4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
lagdt för församlingens frihet att genom vederbörligt kyrkostämmobeslut
förena folkskollärare-, klockare- och orgelnistsysslor,
Stockholm den 8 Mars 1869-
På Utskottets vägnar:
G. W. Gunirelius.
Ordförande.
lV:o 21.
Ank. till Riksd. Kansli cl. 8 Mars 1869, kl. 1 e. ra.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2,
med anledning af Herr Sven Rosenbergs motion, N:o 89,
om ändringar och tillägg i Kongl. Stadgan den 18 Juni
1842 angående folkundervisningen i riket.
Denna motion innehåller tre särskilda punkter, utan något närmare
samband sinsemellan, hvarföre de såsom fristående hvar för sig böra behandlas.
I den första punkten föreslår motionären, »att vid tillsättning af skolläraretjenst
inga andra af de sökande må kallas till profs afläggande än de,
som blifvit å förslaget uppförda».
Detta är riktadt mot 6 § 3 mom. af 1842 års Folkskolestadga, som
föreskrifver, att »skolstyrelsen, der den så nödigt finner, eget- förelägga de
sökande läseprof», således alla de sökande, och ej blott de på förslaget
uppförda.
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
Motionären synes hafva utgått från eu lofvärd omtanke om de sökandes
bästa och han beropar sig dervid på det antagande, att skollagens
nyss anförda föreskrift skall »innefatta ett uppenbart underkännande af de
embetsmäns och auktoriteters trovärdighet, som för sökanderne utfärdat
betyg», hvarjemte han anför, »att den i hög grad är för en stackars skollärare
betungande, hvilken vanligen har ringa tillgångar och föga att uppoffra
för långa resor».
Men man måste väl i första hand hafva afseende på skolans bästa,
naturligtvis utan att lemna å sido hvad rätt och billighet i afseende på lärarens
fördel kräfva. Det är då klart, att i samma mån man i förväg
kan försäkra sig om, att erhålla den skickligaste bland de sökande, man bäst
ser skolan till godo. Men det är icke sagdt, att detta sker genom att hufvudsakligen
fästa sig vid de så kallade pappersmeriterna, de af vederbörande auktoriteter
utfärdade betyg, ty många skäl kunna finnas, hvarföre en annan pröfning
af skickligheten hos de sökande är alldeles nödvändig. Det behöfver ej
ifrågasättas, om de vid seminarierna utfärdade betyg voro rättvisa vid den
tidpunkt, då de meddelades. Men dels följdes vid olika seminarier olika
rättesnöre vid bedömande af elevernas förtjenster, hvarigenom icke obetydlig
skilnad i betygens värde uppkommit; dels kan också den ena lärjungen
hafva stadnat i sin utveckling på den punkt der han stod, då han lemnade
seminarium, samt således efter hand glömt hvad han lärt och gått
tillbaka eller åtminstone icke fortskridit i utveckling; då deremot en annan,
med en brinnande håg för sitt yrke och ett deremot svarande ihärdigt
bemödande att mer och mer fortskrida på den beträdda banan, kommit
långt framom den punkt han innehade, då han fick sitt betyg ur seminarium.
Om då de företedda betygen jemföras, måste den auktoritet, som
med ledning deraf uppsätter förslaget, kanske derifrån utesluta just den
skickligaste och deremot uppföra den, som sist borde komma i fråga att
väljas.
Om nu detta ej lärer kunna motsägas, är väl häraf klart, att det
bör lända till skolans bästa, att man vid valet, så vidt möjligt är, må
känna de sökande till deras verkliga halt, och således med möjligaste tillförlitlighet
kunna göra det bästa val. Men äfven måste det vara en fördel
för den verkligen skicklige läraren, som nitiskt arbetat i sitt yrke och derigenom
förvärfvat sig en större skicklighet, än betyget tillkännagifver, att
få tillfälle ådagalägga detta för sina domare och ej blifva i förhand utesluten
med anledning af ett betyg, som numera icke svarar mot hans verkliga
förtjenst. Han eger ju i alla fall full frihet att välja, om han vill
resa eller icke, utan att den grad af kompetens, som betyget medger, blir
honom derigenom beröfvad.
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
Då således motionärens förslag, om det godkändes, skulle för de
väljande inskränka valet till endast dem, som erhållit de bästa, ehuru kanske
nu mera den verkliga skickligheten föga motsvarande skrifna betygen,
och tillika betaga dem, som möjligen under en berömvärd tjenstgöring förvärfvat
sig en öfvervägande skicklighet, tillfället att ådagalägga detta förhållande
och göra sin förtjenst gällande, så torde böra medgifvas, att det
ingalunda innehåller eu förbättring, hvarföre Utskottet föreslår,
att motionärens förslag i första punkten ej må bifallas.
I andra punkten föreslår motionären, »att vid afsättning skolrådet
väl må gifva varning, men sjelfva afsättningsåtgärden utöfvas af kyrkostämman».
Äfven här synes afseendet å skolans bästa vara underordnadt lärarens
fördel. Det är nemligen klart, att ju mera man aflägsnar möjligheten
att skilja en oduglig eller oskicklig skollärare ifrån sin plats, dessinera
utsätter man hans skola för en hotande undergång och på samma
gång det samhälle, den tillhör, för en verklig olycka. Att lärarens rätt att
vara skyddad emot godtycklig och orättvis afsättning också bör vara tillgodosedd,
kan väl ej ifrågasättas. Men han hår ju redan samma rätt som
hvar och en annan medborgare sig tillförsäkrad, nemligen att, om han ser
sig orättvist behandlad, få klaga och skjuta sin sak under en högre pröfning.
Skulle likväl under nu gällande förhållanden eu större benägenhet
att utan skäl vilja skilja skollärare från sina sysslor »genom en magtfullkomlighet,
. som icke stämmer öfverens med sträng rättvisa», så måtte man
se till hvar felet ligger och genom tjenliga åtgärder söka afhjelpa en sådan
olägenhet. Det är derföre nödvändigt, att närmare undersöka de skäl motionären
för sitt förslag anfört.
Det skälet, att det synes vara principriktigare, att afsättningen sker
genom samma auktoritet som tillsättningen, synes icke hafva någon synnerlig
vigt. Man skulle med mer skäl kunna omvända satsen och säga,
att afsättningen icke bör ske genom samma auktoritet som tillsättningen,
emedan denna torde kunna förutsättas vilja uppehålla hvad den en gång
gjort, äfven om den misstagit sig och förändring således vore nödvändig.
Det skälet, att eu »myndig ordförande» med svaga och mindre sjelfständiga
ledamöter i skolrådet skulle kunna utöfva en orättvis magtfullkomlighet
och att skolläraren härigenom kan ställas i ett alltför stort beroende
af pastor, synes snarare vara en förebråelse mot församlingarne,
som illa begagna sin valrätt, än emot författningen- Att en »myndig ordförande»
kan verka på svaga och osjelfständiga ledamöter är visserligen oförnekligt,
antingen detta är en pastor eller någon annan af församlingen vald
person. Sådant, om det någorstädes inträffar, afhjelpes bäst derigenom
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
att församlingar!!^ såsom de böra, samvetsgrann! och med noga pröfning
gå till väga, när de utse ledamöter i en så maktpåliggande befattning, som
skolrådet är. Göra de det ej, sa är felet deras. Men hvarken Utskottet
eller motionären torde dock vilja framställa mot dem en förebråelse, derföre
att den helt enkelt i allmänhet vore orättvis. Om en större likgiltighet
i detta afseende förr rådt, så försvinner den allt mer och mer, ju lifligare
och varmare menigheterna omfatta kitt skolverk, såsom eu af deras
dyrbaraste inrättningar. Den tid bör numera icke anses vara långt borta,
då hvarken någon myndig ordförande eller någon myndig ledamot kan diktera
besluten i en så vigtig fråga, som en skollärares afsättning från sin
syssla onekligen är. Den tid rycker allt närmare, så vida den icke redan
år för hand, i samma mån som församlingarne med större upplysning om
sitt skolverks vigt omfatta dess angelägenheter med större kärlek och omsorg.
Och valet af fullt passande ledamöter i skolrådet bör derigenom
bäst vara försäkradt.
Skolrådet är den myndighet, som närmast har att vaka öfver skolans
väl. Om det uppfyller denna pligt, såsom det bör, har det den bästa
lägenhet att lära känna skolans tillstånd, således äfven lärarens mer eller
mindre skicklighet och nit i uppfyllande af sina pligter eller oduglighet
för sin plats. Då äfven det närmaste moraliska ansvaret för skolans förmåga
att uppfylla sitt vigtiga åliggande tillhör skolrådet, måste väl deraf
följa, att det ej beröfvar skolan eu skicklig lärare endast för att tillfredsställa
en myndig ordförandes hugskott, men att det också ej tvekar att
afsätta en lärare, när han ej befinnes motsvara hvad man af honom bil—
ligtvis har rått att fordra. Att hindra orättvisas begående mot en person
är tillbörligt. Men att mer än billigt är uppehålla honom och lägga försvårande
hinder i vägen för att skilja honom från en syssla, der han kan
gorå mycken skada, om han får längre fortfara än rättvisan oundgängligen
fordrar, det är att uppoffra skolan för läraren. Och att fordra att
skolrådet skall med glädje och lika varmt deltagande omfatta skolan, äfven
om det nödgas dragas med eu oduglig lärare och ändå få bära ansvaret
för den vårdslösade eller orätt skötta undervisningen, det är mer
än någon billigtvis kan begära. Det vill således synas, som skulle skolrådet,
hvilket både närmast bör känna skolans tillstånd och ifrigast nitälska
för dess friska lif och utveckling, vara den myndighet, som det närmast
tillhörer att skilja skolan från en oskicklig lärare och ej endast att
gifva honom ofta ofruktbara varningar.
Men motionären har en annan åsigt och vill att afsättningsrätten
skall tillhöra kyrkostämman, emedan lärarens rätt då skall vara bättre
skyddad. Likväl, om man ock medgifver att skolans väl måste ligga hela
8 Andra Kammarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
församlingen om hjertat, är det dock tydligt, att denna hvarken kan
hafva samma noggranna kännedom om förhållandena, ej heller har samma
åliggande och ansvar, som skolrådet, hvilket fått den närmaste uppsigten
öfver skolan åt sig såsom ett förtroendeuppdrag öfverlemnad. Hos kyrkostämmans
vida talrikare medlemmar kunna, särdeles då den ömtåliga
strängen, som heter medlidande med en olycklig, äfven om han sjelf gjort
sig förtjent af sin olycka, och den icke mindre känsliga, som heter bekymmer
för tillökning i fattigvården, anslås, andra åsigter möjligen göra sig
gällande, än de som sätta skolans väl i första rummet, och derföre syfta
derhän, att uppskjuta en nödvändig åtgärd vida längre, än rådligt är.
Då skollärarens rätt, såsom redan är erinradt, synes på annat sätt
fullkomligt skyddad mot godtycket och skolans väl i första rummet kräfver
afseende, får Utskottet vördsamt föreslå,
att motionärens förslag i andra punkten må lemnas utan
afseende.
I tredje punkten innehålles det förslag, »att skolläraren må vara
berättigad att deltaga i skolrådets öfverläggningar och beslut, dock ej i
sådana beslut, som röra honom personligen.»
Då motionären sjelf således undantagit de frågor, som röra skolläraren
personligen, så återstå endast de ekonomiska och pedagogiska ämnen,
som tillhöra skolrådets behandling.
Af de ekonomiska röra många skollärarens lönevilkor och äro således
inbegripna i det redan gjorda undantaget. De öfriga deremot af denna
klass torde väl i allmänhet kunna antagas röra dispositionen af församlingens
medel och i denna torde väl läraren icke med skäl kunna göra
anspråk att få deltaga.
Hvad åter de pedagogiska frågorna angår, så är förhållandet något
annorlunda. I afseende på dem bör det vara nyttigt, i vissa fall alldeles
nödvändigt, att inhemta skollärarens tanke. Men att detta alltid skall ske
genom hans närvaro vid skolrådets sammanträden och deltagande i öfverläggningar
och beslut, är derför icke en gifven sak. I flera fall kan det
lika väl ske genom skriftliga eller muntliga anmälningar, såsom t. ex. då
det rör anskaffande af läroböcker, skolmateriel och dylikt. I läseordningens
upprättande är det deremot alldeles nödvändigt att läraren deltager.
Men, så vidt det är Utskottet bekant, eger detta, utan någon särskild föreskrift,
redan allmänt rum. Ja, äfven i andra undervisningsfrågor är man
mångenstädes angelägen att inhemta skollärarens tanke, om det än oftast
sker på annat sätt, än genom hans kallande till skolrådets sammanträden.
Skulle
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21. 9
Skulle man dock tycka, att lian i dessa sammanträden bör hafva säte
och stämma, så må man göra sig reda för de följder, som en sådan förändring
kan komma att medföra.
Det hinder för undervisningens oafbrutna gång, som kan uppkomma
genom skollärarens deltagande i skolrådets sammankomster torde väl utan
synnerliga svårigheter kunna nflägsnas, om skolan har blott en lärare.
Svårare blir det om i församlingen äro flere. Skulle antalet någorstädes
vara så stort, att det går upp emot antalet af ledamöter i skolrådet eller
närmar sig dertill, kan fara uppkomma, att icke skolrådets ordinarie ledamöter,
utan de tillkallade bestämma besluten. Om dessa också blefve
goda, torde dock ett sådant tillstånd hafva sina vådor.
Men om också blott en lärare skall ovilkorligt hafva rätt att deltaga
i öfverläggningar och beslut, så kan det komma att medföra väsendtliga
olägenheter, först och främst genom olika meningar om hvilka ämnen
nödvändigt fordra hans närvaro. Ännu svårare slitningar kunna blifva
följden, om läraren, som väl mer än en gång torde hända, vill bestämma
besluten och vet att skaffa sig ett parti inom skolrådet. Derigenom kan
det förtroende, som bör råda mellan läraren och skolrådet, på ett betänkligt
sätt störas och kif och strider i stället uppstå. Ett sådant tillstånd
blir både för ett nitiskt skolråd, som redligt och kraftigt vill arbeta för
ordningens och undervisningens upprätthållande i skolan, i längden odrägligt
och måste föranleda stora olägenheter för sjelfva skolan. Äfven lärarens
lugna ställning, som ger honom tillfälle att, oförhindrad af andra göromål
och understödd af skolrådets bemödanden, helt och hållet egna sig
åt sitt vigtiga värf, blir härigenom alldeles störd och han inkastad i strider,
som för honom måste blifva allt annat än behagliga och nyttiga.
Då således åtskilliga af de förändringar, som genom förslagets an
tagande
skulle beredas, redan på annat sätt äro vunna, och de öfriga, som
med förslaget åsyftas, antingen äro ganska tvifvelaktiga eller ock rent af
onyttiga, så anser sig Utskottet böra föreslå,
att äfven den i tredje punkten af motionärens förslag
tillstyrkta förändring i skolestadgan må förfalla.
Stockholm den 8 Mars 1869.
På Utskottets vägnar:
Cr, W. Giiinfielius.
Ordförande.
Bill. till Rilcsd. Prof.. 1869. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Häft.
2