta ordnande icke ansetts
kunna ske med indelningsverkets bibehållande i sitt nuvarande skick, dåhelabåtsmänshållet
är indelt till rikets försvar, och då i detta båtsmanshåll finnes indelning
af både rotehålls- och rusthållsnatur, så vill synas mig som Komiterade icke
bort, såsom .skett, förbigå en så betydande del af vår försvarsorganisation, som
indelningen till hela båtsmanshållet, utan sökt att äfven derom framlägga något
slags utredning. Det är utan tvifvel att, derest rote- och rusthållare vid landtarméen
underkastas en väsentligt utsträckt värnepligt, så kommer samma onus att
drabba äfven dem vid båtsmanshållet; och då desse utgöra en så betydande andel
af landets jordbrukande befolkning, att de, efter de uppgifter jag kunnat förskaffa
mig, innehafva omkring 12,700 hela hemman, således nära en >/5 af landets
hemmantal, är detta en faktor af den betydenhet att den, efter mitt förmenande,
icke hade bort förbigås. Då i den åberopade nådiga Skrifvelsen den 8 October
1867 nämnes indelningsverket i sin helhet samt rote- och rusthållare utan undantag
för båtsmanshållet, har jag icke kunnat uppfatta skrifvelsen såsom afseende
endast rote- och rusthållare vid landtarméen; men trott att “befattning med båts -

104

mansroteringen och båtsmansrustningen blifvit Komiterade uppdragen1'', och att
detta updrag bort fullgöras.

Pluraliteten, som haft en annan upfattning om vidden af sitt updrag, har
börjat sin redogörelse med framställning af en öfversigt af upkomsten och utvecklingen
af roterings- och rustningsbesväret. Genom denna framställning och
vid denna öfversigt är det påstående gjordt, att en del af landets innevånare
skulle hafva skyldighet att underhålla den stående krigshären och derjemte i lika
grad, som den öfriga delen, personligen deltaga i fäderneslandets försvar. Denna
skyldighet, att underhålla den stående krigsmakten, har framhållits såsom ett realt besvär,
som åligger jorden; men, att detta besvär åtagits mot befrielse från ett personligt
besvär och följakteligen i grunden är eller motsvarar ett sådant, derom innehåller Komitéens
utredning intet. Man har till och med kommit ända till det påstående: “att, då
krigstjensten upptager den värnepligtiges tid samt icke tillåter honom arbeta i det
yrke, hvaraf han har sitt lifs uppehälle, det skulle kunna anses, att uppoffringen vore
mindre kännbar för jordegaren" (som nu underhåller den stående arméen) “än för
många andra medlemmar af samhället. Han kan möjligen1'' (så heter det) “genom
biträden få sin jord skött och deraf draga inkomst, men den mindre handlanden,
handtverkaren och daglönaren m. fl., hvilka, för att drifva sina särskilta yrken,
oundgängligen måste sjelfva göra arbetet, blifva under värnepligtens fullgörande
urståndsätta att förvärfva något åt sig och de sina.''1 Då det lärer vara öfverflödigt
att nämna något om nödvändigheten för bonden att arbeta, så vida han
skall få något icke endast till sitt lifsuppehälle utan så mycket derutöfver, att äfven
handlanden och handtverkaren med fleres lif kunna uppehållas, emedan denna
nödvändighet icke kan annat än vara insedd af den ofantliga öfvervägande pluraliteten
i landet (fastän pluraliteten i Komitéen ej kunnat fatta den), så vill jag ej
uptaga tid med att vederlägga Komitépluraliteten i denna del. Men då denna
pluralitet, såsom stöd för den upfattning hvarpå dess arbete vill stödja sig, åberopar,
att den, efter noggranna undersökningar, kommit till en sådan slutsats,
att lindring i roterings- och rustningsbesväret ej är af rättvisa påkallad och ansett
såsom sin pligt att den uttala, samt upmanat “en hvar till motbevisning, som
med stöd af lagar och författningar kan sådan åstadkomma", så, och då jag icke
kunnat dela pluralitetens upfattning eller instämma i dess deraf dragna slutsatser,
anser jag det såsom min pligt att söka åvägabringa den fordrade motbevisningen,
likasom jag hoppas kunna göra det, hvarvid icke erfordras att i lagar och författningar
“inlägges en mening, som der icke finnes".

Som hufvudfrågan är om genomförande af en väsentligt utsträckt allmän
värnepligt, så är angeläget att hafva klart för sig hvad ordet värnepligt innebär.
I sig sjelf är det så uttrycksfullt och tydligt, att det vill synas som någon tvekan
icke bör upstå om dess rätta mening. Man finner få ord i vårt språk, som mera

kort

105

kort och bestämdt uttrycka en mening, och det till och med på ett nästan oförtydhart
sätt. Ordet värnepligt kan ej beteckna annat än detsamma som pligt att
värna, och då denna pligt är allmän, så uttryckes dermed allas pligt att värna.
Ar det fäderneslandet, som skall värnas, så måste ordet beteckna: allas pligt att
värna fäderneslandet, som tillhör alla.

Att en sådan pligt förefunnits hos oss i samhällets äldsta tid framhåller
Komitéen i början, då den säger: “Till landets försvar borde en hvar vid kallelse
inställa sig, den frie mannen äfven åtföljd af sina trälar“, men häri är ett misstag,
ty denna den främsta af medborgares rättigheter och skyldigheter hade lagarne
och plägsederna förbehållit den friborne ensamt, och icke lemnat till trälarne
(Calonius: om forna trälarnes rätt i Sverige, pag. 121 och följande). Rättigheten
såväl som pligten har blifvit kvarstående intill vår tid, samt fullgöres med
indelta arméen och beväringen, den har aldrig blifvit förnekad eller kan förnekas
af män, som vilja räknas bland Svenska medborgare.

Då det, såsom Komitéen säger, likväl “ligger i sakens natur, ätt upbåd till
krigstjenst man ur huset icke lärer efter bokstafven någonsin gå i verkställighet",
så hafva under tidernas lopp mångfaldiga och mycket olika lagar Varit antagna
för fullgörande af den allmänna värnepligten. När tidsförhållandena kräfde en
ordnad krigsmakt och sådan icke kunde åstadkommas, genom tillfälliga upbåd i
massa (folkupbåd), låg icke något sätt närmare till hands än att uttaga en viss
del af den m^nbara befolkningen till krigstjenst, eller kanske rättare detta var
det enda användbara sättet. Så upkommo utskrifningarne, hvilka, enligt sakens
natur, i början skedde efter hufvudtalet, mantalet (manspersonernas antal) och utgjorde
den tidens sätt för fullgörande af den i lagarne och sederna antagna skyldigheten
att värna landet. Den utskrifne, som alltid borde vara duglig till krigstjenst,
egde lega annan i sitt ställe, och, om han så gjorde, fullgöra sin allmänna
värnepligt dermed att han uppoffrade af sin egendom så mycket som erfordrades,
för att få sin personliga pligt upfylld. Under tiden blefvo detta slags utskrifningar
anledning till mycken orättvisa och mannamån, så att tankarne vändes
åt andra utvägar för att fullgöra den personliga skyldigheten mot fäderneslandet,
och så upkommo utskrifningarne efter gårdatalet, hvilka hufvudsakligen afsågo en
lättnad, deri att flere skulle anskaffa karl till krigstjenst i stället för det att, vid
utskrifningen efter mantalet, legningen ålåg, i regeln, endast den som blifvit utskrifven.
Dessa båda grunder för utskrifningarne (mantalet och gårdatalet) tillämpades
alternativt under tiden närmast före inrättandet af det ständiga knektehållet,
hvilket i sj elfva verket är en fortgående utskrifning efter gårdatalet, åtagen
mot uttryckligt löfte att vara befriad från all annan sådan med alla dervid
hängande besvär. Jag skall söka visa, att det framgår af lagar och författningar,
så vida man ej inlägger origtiga meningar i dem, att indelningsverkets nuvarande
form på detta sätt upkommit.

106

Så vidt mig är bekant och som Komitéen äfven i sin utredning nämner, beslutades
den första utskrifning i Westerås den 19 och 20 Januari 1544 och skulle
gå efter mantalet, så att hvar femte man i Småland och i öfriga landskap hvar
sjette fick uttagas, men i högsta nöd skulle hvar man vara beredd att utgå till
afvärjande af fiendtligt anfall. På riksdagen i Linköping år 1600 (Stjernman I.
pag. 510) beslutades, på det öfverheten skulle veta hvad krigsfolk i hvar landsända
till häst och fot förefinnes, “så menige man vore fri och förskonad och icke så
ofta betungad och besvärad med utskrifning som förut", att ett visst antal hofman
och knektar skulle i hvar landsända på riksens bekostnad underhållas. Utgifterna
till detta underhåll skulle,< då manskapet var hemma, bestridas af Kronans
ränta och upbörd; men på tåg emot rikets fiender af den landsända, hvarifrån
de utfordrats, likväl efter en sådan ordning att icke mera belöpte sig på en
bonde i den ena landsändan än i den andra. Således redan vid det äldre indelningsverkets
början förbehåll, om det framdeles alltid betingade vilkoret, af
frihet för utskrifning. Vid riksdagen i Björneborg den 9-Februari 1602 beviljades
utskrifning efter mantalet, men i Juni samma år i Stockholm efter gårdatalet, och
vid 1610 års riksdag åtog sig icke endast allmogen i Sverige en utskrifning af
25,000 man af dem som egde minsta hemman, samt adeln att låta utgå en karl
af hvart tionde minsta hemman, utan hvar prestman, som gäll hade, utlofvade en karl
antingen till knekt eller båtsman, äfvensom borgerskapet af hvar stad för sig, att
hvar tio borgare skulle skaffa en duglig karl till båtsman. Detta är icke något
enstaka exempel, att andra samhällsklasser än jordbrukare underkastat sig utskrifning,
utan flera sådana kunna anföras, fastän dessa samhällsklasser under sednare
tider lyckats undandraga sig en skyldighet som varit och bör vara lika för alla.

Vid riksdagarne åren 1624, 1625, 1627, 1629, 1631, 1632, 1633, 1634, 1638,
1640 och 1648 beviljades utskrifningar efter mantalet till olika storlek, men vanligast
hvar tionde eller hvar femtonde man. Dessa utskrifningar gingo merändels
öfver alla samhällsklasser både adel, prester, borgare och menige man. Efter
“öfverläggning om icke något sätt kunde finnas förmedelst utskrifningen i sjelfva
verket kunde något när så högt understödja Kronan med mindre Ständernas besvär
och förhatliga ransakningar, såsom ock med mindre anledning till underslef",
antogs på riksdagen år 1642 nytt utskrifningssätt efter gårdatalet och beviljades
två utskrifningar. Derefter, till och med riksdagen år 1683, beviljades utskrifningar
oftast efter gårdatalet, men ibland äfven efter mantalet, till och med stundom
på samma gång efter båda grunderna. Sålunda tillämpades gårdatalet vid
riksdagarne åren 1643, 1644, 1647, 1649, 1650, 1652 och 1655, men vid 1657 års
riksdag beviljades tre utskrifningar, hvaraf den ena efter mantalet, men de två
efter gårdatalet. Åren 1660, 1664, 1668 och 1672 lades gårdatalet till grund för
utskrifningarne, hvaremot vid riksdagarne 1675, 1678 och 1680 både gårdatalet
och mantalet tillämpades, samt vid 1683 års riksdag den förändring gjordes att

mantalet togs till grund för en utskrifning, som förut beslutats skola hållas efter
gårdatalet. Vid sistnämnde riksdag öfverlemnades åt den redan enväldige konungen,
såsom ett regale, att, efter riksens tarfvar och eget behag påbjuda utskrifningar,
antingen efter manskapet eller gårdatalet, utan att vid riksdagar eller allmänna
möten derom med Ständerna afhandla. En stor del af landets provinser hade
då ingått på det ständiga knektehållet, med vilkor om befrielse för utskrifningar
och alla dermed hängande besvär, så att endast en mindre del af dem vore
underkastade utskrifning till krigstjenst. Så hafva utskrifningar till fullgörande af
den allmänna värnepligten upkommit och efter dessa grunder hafva de blifvit verkställda
tills de efterträddes af det ständiga knektehållet.

Denna framställning om grunderna för utskrifningssättet till det så kallade
äldre indelningsverket är grundad på riksdagarnes och mötens beslut derom, och
bör väl derföre anses tillförlitlig. Den öfverensstämmer jemväl, med få undantag,
uti de upgifter Komitéen i sin utredning derom gjort. Men jag kan ej deraf draga
samma slutsats som Komitéens pluralitet, eller, att utskrifning “efter gårdatalet
var en af de ursprungliga hufvudgrunderna för det äldre indelningsverket", och
icke heller deri, att “grunden för det äldre indelningsverket var mera égnad att
bilda en här till försvar än till anfall". Då utskrifningarne till detta indelningsverk
började ske efter hufvudtalet, då de en lång tid derunder skedde endast efter denna
grund, då, ehuru under en tid gårdatalet följdes, de likväl vid slutet skedde alternativt
efter hufvudtal och gårdatal, och allrasist, det vill säga straxt före öfverlemnandet
åt Konungen, att bestämma hvilken af grunderna han ville, efter hufvudtal;
så var väl denna grund både den ursprungliga och hufvudgrunden. Att
grunden för det äldre indelningsverket varit lämpligare till försvar än till anfall
motsäges af historien; ty; nästan under hela vårt deltagande i trettioåriga kriget
tillämpades ensamt utskrifning efter mantalet, hvaremot, efter antagande af den
grund hvarpå det yngre indelningsverket hvilar, Sveriges anfall mot sina grannar
slutat med en alltför stor inskränkning af de gränser, som förvärfvades under tider
då alla mera jemnt deltogo i fullgörande af den allmänna värnepligten.

Af det anförda synes att jag icke kan dela Komitéens, visserligen ej klart
uttryckta, men tydligen underförstådda mening, att utskrifningarne upkommit af
någon annan grund än den som låg i hvarje vapenför persons pligt att deltaga i
fäderneslandets försvar. Komitéen har ej upgifvit någon annan grund för utskrifningarne,
men då ständig skilnad göres mellan värnepligt och utskrifning eller indelningsverk,
så är tydligt att Komitéen ej ansett utskrifningarne eller indelningsverket
grunda sig på värnepligt. Det är likväl klart, att, då utskrifningarne efterträdde
folkupbådet, som var det äldsta sättet för värnepligtens fullgörande, så
voro de endast ett ordnande eller en reglering af detta, likasom knektehållet är
en ordnad och reglerad utskrifning, som är ständig för innehafvarne af vissa hemman
och lägenheter emot uttryckliga vilkor att vara fria för annan, sådan med alla

108

dervid hängande besvär. Slutföljden häraf är, att knektehållet upkommit i stället
för pligten att personligen deltaga i fäderneslandets försvar och således är ett sätt
hvarpå denna pligt fullgöres. Någon annan grund för upkomsten deraf harKomitéen
ej heller upgifvit. Den talar dock om “en annan del af landets försvarsväsende“
(än indelningsverket), hvilken andra del skall vara “den urgamla pligten,
att, när det behöfdes, med samlad kraft man ur huset afvärja inträngande fienders
anfall". Af det ofvan anförda torde den som opartiskt bedömer frågan finna, att indelningsverket
icke är en annan del af vårt försvarsväsende än den urgamla pligten,
att, när det behöfves, afvärja fienders anfall, utan just den ursprungliga delen
af försvarsväsendet, hvarigenom denna pligt fullgöres, fastän formen för fullgörandet
blifvit reglerad, och fastän denna form måst stundom uttänjas och stundom öfverträdas.

Såsom stöd för sin åsigt om skilnad i grunden, åberopar Komitéen, att stadganden
stundom samtidigt gifvits om både utskrifning och upbåd i massa och fäster
särskild vigt vid 1624 och 1625 årens beslut derom, samt citerar åtskilliga, under
sednare tider antagna Regerings-former. Genomläses nyssnämnda riksdagsbeslut
med någon upmärksamhet så inhemtas, att de utomordentliga bevillningar af
skatter så väl som folk, som Ständerna då underkastade sig, afsågo utrustning för
kriget mot Polen, som understöddes af katolikerna, och mera utgjorde en förberedelse
till detta krig än så kailadt landtvärn. Det är ock svårt att finna mot hvilken
fiende ett landtvärn skulle behöfvas just då när landet hade fred med dess
grannar, Danmark sedan 1612 och Ryssland sedan 1817, med hvilket sistnämnda
land gränsregleringen blifvit äfslutad 1621. Deremot ville man sätta Konungen i
tillfälle att med kraft föra kriget i Polen och möjligen äfven i Tyskland. Att under
så vidt utseende omständigheter utomordentliga åtgärder behöfde vidtagas till
förberedelse för alla händelser, och att Rikets Ständer, som städse underkastade
sig de uppoffringar Konung Gustaf II Adolf fordrade, lofvade, i följe med andra
utomordentliga gärder, att alla rikets inbyggare skulle, efter tillgång, beväpna
sig och när det omträngde låta anföra sig dit söm Rikets värn kräfde, visar icke
att. utskrifningen och landtvärnet (för att använda detta ord) hvilade på olika grund
eller afsåge annat än fullgörandet af den i lagen stadgade personliga krigstjenstskyl.
digheten. Annorlunda kunde förhållandet ej betraktas då och annorlunda bör
det ej betraktas nu, än såsom ett fullgörande af denna skyldighet; ty den, som
blifvit utskrifven och fullgjorde skyldigheten på det sättet, kunde icke fullgöra den
i landtvärnet. Sådana försäkringar äro hvarken ovanliga, eller innebära mera bevis
om olika grunder för personligt deltagande i fäderneslandets försvar än då,
såsom ofta skedde, bestämda utskrifningar beviljades och dertill ytterligare eu “om
fäderneslandets högsta tarf det skulle fordra11 (år 1668) eller “så vida nödvändigheten
det fordrade" (år 1680). Detta landtvärn och dessa utskrifningar, som samtidigt
beviljades, att utgå både efter mantal (= manspersonernas antal) och går -

109

datal, ansågos icke vara eller voro annat än olika sätt för fullgörande af den personliga
krigstjenstskyldigheten (- allmänna värnepligten)

Hvad Regerings-former, riksdagsbeslut och särskilda Stånds privilegier innehålla
af löften, att “i rikets nödställda tider", “i fall nöden skulle det aska" eller
“om höga nödtorften så tränga kunde" gripa Kongl. Maj:t under armarne på det
kraftigaste, och försvara landet och dess gränser, afsåg, såsom af ordalagen uttryckligen
synes, endast sådana utomordentliga tillfällen då fäderneslandet var i
fara. De innebära alldeles icke någon förbindelse för den, som på ett eller annat
sätt redan deltog i dess försvar, att göra det i dubbelt mått, men väl förpligtelse
för hvar och en, att icke undandraga sig denna främsta pligt, då högsta nöden
fordrade, att alla skulle vara redo dertill. Lika ord användas ock ofta då det är
fråga om penningebevillningar och dylikt. Sålunda innehåller XIX punkten i 1683
års riksdagsbeslut: “Sedan ock, till att så mycket mera betyga vår underdåniga
benägenhet, att gripa Kongl. Maj:t efter vår yttersta förmåga under armarne, och
hjelpa befrämja det allmänna bästa, så hafva vi afsides sättande all olägenheten,
i underdånighet lofvat och beviljat etc."

Man lärer väl icke, för det en sådan fras blifvit begagnad, vilja påstå att
dylika utgifter till det allmänna eller eftergifter af fordringar hos det allmänna
allt framgent skola qvarstå. Vid utomordentliga tillfällen fordras utomordentliga
åtgärder och uppoffringar. Det är likväl icke för något sådant tillfälle Komitéen
erhållit det nådiga updraget, utan för att, under landets mest lugna tider, rådpläga
om ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende; icke om en eller
annan del deraf, eller för ett eller annat tillfälligt undantagsförhållande.

Regerings-former och riksdagsbeslut af åren 1719 och 1720 hafva blifvit åberopade
såsom innehållande, jemte bestämmelser om beståendet af indelningsverket,
att på samma gång “stadgade dessa författningar huru, vid tillfälliga behof, utskrifning
ar i riket lagligen kunde ske". Nyssnämnda Regerings-former voro nya grundlagar,
i det närmaste, så väl i detta som öfriga stadganden, lika hvarandra. De
böra således läsas med tanken fästad på hvad som förut var gällande i de fall
hvarom de åberopas, om de skola erhålla en rigtig tydning. Gör man det, så befinnes
(för att icke ännu tala om hvad knektekontrakten innehålla om utskrifning)
riksdagsbeslutet af år 1683, i punkten XXII, som gällde då 1719 års Regerings-form
antogs, innehålla oinskränkt rätt för Konungen, att, i de orter, som utskrifningen
ännu underkastade voro, hålla utskrifning “allt framgent söm tidernas beskaffenhet
och Riksens tarfvar antingen efter manskapet eller gårdatalet fordra kunna,
och Kongl. Maj:t efter eget nådigt- behag, förmedelst sina öppna Nådiga Bref i
landsorterna bjuda och förkunna låter" — “och vid riksdagar eller allmänna möten
intet särdeles derom afhandla låta". Regerings-formen åt år 1719 innehåller
deremot i punkten 5: “Kongl. Maj:t äger freda ocb frälsa sitt rike, särdeles mot
utrikes våld, men ej dertill pålägga undersåtare, utan Ständernas vetskap och fria

110

samtycke, några krigshjelper, utskrifningar eller andra utgifter, ej heller sträcka
dem till längre tid än bevillningarne innehålla. Viljande deremot Riksens Ständer
icke spara förmåga, krafter eller egendom till rikets värn, försvar och en oförvitlig
freds erhållande". Motsvarande punkt i 1720 års Regerings-form är af hufvudsakligen
lika innehåll. Uti 1683 års riksdagsbeslut förklara Ständerna sig vara
“så redobogne och villige, som skyldige och pligtige, både lif och blod, samt allt
hvad uti vår förmögenhet är för Kongl. Maj:t och Fäderneslandets försvar gerna
att våga". Uti 1719 års riksdagsbeslut lofva Ständerna “vedervåga det yttersta,
och när så omtränger, att gå man ur huset till Rikets försvar och fiendernas motstånd".
Och 1720 lofva de, ‘att vara Kongl. Maj:t biständige med lif och blod,
när till Rikets värn och försvar samt fiendens motstånd så omtränga kan“. Alla
dessa Ständernas löften, att offra förmåga, krafter, egendom, lif och blod, samt
allt hvad i deras förmögenhet är, att vedervåga det yttersta och gå man ur buse
till Fäderneslandets försvar och fiendernas motstånd, äro nästan lika. Det är visserligen
löften men inga bestämda lagbud, sådana att derefter kunde upptagas
hvarken skatter eller manskap. Af helt annan art är det, som innehålles i de serskilda
Regerings-formerna om utskrifning. Då Ständerna lemna Carl XI fritt, att
huru ofta och efter hvilken grund han vill, antingen mantal eller gårdatal, anställa
utskrifning, utan att derom på riksdagar eller möten afhandla, så förbjuda de
Ulrika Eleonora och Fredrik I att, utan Ständernas hörande, pålägga undersåtarne
några utskrifningar. De säga alldeles icke, att utskrifningar skola ske eller ens
beviljas, ännu mindre huru de skola ske. För mig har det icke varit möjligt att,
i dessa författningar, finna något stadgande huru vid tillfälliga behof utskrifningar
i riket kunde ske. Men jag har funnit, att de, i detta som i de flesta andra fall,
högst betydligt inskränka konungamakten.

Regerings-formen af år 1772 gaf Konungen något större makt, ithy att han,
om riket blef med härsmakt angripet, egde taga de mått och steg, som med rikets
säkerhet och undersåtarnes fromma öfverensstämmande voro, men då kriget uphörde
skulle Ständerna sammankomma och gärderna upphöra. Som här icke nämnes,
huruvida utskrifningarne äfven skulle uphöra, kan man väl säga, att bestämmelserna
i denna Regerings-form äro sväfvande, huruvida Konungen under krig egde
pålägga utskrifningar; emedan om han det egde så skulle ej de, inen väl gärderna,
uphöra. Då man ej gerna kan antaga en sådan mening, erbjuder sig ingen
annan än den, att Konungen egde pålägga gärder under krig men icke utskrifningar.
Det torde numera vara af mindre vigt än Komitéens pluralitet föreställt sig,
hvilken tydning som gifves åt denna grundlags-paragraf, hvilken i sjelfva verket är ganska
otydlig. Men då Komitéen säger, att, då 1789 års Förenings- och Säkerhetsakt
“gaf Konungen en makt, som gränsade till envälde, utsträckte den väl äfven hans
rätt i förenämnda hänseende (att påbjuda utskrifningar), men bestämmelserna äro
sväfvande", kan jag icke lemna utan anmärkning en sådan uppgift om sväfvande

111

bestämmelser, der alldeles inga bestämmelser finnas. Uti denna lag namnes intet
ord hvarken om utskrifning eller som kan syfta på sådana. Deremot innehåller
den, att “Regerings-formeu af den 21 Augusti 1772 blifver oförryckt beståndande uti
allt hvad som ej genom denna akt blifvit ändradt“. Således tillkommo år 1789
icke några sväfvande bestämmelser om Konungens rätt i detta fall, utan tvärtom
mycket bestämda deri, att 1772 års sväfvande bestämmelser skulle oförryckt blifva
beståndande.

Med anledning af innehållet i 73 § af nu gällande Regerings-form, hvilken
lyder: “Inga nya pålagor, utskrifningar af manskap, eller af penningar och varor
må hädanefter, utan Riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning, förut nämndt
är, påbjudas, upbäras eller fordras", säger Komitéen, att utväg der är beredd
“att genom utskrifning af manskap göra den allmänna värnepligten gällande". Detta
är icke så nära samma ord som användas vid tolkningen af 1719 års Regeringsform,
som ordalagen i båda grundlagarne öfverensstämma; tv om den sistnämnda hette
det att “der stadgades huru utskrifningar i riket lagligen kunde ske", men nu är
endast utväg beredd till utskrifning. Lika litet på det ena som på det andra af
dessa ställen äro föreskrifter gifna om utskrifning, men det förtjenar anmärkas, att
Komitéen så anser och uppger de, som skola innehållas i den äldre lagen, såsom
mera bestämda än de man trott sig finna i den yngre. Huruvida detta härleder
sig derifrån, att man möjligen trott 1719 års Regerings-form vara mindre allmänt
känd än den d.u gällande, derom vågar jag ej göra någon slutsats.

Då 1719 års Regerings-form säger, att Konungen ej må pålägga undersåtarne,
utan Ständernas samtycke, några utskrifningar och den nu gällande, att ingå
utskrifningar af manskap må hädanefter utan Riksdagens samtycke påbjudas, så
innehålla båda lika bestämda förbud i detta fall. Båda innehålla, såsom förut är
nämndt, inskränkningar, den förra i den makt Carl XI tydligen egde i en del af
riket, och den nu gällande i den makt som föregående regent anses hafva haft,
genom sväfvande grundlagsbestämmelser. Konungen och Riksdagen hade varit och
äro lika oförhindrade att organisera vårt försvarsväsende på utskrifnings- eller
hvilken annan grund som helst, om dessa ord funnits i grundlagen eller icke, som
de ega fri makt att gemensamt vidtaga hvilka lagförändringar som helst, då de
finna sådana lända fäderneslandet till gagn, äfven om de aldrig varit nämnda i någon
grundlag eller varit af någon påtänkta vid antagande af grundlagen.

Om icke en sådan tolkning, som den föregående, framginge af blotta ordalydelsen,
så måste den påtvinga sig vid läsningen af 80 §:n af nu gällande Regerings-form,
hvilken § jemväl blifvit åberopad af Komitéen. Den lyder: “Krigsmakten
till häst och fot så väl som båtsmanshållet af rotering och indelning förblifver
vid de med landet och städerna upprättade kontrakt och indelningsverk, hvilka
till deras hufvudgrunder skola orubbade vara, intill dess Konungen och Riksdagen
finna nödigt någon ändring deruti samfäldt att göra; kunnande ingen ny eller till -

112

ökad rotering utan genom Konungs och Riksdagens sammanstämmande beslut tillkomma“.
Häraf är ju klart att, då rotering efter en eller annan grund alltid föregått
utskrifning, hvarken det ena eller andra är tillåtet utan med Riksdagens samtycke.
Vill man påstå, att, för det ny och förökad rotering kan ske genom Konungens
och Riksdagens sammanstämmande beslut, dermed är tillfälle beredt till utskrifning,
så bör man icke förbise, att åtgärden är uti grundlagen sammanställd med
förändring i de med landet och städerna upprättade kontrakt och indelningsverk.
Det måste antagas, att denna sammanställning ej endast i samma § utan i samma
mening tillkommit, emedan grundlagsstiftarne ansett att^ så länge dessa kontrakts
och indelningsverks innehåll står fast, bör hvarken ny eller tillökad rotering ega
rum för dem, som redan dertill äro indelta. Följaktligen ej vidare utsträckt värnepligt
än den, som fullgöres med kontrakten, utan mot rubbning i dessas hufvudgrunder.

Komitéens pluralitet, som anser hvarken utskrifning eller indelningsverk härleda
sig från den personliga skyldigheten att deltaga i fäderneslandets försvar, har
upfattat det af rotehållarne gjorda förbehållet och af Kronan gifna löftet om frihet
från utskrifning, såsom skulle denna befrielse gälla endast de “vanliga utskrifningarne
till regementenas upfyllande", och, såsom stöd för denna upfattning, att
de skulle kunna underkastas, utskrifning utöfver hvad som fordras till nämnda
upfyllande, åberopat 1683 års riksdagsbeslut. Den förvända tolkning af vigtiga
urkunder, som Komité-pluraliteten här gjort, nödvändiggör en närmare belysning.

För att lätta upfattningen af den vigtiga frågan om rotehållares utskrifningsfrihet,
hade utan tvifvel varit nödigt, att Komitéen under titeln “Knektekontraktens
innehåll" i sin utredning intagit den anmärkningsvärda punkten, som innehåller
bestämmelserna om denna frihet. Vanlig opartiskhet hade fordrat detta,
emedan det är denna punkt, som innehåller bestämmelserna till den ena partens
(rotehållarnes) fördel, då nästan allt det öfriga i kontrakten utgöres af förbindelser
de åtagit sig. Komitépluraliteten har ansett nog att framhålla dessa förbindelser
och utur 1683 års riksdagsbeslut äro, icke i utredningen men i sjelfva
betänkandet om roteringen, citerade endast de tre utur sitt sammanhang lösryckta
orden: “till regementenas upfyllande". Något fullständigare torde dessa bestämmelser
böra framhållas.

I afseende på de orter, som då ingått på det vissa knektehållet, innehåller
berörda riksdagsbeslut: “hafva vi af allmogen i Upland, Östergötland, Södermanland,
Westmanland och Nerike, som intill detta knekteutskrifning hafva varit underkastade,
efter vår underdåniga pligt samt i anledning af Kongl. Maj:ts egen nådiga
proposition hos oss välbetänkt och derutinnan stannat hafve, ett visst knektehåll
att undergå, äfvensom andra provinser i riket nemligen Öster- och VesterDalarne
— — — — — redan för oss gjort hafva, det vi ock vele till Kongl. Maj:ts
Infanteri-regementers i provinserna beständige vidmakthållande, hvart regemente af

det

113

det antal, som vi uti vårt till Kongl. Maj:t i underdånighet inlevererade svar utnämt
hafva, nu efter gårdetalet mottaga, så att två hela gårdar af krono- och
skatte utan åtskillnad en knekt förskaffa, underhålla och på all oförmodelig händelse
städse i beredskap hafva skole, alldeles efter det af de härtill förordnade
höge herrar, Kongl. Maj:ts högst betrodde män och råd, nyligen med oss slutne
kontrakt, varandes deremot, så länge det utlofvade af oss försvarligen presteras,
vi, våra barn och folk, som till gårdarnes cultur och bruk, samt ersättande af manskapets
afgång nödvändigt kunna behöfvas, för utskrifning och alla dervid hängande
besvär, ehvad namn de helst hafva kunna, såsom ock fördubblingar och
våldsamma värfningar nu och i tillkommande tider alldeles qvitte och befriade".
Alldeles enahanda försäkringar med dessa af allmogen gjorda förbehåll har Kongl.
Maj:t å sin sida gifvit uti kontraktet den 5 December 1682 m. fl.

Då allmogen sålunda förbehöll sig, och Konungen lofvade frihet, icke blott
för det folk som till gårdarnes bruk och kultur behöfves, utan jemväl för så mycket
som derjemte erfordras till ersättande af manskapets afgång, så kan jag deri icke
finna annan mening än att detta folk skulle, icke befrias från, utan användas “till
regementenas upfyllande". Någon frihet för detta, som rotehållarne åtogo sig
försvarligen prestera, förbehöllo de sig icke. Denna prestation åtogo de sig att
fullgöra sjelfve eller med deras barn och folk, och på det de skulle kunna göra det
samt bruka sina gårdar, förbehöllo de sig utskrifningsfrihet. Denna kunde således
icke, såsom Komitépluraliteten säger, vara frihet från de “vanliga utskrifningarne
till regementenas upfyllande", emedan just detta upfyllande blef deras åliggande.
Från hvilken utskrifningsskyldighet med dervid hängande besvär förbehöllo de sig
då och blefvo lofvade frihet? Skall denna fråga besvaras, så lärer svaret komma
att lyda: Från den som förut ålegat alla och äfven sedermera ålåg öfrige medborgare,
hvilka ej åtagit sig att hålla något visst antal krigsfolk eller komplettera
några, till visst antal bestämda, regementen.

Om ett sådant svar icke framginge af ofvannämnda förbehåll och löften, så
måste det påtvinga sig vid genomläsningen af nästföljande punkt i samma riksdagsbeslut.
Den innehåller: “Vi af allmogen, som utskrifningarne ännu underkastade
äro, nemligen Westergötland, Småland, Österbotten och Storförstendömet
Finland (undantagandes Viborgs län, som nyligen visst knektehåll också antagit
häfver) besinne äfven väl huru nödigt det till Riksens säkerhet och värn är, ett
starkt manskap att på detta sättet anförskaffa. Hvarföre vi ock såvida förändra
den utskrifningen, som nästförledne riksdag år 1680, med vilkor efter hvar tionde
gård, för innevarande år 1683 beviljades, att densamma ske må efter hvar tionde
af manskapet, öfver dem allena, som utskrifningen angår, och intet de, som rustnings-,
båtsmans- eller ett visst knektehåll nu undergifne äro; — — — — — —
Och så framt Kongl. Maj:ts regementer härmed till sitt vissa tal ändå icke blefve

114

kompletterade, bevilje vi äfven lika utskrifning af hvar tionde efter manskapet för
år 1684 och sedan allt framgent som tidernas beskaffenhet och Riksens tarfver,
antingen efter manskapet eller gårdatalet, fordra kunna, och Kongl. Maj:t efter
eget nådigt behag förmedelst sine nådige bref i landsorterna bjuda och förkunna
låter, särdeles enär krigstid hårdast påtränger". Här äro i tvenne på hvarandra
följande punkter, så tydligt som möjligt, intagna bestämmelser, att de, som ingått
på det ständiga knektehållet, skulle vara fria för utskrifningar och alla dermed hängande
besvär, men de, som icke hade derpå ingått, beviljade utskrifning, icke endast
då för tillfället utan allt framgent efter manskapet eller gårdatalet efter Kongl.
Maj:ts bohag och öppne bref. De stodo således i olika rättsförhållanden i afseende
på utskrifnings- och värnepligts-skyldighet. Men Komitéens pluralitet har anfört,
såsom stöd för sin framhållna mening, att ifrågavarande aftal afsåg endast
befrielse från utskrifning till regementenas upfyllande och lemnade den personliga
skyldigheten till allmänna värnepligtens upfyllande ovidrörd, att 1683 års
riksdagsbeslut afslutades med “bedyrande af Ständerna, icke blott från de orter,
som då ännu bibehöllo utskrifningarne till regementenas komplettering, utan ock
från dem som ingått på knektekontrakt, att de voro så redobogne och villige som
pligtige och skyldige både lif och blod samt allt hvad uti deras förmögenhet var
för Kongl. Maj:t och fäderneslandets försvar gerna att våga, hvilket (anser pluraliteten)
icke synes antyda någon tanke hos de sistnämnde, att de, genom omförmälda
kontrakt befriat sig från allmän värnepligt." Det hade varit väl om denna
citerade försäkran blifvit framhållen i sitt rätta sammanhang till hela riksdagsbeslutet,
men så har ej skett. Derföre måste jag anmärka, att, efter det allmogens
ombud förut aftalat om det vissa knektehållet, förändrat föregående beslut om utskrifning
och beviljat nya obegränsade utskrifningar för framtiden samt i XXIII
och sista §:n af riksdagsbeslutet beviljat, utom den innestående kröningshjelpen,
en krigsgärd och, om krig skulle infalla, att densamma förnya, hvilket allt de på
det kraftigaste försäkra; så förekomma i samma § de ord, hvarpå komitépluraliteten
fäster så stor vigt. Men omedelbart före dem står: “Kongl. Maj:t bedja vi
underdånigst, denna bevillningen till infanteri-regementernas förstärkande med
starka utskrifningar uti förbenämnda orter, samt ock uti de andre ofvansagde provinser
efter våra kontrakters lydelse vid deras vissa tal och förbenämnde krigshjelps
vid aftalte och föreskrifne terminer riktiga erläggande med nåde täcktes
uptaga; varande vi så. redobogne och villige, som skyldige och pligtige både lif
och blod, samt allt hvad uti vår förmögenhet är, för Kongl. Maj:t och fäderneslandets
försvar gerna att våga. Att vi nu detta, som föreskrifva står, hafve samt
och synnerligen på våre egne och våre medbröders vägnar etc.“ Dessa efter tidens
bruk uttalade löften och försäkringar förekomma efter anmälan af de beslut
som blifvit fattade och föregå underskrifterna af riksdagsbeslutet, hvars innehåll
allmogen beder Kongl. Maj:t med nåde uptaga. Man skall sannerligen vara i stort

115

behof af bevisning för att vilja framhålla dessa i den tiden vanliga försäkringar
såsom något annat än hvad de verkligen voro: underdånighetsbetygelser, och påstå
att ordalagen i dem på minsta sätt böra förringa verkan af de som finnas i
det för försäkringarne åberopade riksdagsbeslutet.

Det är alldeles uppenbart att sjelfva beslutet, och icke fraserna hvarmed det
frambars, är grunden hvarifrån rättsförhållandena böra bedömas. Utgår man från
denna säkra grund så finner man, att, såsom nyss nämndes, de, som ingått på allmänna
knektehållet, icke stode i samma rättsförhållande vid fullgörande af den
allmänna värnepligten, som de hvilka ännu voro utskrifningarne underkastade.
Dessa sednare kunde svårligen affordras mera till allmän värnepligt än de åtagit
sig, då de lemnat Kongl. Maj:t rätt att utskrifva när han ville och efter
hvilken grund han ville. Skulle de, som ingått på knektehållet emot frihet föi utskrifning,
varit i lika ställning, så hade ju hela förbehållet varit utan värde och
verkan. Då det icke är tänkbart, att Kongl. Maj:t, Rikets Ständer och flera provinsers
innevånare skulle, utan någon mening, i statshandling^'' införa så bestämda
löften och förbehåll, som de hvilka på många ställen förekomma om utskrifningsfriheten,
så måste deraf följa att de, som blifvit tillförsäkrade denna frihet mot
fullgörande af åtagne förpligtelser, skulle hafva minskning i skyldigheter, som ålågo
andra medborgare, vid landets försvar. Härmed vare lika litet sagdt som det lärer
vara af någon tänkt, att icke, vid utomordentliga fall, hvarje Svensk man är
pligtig offra både lif och blod samt allt hvad i hans förmögenhet står för Kongl.
Makt och fäderneslandet. Denna pligt, för forntiden, för nutiden och för framtiden,
kan och bör erkännas lika väl nu som år lf>83; men detta erkännande bör
icke berättiga dertill, att man, vid organisationen af försvarsväsendet, icke erkänner
både hvar den tyngsta bördan deraf hvilar och att rättvisan kräfver det man
fördelar de nya bördorna efter de gamlas befintlighet.

Komitéens pluralitet har velat finna stöd för sin framställning om vämepligten
äfven deri, att förbehållet uti knektekontraktet af år 1725 för Upland ar gjordt
sedan 1720 års Regerings-form antogs. Jag tror mig hafva ofvan visat att denna
Regerings-form innehöll en inskränkning i Konungens makt, som icke kunde innebära
eller föranleda till ökade förpligtelser för medborgarne, och vill nu endast
anföra, att utskrifningar kunde af Konung och Ständer lagligen beslutas efter antagandet
af 1720 års Regerings-form, till och med långt efter år 1725. Det bor
icke vara obekant, att flere provinser den tiden voro underkastade utskrifning, derföre
att de icke, genom antagande af det vissa knektehållet, förvärfvat sig frihet
derifrån. Bland dessa må nämnas det då till Sverige hörande Österbotten, hvais
knektekontrakt uprättades först år 1733 och Skåne, hvars rotehållsindelning fastställdes
först år 1817. Lika förhållande som med Upland skall det, efter Konntepluralitetens
upfattning, vara med Dalarne, likvisst med den skilnaden, att 4 § i
1682 års Kongl. Resolution, hvarigenom Dalallmogen förbehållit sig, ‘‘att intet blifva

116

belastade med något utskott, vidare än till Dalegränsens försvar11, icke blifvit genom
1728 ai s knektekontrakt för Dalarne uphäfd. Da denna allmogens frihet för
utskott i sjelfva verket innebar en förbindelse att, utom de 1,200 man knektar som
skulle upsättas, försvara Dalegränsen och da denna förbindelse måste anses uphäfd
genom den större frihet som lemnades genom 1728 års kontrakt, så kan
med mera skäl, på grund af detta kontrakt och efter vanlig lagtolkning, påstås
att den gamla förbindelsen till Dalegränsens försvar blifvit uphäfd. Det torde likväl
vara likgiltigt, huru man vill tolka eller jemnföra dessa båda lagar af 1682 och
1728 med hvarandra; ty ingen lärer betvifla att, om Dalegränsen behöfver försvar,
Dalallmogen i våra dagar är lika villig som fordom att åstadkomma det, äfven om
föreskrifter derom skulle fela.

Komitépluralitetens påstående, att den “särskilta, från urminnes tider bestående,
personliga skyldigheten för alla vapenföra män, att, när det kräfdes, deltaga
i landets försvar emot fiendtliga angrepp, hade under Konung Carl XI:s regering
icke blifvit utvecklad till den mera fasta organisation, hvartill såväl 1634 som
1640 års Regerings-form visade början1'', torde förefalla mången oväntadt. Det har
ej kunnat härleda sig från annat än samma pluralitets städse framhållna upfattning,
att med utskrifning och indelningsverk icke afsågs personligt deltagande i landets
försvar; en upfattning, som säkerligen är af ganska få delad, och som åtminstone
icke förefanns den tid utskrifningarne skedde, eller vid indelningsverkets inrättande.
Att denna inrättning vid 1683 års riksdag ansågs såsom en försvarsorganisation
visar Ständernas yttrande i riksdagsbeslutet, då de (punkt. XIV) erkänna att “Kongl.
Maj:t utaf den berömlige sorgfällighet, som Kongl. Maj:t drager för Riksens värn
och säkerhet, derpå oinbetänkt varit häfver, huruledes Riksens Milicie, så till häst
som till fot, således måtte blifva inrättad, att den kunde vara i tillstånd att med
eftertryck mottaga fiendtligt anfall11. Komitépluralitetens nyssnämnda påstående
öfverensstämmer icke heller rätt väl med dess yttrande om indelningsverket, att
det “ännu efter snart 200 år, står fast nog för att icke behöfva, icke böra nedrifvas“.
Huru denna inrättning, efter sin ursprungliga grund, upfyllt sin bestämmelse
eller huru den, mer än andra organisationer, kunnat vara eller förblifva fri från
fel och svagheter, som vidlada alla menskliga inrättningar, blefve för vidlyftigt att
här undersöka, och lärer en sådan undersökning ej heller vara nödig för utredning
af den fråga som föreligger. Det påstående torde dock kunna vågas, att endast
Komitéens tillvaro bevisar, hurusom den ganska allmänt anses otillräcklig för det
ändamål hvartill den uprättades, det vill säga till fäderneslandets försvar. Att
Konung Carl XI ansåg den tillräcklig för sin tid, och att de, som ingått på det
allmänna knektehållet, icke skulle hafva några ytterligare förpligtelser till fäderneslandets
försvar, visa icke allenast hans löften i alla af honom slutna knektekontiakt
om deras befrielse för utskrifning med alla dervid hängande besvär af

117

hvad namn de vara månde, utan äfven det, att han samvetsgrann! upfylde dessa löften
och icke någon gång sträckte fordiungar derutöfver.

Till och med Konung Carl XII, som vid början af sina krig fann den indelta
arméen otillräcklig, och måste öfverskrida kontraktens innehåll medelst befallning
till rote- och rusthållare att, i följe med andra samhällsklasser, upsätta tre-,
fyra- och femmännings-regementen, visade vid flera tillfällen, då han fordrade uppoffringar
af andra klasser, att han kände och erkände dessa rote- och rusthållares
lagliga rätt till frihet. Sålunda, då nödvändigheten slutligen tvingade honom till
utskrifning efter “mantal11, och iandshöfdingarne befalldes uprättande af rullor på
alla, som kunde komma i fråga till utskrifning, undantogos de “som lodcle på så- ^jk. p. 245.
dana hemman som bidrogo till indelta härens underhåll.“ Under sista året af hans
regering, då han nödsakades befalla tvångsvärfningar, och, om ej tillräckligt antal
kunde värfvas, lottning, samt ingen annan samhällsklass befriades, skulle likväl 4^del.
rusthållare, rotebönder och inskrifna vargeringskarlar vara fria. Dessa undantag 1636, 1638.
af den enväldige krigarekonungen äro af stor vigt för bedömande af huru rättsförhållandena
mellan rote- och rusthållare samt Kronan betraktades under den tiden.

Att de sågos ur likadan synpunkt äfven efter enväldets afskaffande och det
nya statsskickets införande kan på flera ställen inhemtas. Här må nämnas Kongl.
Resolutionen på allmogens besvär den 3 Juni 1719, hvaraf synes, att somliga fått
ersättning för tremänningsmanskap och andra blifvit lofvade; Kongl. Resolutionen
den 25 Maj 1720, deri lofvas undersökning angående ersättning för tremänningsmanskapet,
emedan en del af allmogen fått allsingen ersättning; och Kongl. Resolutionen
den 17 Februari 1723, då “den begärda ersättningen för tre-, fyr- och
femmännings-regementena måste lemnas till Rikets bättre tillstånd.“ Om icke den
tiden ansett att upsättandet af dessa regementen skett utöfver hvad allmogen lagligen
var skyldig göra, så hade säkerligen ersättning för dem hvarken blifvit gifven,
eller lofvad, och ej heller beslutats undersökning om hvilka som fått.

Utom eller utöfver hvad knektekontrakten innehålla hafva rote- och rusthållare
stundom upsatt så kallad vargering eller reserv. Komitéens pluralitet framhåller
detta, såsom hade det i viss mån varit en skyldighet, och upgifver bland
annat, att den stadgades genom riksdagsbeslut den 22 Augusti 1741 och föreskrifter
derom förnyades åren 1749 och 1752, Det är sannt att Rikets Ständer år 1741
öfverenskommo, således beviljade vargering; men det är så långt ifrån att föreskrifter
derom meddelades år 1752, att Kongl. Brefvet den 15 September samma år
tvertom innehåller: “Kongl. Maj:t lemnar till hvar och en rust- och rotehållares
egen frihet och beqvämlighet att anskaffa vargeringskarlar“. Att det berodde på rustoch
rotehållares egen frihet och beqvämlighet och följaktligen icke var någon skyldighet,
att förse sig med sådana reservkarlar, synes af flere Kongl. Resolutioner och Bref, deribland
må anföras Kongl. Brefvet angående besigtnings- och kassations-mönstringar
den 22 December 1761, hvari stadgades, att vakanta nummer skulle tillsättas med manbare
vargeringskarlar, om rust- och rotehållare dermed försedde voro, Som dessa

118

vargeringskarlar och stundom äfven deras hustrur voro befriade från åtskilliga utskylder
till Kronan, och karlarne förbundne till arbete företrädesvis hos de rustoch
rotehållare för hvilkas nummer de blifvit inskrifna, och då det hufvudsakligen
berodde på desse sistnämnde att förse sig med vargeringskarlar, torde man icke
af denna numera försvunna organisation, som väl sällan var synnerligen betungande,
böra söka draga bevis för större skyldighet till fäderneslandets försvar än
knektekontrakten föreskrifva, eller att de friheter, som der lofvas, på något sätt
förlorat i kraft genom vargeringsinrättningen.

Äfven den enväldige Gustaf III erkände utskrifningsfriheten för rotehållare.
Denne Konungs Bref den 15 Augusti 1777, angående norra sqvadronens af Bohus
läns Dragon-regementes förändring till infanteri, innehåller: “Wi erinre oss nogsamt,
att allt det öfriga infanteriet anskaffas och lönas af landets innevånare på
ofvanuämnde sätt, endast för att vara fria för utskrifning till landets försvar, utan
eftergift af någon penning i de ordinarie hemmansräntor eller'' andra kronoutskylder.
"

I sednare tid är den ännu bestående beväringsinrättningen gjord. Utaf
såväl Kongl. Propositionen den 30 April 1812, hvarigenom den föreslogs, som den
nu gällande beväringsförfattningen, synes att detta är en utskrifning. Då den gäller
äfven för dem, som underhålla indelta arméen, är den således, strängt taget,
stridande mot knektekontraktens innehåll. Härvid bör likväl bemärkas, att rustoch
rotehållare, emot beväringens åtagande, befriades från rekryteringsskyldigheten
i krig, så att någon lindring då erhölls för detta nya åtagande. Vid riksdagen
år 1857—-1858 ökades tiden för beväringens vapenöfningar betydligt, utan någon
motsvarande lindring för dem, som äro betungade med indelta härens underhåll,
och nu hlefvo ytterligare betungade för landets försvar. Men härvid bör icke förbises,
att detta underhåll hufvudsakligen bestrides af allmogen, och, att beslutet
om den ökade beväringsexercisen fattades mot dåvarande bondestånds vägran och
trots dess lifliga protest. Man begagnade styrkans rätt för att uppenbarligen
kränka de dyrbaraste rättigheter i samhällsfördragen; rättigheter som innefattas
uti de mellan Kronan och undersåtarne slutne och aldrig upphäfde kontrakt och
försäkringar, hvilkas förbindelser den ena parten alltid troget upfyllt. Att sådant
skett en gång berättigar ingalunda till att göra det om. Det bör snarare'' utgöra
en anledning till rättelse; ty historien visar, att der makten lemnat rättvisan å
sido, har den försvagat sig sjelf och följderna deraf ej blifvit goda.

Ehuru Komitéens pluralitet icke medgifver, att de försäkringar om frihet
för utskrifning m. m., som gifvits rotehållare för åtagande af det ständiga knektehållet,
hafva något värde, kan man dock finna att den inom sig känt dem vara
af mera vigt än som velat erkännas. Pluraliteten hade annars icke behöft bemöda
sig med anmärkningar, att dessa försäkringar skola saknas för flera provinser, såsom
Skaraborgs, Elfsborgs, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar och Wermlands län samt

119

Skåne, Bohus län och Jemtland. Men icke heller häri har pluraliteten lyckats
träffa sanningen eller citera troget.

Sålunda befinues väl uti Kongl. Maj:ts förordning rörande Skaraborgs län
den 1 Februari 1695, hvarefter rotehönder och soldater hafva sig att rätta, ingenting
nämndt om allmogens utskrifningsfrihet. Det hade ock varit på orätt plats
der, emedan denna frihet icke inverkar på allmogens rättsförhållanden till soldaterna,
men deremot utgör hufvudpunkten i allmogens rättsförhållanden till staten,
hvilka ingalunda, så som Komité-pluraliteten uppfattar dem, innefatta endast skyldigheter
å rotehållarnes sida. Komité-pluraliteten, som så noga uppdragit skilnaden
i rotehållarnes rättsförhållande till soldaten och till staten, hade, uti kontraktet
angående det stadiga knektehållet med Ridderskapet och Adeln samt allmogen
af krono- och skatte i Skaraborgs län, slutat och upprättadt år 1684 och stadfästadt
den 16 Mars 1685, i 13:de punkten kunnat läsa följande: “Eftersom utskrifningarne
och dess besvär nu upphöra, och deraf finna, att utskrifningsfriheten gäller
äfven för Skaraborgs län.

Uti 14:de punkten af det den 10 December 1685 stadfästade knektekontraktet
mellan Kongl. Maj:t och Rotehållarne i Elfsborgs län förekommer nyssnämnda bestämmelse
om utskrifningarnes upphörande, hvadan utskrifningsfriheten är förbehållen
detta så väl som Skaraborgs län.

Rörande Wermland förekommer i lista punkten af knektekontraktet, uprättadt
den 25 Juni och stadfästadt den 18 November 1688; för detta län: “Påtage
vi oss uti denna provincen att underhålla 1200 man uti de härader, som för detta
utskrifningarne varit underkastade1'' och vidare i 13:de punkten: “i fall vi i längden
detta knektehållet intet skola kunna hålla, så äro vi förpligtade att underkasta
oss utskrifning, som för detta vanligt varit, hvilket etc.,“ — hvilket visar att äfven
der kom det ständiga knektehållet i stället för utskrifningarne.

Beträffande Kronobergs, Jönköpings och Kalmar län, har Komité-pluraliteten
funnit, att, uti förordningarne den 13 Maj 1685 och 26 Februari 1686 mellan
allmogen och soldaterna i dessa län, talas om ingen utskrifningsfrihet. Dessa förordningar
röra lika litet, som förordningen mellan allmogen och soldaterna i Skaraborgs
län, rotehållarnes rättsförhållande till staten. Men deruti åberopas, i detta
afseende, de mellan Kronan och allmogen slutna kontrakt. Desse äro af den 15
Augusti och 15 October 1684. Ehuru jag ej är i tillfälle citera ordalagen i dessa
kontrakt torde med visshet kunna antagas, att förbehåll och löfte om utskrifningsfrihet
lika litet blifvit glömda vid uprättandet af dessa, som af alla öfriga
knektekontrakt från den tiden.

Att utskrifningsfriheten utgjort vilkoret för åtagande af det ständiga knektehållet
äfven i dessa provinser, framgår dessutom tydligen af Kongl. Maj:ts Bref
till Landshöfdingen Friherre Hans Clerck den 25 Januari 1684, att proponera
adeln och allmogen i Calmar län om ett visst knektehåll. Med anförande att

120

Ridderskapet ock Adeln samt allmogen i Jönköpings ock Kronobergs län sig numera
förklarat kåfve, till att antaga det vissa knektehållet, befaller Konungen, att
göra allmogen såväl som Ridderskapet och Adeln i Calmar län den propositionen,
“om de icke äfven som de andre deras grannar i Jönköpings och Kronobergs län,
samt andra provinser, skulle hafva lust, att keller antaga det vissa knektehållet,
än alltid och årligen de många besvär och omkostningar underkastade vara, som
utskrifningarne medbringa".

Bohus läns regemente har ursprungligen varit rytteri och Jemtland upsatte
från början dragoner, så att de indelta regementena i dessa provinser icke tillkommit
på samma sätt som de ursprungligen roterade. Nedan skall jag visa, att
rusthållarne blifvit lika väl försäkrade om utskrifmngsfrihet, som rotehållarne, och
vill nu endast åberopa att, genom kontraktet den 7 September 1688, blefvo dragonhållarne
i Jemtland “försäkrade de vilkor och förmåner som rusthållarne annorstädes
uti riket äro förundte". Utskrifningsfriheten i dessa provinser kan icke
hafva förminskats, derigenom att värnepligtstjensten blifvit förändrad från kavalleri
till infanteri.

Återstår nu endast upgiften angående Skåne. Med denna provins eger det
egendomliga förhållande rum, att roteringen verkställdes der först omkring 100 år
efter det den var afslutad i nästan alla öfriga Svenska provinser, och att utskrifningar
der merändels skett i penningar, så att manskap ej vanligen utskrifvits.
Då utskrifningarne, när roteringen skedde i Skåne, i regeln upphört i hela landet
och då i Skåne endast sällan utskrifvits manskap, så är deraf lätt förklarligt, huru
det gamla förbehållet, om utskrifmngsfrihet emot ständigt knektehåll, kunnat uteblifva
der. Det linnes således mig veterligen icke för Skåne. Och jag får derföre
medgifva att bland nio af Komitépluraliteten upgifna provinser, för hvilka icke
förekomma några speciela försäkringar om frihet för utskrifning emot åtagande af
det ständiga knektehållet, hade den rätt angående en. Denna, som väntar att blifva
behandlad såsom öfriga Svenska provinser, får således stödja sin rätt och skyldighet,
såvida lag derför skall åberopas, vid det allmänna stadgandet i 80 §:n Regerings-formen,
der ny eller tillökad rotering är ställd i samband med uprättade kontrakt
och indelningsverk, så att om det ena förändras, såsom nödvändig följd
deraf, förändring måste ske äfven i det andra.

Jag tror mig nu hafva fullkomligen och så vidlyftigt som nödigt är bevisat,
att samtlige rotehållarne, för sitt åtagande att underhålla det indelta infanteriet,
blifvit befriade från utskrifning ar och dermed följande besvär, och vill nu i största
korthet anföra åtskilliga författningar, genom hvilka äfven rusthållare äro tillförsäkrade
enahanda frihet.

Genom Kongl. Resolutionerna den 19 och den 24 November 1688, den förre
till Öfverste Stålhammar och den sednare till allmogen i Sverige och Finland, förklaras,
att rusthållaren, ryttaren eller sventjenaren och dessutom en dräng och en

pojke

121

pojke för rotering och utskrifning skola vara befriade. Uti Riksdagsbeslutet den
3 Januari 1683 § XXII är, utom det i näst föregående § gjorda förbehåll om utskrifningsfrihet
mot åtagande af det ständiga knektehållet, från den utskrifning,
som lofvades af dertill då skyldige provinser, undantaget “de som rustnings-, båtsmans-
eller ett visst knektehåll undergifne äro“. Genom resolution samma dag på
allmogens i Sverige och Finland besvär förklarar Kongl. Maj:t, att han “kaningen
förändring göra med den friheten, som rustningshållare för detta hafva haft vid utskrifningarne“.
Åf 5 § i Kongl. Reglementet den 5 Januari 1684 synes att rusthåll
voro fria för utskrifning och knektehåll. Reglementet för Skåne den 7 November
1695 § 11 förklarar rusthållarne der frie för utskrifning, hvilket ytterligare försäkras
genom Kongl. Resolutionen på allmogens i Sverige och Finland allmänna besvär
den 12 December 1734 § 38. Och genom Kongl. Resolutionen den 11 Februari
1748 § 14, på krigsbefälets besvär, lemhas rusthållarne, som taga del i rustningen,
frihet från utskrifning. Dessa författningar torde tillfyllest ådagalägga att
rusthållare äfven höra vara fria för utskrifning och sålunda, i afseende på skyldigheten
att underkastas en ökad värnepligt, i samma ställning som rotehållarne.

Till rustningens uprättande har Kronan anslagit räntor och stundom tionde, som
på olika ställen mer eller mindre motsvarar rustningskostnaden; men till ryttarens
eller sventjenarens lega och underhåll har Kronan icke lemnat något bidrag. Ryttaren
fullgör samma skyldighet för rusthållaren som soldaten fullgör för rotehålla- ^ijk.
ren. Derföre äro ock endast de, som deltaga i rustningen, men icke augmentshemman
eller andra, hvilka med viss ränta blifvit anslagna till kavalleriets underhåll,
frie för rotering och utskrifning.

Genom hvad jag här anfört anser jag mig hafva ådagalagt, att med ordet allmän
värnepligt uttryckes allas lika skyldighet till deltagande i fäderneslandets försvar;
att, sedan denna pligt, till följd af Samhällsförhållandenas utveckling, icke längre
kunde fullgöras genom folkupbåd, fullgjordes den genom utskrifningar; att dessa
först skedde efter mantalet (= manspersonernas antal) och, efter det dels mantalet
dels gårdatalet under en lång tid utgjort grund för dem, den sista, som beviljades
på riksdag vid indelningsverkets inrättande, skedde efter mantalet; att det
så kallade ständiga knektehållet inrättades emot frihet för utskrifningarne; att de
löften af Kong]. Maj:t och förbehåll af rotehållare, som gjordes om denna frihet,
blifvit erkända af framfarna Konungar och aldrig återtagna eller uphäfda; att dessa
löften och förbehåll gälla för alla provinser i riket; att rusthållarne, genom många
författningar, blifvit försäkrade om enahanda utskrifningsfrihet; att, till följd af
dessa förhållanden, en del af den allmänna värnepligteu fullgöres genom den indelta
arméens underhåll; och att jag härmed framlagt giltiga skäl för min skiljaktighet
från Komitépluralitetens framställning af historien om och lagarne för
den vigtiga del af vårt försvarsväsende, som vi kalla indelningsverket.

. 159.

122

Det är på dessa skäl jag stöder min mening, att, i sammanhang med och
beroende af en ökad allmän värnepligt, lindring i det på rote- och rusthållare hvilande
besvär är af historisk, moralisk och juridisk rättvisa påkallad. Beloppet och
beskaffenheten af samt sättet för denna bevillning bör blifva beroende af den utsträckning
af allmänna värnepligten, som kommer att föreslås och beslutas, samt
i alla händelser icke understiga de fördelar, som beredas det allmänna, och de
uppoffringar, som drabba rote- och rusthållare med deras folk genom denna utsträckning.

Ehuru jag icke kunnat instämma i åtskilliga af de beslut Komitéen fattat,
ser jag mig dock urståndsatt att afgifva reservation emot speciela delar af dess
förslag, af anledning att, såsom de blifvit uptagna i det afgifna betänkandet, de
icke äro fullt öfverensstämmande med Komitéens beslut. Om jag antager såsom
Komitéens förslag endast det som, efter vanligt bruk i sådana fall, äruptagetmed
kortare rader eller så kallad indragen text, så fattas mycket af hvad som beslutats;
men der finnes dock en del, hvarom beslut icke blifvit fattadt; ty beslut fattades
icke om något tillskott af statsverket till soldaternas lön. Skall jag deremot
upsöka Komitéens förslag i hela betänkandet, så lära de väl någorlunda fullständigt
finnas der; men jag finner äfven då förslag, hvarom beslut icke blifvit
fattade. Sålunda förekommer der: “Komiterade — — få tillstyrka, att rotehållarnes
nuvarande skyldigheter att bidraga till trossbodars byggnad och underhåll,
samt att bekosta soldatens sjukvård vid roten, hvilka skyldigheter Komiterade ansett
böra hänföras till rotehållarnes förbindelser till staten, måtte på samma gång
uphöra“, ehuru frågan om dessa skyldigheter aldrig diskitterades i Komitéen, än
mindre något beslut derom fattades. Komitéens definitiva beslut angående lindringar
för rote- och rusthållare fattades den 10, 11, 13 och 14 Januari innevarande
år; men då det skulle leda till en ändamålslös vidlyftighet att ur dessa
protokoll uptaga dem här, får jag inskränka mig till nedläggande af min reservation
mot det sätt hvarpå redaktion och upställning af betänkandet skett, samt tillkännagifva,
att detta kunnat tillkomma endast derigenom att tvenne af Komitéens
herrar ledamöter icke deltagit deri, och att de fyra, som derefter utgjorde pluralitet,
ej ansågo sig förbundne fästa något afseende vid de anmärkningar häri,
hvilka den af tre ledamöter bestående minoriteten gjorde.

Det är lätt insedt att alla de upgifter, som blifvit lemnade från vederbörande
Konungens Befallningshafvande och Corps-chefer, om rote- och rusthållares
årliga kostnader, hemmantal, taxeringsvärden, rustningsräntor och tionde, uptagande
i rusthålls-tabellerna 40 kolumner, icke i allo kunnat blifva fullt tillförlitliga,
äfven om vederbörande fått sig tilldelad tillräcklig tid för deras noggranna
insamlande. Ehuru man haft någon anledning vänta fullt tillförlitliga upgifter från
Konungens Befallningshafvande, emedan dessa utgöras af utdrag och sammandrag
utur officiela handlingar, så har dock äfven i dessa funnits fel. Om uti de från

123

regementena lemnade upgifter, som på den korta tiden af mindre än två månader
äro samlade och sammanförda för hvart enda nummer i indelta arméen, och
nödvändigt måste grundas på undersökning i orterna, icke kunde annat än förefinnas
“större skiljaktigheter än som af olika ortförhållanden kunde förklaras11,
så, då man icke har anledning förmoda annat än att dessa upgifter, åtminstone i
allmänhet, äro samvetsgrannt gjorda och samlade, samt de fel som deri förefinnas
omöjligen kunna vara så allmänna att icke upgifternas innehåll, så troget som
möjligt varit, åskådliggöra nuvarande förhållanden i afseende på roterings- och
rustningskostnad, anser jag att en sammanfattning af dessa upgifter, sådana de
äro, bort framläggas. En sådan sammanfattning hade i alla hänseenden haft
minst lika mycket anspråk på tillförlitlighet, som de beräkningar Komitéen gjort
efter upgifterna; ty der dessa varit origtiga från källan, har det blifvit omöjligt
för Komitéen att, med bästa vilja och användande af hvad beräkningssätt som
helst, göra dem rigtigare. I alla händelser hade det varit af stort intresse att
kunna göra jemnförelser, och är det, för att i någon mån bereda tillfälle dertill
jag här intager ett sammandrag af regements-chefernas upgifter och Komiterades
derpå grundade beräkningar öfver årliga kostnaden för de roterade infanteriregementena,
utaf hvilket synes att upgifterna innehålla nära V2 million högre
kostnad än beräkningarne.

Sammandrag.

Utvisande skilnaden i roteringskostnaden, regementsvis, efter från regementena
erhållna upgifter och efter de af Komiterade gjorda beräkningar:

l:sta Lif-Grenadier-Regementet
Uplands Regemente
Skaraborgs
Södermanlands ,,

Kronobergs „

Jönköpings „

Dal

Helsinge „

Elfsborgs
Westgöta Dals „

Enligt Regements- upgifterna.	Eldigt Komitéens beräkningar.
R:dr	öre.	R:dr	öre.
240,241	:—	186,396	73
211,735	79	184,156	9
219,277	—	163,251	60
162,817	—	132,906	75
168,492	—	149,182	24
168,744	—	134,351	38
159,756	52	160,151	8
124,727	—	138,455	81
165,026	—	130,485	28
j 242,198	—	195,087	96

124

		Enligt		Enligt
		Regements-	Komitéens
M		upgifterna.	beräkningar.
		R:dr	öre.	R:dr	öre.
17	Bohus Läns Regemente.......	144,326	—	105,594	65
18	Westmanlands „ .......	196,540	—	169,310	29
19	Norrbottens Fältjägare-Corps.....	32,306	—	30,620	14
XIX	Westerbottens d:o .....	73,962	—	43,637	80
20	Kalmar Regemente.......	182,820	—	145,870	26
21	Nerikes „ .........	123,467	—	94,760	31
22	W ermlands „ .........	153,232	—	127,224	93
23	Jemtlands Fältjägare-Corps......	45,075	—	45,073	56
24	Norra Skånska Infanteri-Regementet . .	104,375	—	107,058	50
25	Södra Skånska ,, „ . .	107,369	—	105,075	74
	Summa	3,026,486	31	2,548,651	10

Ehuru mångfaldiga anmärkningar kunde och borde göras mot grunderna,
som antagits för Komiterades beräkningar, emedan dessa derigenom blifvit vilseledande,
är det hvarken möjligt eller lämpligt att, inom omfånget af en reservation,
åstadkomma en så fullständig kritik öfver dem, som de föranleda till. Likväl
har jag icke ansett mig kunna underlåta alla anmärkningar. — “Angående
rotehållarens årliga kostnad enligt knektekontrakten, beräknad efter nuvarande
myntvärde11, förekommer, att, under rubriken hemkall, vid de allra flesta regementen
såsom sådant beräknats 2 tunnor spanmål, ehuru hemkallet skall utgöras,
bland annat, af torpjord och på de flesta ställen bestå af ett spannland, samt soldaten
ingenstädes, med undantag af Helsingland, eger fordra spanmål då han får jord.
Ersättning för torpjorden, innan torpet hunnit upsättas och odlas, bör allmänt utgöras
med husrum och föda till soldaten, stundom mot arbetsskyldighet; och, der åker ej
anskaffas, vid några regementen af 2 tunnor spannmål, vid några med föda mot arbete
; vid flera regementen saknas föreskrifter om vederlag för torpjord. Under sådana
förhållanden hade rotehållarnes årliga kostnad bort beräknas efter den prestation,
som det är hans skyldighet fullgöra, nemligen jord. Den afvikelse Komitéen gjort
från knektekontraktens och förordningarnes bestämmelser, inverkar högst betydligt
vid jemnförelse af den kostnad rotehållaren lagligen borclc vidkännas efter
kontrakten och den han måste vidkännas genom sin skyldighet att skaffa soldat till
hvad pris som helst. Genom att i stället för jord, som rotehållaren skall lemna,
beräkna 2 tunnor spanmål, som han ingenstädes är ovilkorligt pligtig lemna, har
Komitéen fått kostnaden hög, och högst vid Jönköpings regemente, till 29 Riksda -

125

ler 48 öre, samt lägst vid Södermanlands, till 24 Riksdaler Riksmynt. Vid beräkning
af rotehållarnes nu utgående kostnad har för en qvadratref åker antagits i
afkastning högst 2 Riksdaler 25 öre och i brukningskostnad 1 Riksdaler, tillsamman
3 Riksdaler 25 öre Riksmynt. Om en rätt jemnförelse skall kunna göras, mellan
hvad kostnaden hör vara efter kontrakten och hvad den är, så är nödvändigt
att följa lika beräkningsgrunder. Gör man det, upkommer för ett spannland
(= 2,8 qvadrat-ref), efter ofvannämnda brukningskostnad och behållna afkastning per
ref, 9 Riksdaler 10 öre Riksmynt, som för torpjord bör vara rotehållarens kostnad.
Derigenom att Komitéen användt dessa olika beräkningsgrunder har sådan
skiljaktighet upstått, att rotehållarens kostnad efter kontraktens innehåll vid ett
regemente blifvit uptagen 20 Riksdaler 38 öre högre än den bort och vid det
regemente der skilnaden är minst ändock till 14 Riksdaler 90 öre Riksmynt för
högt. Afkastningen af hö och halm är, vid beräkning af de kostnader rotehållaren
bör hafva, i allmänhet uptagen ungefär lika med, men på ett par ställen betydligt
högre än hvad en ko och ett får ansetts lemna i behållen afkastning, så
att denna beräkning icke förringar giltigheten af min ofvannämnda anmärkning.

Äfven i afseende på höjden af spanmålspriset, som tagits till norm vid valveringen
af de uti daler kopparmynt beräknade utgifterna, kan skäligen göras anmärkning;
ty utaf de i “underrättelser om grunderna för beräkningarne", härför
åberopade författningar inhemtas, att detta pris af 3 daler silfvermynt för tunnan
var kronovärdering, hvarefter spanmålen fick lösas utan afseende på om “markegång
en“ var högre. Detta lösningspris gällde, enligt Kongl. Förordningen den 5
Januari 1684 och Kongl. Förklaringen den 7 April 1685 endast för kronobönder;
och, såsom skäl för beviljandet deraf, åberopas dessa bönders sämre vilkor, drygare
onera, som gjorde att de ofta för sin dryga afrads skull hade brist på bröd.
Att det icke svarade mot varans verkliga värde, såsom nuvarande markegångspris
är afse dt att göra, synes dessutom af Kongl. Resolutionen den 28 Juli 1691, deri
Kongl. Maj:t afslår officerarnes begäran att lösa deras kronotionde efter 3 daler
silfvermynt för tunnan. De upgifter om spannmålspris, som bifogas betänkandet,
aro möjligen tagna öfver sådan spanmål, som blifvit löst eller skolat lösas, och utvisa
således icke rätta markegången. Att andra upgifter finnas eller funnits synes
deraf att, uti “Bidrag till kännedom af fäderneslandet af Grefve Fr. Bogisl. von
Schwerin, Upsala 1817“, hvarest mångfaldiga på särskilda läns markegång grundade
spanmalspris upgifvas, medelpriset på spanmål för åren 1674—1680 är uptaget
till 11 daler 30 öre och för åren 1681-1709 till 13 daler 24 öre kopparmynt,
hvilket är betydligt högre än de 9 daler samma mynt Komitéen tagit till
grund för sina beräkningar. Genom spanmålsprisens låga beräkning visar sig kostnaden
för rotehållare!! högre efter kontrakten, ty för de daler kopparmynt, som

uptagas i räkning, fås större qvantum spanmål efter lågt pris att förvandla i nuvarande
pris. -

126

Särdeles märkbart framträder detta förhållande vid Dalregementet, för hvithet
nu gällande kontrakt fastställdes den 12 Januari 1728. Enligt Konungens Befallningshafvandes
derstädes upgift, intagen i Protokoll å Landskontoret i Falun
den 8 Maj 1819, vid sammanträde med Westmanlands och Dalregementets rotehållare
om beklädningen, utgjorde priset för en tunna råg år 1686 12 daler och
år 1728 2673 daler kopparmynt. Derigenom att Komitéen beräknat de för rotehållarne
år 1728 bestämda högre afgifter efter ett spanmålspris, som är högst betydligt
lägre än det dåvarande, har summan på årliga kostnaden lör en rote i
Dalarne, efter kontraktet, kunnat beräknas till 163 Riksdaler 17 öre, då den näst
derintill högsta, i Östergötland, upgår till endast 138 Riksdaler 62 öre samt den
lägsta, i Wermland, till blott 78 Riksdaler 86 öre Riksmynt.

Städjans och legans fördelning på 15 år vid beräkning af rotehållarnes kostnad
enligt kontrakten, i stället för på 20 år, hvarefter den blifvit fördelad vid
beräkning af deras nu utgående kostnad, ökar den förra kostnadssumman allestädes
med 25 procent. Det skäl härför som framdragits, att med hänsigt till de
krigsoroligheter, hvilka följde strcixt efter kontraktens uträttande, toide 15 år befinnas
hafva varit den längsta tjenstetid, som skäligen kan anses hafva egt rum ,
lärer för en ganska lätt vidröring gifva vika. Lika litet som vi nu veta hurudana
krigsoroligheter vänta oss, lika litet kunde under Carl XI:s regering, vid tiden då
kontrakten uprättades, någon förutse att, genom Carl XII:s krig, kanske ej ens 15-årig tjenstetid kan hafva varit den allmänna. Indelningsverket ordnades under
fredliga förhållanden, för att bereda sig till försvar, och under alldeles lika förhållanden
samt i lika afsigt arbetade Komitéen. Det har derföre vant inkonseqvent
och missledande, att i dessa beräkningar uptaga olika lång tjenstetid.

Legan har derjemte alltid beräknats efter så högt belopp som kontrakten
medgifva, oaktadt de innehålla och det då var allmänt, att så kallade sjelfskiifne
finge tagas till knektar utan lega. Den tidens samhällsförhållanden voro sådana,
att den personliga friheten respekterades föga och deraf följde, att mången föi
ganska små orsaker måste gå i ledet. Då jag icke är i tillfälle upgifva huru stor
procent af soldaterna, som rotehållarne möjligen erhöllo utan lega, kan jag icke
göra någon beräkning på det belopp de, genom denna sig tillförsäkrade ratt,
kunde undvika utgifva. Men jag har ingen anledning antaga att lagarne mot
lösa personer voro mildare vid Carl XI:s tid än de voro ett hälft sekel sednare.
Voro de ej det, så kan man utaf “Kongl. Förordningen den 11 Februari
1743, angående öfverloppsmanskap, som kommer att användas till vakansernas
skyndsamma iståndsättande till lands och sjös1'', hemta någon ledning föi omdömet
i detta fall. Denna förordning utfärdades väl endast för då tillstundande fälttåg,
så att man vill hoppas att så drakoniska lagar, som denna, icke i allmänhet
varit gällande i vårt fädernesland; men den visar dock att, då behofvet fordrade,
kunde en så otroligt stor mängd personer, utan lega, insättas i arméen, så att,

127

om tvånget för dessa alltid varit lika, legas utgifvande nästan aldrig kunnat komma
i fråga. Uti Förordningen upräknas 11 särskilda klasser i städerna, med många
underafdelningar i hvarje klass, och 18 klasser på landet, äfven der med en
mängd underafdelningar i klassen, som kunde insättas i nummer utan lega. Till
och med borgare, som, efter städernas storlek, betalte endast 3, 5 eller 6 daler
silfvermynt kontribution till Kronan, voro sjelfskrifna. På landet fingo saltpetersjudare
tagas mot skälig lega, men dessa skulle återgå till sjuderistaten efter krigets
slut. Man kan och bör lyckönska vårt fädernesland, att den personliga friheten
och den fria försörjningsrätten hlifvit erkända, och icke föreställa sig att ett
annat mindre fritt förhållande någonsin skall kunna upstå; men man kan svårligen
derföre neka att, genom dessa så rättvisa och lyckliga förändringar, hafva rotehallaines
kostnader för anskaffande och lönande af soldat, äfven under det vi
njuta lyckan af deri djupaste fred, hlifvit ökade, och måste blifva det i än högre
grad om krig infaller.

Släpeklädning till soldaten har af Komiterade beräknats såsom en rotehållarnes
skyldighet att utgifva, ehuru denna skyldighet icke förefinnes vid flera regementen,
utan emot arbete af soldaten såsom vederlag. Äfven dessa beräkningar
visa rotehallarnes kostnader, efter kontrakten, på många ställen högre än de
verkligen äro.

Dessa här antydda och flera andra omständigheter, som inverkat vid de
gjoida beräkningarne, göra det för mig ovedersägligt att rotehållarnes kostnader
nu, jemnförda med hvad de, rätt beräknade, borde vara efter knektekontrakt och
förordningar från tiden för dessas uprättande, äro så betydligt förökade, att alla
de lindringar, som hlifvit upgifna såsom lemnade, ingalunda motsvara denna tillökning;
och följakteligen icke böra tagas det ringaste i beräkning vid lindringar, som
framdeles kunna ifrågakomma.

Öfver de kostnader, som ursprungligen ålågo rusthållarne vid rustningens
fullgörande, hafva inga beräkningar, så som för rotehållarne, blifvit gjorda. Sådana
hafva knappast hvarken kunnat eller bort göras, dels emedan bestämda föreskrifter
om dessa kostnader svårligen stå att erhålla, dels ock emedan rustningens
öfvertagande emot räntan icke hade den frivilliga egenskap, som på flera
ställen låg till grund för knektekontraktens uprättande. Man kan likväl ganska
lätt finna, att rustningskostnaden hlifvit betydligt mera betungande nu, än den var
vid indelningens början. Ehuru utrustningen äfven den tiden utan tvifvel var ganska
kostbar, var den dock af beskaffenhet att den egde bestånd betydligt längre
tid än nutidens mera prydliga, och säkerligen kommo icke heller uniformsförändringar
i fråga så ofta då som nu.

Vid granskning af de mångfaldiga Kongl. Resolutioner, som ligga till grund
för och utfärdats i anledning af rusthållsinrättningen, inhemtas lätt att rusthållarens
utgifter till ryttaren äfven hafva ökats, och detta uttalas bestämdt uti Krigs -

128

och Kommers-collegii samt Statskontorets Kungörelse den 7 Februari 1781, hvari
säges, att “större förmåner nu för tiden äro ryttare och dragoner beviljade, än
vid indelningsverket var att tillgå1''. Dessa förmåner, som ingen annan än rusthållaren
lemnar, hafva säkerligen icke minskats sedan år 1781.

Om man än icke i dessa afseenden kan framlägga någon på lagarne grundad
bevisning, att rustningskostnaden är högre nu än vid indelningens början, så
gifves dock tillfälle dertill i afseende på rustningshästarnes beskaffenhet då emot
nu och deraf följande olikhet i pris. Genom Resolutionen på allmogens i Sverige
och Finland besvär den 20 November 1080 befaller “Kongl. Maj:t mönstrings-kommissarier
och Öfverstar låta de rustningshästar gillas, som äro väl undersättsige
och brede i korset, så att hvad på höjden fattas, ersättes åt tjockleken och starkheten11,
utan att någon föreskrift meddelas huru höga hästarne skulle vara. Uti
Bref till Öfverste Fritz Wachtmeister den 5 Maj 1090, säger Kongl. Maj:t, det honom
väl behagar, att Öfversten tillhåller rusthållarne anskaffa rustningshästar, som
äro 9 qvarter 2 tum höga straxt bakom sadeln, men om en eller annan häst skulle
befinnas 1 eller 2 tum lägre, och likvisst hafva styrkan, ville han den för god erkänna,
men mindre än högst 9 qvarter fick hästen ej vara så framt han skulle föi
giltig godkännas. Till General-Major von der Pahlen svarar Kongl. Maj.t den 14
November 1092, att, då hästarne äro platta och dugliga, de “måge approberas och
gillas, enär de hålla 9 qvarter 2 tvärfinger på kreutsel1''. Öfversten Johan Eib bin g
får i reskript den 8 Mars 1094 besked, att “Kongl. Maj:t vid sista riksdag förklarat
rustningsliästarne för rustningsgille när de hålla 9 qvarter bakom sadeln och
9 qvarter 2 tvärfinger på kroppen11. På allmogens i Borgo län besvär resolverar
Kongl. Maj:t den 23 December 1697, att, när rustningshästar anskaffas af den storlek,
att de fylla 9 qvarter bakom sadeln och 9 qvarter och 2 finger på länden,
och de derhos äro utan fel väl platte och undersätse, skola officerarne vara förbundne
dem att godkänna och icke besvära dem med större hästars anskaffande.
Till Öfverste Patkull skrifver Kongl. Maj:t den 14 Februari 1702, att han ma antaga
rustningshästar, som “hafva allenast 9 qvarters höjd på kreutsel, dock så att
de dervid äro goda, platta och undersätsige11, och skulle rusthållarne intet tvingas
att skaffa hästar af större höjd. Alla dessa författningar, gifna under tiden då nuvarande
rusthållsindelning uprättades, föreskrefvo endast 9 qvarters höjd bakom
sadeln och 9 qvarter 2 tum på korset för ryttarhästar som voro mönstergille. Den
första författning, om ökad höjd på ryttarehästar, jag funnit, är Kongl. Förordningen
af år 1728 om ryttares och dragoners beklädnad och utredning, hvari stadgas,
att en god och stark ryttarehäst skall vara 9 qvarter 2 tum hög bakom sadeln,
eller, der en tum brister i höjden, bör hästen det upfylla med styrkan. Men en
dragonhäst bör hålla 9 qvarter 2 tum bak på länden. Genom en förnyad Förordning
om ryttares och dragoners beklädnad och utredning, utfärdad ar 1756, stadgas -

129

gas bestämdt, att en god och stark ryttarchäst skall vara 9 qvarter 2 tum bakom
sadeln, utan afseende på beskaffenheten i öfrigt. I afseende på rustningshästames
färg egde mera frihet för rusthållarne rum förr än nu, hvarom äfven åtskilliga författningar
kunna åberopas.

Sålunda hafva rusthållare nu blifvit anvisade viss färg på rustningshästar och
ålagda att anskaffa sådana, som äro två tum högre än vid tiden för indelningsverkets
upkomst var föreskrifvet. Två tum är visserligen ett litet tal, men hvar
man vet att, om dessa två tum fattas i höjden på en häst, så är dennes värde
minskadt icke i tumtal utan i hundra riksdalers tal. Den må i öfrigt vara aldrig
så god, så anses den endast såsom arbetshäst och betalas endast såsom sådan.
Att dessa två tum äfven fordom haft ett högt värde kan inhemtas af Kongl. Resolutionen
den 17 December 1717, deri Kongl. Maj:t har, “till att hindra det priset på
ordinarie ryttare- och dragonhästar icke må för högt komma att stegras, i nåder
funnit godt att sätta en viss taxa på dem, skolande hädanefter en häst, som håller
målet på korset, ej få betalas högre än emellan 100 och 120 daler silfvermynt
men väl lägre och en häst, som håller målet bakom sadeln, får ej betalas högre
än emellan 100 och 120 daler silfvermynt men väl lägre. Af förut åberopade författningar
synes att skilnaden i målet på korset och bakom sadeln utgjorde
två tum, och af denna att dessa två tum gjorde i taxan en prisskilnad af en tredjedel
utaf värdet. Antager man samma prisskilnad nu och priset till 400 Riksdaler
per häst, så skulle, om endast 9 qvarter höga hästar voro mönstergilla, på nu beridna
3,300 nummer indelt rytteri besparas i kapital lika många gånger 133 Riksdaler
33 1 öre, tillsamman 440,000 Riksdaler, motsvarande i årlig ränta å 6 procent
en utgift af 26,400 Riksdaler. Lägges härtill kostnaden för remontering med iVdel
af det förhöjda remontpriset, upgående till 44,000 Riksdaler, så upstår en årlig
högre kostnad för rusthållarne vid det beridna kavalleriet af 70,400 Riksdaler, upkommen
endast derigenom att större rustningshästar måste anskaffas nu än vid indelningsverkets
början.

Härmed torde vara påvisadt att äfven rusthållarnes kostnader nu, jemförde
med deras ursprungliga; blifvit så betydligt förökade, att de lindringar, som för
dem blifvit upgifna, ingalunda svara deremot och följaktligen ej heller böra inverka
det ringaste vid frågan om framtida lindringar.

Med hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag skäl vara framlagda för min från
Komitépluraliteten skiljaktiga mening deruti:

att Komitéen icke hade bort alldeles lemna hela båtsmansindelningen utan
undersökning eller utredning;

att den af Komitéen framlagda historiska “öfversigt af upkomsten och utvecklingen
af roterings- och rustningsbesväret11 är felaktig och missledande;

att utaf en oväldig granskning af det historiska ursprunget, samt de kon 17 -

] 30

trakt och lagar, som äro grund för nyssnämnda del af indelningsverket, framgår,
att, i sammanhang- med och beroende af en ökad allmän värnepligt, rote- och
rusthållare hafva historisk, moralisk och juridisk rätt att fordra lindring i det på
dem hvilande besvär;

att upställning och redaktion af Komitéens betänkande icke är öfverensstämmande
med de beslut som fattats och icke rätt innehåller eller framhåller på
besluten grundade förslag;

att de grunder Komitéen följt, vid beräkning af de kostnader rotehållarne
lagligen borde vidkännas, äro felaktiga, så att de angifva origtiga och för höga
belopp;

att rotehållares och rusthållares kostnader ökats, utöfver hvad de vid indelningsverkets
början voro och de efter grunderna för denna inrättning böra vara,
mer än som motsvarar de i sednare tider lemnade lindringar; och

att följakteligen dessa lindringar icke böra tagas i beräkning vid frågan om
utsträckning af den allmänna värnepligten, utan, i lika mån, som vidare utsträckning
deraf kan komma att föreslås och beslutas, hör sådana lindringar beredas
rote- och rusthållare, att de gifva fullt vederlag för den ökade tunga de och deras
folk få vidkännas samt den fördel staten erhåller genom den rubbning uti hufvudgrunden
för indelningsverket, som orsakas af denna utsträckning.

Stockholm den 25 Augusti 1868.

Sven Nilsson.

Häruti instämmer:

Sven Ersson.

Af Hr G. B. Lagerhjelm: Under fullkomligt erkännande att den öfversigt
af indelningsverkets upkomst och utveckling, samt deraf beroende utredning af det
ständiga lmektehållets eller roteringens och den allmänna värnepligtens inbördes
förhållande till hvarandra inom den Svenska krigsorganisationen, hvilken Komiterade
låtit föregå sitt till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna betänkande, är tillfyllestgörande
för att visa, det Komiterades uttalande, “att, i sammanhang med och
beroende af frågan om ökad värnepligt, någon lindring af rustnings- eller roteringsbesväret
icke är af rättvisa, i detta begrepps egentliga mening, påkallad“, är fullt
berättigadt; af hvilken utredning dessutom framgår, huru den personliga krigstjonstskylciigheten
samt sådan skyldighet för eganderätt till jord, ledande sitt ursprung

131

ur Sveriges gamla landskapslagar, under århundraden följt hvarandra såsom en
aldrig svigtande grund för Svenska försvarsväsendet, är jag likväl af den tanke,
att en sådan öfversigt, som uteslutande tillhör historiens område, icke kan anses
vara fullständig om den icke framhåller indelningsverkets militära och sociala elementer
sådana de framgå ur Svenska historien, emedan de ensamt gifva denna
urgamla krigsorganisation sin rätta karakter och utgöra dess inre lif och väsende.

Jag finner mig så mycket mera befogad till ett sådant uttalande, som den
indelta soldatens ställning i samhällslifvet, hans egenskap af medborgare och utbildad
krigsman (en förening, som före 1789 års revolution var främmande för alla
andra länders så kallade ständiga krigsorganisationer) gör indelningsverket till en
\ för Sverige alldeles egendomlig inrättning, förklarar dess upkomst, belyser dess

utveckling och måhända försäkrar dess fortfarande tillvaro. Denna den indelta
soldatens sociala betydelse eger sin rot i urgamla samhällsförhållanden och är af
ålder betingad genom hans aflöning med jord, liksom hans militära brukbarhet,
redan från urminnes tider, blef försäkrad genom den långa tjenstetiden, eller krigstjenstens
utöfvande som ett lefnadsyrke. Under Sveriges medeltid voro dessa urgamla
bestämmelser fallne i glömska, men blefvo åter upplifvade af Wasakonungarne,
i förening med Sveriges allmoge, vid den tidpunkt i historien, då Svenska
folket började att lägga sitt svärd i Europas vågskål, och inom sin gamla folkbeväpning
inrättade en ständig krigsmakt.

En fullständigare utredning häraf synes mig så mycket mera hafva bort
vara föremål för Komiterades arbete, som Riksdagen uti sin underdåniga skrifvelse
till Kongl. Maj:t icke allenast begärt en undersökning, ‘''om och på hvad vilkor det
nu på rote- och rusthållare hvilande besvär må kunna lindras11, utan äfven ifrågasatt
huruvida en väsendtligt utsträckt allmän värnepligt kunde genomföras med
bibehållande af indelningsverket i dess nuvarande form, och då i följd häraf den
fosterländska frågans omkrets ej hör inskränka sig blott till utrönande af indelningsverkets
berättigande i rättsligt afseende, utan äfven måste beröra dess praktiska
bestämmelse såsom en militärisk institution, sådan densamma utgått ur den
medborgerliga värnepligten, samt sedermera utvecklat sig i och genom densamma,
så torde en kortfattad öfversigt, såväl häraf, som af den allmänna värnepligtens
eller folkb e väpningens historiska förhållande till stående armé organisationer i andra
länder under civilisationens utveckling, för ämnets noggranna pröfning vara
nödvändig.

132

Heeren.

Historische

Werke.

Miscellen.

Heeren.

Krigsförfattningen, eller den lag hvarefter en stats försvarskrafter ordnas,
underhållas och utvecklas, har under verldshistoriens lopp visat sig vara det sannaste
uttryck af statens, under olika tidsperioder, inneboende moraliska krafter, i
förening med fortgången af dess kultur och styrkan af dess fosterlandskärlek. Redan
från äldsta tider hafva de olika systemerna för försvarsväsendet, — legosoldater
eller stående härar, och den medborgerliga värnepligten eller folkbeväpningen,
— vexlat med hvarandra, allt efter som staternas inre samhällsförhållanden
varit gynsamma för civilisationens fortgående utveckling. De stående arméernas
anor gå tillbaka till de äldsta folkslag historien känner, Indienne och Egyptierne,
der kastväsendet skapade den fullkomligaste afsöndring medborgare emellan;
China, der stående härar uppstodo till förstärkning af den stora muren, hvilken ej
ensam kunde skydda riket mot tartarer och mongoler; Carthago som endast räknade
på sina legosoldater och hade i sin sold två verldsdelars folk; det Macedoniska
riket med sina krigvanda härar, och slutligen det Romerska kejsaredömet,
som under Augustus gaf mognad åt detta system för krigsväsendet; visa tydligen,
att de stående liärarne icke äro uppfunna i det nyare Europa, utan hafva framgått
ur de äldsta tiders civilisation. Alla tiders erfarenhet visar likväl att ett lands
försvarsväsende, uteslutande grundadt på en sådan afsöndring medborgare emellan,
hvarigenom en särskild samhällsklass gör vapnens bruk till sin enda näring samt
bildas och upfostras för krigsyrket, under det de öfriga samhällsklasserna, alldeles
främmande för krigstjensten, blott egna sig åt sina fredliga yrken — om också
en sådan organisation för öfrigt tillegnat sig sin tids hela erfarenhet, såväl rörande
dess egen inre sammansättning som om krigskonsten, eller eger till sitt förfogande
egna eller främmande legosoldater — endast för en viss tidhar lyckats uppfylla
sitt ändamål, men deremot inom sig sjelf burit fröet till sin egen uplösning,
som slutligen beredd samhällets politiska undergång; hufvudsakligen af det skäl,
att en sådan fullkomlig afsöndring af krigareyrket inom samhället är onaturlig,
emedan den sanna krigiska andan endast kan fostras i det medborgerliga lifvets
sköte och ega sin näring af de moraliska krafter, hvilka binda, ej allenast samhället,
utan äfven menskligheten.

Så dukade slutligen Carthago under med sina legosoldater i gamla historien,
och det Macedoniska riket, som framgick ur Alexanders sönderfallna monarki, störtades,
med sina stående härar och krigvanda trupper, af den Romerska republikens
legioner; den Persiska monarkiens öfvermakt bröt sig mot borgarebeväpningen
i Athen, en stat, som under sina mest glänsande dagar, i likhet med Rom, ej
kände några andra krigare än sina egna medborgare, och bibehöll sin under Themistocles
och Pericles förvärfvade politiska storhet, så länge fosterlandskärleken
förde hvarje statens medlem under vapen; men förlorade densamma, då kriget blef
ett handtverk och skaror af menniskor upstodo, hvilka erbjödo sin tjenst åt den
mestbjudande.

133

Under medeltiden försvarade sig de italienska städerna mot sju talrika härar,
som Fredrik Barbarossa efter hvarandra förde från Tyskland till Italien; och
sedan han jeinnat det hjeltemodiga Mailand med jorden, men dess innevånare åter
uprest stadens murar, krossade de hans makt vid Lignano 1176, hvarefter kejsaren
måste i Venedig afsluta en förlikning, då städernes fria författning och alla rättigheter
blefvo erkända. När sedermera samfundsandan inom dessa fria städer föll
och legosoldater, under så kallade condottieri, i stället för den medborgerliga värnepligten,
blefvo den förnämsta grunden för deras försvarsväsende, så förlorade de
slutligen sin politiska frihet och folio offer för främmande öfvervälde. Det lysande
exempel, som den nyväckta frihetsandan inom de små italienska republikerna under
loppet af 12:te århundradet härigenom gaf på den sanningen, att alla äro af
försynen utrustade med krafter och medel att försvara sin tillvaro, sin frihet och
sin egendom, och att förmågan dertill endast är beroende af de moraliska krafter,
hvilka finnas hos individen och samhället, fick vid början af nyare historien en
lika storartad efterföljd i de förenade Nederländernas strid med Philip II i
Spanien.

I nära 44 år hade de sju provinserna att kämpa mot Europas mest härdade
och krigvanda trupper med sina, under krigen i Tyskland och Italien, grånade anförare:
men bibehöllo segern och gjorde sig slutligen oafhängiga genom inre enighet,
kraft och ihärdighet, sedan den medborgerliga värnepligten fört hvarje stridbar
man under vapen.

Om således historien med den mest oförtydbara klarhet bryter stafven öfver
de så kallade “stående arméernes" förmåga att, utan stöd af den allmänna värnepligten,
i längden kunna värna sitt lands sjelfständighet eller uprätthålla dess politiska
betydenhet, i följd af dessa arméorganisationers inre onaturliga beskaffenhet,
så bjuder hon äfven på den anmärkningsvärda sanningen, att en armé, hvars
sammansättning är grundad på personlig krigstjenstskyldighet, med uteslutande af
alla sådana elementer inom densamma, som på ett eller annat sätt gör krigstjensten
till ett frivilligt lefnadsyrke, der de särskilda vapnen ega tillfälle att utbilda
sjg i jemnbredd med krigskonstens fortgående utveckling, och hvarigenom en ständig
vexelverkan i militäriskt afseende upstar, som ingjuter den krigiska andan till
samhällets alla, olika intressen, icke heller i längden kan uppfylla sin bestämmelse.
Krigskonsten eger nemligen sina bestämda reglor, hvilka oj utan fara kunna förbises,
ty i kriget är taktiken ofta mera afgörande än det personliga modet, så nödvändigt
detta än i sig sjelft är. Derföre visar äfven krigshistorien att striden
mellan för tillfället organiserade trupper och regelbundna härar merändels i början
aflöper olyckligt för de förra, innan öfning i krigareyrket och vana vid lydnad
och ordning gifver tapperheten och den fosterländska hänförelsen sin rätta tillämpning.
Rom är ett verldshistorisk! bevis, huru en arméorganisation, grundad på
hvarje medborgares förpligtelse till krigstjenst, med skyldighet att vid behoflemna

(teijer.

Republikanism
och
Feodalism.

Heeren.

134

sina åkerfält och sitt handtverk samt efter krigets slut åter uplösas, har kunnat
eröfra och beherrska verlden. Ingen stat har likväl med mera omsorg genom upfostran
danat ynglingen för krigareyrket, och innan han ansågs lämplig att ingå i
Romerska ledet, undergick han en lång och noggrann öfning. Hvarje medborgare från sjutton
aaf1Adtam?r till fyratiosex års ålder var skyldig att träda i krigstjenst, när fäderneslandets kraf
det påkallade, och ingen kunde bekläda något offentligt embete, innan han hade
gjort tio fälttåg. Hvarje soldat till fot var skyldig att tjena tjugu, och hvarje
ryttare tio fälttåg. När krig upstod uti Italien iklädde sig hvarje medborgare den
krigiska manteln (sagum), och i de mera omfattande krigen, såsom mot Gallien och
andra länder, fanns ej något laga förfall för krigstjensten. Uti en sådan, på militärisk
grund, ordnad stat, hvilken under republikens hela tid nästan ständigt var
invecklad i krig, först mpd särskilta italienska stater i nära 500 år, och sedan i
omkring 200 år sysselsatt med eröfringskrig utom Italiens gränser, borde “frivilligheten
“inom krigareyrket vara utan värde, då hvarje Romare måste vara soldat,
och i sjelfva kriget tick sin daning. Men så var ej förhållandet. Veteraner eller
soldater, som tjenat ut sin tid, förmåddes att ånyo gå i tjenst, och voro då befriade
från en del tjenstgöring, som annars tillkom soldaten. De kallades Triarii, och
utgjorde i striden den tredje linien, så upställde, att de kunde i luckorna mellan
sina manipler uptaga de båda främsta linierna när de svigtade, och, slutande sina
leder till en kompakt massa, åter börja striden. Blefvo Triarii slagne så var slagtuingen
förlorad och man blåste till återtåg. Den långa tjenstetiden och krigstjenstens
utöfvande som ett frivilligt lefnadsyrke var således uti den, på militärisk
grund, mest utbildade folkbeväpning i verlden, ej ett hinder för den sanna krigsdugligheteu,
utan betraktades som ett nödvändigt element inom sjelfva organisationen
och en heder i fäderneslandets tjenst, hvilken särskild!, belönades; och de veteraner,
hvilka under Sulla eröfrade mindre xisien, togo Athen med storm, besegrade
Mithridates eller följde Csesar till Gallien, laudstego i Brittanien och eröfrade
Spanien, samt efter öfvergången af Rubicon (hvarom Livius säger, "att det var en
ringa hop, som anföll hela verlden") lade Italien på sextio dagar för Caesars fotter,
voro af dessa störa fältherrar utbildade trupper, hvilka visat hvad en arméorganisation
kan uträtta, som, direkt utgången ur folket, eger inom sig stöd al
gamla, erfarna krigare, hvilka grånat under fanorna. Sedan eröfringarne allt mera
utvidgade sig och gränserna måste försvaras mot barbarernas infall på det romerska
området, blefvo de romerska soldaterne förlagde i stående läger, hvilka småningom
förberedde krigshärens öfvergång till stående armé, och, sedan den medborgerliga
andan under kejsardömet försvann, urartade krigshären till en tygellös soldatesk,
hvilken beredde hela rikets uplösning.

Flera århundraden efter romerska rikets undergång, och sedan krigsförfattningen
inom de flesta Europas stater, efter feodalsystemets fall och städernas tillvexande
makt, allt mer tagit form af stående arméorganisation, förnämligast åt le -

gosoldater, samt clen medborgerliga värnepligten eller folkbeväpningen, i följd af
samhällenas inre tillstånd vid nyare historiens början, blott undantagsvis framstod
vid ett och annat tillfälle, visar helt plötsligt den nya verlden, huru landtfolk och
borgare ila till vapen för att göra sig oafhängiga af ett främmande förtryck. Efter
sju års oafbrutna strider lyckades det den nordamerikanska fristaten att emot
Europas öfvade trupper eröfra sin sjelfständighet. Den nya krigsorganisationen
inom de Förenta staterna, hvilken efter detta befrielsekrig inrättades, förblef trogen
den grundsats, att den medborgerliga värnepligten är statens sanna styrka, hvarvid
likväl en jemnförelsevis ringa del af stående trupper organiserades som stam, såsom
oumbärlig i behofvets stund för de till sina fredliga yrken återgående medborgarne.
Att ett sådant skådespel i den nya verlden skulle återverka på Europa,
som snart började en kamp på lif och död med sina medeltida, gamla statsformer,
var naturligt, i synnerhet som man dittills tryggat sig vid ofelbarheten af Fredrik
II:s bekanta yttrande: ‘''att på en stående här hvilar staten lika säkert, som verlden
på Atlas’ skuldror". Franska revolutionen, hvilken snart derefter utbröt, förändrade
genast den gamla krigsorganisationen genom nationalgardets inrättande; och nationalkonventets
dekret af den 28 Juli 1791, som befästade denna inrättning, samt
dekretet af den 26 Februari 1793, som förordnade, "att ingen skilnad skulle finnas
mellan linietrupper och nationalgarden", har fört de gamla, stående arméerna ur
deras afsöndring från öfriga samhällsklasser och införlifvat dem med massan af
folket. Slutligen har konskriptionslagen af den 5 September 1798 utbildat den allmänna
värnepligten, hvarefter all arméorganisation i Europa blef småningom grundad
på folkbeväpning eller den personliga krigstjenstskyldigheten. Uti de derpå
följande stora kontinentala krigen, under hvilka Europas mäktigaste nationer, nära
trenne årtionden, stodo i massa mot hvarandra, är svårt, att, i militäriskt hänseende,
urskilja verkningarne af denna stora förändring inom krigsväsendet, då folkbeväpning,
ej allenast som grundsats, utan ännu mera i sin tillämpning måste tillgripas,
för att kunna underhålla på krigsfot den erforderliga styrkan af soldater, — men
krigsförfattningen förblef omskapad, och Europas stora stater hafva sedermera utbildat
den medborgerliga värnepligten på fullt militära grunder.

Konskriptionslagen af år 1798 föreskref, “att hvarje fransman var skyldig till
krigstjenst ifrån 20 till 25 år“. De ynglingar, hvilka upnått denna ålder, delades i
5 klasser, år efter år, och kunde inkallas allt efter behof, då första klassen, som
uttogs af de tjuguåriga, först utgick. Sedan kunde de öfriga klasserna efter hvarandra
inkallas, och voro de konskriberade skyldige, att under fredstid tjenstgöra
till dess de voro fyllda tjugufem år. Soldatens tjenstetid berodde således på förhanden
varande förhållanden och varierade från ett till fem år, eller från fyllda
tjugu till fyllda tjugufem år“. Under krigstid var tjenstgöringen obegränsad, och
tillkom styrelsen att afskeda soldaterna, då det kunde ske utan olägenhet. Någon
befrielse ifrån krigstjenst fanns ej efter denna lag, annat än för dem, som trädde i

Heereix.

Heeren.

Thiers.
Ilistoire de
la revolution
frangaise.
Törne II.
pag. 515.

130

gifte före densammas stiftande, eller som under föregående krig fullgjort sin tjenstskyldighet.
Då landet förklarades i fara kunde styrelsen förfoga öfver hela befolkningen,
som då i massa skulle uppbådas.

Den aktiva tjenstgöringen under fredstid synes således efter denna lag hafva
varit för de konskriberade beräknad till ett år, ehuru samtliga klasserne kunde
vid behof inkallas; äfvensom all deras krigstjenstskyldighet uphörde efter de bestämda
fem årens förlopp, då hvar och en egde laglig rätt att helt och hållet
återgå till sina fredliga förrättningar. Vid tiden för denna lags stiftande stod
Frankrike vid randen af stora krig, hvilka allt mera utvidgade sig och togo nationens
alla krafter i anspråk. Då tjenstgöringen under krigstid var obegränsad, och
de nybildade arméerna genast blefvo införlifvade med gamla öfvade trupper, hvilka
i ett stort antal då funnos att tillgå inom Frankrike, och dessutom tillfälle till tillräcklig
öfning i krigstjensten erhölls under sjelfva fälttågen och på slagfälten, kan
med skäl sägas, att det system för ett lands försvarsväsende, som 1798 års konskriptionslag
grundade i Frankrike, blott under sådana tidsförhållanden kunde vara
för ett land ändamålsenligt och i militäriskt afseende användbart. Under långvariga,
brinnande krig, med tillgång till en gammal, bepröfvad stam, kan en armé,
grundad på allmän värnepligt, lätt göras krigsduglig, hvilket fransyska revolutionskrigens
historia väl visar. Den införlifvas med stammen och vänjer sig på sådant sätt
snart vid disciplin, ordning och punktlighet i krigstjenstens utöfning; men då ett
försvarsväsende skall under fredstid organiseras, för att vara färdigt i händelse af
ett blifvande krig, måste ej allenast en förutgången noggrann öfning i krigstjensten
vara beräknad, utan en sådan organisation bör ega inom sig en, under längre
tid bildad och utvecklad, sann militärisk anda. Den utveckling, som konskriptionssystemet
sedermera erhållit, såväl inom Frankrike, som inom andra länder i Europa,
och de stora ansträngningar i finansielt hänseende, hvilka de respektive staterna
fortfarande göra, för att inom sjelfva folkheväpningen eller konskriptionen
bilda sig en pålitlig och alltid krigsduglig stam såsom stöd för de ständigt nya och
omvexlande elementer, hvilka årligen ingå uti arméens leder, ådagalägger sanningen
häraf. I likhet med den mest krigiska nation i gamla verlden, den romerska,
har den i närvarande tid i militäriskt hänseende mest utbildade nation, den fransyska,
för att erhålla en sådan, pålitlig och alltid krigsduglig stam, inom sitt konskriptionssystem
bildat andra organisationer, hvilka grunda sig på frivilligt inträde
i krigstjensten samt frivilligt förlängd tjenstetid. Antalet af sådane, hvilka inom
Om fransyska fransyska arméen tjenat ut sin tid, men af fri vilja fortsätta krigstjensten, (reengaGustafKleen.
gement) mot den derföre bestämda afgiften, (år 1863 = 8,300 francs) uppgår till
Md 11fi en tred-iedel arm®ens hela, effektiva styrka. Då dertill kommer, att pensionerna

Tankar om till manskapet utgå i förhållande till deras längre tjenstetid, hvilka för 30 års tjenst

folkbeväp- minst utgöra 365 francs, så framgår tydligen hvad alla tiders erfarenhet gifvit vid
ningen D

pag. 15. handen,

137

handen, att, ehuru den medborgerliga värnepligten är den enda, starka grunden
för ett lands försvarsväsende, så kan den arméorganisation, som derpå skall bildas,
likväl icke undvara, såsom ett fast element inom sig, hvarken frivilligheten till
krigstjenst, ej heller den långa tjenstetiden.

Under det att verldshistorien således visar, huru krigsförfattningen är ett
sannt uttryck af en stats inre samhällsförhållanden, och att de väsendtligt olika
systemerna för krigsväsendet, stående härar och medborgerlig värnepligt, vexlat
under tidernas lopp i jemnbredd med styrelseformerna, beroende på den grad
af jemnvigt och allmän anda, hvari de olika staterna vid särskilda tidpunkter befunnit
sig; samt, att den fransyska revolutionen äfven inom krigsväsendet utgör
en vändpunkt, efter hvilken de gamla förhållandena i nästan alla Europas stater
blefvo omskapade; och slutligen, att, sedan det militära kastväsendet försvunnit
och den gamla stående armé organisationen utgått ur sin afsöndring samt blandat
sig med öfriga samhällsklasser, den allmänna värnepligten eller konskriptionen inom
sig måst uptaga frivilligheten till krigstjenst och den långa tjenstetiden såsom
ett nödvändigt element i militäriskt hänseende; så har Sverige troget bibehållit
sin under århundraden gällande krigsförfattning, hvilken, i förening med statsförfattningen,
bevarat dess sjelfständighet och inre, politiska frihet, samt beredt
nationen ett hedrande rum inom det europeiska statssystemet. Detta anmärkningsvärda
förhållande visar, att ett lands krigsförfattning ej bör ensamt ses ur sin egen
synpunkt, utan framträder först i sitt sanna ljus, då den betraktas i förhållande till
samhällets hela tillstånd. Den Svenska konungamaktens af ålder nära förening med
den urgamla folkfriheten, och deras gemensamma, kraftfulla bemödanden att alltid
kunna värna landet från främmande förtryck, är den historiska orsaken till den
för Svenska samhället egendomliga företeelsen, att den medborgerliga värnepligten,
sådan den utgick enligt de gamla landskapslagarne, såsom en fast grund bibehållit
sig i den Svenska krigsorganisationen, under det att, på denna grund, genom
konungarnes och folkets förenade krafter, en ständig krigsmakt småningom bildades,
hvilken, i motsats till de vid den tiden i Europa inrättade stående arméorganisationerna,
ej grundlädes genom afsöndring af krigsståndet från öfriga samhällsklasser,
utan gjorde medborgaren till en disciplinerad soldat.

Redan i den äldsta svenska samhällsförfattningen voro alla fria vapenföra
män pligtige att på utsatt tid och ort infinna sig med kost och fulla vapen då strinnholm.
fiende hotade landet, eller eljest då Konungen ledung (krigsfärd) påbjöd; ty K°-^®gn^of^"
nungen rådde för kriget, så att det af honom berodde, antingen lian ville sitta pag. 576.

138

qvar (hålla fred) eller här utsända. Han kunde upbåda så stor del af det ledungspligtiga
folket och så många af de vanliga skeppen honom godt syntes; han
egde äfven sjelf råda huru länge han ville ute vara, och på härfärder visade honom
alla en ovilkorlig lydnad. Som i de aldra äldsta tiderna de flesta krigstågskedde
till sjös, så hafva, särskildt med afseende derpå, häraderna varit i skeppslag
indelade, och de gårdar, som lydde under samma skeppslag, voro pligtiga att
för krigsfärden tillhandahålla ett skepp med alla dess tillhörigheter, samt detsamma
utrusta med skeppsmanskap och kost. Hvarje mansperson, som fyllt tjugu år,
var skyldig att deltaga i ledungen, hvilken förpligtelse varade till dess ålderdomen
Sandbergs gjorde honom oskicklig till mannavärf. Till stöd och styrare för denna folkbeväpsamlingar.
ning hildades en kärntrupp af de mest vapenkunnige, i härnader öfvade och bepröfvade
män, hvilka dels omgåfvo konungens person eller, såsom bemanning på
hans eget skepp, brukades till mindre utfärder och krigsförrättningar, dels egde
skyldighet att bevaka kusterna, under det hären eller folket var sysselsatt med
sina fredliga värf.

I Bohus län och öfrige till Norge hörande orter var så förordnadt, att
hvarje skeppsrede eller härad äfvenledes skulle utgöra ett visst antal långskepp
med full beväring; och i Danmark var ledungen lämpad efter jordens taxering.
Då konungen icke påbjöd härfärd, men satt hemma i fred, upbar han till ersättning
för det byte han under härnaden kunnat förvärfva, för hvarje snäcka eller
långskepp en viss gärd af penningar eller varor, som af skeppslaget erlades i stället
för den omkostnad, som det med iitredandet af matkost och hela den öfriga
skeppsutrustningen måst vidkännas. Denna gärd, (ledungsskatt,) kallades på forntidens
språk ledungslama deraf att den endast'' erlades då härfärden förlamades,
d. v. s. då intet sjötåg påbjöds. Sednare blef ledungsutrustningen en stående
skatt äfven i fredstid. Den lagliga grunden för krigstjenstens utöfvande i Sverige
har således redan från äldsta tider varit dels personlig krigstjenstskyldighet eller
“att gå man ur huset,“ dels skyldighet för jorden att efter gårdatal utrusta och
underhålla hären, hvilken från början utgjordes af sjöfolk. På det att hvar och
en jordegare skulle, i ostörd ro, få sitta hemma och bruka sin jord samt ej blifva
öfverrumplad, funnos särskildt underhållne krigsmän, hvilka under härnaden utgjorde
en stam för sjelfva krigshären, men under freden bevakade kusterna. Tjenstetiden
var för alla beräknad så länge krafterna tilläto att utöfva krigstj ensten, som, i
sådant fall, blef ett lefnadsyrke. Det slags beskattning, som nu drabbar jorden
genom indelningen till knektehållet, och hvilken i Norden härleder sig från den
hos de germaniska folken vid jorden fastade krigstjenstskyldigheten, är således i
Sverige urgammal, och har tillika med de inom den indelta krigsorganisationen
ännu gällande grundbestämmelser, med undantag af frivilligheten i valet af krigareyrket,
framgått ur våra gamla landskapslagar. De häftiga skakningar, under hvilka
Sverige utgick ur sin medeltid, åstadkommo ett barbari i allt hvad lagliga former

139

hette, hvarigenom dessa gamla grunder för krigsorganisationen småningom gingo
förlorade, eller folio i glömska; men grundsatsen låg qvar i folkmedvetandet och
framträdde under mera utvecklade former då nationalkänslan, långt senare, åter
vaknade, och nationens krafter, efter inre söndringar, förenade sig till gemensamma
mål. Den gamla bondehären, hvilken uteslutande under medeltiden utgjorde
Sveriges stridskrafter, och som saknade alla andra organisativa former än den
personliga krigstjenstskyldigheten, hvilken vid fiendens ankomst trädde i verkställighet
genom allmänt uppbåd, för att vid krigets slut fullkomligt upplösas, har,
under Engelbreckt, Sturarne och Gustaf Wasa, befriat landet från utländskt förtryck
och inlagt en odödlig ära. Gustaf I förklarade likväl öppet inför nationen,
uti sitt cirkulär till Sveriges allmoge af den 30 December 1542, nödvändigheten Tegel. Gu“att
ett väldigt, godt krigsfolk finnes, som kan, riket till stor styrkelse, skydda ^

hvar och en i sina fredliga värf,“ och vid den derpå följande riksdagen i Westerås len p. 167.
1544, då nationens ombud beslöto en utskrifning af hvarje femte man i Småland
och hvarje sjette i de andra landsändarne samt dessutom allmän uppfordring, i
händelse af behof, till rikets försvar, var början gjord, ej allenast till en förändring
af krigsväsendet, utan äfven till återupptagandet af urgamla bestämmelser inom
krigsförfattningen.

Den personliga krigstjenstskyldigheten blef fortfarande sjelfva grunden för
rikets försvar; men inom densamma organiserades den egentliga krigshären till fot
genom utskrifningar, hvilka beslutades på allmän riksdag, och utgingo, till en början,
efter beräkning af folkmängden inom hvarje landskap, äfvensom underhållet,
efter Rikets Ständers beslut, utgick under form af bevillning. Till bildande åter af
en inhemsk, ständig krigsmakt inrättade Gustaf I dels så kallade afvelsgårdar,
utaf jord som låg öde, der det vexande fodret anslogs åt rytteriets hästar, och all
den boskap, som der kunde underhållas, samt all spanmål användes till i orten
förlagde manskaps förplägning, sedan den kostgärden, som landet skulle utgöra, Frosterus.

var förtärd; dels inqvarterades, såväl fotfolk som ryttare, på de Kongl. slotten, 1:sta delen mot

årslön eller sold, jemte underhåll efter en viss ordning, hvartill omkringliggande
härader skulle bidraga. Dessa organisationsplaner gingo snart förlorade

under de inre politiska hvälfningarne, hvilka, efter Gustaf I:s död, förde Sverige

till branten af sin undergång; och de under hans söner ständigt vexlande utskrifningsformerna,
i förening med de omisskänliga spår till framtida organisativa former,
hvilka under denna tid trädde fram i dagen, kunna gifva ett begrepp om
huru krigsförfattningen i Sverige, för att begagna en skriftställares ord: “utvecklat
sig organiskt från en inre nödvändighet och upvext småningom i nödvändighetens
stränga skola. “

Krigstjensten, hvilken såväl i våra gamla landskapslagar som i den republikanska
och feodala krigsförfattningen utöfvades som en personlig skyldighet, hvilken
ingen fri man kunde undandraga sig, öfvergick, under medeltidens sista period,

140

inom de europeiska staterna till ett lego- eller soldsystem, hvarigenom lösdrifvaren,
som ansågs stå utom samhället, blef framför andra förfallen till krigareståndet.
Denna stora förändring i krigsväsendet, som föranleddes af penningens vexande
inflytande och städernas rikedom samt feodalsystemets fall, har visserligen
äfven i den Svenska krigsförfattningen vid denna tid vunnit något insteg, då, enligt
Wijkander. Gustaf I:s artiklar af år 1555, “hvarje lös person, som löper omkring landet husbonkrfgsförfatt-
delös’ var sjelfskrifven till krigstjenst; och skulle fogdame nämna de dugligaste
ningens bi- ut;“ men den har aldrig varit af något inflytande på krigsorganisationen, emedan
SvecklingUt'' konungamakten i Sverige alltid har vädjat till nationens ädlaste krafter. “Dock
hwilke godhe karlar, edle och oedle, sigh sjelffwe uprusta wille medh een häst,
tree, fyre eller fleera och ther till förskaffa godhe karlar och harnesk med allt
Stjerneman. tillbehör,“ säger konungen, på mötet i Arboga 1536, “the samma skulle årligen
1:pagd137?’ bekomma på hvar häst och rustningh, Trettio marek ortiger och sex alnar Engelskt
kläde, eller penningar therföre, när kläde icke stodhe till att bekomma, thessligkest
haffwa fritt borgläge och fodring heela åhret egenom, effter som sedwahna
plägade wara här i landhet. “

Ett sådant uprop till landets innebyggare, hvilket egentligen afsåg bildandet
af ett inhemskt rytteri, mot sold och underhåll af Kronan, antagligen för att förläggas
på de under organisation varande så kallade afvelsgårdarne, var visserligen
blott en förändrad form af den gamla rusttjensten, sådan denna, på grund af
Alsnöstadgan, plägade utgöras, hvilken stadga, som vederlag för frivillig vapentjenst
till häst, utlofvade frälsefrihet så länge tjensten fullgjordes; men i nationell hänseende
är nämnda Arboga mötes beslut märkligt, emedan af detsamma framgår,
huru den nya konungamakten i Sverige, i motsats med förhållandet inom det öfriga
Europa vid den tiden, vänder sig till sjelfva nationen och tager dess bästa krafter
i anspråk för att göra krigsmakten fulltalig; och då Eric XIV, uti sitt Öppna Bref
al den 12 November 1561, utlofvar, “att alla tjenare och landsknektar öfver hela
Riksregistra-riket, hvilka innehade och besutto skatte, krono, kyrke och klostei''s, biskops-eller
tur- prebendehemman, skulle, då de sjelfve drogo ut i konungens och rikets tjenst,
halva, i sin frånvaro, deras hemman frie från alla årliga utskylder och pålagor,
att njute, bruke och behålla, så ofta som de kunna vara utaf Oss ifrån deras hus
och bohag förskrefne;“ äfvensom han gaf förskoning från dagsverken och skjutsresor
åt dem, “hvilka sände sina egne söner eller andre med på tåget,“ genom
hvilken förordning grundskatten af jorden, jemväl af krono- och skattehemman,
kom i beröring med krigstjenst, och då denna författning snart derefter tillämpades
äfven för rytteriet, kan det nuvarande indelningsverket, såväl med afseende på
denna organisations förhållande till statsverket i kameralt hänseende, som ur militärisk
och social synpunkt, genom denne konungs till nationen gjorda framställning,
anses vara inledt. Liksom konung Magnus Ladulås, genom Alsnö stadga 1285,
hvilken hade tvenne särskilda bestämmelser: 1) att de, som konungen följa, befrias

141

från utgörandet af alla utskylder till konungen; och 2) att alla de män, som till
häst tjena, åtnjuta samma frihet (frälse), hvem helst de tjena; — sökte, att mot
frälsefrihet å innehafvande hemman, så länge vapentjenst till häst fullgjordes, skapa
ett dugligt, inhemskt rytteri; så har Eric XIV, genom sin ofvannämndaförordning,
sökt att med skattefrihet för innehafvaren af såväl egen som Kronans jord, så
länge krigstjensten utöfvades, bilda ett dugligt inhemskt fotfolk. Åtgärden var
föranledd dels af militäriska skäl, för att på sådant sätt erhålla pålitliga krigsmän
till det Lifländska kriget; hvilket synes deraf, att fullkomlig skattefrihet utlofvades
åt de hemmansegare, som sjelfva gingo ut i kriget, under det att frihet från dagsverken
och skjutsresor endast tillkom dem, som sände sina söner och drängar;
dels af sociala skäl, för att hustrur och barn i mannens frånvaro skulle kunna, ,
under åtnjutande af sådana förmåner, hålla hemmanet vid makt; men synes ej
hafva omexlelbårligen ledt till det åsyftade ändamålet, emedan den besutne bonden
sjelf derigenom rycktes från sin gård till aflägsna krigsskådeplatser, och Kronan
förlorade, genom en sådan eftergift, allt för mycket af sina inkomster. Sjelfva
grundtanken, nemligen skattefrihet för krigstjenst, eller rättare, aflöning med jord,
utvecklade sig likväl i en ganska snar framtid, och blef grunden för den blifvande
indelta krigsorganisationen.

Den egentliga styrkan af det inländska fotfolket bestod, under Eric XIV:s
regering, af landsknektarne, hvilka genom utskrifningar uttogos efter folkmängden
inom hvarje landskap. I sitt Öppna Bref af den 7 December 1564, säger Konungen
till knektehöfvidsmännen: “På det man måtte hafva godt, dugligt folk, de der drista
sig till att se en vred karl under ögonen, när så behof göres, så wele Wij, attJRiksregistraicke
utan åtskillnad i Wår tjenst antages allehanda sällskap, som tillförene ske tur''
plägar" — — —

Allmogens ständiga klagomål öfver dessa utskrifningar, hvilka, i följd af deras
beräkning efter folkmängden, ofta heröfvade de mindre gårdsbruken sin enda manshjelp,
hvarigenom gårdarne hlefvo öde, och Kronans förlust genom den utlofvade
skattefriheten föranlät Johan III, att söka skapa en krigsmakt medelst inhemsk
värfning af allahanda löst folk, hvilket ville tjena för sold och beklädnad, i likhet
med det vid denna tid i Europa upstående legosystem eller värfvade trupper; och Adler1577
års utskrifningsmandat, hvilken är den första författning i detta hänseende, sPa™- Afsom
röjer en bestämd plan för utskrifningarne, gällande för hela riket, föreskref, Svenska
att företrädesvis inhysesmän, som icke gjorde skatt för hemmansbruk, kringstrykåre
och sådane som ej togo årstjenst, skulle uttagas till knektar. Detta system stånd. Wittillfredsställde
hvarken konungen, som derigenom fick odugliga soldater, ej heller terhets, ffifolket,
— och strandade genast vid sin första tillämpning. Kriget i Lifland fort- Antiqvitetsfor
och ryssarnes infall i Finland gjorde en utskrifning efter detta mandat nöd- akademiens
vändig. Allmogen i Upland och Östergötland ingick då till Konungen med begå- 3:aje delen.

142

Riksregistra tur.

.rån, att i den förra provinsen hvarje sexton, och uti den sednare hvarje tolf, besutne
hölider skulle utgöra och väl utrusta en varaktig karl, hvilken skulle antecknas
och utfordras efter mantalet, utan åtskilnad på krono, skatte eller frälse.
Denna begäran blef ej allenast för tillfället beviljad, utan en sådan grund för utskrifningarne
hlef sedermera antagen år 1591, och gällande för hela riket. Orden
“varaktig karl,11 må här ega betydelsen af en vapenför eller fullmyndig man, såsom
det ofta förekommer i den tidens talesätt, eller vara liktydigt med “ständig knekt,“
uti hvilken bemärkelse dessa ord framdeles användas i Konung Gustaf Adolfs Bref
till Dalallmogen år 1621, hvilket af alla fornforskare anses vara början till den
ständiga roteringen i Sverige, så synes det, som denna allmogens framställning,
att för hemmanet eller besutenheten få utrusta en knekt i stället för utskrifningen,
ur såväl historisk som social synpunkt, är ett märkligt stadium i den nuvarande,
indelta krigsorganisationens utveckling. Tanken var ingalunda ny. Under
Sveriges vikingaålder, då härnadstågen sträckte sig till andra sidan hafveu, för
sköfling och härjande af främmande kuster, egde den sin tillämpning genom den
gamla ledungspligten, och fick åter nytt lif, då nationen, efter flera århundraden,
började kasta sin blick på andra sidan Östersjön. Kulturförhållandena hade likväl
mycket förändrat sig. En sådan, personlig krigstjenstskyldighet för innehafvande
hemman, hvilken redan i den äldsta krigsförfattningen fanns föreskrifven, kunde
ej, af sociala skäl, i längden utgöras; den måste utbytas mot en annans öfvertagande
af krigstjensten, under det hemmanet fullgör underhållet och utrustningen.
Denna, i sig sjelf enkla förhandling, som förbereddes uprepade gånger af allmogen,
men hindrades af ständiga krig, fick slutligen sin fulla utveckling af Gustaf
II Adolf och Carl XI, samt är grunden till den indelta soldatens sociala och militära
betydelse, sådan den ännu i dag framstår inom samhällslifvet.

Med Carl IX:s anträde till regeringen började den svenska krigsmakten, som
under Eric XIV och Johan III allt mera aftagit i brukbarhet, att framträda i bestämda,
organisativa former. De inre, politiska söndringar, Indika under denna tid
hotade Sverige med fullkomlig undergång, hade hämmat utvecklingen af Gustaf I:s
plan för inrättning af en ständig krigsmakt. Rusttjensten försummades; utskrifningarne,
till ersättning af afgången bland fotfolket, vexlade i ständigt nya former,
men blefvo, genom embetsmännens underslef och styrelsens svaghet, utan nytta,
emedan arméen rekryterades med odugligt krigsfolk. Kronans rytteri vågade ej
på slagfältet möta det polska kavalleriet, och den gamla Svenska krigsäran kunde
blott för ett ögonblick upprätthållas af Pontus De la Gardies och Henric Claeson
Horns lysande segrar i Finland och Lifland. Med ett orubbligt mod och en vexande
kraft har Carl IX gått fäderneslandets, så inre, som yttre fiender på lifvet, och
under det han bekämpade dem lade han grunden till en inhemsk, ständig krigsorganisation,
aflönad med jord; samt har ej gått ett steg fram till detta mål, utan

143

i samråd med Rikets Ständer; liksom lian, för att få dugligt krigsfolk, utan skonsamhet
tog i anspråk nationens bästa krafter, hvarhelst de funnos.

Genom beslutet på riksdagen i Linköping den 19 Mars 1600 stadgades: “att stjernman.
ett visst antal liofmän och knektar skulle i hvarje landsände, på rikets bekostnad, 1:sta delen,
årligen och stadigt liållne blifva, så starke till mantal, som uti en deröfver upprät- pag'' 51°''
tad ordning bestämdes, hvarförutan krigsfolket borde, när det icke var uppbådadt,
njuta sin lön och uppehälle af Kronans uppbörd och ränta, på sätt framdeles förordnas
skulle; men då det uppbröt mot fienden, underhållas af den provins, hvarifrån
det uppfordrades, och hvilken då utgjorde så mycken fetalie som till en månad,
helt eller hälft år behöfdes, medan folket, på rikets tåg och resa, brukade blefvo.“

Denna ordinarie krigsmakt, hvilken skulle ersättas genom utskrifningar, blef,
på grund af Rikets Ständers beslut vid Norrköpings riksdag 1604, förstärkt med lbidem
niotusende man till häst och fot, både främmande och inländska af: “hvad folk fag. 551.
man kan komma tillwäge, och lust hafwe till att tjena, att på tre år, räknandes

från 1 Maj, extraordinarie hållas i marken mot the Poler eller Invad andre fiender, ''

som sig på Riket nödge kunne."

Såsom Hertig af Södermanland var Carl närvarande i rikets råd, då vid 1591
års utskrifning beslutet fattades: “att öfver hela riket en varaktig karl skulle utrustas
och underhållas efter hemmantalet, lika för krono, skatte och frälse.“ Grundsatsen,
som utgick från allmogen i Upland och Östergötland år 1578, gick ej i
full verkställighet; men till allmogens lindring införde Carl utskrifningarnes beräkning
efter gårdatal (en karl för hvarje 10 gårdar), hvarvid de mindre hemmansdelarne
blefvo räknade som hela hemman och hushållet eller matlaget således utgjorde
sjelfva beräkningsgrunden. Härigenom blef, enligt Hertigens egna ord, den
10 September 1602, till Helsinge allmoge, “blott hvar 30 eller 40 man uttagen till
krigstjenst i stället för hvar 10, som förut öfligt var.“ Så snart det likväl blef
allmogen tillåtet att sjelf utaf ett visst antal gårdar utgöra karlar till landsknektar,
uttogos merändels sådane personer, som för lejd ville ingå i krigstjensten.

Pröfningen af dessas frejd och duglighet tillkom knektehöfvidsmännerne, hvilka ej
sällan genom mutor läto förleda sig att antaga odugligt folk. Carl beslöt derföre,
gemensamt med rikets råd, att till knektar uttaga dugligt och varaktigt folk, antingen
det var bonde, bondes son eller dräng, gifte eller ogifte, hvilka till krigstjenst
befunnos duglige. Detta vigtiga beslut sattes genast i verkställighet, hvarigenom,
under Carls återstående regering, till krigstjenst skulle medelst utskrifningar
uttagas:

l:o alla gifte manspersoner, som hade egna hushåll eller, efter den tidens .
talesätt, “som vore dess egne män," men icke besutto egna hemman eller upp- P
togo ödeshemman;

2:o alla inhyseskarlar samt alla arbetare, som ej hade årstjenst, utan,

som

144

Konungen uttryckte sig: “brukade löpa omkring i häradet,“ men voro duglige till
krigstjenst; samt slutligen

3:o. alla bönder, hvilka förut varit utskrifne till krigstjenst, och derigenom
befriade sina hemman från ordentliga kronoräntan, men icke från bevillningar.
Dessa voro dessutom skyldige att tjena så länge för sina hemman, som de dertill
ansågos duglige. Slutligen beviljades på Örebro riksdag 1610, att alla bönder, som
voro duglige till krigstjenst, men hade små hemman, skulle, utom skattefrihet på
hemmanen, få förskoning för alla slags utgifter och bevillningar. De, som inga
hemman hade, fingo sold; men snart tilldelades dem kronohemman.

Så försökte Carl att inom den allmänna värnepligten framkalla företrädesvis
duglighet och pålitlighet; men han stadnade ej härvid. Nödvändigheten af en
ständig stamtrupp, grundad på frivillig krigstjenst och lång tjenstetid, trängde sig
allt mera fram uti detta, af djupa politiska skakningar uprörda, land; och Carl,
som i Lifland, Polen och Ryssland kämpade om sin krona samt med blicken fästad
* på de vidt utseende krig, hvilka snart skulle utbryta i Europa, väl anande de kraf ter,

hvilka nationen dervid skulle lägga i vågskålen, — med djup erfarenhet, att en
folkbeväpning, utan fast stöd af en säker, bepröfvad stam, ej kan upfylla sitt ändamål,
— har i samråd med nationens ombud sökt bilda en sådan, grundad på frivillig
tjenst mot erhållande af frälsefrihet för egen eller Kronans jord, så länge
vapentjenst till häst eller fot utöfvades.

Utländskt, värfvadt krigsfolk, som vid denna tid kringströfvade Europa, och
lånade sin tjenst åt den mestbjudande, hade visserligen, såväl af Gustaf I, som af
hans söner understundom blifvit använde, men alltid med nationens motvilja. Uti

Riksregi- skrifvelse af den 27 Februari 1591 yttrar, bland annat, Johan III —--. “Förthy

stratur. låta förskrifva främmande folk, therutinnan hafva Wij stort betänkiande för

mångahanda orsakers skull, förmode ock, att thet icke skall behöfvas, efter thet
Wij hafve trogne och välvillige Undersåther, som theres hjelp Oss och Riket icke
Gei''er vägre“; och Rikets Ständer yttra senare, uti 1627 års riksdagsbeslut: “att främSvenska
fol- mande folk icke lätteligen skall vara tillfångs, är ock icke så tjenligt Rijket med
kets historia. fgrsvara) som infödde Svenske Krigsmän". — Under oafbrutna krig kunde likväl
utländsk värfning icke undvaras, och främmande krigsfolk utgjorde i följd deraf,
under vissa tider, en stor andel af den Svenska krigshären.

Då Svenska krigsmakten både till häst och fot, blifvit alldeles uprifven i
slaget vid Kirkholm 1605, och rikets säkerhet fordrade dess ofördröjliga iståndsätRiksregi-
tande, utfärdade Carl IX den 6 Januari 1606 sitt frälsemandat, hvaruti han utlofsr
ur'' var åt alla dem, som antingen till häst eller fot godvilligt låta bruka sig uti Liffland
och Polen mot fienden, evärdelig frälsefrihet på de gårdar, som de antingen sjelfve
egde, eller ock kunde förvärfva sig af Kronan, så länge de kunde eller ville frälset
uppehålla, samt tillika gemensamt sköldemärke för dem sjelfva och deras efterkommande,

145

kommande, äfvensom högre sold, i likhet med det främmande fotfolkets. De ryttare
och knektar, som antogo de i detta mandat utlofvade förmåner, samt godkändes
jemte full beväring på mönstringarne, undfingo tryckta stadfästelsebref med
Konungens underskrift på hvad dem således utlofvadt blifvit. De som tjenade till
fot kallades sköldeknektar och ställdes under befäl af en särskild höfvitsman; och Hallenberg.
utgjorde dessa i början af år 1611 tvenne fänikor. 1:8ta delen Konungens

tanke, att genom uplifvandet af urgamla bestämmelser rörande
vapentjensten till häst, sådana de uttalas i Konunga-balkens 11 kap., utsträckt äfven
för tjensten till fot, bilda en frivillig stamtrupp till stöd för den öfriga hären,
eller, såsom orden lyda i ofvanberörda mandat: “att ett antal tappert Svenskt
folk, det sig välvilliga dertill vele finna och bruka läte, uti marken komma kunde
gick blott till en ringa del i omedelbar verkställighet; men till förstärkande af
dessa, så kallade sköldeknektar, skulle, enligt Kongl. Författningen af den 16
Februari 1611, de till fotknektar utskrifne bönder, som hade så stora hemman, att
de räntade till fyra tunnor spanmål och derutöfver, ställa sig under höfvidsmännen
för sköldeknektarne och tjena för sina gårdar utan vidare lön. De fingo ett tryckt
bref, i hvilket deras och gårdens namn inskrefvos, och erhöllo dymedelst evärdelig
frälsefrihet på sina hemman, så länge krigstjensten för dem uppehölls, samt rättighet
att föra det gemensamma sköldemärket. Åt alla, till landsfänikorna hörande
knektar, som sjelfva inga hemman hade, skulle tilldelas smärre gårdar om två
tunnor spanmåls eller ett pund smörs ränta, hvilka hemman skulle vara skattefria
äfven för alla slags bevillningar. Då någon stupade emot fienden, hade gemenli- Hallenberj?
gen hans enka hemmanet skattefritt under ett år såsom nådår.

Till rytteriet, hvarom i det följande skall vidare anföras, hade redan förut
befallning blifvit utfärdad att tilldelas gårdar; och den 1 April 1609 utkom en
ordning, hvari stadgades att hvarje ryttare, mot förpligtelse att hålla häst och sadelmundering
jemte goda vapen, skulle erhålla en gård om 12 dalers ränta, fri
från alla utlagor, så vissa som ovissa persedlar, samt att ryttarne skulle hafva sina
hästar på Kronans slott och gårdar, att der underhållas, äfvensom ryttarens vapen
der skulle förvaras. Om gården räntade mindre så skulle ryttaren hafva fylhiaden
i penningar, men om den åter räntade mera än 12 daler, borde öfverskottet
afräknas på ryttarens klädelön eller månadsbesoldning.

Befälets aflöning utgick, enligt 1611 års förordning, dels i spanmål, dels uti
besittning af en gård, fri från alla onera och besvär. Om ej en sådan gård fanns
att tillgå, erhölls en mot räntan eller afkastningen svarande ersättning, hvilken
äfven beräknades i spanmål.

Vid Carl IX:s död låg således den indelta krigsorganisationen till sina grunddrag
färdig. Krigsmakten till fot bildades genom utskrifningar, hvilka uttogos, dels
efter hufvudtalet, dels efter gårdatalet, beroende på den större eller mindre styr 19 -

146

Hallenberg.

Greijer.
Svenska folkets
historia.
I delen p. 7.

ka, hvilken för tillfället skulle tagas i anspråk. Knektarne utgjordes till större delen
af bönder eller jordegare, hvilka tjenade för frälse- eller skattefrihet å sina
hemman, eller för besittningsrätten af smärre kronohemman, som de antingen bebodde
och brukade, eller af hvilka de upburo afkastningen. Ryttarne innehade
större hemman än fotfolket, och bebodde dem. Deras hästar sköttes och utfodrades
på de Kong!, slotten och kungsgårdarne mellan fälttågen. Tjenstetiden för
såväl ryttare som knekt var förbunden med besittningsrätten till jorden, eller för
dem som hade egna hemman, så länge som de önskade att hafva dessa fria från
skatter och utsk3''lder. De under krigen stupade krigsmännens enkor egde rätt,
att under ett års tid, som nådår, upbära de under lifstiden mannen tillkommande
förmåner af jorden. Den Svenska krigsmakten egde sålunda inom sig, till en stor
del, ett urval af den till krigstjensten uttagna, manbara befolkningen, hemmansegare
och jordbrukare, som efter ett krigs- eller fälttågs slut skötte sina hemmansbruk,
till dess de åter upbådades. Desse utgjorde sedermera, under Gustaf II Adolf,
kärnan af den krigshär, som förvärfvade Sverige en verldshistorisk betydelse, “visserligen1^
säger den store häfdatecknaren, “för ett ögonblick, — men nog för ett
odödligt minne!11

De elementer inom den nuvarande indelta krigsorganisationen, hvilka i socialt
och militäriskt hänseende gifva soldaten sin medborgerliga betydelse, och
sjelfva institutionen sin från alla andra iänders krigsförfattningar skiljaktiga karakter,
äro det indelta aflöningssättet och soldatens långa tjenstetid, eller krigstjensten
som ett lefnadsyrke, hvilka, ledande sin härkomst från den personliga krigstjenstskyldighetens
urgamla samband med eganderätt till jord, under Gustaf II Adolfs
tidehvarf fingo sin organisativa utveckling; samt det “frivilliga inträdet i krigstjensten“,
hvilket egentligen härleder sig från rusttjenstens upkomst, och alltid tillhört
rytteriets organisation, men som först med den ständiga roteringens införande, och
densammas vidare utveckling genom Carl XI:s inrättning af det vissa och ständiga
knektehållet, äfven ingick som en grundbestämmelse i organisationen af det indelta
fotfolket.

Uti ett land, med så ringa folkmängd i förhållande till sin vidd, som Sverige;
med en härd natur, långsamt utvecklade näringar, och i följd häraf ett jemförelsevis
litet rörelsekapital, hvarest de ingående skatterna, under förflutna tider svårligen
kunnat utgöras i klingande mynt, utan måste utgå i persedlar; har det indelta
aflöningssättet, som egentligen är eu anvisning för löntagaren, att sjelf direkte
upbära Kronans inkomster, mot förpligtelse till krigstjenst, alltid varit landets
enda medel, att kunna utrusta och underhålla en ständig krigsmakt. Den af Erik

147

XIV och Johan III såsom löneförmåner för ryttare och knektar dels förunnade
frihet från utskylder och besvär af deras hemman, dels anvisning af vissa räntor
att upbära, var, såsom ofvanföre är sagdt, ett återuplifvande af urgamla bestämmelser
inom krigsväsendet i Sverige. På denna grund, hafva Carl IX och Gustaf II
Adolf upgjort fullständiga stater för rytteriets och fotfolkets aflöning, hvilka, sedermera
af tidsförhållandena och ett helt .århundrades krig rubbade, likväl genom
Carl XI:s inrättning af rust- och rothållet till sin natur hlefvo bevarade och derigenom
fortfarande skyddat den indelta soldatens och ryttarens medborgerliga
ställning.

Enligt 1614 års afiöningsordning för fotfolket tilldeltes befälet i årlig lön
spanmål, penningar och kläder, samt besittningsrätt af en gård, hvarå räntan afräknades
från lönen,'' för både vissa och ovissa persedlar, hvaremot frihet erhölls
från körslor och skjutsning.

Hvarje landsknekt erhöll årligen 1 tunna spanmål, 2 daler i penningar och
5 daler till kläder. I fält undfick såväl befäl som knektar månadssold, och en gemen
landsknekt erhöll 3 daler i månaden.

Den indelning på krono- och skattehemman, som Carl IX grundläde medelst
tilldelande åt knektar af en gård, fri från utskylder och pålagor, blef af Gustaf II
Adolf vidare utvecklad. Att dessa gårdar varit temligen stora visas af Konungens
skrifvelse från Wadstena den 7 October 1619 till Herman Wrangel och Sven Månsson,
der det förekommer: “att oaktadt knektarne i Kalmare län härtill hafva hvar
haft ett fjerdedels hemman och derutaf dem varit tilldelt hvar ett pund smör, så Sandbergs
äro Wi dock särdeles nu förorsakade det att förändra således, att hvarje åtta man E87ri^nK*r''
ett hemman vara skola, och uti visst derutaf hafva fritt ett hälft pund smör med
en mark foder — — — — eller fodringspenningar; hvad sedan alle andre ovissa
persedlar, eller hvad de ock för namn hafva och påläggas kunne, vidkommer, för
dem skole de befriade vara, så vidt en åtting vidkommer". — — — —

Den 5 Juli 1621 utfärdade Konungen följande skrifvelse: “Wi Gustaf Adolf
etc. etc. Gör*e vetterligt, huruledes Wi af gunst och nåde för Wåre trogne Undersåters
och gemene Landsknektars välstånds och förkofrings skuld, utöfver hela riket
hafve låtit göre en viss Anordning i så måtto, att, efter som de uti Landsorterna
äro boendes och besutne, alltså skall hvar Ståthållare och Befallningsman
vara förpligtad denne Wår gjorde Anordning dem till godo åtnjuta och ovägerligen
bekomme låta, så att hvar gammal Landsknekt skall uti någon särdeles gård Ibidem.
vara invist till en daler af det som årligen faller, och dernäst skall han hafva en
åttondels gård fri för alle ovisse pålagor ehvad namn de hafva kunne; — Befalle
fördenskull11 — — — — —

1 hvilken utsträckning ofvannämnda åttondels hemman verkligen innehades
af knektarne som boställe torde vara svårt att upgifva, i synnerhet som redan
1622 befallning utgafs för de norrländska regementena, att åt de gemene knek -

148

tarne inga hemman skulle inrymmas, utan allenast åt befälet; men i Östergöthland,
Frosterus. Småland, Westergöthland och Wermland, samt en del af Nerike och Södermanland
hafva knektarne innehaft sådana hemman, då i Finland, Norrland, Upland, Westmanland
och några socknar i Nerike, eftergift beviljades å mantalspenningarne för
soldaten och hans hustru, samt på boskapspenningarne för 1 ko och 2 får; äfvensom
ryttare och knektar frikallades för gärd å deras egen boskap. Afgången
ersattes fortfarande genom utskrifningar, hvilka under Gustaf Adolfs regering företrädesvis
förrättades efter hufvudtalet; och skulle efter konungens krigsfolksordning
i främsta rummet uttagas unga bondesöner, och, såsom han der uttrycker sig,
“lösdrifvande embetsfolk, (handtverkare), som förmåga hafva1''. Ingen skulle, efter
denna ordning, i tjensten tagas, som var yngre än 17 år, och ej äldre än 50 år;
men alla skulle förpligtas att tjena i 20 år, med rätt till afsked då de voro fyllda
50 år.

Redan från längre tid tillbaka hade den knekten som blef utskrifven rättighet
att upbära rotepenningar af kamraterna i roten, och var skyldig att för dessa
köpa sig undervärja och kläder, emedan honom ej bestods kläder af Konungen
förr än han tjent året omkring. Från år 1629 blef omsorgen om dessa persedlars
anskaffande pålagd rotarne, hvilka tillika blefvo förbundne att lemna knekten nålandiTrege-
got af rotepenningarne. År 1640 ändrades detta stadgande så, att 9 marker silfmente^
d vermyn^ afräknades, för hvilka dels knekten skulle kläda sig, men återstoden öfdeien.
verlenmas till öfversten eller kaptenen för inköp af värjan; och öfverläts slutligen
dessa penningar åt krigsrätten eller dess fullmäktige för att anskaffa vapen.

Rytteriets framstående vigt inom den tidens krigskonst, då detta vapen utgjorde
sjelfva hufvudvapnet, dess dyrbara materiel och kostsamma underhåll, togo
naturligen i anspråk Wasakonungarnes trägna omsorger för dess vidmakthållande;
och de hafva icke heller sparat Kronans jord för att erhålla ett talrikt och godt
kavalleri. Denna omvårdnad visar sig i de stora ansträngningar, som gjordes för
att skapa ett Kronans rytteri, då den adeliga rusttjeusten, som ständigt försummades,
förblef alldeles otillräcklig för behofvet. Detta rytteri bildades på enahanda
grund som rusttjensten, och har, i likhet med denna, utgått från Alsnö stadga 1285,
genom hvilken det blef hvar och en jordegare, som deraf ville begagna sig, tillåtet,
att mot vapentjenst till häst frälsa sitt hemman från skatt, så länge denna
tjenst utöfvades. Det indelta rytteriet eller rustningen hvilar således redan från
sin första början på frivillighetens grund. Dess organisation är långt äldre än det
indelta fotfolkets, hvarigenom den indelta ryttaren, såsom en öfvad krigsman och
besuten jordinnehafvare, eger djupare anor; men den historiska utvecklingen af

149

clen indelta ryttarens och soldatens sociala och militära ställning, är, med undantag
af ryttarens frivilliga inträde i krigstjensten, fullkomligt lika. Gemensamt hafva
de, mot erhållande af skattefrihet för sin jord, gått från hus och hem till långt aflägsna
krigsskådeplatser, och båda hafva, om de ej varit jordegare, erhållit Kronans
jord i aflöning för sin tjenst, hvaruti likväl så till vida röjer sig någon olikhet,
då ryttarens indelning och vilkor före Carl XI:s tid, synes hafva varit något
större än som bestods den indelta knekten.

Under Gustaf I:s tid funnos tvenne olika organisationer af Kronans rytteri.
Besoldningsryttare, hvilka tjenade för årslön och borgläger (inqvartering), vanligen
på de kongliga slotten och kungsgårdarne, stundom ock hos allmogen, emot afräkning
i dess utlagor; samt Landsryttare eller Landsfanor, hvilka endast tjenade Adlersparre.
för årslön, och utgjordes till större delen genom rusttjenst för hemman, mot afräkning
af skatten för så stor del, som vanligen bestods en ryttare i årslön. När
dessa behöfde göras fulltaliga, kunde hvilken som helst uti samma landsort, utan
afseende på stånd, tillsätta karl och häst, samt sålunda frälsa sitt hemman från
skatter och onera, då de anmälde sig till ryttmästaren. Dessa sinsemellan väsendtligt
olika institutioner sammanfalla efter Gustaf I:s död uti en enda. Ryttarne
voro dels hofmän eller sine egne män, dels sventjenare, hvilka mot årslön
redo andras hästar. Deras aflöning utgick således i början dels i penningar, dels
i hemmansräntor, men förvandlades snart till grundräntor i jord. Sedermera öfverläts
denna jord under besittningsrätt åt ryttaren, för så vidt han ej sjelf var
jordegare; och slutligen kom, genom Carl XI:s organisation af rusthållet, denna
jord i andras händer, under förbindelse för egaren eller åboen att underhålla en Krigsvetenryttare
emot innehållning af grundskatten och ett tillskott af andra hemmansrän- skapsakadetor,
när de af sjelfva rustningsstammen utgående ej stego till ett visst belopp. lingar för
De många löningsordningar för rytteriet, hvilka under tiden från Gustaf I:s år 1835.
död och till Gustaf II Adolfs anträde till regeringen utkommo, alla med syftemål
att, genom erbjudna fördelar i skatteväg, förmå landets jordegare att uprusta sig
hvar och en med så många hästar och vapen, som han kunde åstadkomma, ega
alla samma skaplynne, och skilja sig föga i sina bestämmelser. I allmänhet erbjöds
ryttaren 10 daler på hvarje häst, då de voro hemma, men i fält vanlig besoldning.
Denna penningeersättning skulle för de ryttare, som besutto egna skattegårdar
eller innehade kronohemman, afräknas från hemmanets årliga räntepersedlar
efter åsatt värdering. Om hemmanets räntor stego högre än årslönen, skulle
fogden upbära öfverskottet, men om samma ränta var mindre, skulle bristen i årslönen
fyllas genom kronoupborden. Carl IX:s skaparehand ingriper likväl snart
äfven här, och enligt hans “ordning huru med rytteriet härefter i Sverige förhållas
skall", daterad Kalmar den 24 Oktober 1603, stadgades:

att ingen ryttare fick hafva mer än en häst, på hvilken han sjelf skulle sitta;

150

att hästen skulle hela året hållas på stall, hvarföre till loder för densamma
beviljades tolf lass hö och sex tunnor hafre;

att hvarje ryttare skulle såsom lön för sig, få en gård om fyra pund smörs
ränta, eller, om det vore ett afradshemman, om sex tunnor spanmål.

I fält skulle ryttaren erhålla för hvarje månad fyra daler på hästen, och
förut på handen ett qvartal eller 12 daler, hvaremot det då tillhörde honom att
sjelf försörja sig med kost och andra nödtorfter, samt att förskaffa sig harnesk och
värjor, och slutligen, att de ryttare, som icke hade lust att utdraga mot fienden,
skulle få lösa sig med 30 daler om året, samt njuta sina hemman fria från alla
utlagor, och hålla sig färdiga med full beväring.

Så väl af dessa löningspenningar, som medelst räntan af öfrige ryttarehemman,
hvilka innehades af obrukbara och ålderstegne ryttare, skulle utgöras en så
kallad fogderusttjenst- eller ryttare med hästar och vapen, hvilka skulle af fogdarne
anskaffas. I afseende åter på rytteriets ändamålsenliga vård mellan fälttågen
stadgade Carl IX den 1 April 1609;

att hvarje ryttare skulle tilldelas en gård om 12 dalers ränta, för hvilken
han var skyldig underhålla sig med fulla vapen och sadeltyg; men att hans häst
skulle stå på kronans slott och gård, der äfven vapnen och sadelmunderingen skulle
förvaras;

att hästen derstädes skulle erhålla sitt foder, äfvensom att på hvarje sex
hästar bestods en di''äng för att ryckta och sköta dem, samt att denna dräng fick
fri utspisning på slottet.

Om någon ryttare funnes, som ej innehade gård, egde han bekomma fri förtäring
på det slott eller den gård, der hästen underhölls. I fält skulle hvarje ryttare
erhålla, utom kläde, 5 daler i månaden och dertill proviant.

En gång i månaden skulle ryttmästaren beordra ryttarne tillsammans vid de
slott, der hästarne stodo, för att göra behöriga visitationer samt hafva dem ut på
marken för att öfva dem.

Genom Konung Gustaf Adolfs förordning af den 16 November 1612 blef rytteriets
aflöning till sina grunder regleradt på ett sätt, som ännu är gällande för
rusthållsindelningen och rustningsskyldigheten. Genom denna förordning tilldeltes
hvarje gemen ryttare 30 daler om året på hästen. För dem af ryttarne, som hade
hemman i förläning, skulle den deraf utgående räntan afkortas för såväl vissa som
ovissa persedlar, efter en särskildt upgjord värdering; men för körslor, dagsverken,
gästning och skjutsfärd skulle de vara alldeles frie. Ingen ryttare fick hafva mer
än en gård på hvarje häst, ej heller flera hemman honom tilldelas, såsom dittills
skett. Räntade detta hemman mer än 30 daler, skulle öfverskottet erläggas till
ryttmästaren, hvilken borde dermed besolda de hofman, som inga hemman hade.

Sedan således, under en tid af 60 år, konungarnes bemödanden varit att
genom en mängd olika förordningar inrymma ryttarne på Kronans hemman, egde

151

Sverige, efter från den tiden förvarade mönsterrullors föranledande, redan 1622
ett indelt kavalleri. Detta indelningsverk var ganska enkelt. Ryttarens sold, utgående
i hemmansräutor, utgjorde 30 daler, för hvilka lian borde underhålla sig
sjelf med häst, beklädnad och vapen. Utgingo dessa 30 daler af ett kronohemman,
så tillkom ryttaren jemväl besittningsrätten af detsamma, och var hemmanet Livijn
då att betrakta som hans boställe. Upbar han dem åter af ett skattehemman, så
red han egentligen för räntan. Ryttaren var då löningstagare och bonden räntegifvare.
Red skattebonden sjelf, så förenades hos honom både egenskaperna af
jordegare och räntetagare ; men det sednare var han derföre, att han var Kronans
tjensteman.

Att en sådan aflöningsstat, beräknad att med 30 daler silfvermynt utgöra
underhåll och utrustning af eu fullt beväpnad ryttare med häst, i sig sjelf skulle
vara alldeles otillräcklig, om den icke varit förenad med egande eller besittningsrätt
af jord, måste falla klart i ögonen. Dels i följd af det låga värde, som jorden
egde under denna tid, då en stor del äfven af den uppodlade jorden låg alldeles
öde; dels i följd af en mindre utvecklad, administrativ lagstiftning är att
antaga det dessa hemman, hvilka krigsfolket, men i synnerhet ryttarne innehade,
iemförelsevis voro större än som var efter lag beräknadt. Redan under Carl IX:s
första regeringsår blefvo tilldelningshemman anslagne sådane ryttare, hvilka anmälde
sig vilja uprusta tvenne hästar; ett stadgande, som sedermera förnyades.
Dessutom togo ryttarne sjelfrådigt i besittning sådane hemman, då Kronans och
den enskildes eganderätt var så obestämd, ett förhållande, som förorsakade den
största oreda i de inre samhällsförhållandena. Bristen på någon upgjord plan,
hvarefter indelningen borde verkställas, vållade att hemmanen, både till areal och
godhet, blefvo särdeles olika. Derföre tilläts genom lista punkten i regeringens till ''
landshöfdingarne den 19 Februari 1639 aflåtna memorial, “att de ryttare, som icke
hade mera än ett hälft hemman att rusta för, borde erhålla ännu en half gård till,
hvilka landshöfdingarne dem tilldela skulle. Sådana indelningshemman (augmen- Livijn
ter) anvisades sedermera allmänt åt rusthållen af Konung Carl XI.

Dén långa tjensteliden. eller krigstjenstens utöfvande som ett lefnadsyrke,
hvilket fortfarande är ett grundelement uti den indelta krigsorganisationen, härleder
sig från den personliga krigstjenstskyldigheten, sådan den utgick i aldra
äldsta tider. Liksom i den gamla romerska krigsförfattningen värnepligten var bestämd
till 29 år, (17—46 år), så var uti den gamla Svenska hamne-eller skepplagslagstiftningen
krigstjensten stadgad att fortfara “till dess ålderdomen gjorde oskicklig
till mannavärf". Sedan den personliga krigstjenstskyldigheten, sådan den under

152

medeltiden utgjordes genom bondehären, med Gustaf Wasas upstigande på thronen
började att gestalta sig i mera organisativa former, har den långa tjenstetiden,
ur militärisk synpunkt, blifvit ett oeftergifligt vilkor för tjenstbarheten, liksom
denna bestämmelse, i följd af aflöningssättet med jord, snart blef ett socialt be--hof för krigsmannen.

Genom Örebro riksdagsbeslut 1610, som föreskref, att de bönder, hvilka
förut varit utskrifne till knektar, vore skyldiga att tjena så länge de ansågos dugliga
och derigenom frikallade sina hemman från ordentliga kronoräntan, men icke
från bevillningen, blef tjenstetiden satt i beröring med skattefrihet å innehafvande
hemman, såsom förut inom rytteriet varit brukligt; och uti Gustaf Adolfs krigsfolksordning
förpligtades den utskrifne knekten, att tjena i 20 år, med rättighet till
afsked vid fyllda 50 år.

Att dugligheten till krigstjenstens utöfvande, och icke en viss föreskrifven
ålder, är bestämmande för tjenstetiden inom indelta arméen, en grundsats, som
bibehöll sig fortfarande såsom ett lifselement inom Carl XLs organisation af indelningsverket
och ännu är gällande, visar mera än något aunat huru djupt den
indelta soldatens sociala och militära stamträd med sina rötter går i Svenska historien,
och är dessutom oskiljaktigt förenad med aflöningssättet i jord, samt i
ekonomiskt hänseende förmånligt för statsverket, emedan till en stor del brist på
tillräcklig öfning derigenom kan ersättas. De hjeltenaturer Carl IX, Gustaf II
Adolf och Carl XI, hvilka under oafbrutna krig skapade en ständig krigsmakt i
Sverige, och på sjelfva krigsskådeplatserna inhemtade de grunder, som krigskonsten
fordrar för ett väl ordnadt krigsväsende, insågo, i likhet med alla tiders erfarenhet,
att jordens skötande under fredlig tid, i förening med ett fortsatt, längre
utöfvande af sådan verksamhet, som till krigstj ensten hörer, så mycket mindre kan
vara ett hinder för krigs dugligheten, som plogen och svärdet äro gamla Svenska
instrumenter, och sysselsättningen med den förra bildar sinnet för det allvar och
den möda, hvilka äro oskiljaktiga från kriget, som sjelf är den allvarligaste handling
i menniskolifvet. För en sådan arméorganisation, som är afsedd till ledning
och stöd för en folkbeväpning, bör medelåldern inträffa under mannens fulla utvecklingsperiod,
så att han eger en fullt utvecklad, kroppslig styrka, på samma
gång som lian innehar den stadga och moraliska kraft, som ensam kan skapa en
sann militärisk anda.

Det är förut nämndt, att genom riksdagsbeslutet i Linköping 1600 stadgades,
“att ett visst antal hofman och knektar skulle i hvarje landsända, på rikets bekostnad,

153

kostnad, årligen och stadigt hållne blifva," och att denna stående krigsmakt, i
fredstid skulle underhållas af Kronans upbörd och ränta, men i krigstid af den provins,
i hvilken truppen var förlagd. Genom utskrifningar ersattes afgången inom
denna organisation. Under hela Gustaf Adolfs regering, uttogos dessa utskrifningar
efter hufvudtalet, hvarvid ett visst antal krono- och skattehemman sattes tillhopa
i rotar, och af dem uttogs hvarje 10:de man; men af frälset utgick blottHallenberg.
hvarje 20:de. Under perioden från 1627''—1633, blef likväl hvarje 10:de man öfver
hufvud lika af både krono, skatte och frälse, så inom som utom rå och rör, utskrifven.
Före år 1628 tilläts för den utskrifne, att lega karl i sitt ställe, men efter
detta år, tilläts af Konungen ingen sådan befrielse från krigstjensten, utan måste
den utskrifne sjelf gå ut i kriget.

Gustaf Adolf emottog Svenska kronan med en öfvermäktig fiende i hjertat
af sitt land. Kriget i Finland och Ostersjöprovinserne hade dessutom, genom de
täta utskrifningarne, tagit i anspråk en stor del af landets manbara befolkning, och
krigen fordrade likväl ständigt nya uppoffringar. Flera provinser, särdeles de nordliga,
blefvo så folktomma, att hemmanen blefvo öde eller måste skötas af qvinnor Helsinge reoch
gubbar, och i en del provinser stod uproret för dörren i följd af utskrifningarne. ^toria^af *"

Då ingick, för andra gången under Wasaättens regering, Svenska allmogens Ström,
begäran till Konungen, att i stället för utskrifningen, få hålla ständig knekt, hvilken
begäran, nu utgången från Dalarne, sedermera vann en snar efterföljd inom
de. nordligare landskaper, som af utskrifningarne voro hårdast tryckta.

Redan på riksdagen i Nyköping 1612, hade Dalarne beviljat, att årligen underhålla
niohundra man “dugeligt krigsfolk", som äfven af provinsen upsattes; men
år 1621 framställde Dalallmogen ofvannämnda begäran, “att mot vilkor om förskoning
från utskrifning, hålla af deras landsända 1400 man ständigt krigsfolk förutom
befälet", hvilket anbud af Konungen beviljades den 22 Februari 1621. Tvenne år
sednare ingick samma begäran från Grengje, Nora och Söderberkes socknar äfvensom
gamla Norebergs och Wåla socknar med Fernebo bergsfjerding, som äfven
af Konungen beviljades, mot tillåtelse af förskoning från utskrifning, men med skyldighet
att hålla en duglig knekt, hvartill ej fick tagas “af något löst parti och
landslöpare till samme knektar, utan af deras eget medell", och dem, som i landet
födde äro. Knekten skulle hållas efter mantalet, sex om en knekt, och skulle
dessa sex underhålla knekten med kost och andre nödtorfter, då han hemma är,
samt försörja honom med nödtorftig vägekost, när han på tåg eller annorstädes upfordrad
varder. Under brinnande krig kunde denna, nu åter från äldsta tider upkomna
skyldigheten för hemmanet eller roten, att underhålla en ständig knekt, ej
få någon stadga; och först uti Kongl. Brefvet till Vester-Fernebo socken den 27
Februari 1634, bestämdes, att rekryteringen eller ersättningen af den afgångne
knekten,, skulle ske af de sex bönderna uti roten. Uti bergslagerna fortfor socken

Afhandling
om krigsmakten
och
krigskonstens
tillstånd;
af
Henning Hamilton.

efter socken att ingå till kronati med begäran om förskoning för utskrifning, till
dess Jemtlands lagmansrätt afslöt formligt kontrakt om ständigt knektehåll, dateradt
-Frösö kungsgård den 10 November 1645, “att hålla Hennes Kongl. Maj:t och
Sveriges Crono Tryhundrade wahrachtige Soldater continuerligen, och thet effter
sätt och wijs, som högsthemäldte Hennes Kongl. Maj:t medh sine undersåtare i
Siliumssdalarne stadgat och förordnat hafwer“.

Dessa kontrakt synas icke, under de ständiga krigen, hafva varit bindande,
ty eu allmän utskrifning skedde år 1628 i Westerbergslagen; och då allmogen derstädes,
följande året begärde att få förblifva vid det kontrakt, Kongl. Maj:t med
dem upgjort den 14 Februari 1623, och slippa utskrifningen, svarade Konungen, att
han derom ingenting kunde besluta, emedan han icke visste huru många knektar,
som i fiendeland kunde vara vid lif. Uti Kongl. Brefvet den 14 Februari 1630, förklarade
konungen likväl sig vilja försörja deras knektar med kläder och täring,
emot det att länets innevånare utgjorde rotepenningar, såsom annorstädes i riket
brukligt vore ; och vidare bestämdes 1635, att knekten skulle hafva medan han
hemma vore 15 daler hvitt mynt (silfvermynt), samt att, om lian åtnjöt kost och
uppehälle af bonden, skulle den antingen afkortas af lönen, eller uttjenas med arbete.
I fält, skulle roten försörja knekten med kläder och skjutsning, men vid arbetskommendering,
skulle knekten sjelf bestå sig vägekost för sin lön. Så har den
ständiga voteringen, som genom Carl XI:s organisation af rotehållet, fick sin egentliga
utveckling, uprunnit ur Svenska allmogens eget sköte, från Sveriges, af naturen.
mest vanlottade landskaper; och ansågs, från sin första början, af dessa provinser
som en lindring i den krigstjenstskyldighet, hvarunder hela Sverige på den
tiden dignade.

Det indelningsverk, som af Carl IX grundlädes, och af Gustaf Adolf vidare
utvecklades, hvilade på den grundsats, som af båda statsmakterna bestämdes på
riksdagen i Linköping 1600. nemligen, “att den ständiga krigsmakten skulle under
fredstid underhållas af Kronans upbörd och ränta", hvilken åt ryttaren och knekten
utgick, dels in natura i jord och bostad, dels i penningar, genom upbärandet
af särskildt. anslagne heinmansräntor. Detta aflöningssätt gjorde den indelte krigsmannen
till kronans tjensteman och löntagare; och då största deleu af Kronans
jord härtill var anslagen, samt en god del af skattejorden äfven användes till detta
ändamål, så var Svenska jorden, med undantag af frälset, indelad på fullkomligt
militärisk grund. Då ryttaren och knekten härigenom endast var Kronan ansvarig
för sin utredning, för hvilken han på mönstringarne skulle redovisa; och i alla
sina, såväl militäriska, som ekonomiska förhållanden, allenast berodde af sitt be -

155

fäl; så hade detta indelningsverk fördelar, hvilka det nuvarande, genom sin i många
hänseenden invecklade beskaffenhet, icke eger. Men Gustaf Adolfs indelningsverk
uplöste sig sjelf i följd af, under de långvariga krigen, upkomna inre, sociala missförhållanden,
i förening med en fullkomlig oreda i förvaltningen. Då krigsmannen
ständigt var frånvarande i fält, måste vården af hans boställe anförtros åt andra.

Den starka afgången föranledde täta ombyten af indelningshafvare. Stridigheter
om eganderätt eller besittningsrätt till hemman, såväl mellan Kronan och den enskilde,
som mellan soldaten och skattebonden och, slutligen, den massa af förläningar
af Kronans jord, som bortlemnades isynnerhet under förmyndareregeringen,
efter Gustaf Adolfs död, bidrogo gemensamt att genast sätta hela denna inrättning
i det mest sväfvande tillstånd.

Redan på 1624 års riksdag klagade allmogen: “att krigsfolket för sig sjelfva, Stiernman.
och utan ståthållarnes tillstånd, togo sig tilldelningshemman och dem, det ena ef- 2:dra d*len
ter det andra, förderfvade“. “Derföre", säga ständerna, “skall härmed strängeligen
och allvarligen vara förbudit, att icke någon ryttare eller knekt sig fördrista
skulle af eget godtycke sig något hemman tillegna, utan hemmanen skola dem,
när häradsting eller mönstring hålles, tilldelas af ståthållaren, hvilken skall låta
hålla husesyn på de hemman krigsfolket innehar etc.“ Denna oordning fortfor likafullt.
under de ständiga krigen, och kunde ej afhjelpas oaktadt Gustaf Adolfs up~
repade förordningar, att ryttaren skulle tilldelas en gård, som han kunde bo uppå,
samt att ryttarne i Upländ, Södermanland och Westmanland fingo utvälja sig gårdar
om 12 tunnor spanmålsränta å hvardera, och de i Östergöthland och Nerike,
om 10 tunnor spanmål eller 2 fat jern. Genom Kongl. Memorialet af den 19 Februari
1639, fingo gamle och orkeslöse eller förlamade ryttare, som erhållit afsked,
tillstånd att behålla hemmanet, emot det att de läto en son, måg eller dräng rida
för detsamma; och, då sedermera ryttareenkor fingo samma tillåtelse, (hvarigenom
hemmanet af dem bibehölls), samt brukare eller arrendatorer af ryttarehemman
började, att under ryttarens långa frånvaro småningom anse sig som egare af desamma;
ett förhållande, som småningom utvecklade sig ända derhän, att de af sig
sjelfve anskaffade sventjenare, som redo för deras nummer; då derjemte i 3:dje
punkten af ofvannämnda memorial stadgas, “att bönder och andre, som besutto
ryttarehemman och derföre höllo sventjenare, borde åtnjuta den frihet ryttarne
förut innehaft, men utgöra salpeters- och byggningshjelp, så ock skjuts och gästning,
hvarifrån tilldelningsryttarne, som endast gjorde tjenst för räntan, fortfarande skulle
vara befriade; och då slutligen, genom Krigs-kollegii bref af den 21 Februari 1653,
som stadgade, att de som fått förläning af något på militien anslaget hemman,
tillätos att behålla detsamma, emot skyldighet att derföre rusta; hvilken rättighet
sedermera utsträcktes till sådane personer, som innehade hemman under lifstidsfrihet
och rätt, men då tillstaddes att försäkra sig och sina arfvingar om en evärdelig
eganderätt till samma hemman, emot att de insatte hästar och rustning un -

156

der militien; så var grundsatsen för Gustaf Adolfs indelningsverk snart rubbad, och
Carl XI:s organisation af rust- och rotehållet till sina grunder förberedd inom det
inre, sociala lifvet, långt innan den blef föremål för statsmakternas behandling.

Carl XI:s inrättning af rust- och rotehållet var, i statsekonomiskt hänseende,
en genomgripande förändring af den indelta krigsorganisationen, hvilken föregicks
och möjliggjordes genom reduktionen, och på samma gång blef en reglering af
Sveriges skatteväsende. Den har likväl icke rubbat den indelta soldatens medborgerliga
ställning, sådan den under samhällsutvecklingen af ålder varit; och genom
den långa tjenstetiden, som fortfarande förbi ef ett grundelement inom det
indelta krigsväsendet, var soldatens militära duglighet bevarad, hvarom Sveriges
krigshistoria utan gensägelse kan vittna. Vid granskningen af grunderna för
Gustaf Adolfs indelningsverk, och den nya organisation deraf, som blef Carl XI:s
storverk, finner man med hvilken omsorg den store rikshushållare!! sökt införlifva
de urgamla bestämmelserna i Svenska krigsväsendet med nya kulturförhållanden
och deraf beroende förändringar i nationens sociala lif. Rustningsskyldigheten blef
fortfarande grundad på besittningsrätt af Kronans hemman, med rättighet för rusthållaren,
att till rustningens fullgörande få använda de af hemmanet utgående ordinarie
räntorna, samt om dessa icke äro till ändamålet tillräckliga, erhålla särskildt
anslagne räntor af tilldelningshemman, på sätt under långliga tider förut
varit brukligt.

Rusttjensten för skattehemman, som fick enahanda förmåner, blef, såsom det
synes af de gamla indelningsverken, i följd af den med rustningsskyldigheten förenade
befrielsen från rotering, ganska begärlig; men beviljades af Konung Carl
XI endast åt sådana, hvilka egde goda hemman. Roteringsskyldigheten blef indelad
på skattejorden, (ehuru äfven dertill användes en stor del afkronohemmanen),
utan afdrag af Itronans räntor, men mot befrielse från utskrifningar; hvarigenom,
då hemmanet hade skyldighet att anskaffa duglig knekt, af denna befrielse blef en följd,
att tvungen krigstjenst uphörde, och frivilligheten i valet till krigareyrket blef en
gällande grundsats äfven för fotfolket; med undantag för de fall, då allmäntupbåd
fordrades, och den urgamla personliga krigstjenstskyldigheten trädde i verkställighet,
hvilket fortfarande egde gällande kraft.

Den indelta ryttaren och knekten blef, genom denna ekonomiska förändring
af indelningsverket, hemmanets tjensteman; och krigstjenstskyldigheten för egandeeller
besittningsrätt af jord, fullgjordes genom fritt aftal mellan jordinnehafvaren
och en, till sådan tjenst duglig person, som åtog sig densamma med skyldighet,
att i likhet med stadgandet i Sveriges gamla landskapslagar, tjena för hemmanet så

157

länge, “till dess ålderdomen gjorde honom oskicklig till maiinavärf;" hvilket förhållande
konungen sjelf, genom sin dertill förordnade mönsterherre, skulle på
mönstringen pröfva.

Den grundbestämmelse i denna nya organisation, hvilken åt den indelta
soldaten bevarade hans urgamla, medborgerliga ställning, var hemmanets skyldighet,
att åt ryttaren och knekten alltid uplåta bostad på hemmanets grund; jemte
dertill hörande kåltäppa samt fähus, lada och loge, äfvensom hemkall, gemenligen
bestående af 2 tunnor spanmål, 2 lass hö samt 1 tjog halm; hvilken sednare bestämmelse
snart förbyttes i motsvarande jord, som soldaten, till dels ett spannland,
dels 2 skäppors lands utsäde, jemte ängsmark till 2 stackar hö, fick rättighet att
sjelf upbryta på hemmanets utmark, med särskildt stadgande, att sådan jord icke
fick uttagas af hemmanets odaljord. Härigenom upkom organisationen af torpet;
ett aflöningssätt, som från början icke var af obligatorisk natur, men snart blefen
frivillig förpligtelse, sedan försäkring afgifvits, att dessa soldaternas små hemvister Frosterus,
med åtföljande jord, aldrig skulle uti jordeboken såsom militiehemman anses, eller
på något sätt från hemmanet afsöndras.

Carl XI:s organisation af torpet, eller soldatens fortfarande aflöning med''
jord, som i socialt och militäriskt hänseende bibehåller den historiska grunden
för den Svenska krigsorganisationen, i hvad densamma rörer indelta arméen, är i
statsekonomiskt hänseende af lika stor vigt för Sverige, som den tillika är för
rust- och rotehållaren, på grund af rent naturliga förhållanden, det förmånligaste
sätt att fullgöra den med jorden förenade krigstjenstskyldigheten.

Vid 1642 års riksdag yttrade Rikets Ständer: “Så ändock landsens torftige
bebyggande och annan förbättring väl behöfde förskoning för utskrifning, i anseende
till dess vidd och store Land, som väl vore att vändas till nytta" o. s. v. —

Utskrifningarnes upphörande och indelningsverkets ordnande i deras ställe, har
således, genom torpets organisation, tillfredsställt ett stort, nationelt behof, på ett Se medfölsätt,
som för Sverige är lika förmånligt som det är egendomligt. På samma’ande tabe!1-gång, som landet underhåller en ständig krigsmakt, har en stor massa afjord blifvit
uppodlad, hvilken nu till fäderneslandets gagn framföder tusentals familjer och
skänker landet de bästa arbetskrafter, under det att soldaten genom sitt eget arbete
undfår sitt underhäll af jorden, och således är en idog arbetare lika mycket
som en disciplinerad krigsman; ty vilkoret för hans uppehälle ligger i hans egen
idoghet. För rust- och rotehållaren, är det en ekonomisk fördel, att kunna utbetala
lönen för soldatens tjenst i den form af bytesmedel hvaraf han eger den största
tillgången; hvarigenom han är i tillfälle att fullgöra sin förbindelse, uti en vara,
som under andra omständigheter och i de flesta fall, skulle för honom vara utan
verkligt värde och måhända, — utan någon nytta; då i betraktande tages, att
krigstjenstskyldigheten tillhör hemmanet, och att torpet med sin jord, endast är

158

feo medföljande
tabell

den form, under hvilken sådan skyldighet utgöres. Sanningen häraf visar sig af
den stora lätthet, hvarmed allmogen sjelf, vid indelningens början, iklädde sig
torpjordens upplåtande åt soldaten; ty vid alla rust- och rotehållsregementen, der
hostad ingick uti soldatens löneförmåner, anskaffades ganska snart torp med jord,
och vid de båda regementen, der ett sådant åliggande ej bestämdes, såsom vid
Dal- och Helsinge-regementerne, har sedermera vid det sistnämnda, enligt offentlig
uppgift, 793 rotehållare frivilligt anvisat torplägenheter med dertill hörande jord
åt sina soldater, på hemmanens egor, att af soldaten begagnas i sin och sin hustrus
lifstid, hvarefter torpet återgår till liemmansegaren. Vid flera regementen uplåtes
äfven frivilligt åt soldaten, efter 15—18 års tjenstetid, så kallad donation eller en
viss areal jord, att af honom upbrytas och efter sitt afskedstagande begagnas i
sin och sin hustrus lifstid. Den stora tillvext af torpjordens åkerareal inom indelta
arméen, som genom soldatens egen arbetsamhet i tidernas längd har upkommit,
torde äfven kunna anses som ett bevis på naturenligheten i Sverige af detta aflöningssätt;
ty den hade ej kunnat ske uti så stor proportion, om denna jord för
hemmansegaren hade sådant värde, att han af densamma i sitt ouppodlade skick
kunde draga någon verklig nytta. Denna tillökning återfaller till hemmanet, när
jordinnehafvaren derpå gör anspråk, enligt Kongl. Resolutionen på allmogens besvär
af den 2-8 Juui 1731 § 5.

Det Svenska indelningsverket, sådant det framställer sig såsom en skapelse
af konung Carl XI, är således, i likhet med den förut i Sverige varande, indelta
krigsorganisationen, ej allenast en militärisk inrättning, utan äfven en social, och
hvilar i dessa båda afseenden på en gammal, historisk grund.

Militärisk är denna institution, emedan den underhåller och utrustar största
delen af Sveriges ständiga krigsmakt, hvilken inom sig bildar en stamtrupp för
Sveriges folkbeväpning, der hvarje krigsman alltid är öfvad i krigstjensten, ständigt,
bunden af gällande krigslagar och ögonblickligen är färdig, att fullt beväpnad,
träda under fanorna.

Den är social, emedan denna organisation införlifvar krigsmannen med sjelfvä
folket, i hvars sköte han lefver, och, så. att säga, andas med dess lungor, och derigenom
gör den disciplinerade krigsmannens yrke till medborgarens; den är äfven
historisk, emedan de båda, nämnda grunddragen inom indelningsverket direkt
utgå från Sveriges vikingaålder, samt löpa såsom en aldrig afbruten tråd genom
den Svenska krigsförfattningens historiska utveckling ända in i våra dagar.

Grundorsakerna till indelningsverkets upkomst, gå djupt ned i Svenska folkets
samhällslif. Nationens krigiska lynne, bristen på klingande mynt och det
ständigt tvingande behöfvet af en stam, ordnad på grund af nationela förhållanden,
äro de drifkrafter, hvilka under århundraden varit i rörelse, för att slutligen
få sitt uttryck i denna institution. “De godhe karlar edle och oedle,“ säger Gustaf
I på mötet i Arboga 1536, “som sigh sjelffwe upprusta wille — — — — — — —

159

effter som sedwahna plägade vara här i landet." Denna appell, vid flera tillfällen
och alltid vid stora ögonblick utgången från konungamakten i Sverige, var ej rigtad
till legoknektar utan fädernesland och utan hem, vid denna tidpunkt ströfvande
omkring i andra länder med mord och plundring, utan den var ställd till nationen,
till den svenska odalmannen, som satt på sin gård och odlade sin jord, hvars
förfäder, under hednatiden, ströfvade omkring i härnadståg på Europas alla kuster,
efter kristendomens införande, med vapen i hand, alltid försvarade sin sjelfständighet,
och slutligen gick i strid för sin religion samt eröfrade åt menskligheten tankens
frihet. Under inflytelsen af dessa stora historiska drag i svenska samhällsutvecklingen
har indelningsverket framgått, och den massa af författningar, ordningar
och bestämmelser, som göra denna institution så invecklad, hafva endast småningom
följt strömmen af rent naturliga källådror, hvilka uppsprungna ur nationens
innersta väsende, i socialt hänseende framstå i en enda sammanfattning — indelningsverket.

“All sann frihet,“ har en djup kännare af folkens häfder anmärkt, “hvilar Johannes v.
på ett af dessa begge grundfästen: att en stats medborgare tillika äro krigsmän,
eller att krigsmännen äro goda och förståndiga medborgare." I Sveriges äldstastrinnholm.
krigsförfattning, var det första af dessa vilkor en gällande regel, i följd af nationens
skaplynne och sociala behof. I jemnbredd med frihetens utveckling och civilisationens
framsteg, har det andra, egendomligt för Sverige, utbildat sig genom
konungamakten, under det, att i andra europeiska länder, krigsorganisationen blef''
ett medel i konungarnes hand till frihetens undertryckande. Hvilken andel den
indelta krigsorganisationen härigenom eger uti Svenska folkets fria utveckling i
socialt och politiskt hänseende; hvad inverkan den medelbarligen eller omedelbarligen
har haft på landets ekonomiska förkofran; hvilken glans den eger i krigshistorien,
och hvad värn den fortfarande är för lagbunden frihet; må ligga inom området
af hvar och ens samvetsgranna pröfning; — men ännu i dag kan man ej
jäfva den historiska sanning, som om denna inrättning yttrades af Axel Oxenstjerna
i rådet 1650: "Den var en nyhet i Europa och en egenhet för Sverige,

Somliga riken äro af den beskaffenhet, att de enkannerligen fordra jordagods, såketsHistoria.
att desse ej kunna med penningar ersättas, om man dem ock hade; Bäst synes
detta af Militimstaten. Huru skulle Soldateme ha deras uppehälle och harnesk,
der de icke vore med gods försedde? Och är detta ibland det förnämsta, som
Konung Gustaf Adolf häfver här i riket med stort beröm inrättat; hvilket andre
Nationer sökt imitera, —■ men allt härtill utan frukt."

På grund af hvad jag här ofvanföre har sökt att utreda kan jag ej förena
mig uti följande Komiterades yttrande: “Medelst dessa bestämmelser om sättet
“för soldatens aflönande skulle ingenting väsendtligt af indelningsverket förändras;

“tvärtom, komme, genom möjlig inskränkning af de, på många ställen, alltför stora
"torpjordar, hvarmed soldaterna nu äro försedde; då soldattorp finnas med öppen

160

“åker af 50Tfoj, 67-n& och ända till 91T20^ qvadratrefvar (= 8 tunnland 3 kappland,
“12 tunnland, och 16 tunnland 9 kappland); indelningsverkets mening, som är, att
“soldaten skall vara en arbetare, men icke att han genom egentligt jordbruk skall
“dragas från sitt rätta yrke, att bättre motsvaras."

Den förenkling och närmare bestämning af rust- och rotehållarnes åligganden
i afseende på soldatens aflönande, hvilken Komiterade genom sitt underdåniga
förslag afsett, nemligen att soldatens lön, förutom bostaden, bör beräknas
uti ett bestämdt qvantum spanmål, som sedan efter fritt aftal mellan rust- eller
rotehållaren och soldaten, kan förvandlas på. det sätt, som närmast öfverens.stämmer
med deras gemensamma fördel; kan icke efter min förmening tydas derhän, som
skulle, på sätt Komiterades yttrande gifver vid handen, indelningsverkets mening,
(hvilken Komiterade anse vara, att soldaten är en arbetare, men icke genom egentligt
jordbruk bör dragas från sitt yrke) genom detta förslag blifva på något annat
sätt tillgodosedd än den nu är. Indelningsverkets mening är, att soldaten skall,
då han icke är till tjenstgöring kommenderad, förtjena sitt uppehälle genom sitt
arbete, och då arbete med jorden i främsta rummet härtill erbjuder sig, emedan
hans förnämligaste aflöning är honom i jord tilldelad, oberoende af den areal,
som i sådant afseende kan vara honom anslagen; så måste naturligen följa häraf,
att den indelta soldaten bör vara en duglig jordbrukare, på det han skall kunna
på bästa sätt draga fördel af sina händers verk. Hans egenskap af duglig jordbrukare
är ingalunda ett hinder för hans duglighet som utbildad krigsman. Hvilken
arméorganisation, som än kan anses såsom den bästa i militäriskt hänseende,
så måste densamma, om den skall vara grundad på allmän, medborgerlig värnepligt,
till största delen upptaga i sina leder jordbrukare, större eller mindre, allt
efter omständigheterna; och denna regel, hvilken är en naturlig följd deraf, att
jordbruksnäringen, i alla länder idkas af det jemförelsevis största antalet medborgare,
eger icke något undantag för de arméorganisationer, såväl i gamla som nya
historien, hvilka varit eller äro grundade på allmän värnepligt.

Hvad särskildt den indelta arméorganisationen i Sverige beträffar, så visar
oss historien, att under konung Gustaf II Adolfs tid, då Sverige stod på höjden af
militärisk ära, dess krigslagar tjente till föresyn för andra stater, och de manövrer,
som verkställdes af dess trupper, infördes i andra härar; den indelta ryttaren och
knekten voro “egentliga jordbrukare"; ty ej allenast deras eget uppehälle, utan
äfven deras utrustning var grundad derpå. Men denna deras egenskap drog dem
ingalunda från deras rätta yrke, utan fastmer inträffade motsatsen, nemligen att
de drogos från sina jordbruk, hvilket förhållande blef en af de förnämsta orsakerna
dertill, att detta indelningsverk småningom uplöste sig i följd af ett århundrades
krig i främmande länder.

De stora torpjordar, hvilkas maximum belöpa sig till 16 tunnland 9 kpld.
åker, och hvarom Komiterade tala, kunna under intet afseende vara något hinder

för

16-1

för innehafvarens militära tjenstgöring. De aro endast att betrakta ur ekonomisk
synpunkt, och bevisa synbarligen, att der de finnas, det har varit med rust- eller
rotehållarens egen fördel förenligt, att med en sådan större areal af jord möjligen
befria sig från utbetalandet af andra löneförmåner till sin soldat; eller genom soldatens
eget arbete i hans tjenst, måhända också genom kontant ersättning af soldaten,
göra sig till godo den del af denna jordareal, hvilken under tidernas längd
blifvit vid torpet upbruten och nu utgör ett öfverskott af de löneförmåner, hvilka
soldaten med rätta tillkomma, och kan således endast anses som en ömsesidig
fördel.

Att någon förändring i detta förhållande kommer att ega rum genom Komiterades
förslag, kan jag icke inse. Der, hvarest jorden på rotehållets utmark hittills
varit för rotehållaren öfverflödig och utan värde, och hvilken han gerna uplåter
åt sin soldat att odla, kommer väl samma förhållande att fortfarande ega rum.
Detta förslag afser endast en allmän reglering af indelta ryttarens eller soldatens
löneförhållanden, så att de återigen, liksom vid indelningen, må utgå till något så
när enahanda belopp, och efter samma grunder, som Carl XI:s knektekontrakt,
hvilka ännu i rättsligt afseende äro fullt gällande; och bör således så mycket mindre
kunna i sin tillämpning verka till någon slags förändring af den indelta soldatens
militära ställning, som en sådan föreslagen normallön endast bestämmer
maximum af det belopp, som Soldaten skall ega rätt att för sin tjenst upbära, och
alltså skapar en gränslinie, omkring hvilken det inbördes aftalet mellan soldaten
och rust- eller rotehållaren bör komma att röra sig. För den sednare blir det en
fördel att veta huru mycket han blir skyldig att lemna soldaten, och genom den
af Komiterade föreslagna rättighet att förvandla denna spanmålslön på det för karlen
förmånligaste sättet blir han i tillfälle, om han så för godt finner, att frigöra
sig från prestationer, hvilka vunnit gammal häfd; men som, af ringa betydenhet i
och för sig, hos en del rust- och rotehållare varit föremål för missnöje.

Då vid indelningens början under Carl XI torpjord blef anslagen jemte bostaden,
såsom en ersättning eller rättare förvandling af den då stadgade spanmålslönen,
så måste med den största sannolikhet kunna antagas, att, sedan torpjorden
nu vid största delen af indelta arméens rust- och rotehållsnummer finnes, kommer
spanmålslönen vid dessa nummer allt framgent att genom sådan jord ersättas; och
då torde äfven många rotehållare fortfarande anse med sin fördel öfverensstämmande,
att tillåta soldaten odla på sin utmark, hvilket ingalunda hindrar hans duglighet
i krigstjensten, men gör honom till en idog arbetare.

162

I sammanhang härmed måste jag uttala den öfvertygelsen, att Komiterades
beräkning af roteringskostnaden, sådan den i samma underdåniga betänkande förekommer
och hvilken anses upgå till en summa af 2,600,000 R:dr Runt årligen, motsvarande,
efter 5 procent, ett kapitalvärde af 52 millioner R:dr Runt, icke är grundad
på så tillförlitliga kalkyler, att de kunna tjena till säker ledning vid pröfningen
af den kostnad, hvarmed roteringsskyldigheten drabbar den Svenska jorden.
Vid granskningen af den tabell öfver roteringen, som medföljer detta betänkande,
måste ej allenast den störa olikhet regementena emellan, hvarmed roteringskostnaden
utgått, genast falla i ögonen, utan ännu mera att denna kostnad synes drabba
de provinser hårdast der jordevärdet är jemförelsevis högt, såsom Ostergöthland,
Upland, Westergöthland o. s. v. då samma kostnad till betydligt mindre belopp utgår
i Norrland, Småland och Jemtland, samt t. ex. vid Elfsborgs regemente, ehuru
förlagdt inom samma provins som andra regementen, för hvilka roteringskostnaden
blifvit högt uptagen, fastän samma skyldigheter träffa så väl den ena provinsen,
som den andra; samt slutligen, att i Skåne, der soldatens aflöning till det alldramesta
utgår i kontanta penningar, kostnaden är långt mindre än i de provinser,
der densamma lemnas soldaten i jord eller naturaprestationer. Detta i sig sjelf
abnorma förhållande, som erfarenheten helt och hållet jäfvar, har sin förklaring
deri, att Komiterade till beräkning för roteringskostnaden uptagit soldattorpen, upskattade
efter deras areal, till ett visst kapitalvärde, hvaraf 5 procents ränta anses
som behållen afkastning, hvilken sedan tagits i beräkning som en ingående
del af röthållarens kostnad, då densamma tillika blifvit särskildt godtgjord för
städja, lega, lön, hemkall, mulbete, torpets brukning : samt underhåll af byggnader.

Det må lemnas derhän, huruvida torpets afkastning någonsin kan anses höra
ingå som någon faktor härvid, emedan rotens årliga kostnad derigenom blir högre
ju bättre soldaten sköter sitt torp, och mindre i den mån det sämre vårdas; ehuru
kostnaden i sjelfva verket för rotehållaren blir densamma; hvartill kommer, att de
af soldaten gjorda upodlingarne, naturligtvis höja afkastningen, men skulle i sådant
fall äfven böja roteringskostnaden, ehuru de enligt gällande lag tillhöra hemmanet,
och således öka dess kapitalvärde, utan något af rotehållaren särskildt nedlagt
arbete.

Om likväl torpjordens afkastning skall ingå i beräkningen af rotens årliga
kostnad, så måste, i likhet med förhållandet vid all annan jordupskattning, en värdering
ske på stället, hvarvid ej allenast jordens beskaffenhet, dess mer och mindre
fördelaktiga läge och andra lokala förhållanden böra observeras, utan det måste
äfven utrönas vid hvilka nummer soldaten, i och för sitt öfverskott af sådan
torpjord, betalar arrende till rotehållaren, antingen utgående i dagsverken eller penningar,
hvarpå många exempel torde finnas inom indelta arméen

Följden af denna, Komiterades beräkningsgrund, har äfven blifvit den, att
rotehållarens årliga kostnad framstår såsom störst vid de nummer, der soldatens

163

underhåll eller aflöning utgår genom torpet och medföljande jord, då deremot vid
de regementen och nummer, der hela lönen utgår i kontanta penningar, den årliga
kostnaden är mycket mindre, ehuru erfarenheten visar, att det företrädesvis är från
dessa regementen som klagan öfver roteringsskyldigheten förspörjes, såsom i Skåne
och Dalarne Enligt min förmening är rotehållarens årliga kostnad, i följd af sjelfva
aflöningssättet, särdeles svår att beräkna, i anseende till den stora olikhet, som
lokala förhållanden och äfven andra omständigheter, såsom rotehållarens gifmildhet
mot sin soldat o. s. v. i mer eller mindre mån måste utöfva; men då i betraktande
tages, att vid de alldra flesta nummer inom indelta arméen, soldatlönen utgår
med torp och dertill hörande jord; samt att de förmåner, hvilka soldaten upbär,
till det mesta utgå i persedlar, som rotehållarne in natura utgöra; och att, i samma
mån, som soldaten nedlägger arbete vid sitt torp, antingen genom uppodlingar
eller andra förbättringar afjorden, ett sådant arbete höjer hemmanets kapitalvärde;
så kan med säkerhet antagas, att roteringskostnaden vid de nummer, som bestå
torp med jord åt sina soldater, snarare understiger än öfverstiger samma kostnad
vid de nummer från hvilka soldatens aflöning utgår med kontanta penningar; ett
antagande, som vinner styrka deraf, att, på grund af en från Chefen vid Wermlands
regemente till Kongl. Maj:t lemnad upgift, hvilken kommit Komitéen tillhanda,
svårigheter upstå vid detta regemente att kunna besätta volontärvakanser, emedan
rotehållarne föredraga att utbetala soldatens lön in natura. Då Skåne är den
provins, hvarest största antalet rotehållsnummer inom infanteriet utbetala soldatens
lön i kontant, och ingen rimlig anledning finnes, att roteringskostnaden derstädes
af lokala skäl bör vara billigare än i andra provinser; då en sådan kostnad, dels
beror på dagsverksprisen, dels på den välmåga, som i allmänhet finnes i orten; så
torde den roteringskostnad, cirka 100 R:dr Runt per rote i medeltal, hvilken efter
Komiterades tabeller utgå i reda penningar vid de Skånska infanteriregementerna,
få anses vara den siffra hvarmed samma kostnad utgår för rotehållen i hela det öfriga
Sverige, med undantag af Dalarne, der soldaterna till vida högre belopp upbära
kontanta löner.

Den af Komiterade, uti tabellen öfver rustningen, beräknade rustningskostnad,
i hvad densamma rörer ryttarens löneförmåner, hvilar på enahanda grunder
som för roteringen, och leder till samma slutföljder, nemligen, att vid de regementen,
der ryttarens lön utgår i reda penningar, såsom förhållandet till det aldra
mesta är i Skåne, synes rustningskostnaden vara betydligt mindre än vid de
inom det gamla Sverige förlagda, indelta Kavalleri-corpserna, der samma förmåner
utgå genom aflöning med jord. Då de prestationer, som genom rustningsskyldigheten
skola tillhandahållas Kronan, är i det närmaste lika för hvarje nummer, och
icke någon annan skiljaktighet kan förefinnas än den, som kan upstå genom olika
modeller på munderingen för olika regementen, och remontprisen, hästens medeltjenstetid
och värdet af hans årliga underhåll böra vara enahanda inom de olika

164

provinserna, så finnes ingen grundad anledning dertill, att rustningskostnaden i
verkligheten kan vara så olika, som det visar sig af Komiterades ofvannämnda tabeller.
I allmänhet torde inom rustningen de så kallade helvakansafgifterna,
d. v. s. den ersättning, som rusthållaren betalar till Kronan för befrielse från utrustning
af ryttare med bäst, vara den egentliga mätaren på värdet af rustningskostnaden
; emedan eu sådan vakansafgift, hvilken utgår i kontanta penningar,
stiger till ett alltför högt belopp vid ett kavalleri-regemente, för att ej med skäl
kunna antagas såsom någorlunda beräknad att motsvara den verkliga kostnaden.

Under inflytelse häraf, måste medelbeloppet måste af helvakansafgifterne vid dessa
regementen och corpser ega vitsord vid undersökningen af den verkliga kostnaden
för rustningsskyldigheten; och då det visar sig af de från Landtförsvars-departementet,
Komiterade tillhandahållna upgifter från samtliga regementen och corpser inom
indelta kavalleriet, att medelbeloppet af dessa afgifter betydligt understiger Komiterades
medelberäkning af rustningskostnaden, så torde tillräckligt skäl vara för
banden till det antagande, att Komiterades beräkning af densamma, ej öfverensstämmer
med verkliga förhållandet, utan är högre än den kostnad, som i sjelfva
verket utgår.

Såsom ett ytterligare stöd för rigtigbeten häraf torde få anföras, att uti den
till Kongl. Maj:t år 1854, i underdånighet ställda ansökan från en del rusthållare
vid Smålands Hussar-regemente, om befrielse från rustningsbesväret, samt till ersättning
derför få till Kronan betala vakansafgift, rustningskostnaden i medeltal
var beräknad att utgå med 256 R:dr 50 öre för hvarje nummer, hvilket i det närmaste
visar sig vara lika med den nuvarande högsta belvakansafgiften vid nämnda
regemente, som enligt samma regementes upgift belöper sig till 250 R:dr R:mt.

Uti Komiterades underdåniga hemställan, “det Kongl. Maj:t täcktes taga K
öfvervägande, huruvida icke under fälttjenstgöring i krig ersättning borde gifvas
åt rusthållaren för den rustningskostnad, som öfverstiger de förmåner, hvilka han
för rustningens utgörande må anses åtnjuta", har jag icke kunnat instämma afföljande
skäl:

l:o. emedan detta förslag rubbar den grund, på hvilken rustningsskyldigheten
b vilar, och således förändrar rustbållarnes ställning till Kronan;

2:o. emedan, i sin tillämpning, detta förslag kommer att på ett högst ojemnt
sätt fördela rustningsskyldigheten; samt

3:o. att den för hvarje nummer, under krig, utgående rustningskostnaden blir
omöjlig att samvetsgrannt kontrollera, hvarigenom förvecklingar kunna upstå mel -

165

lan Kronan och enskilda rusthållare, hvilket kan leda till hela rusthållsinrättningens
uplösning.

Innan jag ingår i någon närmare pröfning af detta underdåniga förslag, måste
jag uttrycka den åsigt, att det af Komiterade här begagnade ordet “förmåner",
icke nog klart angifver Komiterades egen mening om hvad som vid en blifvande
upgörelse mellan rusthållaren och Kronan skall beräknas såsom redan utgående
bidrag af statsverket till rustningens uppehållande, emedan detta ord kan betraktas
både ur en vidsträcktare och inskränktare bemärkelse, hvilka hvar för sig ega
stort inflytande på frågans lösning. Afses med detta ord “alla de förmåner" som
rusthållaren upbär, hvaraf den förnämsta är att vara jordinnehafvare och, jemte
tillgodonjutande af kronans räntor, äfven vara befriad från rotering, så kan ifrågasättas,
huruvida icke värdet af dessa förmåner alltid kommer att öfverstiga rustningskostnaden,
och att förslaget således, i sin tillämpning, icke kommer att leda
till någon åtgärd. — Afses åter med ordet “förmåner" endast Kronans räntor, d. v. s.
rustnings- och augmentsräntorna, hvilka såsom kontanta statsbidrag upbäras af rusthållaren
i och för rusttjenstens uppehållande, så kommer detta förslag, om det
blifver lag, att förrycka rustningsskyldigheten från sin grund, och förflytta den i
enahanda förhållande med andra entreprenadinrättningar i riket.

De förmåner, hvilka rusthållaren åtnjuter af Kronan mot rustningsskyldighetens
utgörande, äro nemligen:

l:o. Besittningsrätten till rusthållet, om det är af krononatur, och skatterättigheten
af detsamma, om det är af skattenatur;

2:o. Räntan af rustningsstammen, utgående medelst qvittering af de ordinarie
skattebidragen till Kronan;

3:o. Upbärandet af anslagne augmentsräntor;

4:o. Frihet från rotering.

Besittningsrätten till rusthållet är rusthållarne tillförsäkrad genom Kongl.
reglementet af den 5 Januari 1684, hvaruti stadgas, att rusthållarne skola få roligen
bruka och besitta sina rusthållshemman så länge rustningsskyldigheten till fullo
utgöres, hvarvid äfven den försäkran blifvit gjord, att rustningskostnaden för framtiden
icke skall förhöjas.

Enligt Generalindelningsverket för Lifregementet till häst under år 1717,
äro de skatteegare, som rusta för deras skattegårdar och bekommit augment eller
tilldelning, upmärksammade att de skola hafva förlorat deras skatterättighet för
så stor del de uti skatterättigheten ega, der de upsäga munderingen eller ock den
icke till nöje prestera. Samma sak är ock med den skatte-egare, som varit indeld
på det vissa knektehållet, och sedermera erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att få
rusta för sitt hemman, och dermed sluppit knekteroteringen; desslikes ock de
skattegare, som vid indelningen af vissa knektehållet heldre tagit på sig att rusta

166

för deras skatterättigheter än att låta rotera sig uti knektehållet, skola sammaledes
vara deras skatterättigheter förlustige, der de Icke munderingen till nöje prestera,
eller ock den alldeles upsäga.

Desslikes är, genom Kongl. förordningen af den 6 Sept. 1689, samtlige rusthållarne
tillförsäkrade, att räntan på rustnings stammen framdeles intet skall blifva
förökt, i fall genom rusthållens kultur och meliorerande, densamma till en högre
ränta skulle kunna upbringas. Denna Kongl. förordning är, genom Kongi. Förordningen
om landskulturen den 25 November 1740, jemte andra, sedermera förnyad.

Då således besittningsrätten till rusthållet är förbunden med rustningen, och
skatterättigheten af skatterusttjensthemman, enligt Kongl. Resolutionen af den 14
October 1723, står i borgen för rusttjenstens uppehållande; samt dessutom frihet
från rotering är en förmån, hvilken medföljer hemmanet; såsom en Kronans eftergift
för den på detsamma hvilande rustningen, och egendomen dessutom är befriad
från ny skattläggning; så följer häraf att Carl XI:s indelning af rusthållet binder
rustningsskyldigheten vid rusthållets jord, från hvilken den är i förening med dessa
förmåner oskiljaktig, och att rusthållaren rustar för egendomen och icke ensamt
för den ersättning han, under form åf statsbidrag, af Kronan kontant upbär; en
sanning, som bestyrkes af Komiterades.yttrande i ofvannämnda, underdåniga betänkande:
“Dock torde, när summan af egendomsvärdena i allmänhet betraktas,
“kunna skönjas, huru, i mån af högre egendomsvärden, de anvista augmenten va“rit
lägre och tvärtom; hvarigenom bevis gifves derom, att rustningen från början
“mest grundades på rusthållets egna förmåner, och att augmentet lämpades derefter1''.

Med anförande af dessa anmärkningar, erkänner jag villigt, att sådana fall
hafva under förflutna krigstider inträffat och, under blifvande krig, sannolikt komma
att hända, det rusthållaren, genom förlust af flera hästar under en ganska kort
tidrymd, kan komma i en mycket svår, ekonomisk ställning, hvilken möjligen hotar
hans fortfarande bestånd. Sådana fall hafva vid rusthållsindelningen icke varit
förbisedda, utan voro de föremål för Carl XI:s omtanke. Till uplysnings vinnande
härom, torde följande Kongl. Bref af den 10 December 1690 in extenso anföras:
“Såsom Kongl. Maj:t af en särdeles Kongl. omsorg för det allmänna bästa samt
Fäderneslandets försvar'', jemte annat också i nåder har låtit sig vara angeläget
sätta dess Landtmilitise uppå en fast fot, och således, hvad kavalleriet angår, inrättat
vissa rusthåll, hvarföre årligen rustningar skola presteras och underhållas;
alltså och ehuruväl hvart rusthåll förmodligen lärer vara så indelt, att dess egendom
och ränta, icke allenast nogsamt kan svara emot en rustnings årliga uppehållande,
utan ock något derpå öfverskjuta; dock likväl, som man måste befara,
det intet alla rusthållare förstå föra en sådan hushållning, att de i fredliga tider
veta årligen uplägga och bespara något af rusthållsräntorna, hvaraf de, i påfordrande
nödfall, måga kunna hafva något understöd till en ny munterings upsät -

167

tände vid den förras afgång, ehuru de likväl årligen års åtnjuta inkomsterna af berörda
rusthåll; alltså till att sätta kavalleriet uti ett så fast stånd i fredliga tider,
att ingen felaktighet och brist på iminteringen i ofredliga tider må blifva, vid en
och annan afgång; så har Kongl. Maj:t i nåder för godt funnit att förordna, det
i fredliga tider af hvart rusthåll årligen skall upläggas sex daler silfvermynt, hvilka
sex daler silfvermynt årligen skola blifva upburne af hvart rusthåll, efter den nummer
uti indelningsverket och mönsterrullorna finnes under hvar sitt kompagnie och
regemente för sig, så att när någon rustning i krigstiden antingen blifver slagen
eller eljest förkommer, desse, i fredlige tider uplagde medel med deras löpande
intresse, då måge kunna komma samma omkomne rusthåll till understöd, till en
annan munterings upsättande i stället, efter den förordning, som Kongl. Maj:t framdeles
derom görandes varder14.

En sådan kassa lärer äfven blifvit bildad och antagligen under Carl XILs
krig använd till sitt ändamål, utan att sedermera hafva blifvit föremål för de rastandes
vidare omtanke. Enligt de från Arméförvaltningen Komiterade benäget
meddelade uplysningar i frågan om lindring i rustningsbesväret, har under förra
århundradet en förening, på Kongl. Maj:ts nådiga proposition, varit ingången mellan
de rustande vid Smålands kavalleri, hvilken inrättning, till gemensamt ersättande
af hästar och persedlar under sjuåriga kriget, äfven skall hafva varit antagen
vid lifregementet, hvarigenom rusthållare tillsköto, till en början 10 daler silfvermynt
för hvarje nummer, till bildandet af en fond, deraf under kriget afgånget
manskap och hästar samt förlorade persedlar skulle till upgifvet belopp ersättas.
Denna öfverenskommelse uphörde vid krigets slut, och har sedan icke förnyats.

Vid flera, olika tillfällen under innevarande århundrade, har Kongl. Maj:t på
Rikets Ständers underdåniga hemställan, gjort nådig framställning till rusthållarne
vid samtlige, indelte kavalleriregementen och corpser, om nödvändigheten, att under
fredstid träffa sådane öfverenskommelser, som vid infallande krig kunde medföra
lindring i kostnaden för de. skador, som kunde träffa regementets eller korpsens
hästar, bevärings-, remtygs- och utredningspersedlar m. m. —och hafva dessa
framställningar, vid uprepade tillfällen förnyade, alltid af de rustande sjelfva rönt
motstånd, hvilket tydligen visat, att desse icke varit tillgänglige för upgörelse härom,
antingen sinsemellan eller med Kronan; och uti Kongl. Maj:ts Nådiga Bref af
den 28 Oktober 1856, förklaras “det icke vara förenligt med indelningsverkets
grunder, att Kronan vidkännes utgifter för rustningens upprätthållande".

Komiterades syftemål är ej, såsom det synes af betänkandet, att bereda
rusthållarne en lindring i rustningsbesväret under krigstid, eller att understödja
sådana rustningshemman, hvilka, i följd af iråkade förluster, kunna anses vara i
behof af särskild hjelp; utan deras förslag är vilkorligt, och skulle tillämpas endast
under förutsättning, att en allmännare utsträckt värnepligt tillkomme, hvilken

168

i sådant fall anses blifva en förökad kostnad för rusthållaren. Utan att vilja yttra
mig öfver det sammanhang, som den allmänna värnepligten eller den personliga
krigstjenstskyldigheten, eger med rustningsskyldigheten, som är ett realt besvär för
jorden, förenad med egande- och besittningsrätten af dertill indeld egendom, en
utredning, som särdeles klart genomgår Komiterades betänkande, måste jag uttala
den åsigten, att då alla Svenska män, under vissa förhållanden, komma att träffas
lika af den allmänna värnepligtens utsträckning, så bör också den lindring af rustningsbesväret,
som af densamma kan blifva en följd, om en sådan ifrågakoinmer,
tillkomma samtlige rusthållen i Sverige, emedan rustningsskyldigheten icke är en
beskattning på rusthållshemmanet, utan en af ålder åtagen förbindelse att mot
vissa förmåner fullgöra rustningen, hvarigenom rusthållarens förmåga, i detta afseende
är fullkomligt oberoende af hemmanets öfriga åligganden.

Sanningen häraf visar sig af Komiterades eget yttrande om rusthållsinrättningen:
“att vid indelningen af rusthållshemmanen afseende egentligen bleffästadt
“vid hemmanens godhet, och förmåga att bära rustningen, hvarföre deras egna
“räntor kommo mindre i betraktande, och de tilldelta augmenternes belopp blef
“lämpadt efter det behof af understöd, som utur den förstnämnda synpunkten be“fanns
vara för handen“.

Under antagande, att meranämnda förslag endast afser det värde, hvarmed
sjelfva statsbidragen kunna understiga den kostnad, hvarmed de rustande under
krigstid betungas, och ej öfriga förmåner, såsom egande- eller besittningsrätten
m. fl., hvilka svårligen kunna till bestämdt värde upskattas, skulle följden af Komiterades
underdåniga hemställan i sin tillämpning blifva den, att de rusthållsnummer,
hvilkas taxeringsvärden äro jemförelsevis höga, och i följd deraf upbära
räntor af Kronan till mindre belopp, företrädesvis skulle komma i åtnjutande afen
sådan föreslagen lindring; hvarigenom samtlige rusthållsindelningarne i Skåne och
en mindre del af sådane vid indelta kavalleri-regementena i det öfriga Sverige
deraf finge draga fördel. Vid Lifregementets Dragonkorps, der taxeringsvärdena
å rusthållen jemförelsevis äro i medeltal de lägsta, men deremot medelbeloppet af
räntorna de högsta, skulle en sådan lindring möjligen ej alls kunna ifrågakomma.

Svårigheten för Kronan, att kunna utöfva fullständig kontroll öfver rustningskostnadens
verkliga utgående i anseende till sitt penningevärde, som helt och hållet
ligger inom det enskilda området, är så i ögonen fallande, att något särskildt
yttrande derom ej är af nöden.

Tabell,

utvisande antalet af de nummer inom Rustningen och Roteringen, der aflöningen
utgår medelst torp med dertill hörande jord, jemte densammas ursprungliga

och nuvarande areal.

Regementen och corpser.	Nummer- styrka.	Anta mer, löna torp i	Åkerareal efter j Carl XI:s indelning’	Komiterades me-delberäkning afnu-varande åkerareal	Tillökning af åker-areal genom upp-odlingar i medeltal
1 lium- som af- s med D. jord.	per '' I nummer Tunnl. i	per regemente Tunnland.	per \| per nummer regemente Tunnl. (Tunnland. 1	per \| per nummerregemente Tunnl. (Tunnland.
lieridna Kavalleriet.	\|						i	I
Lif-Reg:ts Dragoner.....................	5051	. 444	0,50l	222	0,71	315,24’	0,21	93,24
Lif-Reg:ts Hussarer.....................	500	438	i,W	438	3,20	1401,6o!	2,20''	963,60!
Smålands Hussareri.....................	500	331	1,00	331	3,46	1145,26	2,46	814,26:
Skånska Hussar-regementet ......	1000	32	1,00	32	2,37	75,84	1,37.	43,84’
Skånska Dragon-regementet ......	1000	55	1,00	55	0,62	34,10	—	- 1
Afsutna Kavalleriet.
Lif-Reg:ts Grenadierer ...............	500	438	1,00	438	2,29	1003,02	1,29	565,02;
2:dra Lifgrenadier-regemeutet.	1000	873	1,00	873	2,84	2479,32	1,84	1606,32!
Westgötha Regemente ...............	1000	709	1,00	709	4,55	3225,95	3,55	2516,9ö!
Smålands Grenadierer..................	500	345	1,00	345	3,23	1114,32	2,23	769,32
Indelta Infanteriet.
l:sta Lifgrenadier-regementet.	1,244	1,109	0,50	554,50	2,38	2639,82	1,88	2085,32
Uplands ....................................... Skaraborgs .................................	1,200	1,073	0,50	536,50	0,39	418,47	—	—
1,200	1,027	0,50	513,50	3,16\| 3245,32	2,66	2731,82
Södermanlands..............................	1,200	1,075	0,50	537,50	1,74	1870,50	1,24	1333,00
Kronobergs .................................	1,100	978	0,50	489,00	1,90	1858,20	1,40	1369,20
Jönköpings......................................	1,100	938	0,50	469,00	2,32	2176,16	1,82	1707,16
Helsinge .......................................	1,200	793	Ing. icke i knektekont.	1,28	1015,04	1,28	1015,04
Elfsborgs ....................................	i,200	1,060	0,50	530,oo	1,57	1664,20	1,07	1134,24
Westgötha-Dahls ........................	1,200	1,067	0,50	533,05	4,66	4972,22	4,16	4439,17
Bohus Läns .................................	904	793	0,50	396,50	3,00	2379,oo	2,50	1982,50
Westmanlands ...........................	1,200	919	0,50	459,50	! 0,72	661,68	0,22	202,18
Norrbottens .................................	483	321	0,50	160,50	0,66	211,86	0,16	51,36
Westerbottens..............................	460	395	0,50	197,50	0,95	375,25	0,45	177,75
Kalmare .......................................	1,100	993	0,50	496,50	2,54	2522,12	2,04	2025,62
Nerikes .......................................	766	70b	0,50	353,oo	! 1,63 1150,78	1,13	797,78
''Wermlands .................................	908	821	0,50	410,5c	3,47	2840,66	2,96	2430,16
Norra Skånska ...........................	984	196 0,50	98,oc	1,041 2(13,84	0,54	105,84
Södra Skånska ...........................	1,002	175	1 0,50, 87,5C	0,37! 64,75	——	1 —
Summa	24,956	18,104;--	j 10,265,55		j 41,064,52	—--	30,960,69

Anmärkningar: Ofvanstående beräkning af nuvarande åkerareal är upgjord på grund af de från Regementen
och corpser till Landtförsvars-departementet afgifna, underdåniga upgifter.

Dalregementet och Jemtlands fältjägare såsom icke egande torp, här ej uptagne.

!>2

170

Den åkerareal, som lagligen tillkommer ryttaren och soldaten inom indelta
arméen, är något olika. Uti Kongl. Brefvet af den 24 Augusti 1683, anbefalles öfversten
Pehr Stålhammar, “att låta noga bese alla rustningshemmanens egor, och
utse beqvämliga torpställen, så att de sedan, efter handen och med rusthållarnes
goda beqvämlighet kunna upsättas“; och uti Kongl. Brefvet till åtskillige landshöfdingar
i Sverige och Finland den 2 December 1690 stadgas: “att alla sventjenare
skola hädanefter hafva sina hemvister och boställen på rustningshemmanens egor,
på det de icke allenast derigenom må så mycket närmare vara vid handen, enär
några ordres om möten, eller andra befallningar ankomma, utan ock att de sjelfva
kunna se om rustningshästarne och munderingarne; hvarföre samtlige rusthållarne
skulle tillhållas, det de förse sina sventjenare,, såvida någon lägenhet på rustningshemmanets
egor dertill kan fås, med torp och boställe af något utsäde och äng,
hvilka torp, efter dess värde, skola decourteras och afräknas på sventjenarens lön“.

Uti Kongl. Brefvet af den 20 November ,1685, angående Östgötha kavalleri,
förklaras, “att ett sådant torp, som består af 1 tunnas utsäde årligen, och 1 ''/2 lass
hö, sedan det med nödiga hus bebyggdt är, skall årligen uti sventjenarelönen beräknas
för 10 daler kopparmynt och det allenast i fredliga tider“.

I anledning af öfversten Axel von Schars underdåniga framställning om sventjenarehoställen,
daterad Stockholm den 20 December 1693, yttrar Konungen: “Vi
se af Eder underdåniga skrifvelse, daterad den 16 hujus, huruledes I, vid den nyligen
hållne husesynen, anslagit och utsett sventjenaretorpen allenast till ett hälft
tunnelands utsäde, och äng till 2 lass uppå utmarken af vederbörande rusthåll;
men, som i nåder blifvit beviljadt uppå slika sventjenaretorp vid rusthållen af öfverste-lieutenantens
kompagnie, som står i Kalmare län, något större utsäde, nemligen
ifrån 5 till 9 och 12 skäppor, och intet ringare än till tvåtredjedels tunna, samt
ifrån 2 till 6 lass hö, dock med det förbehåll, att hvad sventjenarebostället derigenom
till ett högre kommer att bestiga, skall af sventjenarelönen blifva innehållet;
Så viljen I underdånigst förfråga, om icke Oss i nåder, skulle behaga, att
sventjenaretorpen, jemväl i Jönköpings och Kronobergs län, rnåge blifve anslagne
till lika stort qvantum, som i Kalmar län är skedt, och det på slike rusthåll, der
någon tillgång finnes på utmarken, dem samma att upsätta utan rusthållarens
skada och afsaknad, på dess odell åker och äng, helst emedan en del rusthållare
ega gamle, upbyggde torp, dem de till åker och äng samt nödige hus väl brukat
och uppröjt, och således gerna skulle åstunda, att få använda dem till sventjenareboställen,
på det de sedan så mycket mera måtte kunna uti lönen afdraga; till
hvilket förslag Vi i nåder vilja samtycka, såvida rusthållarne sjelfve dermed äro
tillfreds".

I anledning af ofvannämnda Kongl. förordningar med hvad deri förekommer,
torde kunna antagas, att ryttaretorpen allmänneligen blifvit på rusthållshemmanens

171

utmarker anlagde, samt att deras åkerareal, vid indelningen, blifvit anvisad till
högst 1 tunnlands vidd.

Organisationen af torpet inom roteringsverket härleder sig från Kongl. Majrts
nådiga Konfirmation öfver det med allmogens fullmäktige slutne kontrakt om det
vissa knektehållet, dateradt Stockholm den 5 Dec. 1682, i hvars 7:de § öfverenskommes:
“att allmogen, som dertill lägenhet och utrymme hafva kunna, skulle på
en särdeles plats utmed eller ifrån gården bygga soldaten en särdeles stuga, honom
ett spanneland åker, kåltäppa, liten hage eller ängsstycke af 2 lass hö afbryta1''.
För Uplands, Södermanlands, Nerikes och Wermlands samt de Småländska regementena
synes ej knektekontrakterna föreskrifva någon annan, särskild bestämmelse,
hvarest torpet skall på hemmanets egor anläggas, än hvad som synes af ofvannämnda
riksdagsbeslut; men för Skaraborgs, Elfsborgs och Westgötha-Dahls, äfvensom
sednare, för Vesterbottens regemente, är särskildt stadgadt, “att åkern till
torpet skall på utmarken uprifvas11 till 2 skeppors land, samt ängsvall till 2 lass
hö, och att lägenhet till torpet ingalunda får begäras af gårdens enskilda odalegor.
(Se Kongl. förordningen af den 31 Mars 1696).

Rörande de upodlingar af torpens jord, hvilka småningom blifvit verkställda,
har redan år 1698 framställning blifvit gjord af öfversten för Östgötha infanteri:
“att då en del soldater, de der hafve lägenhet uti deras afvittrade täppor, medelst
stenrörs och kärrs uprensande och afrödjande, sökt att förskaffa sig mera åker och
höbohl, det må tillåtas dem, att framdeles få behålla, hvad de således, utan rotans
afsaknad kunna förbättra, helst som knektetorpen merendels på utmarker och utan
sjelfva hemmansegarnes afsaknad äro upsatte11; hvarpå konungen den 16 April 1698
resolverade: att, i anseende till sjelfva hemmanens konservation och till förekommande
af stridigheter mellan knekten och rotan, sådan åker bör till hemmanet
återgå11; livilket stadgande uprepas uti Kongl. Maj:ts Resolution den 28 Juni 1731,
§ 5: “att ryttares och soldaters samt båtsmäns inkräktningar vid deras boställen,
utöfver det som enligt knektekontrakterne bestås, när deröfver klagas, böra utläggas
och af landshöfdingarne böra bringas till verkställighet11.

Ett sådant stadgande förnyades uti Kongl. Brefvet den 16 Nov. 1768, med
den förändring, “att nuvarande ryttare eller soldater uppå de torp, som redan innehafva
mera egor, än dem efter kontrakterne med fuM rätt tillkommer, måge få
behålla dem, men att det vid skeende ombyten af ryttare eller soldater, må ankomma
på öfverenskommelse rust- och rotehållare och deras nya ryttare eller soldater
emellan, huruvida dessa inäga få behålla de vid torpen varande större egor“.
Se Frosterus. Inledning till Svenska krigslagfarenheten. 2:dra delen, sidan 357.

Gast. Lagerhjelm.

Innehåll,

Sid.

Inledning....................... 1-

Historisk utredning.................. 3-

Äldsta Krig sförfattning...... »

Medeltiden.......................

Frälserustning................_.....»

För sv ar sväsendet vid Gustaf Wasas anträde till regeringen ... 6.

Det äldre indelningsverket................^

Fotfolk........................

Utländska värfvade trupper...............

Stående inhemsk här..... 8.

Utskrifningar............„••••••• »

Indelningsverkets början...............9.

Det äldre indelningsverket fullbordadt ...... 10.

Grundtanken för det äldre indelningsverket........ „

Indelta fotregementen . . H Det

äldre indelningsverkets brister ...........'' „

Utskrifningar efter hufvudtal...............

Utskrifningar efter gårdatal........ 1~-

- Utskrifningar ömsevis efter hufvudtal och gårdatal . . . . . . 13.

Förhållandet i Skåne och Halland ........... »

Det äldre indelningsverkets förfall..............

Ständigt knektehåll i en del orter....... • ''• • • • D.

Allmän värnepligt......... „

Rytteri.......................15-

Besoldningsryttare „

Landsryttare....................U>.

Början till indelningsverket för, rytteriet ...........

Det äldre indelningsverket för rytteriet fullbordadt ..... 17.

Indelta kavalleri-regementen »

Sid.

Grunderna för det äldre indelningsverket för rytteriet .... 17.

Detta verks förfall .... . i. ...........18.

Det yngre indelningsverket............ 19.

Fotfolk.............. „

Återblick.......................

Ständigt knektehåll..................

Roteringen verkställd................20.

Grunderna för roteringen..............''* „

Roteringen ett realt besvär....... . . . . 21.

Knektekontraktens innehåll..... „

Frihet från rotering........... ...... 23.

Rotehålls-regementen ............. . . . „

Säfvedals knektar...................

Skiljaktigheter emellan det äldre och det yngre indelningsverket 24.

Indelningsverket under Carl XII .... .. ■.......26.

Tre-, Fyr- och Femmännings-regementen..........

Vargering......• . . . . . .......27.

Extra rotering...................»

Rotejemnkningar ..... v............28.

Förhållandet i särskilta provinser . . . .

Förändringar vid rotehålls-regementena....... 30.

Allmän värnepligt..................»

Landvärn ■............. 32.

Nationalbeväring........... • - • . . .. • „

Förstärkningsmanskap..... 33.

Allmän beväring.......... 34.

Särskilta bevärings-corpser..............»

Rytteri.......................35.

Återblick . . . . . ............. • • • »

Hemmansåboerna rusthållare.............„

Rusthållsinrättningen.................36.

Indelta rusthålls-regementen...............

Rusthållarens. skyldigheter........... 37.

Rusthållarens förmåner.......... 38.

Skiljaktigheter emellan det äldre och det yngre indelningsverket

för rytteriet....................

Rustningsskyldigheten ett realt besvär....... 39.

Förhållandet med rustningsräntorna ...........„

Förhållandet med ryttaren . , . . ............

Sid.

Reservkapitalet ...............40.

Indelningsverket under Carl XII...........

Vargering...................,

Förändringar vid rusthållsregementena.........„

Rekrytering i krig genom beväringen . . . ......41.

Slutord................. 42.

Ekonomisk utredning ...............43.

Roteringen ....................„

Rusthållsinrättningen................52.

Rusthålls-regementen och corpser till häst . 54.

Afsutna Rusthålls-regementen och corpser........56.

Komit erades betänkande och förslag.........58.

Roteringen................. .. . . „

Rusthållsinrättningen................70.

Rusthålls-regementen och corpser till häst . . . . . . . „

Afsutna Rusthålls-regementen och corpser , 72.

Yttrande om båtsmanshållet .............73.

Reservationer

af Herr Friherre C. von Otter .

„ E. Key...........

„ Sven Nilsson j

„ Sven Ersson j

„ Ryttmästare!! G. Lagerhjelm .

74.

75.

103.

130.

Bilagor.

Förteckning å Bilagor.

Utdrag
Litt. A.

“ B.

af Riksregistraturet N:is 1 —15.

N:o 1. Jemnförande Tabell öfver den i knektekontrakten bestämda
Städja, Lega och Årslön.

“ 2. D:o d:o öfver det i d:o bestämda Torp och Hemkall.

“ 3. D:o d:o öfver den i d:o bestämda Beklädnad och Arbetsskyldighet.

“ 1. Tabell öfver roteringskostnad enligt knektekontrakt för Första Lif grenadier-regementet.

D:o öfver d:o för Uplands regemente.

D:o öfver d:o för Skaraborgs d:o.

D:o öfver d:o för Södermanlands d:o.

D:o öfver d:o för Kronobergs d:o.

I):o öfver d:o för Jönköpings d:o.

D:o öfver d:o för Dalregementet.

D:o öfver d:o för Helsinge regemente.

D:o öfver d:o för Elfsborgs d:o.

D:o öfver d:o för Westgöta Dals d:o.

8.
9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

Till d:o
Till d:o
Till d:o
Litt. C.

d:o

D:o öfver d:o för Bohus Läns d:o.

D:o öfver d:o för Westmanlands d:o.

D:o öfver d:o för Norrbottens Fältjägare.

D:o öfver d:o för Westerbottens d:o.

D:o öfver d:o för Kalmar regemente.

D:o öfver d:o för Nerikes d:o.

D:o öfver d:o för Wermlands d:o.

D:o öfver d:o för Jemtlands Fältjägare.

D:o öfver d:o för Norra Skånska Infanteri-regementet.

D:o öfver d:o för Södra Skånska Infanteri-regementet.
Sammandrag.

Underrättelser.

Upgift om gångbara pris å spanmål åren 1680—1692.

Tabell, utvisande högsta och lägsta kostnaden vid Roterade Infanteriet.

Litt. D. — —

“ E. - -

« F. - -

“ G. N:o 1.

il ii U O

ii U ii g.

ii ii ii 4

H u U r»

u u u £

“ H.--

“ I.--

Tabell öfver de af Komiterade, vid beräkningen af nuvarande roterings-
och rustningskostnaden, följda prisbestämmelser.

Tabell utvisande kostnaden vid Roterade Infanteriet.

Tabell utvisande kostnaden vid Jemtlands Hästjägare-corps.
Sammandrag af 1691 års Indelningsverk för Lifregemente! till häst.
D:o af 1717 års Indelningsverk för Östgöta Kavalleri.

D:o af 1693 års Indelningsverk för Westgöta Kavalleri.

D:o af 1695 års Indelningsverk för Smålands Kavalleri.

D:o af 1728 års Indelningsverk för Norra Skånska Kavalleriregementet.

Sammandrag af 1730 års Indelningsverk för Södra Skånska Kavalleri-regementet.

Tabell, utvisande högsta och lägsta kostnaden vid Rusthållskavalleriet,
Jemtlands Hästjägare-corps samt Rusthålls infanteriet.,
Tabell utvisande kostnaden vid Rusthålls-regementen och corpser.

Utdrag af Riksregistraturet N:o 1.

Opedt breff för Kong:e Mtt:z tienere och landzknechter
att the schole haffwe theris hemen frije, för
alle åhrlige vtscliylder och pålager, så lenge the lathe
sigh bruke för Fienderne, Dat. Linköpingh then 12
Nowemb. Anno 1561.

Göre witterligitt, att effther wåre trogne tienere och Landzknechter som
har till dagz ähre undertijden Avordne kallede ifra theris hwss och hemen att opå
wåre och Rijkzcns reeser, haffwe vdi vnderdånigheet, sigh för oss beclagedt, att
både wore eigne thesligist wåre käre Broders och andre godemäns Fougdter och
befalningszmäu sampt een partt aff Frelsessmän här i Rijkedt mere ähn någen
tijdh lideligitt ähr, haffwe vdi theris fråware, betungedt, och beswäredt theris
Fattige hustruer och legefolck, både med Schiutzreeser och månge andre oschälige
pålager, thesligist driffwidt månge af heemennen, Och förthenschuld ödmiukeligen
aff oss begäredt, att wij nådigst wille göre ther någen medell opå, så
(: hwar the wijdere schole bliffwe brukede,:) att the sielffwe theius hustruer och
Barn icke schole warde slätt förderffwede, och heemennen ödelagde, Szå opå
thet, att förde wåre tienere och Landzknechter, vdöffwer hele Rijked nu i thenne
reese, måtte bliffwe aff oss beschyddede och beschermede och een och annen
tijdh närsomhelst wij them till någre sådenne reser som then Lijfflendzsche nu
ähr, och then Engelsche waritt haffwe eller andre, anthen till Landh eller watu
fordrendes warde, sigh thes welwilligere schole bruka och befinne lathe, haffwe
wij aff synnerligh gunst och nåde vndt och efftherlatidt, som wij och nu medh
thette wårt öpne breff, effther thenne tijdt, them unne och efftherlathe thesse
efftherme privilegier och frijheeter, till att niuthe, bruke och behålle, så offthe
som the kunne warde vtaff oss ifra theris hwss och bohagh förrne och vdi wår och
Rijkzens tienst stadde, och såsom vprichtige krigzmän ägner och bör emott wåre
och Rijgisens Fiender sigh wele bewise.

Först att alle förrne wåre tienere och Landzknechter vdöffwer hele Rijkedt
som Schatte, Crone, Kijrekie, Clösters, Bischopz, preste och prebende hemen be A -

sittie, och sielffwe drage vtt, när the warde kallede, schole vdi theris fråware och
så lenge the ähre opå wåre reeser, haffwe theris hemen frije, för alle åhrlige vtschyller
och pålager. thess emillen göre the schat-t och schuld för sigh såsom andre
wåre vndersåther,

The andre, som icke sjellfwe reese utt, vthen effterlathe sine Söner eller
andrenger vdi wår tienst, the schole warde forschonede medh dagzwercker och
Schiutzreeser, så lenge the ähre på sådenne reeser.

Till thet Tridie, schole och alle frelssiss landbönder som vtkallede bliffwe
warde befrijede för Dagzwerker, som the både oss opå Cronones wägne och theris
hussbönder elliest schyllige och plichtige ähre att vthgöre

Wij haffwe och här medh tagedt och annamedt förb:te wåre tienere theris •
hustruer Barn, och altt thet the äge vdi wår Kong:e hegn, fridh och förswar för
allt öfferwöldh och orätte, förbiude förthenschuldh alle, både wåre eigne thesligist
wåre käre Bröders, sampt andre gode mäns Fougdter, Szameledes och alle frelssis
män, vdöffwer hele Rijkedt, att the för:de wåre tienere theris hustruer, barn eller
hwadh the äge, här emott vdi theris fråware, någodt hinder platz eller förfångh
gör*e schole, widh wår ogunst och strenge nepst Ther hwar och een må wette
sigh effther rätte, Dat yt supra.

Utdrag af Riksregistraturet N:o 2.

Mandat om vtschriffningen. Dat. Stocholm then
4 Januarij Ånno 77.

Wij Johann thenn tridie medh Gudz nåde Swerigis etc. Göre allom kunnogt
och witterligit med thette wårtt öpne breff, att efftherthett wij vdaff wåre
trogne undersåter then menighe mans beswärinngh och Klagemåll som offtest
haffwe förnummitt, huru såsom ehnn partt aff wåre tienere både Knechtehöffwitzmänn
och Schipzhöffwittzmänn och andre, hvilke medh wåre breff och fulmachter
bliffwe vttskickede i alle landzender her i Rijkett, till att antage och vttschriffwe
folk vdi wår och Ricksens tienist, pläge therudinnen myckit obeskedeligenn handle,
i thett, att the icke effter förberörde wåre fulmachtz breffz innehåldh eller tolffmäns
och nämdes rapsackningh samme folk antage och vttschriffwe, vthenn effter

III

som them sielff synes ther vmbestelle, Så att enn partt fast mere i thenn måthe
ansee wilie vänskap Schyldskap, mutor och gåffwor, änn hvad rettwist, och wår
wilie och befalningh är, effter thett att för fatige Enckior, vtgammilt och wanförtt
folk, Sammeledis och för them som store hemann besittie, och doch vthenn legefolk
äre, pläge the vtschriffwe theris ende mans hielp, Menn medh them som Rijke
äre, och godh empne på hielp haffwe see the genom finger medh. Thenne wåre
trogne undersåters Clagemåll och beswärinngh haffwe wij tagedt vdi ett nådigt
betenkende. Och vele sådentt, såsom och altt annedt thett menighe Rijkett är
till schade så mykitt mäst mögeligit är och oss kann stå tillgörenndes medh godh
och tidigh rådh, gerne förekomme och affskaffe, Och fördhenskuld haffwe wij nu
medh wårtt Elskelighe Rijkz rådh och gode männ, latedt göre och författe ehnn
ordningh, effter som thette wårtt mandatz breff i lengdenn ther vm förmäller,
huruledes wij wrele, att medh sådane vtschriffningh schall tillgå, hwar wåre och
Rijckzsens lägenheter så tillseije kunne, att wij her effter lathe någedt folk ytermere
antage och vttschriffwe, Och schole alle the som i så måthe effter thenne
Dagh förordnede bliffwe till att bestelle om samme vttschriffningh, både Knechtehöffwidzmänn,
Schipzhöffwidzmänn och alle andre ehwilke the helst wara kunne,
aldelis rette sigh effter thenne Ordnungh Så frampt att om någen aff them fördrister
sigh annorlunde handle och förberde Ordnungh offwerträde dhå skall thenn
thet gör vnder liffzstraff wara förfallenn.

Först wele wij att alle Boofaste bönder som heemanu bruke och besittie
både hele och halffwe gårder och Tårpere, thet ware sig anten Schatte heller
Crone bönder, så och alle Landbönder, ehwem som helst the kunne tilhöre, och
haffwe doch ingen legehielp, schole med alle vttskriffninger förschonede bliffwe,
Doch ther som flere änn ehnn bonde besitter ett hemenn anten the äre twå tre
heller flere ther må effter lägenheten vttschriffwes, Menn ther store gårder äre
så att twå bönder moste bruke ägerne the måge bliffwe frije för vtschriffningen.

Vdi like måte schole och thesse effthrme förschonede.

Allé gamble och förlammede bönder som hemen bruke, och icke förmå
sielffwe ärbete, the som icke haffwe mere änn twå söner heller ehnn.

Alle Änckier som hemen bruke, och icke haffwe flere änn twå söner heller
ehnn legedrenngh.

Alle oföre och bräcklige, som äre halte, lamlastede, bråttfällinger, wettwillinger,
och andre som sådene feell haffwe, hwad heller the haffwe hemen, eller
äre lössningz karler.

Item the som för theris ungdom icke äre brucklige, nemligen så månge som
äre vnder tiugu åhr. Så schall icke heller någen bliffwe vttschriffwen vdi wår
och Rijcksens tienist, sedenn hann är öffwer sine fyretiyo åhr.

Menn thesse schole vttschriffwes vdi wår och Rickzsens tienist.

Thenn bonde som haffwer flere änn twå woxne söner, ther skall ehnn aff
the öffrige bliffwe vttschriffwinn.

Item ther twå, tre heller flere bönder sittie på ett hemen, effter som för:tt
är, Sameledes och ther flere änn eenn heller twå legedrenger äro hoosz Eehnu
bonde effter som hemenen äre store till.

Inhyses männ, och the som icke sittie för skatt eller affradh, och sware
för någre hemann ifrå tiugu åhr till 40 åhr gamble schole och vttschriffwes. Gerningskarler,
som äre Schreddere, Skinnere, Skomakare och andre Embetzmänn,
som gå i bygdenn, och icke besittie hemen och vttgöre skatt och skuldh doch
att någre aff sådenne gerningzkarler och Embettzmänn, som almogen icke kann
vmbäre, måge bliffwe qvarre vdi häräderne, helst vdaff them som älst och till
krigzsaker obrukeligest äre.

Item the som lathe lege sigh hoosz bönderne vdi dags och weke taall, och
icke wele stadie sigh till årsztienist schole och vttschriffwes, så månge wij och
Rijkett behöffwe.

Ther Landzpresterne haffwe öffwer tre legedrenger, eller effter som prestebordenn
äre store till, ther må och vttschriffwes.

Vdi städerne schole icke heller Borgerne befriije flere drenger änn the till
theris tienist nödtorffteligenn behöffwe. The öffrige måge vttschriffwes hwar lägenheten
så tillföijer.

Landzköpmänn och wederlagzswener. Thesligitt the, som vdi städerne ingen
reftighett vtgöre, skole och ware wederrede och vtschriffwes, hwar så behöffwes,
så månge wij aff them behöffwe doch för ehnn Edelig lönnn och hyre.

Thenne förme Ordnungh wele wij att honn vdi alle landzender öffwer hele
Swerigis Rijke hålles och effterkommes skall, doch ther wåre och Rijcksenns lägenheter
sigh så begiffwe kunne, och högzste nöden osz så kraffde, att någenn
allmenneligh reesningh och vpfordringh sclie skulle till menige Ricksens förswar
(ändoch Osz näst Gudsz thenn Alzmechtiges tilhielp förhoppes, att tliett icke schall
wara förnöden:) att anten hwar tridie, hwar fempte mann heller och man affliuse
måtte bliffwe vpfordrett. Då schole alle Ricksenns inbyggare ware förplichtede
och weder och wederede att affwärie Ricksenns schade effter som Swerigis lagli
vdi Konungz balkenn vdi tliett fierde Cajiitell ther om vttryckeligen innehåller
och förmäller som så Ejder. Att om vttlendzsker häär hedenn eller Christen wele
Swerigis Ricke härie eller någer Inlendsker setter sigh emott Konunge och Konungen
gitter eij annorlunde warde sigh, Då skall allan almogann i Swerige sinom
Konunge lydige wara och wilia hanns fullborda i allo tij som honom och Rijkena
kan komma till gode, och ingen driste sigh ther emott att sättie anten medh rådom
eller dådom vedh straff som i Högmåls balkenom klarligen förmälles. Biude
och befale wij fördhenskuld, vdi thette wårtt öpne breffz krafft och macht alffwarligenn
alle wåre tillförordnede Stådthållere vdi hwar landzende öffwer menige

Swerigis Rijke, Sameledes och alle wåre Béfalningzmän, Fougter, Knechte höffwidzmän
och andre wåre vndersåter och tienere, vdaff hwad stånnd the helst ware
kunne, som på wåre wegne plichtige äre, till att någedt göre och lathe, synnerligen
the som tillschickede och aff osz förordnede hliffwe att bestelle om någen
vttschriffningh, som förbe:tt är, att the effter tlienne förrne Ordnungh sigh rätte
och förhålle schole. Och icke annorlunde handle och bestelle wecl thett straff som
här tillförenne förmältt är, Ther alle både högre och nidrige, som osz medhEedh
och troheett förplichtige äre mage och schole sigh fullkömmeligen effter rette.
Giffwet och schriffwitt vt supra.

Utdrag af liiksregisiraturct N:o 3.

Fulmacht för Erich Nilsson till Vtbyöö och Siffvvarcl
Jacobsson Knechte liöffwitzman, att antage een
hoop folck vcli Kongl. M:ttz och Rijckzens tienst, bär
velat'' Vplanclh, Dat. Stocholm then 5 Januarij anno 78.

Göre wetterligitt, att ändock wij för någen tijdh sedhen lathe gifwe wåre
trogne Vndersåther och tienere Erich Nilsson till Yttbyöö och Siffward Jacobsson,
Knechtehöfwitzman här i Vplanclh vdi befalningh, att the för thenne tijdz lägenhet
skylld skulle vttschrifwe eett taall folck vdi wår och Rijcksens tienst, efther
som then fulmacht wij them ther opå gifwe lathe, jnneholler och förmäller, hwileken
så lydde, att the skulle vttage folckett ther som thet kunde tinnes. Dogh efther
wij nu förnimme, att vndersåtherne then menige man wele heller hwar Sexton
bönder utgöre en waraftigh. och wäl vttrustedt käril, ähn att then gemene vttschrifning
skee skulle Szå lathe wij oss ther meclh på thenne tijdh benöije, Och
gifwe förthenskuld förrne wåre vttskickede här med fulmacht och befalningh, att
the nu rätte sakerne efther för:de wåre vnclersåthers tilbudh, och så beställe, att
samme folck måtte oförsumelig och rnedh thett allerförste blifwe ahntecknedt och
vttfordret efther manthaledt så wäll hoos wåre goclhe mändz af Adelens som wåre
egne och Cronones bönder inge vndentagendes, Vthen allenest the som förrne
wåre godhe män af Adelen gifwe frij närmest theris Sätegårdher, efther wåre priwilegiers
innehold, Men hwad Preste drenger och ländzmandz drenger belanger,

thesliges thett tienistlöse partij som kunne finnes i blandh bönderne vdi för:ne
Vplandh, them skole the antage och vttschrifwe, efter thette öpne mandatz innehold
wij senest vdi tryck lathe vttgå, och för:de Erich Nilsson och Siffward Jacobsson
nu ähr medgifvitt, Biude förthenskuld och her medh alfwarligen befale
wåre Fougdter och Befalningzmän sampt alle andre som för wåre skuld wele och
skole, göre och lathe, att the hwar i sijn stadh med all flijt och trohet ther till
förhielpe, att samme folck måtte oförsumeligen och medh thett aller förste blifwe
vpfordredt och åstadh skyndett till Findlandh, efther som wij thett tillförende befaledt.
hafwe, Ther medh görendes thett som oss ähr behageliget och menige
Swerigis Rijke nyttigt och gagneliget, Datum vt supra.

Utdrag af Riksregistraturet N:o 4.

Fulinacht för Nils Olufson Knectehöfwitzman att
antaghe vdi Östergotlandh så månge dugelige karler,
som behöfwetz att vpfylle och förstercke sijn fenike
medh. Dat. Stocholm then 19 Februarij anno 78.

Göre wet.terligitt, att efther wij förnimme, att then Knechtefehnike som wår
troo tienere och Knechtehöfwitzman vdi Östergotlandh Nils Olvfson hafwer i
befalningh, skall på thenne tijdh någreledes wäre förswagett, och icke så starck
till mantall, som thenne efther ordningen medh rätte ware bör, Therföre hafwe
wij nu gifwit förrne Nils Olufson vdi befalning, att antaghe i förrde Östergotlandh,
så månge dugelige karler som i så måtte behöfwetz till att upfylle och försterkie
Fheniken medh, Och ändogh wij tillförenne medh wåre öpne mandatz bref, som
för eet åhr sedhen på tryck ähre vttgångne hafwe latidt göre een wiss ordningh,
widh hwad sätt folck skulle antages och vttschrifwes i wåre och Rijckzens tienst,
när lägenheterne thett så tillseije, Dogh lijkwäll efther wij förnimme, att vndersåtherne
then menige man, hafwe ther beswäringh och klagen, att the som tilskickede
blifwe vm sådene vttschrifninger att beställe, icke ther medh vmgå, som
thett sigh medh rätte ägner och bör, och samme wåre mandatz bref inneholle
och förmälle, Ther före hafwe wij för thenne tijdz lägenheett, så för godt anseedt,
och för:de Nils Olufsonn i befalningh gifwitt att han medh wåre fougders tilhielp

VII

skall förhandi e medh wåre vndersåther then menigeman vdi Westenståndh i för:de
Ostergötlandh, att hwar Tolf bönder måtte vttgöre oss till Rijckzens tienst En
waraftigh och wäll vttrustedt karl hwilckitt folck förme Nils Olufson och för:de
wåre fougder medh thett allreförste skole anteckne och vttfordre efther mantaledt,
så wäll hooss wåre godhe mäns af Adelens som wåre egne och Cronones
bönder, inge vndentagendes vthen allenest så månge som för:de wåre godhe män
af Adelen hafwe theris Sätegårder nermest belägne, hwilcke skole medh samme
vttschrifningh blifwe förskonede, efther wåre priwillegiers innehold. Män hwar
för:de wår tienere elliest kunne bekomme någett meere folck, iblandh wåre vndersåther
anthen lösninge karler heller elliest ther godh rådh och empne på mannehielp
ähr skall han sigh ther vm winlägge och sigh rätte efther som förbe:de wårt
öpne mandat wij senest vmför:de folck vttschrifningh lothe vttgå, ther vm inneholler
och förmäller, Biude förthenskuld och här medh alfwarligen befale wåre
Fo%gder och Befalningz män, sampt alle andre som för wåre skuld wele och skole
göre och lathe, att the hwar i sijn stadh medh all flijtt och troheett, ther till
förhielpe, att thenne wår befainingh, måtte medh thett förste troligen och flijteligen
blifwe vtträttedt och efther komen. Ther hwar och een hafwer sigh efther
rätte, Datum vt supra.

Utdrag af Riksregistraturet N:o 5.

Fulmachter för them som skole utnämpne Knechter
öffwer heele Rijkett. Datum Stoeholm then 27
Februarij åhr 91.

Wår gunst och nåde tilförende. Tilbiude Edher wåre trogne vndersåther
then menige man och almoge som boendes ähre vthi Kind Ydre, Tiust Tuna läu
Sewede Ahsblands, Ahmbördh Stranda, Opwidinge Konge Söder och Norr möre
häreder sampt och såå Olandh wår ynnest och nåde tilförende. Och gifwe eder
här medh nådeligen tilkenna att wij icke ändoch gärne vthi någen måtto brinnge
wåre vndersåther efter som wij thed vthi någre Rijkzdagar hafwe tilkenne gifwith
och nu på tw åhr tijdh påskina låtitt vti thett wij icke hafwe lathit påleggie Allmennelige
Kostgärder och skatter Eij heller låtitt hålla almennelige vthschrifnin -

VIII

ger, såsom doch åhrligen tilförende vthi feigde tijder skee plägar, welie och ännu
göre thett samme, hwad som tilfellen och tijden thett lide och medgiffwe kunne.
Doch effter thett wij ähnnu icke ähre kompne till fridh ehuru mychitt wij osz och
ther om hafwe beflijtedt, både med Härs macht på then ene, och förlichningz tilbudh
på then andra sijden. Derföre ähre wij hlefne högeligen förorsakede ähn
ytterligare att reede osz till emott wår fiende Rydzen förmodendes nest Gudz hielp
lychie och framgängh emott förschrifne wår fiende,- såå att han skall blifwe twingett
att göre fredh medh osz och den seden icke lätteligen och snarligen fördrister
sigh bryte för sin wahnmechtigheet och store oformögenheet skull, af then
store skade han allerede både af wår egen så och Tattarens Krigzmacht bekommit
och liditt hafwer, och ähn här effter vthi tilstundande sommer moste förwente,
Och mäden nu bland annatt som til same Krigz vthredningh hehöfwes ähr och
förnämligest att wij med mychenheet af Krigz folch måthe wara wel försorgde
ehwad det då kan komma til slagz eller att förliärie och ödeläggie fiendeimes
land. Så hafwe wij med sampt wår elskelige Käre broder Högborne Furste Her
Carl Swerigis Rijkes Arfurste, Hertig til Sudermanlandh, Näiikie och Wermelandh,
Theslikest och medh wårtt elskelige Rådh som hoosz osz hafwer waritt tillstädes,
ther om nogsampt rådslagitt och sakerne betenckt, Och doch omsijder icke funnett
annatt sätt och medell, ähn att wij mothe besökie vndersåterne ther om, besynnerlig
hwad fotefolch eller Landzknechter tilkommer, för ty att låta förskrifwa
fremmende folch, Ther vtinnan hafwe wij stortt betenkiende för monge hande orsaaker
skull, förmode och att thett icke skall hehöfwes effter thett wij hafwe
trogne och wälwillige vndersåter som theres hielp Osz och Rijkett icke wägre för
thesse försatte tillfällen. Så ähre wij blefne förorsakede att begäre någen vnsättning
af wåre vndersåter med gott och dugeligitt folch, och therföre nu sänth någre
wåre trogne Män til alle Landskaper öfwer altt Rijkett så som och wij nu sände
till eder De ädle welbördige Nilz Nilzon til Säby Jören Månson til Eeskilstorp att
the ther om med eder på wåre wägner förhandle schole. Doch på thet mothe
skee med minste eder afsachnatt och betunge, Så hafwe wij allenast welett begäre
af eder att en warachtig ung käril, mothe vthgöres af hwarie Tiugu Bönder,
vndantagandes Konge och Söder Möre, effter the ähre belägne vthmett Grentzen,
ther skall en Knecht vthgöres af hwarie Trethie Bönder intett åthskildt wåre egne
eller Hög:te wår käre broders icke heller Frelses ifrå skatte eller Crono bönder,
Men twå torpare skole rechnes emoth eenn, och skole the tiugu Bönder eller och
the Trettie vthi förme Konge och Söder Möres vtrede samme knechter med Cleder
och wärior sådane wij dem nödtorfteligen försörie låtha, Och mädann nu
thenne ordningli så ringa ähr att ju en god warachtig käril letteligen på så
månge gårdar finnes kan, såsom och förde börde them vthan någon synnerlig
tungo wäll förmåge them med Cläder och wärier vthrede. Ähre wij och vthi then fulle

och

och fäste meningh, att i wåre trogne vndersåter allé icke warde eder här vthinnen
wägrandes, helst effter thett lender osz och menige Rijkzsens trogne vndersåter
till förswar, gagn och godo. Wij ähre eder häremott igen med ynnest och
Nåde benägne. Gudh befallandes. Datum vt supra.

Utdrag af BiJcsregistraturet N:o 6.

Ordningh huru såsom ålirlige rentan och hielpen
i alle Landz änder vphäres och folckett vthnempnes
skal af Stockholm then 27 Junij åhr 1602.

Först skole adelen för theres Rosztienst i thette åhr vthgöre hwartt Qwartal
eller fierdendels åhr af hwart heel hesutitt heman the hafwe een marek, af
hwart half hesutit heman een half marek och af hwar besuthin torpare twå öre.

Till thet Andre. Skall opbäres af Bisperne och professoribus twå öre för.
hwar tijener the hafwe i åhr bekommit till underhold: Deslikes så skole och alle
som gäll och sochner hafwe the ware sigh Bisper, professores eller gemene prester,
the skole vthgöre af hwart fulgårdz heman the hafwe i sochnerne twå öre,
och sedan effter som hemanen kunne ware till.

Till thet Tridie. Borgerskapett hafwe bewilgett att the wele hielpe elfter
then ordningh som i Åho hlef giord, Nembligen af hwar öre the liggie i skatt een
half marek för hwar stuffwu the hafwe i hus ett eller gårdhen twa öre för hwar
siöbodh een marek för hwart herberge eller wistehus vthan gårdhen een öre, för
hwar wedher qwarn twå öre, för hwar stalgårdh een half daler för hwar obygd
hustompt tolf öre för hwar Kålgårdztompt een half marek, för hwart åkerstyckie
man såår een tynne säd opå een marek.

Till thet Fierde. Effter bönderne hafwe beswäret sigh att the för theres
oförmögenheett skuld icke kunne någet hielpe så skole the vthgöre theres åhrlige
Renthe och ther opå gifwe hwart fierdedeels åhr af hwartt heel besutitt heman
Tree marek och hwartt half hesutitt heman halparthön mindre och så sedhan
widere effther som hemanen äre till. Och skall vthi Ångermannelandh recknes
sädhes landh opå ett fulgårds hemman och vthi Helsingelandh och Medelpa Tiugufyre
måål och samme penninger som såledhes vthgöres ther af skole Knechterne

som vthnempnes lönes och bekomme Tiijo marek om måndhen och almoghen icke
gifwe medh them någre peningar eller kost vth som i hord skedde.

Till thet Fempte. Fram i höst när Bönderne få någett af åkrene, då
hafwe the lofwett att the wele komme Cronan till hielp of hwartt fulgårdz hemman,
Rogh een fierdingh, Malt tre fierdinger, Gryn een half fierdingh, Smör twå
marker och hwarie sexton bönder een oxe, samme hielp hafwe och adelen bewilligett
att theres bönder fram i höst skole vthgöre doch effter privilegierne så att
twå landhönder recknes emott een skatte hondhe och Fyre torpere emot een
skatte bonde. Deslikes så skole och hwarie Trettiijo Crone eller skatte bönder,
göre vth een hest, hwilken skall blifwe them vti theres vthlager jnrechnede och
samme hester skole deles in opå Knechterne så* att hwarie tre Knechter få een
hest till att före theris tross fram medh.

Till thet Siette. Bisperne, Professores och Presterskap ett som hafwe sochner
hafwe och bewilgeet fram i höst när the få någet af åkeren, att the wele vthgöre
of hwarie tiugu fulsutne heman som the hafwe i sochnen, Rogh twå fierdinger
Maltt twå fierdinger Gryneen half fierdingh, Smör eett hälft lispundh, Kött och
FKsk eett hälft lispundh.

" Till thet Siuende. Med folckett som vthnempnes, der med skall så holles
att först skall ransakes huru myckitt manfolck som vthi hwar gårdh han ware sigh
ringere eller större finnes som wärior bruke kunne och ,ähre öfwer fempton och
vnder femptiijo åhr, Sedan så skall af hwarie tiije gårder vthnempnes of then gården
som meste manfolkett finnes vthi och ther som minste afsacknedhen är een
warachtig karl som finnes till Krighett tienligest ware ibland them som såledhes
vthi hwar gård vptecknadhe äre, och hwad folk som ther effter blifwer vthi hwar
landzände thett skole the Knechtehöfwidzmän hafwe i befalningh och vnder theres
feniker beholle som vthi samme landzändher till förmudhe hafwe theres Knechter
hafft.

Utdrag af Riksregistraturet N:o 7.

Fulmacht för Bencht Sparre och Peder Olofssonn,
åt vthnempne Knechter i öster och wester Rekarne effther
then ordningh som blef bewilliat opå Rijckzdagen
af Stockholm den 20 Jnlij åhr 1602.

Wij Carl Göre witerligit åt effther Rijckzens stender hafue opå thenne
Rijckzdagh bevilliet åt någet folck vthi hwar landzende skall vthnempnes effther

then ordning som her effther föllier Nempeligen åt först skall ransakas huru myket
manfolck som vthi hwar gårdh han ware sig ringere eller större, finnes som
w eri er hare kunne och ähre öfwer fempton och vnder femptije ahr sedan sa skall
af hwarie tije gårder recknendes både Torpere ondhe och godhe hemman tilhope,
twå warachtige karler af the gårder som meste manfolkett finnes vthi och
ther som minste afsacknaden ähr vthnempnes sadane som till Krigett kunne tienlige
ware, Doch skole ene icke bådhe blifwe vthi Knechte tiensten tillijke vthnempdhe
vthen then ene skall strax ther till tages och i tiensten blifwe, Men
then andre skall blifve liemme och holle sigh wederredhe, huar någett oförmodeligit
opå trengie kunne huarföre hafue wij vthi fulmacht och betalning gifuit oss
elskelige Edle och Wälbördigh Bencht Sparre, och Peder Olofssonn Knechtehöfuitzman
åt the skole vthnempne folkett vthi Öster och westei Rekerne, medh
Åkers och Selbo Heredher der vndersåtherne vthi förrde Landzendhe, så och, alle
andre wethe sigh hörsambligen effther rette. Datum vt supra.

Utdrag af Riksregiåtratwct N:o 8.

Öpett breff till Vndersåtherne i Helsingelandh. af
Stockholm den 10 Septemb. Åhr 1602.

Till thett andra. Så hafue och eder vthskickedhe gifuit oss vnderdånligen
tilkänna åt i hesuäre eder vthöfver thet folck som nu ähr befälet åt vthnempne
ther i Landzenden till Rijckzens och alles edert försuar Szå efther. någon vthskrifningh
för vndersåtherne aldrigh hertill lideligere hafuer warit, än som thenne
ähr, huilken her opå Rijkzdagen nu giord ähr, ther effter och ähr befälett åt uthtaga
folkett, Jcke allenest vthi edher Landzende vthan och öfuer hele Rijkett så
kunne wij icke annars tänkie, än åt i samme ordningh, antingen icke rätt förstå
eller the som hafue i befalningh hafft ther om åt bestelle hafue med sakerne icke
rätt omgåt, thet wij doch likeuell icke förmådhe. Ty wij hafue icke befallt åt
vthskrifue then Fijerdie man myket minder then fempte vthan så hafuer warit
wår wilie och befalningh, åt vthöfuer huarie Tije gårdar skulle vthgöres en warach -

XII

tig karl, huilket Nempeligen belöper huar Trettijondhe eller fyretijondhe man efter
månge gårder ähre som finnes tre Fyra och fem fuluexte karler vthi. Deslikes
så hafue wij och befälet åt the som vthskickede ähre til åt vthnempne folket
the skulle och med thet samme tilseije almogen, åt the vthi huarie Tije gårder
skulle hafue en warachtig karl wederredhe, huar någett oförmodeligit buller opå
komme huilkes Nampn the skulle antekne, så åt man wiste åt finne honom när
man kunne behöfuan. Doch skulle han icke vthskrifuas i någen Knechtetienst
eller drage på någett Togh vthen blifue hemme hoos bönderne och göre sit
arbethe som tilförendhe, tilldes omträngde åt man hade honom behof.

Denne ordning förser wij oss åt hon ähr eder mykett drägeligere än som
tilförendhe skee plägar, ther höfwedzmannen plägar tage skenker och gåfwor af
them som förmögne ähre, och sedan vthskrifue för the fatige bönders endeste
manshielp ia och bonden sielf medh.

Utdrag af Bili sr egistÅltur et N:o 9.

Mandat, om them som wilie tiäne för Frälse, Af
Stocholm 6 Januar 1606.

Wij Carl etc. Tilbiude ider alle, som bygge och boo inom Sweriges Gräntzer,
uthi hwad stånd i hälst wara kunne, wår gunst och nådige benägenheett med altt
godt tilförende etc. Och kunne wij ider här med nådeligen icke förhålle, att
efter thet wij förnimme att wåre och Sweriges Rijkes Fiender icke wele afstå med
deres Fiendlige förehafwende, emoott oss och thette Konunge Rijkett, med mindre
the kunne påträngie oss then wilfarande Påwiske Religionen och falske Lärdomen
(kthen Gudh oss mildeligen ifrån beware:) Therföre hafwe wij med wårtt Elskelige
Rijkes Rådhz Rådh, och andre som här i Stocholm hafwe waritt församblade,
waritt förorsakade för någon tijd seden att besökie ider om någon hiälp, till att
göre Fienden moottstånd medh, Och förnimme wij nu af the swar i hafwe gifwitt
wåre trogne tiänere, som wij hafwe vthsändt med ider ther om handle, att i hafwe
låtidt ider ther till godwillige befinne, och bewilliett att wilia göre af Hustru och

XIII

Bonde, och hwartt hion som fins i gården öfwer Sexton åhr och innan Sextiijo, enn
öre Penning:r om Månaden, samptt enn Fiärding Spannemåål, Een mai''k smör, Sex
marker kött, Saltt och Torfisk Sex marker, som af hwartt heeltt hemman enn gång
om åhret att vthgöres ähr bewiliett. För hwileken ider benägenheett, wijiderwele
betackatt hafwe, och länder altt sådantt till idertt och Rijksens förswar. Så efter nu
att samme Penning:r och hiälp till Rijksens bäste, wärn och förswar warder uthgiord,
Så sågo wij och hälst att Rijksens undersåter måtte niute thettilgodho och fram för
andre uthländske Men ther uthaf blefwe besollede. Och ändoch wij hafwe bestältt
itt tämligett taal Ythländsktt Folck till att bruke emoott wåre Fiender, så
såge wij likwäll gärne, att Swenske Mäns gode rychte och narnpn, som the hafwre
haftt emoott theres Fiender, på så åtskillige Feigdetijder, som thette Konungerijkett
hafwer warit beledtmedh icke platt måtte förkolna och ödeläggies, oansedt
the nu någre reesor hafwe haftt olycko, och ähre slagne uthur Marken, att
the tå enn gång‘wele tage hierteet till sigh och åter igen med modh och gärningar
uprätte deres gode narnpn och rychte, som the tilförende, Ja för någre
hundrede åhr sedan emoott theres Fiender hafft hafwe. Ther till att göre them
hugse och wälwillige hafwer oss synts thette medlett kunne wara tiänligitt, att
hwar wij icke till enn berömeligh Frid komma kunne, ther om wij oss så mykitt
rnäst mögeligitt ähr, beflijte wele, att wij tå medh itt antaal tappertt Swensktt
folck, the sigh wälwilleligen der till wele finne och bruke läte, vthi Marken komma
kunne. Och på thet att the Ehrlige karer som wele något godt förwärfwe, och
läte påskijne att Göthe nampnett icke aldeles ähr förkolnett vthi theres hierte,
måge och wete hwad the skole therföre hafwe, Så hafwe wij först bewilliett them
som sigh emott wåre Fiender wele bruke läte, En gård then the siälfwe sittie
opå, eller och then the kunne af oss förwärfwe, och then undt och gifwidt them
till Ewärdeligh egendom under frijheett och frelse antingen the låtha sigh bruka
till foott eller till häst, tå skole the niuta then ewärdelig frelsse opå, för sig och
theres efterkommende. Och öfwer thet så wele wij läte gifwe them af vthaf thesse
Penninger som nu uth af ider, trogne Vndersåter, till hiälp bewiliede ähre, efter
som then giorde Ordning förmäler, Nemligen fyre eller tree Daler om Månaden,
efter som karlen ähr till, Doch icke öfwer fyre eller under tree, the som till foott
ähre. Men the som ähre till häst, skole gifwes efter som karlen ähr till och the
kunne ware vthrustede. Och skole alle thesse som frijheett och frälsse på deres
godz niute wele, ware förplichtede för tilbörligh Löhn och besoldning, när omtränger,
sigh emoott Sweriges Fiender bruka låthe. Och efter wij här med hafwe
Lagen sådantt att efterlåte, försee wij oss att ingen kan säije thet wij här vthinnen
begynne någodt nytt, Förtij uthi Konungz-Balcken i thet Ellofte Capitlett står:
Kan thet så wara att någor af Bondomen will frälsisman warda, tå skall han Sigh,
med wapn och häst reeda, att the som Wapna syyn å Konungz wägna hålla,
kunne skoda mandom och fregd hans. Theslikes vthi thet 14 Capitell, attFrelsis -

XIV

man må i skatt gånga, Doch med orlofwi Konungz. Item, i thet 30 Capitelett
Såsom Frälsis Jord må ärfwes och lägges i skatt, om eij hålles tiänest hennes
uppe som Lagh säger, så må och Skatte Jord ärfwes i Frälse, tå Frälsisman eller
Quinna ähr Skattebonde ärfwinger, och Bonde eller Bonde Sonn må sigh i Frelse
komma, som för ähr sagtt. Sammaledes, skall och hållas med alle thesse, som
godz och gårder förwerfwe wele, att när the icke wele låte bruke sigh för Riksens
Fiender, tå ähr them efterlåtedt efter som Lagh förmå friheett och frälse
upsäije, och träde i skatt som Bonde som nu ähr sagtt. Therföre hwar nu någre
kunne finnas som samme frijheett och frälse begäre, för sigh eller theres Barn,
Thet ware sigh hwem thet hälst ware kan, som af Ehrlige Föräldrer klächte och
home ähre; Tå måge the i hwar Landzände begifwe sigh till then Plats och Rum,
som wij ther till förordnandes warde, och tå wele wij sände någre wåre gode
Män, som skole skoda huru the kunne wara uthstofferade, och pröfwe Mandom
och fregd thera, såsom Lagh Boken vthwijser. The samme som tå kunne befinnes
wara duglige, the skole besökie oss, så wele wij med wåre Bref och Sigel
stadfäste them hwad wij them i thetta breefs krafft, här lofwett och tilsagtt hafwe,
Och begäre fördenskuld af ider alle samptligen som Frelse wele uppehälle, och
thette wårt tilbudh för godt.uptaga, att i wele låta oss wete huru thetta wårt tilbudh
och förslagh ider behagar, Så wele wij seden i hwar Landzände förordne
någre gode Män som för:tt ähr, till att hålla Wapnasyyn, och skoda Wapn och
fregd thera som sådan frijheet och frelse begäre wedertaga. The som thet och
wedertaga wele, och lust och wilie hafwa till att låte bruke sigh, them skall och
thesse efterskrifne wilkor warde gifne och holdne.

Först som förbemältt ähr, skole the niuta frijheett och frelse på the godz
som the kunne förwärfwe för sigh, theres hustrur, och Barn Ewerdeligen, så länge
the frelse oppehålla kunne och wele.

Till thet andra, Skole alle the som sigh till Frälse begifwe wele, macht
hafwe att före öpen Sköld och Plielm, doch alle widh ett Wapn intill thess att
någon of them kan ytermeere tiänst göre, så att han förbättring uppå sitt Wapn
förwärfwe kan Och skall thetta Wapn ware alles ihoop, then eenes så wäll som
then andres som frelse förwärfwe wele, på efterföliande sätt, såsom thet här under
afmålatt ähr.

Till thet Tridie, Hwar ''sigh Manligen förhåller, tå skall han med Sköldemärkie
på the Godhz han an then med Giftermåål far, eller Lagligen Köpei, heller
älliest förwärfwe kan, förseed warda, och afstå med thet Wapnett som här under
målatt står, och annatt Wapn i staden gifwes, och niuthe frälse och samma privilegier,
som andre frälsis män innan Sweriges Grentzer.

Till thet Fierde, Om någen blefwe of Fienden slagen, eller älliest Sootdöder
och leefde efter sigh Hustru och omyndige Barn tå skole the niute frijheet
och frälse, intill thess barnen ähro aderton åhr gamble, att the siälfwe frälse

kunne förestå. Eger han eij Swenbarn, tå skall then ninthe frälse som Dotter
hans tager, såsom hennes Fader för henne nutitt hafwer, Så frampt han frälse
förtiäne will.

Till thet Fempte, Warder någor leemlastadt till hand eller foott, tå skall
han niute frälse och frijheet så länge han lefwer fast än han ingen tiänst göre
kan, Doch skall han hafwa derpå fulkomlig skääl och bewijss, huru han ärworden
leemlastader. Hwar han thet kan göre, skall gifwes honom till förbättring och
till uppehälle, för then skada han emoott Rijksens Fiender fått hafwer, Åhrligen
6 t:or Spannemåål och 6 Dal:r Peng:r Hafwer han Son som till åhrs kommen ähr,
tå skall han Frälsett oppehålle för löhn och besoldning och hin som leemlastader
ähr niuthe Frälse, Så och — 6 t:or Spannemåål och — 6 dal:r Peng:r som förb:tt
ähr. Men om Sonn hans eller Mågh will frälsett uppehålla i hans stadh, som
oför ähr, tå skall han än hafwe till förbättring — 6 t:or Spannemåål, så att han
som leemlastader ähr skall åhrligen hafwe till födo, om frälse vthaf hans gård
uppehälles nemligen 12 t:or Spannemåål och 6 Dal:r Peng:r, och Son eller Mågh
hans som sigh i Rijksens tiänst låther bruke, hwar Månadt sin besoldning, efter
som han hafwer Wapn och Wärie till, såsom för ähr sagtt Warder han älliest
wahnför tå skall han flij sigh enn jemgodan som han siälf ähr, som frälse hans
kan oppehålle, eller gånge i skatt som Bonde, med mindre man pröfwe kan, att
han i sin wälmachtt sig så förhållit hafwer, thet han wärd ähr frälse niuthe. Hafwer
han eij Barn uthen närskylde Fränder, tå måge the Frälse niuthe så wäll
som han thet nuthet hafwer, så framptt the wele frälse oppehålle, eller gånge i
Skatt, som för ähr sagtt.

Till thet Siette, Hwar någon then lycke wederfares kan, att han sigh vthi
Frälse med Giftermåål inkomme kan, tå skall han niuthe Frälse på alle the godhz
och gårder, som han med sitt Giftermåål bekomme kan, så frampt thet sker, efter
Lagh, att icke någon tager Man moott Faders och Moders wilie. Thär -allé the
som sigh emoott Sweriges Fiender wele bruke läte, och therigenom någodt godt
förwärfwe, måge sigh efterrätte. Data loco et tempore vt supra.

XVI

Utdrag af Biksregistraiwret N:o 10.

Dette ähr K. M:tz willie och befalning om Knechtehöfwedzmännerne
huru de skole förholle sigh med deres
Knechter. Af Örebro den 16 Ja: 1611.

Knechtehöfwidzmännerne med deres befhäl de skole blifwe ved then ordning,
som tilförende om dem giord och gifwin är, Nempeligen, att hwar höfwidzman
skole hafue tolf tunnor spannemåll, dertill een gårdh frij, eller spannemåll
tolf tunnor, Höfuedzmans Leuthenampt spannemåll Otto tunnor, dei till een gårdh
frij eller spannemåll sex tunnor, Fändrichen spannemåll Otto tunnor dertill een
gårdh frij eller spannemåll sex tunnor, Munst^rskrifuere spannemåll sex tunnor,
der till een gårdh frij eller spannemåll sex tunnor, I ändrichz Leuthenampt, Profchos,
Furerer, Wachtmestere och quartteersmester liuar een gårdh frij eller spannemåll
fyre tunnor, Trummeslager och Piper, huar een gårdh frij eller spannemåll tre
tunnor, men alle de Knechter, som de hafue vnder deeres fänikor, som hafue så
store hemman, att the Räntthe till fijre tunnor spannemåll, eller fijre Pund smör,
och der uttöfwer, de skole stelle sigli vnder Höfwidzmannen öfwer Skiöldeknecliterne
och the skole tiene för theeres gårder, som de besittie och ingen meie
Ihön hafwe, de skole och hafwe rnacht att fhöre ded Avapen och Skiöldemärkie,
som Ii. Mrtt för tre åhr seden, lätt gifue sine tryckte bref opå, men alle de
Knechter, vnder Landzfänikorne, som inge hemman hafue, dem skole deeles hemmen
till, doch små hemmen som räntta tAvå tunnor spannemåll, ellei ett Pund
smör, och de skole seden hafue förde deeres hemmen frij för alle vttlagor, bådlie
hielpen som nu är bewilliet, och allt annat, som her efter bewillies kan, äfwen
så de som de andre, som nu efter Rijkzens Ständers beAvillgning Vthj Cronones
tienst vttagas. Actum ut supra.

Utdrag af Riksregistraturet N:o 11.

Swar på Swen Månssons skrifvelse om Vtskrifningen
der i Stockholms Lhän, Af Örebro den 7 Martij 1611.

Carl &c.

Wår gunst. Wij hafAve Savöu Månsson förnummit af din schrifuelse, att du
hafuer der i Slotz-Lhänet Stockholm, hollit Vtskrifning, så lathe wij oss ded behage,

Och

XVII

Och efter wij merkie, att du hafuer stempedt Knechtehöfvedzmännerne tillhopa,
bådhe Frantz Andersson Måns Smålänning och Nils Larson med deeres gamble
Knechter tillhope, och wele deele dem de Ny Vtskrefne till, så befale wij, att du
lather oss sedhen få wisse längder der på, liijtt till oss, huru stark huar fänike
för sigh blifuer, både de gamble och nye; ded du förmäler vthj din schrifuelsse
att Frälsse Knechterne som af Adhelens Bönder Vtnempnes skulle, de kunne icke
högdt stijge der i Lhänet, ded är för den orsaken skuldh, som wij förmärkie, att
du icke hafuer rätt förståndit wår mening här om, du hafuer allenest uttnempedt
efter gårdethalet, och digh borde nempne efter Manthalet, dy der kan ware någre
gårder som kan boo twå elller tre på huar gårdh, och der till hafue twå eller tre
dränger, och der efter skulle du hafue nempedf den Tijende vt, och icke efter
gårdetalet, hafuer du thett icke giordt härtill, så giör ded ännu, Och wele wij
inthet anten Frelsse Knechterne eller Fräste Knechterne vnder de gamble Fänikorne,
Vthen wij wele särdeles höfuidzmän öfuer dem, som wij nu hafue förordnet
Olof Jonsson öfuer Präste Knechterne, och een skall med förste komme, som skall
hafue fulmachtt öfuer Frälses Knechterne, både i Vpland och Wässmannelandh;
ded du Förfråger digh, om dem som nu ähre vtnembede i Knechtetienster af de
smärste hemmanen skole hafue förde deeres hemman frij, ded hafuer du fuller af
besluthett, som här i Örebro skedde till att see, och dervidli skall thett blifue, att
de skole hafue deeres hemman frij; men de andre som du hafuer vtskrifuit, och
inge hemman hafue haftt, dem skall och deeles små hemman till, eller de''skole
bekomme deeres lhön, så de som andre wåre Knechter.

Datum ut superius.

Utdrag af Riksregistratwet N:o 12.

Till alle Ståthollerne i Swerige att tilldele hwar
gemen Knecht 1 dalers wiss Räntta. Af Stockh: den
5 Julius 1621.

Wij Gustaf Adolph &c. Göre wetterligitt huruledes wij af gunst och nåde
för wåre trogne Vndersåthers och gemene Landz Knechters wälstånd och förkofrings

XVIII

skull vthöfwer heele Rikedh hafwe låted göre en wiss anordning I så motto, att [alt]
effter som de vthi Landzortterne äre boendes och besittne. Alttså skall hwar
Ståttbollere och befalningzman wara förpliclitadli, denne wår giorde anordningh
dem till goda åthniutha och owägerligen bekomma låtha, så att hwar Landz Knecht
skall vthi någon särdeles gårdh wara inwijst till en dall:s af dedli som Åhrhgen
faller, och dernest skall han hafwe en Ottende dehls gårdh frij för alle owisse
pålagor, ehwadh nampn de hafwe kunne. Befahle fördenskull wår Ståtthollere

vthi ......medh sampt Fogdterne att de sigh effter denne wår anordningh

rätte och hand der vttöfwer holle, så att hwar niuter ded wij honom efterlåtedh
hafwe. Derutinnan wårt Cammerrådh ingen förändringh wår besijnnerlige befalningh
föruten göre skole. Actum ut supra.

Utdrag af Riksregistraiuret N:o 13.

Ordnungh på Rytters och Knechters löön ydi alle
landzender vdöffwer hele Rijkett. Giord i Stocholm
vdi Junij månadt Anno 1577.

Om Rytteres löönn

Rittmestere och befelett schole haffwe theris besoldninngh effter theris bestelningz
lydelse. Doch schole Rittmesterne här effter intedt befatte sigh med
någre sachörer hooss Rytterne, vtlienn wij wele haffwe oss them aldeles förbehåldne,
them wåre fougter på Avåre wegne och icke någen aff Rittmesterne eller
någen annen här effter skall vpbäre.

Om gemene Rytteres löningh är aff Oss så förordnett, att hwar Rytter som
är giord godh på munstringen scliall haffwe på ehnn hest om årett Tiyo Daler
och schall om samme löönn i så måtte beställes att the Ryttere som besittie
theres egne skatte gårder, eller haffwe Cronones hemen, them skall först bliffwe
afrecknedt vdi theris besoldning, alle the årlighe rente partzeler som vdaff samme
heman bör vttgöres, så långt the kunne förslå och tillreckie huilken affrechningh
schall sclie effter thenn wärderingh som her effter fölier. nemligen ehnn tunna
rogh, Maltt eller koran för ehnn daler, enn tynna haffra ehnn halff daler, ett *
smör 3 — enn fodringz hest 6 öre, ett dagZAvercke 4 öre. Sa schall och thenn

XIX

städzle som vdaff wåre och Cronones heman hwar siette åhr bör vttgöres bliffwe
vdi samme besoldningh affrecknett vdi hwad partzeler samme städzle fälle kan.
Och skall vdi samme affreckningh enn stedzle oxe eller fodernött bliffue recknedt
för 4 daler, thett år them hör vttgöres. Hwar så ähr att hemmånett renter mere
änn Rytterens lönn, som ther opå är hesittenn sigh belöper, Då schall Fougtenn
vpbäre aff honom thett öffrige och göre ther rede och rägenskap före. Menn
ther som renten aff hemanet vdi alle partzeler icke kann reckie till 10 Daler, Då
schole wåre fougter hwar vdi sitt fögderij leffwerere hwar Ryttere ther till så mykitt
vdaff årlige renten effter som för:tt är, Doch schall ther till intedt tages Deht
som till Hoffordningen är förordnedt.

The som inge , gårder sielffwe haffwe, eller och the som sittie opå frelses
hemen måge bekomme Cronones hemen, så långt the kunne tillreckie och lägenheett
kan tillseije, ther om stådthålleren och Ryttmesteren sampt med fougterne
så schole beställe, Doch schall ther med beschedeligm handles så att Cronones
bönder, som opå hemanen tillförenne äre besittne icke måtte olagligm och i otijd
aff Rytterne bliffwe affdriffne, vthenn ther som någre bönder således bliffwe affsette
ifrå hemanen, Dhå schole fougterne vdi thenn stad förschaffe them ödesshemen
igenn till att hyggie och besittie, ther opå the måtte niute någre årss frijheett
effter som samme hemen haffwer legedt öde till. Men the Ryttere som icke,
kunne bekomme Cronones hemen, icke heller wele flyttie vdaff frelses hemen som
the besittie, them schole wåre fougter, hwar vdi sinn befalningh leffwerere årligen
till 10 Dalers wärde aff årlige renten effter thenn werderingh som här tillförenne
berördt är, Doch hoffordningen her med oförkrencht effter som för:tt ståår.

Och schall hwar Rittme^stere, sampt med munsterschriffweren vnder fanen
hålle wisse och beschedelige kegenregister, emott fougterne, vpå sådene Rytteres
frijheett, sampt the partzeler, som them aff årlige rentenn bliffwer leffwererett,
huilka kegen-Register the årligen vdi wår Räckninge Cammer vdi tijd förschicke
schole. Och på thett Rytterne måtte theste bettre kunne haffwe theres hester
och wärior ferdige, och ware theste wällwilligere, så wele wij nådig:tt vnne them
frij för alle the gärder som till Riksens nödtorffter bliffwe opå lagde. Thesligrt
och för skjutzferder och gestning Menn tienden sampt med lagmans och häredzhöffdingz
rettigheter schole the såsom och andre wåre vndersåter rettwislig:n vttgöre.
The schole och ware Swerigis lagh vndergiffne och sökie till tinngh och
stempne, som andre wåre vndersåter. Och the som brottzlige finnes effter Swerigis
lagh bliffwe straffede, och icke haffwS sigh berope på the krigzartickler, vthen
allenest när som the bliffwe brukede på wåre och rickzsens reser emott fienden.

Utdrag af Riksregistraturet N:o 14.

Ordning huru såsom med Rytterijt her efter i
Swerige Holles skall. Actum Calmarne then 24 Octobris
1603.

Wij Carll etc. Göre wetterligit att efter wårt Swenske Rytterij är myckit af
sig kommit, fram för thet fordom dags hafuer warit, så att när någet optog skee
skall, då finner man huarken karer, hester, harnesk, bysser eller wärier som man
kan förlåthe sigh opå, uthan meste deels een hoop oöfwat och illa stofferet folk.
Och icke dess mindre så blifwer hele Riksens Rente och opbörd opå them ahnwend,
Så på thet att samme Rytterij må komme uthi någet bettre lagh och skick
igen, Och Sweriges Rijkes inkompst icke blifwe såledhes förgefwes förspillt opå
een hoop onyttigt folk, Derföre så hafue wij ther med een sådana förordning
* giordt, som her efter föllier: Först skall ingen fåne ware starkere än till ett

hundredhe tiugu hester. Huarföre utaf alle Fahner uthmunstres skole the som
odugse äre och icke hafue lust till att lathe sig bruke, eller wele sig så stoffere
som hoffmän ägner och bör. Såsom och the som för ålderdom skuld eller annen
Suagheet icke sielfue rijdhe kunne. Men mindre ähn så ähr, att the hafwe lenge
tient Cronan, och hafue Sönner, måger, eller andre godhe karer, som med Rytterij
wane äre, som för them ridhe kunne, och the allene blifwe beholdne som äre
Rettskaffens karer, och wette och hafue lust med Rytterij att omgå. Till thet
Andre, Så skall huar Hoffman som under fanan behollen blifwer hafue een godh
och lag gild hest, ett skåttfrijt harnesk, twå korte och twå longe bysser, Ett gott
Rappijr, god Sadhell och tygh. Till thet tridie, Så skall ingen hafue mere ähn
een häst, then han sielf skall sittie opå som lag förmäler. Deremoot så wele wij
efterlåthe huar Ryttere een gård om fyre pund Smör rente, eller och huar thet
är afradz hemen sex tunne Spänds Rente. Såsom och på thet att han skall kunne
holle sin hest åhr och dagh opå Stall, lathe gifwe honom Tolf lass höö, och sex
tunner hafre eller och fodherkorn på hesten. När som han drager på togh då
skall han bekomme ahntingen tije daler penninger och sex alner klädhe, så och
frij Prowiant, eller och fyre daler penninger om månedhen och sielf holle sigh
klädhe och Prowiant. Och wele wij bestå på huarie twå hester een tross klippare
der opå skall warda gifwit twå daler om månedhen, eller 5 daler Penninger och
sex alne klädhe om åhret, Doch skole the hafue een stark och fullwuxen dreng
som trossen föllier och hafwer een long bysse hoos sigh. Men är thet så att någen
fins som sielf icke hafwer lust att lathe sigh bruke och drage opå Togh emoot

XXI

fienden. Då må lian gifwe oss när någet optåg sker trettije daler Penninger, och
sittie sedhen hemme och niuthe sitt hemen frijt för alle uthlagor, Doch skall han
icke deste mindre holle sigh med hest, harnesk, Bysser och wärier, som för är
sagdt här hemme wedherredhe, om någet opå komme kunde. Och efter talet opå
Rytterne i Riket blifwer nu så myckit ringere, Derföre så skola Fougdterne för
den räntte som af Rytternes hemen uthgår, som inhmunstrede blifwe såwijdthoon
då räcker, och sedhen tage der till huad som feelar af theres opbörd, och therföre
köpe hester, harnisk, Bysser och werier Sadhel och tygh allt nytt och gått,
effter then ordning som wij uthi wår Räkninge Cammer ther om hafue göre lathit,’
Och sedhen förskaffe godhe karer som hesterne besittie, hwilke the skola bruke
så lenge the äre hemme för Fougdte karer, och inge andre karer hafue, och gifwe
them om åhret Fougdte karers löön, och skole the holle hesterne på Stall och till
theres opfodring tage Fougdte skeppen, och höö af Skatte hööt. Såsom och på
huarie sex hester holle een Stalldreng, efter karerne icke altijdh få sielfwe ware
tillstedhes. Samme karer, hester, harnesk, bysser och wärier skole de hafue till
nästkommende Nyåhrs tijdh tillreedz. Hwilken Fougdte som nu wår willie häruthinnan
med flijt efterkommer, och till bestempndan tijdh hafuer sine karer, hester,
harnesk och wener ferdige, then skall hafue wår gunst och nådhe till att förwente,
efter som huar och een bäst kan ware med alle deler försorgd till. Men the som
thet icke göre, då skola the såsom ohörsamme tienere utan alle nåder blifwe
straffedhe och satte ifrå sitt embete. Och på thet att bådhe hoffmennerne så
wäl som Fougdterne måge wår willie her om förnimme och wette sigh ther efter
att rette. Så hafue wij uthi fulmacht och betalning gifwit oss elskeligh Edle och
Welbördigh wår trotienere N: N: att han skall ware uthöfuer till att munstre Rytterne
i N: N:. Såsom och hafue inseende med Fougdternes karer hester wapn
och werier ther i landzenden. Så lagandes att wij finne när munstring holles
skall got1> folk, godhe hester, harnisk, bysser werier zadhel och sigh. Der huar i
sin stadh weet sigh efter rette. Dat: ut supra.

XXII

Utdrag af Riksregistraturet N:o 15.

Memorial för Feldtmarskalcken Herman Wrangell,
lmareffter han sigh i munstringerne retta skall. Actum
Stock, den 27 Ang. 1624.

1. Skall han nu straxtt begifue sigh härifrån neder åth Näricke, så lagandes
att han den 8 Septemb: der tillstädes ähr att munstra Södermannalandz
Närickes och Wermelandz Rytterne, huilcke när han dem munstrat, deres hester
och Tygh wäll öfuerseedt och beskådat hafuer, skole deles vthj Trenne Complette
Compagnie eller Phanor, huar phana om 125 hester starck, Och seden tilldele
den ene Ryttmestaren Jöran Jacobsson, den andre Larss Larsson och den Tridie
Otte Säck.

2. När han nu här om bestelltt hafuer skall han begifue sigh åth Vplandh
till de ortter som munsterplatserne bestelltte äre, Och der vthj lijke motto munstra
Vplandz och Wessmannelandz Ryttere, beflijtandes sig, att de Trij Compagnie
Peder Johansson, Isak Axellsson och Erlandh Uddesson sammaledes till så månge
hester som förbitt är, Complette och tillfyllest warda.

3. Dherifrån skall han taga sin reesa neder åth Westergöthlandh, och der
på samma sätt munstra Ryttarne och dele dem Ythi Trenne Compagnier huar vnder
sin Ryttmestare, effter som förb:tt är.

4. Sedhen ifrån Westergöthlandh skall han begifue sigh åth Smålandh,
och nahr han Rytterne der i Landzenden munstrat hafuer, skall han af de
Twenne Compagnier der nu äre göra dedh Tridie, och tildeela declh Ryttmestaren
Lorents Wagner, och seden de andre Ryttmesteren Peder Månsson och Carll
Jönsson huar sidt.

5. Dedhan skall han förfoge sigh åth Östergöthlandh, der och sammaledes
munstra de Östgöthische Rytterne, och Ythj lijke motto deele dem Vthi Trenne
Compagnier eller Phanor, En Nillss Assersson, den andre Rottkirck och den tridie
Jöns Hansson.

6. Skall han på alle Munsterplatser Vthj förbe:de Landzender sigh beflijtha,
att så wäll befäledh som gemene rnåge wäll stofferede wara rnedh hester och alt
tilbehör efter Ordningen.

7. Men effter af Rytternes tildeelningh idkelige och oändelige klagemåll inkomma;
Huarföre hafuer H. K. M:tt så besluthet och will att Feldtmarskalken
Ryttarne dedh förmäler, att H. K. M:tt will bestå befäledt sin tilldelningh efter
Ordningen. Men gemene Rytterne skole hafue huar een gårdh, der han kan boo

XXIII

Vppå; Och när honom den är tilldeelltt, skall han sigh dermedh nöija låthe och
inthet mehre hafue att kräfuie.

I)lie Ryttere i Vplandh, Wessmannelandh och Södermannelandh skole måge
Vtwällie sigh gårder huar till Tolft Tunnor Spannemåls rentta. Dhe i Östergöttlandh
till tije Tunnor Spandls räntta. Dhe i Näricke till Tu faat iern Rentta.
Dher som smör-Rentta faller, skole Rytterne måge Vttwällie gårder om fyra Lb
smör rentta, och eij högre; Ähr någon som ringare hafuer och vill den besittie
och beholle eller och framdeles taga, Dhå skall han sigh dermedh benöija låthe
och ingen widere tilldelingh hafue att förväntte, Men är någon som nu på detta
Dato besitter någon Gårdh af större Rentta, han må den beholla meden han
rijder, Men ingen skall här efter tillstädies högre gårdh att bekomma än nu
ähr sagdt.

Men efter Näricke ähr Vnder H. M:tt Drottningen skall han der allenest
medh munstringen och icke medh Rytternes tilldelingh sig befatta. Vthan H:s
M:tz Ytskickade derom laga och bestelle låthe.

Litt. B. i>'':o I.

K. Br.
16 ''«/, 85.
K. För.
16V„85

S 12.

K. För.
167, ,85.
§ 2.

Ibm. § 7.

§ 4.

Knekt.
Kontr.
165/n82.
§§ 2, 3.

K. Res.
163/,83.

K. Br.
16*7,85,

K. För.
1671,85.

§ 11.

K. Br.
167,88.

K. Br.
16''7,92.

Kn. Kontr.
167,,82.

§ t.

K. För.
167, ,85.

§ 3-K. Res.
16''*/,,93.

N:o 4. Första Lifgrenadier
Regementet.

Städja: förekommer icke.

Lega:

120 D:r kpmt = 40 D:r s:mt
= 13 3 T;r spml it 18 R:dv 67
öre, fördelade på 15 års tjenstetid
............. = 12: 15.

Årslön:

25 D:r kpmt, förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 37: 97.

Bostad:

= huslega å ll D:r s:mt=4|

D:r kpmt.........i ■ — 6: 83.

Behållen Torp afkastning
(= Hemkall)

2 T:r spml å 13: 67 .....— 27: 34.

1 \ Lass Hö a 32 Ltt = 9,6

Ctr å 2,2........... = 19: 39.

1 Tjog eller 20 kärfvar Halm
å 2 IM — 8 Ctr å 69 öre — 5: 52.

Lifmtmdermg:

Uptages i enlighet med motstående
beräkning till årligen
14 f D:r kpmt, motsvarande efter
spanmålsvärdet.....— 21: 83.

Släpklädning:

Enligt pris, som för Skaraborgs
Regemente är upgifvet, årligen
5 D:r kpmt..........— 7: 59.

Summa R:dr 138: 62.

A n m ä r k n i n g ar:

1 Daler s:mt........=.3 Daler kpmt.

1 T:na spml, ^ råg, £ korn = 3 Daler
s:mt = 9 Daler kpmt.

Medelmarkegång .1857—L866.

1 T:na spml, 1 råg, -1 korn = 13 R:dr 67 öre.

1 Ctr Hö.........= 2 '' 2 “

1 Ctr Halm ....... = “ 69 “

I stället för torpets byggnad och underhåll,
som ej kunnat beräknas, är soldatens
förmån af bostad uptagen lika med
den i Skaraborgs Regementes Knektekontrakt
utsatta huslega 1 4 Daler s:mt.

Lifmundering:

Kläde till rock 5$ s:mt.

Karpus (hatt),

Gehäng . . . . lf_“ 7$ = 224I):r kpmt.
Skinnbyxor . . . . .,. . .. - 6 “ “

Skinntröja ........ 6 “ “

Summa 34 $ “ “

3:del af ofvanstående . . = 11$ . “

Strumpor 2-} “ “

Skor..........'' . = 5| “ “

Summa 19$ “ 7

Afgår Knektens bidrag ... 5 “ “

Återstår årlig kostnad 14$D:rkpmt.

Obs. foder, lärft, arbetslön m. m, icke
beräknade.

Litf. B. N:o 2.

Kontr. o^h
Förordn.
17*A,25.

§ 3.

Ibm. § 4.

Ibm. § 6.

Kontr. och
Förordn.
17‘/„25.

§ 4.

Kongl. Rea.
17''7S27.

ibm.

N:o 8. Uplands Regemente.

Städja — 15. /

Lega — 100.

S:a 115 D:r kpmt.

— 38 £ I):r s:mt = 12^ T:r
spml å 12 R:dr 25,35 öre i Upsala
Län och 13 R:dr 19,85 öre

1 Stockholms Län, fördelade på

e 15 års tjenstetid.......= 10: 60.

Årslön:

30 D:r kpmt, förvandlade i spanmål
med ofvanstående värden = 41: 48.
Bostad:

~ se lista Lifgrenadier-Rege mentet

...........= 6: 22.

Behållen Torp afkastning —

Hemkall:

2 T:r spml å 12:25,35 i Upsala
Län och 13: 19,85 i Stockholms

Län ..............— 24: 89

2 Lass Hö:

i Upsala Län å 25 Lo —

10 Ctr å 1: 59......

i Stockholms Län å 24 Lfö

— 9,60 Ctr å 2: 49 ...

1 Tjog eller 20 kärfvar Halm
å 2 Lo — 8 Ctr å 51 öre i
Upsala Län och 78 öre i Stock -

holms Län..........=	4: 52.
Lifnmndering:
— såsom bidrag 5D:rkpmt =	6: 93.
Släpklädning:
5 D:r kpmt hvart 4:de år, gör
årligen............ —	1: 73.
Skor:
— årligen 1 par å 5 ^ D:r kpmt =	7: 61.

A n m ä r k n i n g a r:

I Upsala Län........ 957.

I Stockholmsl;....... 243.

Summa 1,200 Rotar.

Medelmarkegång 1857—1866.

/ Upsala Län:

1 T:a spml, \ Råg 2 Korn = 12: 25, 35.

1 Ctr Hö......,....= 1: 59.

1 Ctr Halm.........= 51.

I Stockholms Län:

1 T:a spml, | Råg, 5 Korn = 13: 19, 85.

1 Ctr Hö ,..........= 2: 49.

1 Ctr Halm..........= 78;

Kontr. 17-[\25 föreskrifver att SläpMädning
hvart år skalf lemnas.

Kontr. 17*1-25 föreskrifver att 2 par
Skor skola årligen lemnas.

= 17: 44.

Summa R:dr 121: 42.

Litt. B. IN’:o 3

Kn.-Kontr.
16''7,85 § 12.

K. För.
167,95 § 8.

Kn.-Kontr.
16''7,85 § 4.

K. För.
16''/,95 § 1.

Kn.-Kontr.
16''7,85 § 6.
K. För.
16''/,95
§§ 3, 4.

Kn.-Kontr.
16,,(,85 § 6.

K. För.
167,95 § 4.

Kn.-Kontr.
16“/,86
§§ 4, 5,
K. För.
167,95
§§ 1, 2.
K. Br.
167,88.
K. Br.
167,90.

N:o 9. Skaraborgs
Regemente.

Städja: förekommer icke.

Lega:

100 D:r kpmt = 33 j D:r s:mt
= lli T:r spml å 13 R:dr 99
öre fördelade på 15 års tjenstetid
.............= 10: 36.

Årslön:

20 D:r kpmt förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 31: 9.

''‘Ofimil-ttlJmbotf ■ o;/-

Anmärkningar.

Medelmarkegång 1857—1866.

1 T:a Spml, 5 Råg, \ Korn — 13 R:dr99 öre

1 Ctr Hö.........= 2 „ 46 „

1 Ctr Halm . ...... — „ 75 „

Bostad:

— buslega å I3 D:r s:mt 4]

D:r kpmt...........= 6: 99.

Behållen Tor pajkastning (=

Hemkall:)

li T:r spml å 13: 99 . . . . = 20: 98. - 4 skäppors åker = 1 Tid

2 Lass Hö å 20 Lfö — 8 Ctr
å 2: 46 ............= 19: 68.

1 Tjog — 20 Kärfvar Halm å

2 LtS — 40 L/J = 8 Ctr å

75 öre.............= 6: —

Strumpor af kläde,

1 par å............4

Skor, 1 par å,.........5f

Sm_9i

deraf | — 31 D:r kpmt . . = 5: 5.

SläpHädning:

5 D:r kpmt........ ■ . = 7: 77.

Summa 107: 92.

Litt. B. IV:o 4.

N:o 10. Södermanlands

Regemente. Anmärkning ay.

Städja: förekommer icke. Medelmarkegång 1857—1866.

Lena:

Regi J

16“/,,86. § l. 100 D.t kpmt — 33’ D:r sant 1 T:a Spml, 1 Råg, ^ Korn = 12 R:dr

=? 11,J T:e spml å 12R:dr, för- 1 Ctr Hö.........= 1 ,, 92 öre

delade på 15 års tjenstetid = 8: 89. 1 Ctr Halm.......= — „ 53 ,,

Ibm § 2. Årslön:

20 D:r kpmt, förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . — 26: 67.

Kn.-Kontr. Bostad:

165/,,82 § 7. . ,

= huslega D:r sant = 4i

D:r kpmt............. 6: —

Regi. Behållen Torp afkastning (— Hemkall):

1653/,,86 § 3.

2 f:r spml a 12 R:dr . ... = 24: —

2 Lass Hö å 25 Lit = 10 Ctr

å 1: 92 ............ = 19: 20.

1 Tjog eller 20 Kärfvar Halm
= 50 Ltt 10 Ctr å 53 öre — 5: 30.

Ibm § 4. Släp klädning:

i: v\ Oi- v* v\

årligen = 6 D:r kpmt . . . = 8: —

Ibm. Skor:

årligen 2 par å 5| D:r kpmt

= 11 D.t...........--- 14: 67.

Summa 112: 73.

- . . fmqd <1 j:: l Tjå tsi)

\y\iVuW4«jy\£

'''' : v ...... juupi *j:U (■

H >1
II >1

e. ‘öi

hiumu

Litt. B. N:o 5.

K. För.
16''’/,85 § 11

Ibm § 2.

Ibm §§ 1.4.5.

Ibm § 1.

Ibm § 2.

N:ö 11. Kronobergs
Regemente.

Städja eller
Lega:

120 I):r kpmt = 40 D:r s:mt
= 18jt T:r spml å 14 R:dr 30
öre fördelade på 15 års tjen -

stetid .............= 12: 71.

Årslön:

20 D:r kpmt förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 31: 78.

Bostad:

=■ huslega 1^ D:r s:mt = 4$

D:r kpmt...........= 7: 15.

Behållen Torp af kastning (—

Hemkall):

2 T:r Spml å 14: 30 . . . . = 28: 60.

2 Lass Hö å 20 LW = 8 Ctr

å 1: 78.............= 14: 24.

1 Tjog eller 20 Kärfvar Halm
å 2 jIM — 8 Ctr å 90 öre = 7: 20.

Släpklädning :

— 5 D:r kpmt........= 7: 94.

Summa 109: 62.

ÄSlfblbMoöb ,V.J (vffi

Å n m är kn inga r.
Medelmarkegång 1857—1866,

1 T:a Spml. 4 Råg, i Korn f= 14 R:dr 30 öre.

1 Ctr Hö . . :......= 1 „ 78 „

1 Ctr Halm.......— — ,, 90 „

lätt. B. N:o 6.

N:o 12. Jönköpings
Regemente.

!<»|I .

Anmärkningar.

Städja eller

K. För.

16,5/S85 §11 .Lega:

120 D:r kpmt = 40 D:r s:mt
= 13j T:r spml å 14 R:dr 74
öre fördelade på 15 års tjenstetid.
.............= 13: 10.

Medelmarkegång 1857—1866,

1 T:a Spml, ^ Råg, | Korn = .14 R:dr 74 öre.

1 Ctr Hö ........= 2 ,¥ 53 „

1 Ctr Halm....... = — „ 94 „

Ibm § 2. Årslön:

20 D:r kpmt, förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 32: 77.

Ibm §§1,4,5. Bostad:

— huslega å lj D:r s:mt = 4^

D:r kpmt...........— 7: 37.

Ibm § l. Behållen Torpafkastning (==
Hemkall):

2 T:r Spml å 14: 74 öre. . = 29: 48.
2 Lass Hö å 20 Ltt = 8 Ctr

å 2: 53 ............= 20: 24.

1 Tjog eller 20 Kärfvar Halm
Ibm § 2'' å 2 L® = 8 Ctr å 94 öre = 7: 52.

Släpklädning:

— 5 D:r kpmt........= 8: 19.

Summa 118: 67.

LitJ. B. IV:o 7.

N:o 13. Dal Regementet.

K. För. Städja = 6

17u/,28 § 4. Lega = 150

S:a 156 D:r kpmt — 22?

T:r spml å 11 R:dr 93 öre,
fördelade på 15 års tjenstetid.
..............= 17: 76.

Ibm § b. Årslön:

65 D:r kpmt, förvandlade i spml

med ofvanstående värde — 110: 79.

Ibm § 6. Lifmundering:

Årsbidrag = 12 D:r kpmt = 20: 45.

Ibm § 8. Knektens underhåll vid årligt
Förening af Regementsmöte, beräknadt till
år 1686. D:r kpmt........= U: 17.

Summa 163: 17.

Anmärkning ar.

På grund af Kongl. Brefvet den 16 November
1685 beräknas en tunna medelgod
spanmål till 7 Daler kpmt.

En tunna medelgod spanmål = 1 T:a
1 Råg, i Korn, ? Hafra.

Medelmarkegång 1857—1866.
lT:a,| Råg, £ Korn 1 Hafra = 11 R:dr 93 öre.

v), A

:±

ii) i

Litt. B. N o 8.

;/ rt

K. För.
16”/,87 §

lbm § 1.

Ibm § 3.

Ibm $ 2.

Ibm § 1.

Ibm § 3.

N:o 14. Helsinge Regemente.

a) i Gestrikland:

Lega:

= 100 D:r kpmt = 33] D:r
armt = 11] T:r spml å 12 R:dr

82 öre, ftmlelade på 15 års
tjenstetid 9: 50.

Årslön:

40 D:r kpmt förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . — 56: 98.

Hemkall:

2 T:r spml å 12: 82 .....= 25: 64.

2 Ltt Matpersedlar: 1 3]

tt Smör å 0: 58,41 . = 7: 79

13$ 8" Fläsk å 0: 33,47 = 4: 46

13] 8 Kött å 0:21,04 = 2: 81 15; 6.

Summa 107: 18.

.lolHMHiogyji lull .Jtf o:K
Anmärkning ar.

1 Gestrikland......... 300

„ Helsingland ...... 900

SäT 1,200 Rotar.

b) i Helsingland:

Lega:

= 100 D:r kpmt = 11$ T:r spml
å 13 R:dr 73 öre, fördelade på
15 år .............= 10: 17.

Årslön:

— 40 D:r kpmt.......= 61: 4.

Hemkall:

2 T:r spml a 13: 73 .....= 27: 46.

2 Lfb Matpersedlar: 20
8” Smör å 0: 53,37 . = 10: 67

20 tt Kött å 0: 21,64 — 4: 33 15; — Medelkostnad för hela

Summa 113: 67. Regementet.....112 R:dr 4,75 öre.

Litt. B. N:o 9.

Kn. Kontr.
16,0/,285.

§ 13.

K. För.
16''°/t285.
§ 7.

Kn. Kontr.
161 °/1285.
§ 3.

K. För.
16,0/n85.
§ 1.

K. För.
1610/1285.
§ 3.

K. För.
16"71285.
§ 3.

Kn. Kontr.
1610/la85.
§ 3.

K. För.
161 °/1286.
§§ 1, 2-K. Br.
1C*/j88.

N:o 15. Elfsborgs Regemente.

Städja: förekommer icke.

Lega:

= 100 D:r kpmt = 33^ D:r
s:mt = 11J T:r spml ål4R:dr
52 öre, fördelade på 15 års
tjenstetid...........= 10: 75.

Årslön:

20 D:r kpmt, förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 32: 27.

A n m ä r k n i n g a r :

Medelmarkegång 1857—1866.

1 T:a spml, l Råg, | Korn = 14 R:dr 52 öre

1 Ctr Hö........ =2 “ 70 “

1 Ctr Halm....... =1 “ 20 “

Bostad:

huslega å 1^ D:r s:mt = 4^

D:r kpmt............= 7: 26.

Behållen Torp afkastning
(= Hemkall.)

2 T:r spml 14: 52 ......= 29: 4.

2 stackar Ho = 8 Ctr å 2: 70 = 21: 60.
1 Tjog eller 20 Kärfvar Halm
= 8 C:tr å 1: 20 ......= 9: 60.

Strumpor af kläde:

1 par........å 4

Skor: 1 par........å h\

Sm, 9 5

deraf 3...... = 3j

D:r kpmt...... = 5: 11.

Släpklädning:

= 5 D:r kpmt........= 8: 8.

Summa 123: 71.

Lill. B. IV:o 10.

1V:0 16. Westgöta Dals

Regemente. A n m ä r k n i n gar:

För 900 nummer lika med Elfsborgs
Regemente.....å 123: 71.

“ 300 nummer lika med Ska raborgs

Regemente . . . å 107: 92. Medelkostnad för

hela Regementet = 119 R:dr 76,25 öre.

Litt. B. IV:o 11.

N:o 17. Bohus Läns Regemente.

enligt Knektekontrakt för Norra Batal- A n m är k ning ar:

jonen af den 20 September 1783.

Medelmarkegång 1857—1866.

Städja eller
Lega:

beror på aftal. Utföres efter
de för Elfsborgs reg:te beräknade
grunder ........= 10:

Årslön:

= 4 R:dr Specie, motsvara efter
1783 års markegång l29sT:a = 19:

Bostad:

efter samma grund, som vid
nyssnämnda Reg:te är följd = 7:

Behållen Torp afkastning =

Hemkall:

2 T:r spml ä 14: 36 . . . . = 28:

2 Stackar Hö = 10 Ctr å 2:66 = 26:
1 Tjog Halm = 8 Ctr å 2: 7 = 16:

1 T:a spml, i Råg, ^ Korn . . = 14: 36.

1 Ctr Hö.............= 2: 66.

1 Ctr Halm ...........= 2: 7.

63. För den Södra Bataljonen gäller Knektekontraktet
af den 18 September 1862.
Enligt detsamma bör Rotehållaren ovilkorligen
hålla soldaten med bränsle. I
98. öfrigt äro bägge kontrakten hufvudsakligen
lika.

18.

72.

60.

56.

Släpkläd,ning och kängor:
utgå hvart 3:dje år och beräknas
i förhållande till 1783 års
markegång å båtsmanspersedlarne.
Årligen........= 6: 95.

Summa = 116: 62.

Enligt 14:de punkten böra Rotehållarne
gifva Soldaten Möteskost. Om denna beräknas
lika med Passevolans- och Mötesafgiften,
10 R:dr 50 öre, upgår kostnaden
för hel rote

till 127 R:dr 12 öre.

Se Anmärkningen.

Litt. B. i\:o 12.

N:o 18. Westmanlands

Regemente. Anmärkningar.

a) i Westmanlands Län, I Westmanlands Län . . = 940 Rotar,

enligt allmänt kontrakt den 5 December ” Örebro „ . . — 55 „

1682 och fem reglementen för olika delar af »Kopparbergs „ . . = 205 „

Länet, gifna d. 20 Nov. 1685 — 877 Botar. S:a 1,200 Rotar.

Städja: förekommer icke
Lega:

100 D:r kpmt = 335 D:r s:mt
= 11* T:r spml å 13 R:dr 4 öre,
fördelade på 15 års tjenstetid = 9: 66.

Årslön:

35 D:r kpmt, förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 50: 71.

Bostad:

= huslega 1^ D:r s:mt = 4jD:r
kpmt..............— 6: 52.

Behållen Torp afkastning =
(Hemkall):

2 T:r spml å 13: 4......= 26: 8.

2Lass Hö å 25 Ltb — 10 Ctr

ål: 84.........= 18: 40.

1 Tjog Halm = 8 Ctr å 47 öre = 3: 76.

Skinnbyxor — 6 D:r kpmt; deraf

årligen i — U D:r.....= 2: 17.

Summa 117: 30.
enligt reglemente den 20 November 1685
för Skinnskattebergs Tingslag eller Skinnskattebergs,
Gunilbo och Heds socknar.
..............= 26 Rotar.

Lega: 100 D:r = 15 år .... = 9: 66.

Transport 9: 66.

Medelmarkegång 1857—1866.

Westmanlands Län.

1 T:a Spml 2 Råg, 2 Korn = 13 R:dr 4 öre.

1 Ctr Hö ........= 1 „ 84 „

1 Ctr Halm.......= — ,, 47 „

1 Ctr Tackjern.....= 2 „ 77 „

Örebro Län.

1 T:a Spml, ^ Råg, 5 Korn = 13 R:dr95 öre.

1 Ctr Hö.........= 2 „ 8 „

1 Ctr Halm........= — „ 70 „

Transport 9: 66.

Årslön: 120 D:r.......... 173: 88.

Lifmundering:

— 9 D:r kpmt årligen 13: 4.

Summa 196: 58.

enligt reglemente den 20 November 1685
för Norbergs Tingslag eller Norbergs och
Wåla socknar med Fernebo ochWestanforss
fjerdingar.......= 57 Botar.

Transport
Behållen Torp afbastning —
(Hemkall):

2 T:r Spml å 13: 95 . . . . =
2 Lass Hö å 24 LTt =9,6 Ctr

å 2: 8.............=

1 Tjog Halm = 8 Ctr å 70 öre =

Lifmundering:

= bidrag dertill 5 D:r kpmt =

56:

27: 90.

19: 97.
5: 60.

7: 75

Lega:

— 100 D:r på 15 år .... = 9: 66.

Årslön:

= 12 Sk7t Tackjern = 54,912 Ctr

Skinnbyxor: .
Skor: ....

= 6
= £>5

= 1U D:r
= 3§ D:r =

å 2: 77

Lifmundering:

= 9 D:r kpmt årligen . . .

152: 11.

13: 4.

5: 92.

Summa 174: 81.

b) i Örebro Län,

enligt reglemente den 5 Augusti 1686 för
Fellingsbro Härad, eller Fellingsbro, Näs -

Släpklädning:

— 4 D:r kpmt........= 6: 20.

Summa 129: 41.

c) i Kopparbergs Län.

Lika med Dal-Regementet.

205 Botar...........å 163: 17.

by och Ervalla socknar . . = 55 Botar, mentet.

Medelkostnad för hela Bege -

= 129: 18,21.

Lega:

100 D:r kpmt = 11$ T:r spml
å 13 R:dr 95 öre, fördelade på
15 års tjenstetid.......= 10: 34.

Årslön:

25 D:r kpmt, förvandlade i spml
efter ofvanstående värde . — 38: 76.

Bostad:

— huslega = 4^ D:r kpmt = 6: 97.

Transport 56: 7,

Litt. B. i\:o 13.

K. För.
163,/,96.
§ 8.

N:o 19. Norrbottens Fältjägare-Corps.

Städja: förekommer icke.

Lega:

100 D:r kpmt = 33 i D:r sant
— 115 T:r korn å 16 R:dr 69
öre fördelade på 15 års tjenstetid
............. 12: 36

Anmärkningar:

Medelmarkegång 1857—1866.

1 T:a Korn......= 16 R:dr 69 öre.

1 Ctr Hö, | hårdvall,

5 starr........= 1 “ 74 «

Ibm. § 10. Årslön:

25 D:r kpmt förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 46: 36.

Ibm. § 13. Bostad:

= huslega 3 D:r kpmt . . . = 5: 56.

Ibm. § 13. Behållen Torp af kastning:

= 12 Daler kpmt......= 22: 25.

Släpklädning:

— 5 D:r kpmt deraf i =

2v D:r.............= 4. 64.

Summa = 91: 17.

Litt. B. N:o 14.

K. För.
163,/396.
§ 8.

X:o XIX. Westerbottens Fältjägare-Corps.

Städja: förekommer icke
Lega:

100 D:r kpmt = 33-J D:r s:mt
= 115 T:r Korn å 17 R:dr 26
öre, fördelade på 15 års tjenstetid
.............= 12: 78.

A n m ä r k n in g a r:
Medelmarkegång 1857—1866.

1 T:a Korn......= 17 R:dr 26 öre.

1 Ctr Hö .......= l “ so “

Ibm. § 10. Årslön:

25 D:r kpmt, förvandlade i spml
med ofvanstående värde . . = 47: 94.

Ibm. § 13. Bostad:

— huslega 3 D:r kpmt . . . = 5: 75.

Ibm. § 13. Behållen T orp afkastning:

— 12 Daler kpmt......= 23: 1.

Släpklädning:

= 5 D:r kpmt, deraf \ —

D:r ............= 4: 79

Summa = 94: 27.

Litt. B. N:o 15.

5T:o 20. Kalmar Regemente

i Kalmar Län.

Städja: eller

K. För.	Lega:
16!i7286. § 11.	120 D:r kpmt = 40 D:r	s:mt
= 13 J T:a spml å 13 R:	dr 92
	öre, fördelade på 15 års	tjen-
	stetid...........	=
Ibm. § 2.	o Årslön:
	20 D:r kpmt, förvandlade i	spml
	med ofvanstående värde	=

A n m är k n in g a r:

i Kalmar Län........347

i Kronobergs “ 352

i Jönköpings “ 401

S:a 1,100 Rotar.

Medelmarkegång 1857—1866.

1 T:a £ Råg, l Korn = 13 R:dr 92 öre.
1 Ctr Hö 2 “ 3 “

30: 93. i Ctr Halm......= — “ 69 “

Ibm. Hostad:

1, R 5. _ pligga ji j);r s:mt = 42

D:r kpmt...........— 6: 96.

Ibm. § 1. j}ehåiien Torp utkastning
(= Hemkall).

2 T:r spml å 13: 92 . . . . = 27: 85.
2 Lass'' Hö å 20 IM = 8 Ctr

å 2:“°3............= 16: 24.

S»

1 Tjog eller 20 Kärfvar Halm
å 2 Lu = 8 Ctr å 69 öre = 5: 52.
Ibm. § 2. Släpklädning:

— 5 D:r kpmt........~ 7: 73.

Summa 105: 54.

i Kronobergs Län:

Lika med Kronobergs Reg:te. . 109: 62.

i Jönköpings Län: Medelkostnad för hela

Lika med Jönköpings Reg:te . . 118: 67. Regementet . . . = 111 R:dr 63,20 öre.

Lift. B. i\:o 16.

Kn. Kontr.
165/b86 § 1

Ibm § 6.

Ibm § 8.

Ibm § 8.
K. Br.
1613/j,89.

K. Br.

1729/552.

Kn. Kontr.
165/s86 § 6.

K. Br.
16''3/s89.

N:o 21. Nerikes Regemente.

Städja: förekommer icke.

Låga:

— 100 D:r kpmt = 33j D:r s:mt
= 11J T:r spml å 13 R:dr 95
öre, fördelade på 15 års tjenstetid.
.............= 10: 34.

Årslön:

25 D:r kpmt, förvandlade i spml

af ofvanstående värde . . . = 38: 76.
Bostad:

— huslega 1| D:r s:mt = 41

D:r kpmt...........= .6: 97.

Anmärkningar.

I Nerike.............474

„ Wermland...........292

S:a 766 Rotar.

Medelmarkegång 1857—1866.

1 T:a Spml, ^ Råg, § Korn = 13 R:dr 95 öre

1 Ctr Hö . . . ,.....= 2 „ 8 „

1 Ctr Halm........= — „ 70 „

Behållen Torp afkastning —
(Hemkall):

2 T:r Spml å 13: 95 . . . . = 27: 90.
2 Lass Hö å 24 Ltti — 9,6 Ctr

å 2: 8.............= 19: 97.

2 Tjog eller 20 Kärfvar Halm
å H Lå = 12 Ctr å 70 öre = 8: 40.

Lifmundering:

= såsom bidrag 5 D:rkpmt= 7: 75.

Skinnbyxor ... 6

Skor.......5 j

S:a llj D:r

deraf j:del = 3g D:r kpmt = 5: 92.

Släp klädning: ''

= 4 D:r kpmt........= 6: 20.

Hvarje Bote i Nerike . . . S:a 132: 21. Medelkostnad för hela
, d:o d:o i Wermland . 78: 86. Regementet.....111 R:dr 87,29 öre.

Litt. B. N:o 17.

Kn.-Kontr.
16''8/„88.

§ 6.

Ibm § 3.

Ibm. § 4.

Ibm § 5.

N:o 22. Wermlands
Regemente.

Städja = 12.

Lega = 100.

S:a 112 D:r kpmt. = 16
T:r spml å 12 R:dr 82 öre, fördelade
på 15 års tjenstetid = 13: 6/.

A n m är k nin g ar.

Likasom för Dal-Regementet beräknas
en tunna medelgod spanmål till 7 Daler
kpmt.

En Tunna medelgod spml = 1 T:a, ^
Råg, | Hafra.

Bostad:

- huslega = D:r kpmt = 8: 24.

Hemkall:

^ T:a Råg......= 8: 57

1 „ Bjugg (Korn) = 7: 12

2 T:r Hafra.....— 17; — 32: 69.

1 IM Torrt Kött . ." = 6: 42

l „ Fläsk.....= 4: 12

1 „ Smör.....= 5: 78 16: 32.

Medelmarkegång 1857—1866.

1 Tunna Råg . ... — 17 R:dr 13,6 öre.

1 „ Korn . . . . = 14 „ 23,8 ,,

1 ,, Hafra ....== 8 „ 50,5 ,,

Släpklädning:.....= 5

Ullstrumpor:.....= 2|

Skor..........~ 5?

S:a 13 D:r

deraf l = 4| D:r kpmt . . — 7: 94.

Summa 78: 86.

Litt. B. IX:o 18.

N:o 23. Jemtlands Fältjägare-Corps.

enligt Knektekontraktet den 8 Oktober
1851. 1

Städja eller

Anmärkning ar.
Medelmarkegång 1857—1866.

T:a Korn......= 15 R:dr 43 öre.

Ctr Hö .......= 2 „ 18 „

§ 7. Lega:

beror på öfverenskommelse. Uptages
enligt 1866 års markegångstaxa
...........= 3: —

§ g_ Årslön:.............= 6: —

§ ll. Bostad:

Utföres efter samma grunder,
som för Norr- och Westerbottens
Fältjägare-Corpser . . = 5: 14.

§ 11. Torp af kastning:

2 T:r Korn å 15 R:dr 43 öre = 30: 86.

44 JM Hårdvallshö = 8,8 Ctr

å 2: 18............= 19: 18. Enligt kontraktets 15:de § bör i kost ,

„ naden för hel rote äfven upptagas passe §

ii. Servis: 1866 års markegång - 5: - och möte8afgift> beräknad till 10

Beklädnadsbidrag: 1866 års riks- R:dr 50 öre, hvarföre hela kostnaden up markegång.

...... ■ • • - 6: 12. går till........, . , 85 R:dr 80 öre.

Summa 75: 30.

Se anmärkningen.

Lätt. B. l\:o 19.

N:o 24. Norra Skånska Infanteri-Regementet.

enligt knektekontrakt den 21 Oktober 1817.

i Christianstads Län...... 522 Rotar.

i Malmöhus “ ..... 462 “

S:a 984 Rotar.

Beräknad enligt 1866 års
Markegångstaxa, utgör kostnaden
för hel rote

i Christianstads Län . . . . = 93: 92.
i Malmöhus “ . ... = io5: 49.

Medelkostnaden för hela
Regementet enligt nämnda
beräkning är således . . = 99: 35,22.

På grund af kontrakten höra
tilläggas:

.Passevolans- eller mötes afgift.

...........= 10: 50.

Beklädnadsbidrag enl. 1866

års Riksmarkegång . . . . = 6: 12.

Summa 115: 97,22.

lätt. B. i\T:o 20.

N:o 25. Södra Skånska Infanteri-Regementet.

enligt kontrakt den 21 Oktober 1817.
i Malmöhus Län . . . . = 796 Rotar,
i Clvristianstads “ . . . . = 206 “

S:a 1,002 Rotar.

Beräknad enligt 1866 års
Markegångstaxa, utgör kostnaden
för hel rote

i Malmöhus Län.....= 105: 49.

i Christianstads “ .....= 93: 92.

Medelkostnaden för hela Regementet
enligt nämnda beräkning
är således . . . . = 103: 11,18.

På grund af kontrakten böra
tilläggas:

Passevolans- eller Mötesaf gift

.............= 10: 50.

Beklädnadsbidrag enligt 1866

års Riksmarkegång . . . . = 6: 12.

Summa 119: 73,13.

Till Litt. B. l\:o 1—20.

Sammandrag.

	Årlig kost-nad för hel Rote.
	R:dr	öre
Första Lifgrenadier-regementet..................................................................	138	62
Uplands .........................................................................................................	121	42
Skaraborgs ...................................................................................................	107	92
Södermanlands .............................................................................................	112	78
Kronobergs ...................................................................................................	109	62
Jönköpings ...................................................................................................	118	67
Dal ...............................................................................................................	163	17
Helsinge.........................................................................................................	112	4
Elfsborgs ......................................................................................................	123	71
Westgöta Dals .............................................................................................	119	76
Bobus Läns...................................................................................................	127	12
Westmanlands .............................................................................................	129	18
Norrbottens Fältjägare-korps.....................................................................	91	17
Westerbottens d:o .....................................................................	94	27
Kalmar Regemente.......................................................................................	111	63
Nerikes ........................................................................................................	111	87
Wermlands ....................................................................................................	78	86
Jemtlands Fältjägare-korps ........................................................................	85	80
Norra Skånska Infanteri-regementet.........................................................	115	97
Södra Skånska Infanteri-regementet.........................................................	119	73

Till Litt. B. N:is 1—20.

Underrättelser om grunderna för de af Undertecknade verkställda
beräkningar öfver rotehållarnes årliga kostnad enligt
knektekontr akten.

l:o. De prestationer, hvilka rotehållarne enligt kontrakten böra till soldaterne
utgöra, hafva, der de i kontrakten finnas utsatta i penningai, blifvit beiäknade
i förhållande till myntvärdet vid indelningstiden, sålunda, att nämnda prestationer
efter den tidens pris förvandlats i spanmål, samt dennas nuvarande värde
derefter uptagits såsom det värde, till hvilket prestationerna borde skattas. Sådant
liar skett i öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid 1818 års riksdag vidtagna
beslut och de i Kongl. Förordningen den 30 December 1819 gjorda bestämmelser
angående beräkning af bidrag till indelta arméens beklädnad.

2:o. Enär knektekontrakt för samtliga gamla rotehållsregementen funnos
ingångna år 1690, om än förnyelser deraf, såsom för Uplands och Dalregementena,
sedermera skedde, har perioden 1680-—1690 ansetts vara den tid, som vid ifrågavarande
beräkningar borde tagas i betraktande; och har alltså, med de undantag,
hvilka nedanför omförmälas, spanmålen, hälften råg och hälften korn, beräknats till
ett värde af 3 daler silfvermynt, motsvarande 9 daler kopparmynt, för tunnan, (_,ahm j 2Q0
hvilket värde Kongl. bref, resolutioner, reglementen och förordningar af den 15 331, 340,519
Februari 1682, den 3 Januari 1683, den 5 Januari 1684, den 7 April 1685, den 20 607. II 523
November samma år och den 28 Juli 1691 m. fl. visa hafva under indelningsperioden
varit ett allmänt kalkulationspris. Antagandet af detta pris öfverens stämmer
med hvad öfversten Th. Wijkander i sin af trycket utgifna “Öfversigt af Svenska
krigsförfattningen“ (sid. 209 m. fl.) anfört; men dessutom hafva för den vidare bevisning,
som deraf kan hemtas, utur de tyvärr mycket defekta kronoräkenskaperna
för ifrågavarande period hopsamlats bifogade prisupgifter från ett större antal af
rikets län, hvilka upgifter utmärka att 3 daler s:mt, såsom medelvärde, åtminstone
icke är för lågt beräknadt. Att man den tiden icke hade så beskaffade markegångssättningar,
som numera ega rum, torde få antagas såsom bekant.

Vid beräkningen af det nuvarande spanmålsvärdet, har, enligt Komiterades
beslut, medelmarkegången för åren 1857—1866 blifvit följd.

Från förenämnda allmänna beräkningsgrunder hafva, med hänsigt till särskilta
ortförhållanden, undantag skett för:

a) Dalregementet. Spanmålen, hvaruti de enligt kontraktet bestämda utgifter
förvandlats, har antagits bestå af ''/» råg, ''U korn och Va hafra; och då Landsböckerna
visa, att kronotionden i Dalarne utgjorde år 1690: råg 1,772 tunnor, korn
1,241 tunnor, blandsäd 804 tunnor, hafra 1,326 tunnor och ärter 150 tunnor; och

år 1691: råg 2,586 tunnor, korn 1,234 tunnor, blandsäd 679 tunnor, hafra 1,458
tunnor och ärter 124 tunnor, kan häraf slutas, att de bättre och dyrbarare spanmålsslagen
ingått i ortens sädesproduktion i större förhållande än vid nu gjorda
beräkning blifvit antaget. Men då spanmål, bestående till hälften af hafra, icke
kunnat upföras till samma värde,- som spanmål af hälften råg och hälften korn, har,
i öfverensstämmelse med föreskrifterna i Kongl. Brefvet den 16 November 1685,
Gahm I. 605.hvilket angår spanmålspriset i Dalarne, värdet beräknats såsom för medelslag till
7 daler kpmt, eller 2''/s daler s:mt tunnan. Det värde för nuvarande tid, hvarefter
förvandlingen skett, är icke heller högre än 11 B:dr 93 öre tunnan.

b) Norr- och Vesierbottens Fältjägare-korp ser. Spanmåien har ansetts utgöra
endast korn, hvarigenom roteringskostnaden blifvit lägre, än om, såsom i andra
orter, både råg och korn beräknats.

c) Wermlands regemente. Vid kalkylen för detta regemente har spanmåien
antagits utgöra ''/, råg och ''/, hafra, hvaraf värdet under indelningstiden, likasom i
Dalarne, beräknats till / daler kjtmt, eller 2 Va daler s:mt; belöpande medelmarkegången
derå för 1857—1866 till 12 Ii:dr 82 öre för tunnan.

3:o. Städja, der den förekommer, och årslön äro uptagna till de kontanta
belopp, som i kontrakten äro fastställda.

4:o. Lega. I kontrakten utsättes maximum af det belopp, hvartill legan
skulle få upgå; men så väl kontrakten som Kongl. Brefvet den 16 Januari 1685
m. fl. författningar från samma tid visa, att den brukade stiga till vida högre belopp
än kontrakten innehålla; och enär roten hade ovilkorlig skyldighet att skaffa
soldat, samt endast i det fall att lösdrifvare eller annan enligt då gällande föreskrifter
till krigstjenst förfallen så kallad ‘‘sjelfskrifven11 knekt kunde “hittas11 och
insättas för roten, var denna befriad från legans utgifvande. I betraktande af allt
detta har legan uptagits till det i kontrakten utsatta belopp.

5:o. Soldatens tjenstetid är, efter Komiterades beslut, räknad till 15 år, hvilken
torde befinnas vara den längsta, som med hänsigt till de krigsoroligheter,
hvilka följde straxt efter kontraktens upgörande, skäligen kan anses hafva egt rum.

6:o. Bostad. Enligt de flesta kontrakt har bostad utgjort en förmån, hvarmed
rotehållaren skulle förse soldaten. Men då beräkning af kostnaden vid indelningstiden
för byggnad och underhåll af bostadshus numera omöjligen låter sig
göra, har förmånen af bostad, der annorlunda icke stadgats, blifvit uptagen i likhet
med den i kontraktet för Skaraborgs län alternativt stadgade huslega. Denna
upgår icke till mera än värdet af en half tunna spanmål, hvarföre den uppenbarligen
är mycket låg.

7:o. Torp afkastning. För det fall, att torpjord af åker och äng icke kunde
af rotehållaren lemnas, har i de flesta kontrakt något visst hemkall af spanmål,
hö, halm, m. m. blifvit soldaten tillförsäkradt såsom motsvarande ersättning. Det
har derföre ansetts rigtigt, att såsom beräkningsgrund för torpafkastningen antaga
sådant hemkall. För hö, halm samt andra persedlar, som i en del orter jemte

spanmål ingå i hemkallet, hafva 10 års medelpris för 1857—1866 blifvit uträknade,
der sådana icke finnas i markegångstaxorna under medelmarkegången uptagna. I
afseende på Norr- och Vesterbottens Fältjägare-korpser har en särskilt, af gällande
kontrakt föranledd beräkningsgrund blifvit följd.

8:o. Beklädnad är till sina olika slag beräknad efter bestämmelserna i hvarje
kontrakt.

9:o. Möteskost är upptagen för Dalregementet till det minsta belopp, som,
ibland flera upgifna, förekommer. (Se Forsberg 7:de Art. sidan 19).

10.o. Från beräkning äro uteslutna förmånerna af kåltäppa, gärdsel, vedbyand
och mulbete, af hvilka den första till dess värde vid indelningstiden svårligen
kunnat upskattas, och af de tre öfriga, gärdsel och vedbrand ansetts beroende af
tillgången, samt mulbetet inbegripet under den beräknade torpafkastningen.

11:®- De författningar, till hvilka hänvisning skett, äro antingen gällande
kontrakt, eller sådana, af hvilka de vid indelningstiden gängse värden kunnat inhemtas.

Beinhold Charpentier.

J. A. Himmelman.

Till Litt. B. N:ris 1—20.

Upgift

om gångbara pris å spanmål åren 1680—1692, hemtacl utur kronoräkenskaperna.

				Pris.	Ort.		Räkenskap m. m.
År		Spanmal.	Silfvermynt.
				Daler.	öre.''	pgr.
1680	1	Tunna	Råg	3	—	—	Kalmar	Län	Landsb. 598.
))	1	d:o	Korn	3	—■	—	d:o	d:o	d:o
1681	1	d:o	Spanmål	2	21	8	Uplands	d:o	Landsb. 1315.
»	1	d:o	d:o	2	8	—	Jönköpings	d:o	1683 Verifb. 3487.
1682	1	d:o	d:o	2	8	—	d:o	d:o	d:o
	d:o	d:o	1	12		Skåne		(1684 Malmö barnhus-
»	1	--		1 räkn. 253.
1683	1	d:o	d:o	2	8	—	Jönköpings	d:o	Verifb. 3487.
))	1	d:o	d:o	2	4	—	Skåne		f 1684 Malmö barnhus-räkn. 253.
»	1	d:o	d:o	3	—	---	Elfsborgs	d:o	Landsb. 286, 527, 618.
»	1	d:o	d:o	2	21	8	Örebro	d:o	Landsb. 1028, 6029.
1684	1	d:o	d:o	3	8	—	Jönköpings	d:o	Landsb. 1014.
1685	1	d:o	d:o	3	16	—	d:o	d:o	Verifb. 1858.
»	1	d:o	d:o	4	—	—	Westmanlands	d:o	Landsb. 653.
1686	1	d:o	d:o	2	8	—	Kronobergs	d:o	Landsb. 353.
»	1	d:o	d:o	1	10	16	Skåne		Kam. Coll.prot. 1686.
1687	1	d:o	d:o	2	18	—	Kronobergs	d:o	Landsb. 353.
1688	1	d:o	Råg	3	24	—	Elfsborgs	d:o	Verifb. 46.
»	1	d:o	Korn	3	14	—	d:o	d:o	d:o
»	1	d:o	Spanmål	3	14	—	d:o	d:o	d:o 728.
W	1	d:o	d:o	3	—	—	Skaraborgs	d:o	Landsb. 888.
))	1	d:o	d:o	3	21	8	Örebro	d:o	Landsb. 740.
))	1	d:o	d:o	3	—	—	Gestrikland		jLandsb. 139,245,307.
»	1	d:o	d:o	3	21	8	Helsingland
»	1	d:o	d:o	3	—	—	W esterbottens	d:o	Landsb. 168.
1689	1	d:o	d:o	3	—	—	Södermanlands	d:o	d:o 1043, 1063,1189.
»	1	d:o	d:o	3	—	—	Örebro	d:o	Landsb. 1963.
11690	1	d:o	d:o	3	—	—	Kopparbergs	d:o	Landsb. 308, 404.
))	1	d:o	Hafra	1	8	—	d:o	d:o	Landsb. 560.
»	1	d:o	Råg	2	26	6	Örebro	d:o	Landsb. 715.
))	1	d:o	Korn	3	—	—	d:o	d:o	d:o
1691	1	d:o	Hvete	2	21	8	Östergötlands	d:o	Landsb. 990, 1225.
))	1	d:o	Råg	1	21	8	d:o	d:o	Landsb. 788, 1675.
»	1	d:o	d:o	1	10	16	d:o	d:o	Landsb. 1225.
))	1	d:o	Korn	2	—	—	d:o	d:o	d:o 990, 1225, 1675.
»	1	d:o	8 p an ill al	3	—	—	d:o	d:o	Landsb. 611.
»	1	d:o	d:o	2	—	—	d:o	d:o	Landsb. 1445.
1692	1	d:o	d:o	3	—	—	Uplands	d:o	f Special för Frösåker (m. fl. Härad.
»	1	d:o	Råg!	3	—	—	Gotlands	d:o	Verifb. 48.
»	1	d:o	Korn	3	—	—	d:o	d:o	d:o

Litt. A. JV? 1.

Jemnförande Tabell öfver den i Knekte-kontrakten bestämda

Städja, Lega och Årslön.

Regementets

Kontrakt, Reglementen, Förordningar, m. m.

Städja

Lega

N a m n.

Äldre.

Nu gällande.

högst.

- ■ ■ . - ,

Dal. Kpmt.

4 Första LifgrenadierRegementet.

Uplands

Regemente.

1682 Dec. 5. Faststäldt kontrakt, gilladt
af Ständerna genom Riksdagsbeslutet
1683.

1682 Dec. 5. Faststäldt kontrakt, gillad t
af Ständerna genom Riksdagsbeslutet
1683. Cirkulärbref den 8 Aug. 1683.

1685 Nov. 7. Kontrakt och
Förordning.

1725 Nov. 4. Kontrakt och
Förordning.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

Skaraborgs

Regemente.

Södermanlands

Regemente.

Kronobergs

Regemente.

1685 Mars 16. Kontrakt. 1686 Jan. 6.
Kontrakt och Förordning.

1695 Febr. 1. Kongl. Maj:ts
Stadfästelse och Förordning.

1682 Dec. 5. Faststäldt Kontrakt, gilla dt

af Ständerna genom Riksdagsbeslutet i''18*’ JNov‘ 2

Kegiemente.

b 1686 Nov. 23. Kontrakt och

1684 Aug. 15. Kontrakt.

Jönköpings

Regemente.

Dal Regementet.

Helsinge

Regemente.

Elfsborgs

Regemente.

Westgöta-Dals

Regemente.

Bohus-Läns

Regemente.

Westman lands
Regemente.

1684 Aug. 15. Kontrakt.

1621 Febr. 22. Kongl. Bref. 1682 Okt,
21 Kongl. Resolution. 1686 Förening.

1685 Maj 13. Kontrakt och
Förordning.

1728 Jan. 12. Förordning och
Reglemente.

15.

120.

100

100.

120.

150.

1682 Sep t, 9. Faststäldt Kontrakt. i 1687 Jan. 17. Förordning

1685 Dec. 10. Faststäldt Kontrakt
och Förordning.

1685 Dec. 10. Kontr. o. Förordn.
1695 Febr. 1. Förordning.

1783 Sept. 20. Kontrakt.
1862 Sept. 18. Kontrakt.

Norr- och Wester19.
bottens FältjägareCorps.

1682 Dec. 5. Faststäldt Kontrakt, gilladt,

af Ständerna genom Riksdagsbeslutet b örordning och

1683. Reglemente.

1696 Mars 31. Kontrakt och

20.

21.

22.

Kalmar

Regemente.

Nerikes

Regemente.

Wermlands

Regemente.

1649 April 16. Kongl. Bref.

1684 Okt. 15. Kontrakt.

Förordning.

1686 Febr. 26. Kontrakt och
Förordning.

1682 Dec. 5. Faststäldt Kontrakt, gilladt
af Ständerna genom Riksdagsbeslutet
1683.

1686 Aug. 5. Faststäldt Kontrakt.

1688 Nov. 18. Faststäldt Kontrakt.

100.

Enligt

öfverens kommelse.

23 Jemtlands Häst- 1689 Nov. 15. Faststäldt Kontrakt om 1851 Okt. 8. Faststäldt Konoch
Fältjägare-Corps. Dragonhåll. trakt om rotering.

24.

25.

Norra och Södra
Skånska InfanteriRegementet.

1817 Okt. 21. Faststäldt Kontrakt.

12.

100.

120.

100.

Enligt

öfverens kommelse.

Enligt

öfverens kommelse.

Anmärkning-ar.

30.

Uti 1682 års kontrakt afskaffades lega, men 1685 Jan. 16 stadgades att sådan skulle
gitvas till högst 120 daler Kpmt,.

jEnligt 5:te punkten af^ 1725 års kontrakt, skall 1 öre af hvart öresland i roten år|
ligen betalas till den sa kallade Enöreskassan för åstadkommande af legohjelp.

20.

65.

40.

Till soldatens aflöning består Kronan årligen en tunna spanmål för hvarje rote.

20. ’vÖr 900 nummfr Käller Elfsborgs regementes kontrakt och för 300 nummer Skara|
borgs regementes.

36.

2.''».

För Norra Bataljonen gäller kontraktet den 20 Sept. 1783, för den Södra det af den
18 bept. 1862. Uti det sistnämnda är lönen utförd med 6 K:dr R:mt.

För Skinnskattebergs och Norbergs tingslag finnas särskilta kontrakt. Likaså för
55 nummer i Örebro län. 205 nummer i Kopparbergs län lika med Dalregementet.
I Westman lan ds län är nytt kontrakt om soldataflöninejen insfånnet enligt KonoJ
Brefvet den 4 Okt. 1813.

20.

(Gäller för 347 nummer i Kalmar län. För 352 nummer i Kronobergs län och 401
| nummer i Jönköpings län gälla kontrakten för dessa orter.

Gäller för 474 nummer af Nerikes regemente. För 292 nummer af samma regemente
är kontraktet för Wermlands län gällande.

Lön icke föreskrifven i kontraktet. Särskilta hemmansräntor dertill anslagna.

Lönen, bestämd till 4 R:dr banko, utgår af roteringskassan.

Lön icke föreskrifven i kontrakten för Cbristianstads och Malmöhus län.

Litt. A l\:o 2.

Jemnförande Tabell öfver det i knektekontrakten bestämda Torp och Hemkall.

Regementets	Gällande kontrakt.	Torp.	Hemkall om åker och äng ej kunna anskaffas.	Anmärkningar.
Nummer.	Namn.	U1 éq P	JD: a	Loge eller Foderhus,	Lada eller Bod.	W Po c+- P: p	Åker.	Äng.	Tunnor Spanmål.	So nmarlass Hö.	Tjog Halm eller 20 kärfvar.	Matvaror.
4.	Första Lifgrenadier-Regementet.	16S5 Nov. 7.	1	i	1	1		Spanns utsäde.	Till l*/, lass hö.					Innan torp blef upsatt, skulle gifvas husrum för familjen, men föda blott för soldaten mot ar-bete. Skog å hemmansägorna till stängsel, gärdsel och vedbrand. Bete för en ko i rotens hagar, men för soldatens öfriga kreatur på utmarken. -----—-----------------j

8.	Uplands Regemente.	1725 Nov. 4.	l	i	1	1	1	1 Spann-land.	Till 2 lass hö.	2	2	1		Utom torpet skall roten årligen gifva hälften till hvart års utsäde.
9.	Skaraborgs Regemente.	1695 Febr. 1.	1	i	1	1	1	Till 2 Skäppors land.	Till 2 lass hö.	Af utsäde å 2 skäppors land hvart 3:dje korn.	2	1		Innan torp blef upsatt skulle soldaten, enligt 1685 års kontrakt, hafva husrum och föda emot arbete. Om roten ej bestod byggnader, utan allenast torpjord, och ej heller inhyste soldaten i gärden, betaltes huslega af l''/2 daler silfvermynt årligen.
10.	Södermanlands Regemente.	1686 Nov. 23.	l	i	1	1	1	1 Spann-land.	Till 2 lass hö.	2	2	1	—	* i Innan torp blef upsatt, skulle soldaten, enligt 1682 års kontrakt, hafva husrum, föda och släp- \| klädning samt dagspenning emot arbetsskyldighet.
11.	Kronobergs Regemente.	16S5 Maj 13.	1	i	1	1	1	''It Tunn-land.	Till 2 lass hö.	—	—	—	—	i 1 Innan torpet blef färdigt, skulle gifvas husrum för familjen, men föda blott för soldaten. När det öfverlemnades åt soldaten, skulle det vara brukadt och besådt.
12.	Jönköpings Regemente.	16S5 Maj 13.	l	i	1	1	1	V2 Tunn-land.	Till 2 lass hö.					Innan torpet blef färdigt, skulle gifvas husrum för familjen, men föda blott för soldaten. När det öfverlemnades åt soldaten, skulle det vara brukadt och besådt.

13.	Dal- Regementet.	1728 Jan. 12.							—					\|I Dalarne gifvas, enligt knektekontrakt, städsel, lega och årlig lön, men icke torp eller hemkall.

14.	Helsinge Regemente.	1687 Jan. 17.	—	—		—				2			\ 2 Ltt>	(Soldaten skulle hafva antingen kost, sådan hans rotebönder sjelfve nyttjade, eller spanmål och j matvaror. Torp ej föreskrifvet i kontraktet.

15.	Elfsborgs Regemente.	1685 Dec. 10.	l	i		1	1	1 Spann-land.	Till 2 stackar hö.	Föda mot arbete.	2	1		jDer ingen lägenhet finnes till torpställe, skall soldaten dock hafva stuga, fähus, kåltäppa och \| kofoder.
16.	Vestgöta Dals Regemente.	1685 Dec. 10. 1695 Febr. 1.												iFör 900 nummer gälla vilkoren vid Elfsborgs regemente och för 300 de vid Skaraborgs Re-(gemente.

17.	Bohusläns Regemente.	1783 Sept. 20. 1862 Sept. 18.	l	i	1	1	—	1 Tunn-land.	Till 2 stackar hö.	2	2	1		IFör Korra Bataljonen gäller kontraktet den 20 Sept. 1783, för den Södra det af den 18 Sept. 11862.
18.	Westmanlands Regemente.	1685 Nov. 20.	l	i	1	1	1	1 Spann-land.	Till 2 lass hö.	2	2	1		/För Skinnskattebergs och Norbergs Tingslag finnas särskilta kontrakt, uti hvilka torp ej äro jföreskrifna. 55 nummer i Örebro Län lika med rotarne i Nerike, 205 nummer i Kopparbergs jLän lika med Dalregementet. I Westmanlands Län är nytt kontrakt om soldat-aflöningen in-'' gånget enligt Kong! Brefvet den 4 Okt. 1813.
19,	Norr- och Wester-bottens Fältjägare-Regemente.	1696 Mars 31.	l	i	1	1	1	1 half tunnas åker.	Till 2 lass hö.					(När torpet öfverlemnades skulle det vara brukadt och besådt. Fanns icke lägenhet till anlägg-ning af torp, skulle gifvas 12 daler kpmt för åker och äng samt 3 daler kpmt för hnsen.

20.	Calmar Regemente.	1686 Febr. 26.	1	i	'' 1	1	4	V, Tunn-land.	. Till 2 lass hö.					(Innan torpet blef färdigt, skulle gifvas husrum för familjen, men föda blott för soldaten. När (det öfverlemnades åt soldaten, skulle det vara brukadt och besådt.

21.	Nerikes Regemente.	1686 Au g. 5.	Torp ej närmare beskrifvet.	2	2	1	—	1 l Innan torpet blef upsatt, skulle gifvas husrum för familjen, men föda blott för soldaten, eller \| lock vanligt hemkall. Enligt Kongl. Brefvet den 13 Maj 1689 bestämdes hemkallet till 2 Tunnor (spanmål, 2 lass hö och 2 tjog halm, att utgöras när ägor till torpanläggning saknades.
22.	Wermlands Regemente.	1688 Nov. 18.	1	i		1				2			2 LW	1 Kontraktet föreskrifver icke att åker och äng skola lemnas. De stadgade vilkoren gälla ock j för 292 nummer af Nerikes regemente.

23.	Jern tian ds Häst- och Fältjägare-Regemente-	1851 Okt. 8.	1	i	1	1		4 mälingar.	Till 4 lass hårdvalls- o 6 lass skogs ängshö.	2	44 Lfö hårdvalls-hö.			(Jemte torpet erhåller soldaten så kallad servis, bestående af sängkläder, gryta, 16 lass ved (samt mulbete för soldatens kreatur.

24. 25.	Norra och Södra Skånska Infanteri-Regementet.	1817 Okt. 21.	1	i	1 [	1	1			Utgöres efter tre särskilta klasser.	[lista klassen-. 3 Tunnor spannmål, foder åt 1 ko och 2 får eller 50 LU. hö och 50 LU. halm, {sommarbete åt kreaturen. 2:dra klassen: 24 kpld åkerjord, äng till 60 L it. hö eller lika mycket (hö in natura, sommarbete för 1 ko och 2 får. 3:dje klassen: 5 Tunnor spannmål i ett för allt.

JemnfÖrande Tabell öfver den i Knekte-kontrakten bestämda
Beklädnad och Arbetsskyldighet.

1 Regementets !	Gällande Kontrakt.	£ B p C0 t-J (JO,	S 1 ä p k 1 ä d n i n g.	! Par strumpor.	Par skor.	ce gr o" 1-4 p	Släpklädning \| utan arbetsskyldighet hos Roten.	Släpklädning med arbetsskyldighet hos Roten. R--	Ersättning för arbetet.	A n m ä r k n i n g’ a r.
s B CO	N a m n.	I kontant årligen.	Ii Huru ofta.	n a t u Rock.	r a. Byxor.	Daglig föda.	Dags- penning.
4.	Första Lifgrenadier-Regementet.	1085 Nr.v. 7.	Roten bekostar.	—■	Årli- gen.	1.	1.	1.	1.	—		i.	Billig erkänsla.	Strumpor och skor åtfölja släpklädningen. Soldaten skyldig att för billig erkänsla ar-(beta hos roten, när det begäres. Undandrager lian sig arbetet, har han ingen “erkänsla11 (att fordra, ej heller är roten skyldig gifva släpklädning. Genom Kongl. Resolutionen [den 18 Nov. 1693 förklaras dock, att befälet skall tillhålla soldaten att arbeta hos roten, men om roten ej behöfver eller begärer arbetet, skall den lika fullt gifva släpklädning.
8.	Uplands Regemente.	17:25 Nov. 4.	Årligen 5 daler kpmt.		Årli- gen.	1.	i.	-•	i ! % ; --- i i		i.	\| 8 öre kpmt.	(Skor åtfölja släpklädningen. Behöfver roten ej soldatens arbete, gifvas dock släp-Iklädning och skor. Enligt Kongl. Stadfästelse-resolationen å kontraktet, jemnförd jmed Kongl. Resolutionen den 17 Aug. 1727, skola rock och byxor gifvas hvart fjerde ''år, och ett par skor hvart år, hvaremot soldaten får arbeta, hvarest han vill. l
9.	Skaraborgs Regemente.	1095 Febr. 1.	—	5 daler kpmt.		—	•—	1.	i.		1 i .			—	1 (Till lifmunderingen, hvilken Kronan består, skall roten hvart tredje år, eller sä ofta (beklädningen sker, gifva soldaten ett par strumpor och ett par skor.
10. i	Södermanlands Regemente.	1680 Nov. :23.		—-	Årli- gen.	1 .	i.		%			i.	1.	8 öre kpmt.	(I stället för släpklädning kan gifvas 6 daler kpmt till så kallad pajrock. Behöfves 1 ej arbetet, skall soldaten dock hafva släpklädning och skor.
11.	Kronobergs Regemente.	1685 Maj 13.	—	5 daler kpmt.	—		—	—			1.	1 _		—	1
12.	Jönköpings Regemente.	1685 Maj 13.	—	5 daler kmpt.	—	—	—	—	—		L			—
13.	Dal- Regementet.	17:28 Jan. 1:2.	Årligen 1:2 daler kpmt.	— -			—	— -		—			Föda, lön och klä-der enligt tjenste-hjons-ordningen.	i Undandrager sig soldaten att arbeta, gifvas hvarken föda, lön eller kläder.
14.	Helsinge Regemente.	1687 Jan. 17.	—	—	Årli- gen.	Vadm af-klädning.	1.	i.	1.		i.	1.	—	Undandrager sig soldaten att arbeta, gifvas hvarken föda eller släpkläder.
15.	Elfsborgs Regemente.	1685 Dec. 10.	—	5 daler kpmt.		—	—	1.	i.		1.	....	—		Till lifmunderingen, hvilken Kronan består, skall roten hvart tredje år, eller så ofta beklädningen sker, gifva soldaten ett par strumpor och ett par skor.
16.	Westgötha-Dals Regemente.	1685 Dec. 10. 1695 Febr. 1.		5 daler kpmt.				1.	i.		1.			—	(För 900 man gälla vilkoren vid Elfsborgs regemente och för 300 de vid Skara- j \| borgs regemente.
17.	Bohus Läns Regemente.	1783 Sent. :20. 186:2 Sept. 18.			Hvart tredje ar.	1.	i.		l.		i	1.	—	1.	För Norra Bataljonen gäller kontraktet den 20 Sept. 1783, för den Södra det af den . i 18 Sept. 1862. Soldater, som bebo torp, få försörja sig med det arbete, de förmå j !åstadkomma, dock helst hos roten. Är soldaten ogift och bor hos roten, bör han \| arbeta emot kläder och föda.
\| j Westmanlancls Regemente. !	1685 Nov. :20.	Hvart 4 :de år ett par skinn-bj xor.	i	Slitekläder.	—-	—-	—	—	i.	L	Högst ’/2 daler kpmt.	,Om soldaten arbetar hos bonden, får han fri mat, slitekläder samt billig betalning laf högst 1 , daler kpmt om dagen. För Skinnskattebergs och Norbergs tingslag ifinnas särskilta kontrakt. Likaså för 55 nummer i Örebro län. 205 nummer i Köp- \| [parbergs län lika med Dalregementet.
19.	Norr- och Wester-bottens Fält-Jägare-Corps.	1 096 Mars 31.		2’/, dal. kpmt. ''		—	—	—		...	-----	i.	].	1.	(Roten skall hjelpa soldaten hvartannat år med 5 daler kpmt till släpklädning. Ar-Jbetar soldaten beständigt hos roten, skall han äfven hafva drängkläder samt i dags- j (penning 12 öre kpmt om sommaren och 8 öre kpmt om vintern.
20.	Calmar Regemente.	1680 Febr. :2G.	—	5 daler kpmt.	—			—		—	1.				) Gäller för 347 nummer af regementet, som ligga i Kalmar län. I Kronobergs län (ligga 352 nummer och i Jönköpings 401 nummer.
21.	Nerikes Regemente.	1080 Au g. 5.	Årligen 5 dal. kpmt. Skinn- byxor.	4 daler silfv.m.			—		i. ...			1. _	i.	16 öre kpmt.	(Genom Kongl. Resolutionen den 13 Maj 1689 är godtgörelsen för släpklädningen (nedsatt till 4 daler kpmt. Skinnbyxor och skor gifvas hvar gång Kronan hestår ny jlifmundering. Soldaten skall arbeta hos bonden, när det begäres, men emot kost och (betalning. Gäller för 474 nummer i Örebro län. 292 nummer ligga i Wermland.
22.	Wermlands Regemente.	1088 Nov. 18.	—•	________	Hvart tredje år.	V admals-kläder.	1.	i.	1.	1.		—	—	Strumpor, skor och skjorta gifvas hvart tredje år till släpklädningen.
23.	Jemtlands Häst- och Fältjägare-Corps.	1851 Okt. 8.	......	—-	—-	—	■—	—-	—	—	—	—-	j	—	Beklädnadsbidrag skall utgöras enligt kontraktet.
24. 25.	Norra och Södra Skånska Infanteri-Regementet.	1817 Okt. .'' 1.	—-		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	Beklädnadsbidrag enligt kontraktet.

Litt. 0

Tabell, utvisande Högsta och Lägsta kostnaden vid Roterade Infanteriet.

			\| 0	t e li åi	1 1 e t s			i	R o	t e h å 1 1 a r	e n	S R	: o s	t n a d.		S O	1 d a t	- t	o r	P €	t.		Soldaten ar-betar
Regementets	Kompaniets		b e	1 ä g e n h	e t.			g		Hemkall.	CO cllf	Torpets			Areal Qvadrat-refvar.	hd			Vinterfoder.	hos Rote-hållaren.	C
															po			CD									CD
Nära n.	N a m n.	ompani-Nummer.	Län.	Härå d.	Socken.	Hemmantal.	M P X CD B’ CTQ CO < p: & CD	Städja och lega af dess hela belopp.	Årlig lön.	Spanmål, viktualier, hö och halm m. m.	Mulbete, vedbrand, gärdselfång m. m.	►Q < P P CD CG O 3 B G.	Brukning.	Underhåll af byggnader m. m. —.........il	Afkastning.	< p PU P P CG P er?	1 Summa r 1 i g kostnad.	É>° CD	Äng och hagmark.	O CG P B’ p CD p ►+5 P CD 0	Utarrenderadt.	Obebygdt.	W p: ca ci-	C X CD	W o hS	po	mot i orten gängse dagspenning.	muu o ci in rii a u.ctig o penning som gårdens fasta arbetare.	O CD 5 g-1 +- CD P I-+5 S- 6 po hd g CD P	Anmärkningar. 1
Första Lif-Grenadier-	JM 4 Ostanstångs . . .	77	Östergötlands.....	Bråbe ..........		2''/2	49,400	0,75	2,08	81,0?	43		78	18	382		604,85	28		1					1				1	“.........■ ----------- ■■ -- - ■—- ----------------j
											2	—	—	9,45 kbf. rag; 9,45 kbf. korn; 2 lass hö; 2 tjog halm; 4 f:r ved; mulbete för 1 ko
Regementet.	JM 1 Lif-........	149				9,1/	30,000	3,33	2,08	20,78	18,30		18	14	1?,’5S		90,01			1							i			( 6,5 råg; 3,2 korn; 3, i ärter. Hage saknas. — Obs. Af v ahans af gifter är den i \| lagsta R:dr 89,50 (Hellestads-rote). j
. - .......						1									1	2
Uplands Regemente.	JM 1 Lif-........	88	Upsala.........	Örbybus ........		37» 2	4-5,900 24,100	5,52 3,65	5	85,04 37,61	15,52 15.59	3	108 12,95	9,67 A	98,32 12,95		330,15 92,25	8.4 5,1							1 1					j dU r^’ H’7 kbf. korn; 1,57 kbf. ärter; 15 ctr hö; 18 ctr råghalm; 6 ctr vår- ; j sädeshalm; mulbete för 1 ko, 4 får; qvarnresor. j f’7, kM- r«g; An korn; £,3 ärter; 4 f. agnar; 12 ctr hö; 3 ctr råghalm; 6 lass ved; 1 bete tor 1 ko samt 2 qvarnresor. ’
JM 2 Rasbo......	43		Rasbo.....		2,50	3			1					4 2	i		1
1														~
Skaraborgs	JM 3 Wart ofta.....	28	Skaraborgs .......	Wartofta........		1 3/ J. / 4	44,000	0,50	5	115,69	24		24	12	189		370,19	14,70	42,45	1										13 f. råg,* 2,8 korn; 2,7 malt; 43,0 hafre; 14,4.0 ctr hö; 8 d:o halm; 1 k.f. ved
												O	2	—	—	1
Regemente.		20		U		1 ''•>/.	31,500	0,83	5	28,08	20	1	16	12	12		94,91	10	31	1					1				1	l 1,6 kbf. råg; 1,6 korn; 7,9 hafre; 3,1 malt; 0,8 ärter; kontant 2 Rdr; 1 f. ved; skjuts '' t mil. — Oös. Åt endast kontanta lönen är den lägsta R:dr 78,45. — Roten arren-jf derar torpet; men uppgift saknas om arealen dertill.
												3
Södermanlands	JM 55 Östra Rekarne.	55	Nyköpings.......	Oster-Rekarne.....		17»	68,000	3,31	1,67		43	4	24	32	192		299,98	26,25	22,40	1			1			4			1	———---—-—-------——-----—-___-- :
									4	—	—	Kobete 4; fårbete 4; 4 st. qvarnresor; gärdselfång.
Regemente.	JM 1 Lif-........	21				2	34,000	5	1,67		19,45	1,50	2,60	15	7,25		52,47	2,8	4,2	1					i
													2			1	Rekryt 1 årstjenst; 4 f:r ved; bete för 1 ko och 2 får.
Kronobergs	JM 1 Lif-........	9	Kronobergs.......	Kinnevalds.......	Wexiö..........	H.	45,530	0,82	3	44,86	89	3	40	10	181,06	_	361,74	33,60	168	1				1	4	6			1 1	f 14,9 spml; 3 ft ull; 3 ft. lin; 1,8 malt; jnlkost; bete för 2 kor, 3 får; 36 lass ved- 1
Regemente.	JM 4 Norrvicldinge . .	14		Norviddinge......		lv.	26,370	0,37	11	25,94	3,94		Q	7			56,25	4	85,12	1								) qvarnskjuts 3 R:dr; egen hage. ( R&S °f1 korn 4,725 ler af hvarje sort; hafre 3,150 ler; malt 1,575 k:r; bete; ved 12 f:r; i \| gärdsel efter behof. — Obs. Af vakanser är den lägsta R:dr 50. Vakant till volontär, i
															1

Jönköpings	JM 2 Norra Wedbo .	94	Jönköpings.......	Norra Wedbo.....	Säby ..........	1''h	34,000	0,12	10	O O	31	—	5	5	458,92	—	513,04	33,60	22,40	1	—	—	—	2	4	4	_	__	1	20 tjog löf; mulbete 20R:dr; ved och gärdselfång 11 R:dr; soldatens arbete 50 R:dr.
Regemente.		29		U	Marhäok........	IV,	29,500	0,06	3	17,23	19		16		5,68		65,97	8,40	67,20	1					1
														4			1	''I2 t:a råg; >/2 t:a korn; 36 Ut. halm; mulbete hos roten 5 R:dr. j
Dal- Regementet.	JM 6 Orsa.......	139	Kopparbergs......		Elfdahls........	7»	10,000	15	167,05	—	—	—	—	—•	—		182,05	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	Till arbetskommendering arbetskläder.
JM 7 Mora.......	104			Sollerön........	s/7	18,000	5,95	18	38,50	—	—	—	—	—		62,45	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	j 3 snesld nyodlad jord å 7,50; bondekläder hvart 4:de år; vid arbetskommendering j 1 arbetskläder; vid sommarkommendering 8 bergningsdagsverken.

Helsinge	JM 8 Ofvansjö.....	37	Gefleborgs.......	Gestriklands......	Ugglebo ........	9/ / 20	18,010	4	7	40	85	3	_	.	60		199	11,20	22,40	1							i		1	!{ 12^,6 kbf. säd 25,20 R:dr; 2 1/6. sofvel 15,07 R-dr; mulbete 60 R:dr; vedbrand 25, j
Regemente.	JM 7 Alfta.......	7		Södra Ilelsinglands . .		1 31 „	17,500	11,46	3,50	39,52			A				58,48	L4	2,8			1						1	1 skjuts 3.
																				6,33 fot råg; 12,66 fot korn.
Elfsborgs	JM 8 Redevägs ....	98	Elfsborgs....... .	Redevägs ........	Smula..........	1V,	24,700	0,50	6,75	12,40	41	0	18	g	312		400,65	28	12	1									1	4 f. råg 9,20; julkost 3,20; mulbete 26 R:dr; ved 12 R:dr; gärdsel 3 R:dr.
											4	4
Regemente.	JVs 1 Lif-........	111		Marks..........		178	34,000	1,04	14,50	9	7		15	6	10		62,54	5,60	A	1					i					\| j’1 kofn> iu-[kost; 4 lass ved; gärdselfång, mulbete. — Obs. Af leontanta lönen är j 1 den lagsta R:dr 55,24. — Roten brukår. torpet.
																	1
Westgötha-Dals	JM 4 Kullings.....	139	Elfsborgs........	Kullings.........		1''/.	37,400	0,42	4	14,03	113,70	8,50	30	15	300,95		486,60	20,65	18,73	1										————--------- 2,362 f. råg; 2,362 d:o hafra; 8 julkoster; bete för 4 kor; 36 lass ved; 482 f:r häg-nad; postpengar; drickspengar och ''/„ af första utsädet.
											4			—	1
Regemente.	JM 6 Wedbo......	58		Wedbo ....		IV,	21,500	0,30	G	1,50	30,50	0,60	29,50	17,50	7,40		93,30	1 6,10	5,5	1					2				1	1 l.-sta året: 1 f. råg; 1 d:o korn; 19 d:o hafre. — Ärligt: Mulbete för 2 kor, 2 får; j gärdsel; 7 f. potates; 2 f. blandkorn; 2 k:r ärter; 3 lass vedbrand; 6 d:o kubbar; i
									-				—	—
---------																														f ris efter behof; 3 qvarnresor. ’ ’ j
Bohus Läns Regemente.	JM 8 Sotenäs .....	96	Bohus..........	Sotenäs .........		1	20,000 28,000	2,77 2,77	6 G		45 5	12 o	40 10	24 18	228,23 15		358 58,77	22,40		1					Q 0 1	3	i		1	! JramPas årligen af karlen å rotens utmark och hemköres tillika med i 1 nödigt smabransle med rotens dragare. — Häst till qvarn, strand och skog efter behof, j
JM 6 Bullarens ....	1		Bullarens ....		1			35	1
															2			1	Gärdsel.
Westmanlands	JM 8 Kungsörs ....	122	Örebro .........	Fellingsbro.......	Fellingsbro.......	2	15,000	3,33	2,50	—	35	—	120	10	150	—	320,83	22	—	1	—	— -	__	___	3	2			1
Regemente.	JM 4 Salbergs.....	37	Westerås........	Wåla......... .	Harbo..........	3 7»	23,000	3,37	2,50	—	33	—	6	12	50	—	106,87	5,6	46,8	1	—		—	—	1	1	—	—	1	Bete för kreaturen; 12 lass ved; stängfång; julkost och drickspengar.
Norrbottens	JM 2 Piteå.......	118	Norrbottens......	Piteå..........	Piteå........, .	>3/ lie	35,800	2,12	5,56	—	10	2,50	20	—	110,28	—	150,46	4	8	_		1			2				1
Fält-Jägare-Corps.		71				3	26,400	0,09	2,25		8		5,50		48,46		64,30	Q	6	1						3				Obs. Af vakanser är den lägsta 50 R:dr.
																				1
Westerbottens	JM 1 Lif-........	83	\| Westerbottens.....	Södra Häradet ....	Wännäs.........	1 Vl 6	33,800	21	5	116,36	38	O O	8	12,80	34,94	—	256,10	4,56,»»	—	1	—	—	—	—	1	6	—	_	1	288 lif,. hö och 24 lass ved.
Fält-Jägare-Corps.	JM 4 Löfånger.....	66		2:dra el. Norra Häradet		r/64	34,200	3,75	5	48,48	18	0,50	4	14	9,02		102,75	3,63	5,25						1					[ 24 ctr hö; resor; qvarnresor; torkning och mäld deri inbegripna. — Obs. M va-kanser ar den lägsta R:dr 57.
																1
Calmare	JM 5 Sefvedes.....	6	Calmare ........	T just......		1 Va	43,500	2,07	0,33	16,36			20	15	300		353,76	44	112	1									1	IV2 tunna råg.
										i		5	10		—
Regemente.	JM 2 Wedbo......	76	Jönköpings .......	Östra Härad......	Skede ..........	17,	27,500	0.83	2	12,55	18,50	—	4	12	24	—	73,88	8,40	50,40	1	—	—	—	—	—	—	—	—	1	3 kbf. råg; 3 d:o korn; 4 famnar långved.
Nerikes	JM 8 Wissnums ....	70	Carlstads........	Wissnnms.......		1	58,000	2,50		51,80	35		130	8	140		367,30	91,20		1						3			il	Säd och sofvel enligt kontrakt. Skjuts till samling.
																	1
Regemente.	JM 1 Lif-........	54	Örebro .........	Askor ..........		2	54,200	3,54	2,50		25	11	16	6,50	50		64,54	19,98		1					1	2				2 qvarn-skjutser; 2 mötes-skjutser; 8 lass långved med risbränsle; mulbete för 1 ko
														1
										i					och 4 far.
Wermlands Regemente.	JM S Gillbergs.....	36	Carlstads........	Gillbergs . .....	G illberga........	1	50,000	1,75		48,02	34,50	0,93	24	35	210,27		354,45	39,28	43,22	1					3	2	c			6,3 kbf. råg; 12,6 kbf. hafre; 20 tf fläsk; 20 it. kött; 30 lass ved och gärdsel = 30 R:dr; 300 st. stör 4,50 R:dr. En resa till trossboden l''/8 mil.
		Öfver-Elfdahls									.''4		/ 4
JM 4 Eifdahls.....	3		Dahlby......	17»	62,100	2,20		52,02	14	3,50	9	30			110,72	6	F\		1				1	10			1 1	6,3 f. råg; 12,6 hafre; 20 ft. smör; 20 ft. kött; mulbete, vedbrand, gärdsel; 1 resa till trossboden. — Obs. Af vakanser är den lägsta R:dr 96,78.

Jemtlands	JM 1 Lif-........	127	Jemtlands .......	Undersåker......	Kall...........		24,959	—	65	72	18	—	—	—	—	—	155	—	—	—	—	___	__	___		_			1
Fält-Jägare-Corps.		61		Hallen . .		7,	15,100		11	23,94	2,50						37,44												1

Norra Skånska Infanteri-Regementet.	JM 1 Lif-........	84	Christianstads .....	Östra Göinge.....		2''7„ 17.	89,800 40,100	0,20 0,41					170	10 10	101,28 5		281,48 82,08	22,40 0,52	61,60		1				4
JM 7 Luggude .....	68	Malmöhus...... .			66,67					1				4			1 1	Obs. Af kontanta löner är den lägsta R:mt 55,18; förbehållit sig rättighet till torp

										1	och lön enligt knekte-kontraktet.
Södra Skånska	JM 6 Fährs.......	38	Malmöhus.......	Fährs ..........	Söfde..........	SV,,	88,300	_	_	ill ,86	38	25		18	40	___	232,86	30,80	_	1	___				2	4			1 1	2 t:r råg; 2 d:o korn; 20 ctr hö; 20 d:o halm; 15 lass torf; 4 lass bakens; 25 !
Infanteri-Regementet.	JM 7 Ingelstads ....	6	Christianstads .....	Jerrestads.....	Wallby.........	272	89,540	0,62	65				2	K			77,62	0,52		1									korslor å 1 R:dr.
—------------------ -- -....................-..........		o										1										1	Obs. Af kontanta löner är den lägsta R:mt 70,92.

Obs. Vid hvarje Regemente utvisar det först uptagna numret den högsta kostnaden, samt det derpå följande den lägsta kostnaden vid Regementet.

Litt D.

Tabell, öfver de af Koniiterade vid beräkningen af nuvarande rotering»- och rustnings kostnaden följda prisbestämmelser.

1 1 n regementen as	Vedbi	and r ner.	Brukning'' per qvadrat-ref Åker.	Byggnad och un-derhåll af Torpet per Nummer.	Behållen afkast-ning per qvadrat-ref Åker.	Afkast-ning: per	Afkast-ning per Får.	Medelvärde per qvadratref i	Bekläd- nad.	Remtyg.	Beväp- ning.	Remonte- ring.	Hästens underhåll.	Sadel- munde- ring.
Nummer.	Namn. 1	Pe Numi	Åker.	Äng och Hag-mark.
	Roterade infanteriet.
1	Första Lifgrenadier-Regementet.....	15		1		1 9	50	2	25	90		a		35		1 9
8	Uplands Regemente...........: .	15		1		1 2		9		20				OO		1 O
9	Skaraborgs dito ...........	15		1		12	50	2		20		a					50
10	Södermanlands dito .............	15		1		12	50	2		20		a		36		10
11	Kronobergs dito ... .........	12	50	1		12	50	2		20		3		25		3	50
12	Jönköpings dito .............	12	50	1		12	50	2		20		a		25			50
14	Helsinge dito ...........	10		1		11	95	1	50	20		a		30		K
15	Elfsborgs dito .............	15	—	1	—	12	50	2	20	.	3		30	--	7	50	_
16	Vestgötha Dals dito .............	15	—	1	—	12	50	2	—	20	_	3	—	30		7	50	■			_
17	Bolms läns dito ...........	20		1		1 2i50	9		20		Q		30		7	50
18	Westmanlands dito . .......	15		1		i 9ko	2		90		Q		36		1 0
19	Norrbottens Fältiägare-Corns .......	8		1		10		1	25	20		a		25
XIX	Westerbottens dito dito ....	8		1		10		1	25	20		a		25
20	Calmar Regemente...........	12	50	1		12	50	2	90		3 3		25		a	50
21	Nerikes dito ........	15		1		12	50	2		90			36		10
22	Wermlands dito ..........	10		1		11	25	1	50	20		3		30		3
23	Jemtlands Fältjägare-Corps.........	8		1		10	1	50	20		3		25
24	Norra Skånska Regementet.........	17	_j	1		12	50	9	25	20		3		50		95
25	Södra Skånska dito .........	17	_	1		12	50	2	25	20 1		3		50		,25
	Kavalleriet................ .												o					50	130		12
	Afsutna Rusthålls-Regementen.......	—	—	—		—		—	—	—j				—		—		o o 35	—	z 2		O 3	—	O t	—	—

Litt. E

Tabell, utvisande kostnaden vid Roterade Infanteriet

		Roteringskostnad för Regementen och Corpser.			Komiterades medelberäkning för	Nummer.		Medelkostnad	Vakans-afgift enligt upgifter från Rege-		Torpet.		T a	xe ringsvärden
	>																							menten och Corpser.
	P ct- P																											Medel-areal.

Regementen och Corpser.	p B B CD	Vakans-afgift.	Kontanta Löner.	Löner med Torp.	Summa.	enligt Carl XI:s och sedermera fastställda	Hela nuvarande kostnaden.	Kostnaden efter Vakans- afgift.	Kostnaden efter endast kontanta	Kostnaden efter lön med Torp.	Efter markegång.	Enligt, up gift er från Regementen och	Högsta vid Regementen eller Corpser.	Medium af Högsta vid hvarje	Åker.	Äng och Hag- mark.	af Vinterfödda	för Regementen och Corpser.	Högsta per Rote.	Lägsta per Rote.	Medium per Rote.	Anmärkningar.
										Knekte-											Corpser.	Kompani.
										kontrakt.
																												Qvadratref.	Kor.	Får.
1 Första Lifgrenadier-Regementet ....	1,244	15,664	10	212	79	170,519	84	186,396	73	138	62	149	84	116	90	212	79	153	76	75	84	193	11	150	—	132	50	13,38	31,20	1,86	2,35	61,229,550	189,200	12,000	51,025	De genom Hellestads och Wånga Bergslags rotering till- 1 komna 44 rotar vid Första Lifgrenadier-Regementet er- \|
Uplands Regemente............	1,200	19,225	26	■--	—	164,930	83	184,156	09	121	42	153	46	151	38	—	—	153	71	121	60	176	45	181	50	154	81	2,17	0,68	1,21	2,37	38,727,025	114,300	12,000	32,273	lägga i vakans-afgift 89 R:dr 50 öre och utgör medium af j vakans-afgiften för de öfriga 90 vakanta rotarne 130 R:dr
	1,200 1,200 1,100 1,100	16,102 13,700	26	5,587	14	141,561	68	163,251	60	107	92	136	4	120	17	143	26	137	84	108	—	182	72	121	25	120	15	17,71	17,09	2,07	2,29	59,052,295	136,000	10,700	49,210	29 öre.
			119,206 135,922 118,141	75	132,906	75	112	73	110	76	109	60	__		110	89	58	54	135	68	150	_	150		9,78	13,71	1,44	2,16	39,941,828	106,400	11,600	33,202
	12,653 12,876	55	606	25	44	149,182	24	109	62	135	62	108	15	121	25	138	98	121		154	2	115	__	114	50	10,64	62,29	1,98	2,48	28,817,720	77,700	11,750	26,198
Jönköpings Regemente..........	53	3,333	75	10	134,351	38	118	67	122	14	101	39	95	25	125	95	79	52	153	59	110	—	103	75	13,04	80,76	2,27	3,34	32,688,500	78,000	9,000	29,717
Dal-Regementet..............	1,200	20,100	—	140,051	08	—	—	160,151	08	163	17	133	46	150	—	131	38	—	—	109	42	133	46	150	—	150	—	—	—	—	—	27,982,136	47,488	10,000	23,318
Helsinge Regemente ...........	1,200	13,740	-	33,703	20	91,012	61	138,455	81	112	4	115	38	107	34	120	80	114	77	79	42	104	18	150	—	109	75	7,47	5,21	0,78	1,62	23,672,218	72,000	7,500	19,729
	1,200 1,200 904	13,400 15,960 7,683	__	612	48	116,472 179,127 97,071	80	130,485	28	123	71	108	74	100	—	102	8	109	88	97	_	137	52	100	—	100	—	8,78	31,64	1,84	1,83	26,878,890	199,000	7,800	22,399
				96	195,087 105,194	96	119	76	162	57	120				167	88	97		201	83	120	_	120		26,13 16,84	27,73	2,06	3,27	56,333,455	116,000	9,400	46,944
Bohus läns Regemente..........	52	840	—	13	65	127	12	116	51	73	88	120	—	122	41	94	77	159	65	73	88	73	88	15,20	1,61	2,51	20,667,500	86,000	7,600	"22,862
Westmanlands Regemente........	1,200	19,334	18	20,258	96	129,716	85 1	169,310	29	129	18	141	9	142	16	138	76	141	15	108	39	163	78	150	—	150	—	4,08	1,74	1,11	0,81	48,924,199	177,200	5,800	40,770
	483	10,177 6,610	60	270	90	20,171 37,027	64	30,620 43,637	14	91	17	63	39	63	61	135	45	62	84	84	86	81	59	90	—	77	37	3,73 5,36	21,04	1,24	0,15	13,763,800	50,500	12,100	28,703
Vesterbottens Fält-Jägare-Corps ....	460	50		—	30	80	94	27	94	86	101	70	—	—	93	74	63	84	160	79	125	—	125	—	3,45	1,02	0,83	15,496,400	74,500	17,400	33,688
Calmar Regemente ............	1,100	10,246	32	——	—	135,623	94	145,870	26	111	63	132	61	95	76	—	—	136	58	87	25	160	11	125	—	104	75	14,22	80,95	2,63	4,11	39,563,100	173,250	10,200	35,966
Nerikes Regemente............	766	4,998	90	360	63	89,400	78	94,760	31	111	87	123	71	87	70	120	81	126	63	101	72	166	12	120	—	106	25	9,12	1,61	1,19	0,70	36,995,641	181,200	13,000	48,297
	908	8,790 2,683 6,272	47	144	78	118,289	68	127,224 45,073 107,058	93	78	86	140	11	103	41	72	39	144	8	117	44	168	76	125	_	117	50	19,43	20,99	1,30	2,31	59,283,049	280,500	14,400	59,581
	525	80	42,389 76,064	76		56	85	80	85	85	99	40	85	12			54	94	86	19	105		101	75		12,653,500	118,000	5,000	24,102
Norra Skånska Infanteri-Regementet. .	984	10	40	24,721	48	50	115	97	108	80	89	60	105	94	126	13	96	6	106	7	100	—	93	75	5,86	4,09	0,66	0,62	93,311,318	483,900	30,760	94,829
Södra Skånska Infanteri-Regementet .	1,002	7,137	84	77,322	40	20,415	50	105,075	74	119	73	105	49	109	52	101	74	116	66	96	6	107	46	116	67	116	67	2,07	0,09	0,09	0,12	100,558,293	274,000	32,800	100,358	1
Summa	20,176	237,557	75	401,759	4	1,909,334	31	2,548,051	10	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	836,540,417	—	---	—
Medium	—	—	—	—	—	—	—	—	—	117	62	126	32	109	42	112	91	132	23	93	75	150	32	127	1	117	43	—	—	—	—	---	—	—	41,462

Litt. F.

a b e 11, utvisande kostnaden vid Jemtlands Hästjägare Corps.

Corpsens	Hela rustningskostnaden.	Komiterades medelberäkning för Nummer.	Enligt upgifter från Regementen och C o r p s e r.	Medel- areal.	Medium af vinterfödda	Taxeringsvärden.
Namn.	al* 31 P o	Vakansafgifter för	Kontanta	Löner med torp.	Helvakans-	Kostnad för	Remontering, Hästens underhåll jemte sadelmun- dering.	Summa.	Hela nuvarande rustnings-kostnaden.	Kostnaden efter Helvakans-afgift.	Kostnaden efter Halfvakans-afgilt.	Kostnaden efter endast kontant lön.	Kostnaden efter lön med Torp.	Kostnaden för karlens under-håll.	Kostnaden för Remontering, hästens under-håll jemte sa-delmundering.	Medium af hela rustnings-kostnaden.	Högsta Helvakans- afgift.	Medium af högsta vakans-afgift vid Corpsen.	Högsta half-vakansafgift vid Corpsen.	Medium af högsta lialf-vakansafgift vid hvarje sqvadron.	Medium af Hingsthåll-ningskostnaden.	>0 pr CD	>* y crq	För Corpsen.	Högsta för Nummer.	Lägsta för Nummer.	Medium för Nummer.
beklädnac	l.					Hingsthalmi	ng.	Qvadratref.	Kor.	Får.
Boteradt Kavalleri. Jemtlands Hästjägare-Corps	200	1,712	50	16,267	18	111		400	—	450		32,495	—	51,435	68	257	17	200		95	14	92	96	111	—	93	25	167	50	303	45	220	—	200	—	109	50	99	75	360	—	5,5	28,e	2,oo	6,00	6,327,900	135,000	16,300	31,620

Lift. G. l

Sammandrag af 1691 års Indelningsverk för Kongl. Maj:ts Lifregemente till häst.

	1 g	Mantal.	På häst.
Gemene Ryttare.	CD	Skatte	Krono	Summa.	Daler.	öre	Pgr-

Lif-Kompaniet..........	130	154]]	144]g	299]]	11,604	1	•r>TTöo

Öfverst-Löjtnantens Kompani	125	104	86	190	8,961	14	1]
Majorens Kompani.......	125	154	112]	266]	11,193	J 7	22,k

[ 1 Roslags-Kompaniet ......	125	1551	67\|	223]	10,140	15	8$0

Norre Uplands Kompani . . .	125	171]	10111	273tb	11,100	11	15]]
Södermanlands Kompani . . .	125	64]]	156]		8,714	14	16]
Öster Wässmanlands Kompani	125	192\|	66]	259]	8,651	22	16 rea
Kongsökrs Kompani......	125	198]	65]	263§	7,871	16	15]a
Rällingshro Kompani......	125	194]?]	3 litg	225]]]]]	7,801	28	14re,i

Öbrebro Kompani.......	125	173Ä-	100]	273]	7,367	21	18]]
Öster-Nerikes Kompani....	125	166Å	87]]	254]	7,327	9	14t;t
Wa.ssho Kompani........	125	126]	95	221]	6,578	13	13]

Summa	1,505	1,856]]]	IjllöpII	2,972]	107,312	27	mitt

Lif-Regementets

Dragon-Corps består af:
Lif-Kompaniet,

Majorens Kompani,

Roslags d:o

Norra Uplands d:o

Grenadier-Corps består af:
Kungsörs Kompani,

Östra Westmanlands d:o
Södermanlands d:o

Öfverste-Löjtnantens d:o

Hussar-Corps består af:
Fällingsbro Kompani,
Örebro d:o

Öster-Nerikes d:o
Wadsbo d:o

ILitt. O. 2.

Sammandrag af 1717 års Indelningsverk för Östgöta Kavalleri.

		> d c+-						På	Häst.
		m fOo		Årlig ränta	efter	Tionde spanmål.
Gemene Ryttare	(mantal)		jordeboken och mantalen.	Tunnor.	Penningar. T:a ä 2 D. 8 ö.	Summa.
	af		Skatte.	Krono.	Summa.	Daler.	öre.	Pgr.		Daler.	j öre.	Daler.	\|öre	\| Pgr-
Lif-Kompaniet, hvaribland är 16 öre Boskapspenningar, som rusthållen 43 och 44 åtnjuta	125	84 f	1361	220f	9,263	n	2Ot90	561	127	31	9,391	10	20&
Ofverste-Löjtnantens Kompani	125	3U	1871	219	9,038	29	19Å	114\|	258	6	9,297	3	192®
Majorens Kompani.....	125	46 f	159tV	205f	8,823	3	7 59 '' HO	130f	294'' 1	6	9,117	9	7*9 ''m
Tjusts	d:o .....	125	821	162 jl	2452V	7,716	26	311	240 f?	540	30	8,257	24	3*5

Wadstena	d:o .....	125	281	1731	201\|	8,707	8	Ur	1651	372	12	9,079	20	H

Skenninge	d:o .....	125	231	181	2041	8,950	3	o A	137	308	8	9,258	11	9*2
Westanstångs	d:o ...	125	291	1651	1941	8,618	5	22 f	1661	374	2	8,1)92	7	22§
Wifolka	d:o .....	125	541	183\|	238	8,538	21	I 1 19 II TM	1831	413	23	8,952	12	1 1 lo J^TM

	Summa \|	l,000\|380f	l,348f	1,7291	69,656	14	19 TM	1,195-nr	2,689	22	72,346	4	19 TM

Litt. G. 3.

Sammandrag af 1695 års Indelningsverk för Westgöta Kavalleri.

Gemene Ryttare.
af

Lif-kompaniet . ...............

Öfverste Löjtnantens Kompani......

Majorens Kompani ...........

Södra Wadsbo d:o ...........

Elfsborgs d:o ...........

Gudhems d:o ...........

Wartofta d:o ...........

Barne d:o ..........

Summa

> p c*- p	På Häst.
tu		Hemman
ca s* p°		(mantal)		Årlig ränta.
	Skatte.	Krono.	Summa.
125	109f	1161	2251	6,980	15	9\|
125	52i	1651	218	6,314	25	415
125	102	127	229	7,078	6	20}fl
125	1071	115 A	222-re	7,122	—	81
125	1201	1291	2491	7,877	13	7!
125	73	1581	2311	7,397	24	18*5
125	78	1591	237U	7,362	4	21 Ao
125	114Ä	113 pr	2271	7,021	1	101
1,000	757,\	1,08411	l,84ll	57,153	18	6U

Litt. G. 4.

Sammandrag af 1695 års Indelningsverk för Smålands Kavalleri.

	> £ P.				På	häst.
	w PS GG c-t- Pf
Gemene Ryttare af	Hemman (= mantal)	d O*	iO n	P		Kantor.
Skatte.	Krono.	Summa.	S»	3 p	g	pr CD Ö	Daler.	öre	Pgr-	Smålands
Lif-Kompaniet.	125	138*	131H	270g	76	8	—		7,633	4	22*	Hussar-Regemente består af: Liikompaniet
Ofverste-Löjtnantens Kompani	125	1082!	147\|	2562?	—		—		7,623	8	31	Ofverste-Löjtnantens komp.
Majorens „	125	1602?	107\|	2682¥	48	1	—		7,583	24	184	Wexiö d:o Hvetlanda d:o
Wexiö „	125	1121	187g	299*	—		—		8,431	16	948	Grenadier-Bataljon:
Rurmp.rho	125	190\|	106*	2961					7,985	13	17*	Majorens d:o
					Sunnerbo d:o

Jönköpings „	125	124g	155*	279?	80	5	—		7,949	25	i7åii	Jönköpings d:o
Ostra Härads „	125	180	89\|	269g	23	1	1	3	7,577	12	224	Östra Härads d:o
Hvetlanda „	125	180\|	71	251g	36	3	—	—	7,208	10	9*
Summa	1,000	1,19513	996*	2,192*J 208	18	1	3	61,992	21	16ä 2?0

Litt. (i. 5,

Sammandrag af 1728 års Indelningsverk för norra Skånska Kavalleri-regementet.

		Rusthållshemman.			A u g	ra	e	n t	3 r.
Mantal.	Mantal.	Lä- genhe- ter med ränta.	Kro- noti- onde.	Termin- skatt.	Pre- ste- kalls- pen- ningar	Al tare-hafre-pen-ningar.	Bå- stads ordi- narie contri- bution	Summ	a.	Summa.
GO pr o	W O 3 C	Ränta.	m P o	w O a	Ranta.
Daler.	öre.	Daler.	öre.	Da- ler.	ö- re.	Da- ler.	ö- •e	Da- ler.	li- re.	Da- ler.	Ö- re.	Da- ler.	ö- re.	Da- ler.	ö- re.	Daler.	ö- re.	Daler.	ö- re.
Lif-Kompaniet		52’3/4S	877s	7,106	18	2*/,.	3''7ie	221	18	6	26	22	1	434	26	112	27					798	2	7,904	20
Öfverste Löjtn:s	Kompani	68ll9/l92	65''49/192	7,179	28	3''3/,6	8''/,	400	7	1431	11	5	247	13	35	11	—	—	—	—	709	3	7,888	31
Majorens Kompani....	41 ’/«	99’/i6	7,500	22	*/.	17*	93	9	6329	—	—	236	13	—		—	—	—	—	39319	7,894	9
Sandby	d:o ....	79,9/21	493/ä	6,926	31		4V„	177	15	3	30		-	535	i	20	22	—	—	—	—	73712	7,664	11
M&nstorps	d:0 ....	6"/24	119is/,8	7,515	29	—	13/ / 16	36	3	29	2	—	—	227	24	84	4	—	—	—	—.	377	1	7,892	30
Bjäre Härads	d:o ....	95''Va.	62 2S/1S	7,567	10	6 ’/12	1”/*»	248	5	7	3			221	8	50	17	—	—	18	—	545	1	8,112	11
Landskrona	d:o ....	87,25	124,3/,2o	7,693	15	—	3”/4S	100	1	11	8	—	—	102	11	79	6	4	23	—	—	297	17	7,991	_
Billesholms	d:o ....	335/j»	148 l3/as	7,779	29	V,	4,5/,s	119	11	22	O	—	_	154	6	49	13	_				345	1	8,124	30
	Summa	356''	757j”/3G0	59,270	22	is**/..	283/4	1,396	5	159	4	33	6	2,159	14	432	4	1 4j23	18,		4,202	24	63,473	14

Litt. G. 6

Sammandrag af 1730 års Indelningsverk för Södra Skånska Kavalleri-regementet.

Lif-Kompaniet..............

Öfverste Löjtnantens Kompani . . .

Majorens Kompani.........

Borrby d:o .........

Sallerups d:o .........

Svabesholms d:o .........

Haglösa d:o .........

Östra Göinge d:o .........

Summa

Rusthållshemman.

Mantal.

2359/4
313 2

32!3/t
13 Vs
305/,
26''/,
89/16
7223/,

102,s/i6

124«^»/1440
99”/i8
11513/48
104V.6

905/G
HB5/o
VI29/,,.

210J7/72|825439/14

Ränta.

Daler, öre

7,506

7,523

7,535

7,444

7,525

7,454

7,475

7,575

60,039

Augmenter.

CO pr p 9	Mantal w 6 £3 O	Ränta.	Lä- genhe- ter med ränta.	Kro- noti- onde.	Ter- mins- skats.	Pre- ste- kalls- pen- ningar	Lun- de stads- jord- skylls- pen- ningar	For- mans pen- nin- gar.	Summa.	Summa.
Daler.	öre.	Da- ler.	ö- re.	Da- ler.	Ö- re.	Da- ler.	fe	Da- ler.	ö- re.	Da- ler.	ö- re.	Da- ler.	ö- re.	Daler	ö- re.	Daler.	ö-\| re-
_	i''7j.	55	29	96	27	6	24	106	16	ii	14		_	_		277114	7,783	28
—	37/so	96	13	81		4	10	71	8	17 4	15	i	—	—	285	4	7,808	26
—	»V,	118	9	88	18	4019	172		4522 1			—		465	4	8,000	v\|
i	39/l6	136	4	24	20	—	—	70	21	4725	—		i	22	280	28	7,725	6
	6"/l6	254	3	65	23	—		78	23	1810	—		—		41627	7,942	16\|
7.	31 Vi G	168	10	144	1	5	20	3419	5525 i	—		—		40811	7,862 201
—	19/,S	54	—	10	12	4	16	14231	5919	—		—		271	14	7,74617
r/,.	»V«	54	17	74		—	18	4329 1	2518 i	—	—		—	198	18	7,77328 1
33/»	2523/i20	937	21	585	5	62	11	72o\|l9l28l\| 9	15	ii i	22	2,603\|24j 62,643120

lätt. H

Tabell, utvisande Högsta och Lägsta kostnaden vid Rusthålls-Kavalleriet, Jemtlands Häst-Jägare-Corps samt Rusthålls-lnfanteriet.

			R u s t	eller	R	o te h ål 1 e t	Ö				Rust- eller Rotehållarens årliga kos	, n a d.		Rust	- eller Rotehållare» tillgodonjuter	Ryttare-	eller Soldat-torpet.	Karlen arbetar
	Sqvadronens	o ^ 3 g rÖ Pj p £j Ö o 7'' PS CO tzj e g g CD	b e	lägen	h	e t.		1	CC		Hemkall.	cc	Torpets				&		Sadelmundering och Hästutredning.		Summa årlig kostnad.					Areal Qvadrat-refvar.	tö				Vinterfoder.		hos rust el rotehållare!!	O
Regementets namn.	eller Kompaniets namn.	L ä n.	Ii ära d.	Socken.	Hemmantal.	Taxeringsvärde.	ädja och Lega till '',''24 al dess hela belopp.	Årlig lön.	Spannmål, Viktualier, Hö och Halm m. m.	Mulbete, Vedbrand, Gärdselfång m. m.	CO < P g CD CO O J-J 3 B e	Brukning.	Underhåll af Bygg- nader m. m.	Afkastning.	Beklädnad.	w CD B «sr	Beväpning.	^montering med af gällande remontpris.	Hästens underhåll.	Vakansafgift.	Kronotionde.	Rustningsräntor.	Augmentsräntor.	Summa.	>a tr CD	Äng och Hagmark. !	ebos af innehafvaren.	Utarrenderadt.	Obebygdt.	w p: C/3	C X CD	w 0	po	Mot i orten gängse dagspenning.	Mot samma dags- 1 penning som gårdens fasta arbetare.	beroende af rust- eller rotehållaren.	A n m ä r k n i n g a r.
Lif-Regemeutets	jYs 1 Lif-........	28	Stockholms.......	Danderyd.....		Täby ..........	1 5-1 8	52,000	1,50	5	137,86	35	25	15	25	40	37,05	0,50	3	40	150	11,58	—	526,49	—	282	162	444	8,15	—	1	—	—	—	—	2	2	—	—	\| 1	25,2 f. Råg; 12,6 Korn; 3 Hvete; 1,575 Ärter; 15 ctr Hö.
Dragon-Corps.		100		Frnsåkp.r.....		H ökhufvud.......	1	19,600	1,50	5	21,70	20	15	18	10	25	37,05	0,50	3	40	150	11,58		358,33		130	313	443	7	11,20	1					2	2			1	6,5 Råg; 3,150 Korn; 6 ctr Halm; Resor 8.
	” .......
Lif-Regementets	JYS 5 Wadsbo.....	54	Skaraborgs.......	Wadsbo......		Fägred .........	1	38,000	1,40	5	—	23	7	75	12	321	25	2,50	0,75	45	125	4,25	—	646,90	—	122	55	177	100,80	11,90	1	—	—	—	2	3	3	1	—	1
Hussar-Corps.		92				Runeberg ........	1	24,000	1,66	5		38	7	8	12		25	2,50	0,75	45	125	4,25		274,16	,	79	36	115	11	16	1					1	2	1		1
ii a .....
Smålands		74		Tima, läns .......	Christclala.......	1	64,500				25	3		20	225	25	3	0	40	150	10		503		127	99	226	33,60	100,80	1				2	5	12

Hvissar-Regemente.	JYS 4 Ingelstad ....	76		rTmwiflrlirwypi . - .		Sjösås ..........	1	21,300	0,60	2,50	1,60	11	.3,75	16	12	45	16	1	0	35	125	10		281,45		120	122	242	8,40	173,60	1					2	4			1	8 k:r Malt l,6o; Löf 1; Vedbrand 9; Gärdselfång 1; Qvarn.
•
Skånska	JYS B Landskrona . . .	73		Frosta...........	Badlunda........	1	90,300						15	20	149	35,20	2,71	2,12	35	100	8,16		367,19		23	8	31	28		1	1				1	2			1

Hussar-Regementet.	JYS 3 Kolleberga . . .	93				Stora Rörum	ie	55,600	0,20	3,75				1 5	12	75	16	1	2,50	35	100	12		272,45	23	32		55	5,60	7,80	1					2	2			1	Torf och Ris till husbehof.

Skånska	JYS 5 Torna......	45	Malmöhus........	Torna .......		Weberöd........	i	78,500	—	3,75	169,36	48,50	3	—''	—	1,50	25	1	2	30	100	16,67	—	400,78	8	28	0 O	39	—■	1		—	—	—		—	—	—	—	—	(25,2 f. Råg; 12,6 f. Korn; 48 ctr Hö; Gräsbete; 12 Lass Torf; 4 lass (Bakeris, bebor eget hus, men har såsom hage 1,0500 qv.-refv. jord.
Dragon-Regementet.	JYS 8 Wemmenhög . .	78		Wemmenhöff . . .		Ostra Wemmenhög . .	i	77,000		8	101,55		12		15	1 ^	9K	9	3	35	100	10		226,55		30		30	1,05		1										18,9 f. Råg; 25,2 Korn; 12 Torfsäckar.

[ Jemtlands	JYS 1 Lif-.......	43	Jemtland........	Södra ......		Hackås.........	1"/.;	30,100	-	125		74	—	—	''		—	—	—	30	180	—	—	409	—	—			—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	\|Det i kolumnen 11 upptagna Hemkall utgöres af Ved 60 R:dr och tvenne ) husrum 14 Rdr.
Hästjägare-Corps.		36				Näs...........	1%	36,200		45										30	180			255																1
a a ........
Lif-Regementets	JY$ 3 Södermanland. .	76		.Tön åkers........	Lunda ..........	1	24,300	4,10	3		49	10	20	18	271	26,50	0,75	3,40					405,75		171	67	2.38	39,2	22,4	1				1	3	4			1	Mulbete 18 R:dr; Ved och Gärdselfång 31 R:dr.

Grenadier-Corps.	ii a * *	10	Stockholms......	Sotholms.....		Sorunda .........	1	27,600	2,20	3	—	32	10	—	18	36	26,50	0,75	3,40	—	—	—	—	131,85	—	297	73	370	16,8	39,2	1	—	—	—	1	o	—	—	—	1	Mulbete 11 R:dr; Ved och Gärdselfång 22 R:dr.
Ändra	JYS 2 Tjust.......	61	Calmare.........	Norra Tjust . . .		Tryserum........	1	51,000	2,50	2,50	—	—	—	—	25	592,74	16,58	0,45	1,85	—	—	—	104,42	746,04	26,25	155,57	82,16	263,98	33,60	128,80	1	1	—		2	o	10	—	—	1
Lif-Grenadier-Regementet.	JYS 5 Bergslags ....	40				Elfvestad........	1 1	23,300	3,96	2,50		13		18	18,88	4,81	17,58	0,45	1,85				102,53	183,56		237,58	113,31	351,09	34,96		1					1	q	1			2 Kobete; 1 famn Ved.

Vestgötha	JYS 1 Lif-........	50	Skaraborgs ......	Skånings .....		Jung ..........	1	30,000	0,50	5	16,69	6	—	90	12	333	15	0,12	2,23	—	—	—	—	480,54	—	147,59	49,19	196,78	56	—	1	—	—	—	—	0 jC	4	—	—	—	1 Tunna Korn; ’/2 Tunna Malt; 4 lass Ved.
Regemente.	Wo.rtofta .	50		Wartofta .....		Skjörst.orp .....	1	16,700	0,62	5	10.29	12	1,25	20		3,85	14,30	0,12	2,23					84,66		146,74	90,37	237,11	11,20	2,80	1					1					1,6 Råg; 3,2 Malt; Mulbete för 1 ko, 2 får; 4 lass Ved; 2:ne Gärdsel; skjuts 1 mil. Obs. Lägsta med kontant lön är 67,06.
															i
Smålands	JYS 2 Sunnerbo ....	123	Jönköpings.......	Östbo.......	Rydaholms .......	1	20,500	1	100			2,20		14	136	17,86				_			273,13						150	1				0					1	j Skjuts till munderingen. Som vederlag vid laga skifte erhåller karlen
						U,4o	1,0»						14o		»D /							IU			100 K:dr, utom Grenadiertorpet.
Grenadier-Bataljon.	iyS 1 T.if-........	112		Westra.....			1 1	32,000	1,25			10	1			40	17,86	0,45	1,62		—			77,18		122	78	200	14	44	1					1	4			1
							0

Obs. Vid hvarje regemente eller corps utvisar det först uptagna numret den högsta kostnaden samt det derpå följande den lägsta kostnaden vid regementet eller corpsen.

Litt. I.

Tabell, utvisande kostnaden vid Rusthålls-Regementen och Corpser.

Regementens och Corpsers			H e	1	a R	U S t	ning	sko		s t n	a	d e n.			Komité ra des me	d e 1 b e r ä k	ning	för Nummer.		hM Medium åt Hela rust- , ningskostnaden. i	Åter upgifter från Regementen och Corpser.		Torpet.	T a x e	ring	svar	den.		Rust	ning	s e r s	ä t	t n	i	n	g-		T
N a m n.	2 r- § 3 a> CP ert- £- p	Vakansafgifter för karlen och Beklädnad.	Kontanta löner.	Löner med torp.	Hel-vakans afgift.	-	Kostnad för hingsthåll-ning.	Häst-vakans- afgift.	Beklädnad, Remtyg och Beväring.	Remontering, “hästens un-derhåll jemte sadelmunde-ring.	S u m m a.	a р, £. с. p crq P CO P p O co jo 3" 3 05 P-1 CD P 3 ca ct-	A o g cL f § 05	< 05 P £ 05 Pj a CQ P S, CD er? 3?	M c ca vg g »• 5. CD P P E- ^ B cd	2: o P ca ct- P 3 S p CD q. Pj cd ^ P 3 a, • CD	« O CO c+- P P P ö fr r) ^ Pj y CD ^ po 1-i ~ PT P P cd" p ca	P ^ Q, © .P®. H g ® P, 05: P CD ►a & P 5’^ oT O tr cd £ er CD Pj	S®* t—1 P- ca P e+- 5_i.CTQ P CD - P cpS p-g-§.* a „ cd" j^s n g p ■ »CD "I SL c g 3 £.3 g ® 2 a ^ p	w p* o “ “ a-p ^ ^a 5 aQ ca	M g: ! ct- <5 i P pr i p p p Ma CD		P eg K O: CD ® p!» P gq < ■öp» 5° ö pt p p CD Ö a « CD	g g iv® p Pj g g w p 3 ^ CfQ p P H+i fr a-o B Ef.& g pr-cd CD T"	P H+i O: C0 p" * >-i CD cj, •c as < ca CD p3. '' B §f 2 P P ca ct- l CD	» ►O 5 & < PT& gpg4 5* o p p a ^ ^ éT ^ v y-i 1 p 2 p a “•CD	g CD B & 3'' S ■3 3 [ SB p a PjCTQ CD CQ P v po	Medelareal.	Medium af vinterfödda	för Regementen och Corpser.	Högsta per Nummer.	Lägsta per Nummer.	Medium per Nummer.	till Regementen och Corpser.		Medium för	nummer.
pr CD a	OQ !
Krono- tionde.		Rustnings ränta.		Augments ränta.		Summa.	Krono- tionde.	Rust- nings- ränta.	Aug- ments- ränta.	Summa.
p p ca ct		Qvadratref.	Kor.	Får.
Rusthålls-Kavalleri.
Lif-Regementets Dragon-Corps . .	505	6,854	38	99	82	73,180	8	3,755	64	—	—		—	17,800	—	87,237	—	188,926	92	377	85	268	26	167	18	99	82	164	82	160	18	40	—	179	50	225	—	—	—1	423	23	300	—	276	40	180	—	171 \|	—	263	—	3,99	2,40	1,21	1,62	13,141,661	84,266	6,300	26,025	—	—	122,173	22	90,921	48	213,094	70	—	—	241	93	180	4	421	97
Lif-Regementets Hussar-Corps . .	500	7,544	91	—	—	60,833	82	3,310	—	—	—	—	—	17,520	—	87,057	50	176,266	23:	356	9	331	—	160	53	—	—	138	89	138	89	40	—	179	50	225	—	—	—	430	86	375	—	331	—	175	—	173	—	319	63	17,97	9,40	1,41	1,22	13,300,348	126,500	7,200	26,601	—	—	77,450	—	59,890	—■	137,300	—	—	—	154	82	119	78	274	6oj
j Smålands Hussar-Regemente . . .	500	3,519	25	9,718	50	49,001	24	3,060	—	—	—	—	—	17,800	—	86,160	—	169,258	99	341	94	204	—	100	55	85	25	148	4	131	95	40	—	179	50	225	—	—	—	351	80	250	—	216	—	110	—	108	—	258	33	19,38	98,54	3,36	4,97	14,077,706	120,700	10,200	28,155	—	—	67,065	18	53,709	59	120,774	77	—		134	13	107	42	241	55
1 Skånska Hussar-Regementet....	1,000	10,353	20	86,662	80	3,879	68	4,822	40	—	—	—	—	34,880	—	172,320	—	312,918	8	319	30	241	12	117	65	103	17	121	24	103	83	40	—	179	50	225		—	—	285	64	250	—	241	96	133	33	118	83	255	73	13,29	21,46	1,36	2,28	52,696,900	173,100	6,500	52,697	10,052	89	28,691	34	2,136	66	40,880	89	10	5	28	69	2	14	40	88
i Skånska Dragon-Regementet . . .	1,000	9,651	60	82,416	48	6,525	20	4,539	48	—	—	—	—	35,160	—	172,499	50	310,792	26	317	13	238	92	114	90	100	2	118	64	101	19	40	—■	179	50	225	—	—	—	276	25	258	—	239	80	120	—	119	25	212	39	3,47	11,22	0,67	0,74	56,785,575	167,000	12,000	56,786	5,057	50	29,321	81	1,100	23	35,479	54	5	6	29	32	1	10	35	48
										12,375	—_							12,375	—
Summa	3,505	37,923	34	178,897	60	193,420	2	19,487	52	12,375	—	—	—	123,160	—	605,274	—	1,170,537	48																																				—	150,003,190		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Medium	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—-	—	333	96	249	84	128	55	100	56	148	78	120	21	40	—	179	50	225	—			332	94	277	32	255	27	138	87	132	59	—	—	—	—	—	—	—	—	—	42,798	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Afsutet Kavalleri eller Rust-																																								i
hålls-Infanteri.
1 Lif-Regementets Grenadier-Corps	500	8,942	88	—	—	60,544	74	—	—	—	—	48,987	37	17,520	—	—	—	135,994	99	271	99	—		144	24	—	—	138	23	138	23	40		—		—		97	97	192	94	—	—	—	—	150		150		—	—	12,86	14,77	1,75	2,05	11,726,932	150,000	2,300	23,454	—	—	104,525	—	57,470	—	161,995	—	—	—	209	5	114	94	323	99
[ Andra Lifgrenadier-Regementet .	1,000	18,750	—	—	—	103,869	54	—	—	—	—	102,479	4	34,920	—	—	—	260,018	58	i 260	54	—		150	—-	—•	—	118	98	118	98	40		—	—	225		102	68	193	27	—		—		150	—	150		246	86	15,92	25,22	1,62	2,04	30,356,565	159,140	6,000	30,357	14,767	—	215,187	62	109,641	56	339,596	18	14	77	215	19	109	64	339	60
Westgöta Regemente........	1,000	14,522	88	18,233	60	108,186	31	—	—	—	—	105,365	38	34,760	—	—	—	281,068	17	283	5	—	—	117	12	113	96	152	59	145	48	40	—	—-		225	—	106	11	179 !	94	—		—		120		120		—	—	25,56	21,04	1,98	2,01	25,049,723	128,000	5,200	25,050	—	—	117,410	—	90,680	—	208,090	—	—	—	117	41	90	68	208	9
\| Smålands Grenadier-Bataljon . . .	500	5,543	20	8,485	14	48,741	60	—	—	—	—	51,285	22	17,920	—	—	—	131,975	16	263	95	-		106	60	82	38	141	28	127	76	40		—		—		102	57	i 129	95	—		—		116	67	109	17	—	—	18,13	131,53	2,96	4,36	11,523,490	85,000	6,200	23,047	....		65,770	—	54,970	—-	120,740	—	—	—	131	54	109	94	241	48
										2,025	—				t			2,025	—																																					''
Summa	3,000	47,758	96	26,718	74	321,342	19	—		2,025		308,117	1	105,120	—	—		811,081	90			—		—		—		—		—		—		—		—		—		—	~~	—		—		—		—		—		—	—	—	—	78,656,710	—	■—	—	—		—	—	—		—		—		—		—		—	—■
1 Medium	—	—		—		—		—		■—	—	—		—		—		—		271	21	—		131	\|56	101	59	135	87	132	46	40		—	—	225		103	2	178	61	—		—		134	44	133	19		—	—	—	—	—	—	—	—	26,219