Kongl. Mnjls A ad. Proposition AT:o 20.
1
N:o 20.
Ank. till Eiksd. Kansli d. 1 Mars 1869, kl. 6 e. m.
Kongl. Maj ds nådiga Proposition till Piksdagen, angående förändring
i sättet för räntans och lcronotiondens utgörande; Gifven
Stockholms Slott den 19 Februari 1869.
T, , £ti. underdånig skrifvelse den 7 Oktober 1.863 anhöllo Rikets Ständer, att
Jlongl. Maj.t täcktes i nåder förordna en komité af sakkunnige män för utredande:
a) icke allenast af sjelfva grundsatsen, huruvida jordens frigörande från
grundskatt genom kapitalisering eller på annat sätt kunde vara för Staten och den
enskilde fördelaktigare än nuvarande sätt att utgöra denna skatt,
b) utan äfven om, och under förutsättning att så vore, utförandet deraf
kunde anses vara förkmppadt med så olösliga svårigheter eller på ett så oroväckande
sätt ingripa i nu bestående förhållanden, att endast derföre tanken på
jordens befriande från grundskatt borde öfvergifvas. 1
Den till följd af Rikets Ständers berörda anhållan tillsätta komité har i
sitt under den 18 Juni 1866 afgifna och till Riksdagens ledamöter i tryck utdelade
betänkande, till hvilket Kong! Maj:t nu anser sig endast böra hänvisa, hufvudsakligen
föreslagit,
1CKr a\ att “räntan“, hvarmed, jemlik! § 9 i Kongl. Kungörelsen den 11 Mai
iööo angående de uti ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkla’
atses den förra jordeboks- och hemmantalsräntan, men icke kronotionde!!
borde sättas uti penningar efter beräkning af medelvärdet emellan 1834—1853 årens
medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris,
b) att egare af hemman eller skattlagd lägenhet, med vissa uppgifna undantag,
skulle vara berättigad att, under iakttaganden, som närmare bestämdes, af
hemmanets eller lägenhetens ränta aflösa det belopp, hvarmed räntan, i förenino“Cd,
^sOllotionden, öfverstege en half procent af det hemmanet eller lägenheter
tor ar lobJ åsätta taxeringsvärde'', och
i m,lcltil rilntor och tiondeanslag skulle, med uppgifna undantag, in
dragas
till Statsverket emot ersättning till räntetagare medelst statsanslag, hvilka,
Bill. till Riksd. Prof. 1869. 1 Samt. 1 Afl. 10 Höft.
2 Kong!. Maj tfs Nåd. Proposition N:o 20.
intilldess annorlunda kunde klifva ordnadt, borde motsvara indclningarnes värden
efter ärligt modelmarkegångspris.
Sedan härefter Kammar-kollegium och Statskontoret erhållit befallning att
öfver komiterades nyssborörda betänkande sig yttra, hafva dessa Kollegier i afgifvet
underdånigt utlåtande, hvilket jemväl blifvit tryckt och till Riksdagens ledamöter
utlemnadt, val instämt med komitorade derutinnan, att “räntan-1 herde till
fix penningeskatt förvandlas, men derjemte ansett att enahanda åtgärd herde med
k ronotionden vidtagas, och beträffande grunden för persedelräntans och kronotiondespanmålens
förvandling till penningar hemställt, att medelpriset för åren 184/ 1866
dervid herde följas. ...
Rörande frågan om grundskatternas kapitaliscring och aflösning hafva Kollegierna,
oinlörmält de störa betänkligheter och svårigheter, som skulle möta en
sådan åtgärd, men tillika förklarat, att, om aflösning af grundskatterna pröfvades
ändamålsenlig, eu fullständig aflösning af ränta och kronotionde vore att föredraga
framför en partiel aflösning af endast räntan.
Att det för Staten måste betraktas såsom en betydande förmån att i grundskatten
c ga eu till beloppet oföränderlig, lätt beräknelig inkomst af det mest sältra
kapital inom nationalförmögenheten lärer icke kunna bestridas, och en sådan förmån
torde icke heller höra utan de vigtigaste skål uppoffras.
Om åliggandet att betala grundskatt i sjelf va verket kunde anses innefatta
någon jordägare!! tillfogad orättvisa, då borde donna skatt efterskänkas, men lika
med komitorade och Kollegierna anser Kongl. Maj:t förhållandena här i landet icke
gifva stöd åt ett sådant påstående. “Om man11, yttra korn!terade, “utan afseende
på det bestående, både att skapa ett nytt skattesystem för en stat, är sannolikt att
3 n ati ej komvne att beskatta ett slag af kapital—-jordkapitalet — mera eller mindre än
ett ann åt, och följaktligen icke läde fäst skatt på jordegendomen. Men då man
har att i betraktande taga alla de omständigheter, som i ett gammalt samhälle förekomma
och under århundraden utvecklat sig, ställer sig frågan annorlunda. Då
nuvarande skatter här i landet åsattes, utgjorde de onekligen skatter i egentlig
mening, hvilka efter behof höjdes eller minskades, men sedan de under långa tider
blifvit oförändrade och slutligen medelst gifna författningar vunnit egenskap af
orubblighet, hafva do förlorat råtta naturen af skatter och antagit den af vissa
jordkapitalet belastande räntor, hvilka med sina bestämda belopp fästat sig vid
kapitalet och åvägabringa en minskning i dess värde, som afses vid hvarje öfverlåtelse
af detsamma från en till annan egare. Det är då icke längre egaren af
jorden, som drabbas af skatten, utan det är jorden sjelf, som vidkännes den genom
minskad t värde. Den som förvärfva!- jorden skyddar sig genom det pris lian derföre
betingar.11
Eu efterskänkning af grundskatten kan sålunda icke anses vara påkallad åt
något rättvisans kraf, utan skulle fastmera åt de samhällsmedlemmar, som derigenom
drabbades af ökade skatter, gifva skål till befogad klagan. Om vidare genom
grundskattens kapitaliscring och aflösning en stor och väsendtlig fördel skulle kunna
tillskyndas jordbruksnäringen och dess idkare, då vore visserligen en sådan åtgärd
förtjent af den aldra största uppmärksamhet, och de betänkligheter och svårigheter,
Kongl. MajiU Nåd. Proposition N:o 20. 3
som dervid möta, bordo icke då utgöra något hinder för åtgärdens genomförande»
Men då eu, vare sig fullständig eller partiel, aflösning icke, efter Kongl. Maj:ta
åsigt, bör ega rum på andra vilkor till sådana, som bereda Staten en inkomst, motsvarande
flen, som genom skatternas upphörande förloras, kan eu aflösning icke för
jordbrukaren medföra någon egentlig fördel, utan snarare tvärtom. Då räntan i
sin helhet och kronotionde!! för närvarande uppgå till omkring 6,500,000 It:dr -om
året, erfordras, efter eu räntefot af 5 procent, till grundskatternas fullständiga aflösning
ett kapital af 130,000,000 It:dr. Ett sådant kapital i enskildes händer, an vänd! till
jordbrukets förkofran genom odlingar, afdikningar, öppnande af lättade kommunikationer
in., in., skulle derigenom otvifvelaktigt blifva vida mera fruktbärande än
genom att användas till aflösning af grundskatterna. Det har visserligen blifvit
ifrågasatt, att eu sådan aflösning, om den mcdgåfvcs, icke herde göras obligatorisk,
utan åt jordegumma eget skön öfverlemnas, huruvida do derutaf villo sig begagna
eller icke; men om, såsom sannolikt är, endast ett fåtal skulle finna det med sitt
intresse förenligt att aflösa grundskatten på sin jord med ett nuvarande ränta fullt
motsvarande kapital, klafve följden att denna skatt för det störa flertalet af fastigheter
qvarstodc oförändrad, och en ytterligare olikhet i beskattningsförhållanden
kommu då endast att uppstå.
Då Kongl. Maj:t sålunda anser eu framställning om grundskatternas aflösning
ej nu höra göras till föremål för Riksdagens pröfning, anser Kongl. Maj:t
deremot det af komiterade framställda samt af Kollegierna med utsträckning jemväl
till kronotionde!! förordade förslag, att den del af räntan, som för närvarande är
satt i persedlar, att lösas efter markcgångspris, måtte förvandlas till bestämd ränta
i penningar, vara i hög grad förtjent af uppmärksamhet, i den utsträckning som
ofvannämuda embetsverk förordat. De många på rättvisa och billighet grundado
skäl, som tala för eu sådan förändring, hafva såväl uti komiterades och Kollegiernas
ofvan omförmälda yttranden, som ock redan derförinnan uti det af utsedde
komiterade för förenklande af boskattningsväsendet in. in. den 30 April 1817 affinna
betänkande blifvit utförligt utvecklade, och vill Kongl. Maj:t, jemte åberopande
af hvad sålunda förut blifvit anfördt, endast ytterligare erinra derom, att först genom
förvandling till den allmänna värdemätaren -— penningen — erhålla grundskatterna
den oföränderlighet, som hvarje på ett visst slag af kapital hvilande skatt, så vidt
möjligt, bör hafva, som i afseende på dessa skatter redan länge kan anses hafva
varit i grundsats erkänd genom den försäkran de skattdragande erhållit att de å
hemmanen gjorda, i laga ordning fastställda, skattläggningar och tiondesättningar
aldrig skola ändras eller rubbas, och som är ett nödvändigt vilkor för att skatten
vid köp och andra öfverlåtelse!’ skall kunna tillförlitligt beräknas. Visserligen förändras
under en längre tid äfven penningens värde, men då erfarenheten visat, att
det alltid haft benägenhet att falla i förhållande till andra varuvärden, verkar eu
sådan förändring till de skattdragandes fördel, och då den förlust, som Statsverket
kan komma att få vidkännas, endast småningom intrader, och derföre icke bör
blifva särdeles betungande, torde af donna omständighet icke hora hemtas anledning
att undanskjuta eu af billighet och rättvisa i (ifrigt högt påkallad åtgärd.
Genom minskade kostnader för uppbörd och redogörelse kan dessutom Statens
förlust i någon män ersättas. Då kronotionde!! i åtskilliga orter icke blifvit för
alltid fastställd, torde det vara lämpligast att, på sätt komiterade och Kollegierna
föreslagit, vid uträkning af beloppet i penningar, upptaga densamma till det mått
och i de sädesslag, hvarmed flen sednast utgått; men då såväl tiondegifvare som
tiondetagare för närvarande ega rättighet att begära ständig tiondesättning, lärer
4
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 20.
donna rätt böra för dom i så måtto bevaras, att viss tid, som Kongl. Maj:t föreslår
till 1870 års slut, stadgas för dess begagnande.
Vid bestämmande af grunden för ifrågavarande förvandling synes Kongl.
Maj:t rättast att följa medelpriset för åren 1848—67. Ett tjuguårigt medelpris följdes
vid den förenkling af de i räntan ingående persedlar, som år 1855 genomfördes,
och medelpriset för eu kortare tidrymd skulle, om under densamma antingen missväxt
eller ymnig skörd öfvervägande inträffat, framkalla ett mindre tillförlitligt resultat
samt jemväl på ett obilligt sätt verka olika inom olika delar af riket. Det
gista året, 1868, bär Kongl. Maj:t ansett höra från beräkningen uteslutas, emedan
årspriset på spanmål under detta år, i följd af 1867 års knappa skörd, såväl bär
som i åtskilliga andra delar af Europa, uppgick till en ovanlig höjd och äfven ett
tjuguårigt medelpris följaktligen, om detta årspris inräknades, skulle komma att
blifva alltför högt för att skäligen kunna läggas till grund för en reglering, som
afser en längre framtid. De beräkningar Kong!. Magt låtit uppgöra, och som, ehuru
icke alla invexlande omständigheter kunnat iakttagas, likväl torde vara tillräckliga
för bedömande af frågan i sin helhet, utvisa, att väntan, sedan boställs- och rustliållsräntor,
universitetens räntor af egna hemman samt gästgifvares och klereciets
friheter blifvit frånrälcnade, utgör jemte kronotionde^
efter 1848—67 års medelpris .............. 4,897,036: 20.
„ 1849—68 „ „ 5,047,103: 30.
„ 1868 „ „ 5,137,492: 47.
eller efter det af Kongl. Maj:t föreslagna pris 150,067 11:dr 10 öre mindre än efter
1849—68 års medelpris samt 240,456 B:dr 27 öre mindre än efter det pris, hvarefter
räntan och kronotionde!! innevarande år utgå.
I sammanhang med ofvanstående, af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärd anser
Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med hvad komiterade och Kollegierna jemväl tillstyrkt,
sig höra hemställa, att indelta räntor och tiondeanslag, med undantag af
boställsräntor och dem, som äro påförda hemman och lägenheter, af Indika något
besvär i stället utgöres, må indragas till Statsverket emot ersättning till indelningshafvare
medelst statsanslag. En sådan åtgärd har vid flera föregående tillfälle!! af
Kongl. Maj:t och Rikets Ständer pröfvats vara af särdeles nytta, och den är för genomförandet
af grundskatternas förvandling i penningar ett nästan oundgängligt
vilkor. Dessa till indragning ifrågasätta rånte- och tionde-anslag, som enligt 1869
års Rik s-stat uppgå till 2,824,214 R:dr 58 öre, kunna hänföras till fyra hufvudafdclningar:
Lo) Löno-anslag;
2:o) Anslag till allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser;
3:o) Anslag till enskilda verk och personer; samt
4:o) Sådana räntor, som utgå i följd af vissa hemman åtföljande besvär.
Då räntans och ltronotiondens förvandling till visst belopp i penningar kan komma
att medföra en minskning uti ofvan omförmälda rånte- och tionde-anslags värde
och sålunda inverka på indclningshafvares rätt, kunna följaktligen iunchafvarne af de
under N:is 3 och 4 upptagna anslag icke anses pligtige att åtnöjas med en sådan
reglering, utan måste Staten tråda i räntegifvarens ställe och lemna ersättning efter
de för dessa anslags utgående nu stadgade grunder. Enahanda är förhållandet med
de indelta löner, h vilkas innehafvare hafva ovilkorliga fullm agio r å sina tjenstår, äfvensom
med största delen af de anslag, som under N:o 2 omförm ålas, och då, hvad
öfriga indelta löner och anslag till allmänna inrättningar angår, ej heller med billighetens
Jordringar låter sig förena att, utan pröfning i hvarje särskild!: fall och dervid tagen
hänsyn till aflöningens belopp i dess helhet eller till inrättningens behof och till
-
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.
5
gånga i’, i sammanhang med nu ifrågavarande åtgärd, som har ett helt annat ändamål
än att reglera nämnda förhållanden, ålägga dessa indelningshafvare att ovilkorligen
underkasta sig den minskning i hittillsvarande inkomster, som genom den
föreslagna förändringen i sättet för de dem tilldelade anslags utgörande kan blifva
en följd, synes, till afvärjande af en sådan förlust, äfven i detta fall en mellankomst
från statens sida erfordras. På grund häraf och ehuru Statsverket derigenom kommer
att vidkännas eu uppoffring de år den nu föreslagna penningeräntan understiger
medelmarkegångsprison, hvilken uppoffring förutsätter nödvändigheten att ett
särskild t förslagsanslag för detta ändamål ställes till Kongl. Majits förfogande, anser
lvongl. Maj:t det såsom ett oundgängligt vilkor för hela åtgärdens genomförande
böra stadgas, att tillsvidare och intilldess annorlunda blifver förordnadt, samtlige
innehafvare af rånte- och tionde-anslag förklaras berättigade att af Statsverket uppbära
ersättning efter det årliga medelmarkcgångspris, som i alla fall för andra ändamål
fortfarande måsto bestämmas, men att deremot vid hvarje framdeles skeende
i egid mg Iföl tillses att donna ersättningsskyldighet utbytes emot fast anslag, der
sådant möjligen kan ega ruin.
Ett mindre antal tjensteman finnas ännu, som icke äro skyldiga att underkasta
sig 1855 års reglering och icke heller derpå frivilligt ingått, utan fortfarande
ega att, i öfverensstämmelse med förut gällande föreskrifter, af räntegifvare efter
uppsägning uttaga sina anslag in natura, och då dessa räntegifvare ej skäligen
böra gå i mistning af de förmåner, som med den nu ifrågasätta åtgärden afses, hemställer
Kong!. Maj:t, att Statsverket äfven må öfvertaga donna deras i allt fall snart
öfvergående förbindelse. Rånte- och tiondetagare, som vilja afstå från ersättning
efter ine del mark cgång och i stället erhålla sådan ersättning efter nu föreslagna pris,
törel o emellertid böra- dertill förklaras berättigade.
. Med afseende på den tid, då uppbörden af Kronans räntor försiggår och de
dervid inflytande medel till landtränterierna ingå, torde såsom allmän regel höra
stadgas, att godtgörelse för indragna räntor och tiondeanslag, med undantag af sådana,
som åtnjutas i och för fullgörande af något besvär eller äro anordnade till
prästerskapets aflöning eller till kyrkors underhåll, och hvilka lämpligen kunna utbetalas
vid uppbördsstämma!! i den ort, der hemmanet, hvithet besväret åligger,
är beläget, lönen utgår eller kyrkomedlem uppbäras, skola inom den 15 Maj hvarje
åi utanonlnas från vederbörande landtränteri, men då, hvad angår löntagare, och
bland sådana företrädesvis dem som tillhöra militie-staten, förekommer, att dessa
hittills uppburit eu del af den aflöning, som består af rånte- och kronotiondeanslag,
redan i februari månad, anser Kongl. Maj:t dem böra tillerkännas rätt att inom
den lo i sistnämnda månad från landtränteri utfå hälften af dem såsom lön anvisad
ränta och kronotionde.
Någon annan förändring i gällande föreskrifter om hvad som vid framdeles
skeende skattläggningar skall iakttagas, än ett tillägg att persedelränta och kronotionde
skall omsättas i penningar efter 1848—07 årens medelmarkegångspris, torde
icke höra stadgas och lärer lika litet nu som tillförene kunna ifrågakomma att utsträcka
eu åtgärd af ifrågavarande slag till do räntor och den kronotionde, som innehatves
under enskild egandejätt.
1 å grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen
att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, angående sättet för
giundräntors och krön otiondes åtgörande, följande må blifva stadgadt:
ko Ränta af hemman och lägenheter, som nu är bestämd i vissa persedlar,
afl lösas efter markegångspris, så ock den kronotiondespanmål, hvilken nu likale
-
(i Kongl. Maj:Is Nåd. Proposition Nxi SO.
des efter sådant pris bör lösas, skall, vare sig att nitmnda ränta och tionde är Kronan
behållen eller för särskilda ändamål indolt och anordnad, omsättas i penningar
efter medelmarkegångspriset för do tjugu åren 1848—18(37 och med detta värde
framgent utgöras, hvarvid kronotionde!!, der den icke linnés vara för alltid fastställd,
skalf beräknas till det mått och i de sädesslag, med Indika den sednast utgått, dock
med rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare, som härmed icke åtnöjes, att inom
1870 års slut begära tiondesättning i laga ordning.
Vid donna omsättning i penningar af ränta och kronotionde iakttagos, att,
med undvikande af brutna öretal, hvad som öfvers tiger ett hälft öre uppföres till
ett öre och det som är under eller till och med ett hälft öre uteslutes.
2:o Indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag af militie-,
civil- och ecklesiastik-boställeus räntor samt af sådana, som äro påförda hemman
och lägenheter, af Indika något besvär i stället utgöres, indragas till Statsverket
emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess annorlunda bill ver
förordnadt eller innehafvare af rånte- och tiondeanslag förklarar sig nöjd med
go diger el so efter det i första punkten om förmälda tjuguåriga medelpris, utgå till
belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens värden
efter ärligt in c de 1 in a r k cgån gsp ris. Embets- och tjensteman. Indika, enligt fullmagter
eller konstitutorial, tillträdt indelt lön utan skyldighet att ingå på den
genom Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 vidtagna förändring i sättet för
grundräntors och lcronotiondes utgörande, samt icke sedermera velat densamma
sig underkasta, skola, om icke de sjelfva, derom hörde, annat medgifva, af Statsverket
tillhandahållas deras indelta löner på lika sätt och vilkor, som de nu oga
att desamma af rånte- och tiondegifvare bekomma.
3:o Godtgörelse för sådana indragna räntor och tiondeanslag, som åtnjutas
i och för fullgörande af något besvär, eller äro anordnade till presterskap»^ aflöning
eller till kyrkors underhåll, skall utbetalas vid uppbördsstämma»! i den ort,
der hemmanet, hvilket besväret åligger, är beläget, lönen utgår eller kyrkomedel»
uppbäras.
Ersättning för andra indragna räntor och tiondeanslag utan ordnas från
landtränteriet i det län, inom hvilket räntan eller tionde!» utgöres, till löntagare
med ena hälften inom den 15 Februari och med andra hälften inom den 15 Maj,
och till öfriqa innehafvare af dylika anslag inom sistnämnda dag hvarje år.
4:o Innehafvare af rånte- och tiondeanslasr bibehålla vid hittills åtnjuten
ersättning af Statsverket för upphörandet af rättigheten så väl att utfordra nämnda
anslag in natura, som att af rånte- och tiondogifvarec uppbära forsellön, då lösen
med penningar egt ruin; och skall följaktligen sådan forsellönsersättning, beräknad
till 8 öre Riksmynt kubikfoten för råg eller korn och 6 öre samma mynt kubikfoten
för hafre, årligen från landtränteriet i länet utanordna?, för att rånte- och
tiondetagare tillhandahållas i sammanhang med »lön godtgörelse, som, till följd af
rånte- och tiondeanslagens indragning till Statsverket, dem tillkommer.
5:o Ber enskilt verks "privilegier hindra genomförandet af ifrågavarande
omsättning i penningar samt indragning till Statsverket af indelt och anordnad ränta
eller kronotionde, skall, i don män förändringen ej »kan ega rum, tillsvidare och intilldess
hindret varder lagligen undanröjdt, förblifva vid de stadgande!», som i afseende
på sådant verks rätt gälla.
(ko Vid skattläggningar, sou» ske efter år 1870,_ skola, jemte iakttagande
af föreskriften i Kammar-kollegii kungörelse den 1 Juni 1855. den åsätta persedel
-
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.
räntan och kronotionde!! omsättas i penningar efter det ofvanföro bestämda meddolmarkegångspris
för åren 1848—1867.
7:o Hvad som nu är vordet stadgadt kommer att tillämpas vid utgörandet
af 1871 års kronoräntor och tionde samt derefter framgent, och skall jemväl i allt
vara gällande för presternas i jordcholcen upptagna utlagor.
8:o Denna författning inverkar icke på beskaffenheten eller utgörandet af de
räntor, som med frälserätt egas, eller af sådan tionde, som åtföljer patronsrättighet
i vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafvas.
De till denna fråga hörande handlingar och deribland de uti den nådiga
Propositionen åberopade uträkningar skola Riksdagens vederbörande Utskott tillhandahållas;
Och Kongl. Maj:t förhlifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
CARL.
Gust. af Ugglas.
8
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.
Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Siats-Bådet å Stockholms Slott den 19 Februari
1869.
N ärvarande:
Hans Excellens. Herr Justitie-statsministern, Friherre De Geer.
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Wachtrneister, samt
Statsråden: Friherre af Ugglas,
Bredberg,
Thulstrup,
Carlson,
von Ehrenheim,
Abelin,
Berg och
Adlercreutz.
Departements-chefen uppläste till justering följande i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, nedannämnda dagar fattade
nådiga beslut uppsätta förslag till Propositioner, nemligen:
der 12 innevarande månad, angående förändring i sättet för räntans och krono tiondens
utgörande.
Hans Maj:t Konungen behagade, enligt Stats-Rådets underdåniga
tillstyrkande, i nåder gilla berörda förslag, sådana de finnas
detta protokoll hilagda; och befallde Hans Maj:t att i enlighet
dermed nådiga Propositioner skulle till nu församlade
Riksdag aflåtas.
Ex protocollo
Axel Ädelgren.
Stockholm, tryckt hos C. Wilh, Hagman, 1869,