Stals-Utskottets Utlåtande N:o 68.
3
N:o 68.
Ank. till Riksd. Kansli d. 20 April 1869, kl. 3 e. ra.
Utlåtande,'' i anledning af väckta frågor, angående grundskatternas omsättning
i penningar samt om d<ssa skatters kapitalisering och
aflösning m. m. (I- 8.)
Till Stats-Utskottets behandling hafva följande i ämnet gjorda framställningar
blifvit hänvisade, nemligen:
A) Kongl. Maj:ts under den 19 sistlidne Februari till Riksdagen aflåtna
nådiga Proposition (N:o 20), hvaruti blifvit föreslaget, att med upphäfvande af
Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, angående sättet för grundräntors och krono
tiondes
utgörande, följande må stadgas:
l:o. Ränta af hemman och lägenheter, som nu är bestämd i vissa persedlar,
att lösas efter markegångspris, så ock den kronotiondespanmål, hvilken nu
likaledes efter sådant pris bör lösas, skall, vare sig att nämnda ränta och tionde
är Kronan behållen eller för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsattas i
penningar efter medelmarkegångspriset för de tjugu åren 1848—1867 och med detta
värde framgent utgöras, hvarvid kronotionden, der den icke finnes vara för alltid
fastställd, skall beräknas till det mått och i de sädesslag, med hvilka den sednast
utgått, dock med rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare, som härmed icke
åtnöjes, att inom 1870 års slut begära tiondesättning i laga ordning.
Vid denna omsättning i penningar af ränta och kronotionde iakttages, att,
med undvikande af brutna öretal, hvad som öfverstiger ett hälft öre uppföres till
ett öre och det som är under eller till och med ett hälft öre uteslutes.
2:o. Indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag af
militie-, civil- och ecklesiastikboställens räntor samt af sådana, som äro påförda
hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgöres, indragas till
V Ant
Stats- Utskottets
Utlåtande N:o 68.
Statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess annorlunda
bliiver förordnadt eller innehafvare af rånte- och tiondeanslag förklarar sig
nöjd med godtgörelse efter det i första punkten omförmälda tjuguåriga medelpris,
utgå till belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens
värden efter årligt medelmarkegångspris. Embets- och tjenstemän, hvilka,
enligt fullmagter eller konstitutorial, tillträdt indelt läD utan skyldighet att ingå
på den genom Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 vidtagna förändring i sättet
för grundräutors och kronotiondes utgörande, samt icke sedermera velat densamma
sig underkasta, skola, om icke de sjelfva, derom hörde, annat medgifva, af Statsverket
tillhandahållas deras indelta löner på lika sätt och vilkor, som de nu ega
att desamma af rånte- och tiondegifvare bekomma.
3:o. Godtgörelse för sådaua indragna räntor och tiondeanslag, som åtnjutas
i och för fullgörande af något besvär eller äro anordnade till presterskapets
aflöning eller till kyrkors underhåll, skall utbetalas vid uppbördsstämman i den
ort, der hemmanet, hvilket besväret åligger, är beläget, lönen utgår eller kyrkomedlen
uppbäras.
Ersättning för andra indragna räntor och tiondeanslag utanordnas från
landtränteriet i det län, inom hvilket räntan eller tionden utgöres, till löntagare
med ena hälften inom den 15 Februari och med andra hälften inom den 15 Maj,
och ti 1 öfriga innehafvare af dylika anslag inom sistnämnda dag hvarje år.
4:o. Innehafvare af rånte- och tiondeanslag bibehållas vid hittills åtnjuten
ersättning af Statsverket för upphörandet af rättigheten såväl att utfordra
nämnda anslag in natura, som att af rånte- och tiondegifvarne uppbära forsellön, då
lösen med penningar egt rum, och skall följaktligen sådan forsellönsersättning,
beräknad till 8 öre Riksmynt kubikfoten för råg eller korn och 6 öre samma
mynt kubikfoten för hafre, årligen från landtränteriet i länet utanordnas, för att
rånte- och tiondetagare tillhandahållas i sammanhang med den godtgörelse, som,
till följd af rånte- och tiondeanslagens indragning till Statsverket, dem tillkommer.
5:o. Der enskildt verks privilegier hindra genomförandet af ifrågavarande
omsättning i penningar samt indragning till Statsverket af indelt och anordnad
ränta eller kronotionde, skall, i den mån förändringen ej kan ega rum, tillsvidare
och intilldess hindret varder lagligen undanröjdt, förblifva vid de stadganden, som
i afseende på sådant verks rätt gälla.
6:o. Vid skattläggningar, som ske efter år 1870, skola, jemte iakttagaude
J, af föreskriften i Kammar-kollegii kungörelse den 1 Juni 1855, den åsätta
persedelräntan och ‘kronotionden omsättas i penningar efter det ofvanföre bestämda
medelmarkegångspris för åren 1848—1867.
%-7:o. Hvad som nu är vordet stadgadt kommer att tillämpas vid utgörande^af
1871jJårs kronoräntor och tionde samt derefter framgent, och skall jemväl
i allt vara gällande för presternas i jordehoken upptagna utlagor.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
5
8:o. Denna författning inverkar icke på beskaffenheten eller utgörandet
af de räntor, som med frälserätt egas, eller af sådan tionde, som åtföljer patronrättighet
i vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafvas.
B) Följande inom Riksdagens Andra Kammare väckta motioner, innefattande
nedannämnda förslag, nemligen:
a) af Herr Carl Ifvarsson (se motion N:o 173):
l:o att till bestämd ränta i penningar skall förvandlas dels den del af
räntan, som för närvarande är satt i persedlar att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,
och dels kronotiondespanmålen, båda delarne efter de grunder, som af
1864 års komité blifvit föreslagna; samt
2:o att indelta räntorna och kronotiondeanslagen, med undantag af dem
som äro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället utgöres,
må indragas till Statsverket, emot ersättning till indelningshafvarne medelst statsanslag.
b) af Herr L. Ohlin (motion N:o 135):
1 :o. att den grundränta och kronotionde, som är hemman och lägenheter
åsatt, men blifvit stater och korpser på lön anslagen eller för andra ändamål anordnad,
måtte utbytas mot kontanta årliga anslag, motsvarande räntans och tiondens
belopp efter medeltalet af de tio sista årens medelmarkegång, hvaremot ifrågavarande
grundskatter borde till Statsverket indragas;
2:o. att sedan Staten sålunda förvärfvat sig fri disposition öfver grundskatterna,
egarne till den skattskyldiga jorden måtte förklaras icke allenast berättigade,
utan äfven ovilkorligen skyldiga att inlösa räntan och kronotionden med
16J gånger det belopp, hvartill dessa skatter i medeltal efter de tio sista årens
medelmarkegång uppgått, samt att hemmanets egare på det sålunda uppkommande
kapitalbeloppet årligen inbetalade sex procent, deraf fem procent beräknades som
ränta och en procent såsom kapitalafbetalning, intilldess hela beloppet blefve betaldt.
c) af Herr C. J. Svensén (motion N:o 253):
att ränta och tionde af jordfastighet må upphöra, och att frigörelsen derifrån
mä ske på de uti en vid nästlidna års Riksdag väckt motion (N:o 133) föreslagna
grunder; innefattande sistnämnda motion hufvudsakligen följande förslag:
att egare af hemman eller skattlagd lägenhet skall vara berättigad och
pligtig att med penningar aflösa den ränta och tionde, som derå finnes lagd, efter en
beräkning antingen på sätt komiterade föreslagit af medelvärdet mellan 1834—1853
årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris, eller någon annan dermed
jemförlig grund;
att skatteaflösningen skall ske sålunda: att en summa af 16 gånger det efter
sagda beräkningssätt vunna grundskattebeloppet upptages såsom det kapital, som
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
skall aflösas; att härå årligen betalas inalles sju procent, deraf fyra procent beräknas
som ränta och öfverskottet såsom amortering, då alltså amorteringstiden
belöper sig till 21 år 7 månader;
att det må vara jordegaren obetaget att erlägga hela kapitalbeloppet på
en gång och att, såvida detta sker inom fem år efter förändringens genomförande,
jemväl dervid få tillgodoräkna sig de förut erlagda amorteringsafgifterna ,
att indelta räntor och tiondeanslag indragas till Statsverket emot ersättning
till räntetagarne medelst statsanslag;
att inflytande aflösningskapital samt årsbetalningar uppbäras och levereras
till Statskontoret, som får sig uppdraget att förvalta medlen, samt att lösningsoch
amorteringsmedlen och derå upplöpande räntor böra hufvudsakligen användas
till inköp af allmänna hypotheksbankens obligationer och för öfrigt göras fruktbärande
på det för Staten mest betryggande sätt.
Slutligen bar denne motionär hemställt, att frälseränta må på samma sätt
som annan grundränta göras lösningsbar.
d) af Herr G. A. Larsson (motion N:o 140):
l:o. Att det må vara egare till skattejorden tillåtet att lösa sin jord fri
från all slags grundränta och kronotionde genom inbetalning till Kronan al ett belopp,
svarande mot den summa, hvarå räntan utgör sex procent, eller 16| gånger
hela den uträknade räntan;
2:o. att uträkningen af räntan och kronotionden må verkställas efter
samma beräkningspris, som antogs då räntorna sednast förenklades, och som föreskrifves
i Kongl. Förordningen den 11 Maj 1855;
3:o. att Riksdagen må medgifva Kongl. Maj:t att med Allmänna Hypotheksbanken
i riket uppgöra aftal om öfverlåtelse på nämnda banksal alla de
grundräntor och tiondemedel, hvilka icke inom föreskrifven tid af egarne sjelfve
till Statsverket liqviderades, emot erhållande af det belopp i räntebärande obligationer,
som svarade mot alla på nämnda bank öfverlåtna grundräntor och tiondemedel,
och
4:o. att alla för grundräntorna och tionden inflytande medel, vare sig i
kontanta penningar eller Allmänna Hypotheksbankens obligationer skola levereras
till Riksgälds-kontoret, för att genom detta verks försorg göras fruktbärande i den
ordning Riksdagen närmare föreskrefve uti det för Kontoret utfärdade reglemente.
e) af Herr G. Orre (motion N:o 31):
l:o att Riksdagen mätte för sin del besluta, dels att den rånte- och tiondegifvare
hittills, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, medgifna rätt, att i
visst fall till leverering in natura uppsäga rånte- och tiondespanmål, skulle från
och med nästkommande år upphöra samt att rånte- och kronotiondespanmål derefter
af de skattskyldige lösas efter faststäldt medelmarkegångspris och dels att,
om arrende- och hästvakansspanmål eller annan Statsverket tillhörande uppbörd af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
7
säd skulle, på grund af äldre kontrakt, blifva till leverering in natura på hittills
bestämd tid och ordning uppsagd, såd n spanmål borde genom vederbörande länsstyrelsers
försorg till den mestbjudande å offentlig auktion för Kronans räkning
försäljas, med rättighet för köpare att bestämma det ställe, der Spanmålen skulle
levereras, dock under iakttagande af hvad författningarne stadgade rörande vägens
längd för räntesäds forsling; och
2:o att Riksdagen, vid anmälan om dessa beslut, måtte, med tillkännagifvande
af den åsigt, att all spanmålsrörelse för Statsverkets räkning borde upphöra
och den för magasinsstaten nu utgående aflöning indragas, samt Kronans till magasiner
nu använda hus och byggnader försäljas eller på annat för Staten förmånligare
sätt disponeras, i underdånighet anhålla: dels att de kronomagasin, som till
följd af bifall till motionärens i lista punkten framställda förslag blefve öfverflödiga,
måtte från år 1870 indragas och de tjenstemännen vid samma magasin anvisade
arfvoden, såvidt sådant utan förnärmande af enskild rätt kunde ske, Statsverket
besparas, äfvensom de för magasinen hittills använda, Kronan tillhöriga tomter
och byggnader samt inventarier å offentlig auktion till den mestbjudande försäljas,
samt dels att Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande och ärendets utredning
måtte till nästkommande Riksdag aflåta nådig framställning om indragning
af öfriga nu varande kronomagasin samt upphörande af all spanmålsrörelse för
Statsverkets räkning; och
f) af Herr Carl Larsson (motion N:o 62):
det Riksdagen för sin del ville besluta, att all skattejord måtte blifva befriad
från alla skatter och utskylder, af hvad namn de vara må, med undantag
att, lika med frälsejorden, öfriga näringar och kapital, utgöra bevillning.
Då Utskottet nu går att yttra sig i anledning af dessa framställningar,
har Utskottet ansett ämnets beskaffenhet fordra att sådant sker i följande ordning,
nemligen: l:o angående skattejordens befriande från alla skatter och onera af hvad
namn och beskaffenhet de vara må, med undantag af bevillning; 2:o angående räntans
och tion dens förvandling i penningar samt dermed gemenskap egande frågor;
3:o angående grundskatternas kapitalisering; och 4:o angående upphörande af magasins-
och spanmålsrörelsen för Statens räkning.
Utskottet får således först till utredning upptaga det väckta förslaget angående
skattejordens befriande från alla skatter och utskylder af hvad namn och
beskaffenhet de vara må, med undantag af allenast bevillning, emedan, om detta
förslag bifölles, fråga icke vidare kunde uppstå om grundskatternas förvandling i
penningar eller deras kapitalisering. Motionären, som vid de tvänne nästförutgångna
riksdagarne väckt förslag angående befrielse för “all jord från alla skatter och
onera af hvad namn de vara må, med undantag att, lika med alla andra näringar,
8
Stats- TJtskottets Utlåtande N:o 68.
kapital m. m. utgöra bevillning" har nu visserligen inskränkt sitt förslag till
skattejorden, men i allt fall är hans sist framställda förslag af temligen genomgripande
beskaffenhet. Det är nemligen icke en småsak att med ett enda penndrag
befria skattejorden från alla skatter och besvär. Motionären har icke lemnat
någon ledning för Utskottet, på hvad sätt sådant skulle kunna vara verkställbart.
Hvilka följder borttagandet allenast af grundskatterna skulle medföra, hafva
1864 års komiterade för utredande af frågan angående grundskatternas inlösen uti
sitt afgifna utlåtande (sid. 19) visat, nemligen att andra samhällsmedlemmar än
egare af skattejord skulle betungas med nära 3J gånger så stor bevillning, som
de för närvarande erlägga. Om skattejorden dessutom skulle utan ringaste ersättning
befrias från rotering och rustning, väg- och brobyggnad, skjuts- och kronobrefbäring,
kyrko- och tingshusbyggnad m. fl. besvär, som nu åligga icke blott
skattejorden, utan ock till en stor del frälsehemman och lägenheter, så skulle
skattejorden komma i ett vida fördelaktigare förhållande än det nuvarande frälset
och blifva ett nytt slags frälse, i jemförelse hvarmed det nuvarande med rätta
kunde betraktas såsom skattejord. Hvilka ökade bördor andra samhällsmedlemmar
i följd deraf skulle få vidkännas är Utskottet icke i tillfälle att ens förslagsvis uppgifva,
och någon utredning härom torde icke heller vara erforderlig, enär, för att
döma efter erfarenheten från förflutna riksdagar, då .motionärens likartade förslag
behandlats, knappast någon röst inom Representationen torde höja sig för bifall
till ett så beskaffadt förslag som motionärens.
Utskottet får på grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställa,
A) att Herr Carl Larssons ifrågavarande motion må utan afseende
lemnas.
Beträffande derefter förslaget om räntans och tiondens förvandling i penningar
och dermed gemenskap egande frågor, hvarom den nådiga Propositionen
närmare förmäler, så har Utskottet funnit detta förslag vara af synnerlig vigt.
Under de perioder, då ifrågavarande skatter infördes, ansågs visserligen deras utgörande
in natura leda lika mycket till beqvämlighet för de skattskyldige som
till förmån för det allmänna, hvars behof till väsendtlig del fylldes af dessa
skattebidrag; men i den mån större tillgång å mynt såsom bytesmedel uppstod
och tillfället för afsättning af persedlarne ökades, blef förhållandet väsendtligen
förändradt, samt olägenheterna af berörda beskattningssätt allt mera märkbara.
Tidigt insåg man ock behofvet af räntornas förvandling i penningar, och redan
den 16 Juli 1712 anbefallde Konung Carl XII genom bref från Bender åtgärder i
sådan syftning. Sådana blefvo ock vidtagna, i det räntepersedlarne förvandlades i
penningar efter tioårigt markegångspris; men efter denne konungs frånfälle strandade
hela saken emot mägtiga intressen, och under den långa tid, som sedermera
förflutit, hvarunder frågan nästan ständigt varit föremål för Representationens uppmärksamhet,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
9
märksamhet, hafva dessa intressen fortfarande varit nog mägtiga att fördröja utförandet
af en åtgärd, mot hvars gagnelighet föga varit att anmärka.
Med hänsyn till beskaffenheten af dessa hinder synes den utväg Kongl.
Maj:t nu föreslagit i afseende å indelningarnes indragning vara väl vald. Frågan
om reglering af ersättningen till indelningshafvarne har nemligen blifvit ställd oberoende
af grundräntans förvandling. Staten skulle, enligt Kongl. Maj:ts förslag,
träda i ränte- och tiondegifvarens ställe och, intilldess annorlunda kan varda regleradt,
hålla indelningshafvaren fullt skadelös för de till Statsverket indragna
räntor och tionden.
Då, i afseende å lämpligheten af sjelfva åtgärden att i penningar förvandla
den hemman och lägenheter åliggande ränta och tionde, meningarne numera
icke torde vara delade, anser Utskottet öfverflödigt att här närmare utveckla
de fördelar, som af en sådan åtgärd böra härflyta. Utskottet vill blott i korthet
antyda, hurusom frågan om en förenklad administration i många hänseenden är
väsendtligen beroende af förevarande förslag; att, genom dess hufvudsakliga antagande,
grundskatten, hvarmed Utskottet för korthet skull här vill, i likhet med
hvad i komiterades utlåtande egt rum, beteckna ränta och tionde, skulle till
fullo erhålla den egenskap af stadigvarande, oföränderlig afgift eller jordränta,
som redan genom äldre författningar blifvit densamma tillagd, och derigenom förekommes,
att den stora ojemnhet i grundskatternas förhållande till hemmanens och
lägenheternas behållna afkastning, som nu råder, då man jemför förhållandet icke
blott inom samma provins utan ock de olika landskapen sins emellan, icke må,
på sätt hittills egt rum, blifva ännu större. Detta sednare förhållande är så
vigtigt, att Utskottet, för att belysa detsamma, velat anföra ett exempel. I
Upsala län finnas hemman, hvilkas grundskatt, enligt komiterades utredning,
uppgår till nära 55 procent af den behållna afkastningen. I andra län finnas
åter hemman, hvilka såsom grundskatt erlägga icke fullt 1 procent af nämnda afkastning.
Grundräntornas penningevärde har under de 10 åren 1851—1860 ökats
med något öfver 10 procent. Under antagande att tillökningen i de olika länen
skett i samma förhållande, utgör tillökningen under de 10 åren öfver 5 ^ procent
för hemman, hvars grundskatt uppgår till 55 procent af afkastningen, men till icke
fullt in procent för de hemman, hvilkas grundskatt icke uppginge till 1 procent.
De hemman, hvilka äro hårdast beskattade, hafva sålunda fått den hårdaste tillökningen,
då billigheten synes hafva kräft just motsatsen, eller att, der bördan
redan var tung, man icke gjorde den tyngre, under det andra mindre beskattade
träffades jemförelsevis lättare af skatteförhöjningen, som kommit till godo de ökadestatsbehofven,
till hvilka hvar och en i förhållande till tillgång bort bidraga. Det
synes derföre vara på tiden att tillse, det ett så beskaffadt förhållande, hvars
följder man lätt kan förutse, icke vidare får fortgå, och enda medlet härför synes
vara, att grundskatterna i en fix penningeränta omsättas.
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 4 Sand. 1 Afd. 37 Häft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
Beträffande grunden för denna förvandling, så kunna derom flera olika
meningar uppstå. Kongl. Maj:t har, på sätt ofvan förmäles, föreslagit, att omsättningen
skall ega rum efter medelmarkegångspriset för de tjugu åren 1848—
1867. Komiterade för utredande af frågan om grundskatternas inlösen, med hvilka
Herr Carl Ifvarsson uti sin i ämnet afgifna motion sig förenat, hafva hemställt,
att omsättningen skulle ske efter beräkning af medelvärdet emellan 1834—1853
årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris. Kammar-kollegium och Statskontoret
hafva uti afgifvet underdånigt utlåtande i ämnet tillstyrkt, att det 20-åriga medelpriset för 1847—1866 skulle för omsättningen läggas till grund. Herr
L. Ohlin har föreslagit, att förvandlingen skulle verkställas efter medelmarkegångspriset
för de sista tio åren (1859—1868). Slutligen har Herr C. A. Larsson ifrågasatt
att vid den nu föreslagna omsättningen skulle följas samma grund, som vid den under
1853—1854 årens riksdag beslutade skatteförenklingen, eller medelmarkegångspriset
för de 20 åren 1834—1853.
För att lätta öfversigten af de olika resultat, som efter de särskilda grunderna
erhållas, vill Utskottet, med ledning af Kongl. Maj:ts Proposition, komiterades
och Kollegiernas utlåtanden samt vidare utredning af ämnet, här meddela
uppgift å de belopp, hvartill, sedan boställs- och rusthållsräntor, universitetens
räntor af egna hemman samt gästgifvares och kleresiets friheter blifvit frånräknade,
räntan och tionden uppgå, nemligen:
l:o. Efter medelpriset för åren 1834— 1853, (den vid
skatteförenklingen följda grund)........... 4,211,022: 07.
2:o. Efter medelvärdet emellan 1834—1853 årens medelpris
samt 1862 års medelmarkegångspris (komiterades förslag) 4,742,505: 29.
3:o. Efter 1847—1866 årens medelmarkegångspris (Kollegiernas
förslag)................ 4,890,673: 35.
4:o. Efter 1848—1867 årens medelmarkegångspris (Kongl.
Maj:ts förslag)................ 4,897,036: 20.
5:o. Efter medelmarkegångspriset för de sista tio åren
1859—1868 (Herr Ohlins förslag) .......... 5,137,492: 47.
Vid öfvervägande af dessa olika förslag, hvilka blifvit omnämnda i den
ordning beloppen tillväxa, har, hvad Herr Ohlins angår, någon tvekan hos Utskottet
icke uppstått att afstyrka detsamma, såsom för de skattdragande alltför
betungande. Beträffande derefter Kongl. Maj:ts och Kollegiernas särskilda förslag,
hvilka endast i det hänseendet skilja sig från hvarandra, att Kongl. Maj:t föreslagit
den 20-åriga medelmarkegångens framflyttande till ett år sednare än hvad
Kollegierna hemställt; så bör Utskottet till en början i minnet återkalla, hurusom
med skatteförenklingen endast åsyftades, att de uti grundräntorna förut ingående
mångfaldiga persedlar skulle bringas till ett, efter förhållandet inom hvarje ort afpassadt,
inskränktare antal, men att, på sätt 1 § af Kongl. Kungörelsen den 11
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
11
Maj 1855 uttryckligen innehåller, räntornas samfällda belopp icke skulle derigenom
undergå ändring, vare sig till förhöjning eller minskning. Emellertid hafva grundskatterna,
som vid förvandlingen uppgingo till 4,211,022 R:dr 7 öre, sedermera
ökats med icke mindre än 926,470 R:dr 40 öre, eller med omkring 22 £ procent
för åren 1854—1868, således i medeltal med 1 ^ procent om året. Denna märkbara
tillökning på sednare tiden hade, enligt hvad komiterade (sid. 30 af deras
utlåtande) upplysa, väl förnämligast varit en följd af höjda varupris, men äfven
till en icke oväsendtlig del af de persedelutbyten, som vid skatteförenklingen
blifvit bestämda, och i synnerhet hade de hemmansräntor, uti hvilka ladugårdsprodukter
i någon större mån ingått i stället för andra persedlar, blifvit stegrade.
Räntornas penningevärde ökades under de tio åren 1831—1840 med 3,45 procent
och åren 1841—1850 med 4,17 procent, eller i medeltal med föga öfver { procent
om året, och då de efter skatteförenklingen ökats med omkring 1 £ procent årligen,
är det uppenbart att, såvidt man verkligen åsyftat att genom skatteförenklingen
någon skatteförhöjning ej skulle ske, ett väsendtligt misstag egt rum.
Följderna häraf skulle, enligt Kongl. Maj:ts och Kollegiernas förslag, för all framtid
träffa skattejorden, tyngre i samma som den före skatteförenklingen var hårdt
onererad. Erkännas bör likväl att, om någon eger billiga anspråk på skattelindring,
bör det företrädesvis vara innehafvare af hemman, som betala ända till
öfver hälften af behållna afkastningen såsom grundskatt.
Hysande en sådan åsigt, är det naturligt att Utskottet hvarken kan förorda
Kongl. Maj:ts eller Kollegiernas förslag, utan skulle heldre ansluta sig till den
mening, som uttalat sig för antagande vid grundskatternas förvandling i penningar
af den vid skatteförenklingen följda grund. Den nedsättning i statsinkomsterna,
som deraf blefve en följd, skulle dock under närvarande förhållanden blifva alltför
kännbar och den grundsats, som vid skatteförenklingen uttalades, nemligen att
med denna åtgärd hvarken åsyftades någon förhöjning eller minskning i grundräntornas
förutvarande samfällda belopp, skulle icke blifva en full sanning, om
denna förvandlingsgrund antoges; ty förnekas kan ej att, om de gamla mångfaldiga
persedelräntorna oförändrade qvarstått, grundskatternas penningevärde äfven i
sådant fall höjt sig efter skatteförenklingen till närvarande tid, dock icke på långt
när med så stort belopp, som nu är förhållandet.
Komiterades förslag att till grund för grundskatternas omsättning i penningar
skulle läggas medelvärdet af 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års
medelmarkegångspris synes Utskottet deremot innefatta en lycklig lösning af det
svåra problemet att i denna fråga tillgodose såväl det allmännas som den enskilde
skattdragandens billiga anspråk. Utan alltför kännbar uppoffring för Statsverket,
skulle de skattskyldige derigenom beredas någon lindring i det nuvarande höga beloppet
af grundskatter, och denna lindring skulle företrädesvis komma dem till godo, som
äro hårdast betungade. Grundskatterna skulle ock, enligt denna förvandlingsgrund,
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
antagligen närma sig det belopp, hvartill dessa vid närvarande tid uppgått, derest
ränteförenklingen ej egt ruin, ehuru sådant ej med full säkerhet kan utredas utan
det vidlyftiga och tidsödande arbetet af uträkning utaf de gamla persedelräntorna
efter nu gällande markegång, hvilket icke ens är verkställbar!, då priset å en del
af de gamla, numera upphörda räntepersedlarne ej vidare i markegångstaxorna
upptages.
Emot Kongl. Majrts förslag i öfriga delar har Utskottet icke funnit något
annat att erinra, än att, i öfverensstämmelse med den föreslagna förändrade grunden
för räntans och tiondens omsättning i penningar, 6:te punkten angående skattläggning
torde böra erhålla en något förändrad lydelse. För öfrigt vill Utskottet,
då fragan i dessa delar blifvit fullständigt belyst af den sakrika utredning, hvilken
deråt blifvit egnad uti såväl tvänne komité-betänkanden som Kollegiernas utlåtanden
och Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, för undvikande af stor vidlyftighet,
endast hänvisa till hvad dessa innehålla, samt på grund såväl deraf som hvad
här ofvan blifvit yttradt, hemställa, att Riksdagen, utan afseende å de enskilda
motioner, som innefatta derifrån afvikande förslag, må för sin del besluta,
B) att med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 11 Maj
1855, angående sättet för grundräntors och kronotiondes utgörande,
följande må blifva stadgadt:
I-0- Ränta af hemman och lägenheter, som nu är bestämd
i vissa persedlar, att lösas efter markegångspris, så ock den
kronotiondespanmål, hvilken nu likaledes efter sådant pris bör
lösas, skall, vare sig att nämnda ränta och tionde är Kronan
behållen eller för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas
i penningar efter beräkning af medelvärdet emellan
1834 1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångs
pris
och med detta värde framgent utgöras, hvarvid- kronotionden,
der den icke finnes vara för alltid fastställd, skall
beräknas till det mått och i de sädesslag, med hvilka den
sednast utgått, dock med rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare,
som härmed icke åtnöjes, att inom 1870 års slut begära
tiondesättning i laga ordning.
Vid denna omsättning i penningar af ränta och kronotionde
iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, hvad
som öfverstiger ett hälft öre uppföres till ett öre och det som
är under eller till och med ett hälft öre uteslutes.
2:o. Indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med
undantag af militie-, civil- och ecklesiastikboställens räntor
samt af sådana som uro påförda hemman och lägenheter, af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
13
hvilka något besvär i stället utgöres, indragas till Statsverket
emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess
annorlunda blifver förordnadt eller innehafvare af ränteoch
tiondeanslag förklarar sig nöjd med godtgörelse efter det
i första punkten omförmälda medelpris, utgå till belopp, motsvarande
de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens
värden efter årligt medelmarkegångspris. Embets- och
tjensteman, hvilka, enligt fullmagter eller konstitutorial, tillträdt
indelt lön utan skyldighet att ingå på den genom Kongl.
Kungörelsen den 11 Maj 1855 vidtagna förändring i sättet för
grundräntors och kronotiondes utgörande, samt icke sedermera
velat densamma sig underkasta, skola, om icke de sjelfva, derom
börda, annat medgifva, af Statsverket tillhandahållas deras indelta
löner på lika sätt och vilkor, som de nu ega att desamma
af ränte- och tiondegifvare bekomma.
3:o. Godtgörelse för sådana indragna räntor och tiondeanslag,
som åtnjutas i och för fullgörande af något besvär
eller äro anordnade till presterskapets aflöning eller till kyrkors
underhåll, skall utbetalas vid uppbördsstämman i den
ort, der hemmanet, hvilket besväret åligger, är beläget, lönen
utgår eller kyrkomedlen uppbäras.
Ersättning för andra indragna räntor och tiondeanslag
utanordnas från landtränteriet i det län, inom hvilket räntan
eller tionden utgöres, till löntagare med ena hälften inom den
15 Februari och med andra hälften inom den 15 Maj, och
till öfriga innehafvare af dylika anslag inom sistnämnda dag
hvarje år.
4:o. Innehafvare af ränte- och tiondeanslag bibehållas vid
hittills åtnjuten ersättning af Statsverket för upphörandet af
rättigheten såväl att utfordra nämnda anslag in natura, som
att af ränte- och tiondegifvare uppbära forsellön, då lösen
med penningar egt rum; och skall följaktligen sådan forsellönsersättning,
beräknad till 8 öre R:mt kubikfoten för råg eller
korn och 6 öre samma mynt kubikfoten för hafre årligen från
landtränteriet i länet utanordnas, för att ränte- och tiondetagare
tillhandahållas i sammanhang med den godtgörelse, som
till följd af ränte- och tiondeanslagens indragning till Statsverket
dem tillkommer.
5:o. Der enskildt verks privilegier hindra genomförandet
af ifrågavarande omsättning i penningar samt indragning till
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
Statsverket af indelt och anordnad ränta eller kronotionde,
skall, i den mån förändringen ej kan ega rum, tillsvidare och
intilldess hindret varder lagligen undanröjdt, förblifva vid de
stadganden, som i afseende på sådant verks rätt gälla.
6:o. Vid skattläggningar, som ske efter år 1870, skola,
jemte iakttagande af föreskriften i Kammar-kollegii kungörelse
den 1 Juni 1855, den åsätta persedelräntan och kronotionden
omsättas i penningar efter det ofvanföre bestämda medelvärdet
emellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris.
7:o. Hvad som nu är vordet stadgadt kommer att tillämpas
vid utgörandet af 1871 års kronoräntor och tionde, samt
derefter framgent, och skall jemväl i allt vara gällande för
presternes i jordeboken upptagna utlagor.
8:o. Denna författning inverkar icke på beskaffenheten eller
utgörandet af de räntor, som med frälserätt egas, eller af sådan
tionde, som åtföljer patronsrättighet i vissa församlingar
eller under annan enskild eganderätt innehafvas.
På sätt Utskottet här ofvan yttrat, har Utskottet velat undvika att med
förevarande förslag sammanblanda den särskilda frågan angående reglering af ersättningen
för rånte- och tiondeanslag till verk och inrättningar, embets- och
tjenstemän m. fl. Att en sådan reglering inom en icke aflägsen framtid dock
blir nödvändig är lätt att förutse, bland annat af det skäl, att de invecklade liqvider,
som, om förevarande förslag antages, komma att uppgöras med hvarje indelningshafvare
för att utröna den ersättning honom bör tillkomma för minskad indelning
jemte forsellön, måste i längden blifva alltför besvärliga och i sin mån motverka ett
bland de förnämsta ändamålen med grundskatternas förvandling i penningar, nemligen
administrationens förenkling. Sedan man redan för mer än 30 år sedan frånträdde
grundsatsen att bestämma tjenstemännens aflöning i spanmål, synes det ock vara
oegentligt, att en del tjenstemän skola, utöfver den bestämda lönen, som ju alltid
kan lämpas i skäligt förhållande till tjenstens vigt och beskaffenhet, uppbära för
mistade rånte- och tiondeanslag en ersättning, motsvarande skilnaden emellan statspriset,
eller det belopp, hvartill indelningen är i aflöningsstaten beräknad, samt
det tioåriga medelmarkegångspriset jemte stadgad forsellön, ja att några få tjenstemän,
qvarstående vid den rätt deras fullmagter dem förläna, till och med kunna
nödga Staten att in natura leverera den indelta spanmålen och låta forsla densamma
inom föreskrifvet afstånd. Då afsigten nu icke är att söka föreslå någon
reglering af dessa förhållanden, erfordras derom icke för närvarande någon närmare
utredning; men de olägenheter och hinder, som för en sådan reglering nu
möta, bestående, hvad tjenstemännen angår, uti de för en del af dem utfärdade
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
15
11
fullmagter, hvari förbehåll om skyldighet att underkasta sig blifvande lönereglering
ej influtit, hafva ådagalagt nödvändigheten deraf, att dylika hinder hädanefter
icke vidare uppställas. I sådant syftemål och på det Statsverket ej må betungas
med dylika oegentliga ersättningar till embets- och tjensteman, som hädanefter
tillsättas, hemställer Utskottet,
C) att Riksdagen, vid anmälan af sitt beslut i anledning
af den nådiga framställningen i ämnet, ville
uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
föreskrifva, att de embets- och tjensteman, hvilka hädanefter
utnämnas till sådana befattningar, med hvilkas innehafvande
hittills åtföljt förmånen att uppbära ränte- eller
tiondeanslag antingen in natura eller efter medelmarkegångspris
jemte forsellönsersättning, icke må berättigas till någon
sådan förmån utöfver den bestämda lön, som för befattningen
är i stat beräknad.
Vidkommande de förslag angående grundräntornas kapitalisering eller aflösning,
som blifvit väckta, vill Utskottet härefter i största korthet sig yttra. Utskottet
vill härvid icke uttala sig angående lämpligheten af sjelfva åtgärden, hvarom
såväl komiterades betänkande och Kollegiernas utlåtande som Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition innehålla en temligen fullständig utredning. Utskottet vill blott
erinra om några af de skäl, som, ehvad åsigt man än må hysa om lämpligheten
af berörda åtgärd, synas för närvarande tala emot förslagets bifallande.
Aflösningen af grundskatterna skulle, såsom bekant är, blifva antingen obligatorisk
eller frivillig. Den sednare utvägen lärer dock icke kunna anlitas, om
man icke vill tillskapa en ny sorts jordnatur och inveckla, i stället för att förenkla,
de kamerala förhållandena samt uppbörds- och redogörelseverket. Återstår
således endast att göra aflösningen obligatorisk. Men på huru billiga vilkor aflösningen
än kunde ställas, är dock gifvet, att hemmansinnehafvarne skulle, utom
den nu varande grundräntan, årligen erlägga något visst belopp och att, om detta
belopp icke erlades, hemmanet skulle derför kunna gå i mät.
Under nuvarande förhållanden, då mången hemmansegare torde hafva svårighet
att afbörda sig sin grundränta, vågar Utskottet icke föreslå en åtgärd, som
möjligen kunde mångenstädes medföra så betänkliga följder. Dessutom kunde aflösningen
ej blifva fullständig, innan frågan om indelningsverkets indragning blifvit
löst, och under alla förhållanden lärer väl grundskatternas omsättning i penningar
såsom en nödvändig förberedande åtgärd böra bringas till verkställighet, innan
aflösningen företages.
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
På grund häraf hemställer Utskottet,
D) att de gjorda framställningarne angående grundskatternas
kapitalisering eller aflösning nu icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Slutligen går Utskottet att yttra sig i anledning af Herr Orres motion.
Den delen deraf, som innefattar förslag angående upphäfvande af den rånte- och
tiondegifvare under vissa förhållanden medgifna rätt till leverering in natura af
rånte- och tiondespanmålen, erfordrar väl icke något vidare yttrande, då, i händelse
grundskatterna blifva i penningar förvandlade, denna levereringsrätt af sig sjelf
upphör. Vida mer uppmärksamhet förtjeriar onekligen motionärens förslag i öfriga
delar. Af grundskatternas förvandling i penningar synes nemligen blifva en
följd, att magasinsväsendet för Statens räkning må kunna i det närmaste upphöra,
enär arrendespanmålen, jemlikt Kammar-kollegii och Statskontorets kungörelse
den 29 Juni 1855, numera i allmänhet löses med penningar, och en sådan åtgärd
lätt kunde åvägabringas i afseende å hästvakansspanmålen, om hvars utgörande nu
gällande kontrakt snart tilländagå. Vidare torde kunna ifrågasättas lämpligheten
deraf, att Statsverket, på sätt hittils egt rum, tager befattning med tillhandahållande
af spanmål och bröd in natura åt vissa korpser, då dessa utan olägenhet
sjelfva torde kunna draga försorg om anskaffande af dessa likasom andra förnödenheter,
och för tillhandahållande af spanmål åt de särdeles få tjensteman,
som ännu kunna vara berättigade till erhållande af sådan in natura, lärer väl
upplag af spanmål ej vara erforderligt, då de ringa qvantiteterna vid förefallande behof
lätt kunna upphandlas och till löntagaren eller åt den han anvisar spanmålen
direkte levereras.
Med hänsyn härtill och då Utskottet icke är i tillfälle att åt frågan bereda
all den utredning, som för dess fullständiga bedömande erfordras, hemställer
Utskottet,
E) att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och på hvad sätt den
magasins- och spanmåls- samt brödbakningsrörelse, som hittills
för Statsverkets räkning bedrifvits, må kunna upphöra och
aflöningen till de dervid anställde personer indragas eller å
indragningsstat öfverflyttas samt de dertill använda byggnader
försäljas eller på annat sätt för Statens räkning disponeras,
samt att Kongl. Maj:t derefter behagade till Riksdagen i ämnet
aflåta nådig Proposition.
Stockholm den 20 April 1869.
På Utskottets vägnar:
Arvid Fr:son Posse.
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 68.
17
Reservation:
af Herr C. A. Larsson: “Emot Stat^-Utskottets förslag i afseende dels på
grundräntornas förvandling i penningar efter ett alltför högt medelpris, dels ock
i afseende på desammas aflösning, löranlåtes jag anmäla min vördsamma relegation.
Det har, under långliga tider, utgjort ett önskningsmål för den jordbrukande
delen af Sveriges befolkning att, åtminstone i afseende på beskattning af
jorden, komma till likställighet och undvika det virrvar, i afseende på jordnaturer,
som är för Sverige så egendomligt.
Under en tid, då jordbrukets idkare synes lefva ett afmattande lif, dä kungörelser
om exsekutiv- och konkurs-auktioner å fast egendom fylla landshöfdingens
kungörelser i flera län, då det ohörda inträffar, att fastigheter i vissa län icke
ens till något pris kunna exsekutivt afyttras för betäckande af Riksbankens fordringar,
då tusendetals idoga arbetare instufva sig på de bräckligaste farkoster
för att söka sin utkomst i främmande verldsdelar, — under en tid, säger jag,
då flertalet förer reformernas och samhällsförbättringarnes språk på sina läppar;
hade man väntat att vinna något fördelaktigare resultat af de hittills gjorda aniträngningarne
i afseende på grundskatternas borttagande.
Utskottet har dock funnit sig belåtet med det lilla tuppfjät, som skulle
förefinnas uti dess tillstyrkande af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om räntornas
och tiondens förvandling till penningar efter ett pris, som skulle, för all framtid,
ådraga den skattskyldige jordegaren en ökning i bördor, jemfördt med det, vid räntornas
förenkling, i jordeböckerna upptagna pris, af icke mindre än 531,483 R:dr
22 öre R:rat.
Detta vore i sanning ett oväntadt resultat af den reform som inträdde
vid räntornas förenkling år 1855. Nogsamt inseende att sednare årens, genom en
konstlad markegångssättning, stegrade pris hota att, i ännu högre grad, stegra
bördan för skattejorden, i fall man icke nu antager det tillstyrkta förslaget; vågar
jag dock framkasta det spörjsmål: Var det Representationens mening med förenklingen
att frambringa en sådan stegring i skattejordens bördor?
Alt döma af de yttranden som den tiden följdes, så ansåg man tvärtom,
att förenklingen skulle leda till en lindring.
Då så var och då ingen lärer vilja bestrida denna uppfattning af saken,
så kan man med skäl göra sig ett annat spörjsmål:
Ar det politiskt klokt, är det en fri stat värdigt att så utarma den
•kattskyldige jordens idkare, att det kan vara fara värd t, det desse, vid inträffande
Bih. till liiksd. Prot 1869. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 68.
trängande behof att bidraga till landets tryggande mot möjligen inträffande vådor,
icke förmå att ens fullgöra sina ordinarie och extraordinarie bördor, än mindre
underkasta sig de uppoffringar som voro af nöden. Svaret härpå måste utfalla
nekande. Om så är, om man anser det vara förtjent af någon uppmärksamhet,
att den skattskyldige jorden icke uthärdar att belastas med ännu högre bördor för
framtiden; så vågar jag, i den skattskyldige jordegarens intresse, vördsammast hemställa,
att Riksdagen måtte besluta:
B) ränta och kronotionde omsättas i penningar efter beräkning
af det uti sednast granskade jordeböckerna införda
medelvärde, som bestämdes genom Kongl. Förordningen den 11
Maj 1855 och uträknades efter medelvärdet af markegångspriset
under åren 1834—1853.
Beträffande deremot Utskottets förslag i afseende på afstyrkandet af alla
de motioner som blifvit väckta i afseende på grundräntornas och tiondens aflösning;
så har Utskottet icke ens aktat nödigt till vederläggning upptaga några af
de skäl som blifvit anförda dels uti komiterades betänkande, dels uti kollegiernas
deröfver afgifna utlåtanden, dels ock uti de af mig med flera inom Andra Kammaren
väckta motionerna.
Med anledning häraf, och då ingen åtgärd, för vinnande af detta mål,
synes mera praktiskt verkställbar än att, på sätt jag uti motion N:o 140 föreslagit,
träffa öfverenskommelse med Allmänna hypotheksbanken i riket samt hypotheksföreningarne
i de särskilda landsorterna, att dessa till Staten aflemna sina
med 5 % ränta löpande obligationer på ett kapitalbelopp, motsvarande grundräntor som
åligga, skattejorden, vågar jag vördsamt hemställa:
att Riksdagen måtte besluta och i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t hemställa, det Kongl. Maj:t ville infordra såväl
Allrhänna hypotheksbankens som de särskilda föreningarnes
yttrande: huruvida dessa skulle finnas benägna att, emot det
Staten öfverläte förmånsrätten till grundräntornas och kronotiondens
uppbärande af skattehemman och lägenheter inom
riket, till Statsverket utfärda deremot svarande obligationer med
5 % ränta och vanlig utlottning samt uppgifva vil koren derför."
Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1869.