Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

1

N;o 2.

Ank. till Riksd. Kansli d. 2 Mars 1869, kl. 12 nödd.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande Ko 2,
i anledning af väckt motion om revision af fattigvårdsförordningen
och af stadgan rörande försvarslöse och till all>
mänt arbete dömde personer.

r> . .. en tin Utskottet öfverlemnad motion (N:o 4) yttrar Ilerr Reuterswärd.

latrik Öskar, att pauperismens Tätta behandling kunde anses såsom ett mer eller
mindre ölost problem i det civiliserade samhället och utgjorde nutidens måhända
vigtigaste sociala fråga. Lagstiftningen hade väl i de särskilda staterna sökt att
ordna fattigvården och hämma lösdrifveriet; men ingenstädes hade man med de
jern mule bestämmelserna funnit sig belåten. Äfven i vårt land spordes allt mera
högljudt klagan öfver ökad fattigvårdstunga samt tilltagande lösdrifveri och tiggeri,
i förening med hvilken klagan man från olika håll, ofta från motsatta utgångspimkter
fordrade förändrade föreskrifter. Medgifvande att befintliga olägenheter på flera
s allen till eu del berodde på felaktig tillämpning af gällande stadgande^ trodde
flock motionären, att en revision af frågavarande lagstiftning vore af verkligt beliot
pall al bni; och bär han således föreslagit, att Riksdagen måtte i underdånighet anhatta,
'' att Kong!. May.t tacktes låta öfverse gällande lagstiftning om fattigvården och dermed
i sammanhang stående stadganden om lösdrifveriet och tiggeriet samt till undvikande,
sa vidti ske kunde, af nu befintliga olägenheter utfärda förändrade föreskrifter i nämnda

Det är utom allt tvifvel att fattigvårdens ändamålsenliga ordnande utgör eu
af tidens mest svårlösta frågor. Den ingriper i samhällets innersta lif och berör
dess sedliga rot I samma mån som fattigdom och deraf följande kroppsligt och
andligt elände tilltager, i samma mån lider deraf hela samhället; tv inom ingen organism
kan en del taga skada, utan att det hela deraf lider. Om nu erfarenheten
visat, att fattigdom och deraf följande elände på ett betänkligt sätt varit i jemn t
hdi. till Likså. Prot. 1869. 8 Sami. 2 Afä. I Band. 2 Haft. 1

2 Första Kammaren* ''tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlutande Fao 2.

stigande, att på många orter arbetsamhet och sparsamhet, särdeles i do lägre klasserna,
börjat allt mer vika för ett sysslolöst och kringstrykande lefnadssätt, så synes
tiden vara inne att begrunda orsakerna dertill; och då Utskottet icke tvekar
att uttala den åsigt, att förhållandena under sednare tider hos oss tagit en sådan
rigtning, som ofvan är antydt, lärer ock tiden vara inne att, om möjligt, söka hot
för det. onda, medan tid är.

Ingen sjukdom kan emellertid säkert botas, utan att man känner dess orsaker.
Det skulle sålunda måhända åligga Utskottet att söka utreda orsakerna till
don öfverhandtagande fattigdomen och de till följd deraf stigande fattig vårds-utgifterua.
Under den korta tid, som är oss tillmätt, låter detta emellertid sig icke
göra, äfven om ett sådant arbete ej öfverstego Utskottets krafter. Ja, en sådan utredning
torde icke ens ligga inom Utskottets befogenhet. _ _

Orsakerna äro nemligen många, och det onda torde till en ej obetydlig del
hafva sin rot i förhållanden, uti hvilka man ej lärer kunna genom fattigvårds-lagstiftningen
få förändring. Kända förhållanden torde emellertid vara, att landet sedan
några år känner sig i eu betryckt ställning, att jordbruk, industri och näringar,
som för några år sedan voro blomstrande, nu befinna sig i ett stillastående, för att
icke säga tillbakagående, att jordbrukare nödgats inställa nästan alla arbeten, som
ej äro nödvändiga för jordens skötsel, att industrien lider och att näringsidkare
afskeda sina arbetare i stort antal.

Följderna häraf äro lätt insedda. Då arbetsgivare inställa sina arbeten,
saknar arbetaren sin utkomst, och de tusendel!, som till följd häraf, dels fallit fattigvården
till last, dels arbetslösa stryka landet omkring, dels i fördubbladt antal befolka
fängelserna och dels i stora hopar emigrera och lemna fäderneslandet, äro
sorgliga bevis på ställningen i landet Ehuru

Utskottet således icke vågar hoppas, att de öfverklagade olägenheterna
af tilltagande fattigdom och stigande fattigskatt skola kunna undanrödjas genom
förändrade stadgande» rörande fattigvården, åligger det emellertid Utskottet
att tillse, om oj i sjelfva fattigvårds-lagstiftningen finnas bestämmelser, som medverka
till fattigdomens tilltagande. I detta hänseende tilltror sig Utskottet kunna,
utan fara för misstag, uttala den, åsigt, att i sjelfva den grund, på hvilken fattigvårdsförordningen
är byggd, ligger ett fel, som i icke ringa män bidragit till fattigdomens
utbredning och fattigvårdsbördornas stigande till den höjd, att de på många
ställen kännas nästan outhärdeliga. Detta fel består deruti, att meddelandet af
hjelp, enligt fattigvårdsförordningen, är obligatoriskt, att den fattige kan såsom en
honom tillkommande rättighet fordra understöd och med lagens biträde tilltvinga
sig hjelp, då, enligt sakens inre natur, all hjelp är ett kärleksverk och måste hafva
sin grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek och således i samvetslagen,
men ej i den borgerliga. Det lärer ock böra medgifvas, att uppfyllandet af den
förra lagens bud har ett helsosamt inflytande på och medförer välsignelse för både
den gifvande och den tagande, då deremot den hjelp, som med tvång uttages, å
ömse sidor har en alldeles motsatt verkan. Don i lag nedskrifna rättighet att under
vissa förhållanden få hjelp, att kunna tilltvinga sig den, medförer ock allt annat
än godt. Den undanrödjer nödvändigheten att tänka för sig sjelf, att genom arbete,
sparsamhet och umbäranden betrvgga sin ställning'', med ett ord, att lita på sig sjelf,
den inleder lätt till lättja och ett sysslolöst lif och att taga hjelpen af andra; och inkommen
på denna väg är menniskan i de flesta fall förlorad för både sig sjelf och
samhället, ty det förnedrar menniskan djupt att tigga det bröd, som kan förtjena^.

3

Första Kammarens Tilljdlloja Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Emellertid nekar Utskottet icke att fall gifvas der hjelp måste lemnas och
der fattigvårdsbidraget således måste vara obligatoriskt; men, enligt Utskottets åsigt,
åro dessa fall högst få, då deremot de, der hjelpeu hör bero på do gifvandes pröfning
och der den således skall vara frivillig, utgöra de flesta.

Utskottet tillåter sig derjemte anmärka ett annat missförhållande i nu gällande
fattigvårdsförordning. t

På samma gång som den utstakar gränserna för den fattiges rätt till understöd
af samhället och således bestämmer detta sodnares skyldighet mot den fattige,
lemnar den samhället nära nog rättslöst mot denne. Det vill dock synas som
om man ur den i allmänhet giltiga synpunkt, att rättigheter och skyldigheter höra
hvarandra motväga, kunde hafva anspråk på den fordran, att samhället å sin sida
äfven hade rättigheter mot de fattige; men så är i verkligheten icke förhållandet,
ty om den husbonderätt, som författningen tillerkänner fattigvårdsstyrelsc öfver
understödstagare, hade någon betydelse då 1846 års författning utkom, bär denna
nu upphört genom den förändring legostadgan under sednare tider erhållit.

Likaså anser Utskottet det vara ett till sina följder mindre lyckligt stadgande
i förordningen att enhällighet i beslut inom en kommun erfordras för fattigvårdens
fördelning i kretsar eller rotar, äfvensom Utskottet tror sig kunna uttala
den åsigt, att ett temligen allmänt missnöje råder öfver den i 1853 års förordning
bestämda korta tid af sex månader, efter hvars förlopp en person i anseende till
sin fattigförsörjningsrätt skall anses tillhöra ett samhälle.

Utskottet anser alltså att, om do öfverklagadc olägenheterna skola kunna i
någon mån undanrödjas, fattigvårdsförordningen bör till stor del byggas på eu helt
annan grundval än deii nuvarande, eller på frivillighet och oj på tvång, samt att
den äfven i andra hänseenden undergår behöflig förändring. Men om grundvalen
skall ändras, blir deraf eu följd, att hela författningen omarbetas, och som, på sätt
Utskottet antyd t, denna äfven lider af andra fel, tvekar Utskottet icke att tillstyrka
bifall till den af motionären föreslagna revision af hela fattigvårdslagen.

Då eu sådan revision begäres, torde dock vara angeläget ej mindre att angifva
den grund, hvarpå den förändrade lagen bör byggas, utan äfven de öfriga
hufvudsakliga förändringar uti nuvarande förordning, som anses nödiga..

Då Utskottet således vill söka angifva några af dessa, tillåter sig Utskottet
derjemte uttala den mening, att en ny fattigvårdslag borde kunna uppställas mera
systematiskt än den nuvarande; och torde det tillåtas Utskottet att, i fråga om
grunderna för en ny fattigvårdslagstiftning, afhandla dessa under följande hufvudafdelningar.

|| l:o.

Om den, som utgör föremål för fattigvård.

I detta hänseende har samhället enligt nu gällande förordnings 1 § 1 inom.
ovilkorlig pligt att lemna nödtorftig vård och försörjning åt nödställda, som i anseende
till bristande arbetsförmåga, vanförliet, eller sjukdom äro urståndsätta att sig sjelfva
försörja, äfvensom en sådan skyldighet, enligt 6 § 3 mom., åligger samhället, då
någon i anseende till det hinder för sjelfförsörjning, som vården af barn medförer,
*öker fattigunderstöd. Här möter sålunda pligten för samhället, att utan rått till

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pröfning lemna understöd i ofvan uppräknade fall; och dock huru olika äro icke i
olika fall behofven; och huru mer och mindre befogade de derpå grundade anspråk?

Hvem kan alltid under alla förhållanden med visshet afgöra när arbetsförmågan
brister, vare sig af ålder, vanförhet eller sjukdom, eller när vården af egna
barn krafvel* hjelp. Den åldrige är ofta rätt arbetsför och ålderdomssvagheten inträ,
der dessutom för olika personer vid olika ålder. Den vanföre kan ofta uträtta
något arbete, och sjukdom är icke heller alltid hinderlig för allt arbete, och dock
är skyldigheten att i alla dessa fall lemna fattigunderstöd ett i lag stadgadt åliggande,
som kan genom utsökning utkräfvas och af embetsmyndigheter bestämmas,
dervid exempel icke saknas, der rättskänslan känner sig kränkt.

På ofvan antydda grunder anser Utskottet att en förändring häruti bör
ske, och tvekar Utskottet icke att tillstyrka bifall till hvad Norska fattigvårdslagen
härom stadgar, så att ovilkorlig rätt till fattigvård endast tillkommer vansinnige
personer och föräldralösa barn under femton år, då de till sitt uppehälle
sj elfva sakna tillgång, samt att det deremot bör tillkomma fattigvårdssamhället att
sjelft pröfva och bestämma om och när, till hvad belopp och på hvad sätt, fattigunderstöd
bör lernnas till dem, som af ålder, sjukdom, vanförhet eller andra orsaker
äro förhindrade att sig sjelfve försörja.

Det har emellertid icke kunnat undgå Utskottets uppmärksamhet, att det
måhända vore mindre välbetänkt att åt fattigvårdsstyrelscn uppdraga pröfningen i
sista hand af dessa magtpåliggande och på medmenniskors väl så djupt ingripande
frågor, som om, och i hvad mån, hjelp i förekommande fall bör lemnas nödställda likar,
och har Utskottet fördenskull antagit, att denna pröfningsrät.t borde öfverleinnas åt fattigvårdssamhället
sjelft eller alla dess på kommunalstämma röstegande medlemmar,
hvilka skulle ega att på fattigvårdsstämma med den rösträtt, som för kommunalstämma
stadgas, afgöra dylika frågor, öfver hvilket beslut i hufvudsak någon klagan hos
embetsmyndighet ej skulle kunna ega ruin. Det lärer nemligen vara uppenbart,
att frivilligketen skulle upphöra och att vi komrne att befinna oss på samma ståndpunkt
som för närvarande, om fattigvårdssamhällenas beslut i dylika frågor skulle
kunna dragas under pröfning af embetsmyndighet, som då finge afgörande rätten.
En sådan pröfning skulle endast ega rum der fattigvårdsbidraget vore obligatoriskt;
deremot klagan öfver fattigvårdsstämmas beslut i de fall, der beslutande rätten tillhörde
kommunen, endast finge anföras deröfver, att laga förmer ej blifvit iakttagne.

Di :n hjelpsökande, som vore missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut i frågor,
som berodde på samhällets pröfning, skulle ega att anmäla sitt missnöje hos
ordföranden i kommunalstämman, som hade att sammankalla fattigvårdsstämman,
hvilken, på sådan kallelse, borde sammanträda, när så erfordrades, samt minst en gång
hvar tredje månad; och vågar Utskottet hysa den förhoppning, att den kristliga kärlek,
det medlidande med nödställda likar och den hjelpsamhet inom vårt land
eger ruin, att beslutande rätten i dessa frågor tryggt kan i sista hand öfverlemnas
åt fattigvårdssamhället sjelft och alla dess medlemmar, af hvilka alltid några måste
antagas personligen känna den hjelpsökande och hans verkliga behof.

2:o.

01» fättigyårdssamhälle.

I detta; afseende torde nu gällande stadgande böra bibehållas, att hvarje
socken på landet och hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle, med rättighet för

första Kammarens lillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N\o 2. 5

flora socknar å landet att förena sig- om gemensam fattigvård; ock torde den i detta
afseende nu gällande inskränkning, att dessa socknar skola tillhöra samma pastorat,
finnas både öfverflödig och i vissa fall olämplig, enär två eller flera socknar, tillhörande
olika pastorat, möjligen hafva det läge, att de med mera fördel kunna förena
sig om gemensam fattigvård, än socknar inom samma pastorat.

Nuvarande förordning lemmir äfven fattigvårdssamhälle rätt att, i afseende
pa fattig vården, fördela samhället i kretsar, eller rotar, när dess samtlige i beslutet
deltagande medlemmar derom träffa öfverenskommelse. Ifå bestämmelser i fattigvårdsförordmngen
hafva varit så mycket öfverklagade som denna, och om, såsom Utskottet
förmenar, det för en kommun kan utgöra en verklig fördel att för fattigvården
fördela sig i mindre kretsar, synes bestämmelsen i hög grad olämplig, enär
derigenom en enda samhällsmedlem kan förhindra eu sådan fördelning. Det synes
nemligen Utskottet uppenbart att, åtminstone på vissa orter och under vissa förhållanden,
fattigvården kali både för de gifvande och tagande bättre och ändamålsenligare
ordnas i mindre kretsar, än i större. De fattiges ställning och deras verkliga
behof äro naturligtvis bättre kända för de närboende och inom eu mindre
krets ån i eu större. Behof vet, i tid varsnadt, kan i eu mindre krets, genom lemnadt
tillfälle till arbetsförtjenst, lättare afhjolpas, än i en större, der kännedom om
personliga förhållanden är mindre. Den fattiges arbetskrafter kunna ock, både till dennes
och kretsens fördel, bättre användas inom en mindre än en större krets, och underhållskostnaden
bör ock kunna blifva mindre kännbar i den förra, då underhållet
här med mindre svårighet kan i natura-prestationer utgå; hvartill kommer att den
egna fördelen inom den mindre kretsen alltid kännes större att inom densamma ej intagas
personer, som falla fattigvården till last, hvilken Uppmärksamhet synes utgöra
eu lämplig motvigt mot rättigheten för den enskilde att fritt välja vistelseort.”

Då kommunens fördelning i mindre kretsar eller rotar således under vissa
förhålländen kan medföra obestridliga fördelar, lärer det ej finnas lämpligt, att en
sådan fördelning kan förhindras af en enda samhällsmedlem; men på det att förhastade
beslut i detta afseende icke heller må tagas, vill Utskottet föreslå, att sådan
fördelning må kunna egal rum, när vid två på hvarandra följande kommunalstämmor
beslut derom fattas med en röstöfvervigt af f:delar utaf dem, som i omröstningen
deltaga.

Beslutet torde böra gälla för en tid af fem år, och för återgång till gemensam
_ fattigvård torde böra erfordras beslut, fattadt på enahanda sätt, "som för fördelningen
är föreslaget.

Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför torde alltid böra underställas
Konungens Befallningshafvandes pröfning.

3:o.

Om hemortsrätt.

I brödrariket Norge, liksom i Danmark, har i fattigvårdslagstiftningen utbildat
sig ett begrepp, som, under namn i Norge af “hjemstavns*‘ och i Danmark af
“hjemstadsrätt“, innebär, såsom det i Norska lagen finnes defiuieradt, “adgang til
de i denne Lov bestemte tillfmlde åt erholde understöttelse af dette distrikts
fattig vassen. “

c

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Ttlåtancle N:o 2.

Utskottet, som förmenat att detta begrepp på vårt språk bäst skulle motsvaras
af ordet hemortsrätt, eller förmånen att, under de i fattigvårdsförordmngen
bestämda vilkor, af ett visst fattigvårdssamhällo kunna komma i åtnjutande åt
fattigvård, bär trott att det skulle leda till mera reda och klarhet, i afseende på
eu hvars försörjningsort, om hemortsrätten, sålunda förstådd, lades till grund för
rättigheten eller förmånen att komma i åtnjutande af fattigvård.

I Utskottets tanke bör hemortsrätten vara tvåfaldig: medfödd eller för „

rf y ad

Medfödd hemortsrätt synes en hvar böra ega inom det fattigvårdssamhälle,

der, vid hans födelse, modren egde hemortsrätt. ., , . .

Förvärfvad hemortsrätt åter der man, efter fyllda femton år, vid tvä på
hvarandra följande mantalsskrifningar varit eller bort vara skattsknfven.

Inom Utskottet har fråga förevarit derom, huruvida icke, såsom t. ex. i
vissa kantoner i Schweitz, hemortsrätten borde ensam och under alla forhållanden
vara den bestämmande, så att en person alltid under hela sm lefnad, i fråga om
fattigunderstöd, tillhörde den kommun, inom hvilken han vore född. Det är påtagligt,
att en sådan bestämmelse skulle medföra mycken reda och enkelhet i afseende på
en persons försörjningsort, likasom deraf utan tvifvel skulle uppkomma den helsosamma
följd, att hvarje kommun skulle finna med sin fördel förenligt att taga sådan
vård om alla kommunens barn och deras uppfostran, att de ej i framtiden skulle
falla kommunen till last.

Det har dock icke kunnat undgå Utskottets uppmärksamhet, att en kornmun,
särdeles i garnisonsorter och inom stora städer, genom ett sådant stadgande
skulle kunna oskäligt betungas; och Utskottet har derföre icke tvekat att
föreslå att hemortsrätten äfven må kunna förvärfvas.

Då nu grunden till denna rätt måste sökas i den omständighet, att en
person en längre tid vistats inom ett samhälle, så att det blifvit hans hemort, der
han tillbragt sina bästa dagar och nött ut sina krafter hvarigenom han ock torvärfvat
anspråk på att af detta samhälle kunna påräkna den hjelp, hvaraf han
kan komma i behof, så lärer deraf följa, att den vistelse inom ett samhälle, derigenom
man förvärfva]- dylika anspråk, måste vara temligen lång. bå ar denna
♦ tid i hertigdömena Schleswig och Holstein bestämd till femton och i Danmark till
fem år. Ilos oss, likasom i Norge, har denna tid förut varit bestämd till tre år.
I Norge bär den nyligen blifvit inskränkt till två år och hos oss i sista fattig vårdsförordningen

till endast sex månader. _ . .

Olämpligheten af detta stadgande samt don orättvisa och de olägenheter det
medfört äro temligen allmänt öfverklagade. Det synes närmast afse lättheten för
ett fattigvårdssamhälle att blifva qvitt personer, som kunna falla fattigvården till
last och att så lätt som möjligt vältra underhållsskyldigheten åt fattiga på andra
kommuner. Stadgandet torde således höra förändras.

På ofvan" anförda skäl hade Utskottet helst velat föreslå en längre tids
vistande inom en kommun såsom vilkor för förvärfvandet af hemortsrätt, men då
denna tid i Norge nu blifvit bestämd till två år och den hos oss nu endast utgör sex
månader, har Utskottet äfven ur den synpunkt, att det leder till ömsesidigt gagn
att mera likhet i detta hänseende kommer att ega rum i båda ländernas lagstiftning,
ansett den hos oss nu gällande tidsbestämmelse höra sålunda förlängas, att en
hvar anses hafva förvärfvat hemortsrätt, der han vid två på hvarandra följande
mantalsskrifningar varit eller bort vara skattskrifveu.

7

Förtta Kammarem Tillfälliga Utskotta (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Då mantalsskrifning således fortfarande skall utgöra grunden för en persons
hemortsrätt, tillåter sig Utskottet anmärka, att nu gällande föreskrifter angående
skyldigheten att låta sig skattskrifva ganska ofta åsidosättas; hvadan angeläget vore
att ansvaret för sådan underlåtenhet betydligt skärptes och bestämmelser antoges,
som mera säkert ledde till målet, att en hvar blir skattskrifven der han vistas.

Den, som ej förvärfva! hemortsrätt, torde böra anses tillhöra det fattigvårdssamhälle,
der han har medfödd sådan rätt. Kan denna åter ej utredas, torde en
sådan persons fattigunderstöd böra åligga Staten.

Efter fyllda 60 år torde en hvar, för sin öfriga lifstid, böra bibehållas vid
den hemortsrätt han då oger. Erfarenheten har nemligen visat, att de flesta menniskor
vid 55 års ålder, som, enligt nu gällande förordning, utgör den tid, efter
hvilken ny hemortsrätt ej kan förvärfvas, äro i besittning af fulla kropps- och
själskrafter och Utskottet bär derföre trott sig böra föreslå, att nämnda gräns tillhakaflyttas
till fyllda 60 år, hörande Utskottet upplysa att enligt Norska fattigvårdslagen
gränsen är satt vid fyllda sextiondeandra året.

4:o.

Om fattigvårds,styrelse.

Inom hvarje fattigvårdssamhälle lärer fortfarande såsom hittills erfordras
en fattigvårdsstyrelse, som torde böra utses å kommunalstämma, med rättighet för
stämman, der så finnes lämpligt, att uppdraga detta bestyr åt kommunalnämnden,
och torde kyrkoherden, eller den hans tjenst förrättar, äfven fortfarande böra vara
sjelfskrifven ledamot af fattigvårdsstyrelse.

När fattigvårdssamhälle fördelas i kretsar eller rotar, hör dessutom inom
hvarje krets eller rote utses en fattigvårdsstyrelse, för handhafvandet af kretsens
eller rotens fattigvårdsangelägenheter.

I afseende på fattigvårdsstyrelses beslut rörande begärdt fattigunderstöd
och klagan deröfver får Utskottet åberopa hvad här ofvan är derom anfördt.

5:o.

Om fattigvårds bidrag.

De i nu gällande förordning härom befintliga stadganden torde, såsom ej
öfverklagade, med nedan upptagna undantag, kunna bibehållas.

I 10 § 2 mom. finnes stadgadt, att, om inom fattigvårdssamhälle på landet
fabriks-, bruks- eller grufve-rörelse förekommer af den utsträckning, att dervid
begagnas ett större antal arbetare, som utgöra egna matlag, eller innehafvare af
jord på landet i sin tjenst antagit statfolk eller å sina egor upplåtit bostad eller
plats dertill åt så kallade backstugusittare eller inhyseshjon, denne person, då sådant
finnes för fattigvården medföra väsendtligt större tunga, än som motsvaras
af de bidrag han bör utgöra, skall vara skyldig att derutöfver till försörjning af

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

de fattighjon, som af ofvan omförmälda anledningar kunna tillkomma, lemna särskildt
bidrag, som i brist af åsämjande kan af Konungens Befallningshafvande bestämmas
till högst 8 R:dr Runt för hvarje matlag.

Utskottet som gillar grunden för ofvanberörda stadgande, inser dock att
den nu högst bestämda ersättningen i månget fall kan blifva för ringa och får derföre
föreslå att maximibeloppet höjes till 15 R:dr Runt. *

Då fattigvårdssamhället fördelas i kretsar eller rotar, torde såsom vilkor
derför böra stadgas, att den då för handen varande fattigvård stungan på hela samhället
fördelas så jemnt som möjligt samt att, om, efter fördelningen, någon krets
eller rote, utan eget förvållande, skulle drabbas af betydligt större utgifter än
öfriga kretsar eller rotar, den gemensamma fattigvårdsstyrelsen skall ega att missförhållandet
utjemna.

6:o.

Om betlande.

I nu gällande förordning finnes betlande ovilkorligen förbjudet vid äfventyr
att den, som dermed beträdos, är förfallen att behandlas såsom försvarslös person,
och huruledes denne dels är underkastad uppsigt och inskränkning i friheten
att välja vistelseort, och dels kan dömas till allmänt arbete under längre eller kortare
tid, derom leinnar Kongl. Stadgan om försvarslöse personer den 29 Maj 1846,
jemförd med Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1853, närmare bestämmelser.

Att sålunda ovilkorligen och under alla förhållanden förbjuda tiggeriet vid
bestämda ansvarspåföljder, har synts Utskottet mindre lämpligt, särdeles när, såsom
Utskottet föreslagit, fattigvårdsbidraget i de flesta fall skulle blifva frivilligt.

Icke heller lärer någonsin inträffat, eller kunna inträffa/ att en nödställd
person, som inom sitt eget fattigvårdssamhälle v än dt sig med begäran om hjelp till
någon, som ej med fattigvården egt befattning, härför blifvit beröfvad sin frihet
och dömd till allmänt arbete. Stadgandet är otillämpligt och torde således böra
försvinna. Deremot bör det vara hvarje fattigvårdssamhälles pligt att så ordna sin
fattigvård, att betlande må förekommas; och torde det således böra öfverlemnas åt
fattigvårdssamhället sjelf! att, för vården och underhållet af sina fattige och användandet
af deras arbetskrafter, inom sig antaga erforderliga rcglementariska
föreskrifter och vidtaga sådana åtgärder att betlande ej egen rum. Dylika reglementen
böra alltid underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning.

Hvad som mest öfvorldagas och som äfven leder till de största olägenheter
och för vissa orter till en oberäknelig tunga, är kringstrykandet af lättingar och
dagdrifvare, som gjort tiggeriet till en födkrok. Då nu sjeifva kringstrykandet icke
lärer kunna förbjudas, torde dock vara desto angelägnare, att vid allvarsam påföljd
förbjuda dylika vandrare att tigga, enär, om tiggeriet kunde förekommas, kringstrykandet
derigenom äfven skulle af sig sjelft upphöra.

För att.å sådana kringvandrare hålla tillsyn, anser Utskottet angeläget att
inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas eu eller, der bchpfvet så krafvel’, flera
tillsyningsman, som, efter förslag af kommunalnämnd, af Konungens Befallningshafvande
dertill förordnas. Tillsyningsman skulle hafva till åliggande att hålla tillsyn
å kringstrykande tiggare från främmande ort och att, der lian så grefvar no -

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

digt, dem anhålla och öfverlemna till närmaste kronobetjent, som införpassade dem
till Konungens Befallningshafvande, hvilken åter skulle ega, att, når skäl dertill
förcfunnes, döma den, som utom den socken eller stad, der han egde hemortsrätt,
sålunda kringstrukit och hetlat, till arbete under kortare eller längre, i författningen
begränsad tid, antingen å tvångsarbetsinrättning, der sådan tinnes, men eljest
å kronoliäkte eller vid dertill särskild! inrättad arbetskorps.

Sjelfva tiggandet kan visserligen icke sägas utgöra något brott och man
kan sålunda ifrågasätta samhällets behörighet att med straff belägga en dylik handling;
men då tiggerict af kringstrykande personer är och bör, för bibehållandet af
ordning och sedlighet, vara förbjudet, måste å andra sidan samhället ega rätt att
bestämma någon påföljd för öfverträdelse af ett dylikt förbud; och då betlande af
dylika personer i många fall har sin rot i lättja och böjelse för ett kringstrykande
lefnadssätt, måste samhället anses ega såväl rättighet som skyldighet att tvinga en
sådan person till arbete och ordning; och lära således de föreslagna påföljderna
för dylikt betlande icke kunna eller böra annorlunda betraktas än såsom ett lämpligt
tvång- till arbete.

Då. dertill kommer att man bör kunna antaga, att tillsyningsman skola
med urskiljning använda den dem sålunda uppdragna polisuppsigt, och att Konungens
Befallningshafvande, endast när skal dertill äro för handen, dömer en sådan
kringstrykande person, som betlat, till arbete, synes den stadgade påföljden utan
fara för missbruk kunna i författningen inrymmas.

'' I afseende på verkställighet af Konungens Befallningshafvandes beslut i
dylika frågor torde böra stadgas, att, der tvångsarbetsinrättning finnes, det ådömda
arbetet bör i sådan förrättas; men enär af dylika inrättningar högst få lära finnas i
riket och under nuvarande förhållanden icke heller lärer kunna ifrågasättas att sådana
ovilkorligen böra inrättas, vare sig länsvis eller i mindre kommuner, torde uti
förevarande fall någon annan utväg, hvad qvinno!- angår, icke finnas än att hålla
dem till arbete inom kronobäkte, skiljda från för brott dömda fångar.

Hvad män åter beträffar, tillåter sig Utskottet uttala den önskan, att särskilda
arbetskorpser på olika orter inom riket måtte kunna organiseras, vid hvilka
manspersoner, dömde för betlande, kunde till allmänt arbete hållas, så att do icke,
såsom nu är fallet, äfven insättas på fästningarne tillsammans med de gröfsta förbrytare,
derigenom de djupt demoraliseras, då afsigten med deras inspärrande tvärtom
måste vara att under sträng och noggrann disciplin återföra dem till arbete,
ordning och sedlighet.

Slutligen har inom Utskottet fråga förevarit, huru kostnaden för dylika
personers forslande skulle gäldas, dervid Utskottet stadnat i den mening, att kostnaden
för forslandet af sådan person från den ort, der han anhålles, till länets residensstad,
skall gäldas af det län, till hvilket han hörer, men att deremot hans
försändande till arbetsinrättning, kronohäkte eller arbetskorps, skall bekostas af
Staten; kommande kostnaden för inforslandet till residensstaden att af Konungens
Befallningshafvande derstädes förskjutas.

De grunder, å hvilka eu ny fattigvårdsförordning enligt Utskottets åsigt
alltså borde byggas, innefattas i följande hufvudsakliga bestämmelser:

Bill. Ull JRiksd. Prof. 1869. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft.

2

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No T) Utlåtande N:o 2.

A.

Om (len, som utgör föremål för fattigvård.

ho. Vansinnig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen tillgång,
skall genom fattigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörjning samt
barnet derjemte uppfostran.

2:0. Den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker år urståndsatt
att försörja sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning eller understöd, när fattigvårdsstyrelse
prof var sådant nödigt; och eger således styrelsen tillse om och när, till
hvad belopp och på hvad sätt full fattigförsörjning eller understöd i sådana fall må
lernnas.

3:o. Arbetsför och frisk person vare skyldig att, utan fattigvårdens betungande,
draga försorg om sig, hustru och hemmavarande barn under 15 år.

4:o. Föräldrar och barn skola i mån af behof å ena samt förmåga å andra sidan
bidraga till hvarandras försörjning.

5:o. Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fyllda 15 år, eller
för hustru och barn, bör godtgöras, om den er sättnings skyldige dertill får tillgång.

B.

Om fattigvårdssamhälle.

6:o. Hvarje socken på landet och hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle; dock
må flera socknar på landet kunna förena sig om gemensam fattigvård.

7:o. Likaså eger hvarje fattigvårdssamhälle att, i fråga om fattigvården, fördela
sig i kretsar eller rotar, derest, vid två på hvarandra följande kommunalstämmor, beslut
derom fattas med en röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som i röstningen deltaga.

Beslutet gäller för en tid af fem år.

För återgång till gemensam fattigvård erfordras beslut, fattadt på enahanda sätt,
som för fördelning år stadgadt.

Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför underställes Konungens Befallningshafvandes
pröfning.

C.

Om hemortsrätt.

8:o. Hemortsrätt, — eller förmånen att under de i fattigv år dsför ordning en bestämda
vilkor af ett visst fattigvårdssamhälle kunna komma i åtnjutande af fattigvård —,
är antingen medfödd eller förvärfvad.

Medfödd hemortsrätt eger en hvar, intill uppnådd 15 års ålder, i det fattigvårdssamhälle,
der modren vid barnets födelse egde hemortsrätt.

11

första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Hemortsrätt år förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon, efter fyllda
15 år, vid två på hvarandra följande mantals skrifning ar varit eller bort vara skattskrifven.

Den, som ej förvärfvat hemortsrätt, tillhör det fattigvårdssamhälle, der han egen
medfödd sådan rätt.

Kan denna ej utrönas, öfvertager Staten en sådan persons fattigvård.

Efter fyllda 60 år bibehålies en hvar för sin öfriga lifstid vid den hemortsrätt,
han då eger.

D.

Om fångvårdsstyrelse.

9:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en fångvårdsstyrelse, som utses
å kommunalstämma; kunnande detta bestyr, der så finnes lämpligt, uppdragas åt kommunalnämnden;
och bör kyrkoherden, eller den hans tjenst förrättar, sin embetspligt likmätigt,
såsom ledamot deltaga i fattigvårdsstyrelsen, då han finner behofvet det påkalla.

10:o. Då samhället fördelas i kretsar eller rotar, bör dessutom inom hvarje krets
eller rote utses en fatligvårdsstyrelse för handhafvandet af kretsens eller rotens fattigvårdsang
eläg enheter.

ll:o. Söker någon fattigunderstöd, som enligt mom. 1 ej är dertill ovilkorligen
berättigad, och nöjes han ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut, eger han anmäla
sitt missnöje hos kommunalstämmans ordförande, som sammankallar fattigvårdsstämman,
bestående af fattigvårdssamhällets alla på kommunalstämma röstegande medlemmar,
hvilka med den rösträtt, som föi* kommunalstämma stadgas, afgöra frågan.

Öfver sådant beslut må klagan ej föras, derest ej visas kan att laga former icke
blifvit iakttagna.

Fattigvårdsstämman sammanträder på kallelse af ordföranden å kommunalstämma
under Mars, Juni, Oktober och December månader samt oftare, när ordföranden i kommunalstämman
finner så nödigt.

E.

Om fattigvårdsbidrag.

12:o. De i nu gällande förordning härom befintliga stadganden torde böra bibehållas;
dock att det i 10 § 2 mom. stadgade särskilda bidrag af 8 R:dr onå bestämmas
till högst 15 R:dr.

13:o. När fattigvårdssamhälle fördelas i kretsar eller rotar gäller såsom vilkor
för sådan fördelning, att den då för handen varande fattigvårdstungan på hela samhället
så jemnt som möjligt fördelas.

Om, efter det sådan fördelning skett, någon krets eller rote, utan eget förvållande,
skulle drabbas af vida mer betungande utgifter, ån öfriga kretsar eller rotar, ege den gemensamma
fattigvårdsstyrelsen att missförhållandet utjemna.

12

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. ]

F.

Om hettande.

14:o. Hvarje fattigvårdssamhällS bör ordna sin fattigvård sålunda, att hettande
må förekommas; och egen samhället således att, för vården och underhållet af sina fattiga
och användandet af deras arbetskrafter, inom sig antaga erforderliga reglementariska föreskrifter
och vidtaga sådana åtgärder, att hettande ej egen rum. Dylika reglementen underställas
Konungens Befallning skaf v andes pröfning.

15 :o. Inom hvarje fattig vårdssamhälle skall finnas en, eller, der behöfva, så trafven,
flere tillsyningsmån, som efter förslag af kommunalnämnd af Konungens Befallningshafvande
dertill förordnas.

Tillsyningsman åligger att hafva tillsyn å häng strykande tiggare från främmande
ort och att, när han så pröfvar nödigt, dem anhålla och öfverlemna till närmaste kronobetjent,
som infövpassar dem vill Konungens Befallningshafvande, hvilken egen att, når
skäl dertill åro, döma deri, som sålunda atom den socken eller stad, der han egen hemortsrätt,
kring strukit och hettat, till arbete under kortare eller längre i författningen begränsad
tid, antingen å tvångsarbetsinrältning, elev sådan finnes, eller eljest å kronohåkte
eller vid dertill särskildt inrättad arbetskorps.

16:o. Kostnaden för forslandet af en sådan person''från den ort, der han anhålles,
till länets residensstad, skall förskjutas af Konungens Befallningshafvande och gäldas
af det län, till hvilket han hör er, men försändandet till arbetsinrättning, kronohåkte
eller arbetskorps, bekostas af Staten.

Slutligen lietnställer Utskottet, att ofvan föreslagna bestämmelser rörande
kringstrykande och hettande intagas i sjelfva fattigvårdsförordningen och uteslutas
ur Kong!. Stadgan rörande försvarslösa personer, och att denna stadga i öfverensstämmelse
härmed förändras.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl, Maj:t täcktes
låta öfverse nu gällande förordningar om fattigvården i riket samt om försvarslösa
och titt allmänt arbete dömda personer, samt låta derom utfärda nya
förordningar, byggda på ofvan föreslagna grunder.

Stockholm den 1 Mars 1869.

På Utskottets vägnar;

H. Wachtmeister.

Ordförande.

Stockholm, tryckt hos C. Wilh. Hagman, 1869.