Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Kiksd. Kansli d. 13 April 1869, kl. 2 e. m.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5,
med anledning af väckt motion angående förändrade bestämmelser
i afseende å kompetens till åtskilliga tjenster
inom de delar af Norrbottens län, der Finska språket
hufvudsakligen talas.

Sedan Andra Kammaren med anledning af derstädes utaf Herr Z. Gröpe
i detta ämne väckt motion, N:o 159, för sin del beslutat, att Riksdagen skulle i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t framställa behofvet och nödvändigheten
af sådana föreskrifter, att vid tillsättning af tjenstebefattningar inom de
delar af Norrbottens län, der Finska språket talas, företräde beredes sådane
i öfrigt kompetente sökande, som styrkt sig vara mägtiga Finska språket;
så har Första Kammaren, vid föredragning af Andra Kammarens protokollsutdrag
med delgifvande af detta beslut, till Utskottet hänvisat frågan för
vidare utredning; och får Utskottet, som jemväl emottagit protokollet öfver
den i Kammaren förda diskussion i ämnet, härmed deröfver afgifva Utlåtande.

Af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län sednast afgifna
femårsberättelse inhemtas, att den i Haparanda stad och i sju landsförsamlingar
inom länet befintliga Finska befolkningen år 1865 uppgick till 16,426
personer, och att densamma under femårsperioden ökats med 530 personer;
äfvensom att den inom länets sex särskilda Lappmarker befintliga Lappska
befolkningen nämnda år utgjorde 4,469 personer, som under femårsperioden
ökats med 165; samt att hvarje af dessa folkstammar talar sitt eget språk,
ehuru en och annan af den Finska befolkningen förstår och talar Svenska,
samt en del af den Lappska befolkningen förstår Finska språket och en annan
del det Svenska, men största delen af dessa folkstammar förstår och
talar endast sitt eget språk.

Bill. till Kiksd. Prof, 1869. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band, 7 Käft.

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o ,2) Utlåtande N:o 7.

Samma femårsberättelse utvisar jemväl, hvad ock under frågans behandling
i Första Kammaren upplystes, att vederbörande embetsmyndigheter,
som hafva att tillsätta eller förordna länsmän och prester inom berörda delar
af landet, förvissa sig derom, att de personer, som till dylika tjenster
förordnas, både förstå och kunna meddela sig på det eller de språk, som befolkningen
talar i det distrikt, der de anställas, utan att, så vidt Utskottet
kunnat inhemta, någon särskild föreskrift derom finnes meddelad.

Vid tillsättande af öfriga derstädes förekommande tjenstebefattningar,
såsom domare, kronofogde, häradsskrifvare, läkare, jägeri tjensteman och
landtmätare in. fl. synes deremot icke något afseende varit fästadt vid sökandernes
kännedom i det språk, soni af befolkningen i orten talas.

Men det lärer icke kunna bestridas, att befolkningens ”rätt, välfärd
och trefnad” i viss mån kan betingas jemväl deraf, att de embets- och tjensteman,
som i första hand skola utöfva rättsskipningen, den administrativa
och ekonomiska förvaltningen samt helsovården i orten, förstå och kunna
meddela sig på det språk, som af allmogen begagnas; och torde kunna antagas
att det icke skulle blifva utan inflytande på befolkningens förståndsutveckling,
vinsigter och omdöme, hvarigenom dess belåtenhet och välstånd
otvifvelaktigt skulle främjas, om tillfälle blefve densamma beredd att på eget
språk, omedelbart, meddela sig med de upplysta och bildade personer, som i
orten finnas och som blifvit satta att derstädes vårda och handhafva så väl
det allmännas som menigheternas och de enskildes rätt och bästa.

Hvad här blifvit anfördt kan, efter Utskottets åsigt, lika väl och med
samma skäl tillämpas på den Lappska som på den Finska befolkningen,
helst den förra, hvad naturgåfvor och förståndsuppfattning beträffar, säkerligen
icke står den sednare efter, och Lapparnes inskränktare antal icke torde
innebära skäl att lemna de åtgärder åsido, som kunna bidraga till befrämjande
af deras bästa. Under denna uppfattning anser Utskottet, i öfverensstämmelse
med hvad i Första Kammaren vid ärendets föredragning blifvit
vttradt, att, fastän motionären och Andra Kammaren vid frågans behandling
endast fästat uppmärksamhet vid den Finska befolkningen, afseende
jemväl bör fästas vid den Lappska befolkningens behof i ofvanberörda hänseende,
helst efter de meddelade uppgifterna om de båda ifrågavarande folkstammarne
visar sig att Lapparne fortfarande ökas; under sednaste femårsperioden
till och med i något högre procent än Finnarne.

I öfverensstämmelse med de sålunda uttalade åsigterna anser Utskottet
sig böra ej endast tillstyrka Kammaren att biträda Andra Kammarens nu ifrågavarande
beslut, hvad syftemålet deraf beträffar, utan ock hemställa det
Kammaren ville i sitt beslut omfatta så väl den Lappska som den Finska
befolkningen i Norrbottens län.

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

Hvad ordalagen af Andra Kammarens beslut i frågan åter vidkommer,
eller att ”till Kongl. Maj:t framställa behofvet och nödvändigheten af sådana
föreskrifter, genom hvilka vid tillsättning af tjenstebefattningar inom de delar
af Norrbottens län, der Finska språket talas, företräde beredes sådana i öfrigt
kompetente sökande, som styrkt sig vara mägtiga Finska språket” befarar Utskottet,
att, om desamma oförändrade antoges, det skulle kunna inträffa, att
hvarken det allmänna eller den befolkning, hvars bästa man genom beslutet
afsett att befrämja, derigenom vunne, alldenstund genom ett så beskaffad!
stadgande vore möjligt, att personer med stora insigter, framstående tjenstemannaskicldighet
och bepröfvad förmåga blefve eftersatta för sådana, hvilka,
fastän stadgade kompetensprof till tjensten af dem blifvit aflagda, saknade
den erfarenhet, det omdöme och de egenskaper, som för tj enstens utöfvande
kunde vara af synnerlig vigt.

Utskottet anser derför, att, huru öfverensstämmande med befolkningens
billiga fordringar samt huru vigtigt och betydelsefullt det än kan vara, att
tjensteman inom en ort känna och kunna meddela sig på det språk, som af
befolkningen derstädes i allmänhet talas, det förnämsta vilkoret för befrämjande
af ett samhälles sedliga utveckling, betryggade rättsförhållanden och materiela
förkofran likväl hufvudsakligen måste bero derpå, att de embets- och
tjensteman, som blifvit anförtrodda att närmast vårda detta samhälles angelägenheter,
ega den mest framstående skicklighet, den största förmåga och de
bäst utbildade egenskaper i öfrigt för sitt kall bland dem som vid tjensternas
tillsättande kunna ifrågakomma, hvarför efter dess uppfattning företräde
för egande språkkännedom endast bör ifrågakomma, der meriterna i öfrigt
sökanderne emellan äro lika.

På grund af det nu anförda föreslår Utskottet, att Kammaren, med
ändring af Andra Kammarens ifrågavarande beslut, för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
framställer behofvet och nödvändigheten af sådana föreskrifter,
att vid tillsättning af tjenstebefattningar inom de
delar af Norrbottens län, der Finska och Lappska språken
talas, företräde lemnas sådan kompetent sökande,
som, med jemngod skicklighet och lika förvärfvad tjenstemannaduglighet
med de öfriga sökanderne, styrker sig
vara mägtig det eller de af ofvanberörda språk, som af
befolkningen talas i den ort, der tjenstebefattningen är ledig.

Stockholm den 13 April 1869.

På Utskottets vägnar:

E. V. Almquist.