Stats- Utskottets Betänkande N:o 66.

1

N:o 66.

Ank. till Riksd. Kansli d. 21 April 1869, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckta frågor dels om uppgörande af
planer för framtida jernvägsanläggningar samt sättet för
deras utförande, dels om beviljande af statsbidrag till dylika
anläggningar.

(R. A.)

Stats-Utskottet, som uti särskildt Utlåtande af denna dag besvarat Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om anslag till fortsättande af arbetena å Nordvestra
stambanan samt för uppförande af stationshus i Stockholm, äfvensom de af
enskilde motionärer väckta förslag, som stå i sammanhang med berörda tvänne
anslagsfrågor, får härmed afgifva sitt Betänkande i anledning af de vid innevarande
riksdag väckta frågor, dels om upprättandet af planer för framtida
jernvägsanläggningar samt deras utförande genom bolag antingen för Statens
eller bolags räkning, i sednare fallet mot åtnjutande af statsunderstöd under
viss tid, dels om beviljande af direkta, till beloppet bestämda statsbidrag till
vissa uppgifna jern vägsbyggnader eller till förberedande af arbeten å sådana
jernvägar, för hvilka fullständiga planer, ritningar och kostnadsförslag till
Kongl. Maj:t inkommit.

I det förra afseendet har Herr Grefve Erik Sparre, uti en inom Första
Kammaren väckt och till Utskottet remitterad motion (N:o 39), erinrat derom,
att det i Sverige hittills följda systemet att genom Statens egen försorg anlägga
stambanor var, då det antogs, en af nödvändigheten framtvingad utväg för
att få jernvägar till stånd. Alldeles oerfaren i dessa slags arbeten hade man,
i fråga om Köping—Hult-vägen, försökt att, med tillhjelp af främmande
kapitaler och entreprenörer, åstadkomma jernvägar, men den erfarenhet, man
genom detta försök vann af utländska entreprenörers sätt att behandla dessa
företag, hade blifvit en allvarsam varning mot vidare beträdande af denna
bana. Det hade således varit med fullt skäl, som Regeringen, misströstande
Bih. till Biksd. Prot. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 36 Håft. 1

2

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

om möjligheten att annorledes erhålla detta, med afseende å tidens anspråk
oumbärliga kommunikationsmedel, föreslagit deras anläggande på Statens bekostnad.
Yid framställande af detta förslag angaf Regeringen, huru den tänkte
sig jernvägarne dragna genom de olika delarne af landet på det sätt, att
välgerningarne deraf skulle någorlunda billigt fördelas, antagande derjemte
hurusom, medelst lämpligt anlagda bibanor, genom orternas försorg, fördelarne
kunde spridas jemväl till de trakter, som ej berördes af stambanorna. Men
redan vid första pröfningen af det framlagda stambanenätet hade Representationen
tvekat att godkänna detsamma i sin helhet till utförande af Staten,
och man inskränkte sig till att besluta en linie från Stockholm till Göteborg
med utgrening till Skåne, hvartill sedermera lagts en gren till brödrariket,
en från hufvudstaden till Upsala och en från Katrineholm till Norrköping.
De betydliga kostnader, hvartill dessa anläggningar uppgått, vådan för Staten
af att, för anskaffande af medel dertill, periodiskt uppträda såsom lånesökande
på den utländska marknaden och tvekan om lämpligheten för Staten
att fortfara med ett industrielt byggnadsföretag, som börjat antaga allt
för väldiga dimensioner, hade ökat denna tvekan och, med undantag af den
allt för långsamt framskridande fortsättningen af den Nordvestra stambanan,
hade under de sednare åren jernvägsbyggnaderna upphört, sedan jemväl den
erfarenhet, som vunnits angående de bestämda vilkoren för understöd till
bibanor, afskräckt från anlitande af denna utväg.

I de af stambanorna genomskurna provinserna hade efter hand bibanor
med låneunderstöd af Staten kommit till stånd och åtskilliga delar af
landet hade sålunda redan fått sitt angelägnaste behof af dessa kommunikationsmedel
temligen tillfredsstäldt. Men andra saknade dem helt och hållet
och hade derigenom i den täflan, som i fråga om industri är dagens lösen,
på ett betänkligt och för landet ganska kännbart sätt stadnat efter. Bland
dessa borde i första rummet nämnas dels Östergötland, dels de norr och vester
om hufvudstaden belägna provinserna, dels hela den sydöstra delen af riket
eller Calmar, Kronobergs och Blekinge län, som på en sträcka af 24
mil i längd samt 10 till 12 mil i bredd sakna kommunikationsmedel, dels
slutligen den sydvestra delen mellan Jönköping och Göteborg, å ena, samt
Skåne, å andra sidan, eller en väsendtlig del af Jönköpings, större delen af
Kronobergs, södra delen af Elfsborgs och Hallands län, som på ett område
af omkring 14 mil i fyrkant också längtade efter utfartsvägar för sina produkter.
Utaf de ifrågavarande provinserna hade Östergötland, genom sin
folkmängd och naturliga rikedom, likasom de norr och vester om hufvudstaden
belägna provinserna, såsom utgörande det utan jemförelse förnämsta
området för landets vigtigaste industri, jernverksrörelsen, och tillhörande hufvudstadens
naturliga handelsområde, icke allenast förtjent att vara, men
också i sjelfva verket, innan stambanesystemet antogs, utgjort föremålet för

Stats- Utskottets Betänkande N:o 66.

S

planer till jernvägsanläggningar, samt, på grund häraf, vid uppgörandet af
stambanesystemet också intagits deri. De öfriga, om också dervid förbisedda,
borde likväl, till följd af sin betydenhet och folkrikhet, icke kunna rättvisligen
uteslutas från all delaktighet i de förmåner, som ett ordnadt kommunikationssystem
erbjuder jordbruket och näringarne, om man icke ville, till
förmån för de med de nya kommunikationerna gynnade provinserna, döma
all industri i de förra till undergång.

Följden af saknade jernvägsanläggningar hade varit, att Östergötland
tillbakahållits i sin utveckling; att hufvudstaden och de till dess handelsområde
hörande provinser, jernindustriens egentliga hemland, och således
framför alla i oundgängligt behof af jernvägar, icke blott stadnat i sin utveckling,
men gått tillbaka på ett sätt, som för fosterlandsvännen måste
väcka de allvarligaste bekymmer för hufvudstadens och dessa orters närmaste
framtid; samt att de öfriga, dignande under bördan af en i saknad af näringslif
hastigt tillväxande fattigvård, modlösa sände dem af sina kraftfullaste
söner, som dertill kunna bereda sig tillgång, till en annan verldsdel att
söka ett bröd, som fosterlandet ej kunde bereda dem.

Denna stagnation i dessa provinsers industriela lif, en oundviklig följd
af bristen på kommunikationer, påkallade uppmärksamheten på möjligheten
af denna brists afhjelpande. Hvad dervid anginge jerntillverkningen, så insåge
numera en hvar, att det husbehofssmide, som kunde sägas utgöra karakteren
af den Svenska jerntillverkningen, icke kunde uthärda konkurrensen
med utlandets ofantliga fabriker. Förändringen till en tidsenlig fabrikstillverkning
förutsatte dock oeftergifligen jernvägar, som sammanbunde koldistrikten
med grufvorna och vattenfallen och som för produkterna beredde
tillträde till öppna hamnar, för att utan afbrott föra dem i marknaden. Under
medgifvande häraf och med afseeende på det högst betänkliga tillstånd,
hvari de provinser, som företrädesvis idka denna Sveriges förnämsta industrigren,
i saknad af kommunikationer befunne sig, kunde detta oeftergifliga
behof icke vidare förbises. Vid anläggandet af de Svenska jernvägarne hade
hittills uteslutande afsetts handeln, mest den utländska och företrädesvis den
med Yestern, af hvars öfverflöd och lyx landet på detta sätt öfversvämmats,
under det vårt jern, som fordom tyngde på verldsmarknaden, numera derifrån
utestängdes, och vid tillverkningen hvaraf i allt fall de hittills anlagda jernvägarne
föga gagnat; men Sverige saknade all lifligare handelsgemenskap
med det stora grannlandet, som borde kunna blifva en betydelsefull afnämare
af Svenska fabrikater och i första rummet af Svenskt jern, om detta,
gynnadt af grannskapet och dess bättre beskaffenhet, blott kunde, tillverkadt
fabriksmessigt, hvilket endast vore möjligt genom planmessigt anlagda bergslagsbanor
samt banor till utskeppningsort, afyttras till ett med Englands och
Belgiens någorlunda jemförligt pris. Vestern hade under civilisationens före -

4

Stats-Utskottet); Betänkande N:o 66.

gående utvecklingsarbete i Europa varit och intill sednare tider förblifvit afsättningsorten
för vårt jern. Men Vestern, som skyndade att med stormsteg
sjelf bedrifva jern tillverkningen, hade småningom utdrifvit det Svenska jernet
icke blott från sin marknad, men slutligen äfven från vår egen. Så hade
nästan allt jern för Sveriges egna jernvägar hemtats derifrån och det vore
således icke mera de fulländade jernvarorna, men jernet på första steget af
dess förädling, till exempel jernvägsskenor, plåt m. m., som hit importerades;
och, för att vinna ytterligare afsättning för sina tillverkningar, hade dessa
länder förbi oss framträngt åt öster till Ryssland.

Vidare har motionären uttryckt den åsigt att en bland de väsendtligaste
orsakerna, hvarför Svenska Statens jernvägsobligationer icke kunnat bibehålla
det höga pris, som desamma åren 1858—1860 betingade, legat deri, att Staten
tid efter annan upptagit flera mindre lån, i stället att på en gång negociera
hela den för jernvägsbyggnaderna erforderliga summan. Om denna
sednare utväg begagnats, så hade, enligt motionärens förmenande, säkerligen
derigenom besparats millioner. Orsakerna hvarför så ej skett, finge åter sökas
i den omständigheten, att Representationen aldrig vågat pröfva det stora
företaget i sin helhet, utan vid hvarje riksdag endast anvisat medel för den
närmast tillstundande statsregleringsperioden och sålunda lemnat öppet åt
representanterna vid en kommande riksdag att agitera nya riktningar för de
redan undersökta linierna. Så länge riksdag inträffade hvart tredje år, hade
dock Representationen måst besluta sig att åtminstone för tre år i sender
lemna medel till byggnadernas fortsättande; och vyerna hade, under sådana
förhållanden, måst tagas betydligt större, än sedan de årliga riksdagarne inträdt,
då Representationen anser sig icke kunna eller böra besluta för längre
tid än det nästföljande året. Men om äfven Riksdagen ansåge sig böra fatta
beslut om Statens jernvägsbyggnaders fortsättande för längre tid än ett år,
kunde dock derigenom icke någon visshet vinnas, att en kommande Riksdag
funne sig deraf bunden eller förhindrad att taga saken ånyo under öfvervägande
och möjligen upprifva det en gång fattade beslutet.

Olägenheterna af denna osäkerhet i afseende på omfånget af jernvägsarbetenas
bedrifvande under en längre tid hade varit många och stora. Då
anslagen sällan beviljats förr, än penningarne varit alldeles oundgängligen
behöfliga, hade svårigheterna att mot någorlunda drägliga vilkor dem anskaffa
betydligen ökats. Likaså hade Jernvägsbyggnads-styrelsen, under osäkerheten
om och i hvad mån de framställda förslagen blefve antagna, icke
kunnat i tillräcklig god tid på förhand göra beställningar hvarken af behöfliga
byggnadseffekter eller af den rörliga materielen; och till följd af den
korta tiden för beställningarnes effektuerande samt ojemnheten i afseende på
behofvet, hade de inhemska industriidkarne icke kunnat anlägga nödiga verk -

Stals-Utskottets Betänkande N:o 66.

5

8fäder för materielens tillverkning eller inlåta sig i någon egentlig täflan med
utländningen om de erforderliga beställningarnes utförande.

Den modlöshet hos industriidkaren, som måste uppstå, då han ständigt
funne de utländska tillverkningarne erhålla företräde framför de inhemska,
hade i afseende på Svenska jernfabrikanter varit destomera naturlig, som
Staten under första åren af jernvägsbyggnadernas bedrifvande aldrig ens
ifrågasatte att genom beställningar uppmuntra den inhemska tillverkningen,
och äfven under sednare åren, då visserligen någon del af den rörliga materielen
tillverkats inom landet, hade dock större delen tagits utifrån, hvarförutan
nästan all till jernvägsbyggnaderna begagnad rails varit utländsk. Detta
förhållande vore visserligen till en del berättigadt från frihandlarens synpunkt;
men följden hade varit att några större anläggningar för tillverkning af
jernvägsmateriel inom landet icke kunnat komma till stånd.

Af Stats-Utskottets vid 1866 års riksdag afgifna Utlåtande N:o
67, i anledning af väckta motioner om åstadkommande och användande
af Svensk jernvägsmateriel, funne man, bland annat, att under tiden från
1855 års början till början af 1866, för materielen å Statens jernbanor,
hvilka intill 1865 års slut kostat 74,744,000 R:dr, ur landet utgått ej mindre
än 17,268,000 R:dr, eller nära en fjerdedel af hela byggnadskostnaden.
Denna del af kostnaden hade följaktligen kunnat stadna inom riket, i fall
man i rätt tid hade hyllat sig om den inhemska industrien. Om så hade
skett, äfven med någon uppoffring å Statens sida, så hade, enligt motionärens
förmenande, nu i Sverige blomstrat en jernindustri, mägtig icke blott att
förse våra egna behof af jernvägsmateriel, utan ock att deraf exportera till
andra länder.

Såge man tillbaka på de förflutna årens verksamhet i fråga om jernvägsbyggnader,
så funne man, att sedan år 1855, då arbetena å Statens jernvägsbyggnader
påbörjades, intill 1867 års slut, eller under en tidrymd af 13
år, 100,7 mil jernväg blifvit fullbordade och för trafiken upplåtna. Under
dessa 13 år hade således i medeltal årligen 7,75 mil stambanor blifvit utförda.
Då hela kostnaden härför, enligt Trafikstyrelsens nyligen utgifna underdåniga
berättelse, uppginge till 82,201,000 R:dr, hade följaktligen under
hvarje af dessa 13 år i medeltal användts 6,323,153 R:dr för Statens jernvägsbyggnader,
oberäknad! hvad som åtgått dels för påbörjande af sammanbindningsbanan
genom Stockholm och vägen mellan Christinehamn och Arvika,
dels för de enskilda jernvägarne. Toges dessa sednare med i beräkningen,
så hade årligen från 1855 till 1866 års slut omkring 12 mil jernbanor utförts,
deraf under tiden från och med 1855 till 1862 års slut omkring 9,75
mil samt från 1863 till och med 1867 14 mil per medium blifvit för trafik
upplåtna.

6

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Den minskning i jernvägsbyggnadsverksamheten, som synnerligast från
och med år 1867 inträdt, hade, enligt motionärens förmenande, uppväckt
mycken oro inom den del af landet, som ännu vore i saknad af dessa för
vår tid och våra förhållanden så oundgängliga kommunikationsmedel. Folket
hade kommit till klar insigt om vigten och nödvändigheten att ofördröjligen
komma i besittning af de fördelar jernvägarne medföra och det vore derför
nödigt fatta beslut om en i förhållande till våra tillgångar ökad verksamhet
i afseende på jernvägars anläggande, men en verksamhet, som på förhand
bestämd och till sitt omfång begränsad, innebure en uppmuntran för industrien
till successiv, men ej brådstörtad utveckling.

Enligt motionärens förmenande kunde målet endast på en väg vinnas,
nemligen genom en stark och patriotisk sammanslutning af män med kapitalstyrka,
som vore lifvade för jernvägsbyggnadernas fortsatta bedrifvande. Staten
hade hittills föregått med exemplet af stor verksamhet på detta område.
Det vore nu en pligt för de enskilda samhällsmedlemmar, som nitälska för
jernvägsnätets utsträckning, att för sådant ändamål, under Statens skydd,
bilda en association, som åtoge sig att rastlöst och verksamt ingripa i det
stora verkets vidare utveckling och fullkomnande.

Om man antoge, att kostnaderna för jernvägsmaterielen utgjorde omkring
25 procent af hela anläggningskostnaden, skulle man kunna beräkna, att våra
större jernindustriidkare, om de finge säkerhet derom, att jernvägsmaterielen
toges inom landet, jemväl skulle bidraga till teckningen af de erforderliga
medlen för de mest angelägna vägarne, utan behof af utländskt kapital. Den
erfarenhet, som i sednare tider vunnits angående kapitalbildningen i vårt land
genom successiv försäljning af obligationer, gåfve ock anledning antaga, att
obligationer till ett belopp af 7 å 8 millioner årligen kunde .utsläppas, ehvad
det skedde af Staten sjelf eller under Statens garanti.

Det vore allmänt bekant, att Staten till ränta och amortissement för de
hittills upptagna jernvägslånen iklädt sig en årlig utgift under ett visst antal
år. Dessa annuiteter uppginge, enligt Stats-Utskottets vid 1867 års riksdag
uppgift i Memorialet N:o 26 (sid. 6),

för

1858

års

lån

till

5%

proc. under

loppet

af 40

55

1860

55

55

75

5V*

55

55

55

„ 38

57

1864

55

55

55

^ Va

55

55

77

„ 54

55

1866

55

75

55

53/4

57

55

55

„ 65

och torde för 1868 års lån uppgå till enahanda belopp som för 1866
års lån.

Härvid borde dock ej förbises, att Staten vid alla dessa låns upptagande
fatt vidkännas större eller mindre kapitalrabatter, så att den ränta, som för
des&a lån erlägges, uppginge:

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

7

för 1858 års lån till omkring bl/4 proc. (5,aioo),
v 1860 „ ,, „ „ 5 „ (5,0022),

„ 1864 „ „ „ „ 5 V3 „ (5,3487),

„ 1866 ,, ,, „ „ 52/3 » (5,5902),

och kunde för 1868 års lån antagas till fullt 6 procent.

Staten blefve således icke skuldfri egare af de för dessa lån anlagda
jernvägar förr än 40 å 65 år förflutit från lånens upptagning, d. v. s. för
1868 års lån icke förrän omkring år 1933.

Summan af de annuiteter, Svenska Staten för närvarande hvarje år utbetalar
för den fonderade skulden, — hvilken i kapital bestege sig till något
mera än 100 millioner R:dr R:mt, deruti inbegripen skulden för utlåningen
till enskilda jernvägar, — uppginge till omkring 5,780,000 R:dr, eller något
mera än 53/4 procent å skuldbeloppet.

Om man nu antoge, att Staten, i stället att sjelf fortsätta med byggandet
af nya jernvägar, antingen tillförsäkrade ett bolag, som ville åtaga sig jernvägsbyggnadernas
fortsättande, en årlig inkomst under 40 år af högst 6 procent
å anläggningskapitalet, mot det att bolaget efter 40 års förlopp till Staten
afstode banorna, med allt hvad dertill hörer i fullt brukbart skick, eller ock
att Staten, så snart banorna vore färdigbyggda, inlöste dem emot statsobligationer
till det i kostnadsförslaget upptagna belopp, så kunde derigenom många
fördelar vinnas. Bland dessa vore:

l:o) att Staten icke vidare behöfde ett särskildt embetsverk för banornas
byggande, hvars indragning motionären föresloge;

2:o) att byggnadskostnaderna säkerligen blefve billigare, än då Staten
sjelf skall låta ombesörja byggandet; /

3:o) att banorna blefve förr färdiga och kunde inbringa större inkomst
åt Statens redan färdiga stambanor, än om jernvägsbyggnaderna skola, såsom
på sednare tider, bedrifvas med ett ringa årligt kapital;

4:o) att Staten vid garantiens beviljande kunde fästa det vilkor, att endast
inhemsk materiel finge å banorna användas;

5:o) att den nu rådande arbetslösheten hos den arbetande klassen blefve
till en del afhjelpt, så att minskning i fattigvård och fångvårdskostnad vore
att emotse o. s. v.

Det innefattade icke någon öfverdrift, om man antoge, att Staten under
den närmaste framtiden är i tillfälle att för jernvägsbyggnaderna använda ett
belopp, motsvarande nettoafkastningen af de redan färdiga jernvägsbyggnaderna,
hvilka år 1867 lemnade en nettoinkomst af 2,970 procent af anläggningskapitalet
och hvilka, när nordvestra stambanan och sammanbindningsbanan
genom Stockholm blifva färdiga, otvifvelaktigt komme att afkasta minst 3 procent
å anläggningskostnaden. Om vidare denna kostnad beräknades komma att

8

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

uppgå till omkring 100 millioner samt nettobehållningen alltså utgöra 3 millioner
R:dr om året, skulle Staten kunna bestämma utbetalandet af denna summa i
räntor å det kapital, som nedlades i jernvägsbyggnader. Staten behöfde i
sådant fall, derest en af de garanterade banorna gaf i afkastning t. ex. 3
procent, för denna bana endast tillskjuta 3 procent; gaf banan 5 procent, så inskränktes
Statens tillskott till en procent, och när banan lemnade fullt 6 procent,
upphörde all utgift från Statens sida.

De af motionären föreslagna banorna komme nemligen öfver hufvud att gifva
åtminstone 2 procent i nettobehållning, så att Statens tillgångar ej behöfde anlitas
för mera än 4 procent af den till räntor å anläggningskapitalet erforderliga
summan; och man skulle således, med tillägg af den såmedelst till 1V2 milhon
uppgående nettoinkomsten af de nya banorna, komma till 4% millioner, en
tillräcklig summa till ränta och amortering af 75,000,000 R:dr, hvarmed, om
ett billigare byggnadssätt vid en del banor användes, man torde kunna verkställa
anläggningen af de banor, motionären föresloge.

Härvid har dock motionären anmärkt, att annuiteten, som efter de första
byggnadsåren, eller efter fullbordandet af den första bandelen, borde utgå, icke
komme att uppgå till mera än ränta och amortering å det belopp, som för
banan utbetaltes och först sedermera småningom komme att stiga till det angifna
maximum. Den grundsats, som motionären väsendtligen fasthölle, vore
att anläggningarne borde begränsas genom bestämmandet af en längre tid för
deras utförande. Man borde icke heller förbise, att, på sätt Trafikstyrelsens
sednaste berättelse gåfve vid handen, inkomsten af de redan färdiga banorna
högst betydligt stiger i den mån nya banor tillstöta de befintliga, och att således
den ökade inkomsten af dessa torde kunna efter någon tids förlopp tillåta
kommande riksdagar att höja det maximum, som motionären nu föreslagit;
ty man finge ej förbise, att en växande industri framkallade på behof grundade
anspråk å nya kommunikationer.

För den närmaste framtiden måste likväl dels hoppet om dessa begränsas
för att förekomma det spekulationsraseri, som eljest kunde förleda till obetänkta
anläggningar utan möjlig utsigt till kommunikationer; dels kommunikationernas
sträckning någorlunda bestämmas, för att i tid anvisa industrien
platserna för sina anläggningar, som, då banorna blefve färdiga, kunde underhålla
dem med trafik. Bristen af ett sådant bestämmande på förhand hade
onekligen hittills, å ena sidan, tillbakahållit industriela anläggningar och, å
den andra, förledt en och annan till inrättandet af nya eller bibehållande och
utvidgning af befintliga anläggningar, utan tillräckligt öfvervägande af möjligheten
för deras bestånd i täflan med de af läget invid befintliga kommunikationer
gynnade.

Hvad

Stats- Utskottets Betäckande N:o 6 6.

9

Hvad anginge de finansiela tillgångarne, borde utländsk skuldsättning
undvikas. De annuiteter, som dels för jernvägslån, dels för hypothekslån utgå
till utlandet bestege sig redan till öfver 12 millioner R:dr. De kunde icke
utan äfventyr förökas. Deremot hade den erfarenhet vunnits, att kapitalbildningen
inom landet medgåfve upptagandet här hemma af ända till 7 å 8,000,000
R:dr i obligationer årligen.

Beträffande åter den försigtighet, som borde iakttagas till förekommande
af öfverdrifvet anlitande af arbetskrafterna, så skulle användandet af ett kapital
af 5 ända till 7 millioner årligen till jernvägsanläggningar i olika orter icke
i någon märkbar mån motverka industriens eller jordbrukets tillgång på billig
arbetskraft. Genom upplåtandet af terrasseringsarbetet på entreprenad vunnes
det dubbla ändamål, att arbetskostnaden nedsattes och ortens befolkning
bereddes tillfälle till arbete.

Med afseende härå borde arbetstiden för de ifrågasatta banorna bestämmas
till tolf å femton år med en anläggningskostnad af fem till sju
millioner årligen.

Med vidhållande af den grundsats, att 3,000,000 R:dr vore det maximum,
hvaröfver Statens räntebetalning utöfver den för de redan nu upptagna
jernvägslånen icke i något fall kunde utsträckas, skulle man således kunna
medgifva räntegaranti för ett belopp af högst 75,000,000 R:dr, eller också
Staten med obligationer till detta belopp kunna inlösa de af bolagen färdigbyggda
banorna.

I fråga om företrädet af det ena eller andra af dessa begge nu omnämnda
alternativ ville motionären för det närvarande, med afseende å de
invändningar, som emot det förstnämnda, ehuru i flera länder antagna, anförts,
underställa Riksdagens pröfning jemväl det andra.

I hvilketdera fallet som helst borde bestämmas, hvilka jernvägars anläggande
sålunda borde befordras, och dertill förutsattes antagandet af ett
jernvägsnät, som tillfredsställde de särskilda orternas behof.

Efter att hafva erinrat, att de orter, som, förutom Norrland, ännu saknade
jernvägar, vore, såsom ofvan blifvit antydt, Östergötland, hufvudstadens
förnämsta handelsområde, Upland, Westmanland och Dalarne, Calmar län, én
väsendtlig del af Kronobergs, Blekinge samt Halland, har motionären hemställt
om godkännande af följande jernvägslinier, nemligen:

l:o) en bana från Norrköping öfver Mjölby till Nässjö;

2:o) en bana från Upsala, närmande sig Dannemora, öfver Dalelfven
vid Söderforss till Margretehills station å Gefle—Dala jernväg;

3:o) en bana från lämplig punkt å norra stambanan genom Westmanland
och bergslagerna till Ludvika bruk med utgrening till Norberg, i fall
den sydligaste af de alternativt uppdragna linierna, såsom motionären föresloge,
komme att föredragas;

Bih. till Biksd. Prof, 1869. 4 Sami. 1 Afd. 36 Häft.

2

10

Stats- Utskottets Betänkande N:o 66.

4:o) en bana från Falun och Insjöns strand genom Stora Tuna, Grängesbergs
och Nya Kopparbergs malmfält samt Ramsbergs och Lindesbergs
bergslager till lämplig punkt af Köping-Hultbanan;

5:o) en bana från Stockholm eller närmaste del af Vestra stambanan
till lämplig isfri uthamn vid Östersjön: Nynäshamnen;

6:o) en sammanbindningsbana från lämplig punkt i trakten af Hallsbergs
station öfver Motala till Mjölby å Norrköping—Nässjöbanan;

7:o) en bana från Nässjö station å Södra stambanan, öfver Eksjö
och Wimmerby, berörande södra ändan af Kinda kommunikationsled till
Westervik;

8:o) en bana från Wexiö till Calmar och Carlskrona; samt

9:o) en bana från lämplig punkt å Södra stambanan till en god hamn
å rikets vestra kust, till hvilken bana Boråsbanan i framtiden kunde utsträckas; hvartill

komme, i den mån tillgångarne medgåfve:

10:o) en bana från Fihpstad till nordvestra stambanan vid sjön Fryken;

ll:o) en bana från "Wenersborg eller annan lämplig punkt på Uddevalla—Wenersborgsbanan
genom Dalsland till riksgränsen mot Norge, då en
bana från Fredrikshall till mötes mot denna bana kommer till stånd.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt och under förutsättning att
ett bolag bildades af Svenska industriidkare och i öfrigt för saken sig intresserande
personer, som, med af Kong! Maj:t faststäldt reglemente och med
tillräckligt stort kapital, för att kunna vinna så väl Statens som allmänhetens
förtroende, tillförbunde sig:

1:°) att öfvertaga byggandet af samtliga återstående stambanor, i den
mån de varda beslutade, emot ett på förhand betingadt pris, som i intet fall
må öfverstiga hvad i medeltal Staten hittills för dylikt arbete utgifvit;

2:o) att arbetet utföres i öfverensstämmelse med på förhand uppgjord,
efter granskning af Kong! Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen, af Kongl.
Maj:t gillad plan och under samma styrelses kontroll;

3:o) att bolaget atager sig att uteslutande beställa all erforderlig materiel
hos Svenska verkstadsegare och fabrikanter;

4:o) att, i den mån färdiga bandelar till Staten öfverlemnas, i liqvid
emottaga Statens fyratioåriga amorterings-obligationer;
har motionären hemställt,

att Riksdagen matte besluta öfverlemnandet af återstående stambanors
byggande åt ett hufvudsakligen på förestående grunder bildadt bolag och i
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om gillande af detta beslut,
så ock att Kongl. Maj:t måtte täckas anbefalla afslutandet med ett så beskaffad!
bolag af kontrakt om anläggande af här ofvan omförmälda jernvägslinier,
enligt af Kong]. Maj:t gillad plan och kostnadsförslag, emot godtgö -

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

11

relse i statsobligationer, till hvilkas förräntande och amorterande under loppet
af 40 år Riksdagen torde fastställa en årlig annuitet af 6 procent; och
hvilken successive stigande annuitet skulle bestämmas till ett belopp af högst
tre millioner Riksdaler Riksmynt årligen, oberäknadt inkomsten af de banor,
som komma att anläggas;

eller om detta förslag icke af Riksdagen godkännes:

att Riksdagen måtte besluta en räntegaranti under 40 år till ofvan
angifna belopp åt ett på ofvan angifna grunder bildadt bolag, som kunde
vara sinnadt att anlägga och underhålla trafik å omförmälda jernvägslinier,
hvilka efter de 40 årens förlopp skulle i fullt brukbart skick tillfalla Staten.

Förutom ofvannämnda motion, hvilken afser ordnandet af ett järnvägsnät
öfver hela riket med undantag af Norrland, hafva åtskilliga framställningar
vid innevarande riksdag blifvit gjorda, hvilka angå järnvägsanläggningar
inom särskilda delar aflandet. I sådant afseende har blifvit föreslaget:

l:o) angående östra stambanan.

af Herr E. M. af Klint, inom Första Kammaren (uti motion N:o 25),
att för den händelse Riksdagen anser sig kunna utsträcka jernvägsarbeföna
till andra, än dem på Nordvestra stambanan, nödiga medel måtte anslås till
påbörjande af linien Norrköping—Nässjö;

af Herr A. Andersson, inom Andra Kammaren (uti motion N:o 175),
att Riksdagen måtte med 1,000,000 R:dr höja den summa, som Kongl.
Maj:t i sin nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof föreslagit
att upplåna samt att detta belopp, 1,000,000 R:dr, matte anslås att utgå så
skyndsamt, som möjligt till förberedande arbeten a Ostra stambanan inom
provinserna Östergötland och Småland, efter den fördelning, Kongl. Maj:t
kan finna skäligt bestämma;

af Herr J. Erickzon, inom Andra Kammaren (uti motion N:o 244),
att, i fall något lån eller annan tillgång kan beredas, behöfliga medel måtte
''anslås för färdigbyggande af Statens Östra stambana från Norrköping öfver
Linköping till Nässjö, eller ock att, i händelse tillräckliga medel ej kunna
anskaffas för banans färdigbyggande, 500,000 R:dr måtte anvisas, för att
under innevarande år användas till förberedande arbeten på oftanämnda
stambana; samt

12

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

af Herr C. A. Bettig, inom Första Kammaren (uti motion N:o 42),
äfvensom Herrar P. Staaff och P Lithner, inom Andra Kammaren (uti
motion N:o 287), att Riksdagen matte till utgående under innevarande statsregleringsperiod
anslå till fortsättning af Östra stambanan i riktning från
Norrköping 1,000,000 R:dr Runt.

2:o) angående Norra stambanan:

af Herr C. A. Bettig, som inom Första Kammaren (uti motion N:o
42), och Herrar P. Staaff och P. Lithner, hvilka inom Andra Kammaren
(uti motion N:o 287), i sammanhang med sina härofvan rörande Östra stambanan
omförmälda förslag, yrkat att till utgående under innevarande statsregleringsperiod
måtte anvisas 1,000,000 R:dr för fortsättning af Norra
stambanan i riktning från Upsala till Sala och vidare till Storvik å Gefle—
Dalalinien;

af Herr J. Johansson, som inom Andra Kammaren (uti motion N:o
272) föreslagit, att Riksdagen måtte, till förberedande arbeten för Norra
stambanans fortsättning från Upsala till Sala och Storviks station på Gefle—
Dalabanan, för denna statsregleringsperiod anslå 1,000,000 R:dr; eller, om
sådant ej kan beviljas, att Riksdagen matte bestämma banans fortsättning i
sagda riktning, så att Staten icke måtte komma att betungas med vidare
undersökningar derför;

af Herr B. Benedicks, som inom Andra Kammaren (uti motion N:o
236) hemställt, att Riksdagen matte bevilja 500,000 R:dr för fortsättandet,
8b? göra låter, af Norra stambanan från Upsala den kortaste och
billigaste vägen till Storviks station på Gefle — Dalabanan, i enlighet med de
af Jérnvägsstyrelsen upprättade och till Kongl. Maj:t redan ingifna förslag;

af Herr Jan Andersson, som inom Andra Kammaren (uti motion N:o
296) föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att Norra stambanans
sträckning från Sala tages öfver Avesta, i stället för rakt på Storvik,
och att, i sammanhang härmed, nödiga medel anslås till bestridande af kostnaderna
för denna bansträckning;

af Herr J. F. Fredriksson, som inom Andra Kammaren (uti motion
N.o 239) föreslagit, att, så vidt omständigheterna det medgifva, Riksdagen
f1» ^ anslå 500,000 R:dr för påbörjandet af en stambana, utgrenande sig
från Thureberg å Stockholm—Upsalabanan samt gående öfver Sevalla i
Westmanlands län till Avesta i Dalarne;

^err E. Westblad, som inom Andra Kammaren (uti motion N:o
335) hemställt, att Riksdagen för fortsättande af Norra stambanan från Up -

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

13

sala öfver Söderfors till någon anslutningspunkt å Gefle—Dalabanan måtte
anslå ett belopp af 500,000 R:dr R:mt;

af Herr Alb. Lindhagen, som inom Andra Kammaren (uti motion N:o
324) föreslagit att, i sammanhang med öfriga vid riksdagen väckta frågor
om anslag till jernvägsbyggnader, jemväl måtte komma i öfvervägande och
åtanke två uti Stockholms stadsfullmägtiges underdåniga skrifvelse af den 1
Februari 1868 omförmälda jernbanor, nemligen den ena, sträckande sig från
Stockholm —Upsalabanan, hufvudsakligen efter den af Kongl. Jernvägsbyggnadsstyrelsen
undersökta linien från Thureberg till trakten af Sevalla och
derifrån fortlöpande till Norbergs bergslag samt Wester-bergslagen och sjön
Wessman; och den andra i fortsättning af Norra stambanan från Upsala,
först hufvudsakligen i den riktning, som angifves af den utaf bemälda Styrelse
undersökta linien öfver Söderforss till Margretehill vid Gefle—Dalabanan,
samt derefter ginaste och lämpligaste sträckningen vidare norrut genom
Gestrikland och Helsingland till någon punkt i Medelpad, hvarifrån hon kan
dela sig i två grenar, nemligen en till o Jemtland och en annan i fortsatt riktning
norrut till Nylands lastplats vid Angermanelfven;

af Herrar G. Asplund, E. V. Almquist, A. F. Beckman, A. G:son
Bennicli och S. P. Bergman, hvilka inom Första Kammaren (uti motion N:o
50) yrkat, dels att ett belopp, motsvarande kostnaden för anläggning af jernväg
från Upsala till Gefle—Dala jernväg i den riktning, som för en sådan
jernväg blifver bestämd, måtte dertill anslås, dels beträffande norra stambanans
fortsättning norr om Gefle—Dalabanan, under förutsättning att denna
jernväg bör byggas smalspårig och kunna åstadkommas för ett pris af högst

400,000 R:dr per mil, och således för en vägsträcka af 37 mil erfordrade
ett belopp af 15,000,000 R:dr, hemställt, att detta belopp måtte, för händelse
af bifall till Herr Grefve Sparres ofvannämnda förslag, för denna, del af
norra stambanan anvisas;

af Herr P. Staaff, som inom Andra Kammaren (uti motion N:o 311)
hemställt, att Riksdagen måtte afslå alla sådana jernvägsanläggningar, aom
skulle åstadkommas med räntegaranti; men om icke destomindre sådan garanti
skulle beviljas, det måtte af den summa, som under sådan förutsättning
för jernvägsbyggnader beräknas, ett belopp af 15,000,000 R:dr afsättas
ör jernvägens sträckning norrut från Gefle--—Dalarlinien; samt

af Herr Per Andersson, som inom Andra Kammaren (uti motion Nio
303) föreslagit, att Riksdagen måtte för jern vägsanläggning besluta undersökning
på Statens bekostnad af en linie från Upsalabanan öfver Stäket till
trakten af Sevalla och vidare genom Norrbo och Wagnsbro härader samt
Norbergs bergslag i Westmanland till Smedjebacken i Stora Kopparbergs län.

14

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

3:o) Angående Frövi—Falubamn:

af Herr L. M. Nordenfelt, som inom Första Kammaren (uti motion
N:o 15) föreslagit, att Riksdagen måtte för den nära 9 mil långa delen af
den föreslagna jernvägen mellan Frövi och Falun, hvilken ligger emellan
Frövi station vid Köping—Hult jernväg och Ludvika vid sjön Wessman i
Dalarne, för en tid af fyratio år bevilja räntegaranti å fem procent eller en
förbindelse att årligen, från den dag nämnda jernväg blifvit för allmän trafik
upplåten, gälda den brist uti fem procent årlig ränta på anläggningskostnaden
eller på högst sju millioner Riksdaler, som må kunna uppstå å den
nettobehållning, hvilken trafiken å denna bana kommer att lemna, under följande
vilkor:

l:o) att kommuner, bolag eller personer, hvilkas vederhäftighet af
Kongl. Maj:t godkännes, före den 1 November innevarande år till Kongl.
Civil-departementet inlemnat ansvarsförbindelser enligt godkändt formulär, att
hvar för sig årligen under tjugu års tid, från den dag ifrågavarande jernväg
blifvit för allmän trafik upplåten, gälda vissa, tillsammans till minst ett helt
uppgående bråkdelar af den brist uti tre procent årlig ränta på anläggningskostnaden
eller på högst sju millioner Riksdaler, som må kunna uppstå i den
nettobehållning, hvilken trafiken å samma bana kommer att lemna;

2:o) att före den 15 Januari 1870 ett aktiebolag med ett kapital af
sju millioner Riksdaler blifvit bildadt och före den 15 Mars samma år inbetalt
minst 700,000 Riksdaler, samt åtagit sig att emot åtnjutande af ofvannämnda
räntegaranti, enligt arbetsplan och under vilkor i öfrigt, som af
Kongl. Maj:t godkännas, före den 15 Oktober 1873 fullborda ifrågavarande
jernvägsanläggning med samma spårvidd, som Statens jernvägar samt med
erforderliga byggnader, rörlig materiel och andra inventarier, så väl som att
å samma jernväg för framtiden underhålla allmän trafik efter taxa och reglemente,
som Kongl. Maj:t behagat godkänna;

3:o) att vid bestämmandet af jernvägens anläggningskostnad fem procent
årlig ränta på det använda kapitalet under byggningstiden må deruti
inbegripas och att vederbörliga räkenskaper med verifikationer öfver omkostnaderna
för jernvägens anläggning skola föras och förvaras samt underkastas
den kontroll och granskning, som Kongl. Maj:t behagar föreskrifva;

4:o) att, vid beräkning af den årliga nettobehållningen af trafiken, bland
utgifterna må uppföras underhåll af bana och byggnader samt öfriga för
jernvägens administration och trafikens drifvande nödvändiga omkostnader,
men icke nybyggnader och utvidgningar; och att fullständiga räkenskaper
med verifikationer öfver utgifter och inkomster för trafiken skola föras och

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

15

förvaras samt underkastas den kontroll och granskning, som Kongl. Maj:t
behagar föreskrifva; samt

af Herrar F. W. Åman, Sven Ersson, Erik Dofsén, Harald Ericsson,
Fiss Olof Larsson, Per Nilsson, J. J. Magnell, A. W. Uhr och Anders
Eriksson, hvilka inom Andra Kammaren (uti motion N:o 96) föreslagit, att
Riksdagen måtte anvisa och ställa till Kongl. Maj:ts nådiga disposition ett
särskildt anslag af 15,000 R:dr R:mt i och för utförandet, medelst dertill
förordnade Statens tjensteman, af en behöflig förnyad undersökning angående
den ifrågaställda Frö vi—Falubanans lämpligaste sträckning och utläggning
samt anläggningskostnad och trafikförhållanden.

4:o) Angående jernväg mellan Nässjö och Oscarshamn.

Med tillkännagifvande, att ett bolag bildats, som har för afsigt att
redan under innevarande år påbörja denna jernvägsanläggning samt att Engelska
ingeniörer och kapitalister förbundit sig att tillsläppa 2/3:delar af anläggningskostnaden,
hvilken beräknats i rund summa till 8 millioner R:dr,
deraf V3:del skulle anskaffas genom obligationer, V3:del genom preferensaktier
och V3:del genom en andra seriens aktier å 100 R:dr R:mt, har Herr
O. Hedenberg, uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 265), i
hvilken Herr C. J. Svensén instämt, föreslagit, att för byggande af ifrågavarande
jernväg måtte anvisas en million Riksdaler Riksmynt, med en tredjedel
under hvartdera af åren 1869, 1870 och 1871, antingen utan återbetalningsskyldighet
eller mot öfvertagande af motsvarande belopp i andra seriens
aktier i jernvägsbolaget samt med de vilkor och förbehåll för bevarandet af
Statens rätt och säkerhet, som Riksdagen kunde finna lämpligt stadga.

I sammanhang härmed får Utskottet anmäla, att, — sedan Kongl. Maj:t
under den 26 sistlidne Februari fastställt bolagsreglor för Nässjö—Oscarshamns
jernvägsaktiebolag samt åtskilliga ledamöter i nämnda bolags direktion
till Kongl. Maj:t den 8 innevarande månad i underdånighet ingifvit dels en
skriftlig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för jernvägsanläggningens
befrämjande bevilja ett anslag af 1,000,000 R:dr och dels
yttranden, afgifna af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Calmar län samt
Landshöfdingen i Jönköpings län — Kongl. Maj:t, vid föredragning af detta
ärende, i saknad af nödig utredning om de förhållanden, hvarå nådig Proposition
i ämnet skulle kunna grundas, funnit den underdåniga framställningen
ej böra föranleda annan åtgärd, än att Kongl. Maj:t, med afseende särskildt
å det tillfälle till arbetsförtjenst, som genom företaget skulle beredas
den i följd af sistlidna års felslagna skörd nödlidande befolkningen,

16 Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

låtit under den 9 innevarande månad till Stats-Utskottet öfverlemna samma
handlingar.

5:o) Angående jernväg emellan Nässjö och Ekesjö.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 223) har Herr
B. F. Ekerot föreslagit, att Riksdagen måtte för anläggningen af en jernbana
mellan Ekesjö stad och Nässjö jernvägsstation bevilja ett amorteringslån
å 700,000 R:dr R:mt, då Ekesjö stad med kringliggande ort tillhandahölle
det öfriga för ändamålet erforderliga.

Som denna jern vägsanläggning icke tillförene varit föreslagen, anser
sig Utskottet böra upplysa, att, enligt till Utskottet aflemnade undersökningshandlingar
samt uppgjord karta och förslag, kostnaden för ifrågavarande
jernväg med en längd af 1,87 mil, efter hufvudsakligen samma byggnadssätt,
som följts vid Wexiö—Alfvestads jernvägsanläggning, utan rörlig
materiel beräknats till 875,000 R:dr, eller med inberäkning af sådan materiel
till omkring 1,050,000 R:dr.

6:o) Angående jernväg emellan Lidköping och Håkantorp.

Herr Wilhelm Nilson har äfven vid denna riksdag, uti en inom Andra
Kammaren väckt motion (N:o 258) förnyat den vid trenne föregående
riksdagar gjorda framställningen om lånebidrag för denna jernvägsanläggning
samt i sådant hänseende hemställt, att Riksdagen till anläggning af en bibana
mellan Lidköping och Håkantorp af lika spårvidd eller fyra fot, som
Uddevalla—Herrljungavägen eger, måtte bevilja ett lån af 598,000 R:dr
Rrmt, på enahanda vilkor, hvarunder sistnämnda bana vunnit Statens understöd.

7:o) Angående jernväg emellan Mariestad och j loholm.

Åberopande sina inom Andra Kammaren vid 1867 års riksdag, under
N:''ö~ 84^ oöh; vid sistlidne riksdag, under N:o 227, väckta motioner, har Herr
A. Grenander, uti en inom samma Kammare nu ånyo väckt motion (N:o
112) anhållit, att till den i Styrelsens för allmänna väg- och vattenbyggnader
sednast till Kongl. Maj:t afgifna generalförslag med tillstyrkt statsbidrag -

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

17

bidrag å 438,000 R:dr antecknade jernvägsanläggning från Moholms station
å Vestra stambanan till Mariestad, måtte af Riksdagen beviljas ett låneunderstöd
af 452,000 R:dr, att utgå med 226,000 R:dr under hvartdera af åren
1870 och 1871 till det bolag, som bildat sig för anläggande af berörda
jernväg, och att detta lån måtte lemnas på lika vilkor med dem, som vid
1862—1863 års riksdag bestämdes för låneunderstöd till jernvägsanläggningen
emellan Wexiö och Alfvestad samt till flera andra bibanor.

8:o. Angående jernväg emellan gruffälten vid Billcsholm och lämplig punkt
å Landskrona—Helsingborgs jernväg.

I ändamål att medelst jernväg åstadkomma förbindelse mellan de inom
Luggude härad af Malmöhus län af Wallåkra stenkolsaktiebolag bearbetade
stenkolsfält samt någon punkt å Landskrona—Helsingborgs jernvägar, har
nämnda bolag låtit uppgöra alternativa förslag till en dylik jernvägsanläggning,
nemligen till Ramlösa, Wallåkra och Tågarps jernvägsstationer, för
hvilka olika linier, beräknade till samma spårvidd, som statsbanorna, eller
4,85 fot, anläggningskostnaden, enligt uppgjorda förslag, skulle utgöra:

för linien till Ramlösa............ 469,000 R:dr

„ „ „ Wallåkra........... 398,000 „

» v v Tågarp.............. 496,000 „

i hvilka kostnader dock icke inberäknats någon utgift för anskaffande af rörlig
materiel, enär trafikens ombesörjande antagits komma att besörjas af
Landskrona—Helsingborgs j ernvägsbolag.

Med åberopande af dessa kostnadsförslag har Herr J. T. Berg uti en
inom Första Kammaren väckt motion (N:o 22) föreslagit, att Riksdagen
måtte för den jernvägslinie mellan gruffälten vid Billesholm och lämplig
punkt å Landskrona—Helsingborgs jernväg, hvilken, efter närmare pröfning,
må finnas för ändamålet lämpligast, bevilja ett lånebidrag af 400,000 R:dr,
att under 6 å 10 månader successivt af Wallåkra stenkolsaktiebolags styrelse
lyftas mot 5 procent årlig ränta från lyftningsdagen och 3 procents
årlig amortering ett år efter det banan blifvit färdig, samt att, för den händelse
tillgångar härtill ej på annat sätt kunna beredas, det erforderliga beloppet
måtte anskaffas samtidigt och i sammanhang med de medel, som komme
att upplånas för fortsättande af Nordvestra stambanan; äfvensom att lånesumman
måtte, så snart som möjligt, på ofvanomförmälda vilkor bolaget tillhandahållas.

Bih. till Riksd. Prof. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 36 Haft.

3

18

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

9:o) Angående jernväg mellan Uddevalla och Fredrikshall.

af Herr Grefve A. Ehrensvärd, som inom Första Kammaren (uti motion
N:o 51) hemställt, att, innan frågan om en jernväg från Wenersborg
till Fredrikshall afgöres, det måtte tagas under öfvervägande, huruvida icke
större fördelar möjligen skulle tillflyta Sverige genom en direkt jernvägsförbindelse
mellan Uddevalla och Fredrikshall, med särskildt afseende å möjligheten
af att framdeles utsträcka densamma såväl till Christiania som öfver
Göteborg och genom Halland till Helsingborg.

Härförutom har till Stats-Utskottets handläggning blifvit öfverlemnad
©n af Herr G. C. Witt inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 193), att
Riksdagen måtte ställa en summa af 300,000 Riksdaler till Kongl. Maj:ts
disposition, för att, efter Kongl. Maj:ts bepröfvande, användas till förberedande
arbeten å sådana jernvägar, för hvilka fullständiga planer, ritningar
och kostnadsförslag till Kongl. Maj:t inkommit och som pröfvas böra genom
statsanslag befrämjas.

Innan Utskottet öfvergår till besvarande af de sålunda väckta frågorna,
i. hvilket omfång och på hvad sätt Staten hädanefter bör befrämja anläggning
af jernvägar inom vårt land, anser sig Utskottet böra i minnet återkalla
de hufvudsakligaste beslut, som ända ifrån 1853—1854 års riksdag
blifvit fattade i fråga om sättet att utföra dessa för den industriela utvecklingen
så oundgängliga kommunikationsmedel, äfvensom utreda såväl omfånget
af och anläggningskostnaden för de redan utförda eller under arbete varande
stambanorna samt den trafikinkomst desamma hittills lemnat, som ock
beloppet af den fonderade skuld, som Staten i följd af jernvägsanläggningarne
sig åtagit.

Redan vid nämnda riksdag, då jernvägsanläggningar för Statens egen
räkning först beslutades, föreslog Kongl. Maj:t genom nådig Proposition af
den 16 November 1853, bland annat, att såsom grundsats måtte antagas, att

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

19

derefter icke några jernvågsstambanor i Sverige få anläggas och utföras annorlunda,
än medelst Statens omedelbara försorg och på dess bekostnad,
samt att på den enskilda industrien och företagsamheten i landet matte få
ankomma att företaga och utföra de smärre jernbanor, hvilka för kommunikationsbehof
af mindre utsträckning erfordrades. Yid besvarandet af berörda
nådiga Proposition tillkännagåfvo Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse af
den 18 November 1854, att de, lika med Kongl. Maj:t, ansågo att bestämd
skilnad borde göras mellan stambanor, eller sådana jernvägslinier, som i oafbruten
sträckning fortlöpa genom flera provinser eller större del af landet,
samt bibanor, eller de smärre jern vägar, som antingen gå från och till någon
viss landsort eller stöta till och sluta vid någon stambana eller vattenkommunikationsled
eller också sammanbinda nagra närmare hvarandra belägna.
för inrikes trafiken vigtiga punkter. Rikets Ständer beslutade alltså,
bland annat,

att, “med hänsigt till ifrågavarande jernvägsanläggningar inom riket,
antages och fastställes den grundsats, att alla stambanor hädanefter anläggas
och utföras genom Statens omedelbara försorg samt att sålunda anlagda stambanor
med allt hvad dertill hörer komma att anses såsom allmän tillhörighet
och stå under Statens tillsyn och förvaltning

att “de med stambanors anläggande förenade kostnader bestridas i allmänhet
af Staten: dock må vissa delar af sådana jernbanor på enskild bekostnad
utföras mot rättighet för Staten att de sålunda anlagda bandelarne,
efter deras fullbordande, inlösa i den ordning och på det sätt, som för hvarje
särskildt fall, före anläggningens företagande, blifvit stadgadt

att, “företagandet och utförandet af de smärre jernvägsanläggningar inom
landet, som för kommunikationer af mindre utsträckning erfordras, må ankomma
på den enskilda industrien och företagsamheten; börande likväl ingen
sådan jernbana, som kan hänföras under egenskapen af allmän väg, få anläggas,
innan Kongl. Maj:t, efter skedd anmälan om samma banas riktning
och beskaffenhet, dertill lemnat tillstånd; och kommer att på särskild pröfning
i hvarje fall bero, om och i hvad mån dylika företag må af &taten understödjas,
hvarvid företräde bör tillerkännas anläggningen af sadana jernvägar,
som komma att stå i direkt förbindelse med någon af Staten anlagd jernbana.
“

Jemte meddelande af detta beslut anvisade Rikets Ständer till Kongl.
Maj:ts nådiga disposition dels ett belopp af fem millioner R:dr B:co eller

7,500,000 R:dr R:mt för vestra och södra stambanornas påbörjande, dels ett
särskildt anslag af 60,000 R:dr B:co eller 90,000 R:dr R:mt, på det Kongl.
Maj:t måtte blifva i tillfälle att genom erfarne och sakkunnige män låta, efter
anställda noggranna undersökningar och utredningar i både statsekonomiskt
och topografiskt afseende och med hänsigt till kommunikationsväsendet i all -

20

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

mänhet, uppgöra och utarbeta förslag till jernvägars riktningar, anläggningssätt
och beskaffenhet m. m., samt att, vid derpå följande riksdags början, kunna
till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition angående verkställigheten af de
större jernvägsanläggningar, hvilka derefter borde af allmänna medel bekostas.
Sedan de af Rikets Ständer sålunda begärda undersökningar blifvit, genom
dertill af Kongl. Majrt utsedde komiterade, verkställda, framställde Kongl.
Maj:t, uti nådig Proposition af den 28 November 1856, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komiterade yttrat, vissa hufvudgrunder, som vid bestämmandet
af stambanornas riktning borde följas, hvarjemte Kongl. Maj:t, med
tillkännagifvande, att det system för anläggning af Statens stamjernbanor, som
Kongl. Maj:t uti berörda nadiga Proposition till Rikets Ständers pröfning
öfverlemnade, stödde sig på dessa hufvudgrunder, förklarade, att då Stockholm,
dels såsom rikets hufvudstad, dels genom dess i både militäriskt och kommersielt
hänseende vigtiga belägenhet, onekligen vore den plats, hvilken vid
utstakandet af ett systematiskt jernvägsnät för riket borde företrädesvis tagas
i betraktande samt tjena till utgångspunkt, måste i främsta rummet tillses,
huru ^ denna punkt, utan att åsidosätta mellanliggande fruktbara provinsers
anspråk och behof af underlättade kommunikationer, måtte på ändamålsenligt
sätt sammanbindas med Malmö, såsom gränsort i söder, med Göteborg, såsom
gränsort och vigtigaste handelsplats vid kusten, med Norges hufvudstad
samt slutligen med Upsala och de både norr och vester om sistnämnda stad
belägna trakter; och föreslog Kongl. Majrt, i öfverensstämmelse härmed att
nedan upptagna jernvägslinier borde anses såsom stambanor, hvilka skulle
anläggas och utföras genom Statens omedelbara försorg och på dess bekostnad
samt följaktligen utgöra allmän tillhörighet och stå under Statens tillsyn
och förvaltning, nemligen:

l.o) Vestra stambanan, gående från Stockholm öfver Södertelje, Katrineholm,
Hallsberg, Wiby, Hjulö, Sköfde, Falköping och Alingsås till Göteborg 43 % mil.
och borde till den för denna bana beräknade kostnadssumma läggas
den för vestra och norra stambanornas förening i Stockholm samt
för anläggning af reparationsverkstäder i nämnda stad erforderliga
kostnad.

2:o) Nordvestra^stambanan, utgående från vestra stambanan i
närheten af Porla och sträckande sig öfver Christinehamn, Carlstad

och Arvika till riksgränsen vid Magnor............... 1974 »

3 ro) Södra stambanan, utgående från vestra stambanan vid
Falköping och sträckande sig, med bibana till Jönköping, öfver

Göta-ström, Agghult och Lund till Malmö.............31 % „

4:o) Östra stambanan, utgående från vestra stambanan vid
Katrineholm och sträckande sig öfver Norrköping, Linköping och

Transport 9378 »

Stats-Utskottits Betänkande N:o 66.

21

Transport 937/8 mil.

Tenhult till Gröta-ström på södra stamlinien, med bibana från
Tenhult till Jönköping.........................25 „

5:o) Norra stambanan från Stockholm öfver Upsala till Sala 113/4 „

hvilken bana framdeles skulle fortsättas från sistnämnde stad i
både vestlig och nordlig riktning;

6:o) Sammanbindningsbanan emellan Örebro och Askersund . 5 „

Summa 1355/s m^i

derför anläggningskostnaden beräknades till ett sammanräknadt belopp af

103,350,000 R:dr eller en medelkostnad af 762,000 R:dr R:mt per mil.

Efter öfvervägande af hvad sålunda blifvit föreslaget, anmälde Rikets
Ständer, uti underdånig skrifvelse af den 16 September 1857, hvad först beträffade
frågan om antagande af ett visst system, omfattande alla dejernvägsanläggningar,
som uteslutande på Statens bekostnad borde utföras, dels att
sådant vore alltför tidigt, enär undersökningarne i afseende på flera af de
jernvägslinier, som skulle ingå i det föreslagna systemet, ännu icke hunnit
företagas, än mindre afslutas, samt att det vore särdeles betänkligt att, då
fråga vore om företag, hvilka komme att medföra högst betydliga utgifter
för det allmänna, i afseende på sättet och ordningen för dessa företags framtida
utförande fastställa ett system, hvars ändamålsenlighet och antaglighet
så mycket mindre kunde med full tillförsigt bedömas, som dess detaljer icke
vore * utredda; och dels att en utaf Rikets då församlade Ständer till iakttagande
under en längre tidsföljd meddelad fastställelse å ett särskildt jernvägssystem,
för utförande hvaraf flere Riksdagars sammanstämmande beslut
erfordrades, ingalunda skulle kunna anses betrygga detsammas fortsatta
tillämpning och fullföljande, enär kommande Ständer i allt fall vore oförhindrade,
att vid anvisandet af de anslagssummor, hvaraf jernvägsanläggningarnes
fortgång och fulländning helt och hållet berodde, meddela sådana nya
eller förändrade bestämmelser och föreskrifter, att derefter skeende jernvägsarbeten
komme att i väsendtlig mån afvika från hvad härom vid föregångna
riksdagar blifvit beslutadt. Rikets Ständer hade derför, oberoende af frågan
om ett sådant allmänt system, tagit i betraktande, hvilka jernvägsanläggningar
under närmaste statsregleringsperiod borde på allmän bekostnad bedrifvas,
och dervid beslutat, att för Vestra och Södra stambanornas fortsättande
samt för anläggande af bangård och reparationsverkstad i Stockholm anslå
ett sammanlagdt belopp af 19,600,000 R:dr R:mt, hvaremot för öfriga af
Kongl. Maj:t föreslagna stambanor några medel vid nämnda riksdag icke
blefvo anvisade. Men, med afseende å angelägenheten deraf, att, innan några
andra jernvägsarbeten blefve för Statens räkning företagna, än de, för
hvilka anslag under samma riksdag beviljats, noggranna och fullständiga,

22

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

icke blott tekniska och topografiska, utan äfven statistiska, landets industri och
rörelse i synnerhet omfattande undersökningar blefve anställda, anvisade Rikets
Ständer derjemte ett särskildt anslag af Etthundrafemtio tusen R:dr
R:mt för bestridandet af de kostnader, som med dessa undersökningar vore
förenade.

I anledning af sistnämnda beslut behagade Kongl. Maj:t under den 29
Mars 1858 uppdraga ledningen af ifrågavarande undersökningsarbeten åt en
komité, hvilken under den 8 November 1859 afgaf sitt af kartor, profiler
och kostnadsförslag åtföljda, till trycket befordrade underdåniga betänkande;
hvarefter Kongl. Maj:t, uti nådig Proposition af den 17 i sistnämnde månad,
under hänvisning till de''upplysningar och den utredning detta komitébetänkande
innehåller samt med erinran om angelägenheten af de redan
beslutade tvänne stambanornas ''skyndsamma utförande, föreslog Rikets Ständer
”att bevilja ett anslag af 25 millioner R:dr, att uteslutande användas till
arbetena å Statens förutnämnda tvänne stambanor, nemligen den Vestra från
Stockholm till Göteborg, med sammanbindningsbana emellan Hallsberg och
Örebro samt den Södra från Malmö till Falköping”.

Med hufvudsakligt godkännande häraf beviljade Rikets Ständer, enligt
deras till Kongl. Maj:t den 6 Juni 1860 aflåtna underdåniga skrifvelse, för

fullbordande af Vestra stambanan............R:dr 15,796,889: —

för anläggning af sammanbindningsbanan mellan Hallsberg
och Örebro................... „ 1,762,479: —

samt för fortsättning af arbetena på Södra stambanan
dels från Finjasjön förbi sjön Salen åt Nässjö och
vidare öfver Tenhult till Jönköping, dels från Falköping
till Jönköping................ „ 7,440,632: —

eller tillhopa R:dr 25,000,000: —

Vid 1862 och 1863 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t, att Rikets
Ständer måtte anvisa det för Södra stambanans fullbordande erforderliga
belopp af i jemn summa 10,250,000 R:dr, hvarjemte Kongl. Maj:t, då utväg
förefanns att derutöfver bereda tillgång för jernvägsbyggnadernas utsträckning
äfven till andra orter af riket, ansåg sig böra till pröfning upptaga Jernvägskomitéens
i öfrigt framställda förslag samt dervid tillse, i hvad mån
dessa förslag kunde finnas böra under den påföljande statsregleringsperioden
bringas till utförande. I afseende på sättet att härvid gå tillväga, förklarade
Rikets Ständer, uti sin underdåniga skrifvelse af den 14 September 1863,
att ehuru Rikets Ständer ingalunda kunde förneka, att det vore önskligt om
stambanornas anläggning kunde öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten
samt Staten derigenom befrias från den vidsträckta och invecklade ekonomiska
förvaltning, som är en följd af dessa arbetens utförande för Statens egen

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

23

räkning, ansågo likväl Rikets Ständer att man under dåvarande förhållanden
icke med något hopp om framgång skulle kunna erbjuda åt enskilda eller
bolag att verkställa ifrågavarande vidsträckta och kostsamma arbeten. Med
anledning af de utaf Kongl. Maj:t gjorda framställningar och efter pröfning
af lämpligaste hufvudriktningen för de särskilda banorna, beslutade Rikets
Ständer, att till utförande af jern vägsarbeten för Statens räkning anvisa följande
anslagssummor att intill 1866 års slut utgå, nemligen:

l:o) för fortsättning och fullbordande af Södra stambanan i den vid
nästföregående riksdagen beslutade sträckningen från Mullsjö till närheten af

sjön Salen.......................... • R:dr 10,150,000: —

2:o) för påbörjande af Östra stambanan från Katrineholm
öfver Norrköping och Linköping, vester om sjön Sömmen
till trakten af Nässjö, det för anläggningen af sträckan
mellan Katrineholm och Norrköping erforderliga belopp . . . 4,030,000: —

3:o) för Norra stambanans byggande från Stockholm

till Upsala, öster om Sigtunafjerden.............. 4,672,000: —

4:o) för Vestra stambanans framdragande till Clara sjö
och en bangårds anläggande derstädes, gemensam för Vestra

och Norra stambanorna..................... 3,070,000: —

5:o) för Nordvestra stambanan dels till utförande af
förberedande arbeten å sträckan från riksgränsen, nära Eda

glasbruk till trakten af Arvika.....R:dr 600,000: —

jemte den blifvande behållningen å statslånefonden,
beräknad till 400,000 R:dr, hvaraf
dock sedermera endast influtit......R:dr 370,000: —

R:mt R:dr 970,000: —

samt dels för banans framdragande från lämplig
punkt på Vestra stambanan i trakten af

Porla öfver Degerfors och Christinehamn . . 5,374,000: — 6,344,000: _

Summa Runt R:dr 28,266,000: —

Vid den derefter följande 1865—1866 års riksdag beviljade Rikets
Ständer:

l:o) för fortsättning och afslutande af de å Nordvestra stambanan från
Arvika till riksgränsen mot Norge återstående arbeten . R:dr 2,900,000: —
2:o) för fortsättande af Nordvestra stambanan från
Christinehamn öfver Carlstad till Arvika . . . . ,• i. . . . R:dr 500,000: —
3:o) till expropriationer i följd af sammanbindningsbanan
genom Stockholm...................... R:dr 500,000: ''—

Transport R:dr 3,900,000: —

24

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

j: fW; Transport R:dr 3,900,000 —

samt 4:o) till komplettering af trafikmaterielen å de redan
anlagda stambanorna..................R:dr 2,000,000: —

eller tillhopa R:dr 5,900,000: —

Under de tvänne sednast förflutna riksdagarne hafva anslagen för Statens
jern vägsbyggnader uteslutande afsett fortsättande af arbetena å Nordvestra
stambanan, för hvilket ändamål vid 1867 års riksdag anvisades, för

år 1868 ...........................R:dr 2,000,000: —

och vid sistlidne riksdag, för innevarande år....... „ 3,090,000: —

Enligt hvad bilagda sammandrag öfver de af föregående riksdagar för
stambanornas byggande anvisade statsanslag närmare utvisar, uppgå således
dessa till ett sammanräknadt belopp af R:mt 91,356,000 R:dr, nemligen:

Södra „
linien Hallsberg—
Ostra stambanan
köping . . .

mellan Katrineholm och Norr -

)7

Norra stambanan mellan Stockholm och Upsala .
Nordvestra stambanan, hvaraf äro färdigbyggda:
linien Arvika—Norska gränsen
............. 3,8. 3,870,000: —

samt linien Laxå—Christine hamn.

.......... 5,6. 5,374,000: —

och under arbete:

linien Christinehamn—Arvika...........10,1

till undersökningskostnader

Mil.

R:dr R:mt.

42,7.

35,871,889: —

35,6.

24,615,632: —

2,3.

1,762,479: —

4,5.

4,030,000: —

0,3.

3,570,000: —

6,2.

4,672,000: —

9,4. 9,244,000: —

5,590,000
262,288

och för tillökning af materielen å de färdigbyggda banorna 2,000,000:

eller tillhopa för lll,i mil jernväg, af hvilka

100,7 mil äro för trafiken upplåtna 91,618,288: 54.
Om härtill lägges det belopp, som ytterligare*erfordras
dels för fullbordande af nordvestra stambanan 5,880,000: —
dels för uppförande af stationshus i Stockholm
.................... 788,000: -

visar sig att sammanräknade kostnadsbeloppet för
ofvanberörde jern vägar, med en längd af 111,1
mil kommer att uppgå till............

6,668,000: —

98,286,288: 54.
Härförutom

25

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Härförutom har Staten från och med år 1848 till närvarande tid, dels
med lån å sammanräknadt belopp af 15,975,000 R:dr, dels med anslag å
272,500 R:dr, eller tillhopa 16,247,500 R:dr, understödt anläggningen af enskilda
jernvägar till en längd af 49,7 mil, hvartill komma Frykstads jernväg,
0,7 mil, samt linien Örebro—Arboga, 6,8 mil, hvilken icke åtnjutit något
direkt statsunderstöd. Sammanräknade längden af dessa jernvägar uppgår
till 57,2 mil, af hvilka de, som tillstöta stambanor, utgöra 41,5 mil.

På sätt bilagan Litt. D utvisar, har den summa, som influtit, för de
utaf Riksgälds-kontoret utgifna, fonderade statsobligationer uppgått till ett

sammanräknadt belopp af.................... 98,336,213: 64.

hvartill bör läggas ännu icke föryttrade obligationer, tillhörande
1868 års engelska lån & 25,000, eller i R:mt omkring 420,000: —

Summa R:dr 98,756,213: 64.

Om man jemför beloppet af de dels för Statens stambanebyggnader,
dels för enskilda jernvägar beviljade statsunderstöd, tillhopa 107,865,788: 54.
med beloppet af de genom upptagna fonderade lån influtna
och ytterligare påräkneliga medel.......... 98,756,213: 64.

visar sig alltså, att Staten af andra tillgångar

för jernvägarne användt............ 9,109,574: 90.

hvaraf dock återbekommits genom afbetalningar å lån till

enskilda jern vägsanläggningar . ............ 1,440,291: 07.

hvarefter återstå R:dr 7,669,283: 83.

Den återstående kapitalskulden för de fonderade lånen utgjorde den 1
innevarande månad ett belopp, motsvarande i R:dr R:mt 101,509,177: 78.

De till ränta och amortering af dessa lån erforderliga annuiteter uppgå
till R:dr 5,767,571: 67, dervid dock bör erinras att å de till enskilda
jernvägsanläggningar utlånta medel under den närmaste framtiden årligen inflyter
omkring 700,000 R:dr, och har sammanräknade beloppet af de annuiteter,
som från lånens upptagande intill den 1 innevarande månad blifvit
af Riksgälds-kontorets medel till lånens amortissementsfonder utbetalda, utgjort
tillhopa........................R;(ir 33,950,177: 24.

Om härifrån afdragas de summor, som af trafikinkomsten
blifvit till Riksgälds-kontoret levererade...... „ 3,205,964: 53.

har sålunda Riksgälds-kontorets utgift till ränta
och amortering för de till jernvägars anläggande
använda fonderade lånemedel intill närvarande

tid utgjort...................... 30,744,213: 71.

hvarifrån dock ytterligare kan afräknas hvad som i räntor influtit för de till
enskilda jernvägar utbetalda lån och hvilka räntor för den förflutna tiden
uppgå till omkring 1,850,000 R:dr.

Bih. till Riksd. Prof, 4 Sand. 1 Afd. 36 Uäft.

4

20

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

I afseende på den trafik de redan färdigbyggda delarne af statens stambanor
lemnat, anser sig Stats-Utskottet böra erinra, att, enligt trafikstyrelsens
för år 1867 afgifna underdåniga berättelse, hela bruttoinkomsten af trafiken
från ^ dess första början den 1 December 1856 intill utgången af år
1867 uppgått till ett sammanräknadt belopp af ... . R:dr 26 780 941: 02
deraf användts till drift och underhåll......... „ 17,448,886- ll''

hvarefter~äterstå R:dr 9,332,054: 25.

deraf blifvit använda:

till nya byggnader och anläggningar, dels fullbordade, dels

ofullbordade ................R:dr 1,695,274: 59.

till nya inventarier, bestående till största

delen af rörlig materiel......... 3,372,841: 68. 5.068.11 fi- 97

till förlag, nemligen dels materialförlag . „ 1,783,236: 25. ’

dels kassaförlag, innefattande kontanta behåll- »

ningar i kassorna. . . . R:dr 427,791: 37.
och fordringar öfver skulder , 152,910: 36. 580,701: 73. 2.afia oa7.

samt till Riksgälds-kontoret inbetalts . ........... 1,*900,*000: ''

• Summa R:dr 9,332,054: 25.

Irafikstyrelsens berörda berättelse upplyser vidare att, om den anslagna
byggnadskostnaden fördelas på den under hvarje år trafikerade våglängden
trafiken, då derifrån uteslutes linien Arvika-Norska gränsen, lemnat följande
resultat: J

Per banmil.

Utgifter-nas för-hållande
till

brutto-

inkom-

sterna.

Öfverskot-tets förhål-lande till
anlägg-nings-kapitalet.

Brutto-

inkomster.

Utgifter

för

drift och
underhåll.

Skilnad
mellan
brutto-inkomster och
utgifter.

R:dr.

öre.

R:dr.

öre.

B: dr.

öre.

Procent.

Procent.

År

1858 ........

36,124

55

35,411

33

713

22

98,026

0,092

11

1859 ........

35,375

85

30,417

87

4,957

98

85,985

0,642

11

1860 ........

37,114

74

27,867

24

9,247

50

75,084

1,197

11

1861........

40,161

46

32,593

20

7,568

26

81,155

0,980

11

1862 ........

39,572

99

28,869

36

10,703

63

72,952

1,386

11

1863 ........

45,283

88

31,050

21

14,233

67

68,568

1,843

11

1864 ........

48,352

22

31,664

37

16,687

85

65,487

2,161

11

1865 ........

55,581

25

33,216

58

22,364

67

59,762

2,896

11

1866 ........

59,510

82

35,366

14

24,144

68

59,428

3,010

11

1867 ........

61,976

62

37,438

44

24,538

18

60,407

3,036

27

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Vid besvarandet af de i förenämnda motioner gjorda framställningar
förekommer i främsta rummet frågan huruvida ett visst system, omfattande
alla de jernvägsanläggningar, som på Statens bekostnad eller med understöd
af statsmedel böra under den närmaste framtiden utföras, skall till framtida
ledning vid dessa arbetens företagande på förhand uppgöras och fastställas.
På sätt Utskottet ofvan anmärkt, uppstod redan från början af stambanornas
anläggande frågan om antagandet af ett dylikt system, till hvilket jemväl
förslag uppgjordes dels af 1856 års jernvägskomité, dels af Öfverste Ericson
uti dess samma år i ämnet afgifna särskilda Betänkande. Ehuru Rikets
Ständer vid 1856—1858 års riksdag förklarade sig icke vilja uttryckligen
antaga och till framtida efterrättelse fastställa ett sådant system, har dock
den plan, som dels då af Kongl. Maj:t framlades, dels vidare utvecklades
uti Jernvägskomitéens underdåniga Betänkande af den 8 November 1859,
till sina hufvudsakligaste delar blifvit under den sedermera förflutna tiden
följd. ^ Ehvad man gillar eller ogillar de riktningar, som stambanorna erhållit,
måste dock medgifvas, att, om icke berörda plan till ett jernvägssystem
varit förut uppgjord, staten säkerligen äfventyrat, att banorna blifvit anlagda
i riktningar, som vida mindre tillfredsställt landets allmänna intresse, än som
nu varit fallet. Då större delen af de i berörda Komitébetänkande föreslagna
stambanor numera blifvit utförda, men behofvet af jernvägsförbindelser
derigenom ännu icke kan anses vara fyldt, synes sålunda tiden vara inne
att taga under öfvervägande och närmare bestämma de orter, inom hvilka
jernvägar skola för Statens räkning eller med understöd af statsmedel under
den närmaste framtiden anläggas. Det torde nemligen icke kunna nekas, att,
innan man företager arbeten af en så vidt omfattande beskaffenhet, som
jernvägsanläggningar, det är oundgängligen nödigt att noga utreda och öfverväga,
huru och hvarest dessa arbeten böra utföras, för att med största sannolikhet
uppfylla det dermed åsyftade ändamål. Då jernvägarne, i anseende
till anläggnings- och trafikkostnadernas betydlighet, obestridligen kunna under
en längre tid utöfva en menlig inverkan på Statens finansiela förhållanden,
i fall de anläggas utan sammanhang och utan behörigt afseende på
ett efter rörelsens behof lämpadt system, synes ock fastställandet af ett dyhkt
system äfven af sådan orsak vara af behofvet högeligen påkalladt. På
sätt Herr Grefve Sparre i sin motion utförligt ådagalagt, måste ock antagandet
af en på förhand uppgjord och godkänd plan för jernvägsbyggnadernas
utförande utöfva ett välgörande inflytande på landets industri. Utan ett
sådant system kan dessutom svårligen undvikas, att flera jernvägar i en
framtid behöfva anläggas, än som erfordrats, i fall anläggningarne tid efter
annan utföras efter en på förhand uppgjord plan. Om deremot en sådan
plan förefinnes, kunna särskilda jernvägsanläggningar, hvilka äro mest af
behofvet påkallade, komma till utförande, icke blott för att tillfredsställa ett

28

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

lokalt intresse, utan ock för att framdeles ingå i ett hela landet omfattande
jernvägsnät. Utskottet inser väl, att, då de beslut, som af Riksdagen det
ena året fattas, kunna under ett kommande år upphäfvas, så kunde, i fall
en plan vid innevarande riksdag antoges, densamma af en kommande riksdag
ändras eller upphäfvas. Men denna omständighet synes icke utgöra giltigt
skäl att försumma uppgörandet af en sådan plan. Med samma skäl
borde Riksdagen ock tveka att fatta beslut i alla andra frågor, i afseende
å hvilka kommande Riksdagar kunna upphäfva eller ändra Riksdagens beslut.
Är systemet eller planen för jernvägarnes fortsatta anläggande rigtig
och god, så är det att antaga, att den kommer att följas af blifvande Riksdagar,
som måste hafva stort gagn af att densamma finnes till ledning för
deras beslut. Skulle åter planen framdeles tarfva ändring eller upphäfvande,
så står det naturligtvis Riksdagen fritt att derom efter omständigheterna då
besluta.

I afseende å en sådan plan torde först böra tagas under öfvervägande,
om banorna skola anläggas för Statens räkning eller af enskilda
intressenter, samt, i förra fallet, om anläggandet bör ske genom Statens
omedelbara försorg eller genom upplåtelse af arbetets utförande åt bolag eller
enskilde. Enligt Herr Grefve Sparres förslag skulle anläggandet af jernvägar
i Sverige till den stora utsträckning han anser behöflig, öfverlemnas till
ett bolag, som ville åtaga sig antingen att på Statens bekostnad och mot
godtgörelse i statsobligationer bygga desamma för Statens räkning, eller ock
att, mot räntegaranti under 40 år, anlägga dessa jernvägar och å dem underhålla
trafik, då banorna efter de 40 årens förlopp skulle i fullt brukbart
skick tillfalla Staten. Efter båda dessa alternativ skulle alltså de föreslagna
jernvägarne blifva statsbanor. Motionären har ock, i enlighet härmed, framlagt
ett utsträckt statsbanesystem, deri skulle ingå, ej blott de ännu icke till
fullo utförda Östra och Norra stambanorna, utan äfven en mängd andra
jernvägar, bildande hvad man skulle kunna kalla ett statsbanesystem N:o 2.
I detta andra system har likväl ej upptagits flera jernvägslinier, än som för
den närmaste tiden vore mest nödvändiga och hvilka motionären ansett böra
anläggas under loppet af 12 å 15 år; men säkerligen innefattar det ej alla
banor, som för all framtid behöfva byggas och man *kan alltså förutse, att,
om man antoge och konseqvent tillämpade de af motionären förordade principer,
man i sinom tid skulle komma till stambanesystemet N:o 3, och möjligen
flera, samt såmedelst för all framtid afvisa tanken på privatbanors anläggande,
åtminstone i någon större utsträckning. Här framställer sig alltså den frågan,
om skäl förefinnes att i någon betydligare mån öka antalet af Statens egna
banor, eller om icke tiden äfven i vårt land är inne, att hufvudsakligen öfvergå
till uppmuntrandet af privatbanors anläggning.

29

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Statsbanesystemet har haft sina anhängare och har det ännu, fastän
deras antal i de flesta länder väsendtligen förminskats. Det var naturligt att
i början af jernvägarnes uppkomst, deras anläggning af Staten skulle framstå
såsom den bästa lösningen af frågan. Härtill bidrogo många förhållanden.
Af obekantskap med jernvägarnes förmåga att i och för sig kunna vara
vinstgifvande företag, tvekade enskilde att i dem nedlägga sina kapitaler.
Af farhåga att dessa mägtiga medel för industriens utveckling, lagda i enskildas
händer, skulle bereda tillfälle till ett farligt öfvervälde öfver näringarne
ansåg man att de borde egas af Staten, såsom mera opartisk och såsom
den der icke har annat intresse att bevaka, än landets i dess helhet. Vidare
och då det ej kan förnekas, att vissa hansträckor kunna vara relativt mindre
uteslutande anlagda för industriens behof, än ega till föremål att befordra
Statens egna ändamål, ansåg man ej utan skäl att, för så vidt dessa bansträckor
ej vore nog ekonomiskt fördelaktiga för att af enskilde anläggas, Staten borde
utföra dem på egen bekostnad. Dessa och flera andra omständigheter framkallade
under jernvägarnes första tider i de flesta länder förslag om jernvägarnes
anläggning af staterna sjelfva och i flera äfven beslut att pa sådant
sätt till större eller mindre del utföra dem. Att i Sverige de första banorna
af någon större utsträckning måste blifva statsbanor var alldeles oundvikligt.
Industriens ringa utveckling, särdeles i förhållande till landets vidsträckthet,
samt bristen på kapital och företagsamhet gjorde det omöjligt att såsom
privatbanor anlägga de för landet erforderliga stambanor. ° Då dessa måste
uppfylla Statens behof af tjenliga linier för militära ändamål, postens befordran
och dylikt, är det klart, att de icke alltid kunna på samma gång tillfredsställa
industrien, enär Statens och industriens behof och fordringar i detta hänseende
sällan helt och hållet sammanfalla, utan understundom endast ofullständigt
och med svårighet kunna sammanjemkas. Detta förhållande förefinnes i Sverige
i högre grad, än i de flesta andra länder och utgjorde derför ett starkt motiv
för stambanornas öfvertagande och snara fullbordande af Staten. Om således
statsbanesystemet i Sverige hvarken kunde eller borde undvikas, har det
dock här medfört samma olägenheter som i andra länder. De hufvudsakligaste
bland dessa torde vara:

att, då jernvägsrörelsen onekligen sjelf är en industri, Staten ej kan sköta
densamma så väl som den enskilde;

att, då Staten eger banorna, taxorna för trafiken ofta måste bestämmas
med mindre eller intet afseende på möjligheten att företaget skall
bära sig;

att enskilda intressen, ofta af ringa vigt, kunna, då de ej äfventyra
egna penningar, föranleda statsbanornas anläggning i riktningar, som
hvarken för Statens eller industriens behof äro de fördelaktigaste, ja kanske
ofördelaktiga;

30

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

att af samma skäl frågor om jernvägsanläggningar understundom afgöras,
icke uteslutande på grund af dessas ändamål, utan begagnas för vinnandet
af helt andra syften;

att dessa frågor äfven inom Representationen verka skadligt till bildande

af partier, som blott ega enskildt intresse till driffjeder; samt

att statsbanesystemet föranleder Statens skuldsättning till en grad, som,
derest systemet skulle fullföljas, tilldess landets hela behof af jern vägar blefve
uppfyldt, vore omöjlig att bära och som i allt fall försvårar möjligheten
för Staten att, i händelse af behof, upplåna medel för ännu vigtiafare
ändamål.

Många och vigtiga skäl synas alltså tala derför att ej allt för vidt utsträcka
statsbanesystemet. Det synes ock af 1859 års jernvägsbetänkande,
att meningen icke varit, att Staten skulle sjelf bekosta andra jernvägar, än
dem, som kunde få benämning af stambanor, hvarmed förstås sådana hufvudbanor,
hvilka afse landets större och allmänna behof af lättade kommunikationer.
Men jemte dessa tänkte man sig redan då tre andra slag af jernvägar,
nemligen:

dels sådana, som utföras af enskilda bolag i någon af stamliniernas
riktning och hvilka Staten skulle ega rättighet att under vissa vilkor
inlösa;

dels sadana särskilda större eller mindre, med eller utan understöd af
allmänna medel, utförda banor, som afse särskilda inre delars af landet lättade
förbindelse med hvarandra, med hafvet eller med de inre segellederna, och
som, oansedt de i framtiden kunna komma att med stambanorna förenas, likväl
utgöra oberoende kommunikationslinier (såsom t. ex. Gefle—Dala-jernväg
Borås—Herrljunga- samt Herrljunga—Uddevalla-banorna o. s. v.); samt

dels egentliga, så kallade bibanor, hvilka stå i omedelbart sammanhang
med stambanorna och tjena att sätta dessa i förbindelse med mera aflägse
belägna orter, som ega en rikare befolkning, större fabriker eller bergverk.

Då sålunda statsbanesystemet i Sverige aldrig varit ämnadt att uteslutande
uppfylla landets behof af jernvägar och då man äfven i de länder,
der statsbanesystemet följts, alltmera funnit skäl att frångå detsamma, finner
Utskottet sig icke kunna biträda Herr Grefve Sparres förslag att utsträcka
anläggningen af statsbanor till alla delar af riket, utan anser tvärtom tiden
vara inne, att genom en noggrann begränsning af de bansträckningar, hvilka
för den närmaste framtiden skola för Statens räkning anläggas, möjliggöra
öfvergången till privatbanesystemets allmännare införande, hvilket, på samma
gång det befrämjar anläggningen af de jernvägar, landet verkligen behöfver,
gifver större säkerhet derför, att de blifva lagda der industriens utveckling
det fordrar och så konstruerade, att de ej kosta mera, än deras ändamål
kräfver, samt att icke alla bördorna kastas på Staten allena.

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

31

Härvid får Utskottet yttra den åsigt, att de redan år 1856 föreslagna
och nu till större delen utförda stambanorna visserligen böra fullbordas, på
det Staten må af dessa banor erhålla alla de fördelar, som endast genom deras
färdigbyggande kunna vinnas, och hvilka fördelar säkerligen äro tillräckligt
stora, för att innebära giltigt skäl att icke längre uppskjuta med arbetenas
snara verkställande; men att derefter inga flera jernvägar under den närmaste
framtiden böra för Statens räkning anläggas.

Ue hufvudbanor, tillhörande 1856 års system, hvilka ännu återstå
att utföra, äro, oberäknade nordvestra stambanan och sammaubindningsbanan
genom Stockholm, blott två, nemligen fortsättningen från Norrköping till
Nässjö af den redan år 1863 beslutade Östra stambanan, samt den Norra,
hvars sträckning dock ännu icke blifvit bestämd. Det är visserligen en
möjlighet, att äfven flera statsbanor kunna i en framtid blifva erforderliga.
Men med visshet torde dock kunna antagas, att behofvet af dessa statsbanor
för det närvarande ej är så öfvervägande, att deras utförande för Statens
räkning icke måste vika för tillvägabringandet af de jern vägsanläggningar,
som kunna i vidsträckt mån direkt verka till industriens utveckling.

Beträffande Östra stambanan, så är densamma redan till sin riktning
bestämd af 1862—1863 års Eiksdag, som, på sätt ofvan är nämndt, ”till
påbörjande af Östra stambanan från Katrineholm öfver Norrköping och Linköping,
vester om sjön Sömmen till trakten af Nässjö, anvisade det för anläggningen
af sträckan mellan Katrineholm och Norrköping erforderliga belopp
af 4,030,000 R:dr.” I afseende på denna banas sträckning erfordras
således icke vidare något Riksdagens beslut.

Enligt de uppgjorda förslagen har kostnaden för den ännu icke anlagda
delen af denna bana blifvit beräknad sålunda:
från Norrköping till Linköping 4 mil 7,720 fot .... R:dr 3,173,242: —
” Linköping till Nässjö 10 mil 24,500 fot...... ” 7,436,245: —

R:dr 10,609,487

hvartill bör läggas för rörelsematerielens ökning till
100,000 R:dr per mil................

så att hela kostnaden för 14 mil 32,220 fot blifver R:dr 11,359,500:

750,013:

Norra stambanans riktning har deremot ännu icke blifvit bestämd; och
då denna banas anläggning lärer böra företagas så snart den nordvestra banan
blir fullbordad och möjligen dessförinnan, torde tiden nu vara inne, att

32

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

rörande denna fråga fatta ett afgörande beslut, på det erforderliga detaljundersökningar
och andra förberedande åtgärder må kunna i rätt tid företagas.

Frågan om lämpligaste sträckningen för jernvägarne norr om Mälaren
har, såsom kändt är, varit länge och lifligt omtvistad. Redan inom den första
jernvägskomitéen uppstodo skiljaktiga meningar derom. Nämnda komité,
som föreslog, att den vestra stambanan borde från Stockholm anläggas norr
om Mälaren, ansåg visserligen, att den kortaste och minst kostsamma sträckningen
för norra stambanan otvifvelaktigt vore dess framdragande öster om
Sigtuna-fjärden rakt på Upsala och derifrån till Gefle. Men då komitéen
likväl ansåg olämpligt att leda norra och vestra stambanorna i förening öster
om nämnda fjärd till Upsala, hvarigenom vestra stambanan, till olägenhet
för den större trafiken mellan de vestra orterna och hufvudstaden, skulle utöfver
behofvet förlängas samt anläggandet af en stambana på östra sidan om
berörda fjärd jemväl utur militärisk synpunkt vore mindre ändamålsenligt,
föreslog komitéen, i enlighet med dessa åsigter och till besparande af den
stora kostnad, som skulle uppkomma genom att låta både norra och vestra
stambanorna utgå från Stockholm i särskilda riktningar, att omförmälda
stambanor skulle anläggas i en gemensam sträckning öfver Almare-Stäke
till Giresta i närheteten af Örsundså, från hvilken punkt den norra stambanan
borde utläggas öfver Säfva, Ramsta och Qvarnbolund till Upsala samt
vidare fortsättas i nästan rak linie genom Björklinge och Tierps socknar
öfver Dalelfven till Gefle. Sedan dåvarande Chefen för Statens jernvägsbyggnader,
Öfverste Ericson, uti särskildt afgifvet Betänkande, på anförda
skäl, framställt det sedermera af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer antagna
förslag, att vestra stambanan skulle anläggas söder om Mälaren, och i sammanhang
dermed uttalat sin åsigt, att norra stambanan borde utstakas med
hufvudsakligt afseende på hvad de norr om Mälaren belägna provinsernas
intressen i allmänhet fordrade samt följaktligen icke framdragas i närheten
af Mälaren, på sätt komitéen föreslagit, utan deremot från Stockholm
ledas öster om Sigtunafjärden kortaste vägen till Upsala och vidare till Sala
samt derifrån utgrenas dels i nordlig riktning mot någon punkt på Gefle—
Dala jernvägen och dels öster om Linde till Frövi på Köping—Hult-banan,
förklarade Kongl. Maj:t, i sin år 1856 till Rikets Ständer i ämnet aflåtna
nådiga Proposition, det Kongl. Maj:t ansåge den norra stambanan så mycket
heldre böra läggas öster, i stället för vester om Sigtunafjärden, som densamma
i denna riktning blefve 2y2 mil kortare och anlagd på den bästa
lokalen samt äfven mera tillgänglig för de delar af Stockholms och Upsala
län, som i en böjning åt öster utskjuta mot hafvet samt vore i stort behof
af en dylik kommunikationslinie, hvaremot landet på vestra sidan af samma

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

33

fjärd vore genomskuret af ingående vikar, hvilka underlättade dess förbindelse
med Mälaren och hufvudstaden. Att från XJpsala, på sätt af komitéen
föreslagits, fortsätta linion rakt på Gefle ansåg Kongl. Maj:t, ehuru banan
derigenom visserligen hlefve kortast, vara mindre lämpligt; ty dels kunde
den landväga förbindelsen mellan Stockholm och Gefle, mellan hvilka städer
sjöled finnes, icke vara af den jemförelsevis stora vigt, som dessa städers
förbindelse med de inre delarne af landet, och dels skulle banan, särdeles den
norra delen deraf, i en sådan riktning komma alltför nära Östersjön, med
uppoffrande af det inre landets intressen, äfvensom de tvänne städernas, hvilkas
välstånd och förkofran till viss grad vore beroende af det angränsande
landets; och ehuru Kongl. Maj:t sålunda godkände ett system, som afsåge
att från Upsala draga norra stambanan öfver Sala, dels norrut mot Gefle—
Dala-jernbanan, dels ock vesterut mot Örebro och särskildt en bibana till
Westerås för upptagande af trafiken med tyngre varor, ämnade att derifrån
sjövägen fortskaffas, ansåge dock Kongl. Maj:t att, enär lokalundersökningar
blifvit förrättade endast för vägen från Upsala till Sala, banan då blott
borde definitivt bestämmas att framgå till sistnämnda stad, men att afgörandet
af frågan om denna banas utgreningar derifrån borde blifva beroende af den
ytterligare utredning och de tekniska undersökningar i orterna, som för
slutlig pröfning af frågan vore af nöden.

Uti sin den 16 September 1857 till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelse, angående föreslagna jernvägs-stamliniers utförande, uttalade Rikets
Ständer icke någon mening rörande den för norra stambanan lämpligaste
sträckning och funno sig Rikets Ständer icke heller böra bevilja de för densamma
af Kongl. Maj:t äskade medel.

Enligt de föreskrifter, som af Kongl. Maj:t meddelades den år 1858
i nåder förordnade Jernvägskomité, skulle komitéens undersökningar omfatta
norra stambanan från Stockholm åt Upsala och Sala till någon
lämplig punkt på Gefle-Dala-jernvägen. På grund af de undersökningar,
komitéen i följd häraf anställde, angående de hufvudsakliga riktningarne för
varurörelsen inom det landområde, som komme att genomskäras af norra stambanan
och en derifrån till vestra stambanan anlagd sammanbindningsbana,
samt på de uti komitéens betänkande (sidd. 82—92) anförda skäl, föreslog
komitéen, att norra stambanan från Stockholm måtte anläggas öster om
Sigtunafjärden till Upsala och derifrån i rakaste riktning till Sala.

Tidkommande derefter norra stambanans utsträckning från Sala norrut
till Gefle—Dala-jernvägen, hade komitéen låtit utstaka och undersöka en
linie från Sala till Brovallen nära Dalelfven, från hvilken punkt två alternativt
uppgångna linier blifvit undersökta, den ena öfver Sonbo med öfvergång
af Dalelfven vid Brunnbäck och vidare öfver Grytnäs och Garpenberg,
Bih. till Riksd. Brot. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 36 Käft. 5

34

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

öster om sjön Grycken till Robertsholms station på Gefle—Dala jernväg; den
andra, följande Dalelfvens högra strand, öfver Avesta och Hedemora, skulle
öfvergå elfven vid Uppbo och fortsätta utmed östra stranden af sjön Runn
till Korsnäs på nämnda jernväg. Då komitéen ansett den kortaste förbindelsen
med Gefle företrädesvis böra afses, men genom antagandet af linien öfver
Korsnäs, en omväg af något mer än 22/3 mil skulle uppkomma mellan Brovallen
och Gefle samt denna linie dessutom på omkring två mils längd ginge
i parallel riktning med och på endast 2% mils afstånd från Strömsholms
kanal, hade komitéen funnit Robertsholm vara fördelaktigare såsom anslutningspunkt
för norra stambanan med Gefle—Dala-jernvägen.

I anledning af derefter väckt fråga om behofvet af en utredning, hvilkendera
väglinien, öster eller vester om Sigtunafjärden, vore den fördelaktigaste
för landet i sin helhet, beslöt Kongl. Maj:t under den 7 Mars 1862
uppdraga åt en komité att ytterligare utreda de förhållanden i statistiskt
och ekonomiskt afseende, äfvensom andra på frågan inverkande omständigheter,
som kunde bestämma företrädet mellan de två ifrågasatta sträckningarne
för en jernväg från Stockholm norrut, antingen öster eller vester om
Sigtunafjärden, hvarvid jemväl borde af komitéen tagas under öfvervägande,
bland annat, frågan om den för rörelsen å denna jernväg ändamålsenligaste
anslutningspunkt till Gefle—Dala jernväg. Uti det af denna komité den 17
Juni 1862 afgifna och till trycket befordrade Betänkande, förordades af komiterades
pluralitet att stambanan norr om Mälaren borde ledas öfver AlmareStäke,
vester om Sigtunafjärden, samt från Orsundsbro till trakten af Sevalla
kyrka och vidare till Sala, äfvensom från sistnämnda stad till Korsnäs
station å Gefle—Dala-jernvägen. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med
detta förslag förklarade Kongl. Maj:t uti sin till Rikets Ständer under den
25 November 1862 afgifna nådiga Proposition (N:o 47) att Kongl. Maj:t
ansåg banan böra från Stockholm ledas vester om Sigtunafjärden till Orsundsbro,
med en sidobana derifrån till Upsala, vidare från Orsundsbro i
vestlig riktning till trakten af Sevalla kyrka samt derifrån genom Sala till
någon lämplig punkt i Dalarne; och föreslog Kongl. Maj:t att Rikets Ständer
måtte för utförande af jernvägen mellan Stockholm, Orsundsbro och Upsala
bevilja 5,850,000 R:dr. Jemte det Utskottet, till undvikande af
allt för stor vidlyftighet, får till upplysning om de olika åsigter, som i denna
fråga sökt göra sig gällande, hänvisa till Stats-Utskottets vid 1862—
1868 års riksdag afgifna utlåtande N:o 87 (sidd. 18—36), anser sig Utskottet
här endast böra upplysa, att Stats-Utskottets då framställda förslag om
stambanans ledning vester om Sigtunafjärden med en bibana till Upsala icke
af Rikets Ständer godkändes, utan anmälde Rikets Ständer, uti sin underdåniga
skrifvelse af den 14 September 1863 (N:o 121, sidd. 40, 41), att Rikets
Ständer på hufvudsakligen enahanda skäl, hvilka af så väi Chefen för

Stats- Utskottets Betänkande N:o 66.

35

Statens jernvägsbyggnader uti hans år 1856 afgifna utlåtande, somafKongl.
Maj:t uti dess samma år aflåtna nådiga Proposition, äfvensom af 1858
års jernvägskomité och en del vederbörande blifvit anförda för norra
stambanans framdragande öster om Sigtunafjärden, funnit sistberörda förslag
företrädesvis böra vinna afseende; hvadan Rikets Ständer, utan att besluta
angående banans vidare utsträckning, pröfvat skäligt att för norra stambanans
byggande från Stockholm till Upsala, öster om Sigtunafjärden, anvisa
det härför erforderliga belopp 4,762,000 R:dr.

Vid de sedermera förflutna riksdagarne har Kongl. Maj:t icke föreslagit
anvisande af medel till fortsättande af några andra stambane-anläggningar,
än endast den nordvestra; men vid så väl 1865—1866 års riksdag,
som vid riksdagarne 1867 och 1868, har, genom enskilda motioner, af ungefärligen
samma innehåll, som de, hvilka vid innevarande riksdag blifvit gjorda,
frågan om jernvägsanläggningarne norr om Mälaren fortfarande blifvit Riksdagens
pröfning underställd. De olika riktningar för dessa jernvägsanläggningar,
som dervid blifvit påyrkade, äro följande:

a) från lämplig punkt å norra stambanan genom Westmanland och
bergslagerna till Ludvika bruk med utgrening till Norberg;

1) från Upsala till Sala och vidare till Storvik å Gefle—Dala-linien;

c) från Upsala den kortaste och billigaste vägen till Storvik, i enlighet
med det af Jernvägsstyrelsen upprättade och till Kongl. Maj:t ingifna
förslag (linien Upsala—Gysinge—Storvik);

d) från Sala öfver Avesta till Storvik;

é) från Thureberg å Stockholm—Upsala-banan öfver Sevalla till
Avesta;

f) från Upsala öfver Söderforss till någon anslutningspunkt å Gefle—
Dala-vägen;

g) dels från Thureberg till trakten af Sevalla samt derifrån till Norbergs
bergslag och vidare till Westerbergslagen och sjön Wessman; dels
från Upsala öfver Söderforss till Margretehill å Gefle—Dala-banan samt derefter
genaste och lämpligaste sträckningen norrut genom Gestrikland och
Helsingland till någon punkt i Medelpad, med en gren till Jemtland och
en annan i fortsatt riktning norrut till Nylands lastplats vid Angermanelfven;

h) från Upsala-banan öfver Stäket till trakten af Sevalla och vidare
genom Norrbo och Wagnsbro härader samt Norbergs bergslag till Smedjebacken.

Då bland andra omständigheter, som vid bestämmandet af företrädet
mellan olika bansträckningar böra tagas under öfvervägande, äfven ingår de
särskilda bansträckningarnes längd och anläggningskostnad, har Utskottet,
för underlättande af jemförelsen i detta hänseende mellan de olika linierna,
låtit uppgöra följande tabell. De deri upptagna våglängder och beräknade

36

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

anläggningskostnader samt afstånd från Stockholm till Upsala och Gefle äro,
i fråga om alla från Upsala utgående linier, med undantag af linien Upsala—
Avesta—Storvik, grundade på de, genom styrelsens öfver Statens jernvägsbyggnader
försorg, åren 1866 och 1867 förrättade undersökningar och uppgjorda
eller reviderade kostnadsförslager, i hvilka alla jemväl ingår nödig
rörelsemateriel, beräknad till 100,000 R:dr per mil. Beträffande de öfriga i
tabellen upptagna vägstr^ckorna, hafva endast för linierim Thureberg—Se valla
samt Sevalla—Sala—Insjön våglängder och kostnadsberäkningar blifvit afjernvägsbyggnads-styrelsen
granskade; varande de återstående liniernas längd och
anläggningskostnad endast approximativt beräknade, dels efter äldre undersökningar,
dels efter jemförelse med kostnaden för de undersökta linierna.

Af såväl Öfverste Ericssons år 1856 afgifna utlåtande som den sednare
jernvägskomitéens betänkande af år 1859 framgår, att förslaget till
norra stambanans förlängning öfver Upsala och Sala till Storvik haft sin
grund i bemödandet att söka med en gemensam jernväg tillfredsställa Uplands
och Westmanlands behof. Svårigheten att på ett nöjaktigt sätt lösa
detta problem beror af den omständigheten, att Uplands förnämsta jernvägsintresse
ligger i provinsens östra del och Westmanlands i dess vestra, med
10 å 15 mils afstånd emellan dessa provinsers rätta jernvägsområden. Man
sökte lösa frågan genom att föreslå en bananläggning midt emellan dessa
områden, ehuru den trakt, som den föreslagna jernvägen skulle genomlöpa,
under större delen af sin sträckning! från Upsala till Dalefven icke i sig
sjelf kan gifva jernvägen någon synnerlig trafik samt i intet hänseende fyller
någondera provinsens behof. Antages detta, så måste deraf följa, att försöket
bör uppgifvas och val endast uppstå mellan att gifva hvardera provinsen
jernväg i lämplig riktning, eller om blott en jernväg skall anläggas,
söka gifva densamma en sådan sträckning, att den i möjligaste måtto uppfyller
de angelägnaste behofven. Här möter då det för frågans lösning
gynnsamma förhållandet, att behofvet af jernvägar genom Upland är, sedan
linien Stockholm—Upsala blifvit anlagd, jemförelsevis af mindre vigt, då
deremot Westmanland och dess bergslager hafva ett oafvisligt behof af lämpligt
lagda banor, hvilkas snara tillvägabringande utgör ett af de hufvudsakligaste
vilkoren för beståndet och den vidare utvecklingen af landets jerntillverkning.
Det torde svårligen kunna nekas, att bergslagerna inom Westmanland,
Nerike och Dalarne nödvändigt fordra så korta jernvägsförbindelser
som möjligt dels med Stockholm, dels med Köping—Hult-banan och vidare
till vestra kusten, dels med Mälare-hamnarne och den jernväg, som skall anläggas
norr om nämnda sjö och dels slutligen med Gefle—Dala-banan. Omsättningen
af bergslagens produkter och anskaffandet af de för bergslagsorterna
erforderliga förnödenheter samt behofvet att genom ändamålsenliga
kommunikationer närma afståndet mellan landets malm- och skogstrakter,

Upsala—Grysinge—Storvik.............

Väglängd.

Beräknad

anläggningskostnad

1

8

u m in a.

Afstånd från Stockholm

Mil.

Fot.

tor hvarje
jernvägslinie.

utgörande
per mil.

Väglängd.

Beräknad

anläggningskostnad

till Gefle.

1 till

!

Falun.

1 Mil.

j Eot.

för hvarje

I jernvägslinie.

| utgörande
per mil.

Mil.

Fot.

1

j Mil.

.

Eot.

—

—

|__

1 ''

9

30,200

1

, 7,341,000

746,036

19

| |

24,825) 20

32,025

upsala—lierp—-Grefle...............

--. -

|--

|---

| 9j 8,000

7,430,000

| 805,859

15

13,425 23

35,025

U psala—öoderlorss—Margretehili.........

'' *

|

i 9

| 31,650

| 7,505,000

| 739,615

17

j 19,075

| 23

4,675

! Upsala—Sala...................

; Sala—Storvik....................

i Upsala—Sala....................

Sala Avesta....................

Avesta— Storvik..................

Upsala—Sala....................

Sala—Robertsholm.................

Upsala—Sala....................

Sala—Hedemora..................

Hedemora —Korssnäs................

Thureberg—Sevalla................

Sevalla—Sala....................

Sala—Insjön....................

Thureberg—Sevalla................

Sevalla—Avesta..................

Avesta — Storvik..................

Thureberg-—Sevalla................

i Sevalla—Yessrnan.................

_

1 "

j---

i ic

| 25,410

| 8,871,000

| 829,065

16

! 30,835

| 25

| 16,435

5

7

22,500

17,000

4,512,214

6,126,000

802,171

820,080

13

3,500

1

1

10,638,214! 812,388

22

i

34,125} 24

5,325

5

3

5

22,500

9,000

10,000

4,512,214

2,665,000

4,327,777

802,171

820,000

820,000

14

5,500

11,504,991

812,914

24

! |

125 25

7,325

5

8

22,500 4,512,214

22,450; 7,365,560

802,171

854,115

14

8,950

11,877,774

833,609

25

20,893

|

}

j 23

29,457

5

5

O

0

22,500

12,150

26,000

4,512,214

3,967,000

3,280,788

802,171

743,232

889,212

14

24,650

11,760,002

800,817

28

33,075

21

12,075

7

J.

29,910

34,000

34,000

6.500.000

1.153.000

9.451.000

830,140

594,324

790,879

21

25,910

17,104,000

763,426

7

5

5

29,910

8,000

10,000

6,500,000

j 8,610,000

830,140

820,000

18

11,910

15,110,000

824,264

23

10,110

24

1

|

i

17,310

7

10

29,910

18,000

6,500,000

9,187,500,

830,140

875,000

18

11,910

15,687,500

“1

i

855,798;

_!

___

Thureberg—Sevalla................

L

29,910

6,50Ö,000!

802,549!

1

!

Sevalla—Smedjebacken ..............

_ 9]

5,000

7,996,528

87 5,000j

16

34,91 oj

14,496,528

854,258

—

—

i

—

Thureberg—Sevalla-—Westerås..........

9

16,410

7,588,7 50|

831,042

j

!

Se valla—Ludvika..................

10

18,000

9,187,500

875,000!

,

i

j

Utgrening till Norberg...............

4

3,000,000

750,000}

23

34,410

19,776,2501

825,5551

—

__

_j

—

Thureberg—Sevalla.................

7|

29,910''

6,500,000}

830,140

1

1

Sevalla—Forss...................

3

19,160

2,410,000!

677,000

|

Forss—Avesta—Storvik..............

J[|

17,000

6,126,000

820,080

18

30,070j

15,036,000}

7 98,119|

23

28,270

24

35,470

Hör till Stats-1Ilsk. Bet, 1869, N:o 66, pag. 36.

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

37

påkalla, att jernvägsanläggningarne erhålla sådan sträckning, att de underlätta
rörelsen i alla dessa riktningar. Enligt Utskottets åsigt uppfyller linien
Upsala—Sala—Storvik icke berörda fordringar, om man undantager den del
deraf, som sträcker sig från Dalelfven till Storvik, hvilken i flera hänseenden
är ändamålsenlig, enär den sätter betydande jernverk i förening med
Gefle—Dala-banan. Men äfven denna del af jernvägen uppfyller dock icke
helt och hållet dessa jernverks anspråk, enär den icke förbinder dem med
de söderut belägna grufdistrikten. För de egentliga bruksdistrikten har
deremot bansträckningen öfver Upsala och Sala ett olämpligt läge, emedan
den är förlagd alltför mycket östligt för att beröra eller på något sätt kunna
gagna dessa distrikt. För att förena de stora jernverksdistrikten med en
stambana öfver Upsala—Sala—Storvik skulle följaktligen erfordras längre
och dyrare bibanor, än om stambanan förlägges i en mera vestlig riktning.

Men förutom den vigtiga bestämmelsen att på ett verksamt sätt underlätta
industrien bör en på Statens bekostnad anlagd jernväg norr om Mälaren erhålla
en sådan riktning, att den dels i militäriskt hänseende motsvarar behofvet,
dels kan utgöra början till en norr om Gefle—Dala-jernvägen utsträckt
bana genom Norrland.

I förra hänseendet torde icke kunna bestridas, att en enda till Upsala
på östra sidan om Sigtunafjärden fortsatt jernväg i strategiskt afseende har
ett mindre godt läge, hvaremot en bana, som, med utgångspunkt från Stockholm—Upsala-banan,
på lämplig punkt öfvergår till Sigtunafjärdens vestra
sida och vidare i nordvestlig rigtning mot bergslagen, ur militärisk synpunkt
måste ega ett oomtvistadt företräde.

Hvad åter angår behofvet af jernvägens anläggning i en sådan sträckning,
att den kan uppfylla Norrlands billiga anspråk, så torde svårligen
kunna förnekas, att det egentliga Norrlands intresse, i fråga om banans
riktning söder om Gefle—Dala-vägen, måste underordnas de lokala förhållanden,
som der förefinnas. Norrland torde ock desto mindre kunna ega
några giltiga skäl att i denna angelägenhet motsätta sig befordrandet af de
vigtiga ändamål, som afses med en för våra bergslager förmånlig sträckning
af ifrågavarande jernväg, som det äfven för Norrland är af stor vigt, om
transporten dit af Westmanlands och Nerikes rika malmtillgångar skulle
kunna genom ändamålsenliga kommunikationer underlättas. Då i öfrigt en
jernväg norr om Mälaren måste anses uppfylla Norrlands behof, blott den
på tjenlig punkt tillstöter Gefle-Dala-banan samt icke alltför mycket förlänger
afståndet mellan denna anslutningspunkt och hufvudstaden, synes det,
som skulle man med visshet kunna antaga, att anläggningen af en jernväg
i nordvestlig riktning från hufvudstaden mot bergslagsdistrikten, samt på
lämplig punkt fortsatt mot norr till Storvik på Gefle-Dala-banan, icke rimligen
kan möta motstånd af dem, som i denna Iråga föra Norrlands talan.

38

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

De hufvudändamål, hvilka afses med en jernvägsanläggning för Stacens
räkning norr om Mälaren, kunna, enligt Utskottets åsigt, icke på fullständigare
sätt vinnas, än om man, med några smärre förändringar, hufvudsakligen
antager den riktning för norra stambanan från Stockholm till Sevalla, som
af Kongl. Maj:t uti dess nådiga Proposition af den 25 November 1862 föreslogs,
samt, i stället att draga vägen från Sevalla till Sala och vidare till
lämplig punkt på Gefle-Dala-vägen, förlägger densamma från Sevalla mera
vestligt till Norbergs bergslag samt vidare norrut öfver Dalelfven i trakten
af Avesta till Storvik. En bana i den af Utskottet förordade rigtningen är
nemligen lämplig såsom militärväg; den genomskär först ett fruktbart jordbruksområde;
berör vidare det ostligaste stora grufdistriktet i Westmanland;
träffar Dalelfven på en för större jernverksanläggningar särdeles lämplig
punkt och fortsätter sedermera genom bruksdistrikt ända upp till Gefle-Dalabanan.
Dess läge i och för sig gynnar så mycket som möjligt ortsintressena,
deribland hufvudstadens, hvars fördelar hittills onekligen vid jernvägsfrågornas
afgörande mer än en gång blifvit förbisedda, och hvilka UpsalaSala-Storviks-linien
icke på något sätt kan tillfredsställa. Man torde nemligen
svårligen kunna förneka, att det oundgängliga vilkoret för Stockholm att
kunna för framtiden bibehålla sitt uråldriga handelsområde inom Westmanlands
bergslager, består deri, att statsbanan lägges i förutnämnda hufvud -sträckning. Om så ej sker, torde dessa bergslagers rörelse endast hafva
valet att öfvergå till Gefle eller Göteborg. Lika oriktigt, som det vore att
genom jernvägarnes utläggande i en uteslutande för hufvudstaden gynnsam ,
riktning, söka dittvinga rörelsen, lika oriktigt synes det vara att, utan behof
och utan gagn för producenten, söka draga den från en för hela landet så
betydelsefull plats som Stockholm. Genom ofvannämnda förslag lemnas rörelsen
full frihet att vända sig åt det håll, den finner fördelaktigast.

Men utom de fördelar, denna banrigtning i sig sjelf erbjuder, medför
den dessutom två andra af stor betydelse Den underlättar nemligen fortsättandet
af en jernväg norr om Mälaren och den förkortar väglängden för
de öfriga banor, som bergslagerna behöfva.

En mindre del af ifrågavarande jjernvägssträckning har visserligen ännu
icke blifvit undersökt, men ungefärliga kostnaden torde dock, i fäll banan
bygges bredspårig, kunna beräknas sålunda:

Thureberg-Sevalla.......... 7 mil 29,910 fot R:mt 6,500,000: —

Sevalla-Forss ............ 3 mil 19,160 fot „ 2,410,000: —

Forss-Avesta-Storvik, ungefär lika
långt, som mellan Sala och Storvik,
upptages till lika kostnad,

eller................ 7 mil 17,000 fot „ 6,126,000: —

'' "18 mil 30,070 fot R:mt 15,036,000? —

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

39

I afseende på norra stambanans utsträckning norr om Gefle—Dalabanan
har Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader, uti underdånig skrifvelse
af den 21 December 1867, fästat Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå
att, ehuru tidpunkten ännu torde vara aflägsen, innan norra stambanan kan
utsträckas norr om Gefle—Dala-banan, då ännu återstå att fullborda de ofvanomförmälda
banorna söder om nämnda jernväg, så vore det dock, enligt
Styrelsens åsigt, icke för tidigt att för den norr om Gefle — Dala-banan belägna
vidsträckta delen af riket påbörja utarbetandet af ett på tekniska och
topografiska äfvensom statistiska och ekonomiska undersökningar grundadt
och efter dervarande förhållanden lämpadt jernvägssystem, i synnerhet som
utarbetandet af ett sådant system säkerligen erfordrar lång tid och omfattande
undersökningar, samt ett uppgjordt eller åtminstone såsom utförbart
sannolikt ansedt jernvägssystem, äfven om dess påbörjande skulle dröja någon
tid och det vid utiörandet skulle komma att undergå en och annan
jemkning, är i flera hänseenden af stor nytta och icke bör lemnas utan afseende
vid bedömandet af de frågor, som röra inrättandet af andra kommunikationsanstalter
inom landet, hvilka under tiden kunna förekomma och på
något sätt dermed sättas i samband. Styrelsen hade derföre samlat de allmänna
uppgifter och upplysningar rörande den ifrågavarande landsdelen,
hvilka böra ligga till grund för bestämmandet af planen för blifvande
detaljundersökningar och dervid, bland annat, inhemtat, att den ifrågavarande
delen af landet norr om Gefle—Dala-banan, som skulle utgöra föremål
för jernvägsundersökningar, består af cn del af Gefleborgs och Kopparbergs
län, hela AVester-Norrlands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens
län och har en längd i nordlig riktning af omkring 90 mil och en
medelbredd af 25 mil. Hela dess areal utgör 2,228 qvadratmil. Då
Sverige beräknas omfatta 8,492 qvadratmil fastland, utgör således denna
nordliga del nära två tredjedelar deraf. Den på denna vidsträckta yta sig
belöpande folkmängd utgjorde vid 1865 års slut, enligt samma års befolkningsstatistik,
522,615 personer, och då rikets hela befolkning vid samma tid
utgjorde 4,114,141 personer, bebor således endast omkring en åttondedel
deraf denna nordliga del af landet. Toge man hänsyn endast till de båda
nordligaste länen, nemligen Westerbottens och Norrbottens län, så befunnes
de utgöra tillsammans icke mindre än 1,331 qvadratmil, således något mer
än en tredjedel af rikets areal, men befolkningen derå uppgå endast till
163,339 personer, eller omkring en tjugufemtedel af hela landets folkmängd.
Då den talrikaste befolkningen bebor kustlandet på en bredd af
4 till 6 mil och detta kustland har en utsträckning af omkring 70 mil och
många hamnar, så skulle densamma i allmänhet icke kunna anses vara vanlottad
på kommunikationer, då den har tillgång till en närbelägen och billig
sjökommunikation, om icke de långvariga vintrarne afstängde denna väg un -

40

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

der en stor del af året, oftast under 6 å 7 månaders tid. En jernbana, som
satte detta land i en oafbruten förbindelse med rikets öfriga stambanor söder
om Gefle—Dala-banan, skulle, för att komma den största delen af befolkningen
till godo, och för att icke komma att genomgå en oländigare och ofruktbar
och endast glest befolkad trakt, således dragas utmed kusten på ett afstånd
derifrån af 3 å 4 mil, och, med Gefle—Dala-banan till utgångspunkt,
skulle dess längd derifrån till Westerbottens södra gräns blifva omkring 35
mil samt fortsatt ända till riksgränsen mot Finland, omkring 70 mil.

Rörande utförbarheten af och kostnaderna för jernvägsanläggning i
förutnämnda riktning kunde Styrelsen, utan föregångna undersökningar i
dessa afseenden icke uttala någon bestämd åsigt eller uppgifva någon viss
summa; men Styrelsen hade dock trott sig, såsom ledning för bedömandet af
anläggningskostnaden, böra uttala sin åsigt, att en jernväg i ofvan angifna
riktning, och hvilken måste öfvergå de många landet genomskärande vattendrag,
som alla hafva sitt ursprung i fjelltrakten vid riksgränsen mot Norge,
således i landets vestligaste del, och hvilka på den långa väg de genomlupit,
utbildat sig till väldiga vattendrag i närheten af kusten, erfordrar icke
allenast betydliga terasseringsarbeten för öfvergången af de många floddalarne
och de dem åtskiljande vattendelarne utan ock stora brobyggnader
och viadukter af solid konstruktion för att motstå elfvarnes våldsamma
flöden, och följaktligen måste blifva ganska kostsam att anlägga, samt att anläggningskostnaden
på grund deraf måste blifva större än den, hvartill medelkostnaden
uppgått för de redan färdiga stambanorna, hvarvid sådana svårigheter
endast i jemförelsevis ringa mån förekommit. Men äfven om en jernbana
i denna riktning och af sådan utsträckning skulle kunna, utan alltför
stora kostnader, anläggas och under vintertiden till hela sin längd hållas i
farbart skick, hvilket sednare väl kunde, hvad den nordligast belägna delen
af banan beträffar, vara tvifvel underkastadt, i anseende till de klimatiska
förhållanden, som deraf äro en naturlig följd, så egde man grundade
skäl betvifla, att en jernbana af sådan utsträckning som denna, och genomgående
ett så glest befolkadt land, att hela dess folkmängd på den första
delen af banans längd icke uppgår till mer än 10,265 personer och på
den nordligaste delen deraf endast till 4,666 personer för hvarje mil af banans
längd och hvilken bana derjemte skulle utstå täflan med den billigare
sjökommunikationen samt föga gagna landets hufvudsakligaste näringsgren,
skogshandteringen, hvars tunga effekter ej kunna bära någon längre jernvägstransport
och hvars verksamhet således skulle inskränkas till forslingen vintertiden
af befolkningens öfriga ganska få industrialster och deras förnödenheter,
samt hvilken för öfrigt icke skulle gagna landet söder om Gefle—
Dala-banan i annat afseende, än i dess handelsförbindelse med Norrland,

skulle

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

41

skulle, under sådana förhållanden, kunna framkalla en så stor rörelse, att
inkomsterna deraf motsvarade de för rörelsens bedrifvande och underhållet
erforderliga kostnader.

Det återstode således att undersöka, huruvida en jernbana skulle kunna
anläggas för mindre kostnad i någon annan riktning, hvilken, på samma
gång den underlättade förbindelsen emellan det norra och södraSve
rige, äfven | i andra afseenden kunde medföra ett större och allmännare
gagn för landet, och som hade bättre utsigt att, om icke lemna någon direkt
behållning, så åtminstone bära de med driften och underhållet förenade kostnader,
än den i förutnämnda riktningen.

Då det vore kändt, att hafvet utmed Norges vestkust aldrig tillfryser,
att denna kuststräcka i förhållande till sitt nordliga läge har ett mildt klimat,
samt att utmed densamma finnas många förträffliga och lätt tillgängliga hamnar,
som aldrig tillfrysa, och att flera af de djupt in i landet inskurna hafsvikar
och fjordar endast äro några få mil aflägsna från riksgränsen emellan
Sverige och Norge, så syntes det, vid betraktande af alla dessa gynnsamma
.förhållanden, som skulle en jernbana, hvilken, utgående från någon af dessa
fjordar, som ega ständigt öppet vatten, kunde ledas i ostlig riktning öfver
riksgränsen in åt någon lämplig punkt i midten af Norrland, hvarifrån den
kunde vidare fortgå i sydlig riktning, till dess den träffade Gefle—Dalabanan,
såväl för Norrland som för det södra Sverige erbjuda stora och afsevärda
fördelar.

Då nu Trondhjemsfjorden i Norge har en utsträckning af omkring
10 mil och erbjuder alltid öppna hamnar samt då en i Norge redan anlagd
jernbana emellan Trondhjem och Stören derifrån utgår, hvilken jernbana,
enligt från Norge meddelade upplysningar öfver der företagna undersökningar,
kan fortsättas öfver Rörås och vidare utmed Glommen till Elverum,
hvarifrån en jernbana redan är anlagd till Mjösen, hvilket vattendrag står i
direkt jernvägsförbindelse med Christiania och således äfven med nordvestra
stambanan emellan Arvika och riksgränsen, så ansåge Styrelsen bemälda
fjord såsom den ändamålsenligaste utgångspunkten för ifrågavarande bana,
och som Storsjön i Jemtland är belägen i midten af och i flera riktningar
utgrenar sig inom nämnda provins, hvilken, enligt sammanstämmande uppgifter,
till följd af sin bördiga jordmån och sina fördelaktiga klimatiska förhållanden
är särdeles egnad för åkerbruk och boskapsskötsel och äfven har
tillgångar för en lönande bergverksrörelse, men hvilka förmåner, till följd af
provinsens afskiljda läge, hittills icke kunnat i någon vidsträcktare mån tillgodogöras,
så vore det såväl för denna provins som för Norrland i öfrigt
tjenligast, att denna bana i sin fortsättning berör detta vattendrag.

Bih. till Biksd. Brot. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 36 Eäft.

6

42

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Styrelsen ansåge på grund häraf, att jernvägslinien borde söderifrån
utgå från Storviks station på Gefle-Dalabanan, fortgå i nordlig riktning till
Bollnäs vid Ljusne eif i Ilelsingland och vidare utmed nämnda eif till Ljusdal,
hvarifrån en jernväg är föreslagen att anläggas till sjön Dellen, hvilken
sjö redan är satt i jernvägsförbindelse med Hudiksvall. Från Ljusdal skulle
linien dragas i nordvestlig riktning, följa Ljusnans vattendrag, fortgå derifrån
söder och vester om Storsjön i Jemtland till vestra ändan af denna sjö, hvarifrån
den i vestlig riktning skulle nå riksgränsen mot Norge i den så kallade
Skurdalsporten samt fortgå i Stjördalselfvens dalgång ned till Trondhjems-fjorden.

Från Ljusdal kunde en alternativ linie uppdragas i nordlig riktning, till
dess den träffar Indalselfvens vattendrag vid trakten af Ragunda, derifrån
följa samma vattendrag samt fortgå vidare norr om Storsjön och der träffa
den förutnämnda linien. Denna sednare linie hade det företräde, att den fortginge
längre i nordlig riktning än den förra, träffades följaktligen förr af de
norrifrån kommande och vore bättre belägen för tvärbanors anslutning från
Sundsvall och Hernösand; men den blefve längre än den förra och, såväl till
följd deraf, som af sannolikt större terrängsvårigheter, dyrare att anlägga.

Efter de på ofvanbeskrifna sätt dragna linierna skulle väglängden emellan
Storviks station å Gefle-Dala banan och Trondhjemsfjorden blifva efter
det vestligaste alternativet omkring 48 mil och efter det ostligaste omkring
53 mil, hvaraf omkring 6 mil skulle falla på delen emellan riksgränsen och
Trondhjemsfjorden. Yäglängden emellan mellersta delen af Storsjön i Jemtland
och Trondhjemsfjorden skulle komma att, efter båda alternativen,
uppgå till omkring 16 å 18 mil.

Ehuru en jernväg i denna riktning icke berör de båda nordligaste länen
af Norrland, skulle den det oaktadt äfven för dessa län medföra stor
nytta, dels derigenom att förbindelsen med hufvudstaden och det södra Sverige
underlättades i mån af denna jern vägs utsträckning norr om Gefle-Dala banan
och dels hufvudsakligast derigenom, att den satte trakten kring Storsjön
i Jemtland, som endast är 10 å 12 mil aflägsen från Westerbottens södra
gräns, i jernvägsförbindelse med ett alltid öppet haf och således öppnade en
ny, alltid tillgänglig väg för undsättning för dessa län; och om än landsvägstransporterna
derifrån till de mest aflägsna delarne af de norra länen äro
långa, så kunde de dock med den lättnad, ett stadigt vinterföre här bereder,
icke anses overkställbar. Härvid borde äfven tagas i betraktande den icke
ringa vinst i öfrigt, som skulle uppstå för de båda nordligaste länen genom
den utveckling Jemtlands åkerbruk och boskapsskötsel skulle till följd af denna
jernvägsanläggning gå till mötes.

Betraktade man dessa liniers läge i förhållande till de inom det inre af
Norge föreslagna jern vägar, med hvilka de lätteligen kunna förbindas, så

43

Stats- Utskottets Betänkande N:o 66.

att de dermed utgöra ett sammanhängande helt, så insåges klart, att dessa
jernbanor, en gång fullbordade, måste i strategiskt hänseende vara för landet
af största vigt och gifva en betydligt ökad styrka åt de förenade rikenas
försvar.

Hvad anläggningskostnaderna för en jernväg efter ettdera af dessa båda
alternativ beträffade, så kunde de icke utan föregående detaljundersökningar
med tillförlitlighet uppgifvas; men då sådana svårigheter, som, enligt hvad
ofvanför är nämndt, skulle möta vid en jernvägs anläggning genom kustlandet
utmed Bottniska viken och mycket fördyra densamma, i vida mindre grad
forefunnes å de ifrågavarande linierna, hvilka i allmänhet följa vattendragen
och öfvergå blott få vattendelare, så skulle det väl kunna antagas, att medelkostnaden
per mil icke skulle komma att öfverstiga den för de redan fullbordade
stambanorna, eller att den skulle blifva omkring 800,000 Riksdaler
per mil.

Då en betydlig nedsättning i anläggningskostnaden för ifrågavarande
jernbana skulle kunna göras, dels genom användandet af ett sa kalladt smalspårigt
jernvägssystem, hvarmed Styrelsen dock icke afsage ett sådant, som
genom en minskning i spårvidden af nagra fa tum väl medför alla med jernbanor
af olika spårvidd förenade olägenheter, utan att i någon man minska
anläggningskostnaden, utan en sådan minskning i spårvidden, hvarigenom
verkliga besparingar kunde vinnas, och dels genom att på de ställen, der
sådant till följd af lokala omständigheter befunnes fullt motiveradt, använda
brantare stigningar och kurvor af mindre radie, än som vid de. öfriga
stambanorna blifvit iakttagna, samt slutligen genom användandet af billigare
byggnadssätt vid broar och viadukter, hvilka för minskning i kostnaden borde
endast grundläggas för enkel bana och äfven uppföras af trä, der solidare
byggnadssätt skulle blifva alltför kostsamt, och, enär a ifrågavarande jernbana
hvarken någon så stor farhastighet, som på Statens öfriga stambanor,
vore af behofvet påkallad, eller en så stor person- och godstrafik kunde vara
att påräkna som på dessa sednare, ansåge Styrelsen, att en sådan jernbana
af mindre spårvidd skulle för den norra delen af landet vara fullt motsvarande
behofvet och äfven i ekonomiskt afseende den ändamålsenligaste.

Då, såsom ofvanför är anfördt, en del af ifrågavarande bana skulle
komma att anläggas genom Norge och sannolikt är, att denna del i framtiden
konrme att förbindas med den från Trondhjem till det inre af landet
anlagda banan, hvilkens spårvidd, såväl som spårvidden å de mellan Elverum och
Hammar samt emellan Drammen och Randsfjorden i Norge anlagdajernbanorna
är 3 fot 6 tum (Engelskt mått), samt det på grund af denna spårvidd konstruerade
jernvägssystemet befunnits vara ändamålsenligt och medföit en besparing
i anläggningskostnaden af omkring en tredjedel af den för de. derstädes
utförda bredspåriga jernbanorna, så har Styrelsen, såväl med hänsyn

44 Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

till nämnda spårvidds ändamålsenlighet för ifrågavarande fall, som till de
stora fördelar, som skulle uppstå genom samma spårvidd å de Svenska och
Norska jernbanorna, hvilkas framtida förenande till stort ömsesidigt gagn
vore att förutse, föreslagit, att vid de undersökningar, som afse Statens jernvägsbyggnaders
utsträckning norr om Gefle-Dala banan, nämnda spårvidd af
3 fot 6 tum (Engelskt mått) och ett derefter lämpadt system, äfvensom förutnämnda
till besparing i anläggningskostnaderna ledande modifikationer i
by?gnaclssättet för öfrigt måtte få ligga till grund för planernas uppgörande
och anläggningskostnadernas beräkning.

Om den norra delen af landet skulle erhålla en efter sin till 522,615
personer uppgående folkmängd lika stor längd stambanor, som landet söder
om förutnämnda gränslinie erhållit, eller komme att för sådant ändamål tillgodonjuta
en lika stor summa för hvarje person, så skulle den förra uppgå
till 19,97 eller nära 20 mil jernbana med samma byggnadssätt, som de söder
om Gefle—Dala-banan utförda stambanorna, och den sednare till 16,943,260
Riksdaler.

Det skulle således vara möjligt att för sistnämnda summa eller åtminstone
för en kostnad, som icke betydligt öfverstege densamma, tillvägabringa
en för Norrland ändamålsenlig jernvägsanläggning, om ett byggnadssätt
användes, hvarigenom anläggningskostnaderna kunde minskas till omkring
4 å 500,000 Riksdaler per mil, hvilket, vid jemförelse med kostnaderna
för de i Norge anlagda smärre jernbanorna å en svårarbetad terräng, väl
skulle vara möjligt, om lokalen icke är alltför ogynnsam.

Då våglängden mellan Gefle—Dala-banan och riksgränsen mot Norge
uppgår, enligt hvad ofvanföre är anfördt, för det vestligaste af de föreslagna
alternativen till 42 mil och för det ostligaste till 47 mil, skulle, efter nyssnämnda
kostnad per mil, det förra erfordra en summa af 16,800,000 å
21,000,000 Riksdaler och det sednare en summa af 18,800,000 å 23 500 000
Riksdaler. ’ ’

På grund af hvad Styrelsen sålunda anfört, har Styrelsen funnit de
ofvan angifna riktningarne för en jernvägsanläggning genom Norrland företrädesvis
vara förtjenta af en detaljerad undersökning, hvilken, då en del af
en sådan jernbana skulle komma att öfvergå Norskt område, borde samtidigt i
båda ländelna företagas.

n.. ,. Utskottet har ansett de i ofvanberörda hänseende lemnade upplysningar
förtjenta af att komma till Riksdagens kännedom för bedömandet af möjligheten
af norra stambanans framtida utsträckning norr om Gefle - Dala-banan.

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

45

I afseende på sättet att bringa till utförande de ifrågasatta jernvägsanläggningarne
har Herr Grefve Sparre, såsom ofvan är nämndt, föreslagit,
att byggandet af de återstående stambanorna, i den mån de varda beslutade,
måtte öfverlemnas åt ett på uppgifna grunder bildadt bolag, som, efter afslutadt
kontrakt, åtoge sig deras anläggande, i enlighet med af Kongl. Maj:t
gillad plan och kostnadsförslag, emot godtgörelse i statsobligationer, till hvilkas
förräntande och amorterande under loppet af 40 år Riksdagen borde
fastställa en annuitet af 6 procent.

Beträffande härvid först förslaget, i hvad det rörer upplåtandet åt bolag
att bygga de återstående stambanorna, så enär — ifall Riksdagen gillar
Utskottets här ofvan yttrade åsigt om angelägenheten deraf, att statsbanesystemet
icke vinner någon vidare utsträckning, sedan de nu under arbete
varande stambanorna jemte den östra och norra hunnit fullbordas, — de
jernvägar, hvilka hädanefter komma att för Statens räkning anläggas, blifva
till antalet få och, jemförelsevis med dem Staten redan anlagt, af ringa utsträckning,
torde skäl ej vara för handen att förändra det hittills begagnade
sättet för statsbanornas anläggande genom Statens omedelbara försorg. Bland
andra skäl, som för en sådan förändring blifvit anförda, förekommer, dels att
Staten i sådant fall icke vidare behöfde ett särskildt embetsverk för banornas
byggande, dels att byggnadskostnaden skulle blifva billigare, än då Staten
sjelf låter ombesörja byggandet. Härvid torde böra erinras, att ett bolag,
som åtoge sig dessa vidlyftiga arbetens utförande, säkerligen icke skulle låta
sig nöja med en vinst, som endast motsvarade den kostnad, Staten nu får
vidkännas för aflönande af Byggnadsstyrelsen och dess tjenstebiträden, samt
att, hvad angår förmenandet att sjelfva byggnadskostnaden skulle blifva billigare,
skäl saknas till ett sådant antagande, då ett bolag, lika väl som Staten,
måste låta utföra arbetet genom antagna ingeniörer, hvilka för sin möda
icke lära åtnöjas med ringare betalning af bolaget än af Staten; hvarförutan
äfven härvid bör ihågkommas, att bolaget måste beräkna att erhålla vinst
på företaget, hvilken vinst icke på annat sätt kan uppstå, än att antingen
den betalning Staten skall till bolaget erlägga, blir förhöjd, eller att det arbete,
som bolaget lemnar, blir sämre, än om det genom Statens egen försorg
utförts. Hvad vidare beträffar förmenandet att Staten kunde af bolaget betinga
det vilkor, att endast inhemsk materiel finge å banorna användas, så
torde Staten lika väl som ett bolag kunna, så vida icke arbetet derigenom
fördyras, låta använda inhemsk materiel, hvaremot, om den inhemska materielen
faller sig dyrare än utländsk, bolaget icke lärer underlåta att för den
derigenom förhöjda kostnaden skaffa sig godtgörelse af Staten. Hvad slutligen
beträffar förmenandet att, om jernvägarne anlades genom bolag, banorna
skulle blifva förr färdiga och derigenom kunna inbringa större inkomst åt
Statens redan färdiga stambanor, än om jernvägsarbetena skola, såsom på

46

Stats-UtsJcottets Betänkande N:o 66.

sednare tider egt rum, bedrifvas med ett ringa årligt kapital, så är Utskottet
af den åsigt, att om Riksdagen anser det öfverensstämma med landets
ekonomiska fördel att mera, än under sednare åren egt rum, påskynda jernvägsanläggningarnes
utförande, sådant lika väl låter sig göra, om arbetena
utföras genom Statens egen försorg, som derest de verkställas af ett bolag,
enär i begge fallen penningar till arbetets betalande måste anskaffas. I öfrigt
torde icke kunna nekas, att anläggningen af en jernväg omfattar så
mångfaldiga detaljer, att det svårligen på förhand kan i hvarje särskildt fall
bestämmas huru arbetena skola utföras, likasom det torde vara omöjligt att
fullständigt kunna kontrollera om och i hvad mån dylika arbeten blifvitmed
tillräcklig noggranhet utförda.

Vidkommande derefter förslaget att i stället för kontanta penningar
använda statsobligationer för liqviderande af banornas anläggningskostnad,
så torde det vara obestridligt, att genom ett sådant liqvidationssätt Staten
komme att i mer än ett hänseende blifva lidande. Det är nemligen icke
antagligt, att bolaget skulle för obligationerna erlägga det pris, som Staten
sjelf genom deras försäljning kunde erhålla. Men om ock så skedde, och
Staten för obligationerna af bolaget erhölle till och med högre betalning,
än deras gångbara pris, så är det sannolikt, att bolaget på annat sätt skulle
göra sig skadeslöst för den förlust det komme att lida på obligationernas
realiserande till ett lägre pris än det, hvartill desamma blifvit af bolaget
öfvertagna. En entreprenör, som i stället för kontanta penningar betingat
sig erhålla obligationer, måste i sina beräkningar uppföra dessa till ett lägre
pris, än det gångbara, samt lägga skilnaden på entreprenadsumman, hvarigenom
han blir i tillfälle att, om ogynnsamma konjunkturer för obligationernas
försäljning skulle inträffa, kunna föryttra dem till underpris. Ett sådant
tillvägagående, eller att icke betala ett arbete med kontanta penningar utan
med obligationer, kan följaktligen icke undgå att menligt inverka på Statens
kredit; och Utskottet anser sig, på dessa skäl, icke kunna understödja
Herr Grefve Sparres derom framställda förslag.

På grund af hvad sålunda »anförts, hemställer Utskottet,

att Riksdagen, med afslag å Herr Grefve Sparres motion,
i hvad den rörer dels det utaf honom föreslagna utsträckta
system af statsbanor, dels statsbanornas byggande genom
bolag mot godtgörelse i statsobligationer, måtte besluta,
att såsom stambana, hvilken bör med Statens medel bekostas,
antaga utom den redan vid 1862—1868 års riksdag
beslutade och till sin sträckning bestämda östra stambanan,
äfven en stambana, utgående från Thureberg på
Stockholm-Upsala-banan och derifrån sträckande sig öfver
Sevalla till Norbergs bergslag och vidare norrut öfver

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

47

Dalelfven i trakten af Avesta till Storvik på Gefle—Dalabanan,
för att derifrån kunna, när statsmagterna sådant
besluta, såsom statsbana fortsättas norrut i den riktning
och med den spårvidd, som då kan varda bestämd.

Beträffande de här ofvan omförmälda motioner, som angå beviljandet
af anslag dels under innevarande år till förberedande arbeten å Östra stambanan,
dels under nästkommande år för påbörjande af denna stambanas anläggning,
så ehuru det icke torde kunna förnekas att, om Statens tillgångar
sådant medgåfve, det skulle vara ur flera synpunkter önskligt om arbetena
å denna bana redan under innevarande år kunde taga sin början, hvarigenom
jemväl kunde beredas arbetsförtjenst åt befolkningen i de till Östergötland
angränsande nödlidande orter, anser sig Utskottet dock icke kunna tillstyrka
Riksdagen att nu härtill anvisa några medel, enär sannolikt är att,
vid statsregleringens uppgörande för år 1870, den brist, hvilken måste fyllas
genom upplåning, kommer att uppgå till ungefärligen det i Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof beräknade belopp af

3,400,000 R:dr samt Utskottet icke finner rådligt att vid innevarande riksdag
besluta upplåning till högre belopp, än som motsvarar de anslag Utskottet
i särskild t Utlåtande af denna dag tillstyrkt för fortsättande af arbetena
på Nordvestra stambanan samt för uppförande af stationshus i Stockholm.
Yid sådant förhållande anser sig Stats-Utskottet böra hemställa,

att några medel nu icke må anvisas för Östra stambanans
fortsättande från Norrköping till Nässjö.

Vidkommande derefter framställningarne om anslag för Norra stambanans
utförande, så får Utskottet under åberopande af de skäl, som här ofvan
blifvit anförda mot beviljandet af anslag för Östra stambanans fortsättande,
hemställa,

att icke heller för Norra stambanans byggande några
medel må vid innevarande riksdag beviljas.

48

Stats-TJtskottets Betänkande N:o 66.

Efter att sålunda hafva besvarat ej mindre Herr Grefve Sparres motion,
i hvad den angår statsbanors anläggande genom bolag, än ock ofvanomförmälda
motioner rörande Östra och Norra stambanorna, skall Utskottet
nu taga under öfvervägande bemälde Herr Grefves framställningar, dels
om godkännande af vissa jernvägslinier, dels om beslutandet af en räntegaranti
under 40 år åt ett på vissa uppgifna grunder bildadt bolag, som kunde
vara sinnadt att anlägga och underhålla trafik å omförmälda jernvägslinier,
hvilka efter de 40 årens förlopp skulle i fullt brukbart skick tillfalla Staten.

Då Utskottet i sin föregående framställning sökt ådagalägga behofvet
deraf, att, genom statsbanesystemets begränsning, möjliggöra öfvergången till
privatbanesystemets införande, så följer deraf, att Utskottet delar Herr Grefve
Sparres åsigt om nyttan och nödvändigheten att för detta sednare system
uppgöra en plan, som omfattar de jernvägslinier, hvilka för landets utveckling
i industriel hänseende äro af behofvet mest påkallade, och hvilkas utförande
till följd deraf anses böra al Staten på tjenligt sätt uppmuntras.
Uppgörandet af en sådan plan torde vara desto mera behöfligt, som, efter
det Statens förnämsta behof af jernvägar blifvit fyldt, de derefter erforderliga
jernvägarne skulle komma att bestå af en stor mängd ortsbanor, hvar
för sig hufvudsakligen betjenande särskilda landsdelars lokala behof.

Alla banor, som nu äro ifrågasatta eller framdeles kunna blifva föreslagna,
äro naturligtvis icke af lika vigt. Det blir således i afseende på
privatbanorna nödvändigt att klassificera dem under flera afdelningar. För
den närmaste framtiden kan understöd icke afses för andra än de vigtigaste;
och det torde derföre vara nödigt, att Riksdagen tager under öfvervägande
hvilka banor skola tillhöra denna kategori. Enligt Utskottets förmenande
böra i första rummet upptagas de banor, som afse bergsbrukets befordrande,
hvilket vid stambanornas anläggande icke i någon väsendtlig mån kunnat
afses. De bergslager, som företrädesvis äro i behof af lättade kommunikationer,
äro otvifvelaktigt Westmanlands, Nerikes och Dalarnes. Detta länge
insedda behof har framkallat en mängd förslager till jernvägsanläggningar i
dessa orter. Då likväl Riksdagen icke torde böra närmare ingå i bestämmandet
af banornas läge, utan endast för frågans skyndsammare afgörande uttrycka
hvad Riksdagen anser för dessa bergslager behöfligt och således angifva
ungefärliga beloppet af det understöd, som för berörda orters jernvägsanläggningar
må kunna beviljas, får Utskottet här angifva dem, hvilka Utskottet
anser vigtigast, nemligen:

Bana från Frövi till Falun med grenbana till Insjön;

Utter sbergsbanans förlängning till trakten af Ludvika; samt

Bana från Ludvika-trakten till stambanan i Norbergs bergslag.

Härigenom torde dessa bergslagers behof af jernvägar vara för den
närmaste framtiden fyldt.

Näst

Stats-UtsJcottets Betänkande N:o 66.

49

Näst bergslagsbanorna torde böra ifrågakomma:

1:°) Köping-Hultbanans utsträckning från Köping öfver Westerås Ull
Norra stambanan vid Sevalla;

2:o) Jernväg från Wexiö till Calmar och Carlskrona;

3:o) Jernväg från Nässjö till Wester vik eller Oscar shamn;

4:o) Jernväg från Norska gränsen i riktning mot Fredrikshall till någon
punkt på Uddevalla- Wenersborgs jernväg, så belägen att banan kan
sträckas till Göteborg och längs vestra kusten till Helsingborg; samt

5:o) Jernväg från södra stambanan till lämplig h;imn på vestra kusten.

Det vore visserligen önskligt om de ifrågavarande banorna kunde utan
Statens biträde komma till stånd. Detta torde dock, åtminstone under närvarande
förhållanden, icke kunna påräknas; och då det icke lärer förnekas, att
Staten genom banornas anläggning tillskyndas betydande fördelar, torde det
icke kunna anses såsom ett för Staten främmande åliggande att på lämpligt
sätt befrämja deras anläggning. Detta kan ske hufvudsakligen på tre sätt,
nemligen genom låneunderstöd, genom räntegaranti, eller genom direkt anslag.
Af dessa har det första blifvit under den förflutna tiden begagnadt för understödjandet
af våra privata bolagsbanor; men det torde numera knappast vara
användbart, synnerligast då fråga är om jernvägsanläggningar i större skala.
En bland de förnämsta orsakerna dertill ligger i den omständigheten, att då,
såsom billigt är, Staten fordrar ränta på sina utlånta medel, dessa räntebetalningar
under första tiden efter jernvägens anläggande blifva svåra att
verkställa och ej kunna, såsom räntan på delegarnes egna tillskott, innestå
till dess jern vägstrafiken med tiden kan dem ersätta. Då, såsom hittills vanligen
egt rum, bolagsmännen sjelfva endast tillsläppt en tredjedel af anläggningskostnaden
och Staten såsom lån lemnat de öfriga två tredjedelarne, har
det belopp Staten fått för detta ändamål anskaffa, uppgått till alltför stor
summa, samt såmedelst i betydlig mån ökat statsskulden.

Det andra sättet, eller att genom räntegaranti understödja jernvägsanläggningar,
är, om garantien motsvarar full ränta å byggnadskapitalet, ett
säkert medel att få banorna anlagda; men detta sätt har olägenheten af
Statens inblandning uti och kontrollering af enskildas affärer, dervid det
vanligen blir ^ Staten som förlorar. Staten torde nemligen sällan kunna påräkna
att erhålla den nedsättning i sin utgift, som borde densamma tillfalla, i den
mån jernvägstrafiken ökas. Åtminstone blir detta händelsen vid sådanajernvägar,
som icke äro lönande, enär det är ganska lätt att, genom den ringa
behållningens användande direkt för jernvägen, undandraga Staten den del af
inkomsterna, som bör förminska räntegarantien. Full räntegaranti verkar äfven
till framkallande af omogna och mindre nödvändiga företag. Gifves åter
räntegarantien till '' ett belopp, som understiger den vanliga räntan, så
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 36 Häft. 7

50 Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

befordrar den naturligtvis endast i mindre mån banornas anläggning ai
enskilde.

Genom räntegaranti, som ej motsvarar den allmänna räntan, kunna
dock jernvägsbolagen icke befrias från den stora och ofta oöfvervinnerliga
svårigheten att anskaffa hela byggnadskapitalet. Erfarenheten har visat, huru
svårt det är för bolag att få de sista delarne af detta kapital tecknadt.
Bolagen hafva, till följd deraf, för att kunna utföra de afsedda arbetena, ofta
nödgats, genom lån, utfärdande af preferensaktier och andra dylika åtgärder,
anskaffa de erforderliga medlen, hvilket stört affärens jemna gång och dess
ordnande till alla delegarnes lika fördel.

Af alla dessa skäl anser Utskottet det lämpligaste sättet att uppmuntra
enskilda jern vägsanläggningar vara, att Staten understödjer dem med direkt
anslag till viss del af den beräknade anläggningskostnaden. Att Staten dock
icke kan utfästa sig att obetingadt lemna understöd för alla de jernvägsanläggningar,
som kunna ifrågakomma, torde knappt behöfva erinras. Det blir
derföre °nödigt, icke blott att meddela föreskrift om huru stor del af kostnadssumman
må i form af anslag högst kunna beviljas, utan ock att en viss
årlig summa härtill anslås, samt att Riksdagen bestämmer hvilka bansträckningar,
som anses vara af den vigt, att de må af ett sådant understöd komma
i åtnjutande.

Utskottet anser, att det obestridligt vore ur mera än en synpunkt önskligt,
om Staten på förhand anvisade en viss summa att årligen under någon
längre tid utgå till understöd för enskilda jernvägsanläggningar, helst det
svårligen kan antagas, att bolag skola, i beräkning på möjligheten att erhålla
sådant understöd, uppstå, om icke fonder dertill finnas på förhand anslagna,
och Utskottet skulle derför icke tveka att tillstyrka, att redan vid innevarande
riksdag härtill nödiga medel blefve anvisade. Men då nödig utredning
saknas om de jernvägssträckningar, som borde ifrågakomma att af sådant
understöd erhålla del, samt om det belopp, som för sådant ändamål kan behöfva
anvisas, äfvensom rörande de vilkor, som för understödets tillgodonjutande
må föreskrifvas, anser sig Utskottet nu endast böra hemställa, att Riksdagen
måtte besluta,

att uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
måtte pröfva dels hvilka jernvägsanläggningar må anses
för utveckling af landets industri mest af behofvet pakallade
under den närmaste tiden af 12 till 15 år, samt den
ungefärliga kostnad, hvartill deras anläggning kan antagas
uppgå, dels lämpligaste sättet att befordra deras utförande
genom ett eller flera enskilda bolag, vare sig genom
direkt anslag till belopp af högst y4:del af anläggningskostnaden
eller på annat sätt; samt att Kongl. Maj:t

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

51

derefter behagade till nästkommande Riksdag aflåta nådig
framställning i ämnet, äfvensom att Riksdagen måtte till
Kongl. Maj:ts disposition anvisa 25,000 R:dr för bestridande
af de härmed förenade kostnader.

I afseende å Herr Nordenfelts förslag att för anläggande af en jernväg
mellan Frö vi station å Köping—Hult-jernvägen samt Ludvika vid sjön
Wessman i Dalarne för en tid af fyratio år bevilja en räntegaranti, torde
endast behöfva erinras, att Utskottet i nästföregående punkt antydt de betänkligheter,
på grund af hvilka Utskottet anser sig icke böra tillstyrka, att
Staten må genom beviljande af en sådan räntegaranti uppmuntra anläggningen
af enskilda jernvägar; och får Utskottet, med åberopande häraf; hemställa,

att Herr Nordenfelts motion icke må af Riksdagen bifallas.

Hvad angår Herr O. Hedenbergs yrkande att för byggandet af jernväg
mellan Nässjö och Oscarshamn måtte beviljas ett anslag af 1,000,000
R:dr R:mt, så har, enligt hvad Utskottet inhemtat, kontrakt om berörda
jernvägs anläggande, under den 25 sistlidna Mars redan blifvit afslutadt
mellan Direktionen för Oscarshamns jern vägsaktiebolag samt Herrar John
Morton & Sons; men, vid det förhållande att planen för jernvägens anläggande
icke varit underställd Kongl. Majrts pröfning, anser Utskottet frågan
om och under hvilka vilkor understöd för ifrågavarande jernvägsanläggning
må beviljas, icke för närvarande befinna sig i det skick, att de derom
gjorda framställningar kunna af Utskottet understödjas; utan hemställer
Utskottet,

att Herr Hedenbergs ifrågavarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

52

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Vidkommande Herr Ekeroths motion om beviljande af ett amorteringslån
å 700,000 R:dr, för anläggningen af en jernbana mellan Ekesjö stad
och Nässjö jernvägsstation, så enär, efter hvad Utskottet inhemtat, denna
jernvägssträcka utgör en del af linien Nässjö - Oscar shamn, samt staden
Ekesjö tecknat aktier i det för sistnämnda jernvägslinies byggande bildade
bolag, hemställer Utskottet,

att Herr Ekeroths motion må lemnas utan afseende.

Hvad slutligen beträffar öfriga här ofvan omförmälda motioner om beviljandet
af lån för jernvägsbyggnader, får Utskottet, med hänvisande till
hvad Utskottet föreslagit rörande framställning till Kongl. Maj:t om lämpligaste
.sättet att befordra enskilda jern vägsanläggningar, hemställa,

att Riksdagen måtte lemna utan afseende ej mindre ofvan
omförmälda motioner om låneunderstöd:

a) af Herr Wilhelm Nilson för jern vägsanläggning
mellan Lidköping och Håkantorp;

b) af Herr A. Grenander, för jernväg mellan Mariestad
och Moholm;

c) af Herr J. T. Berg, för jernväg mellan gruffalten
vid Billesholm och lämplig punkt å Landskrona—Helsingborgs
jernväg;

än äfven Herr G. C. Witts motion om anvisande af

300,000 R:dr, för att användas till förberedande arbeten
å sådana jernvägar, för hvilka fullständiga planer, ritningar
och kostnadsförslag till Kongl. Maj:t inkommit och
som pröfvas böra genom statsanslag befrämjas.

I afseende å de af Herrar G. Asplund, E. V. Almquist m. fl.
inom Första Kammaren samt Herr P. Staaff inom Andra Kammaren väckta
motioner om anvisande af ett belopp af 15,000,000 R:dr för norra stambanans
/ortsättande norr om Gefle, får Utskottet, under åberopande af hvad
rörande norra stambanans byggande blifvit anfördt, hemställa,

att dessa motioner må lemnas utan afseende.

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

53

Då Utskottet kär ofvan hemställt, att Riksdagen måtte till Kongl.
Haj:ts disposition anvisa 25,000 R:dr för bestridande af nödiga undersökningskostnader,
anser sig Utskottet sakna skäl understödja de af Herr P.
Andersson samt Herrar F. W. Åman, Sven Er sson m. fl. gjorda framställningar
om beviljande af särskilda anslag för undersökningar dels för en
jernvägslinie från Upsala-banan öfver Stäket till Smedjebacken, dels angående
Frövi—Falu-banans lämpligaste sträckning samt anläggningskostnad och trafikförhållanden.
Utskottet hemställer alltså,

att berörda motioner icke må till någon särskild åtgärd
föranleda.

anser sig Utskottet, genom hvad förut blifvit anfördt, hafva
Grefve Sparres motion i hvad densamma rörer förslaget att
anläggning bevilja räntegaranti, hvadan Riksdagen behagade

att Herr Grefve Sparres förslag i denna del icke påkallar
vidare yttrande.

Stockholm den 20 April 1869.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arvid Fr:son Posse.

Slutligen
besvarat Herr
för jernvägars
finna,

Till upplysning rörande de i detta Betänkande behandlade frågor och
hvad dermed eger gemenskap bifogas härjemte följande tabeller:

A) Sammandrag öfver beloppet af de från och med 1847—1848 till
och med 1868 års riksdagar beviljade anslag för Statens jernvägsbyggnader
samt anslag och lån för enskilda jern vägsanläggningar.

B) Sammandrag öfver dels de anslag till bestridande af undersökningsoch
anläggningskostnader jemte ökad materiel för Statens jernvägar, dels de
anslag och lån för enskilda jernvägsanläggningar, som under åren 1849 —
1869 blifvit från Rikgälds-kontoret utbetalda.

C) Uppgift på de från Riksgälds-kontoret utbetalda lån till enskilda
jernvägsanläggningar, utvisande derjemte de inbetalningar, som för dessa lån
årligen böra till Riksgälds-kontoret inflyta under åren 1869—1871.

54

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

D) Sammandrag, utvisande ursprungliga beloppet af de utaf Riksgäldskontoret
upptagna fonderade statslån, äfvensom huru mycket genom dessa
lån Riksgälds-kontoret tillgodokommit samt hvad deraf återstår obetaldt

Reservationer:

af Herr Friherre C. Beckfriis;

af Herr C. A. V. KaUstenius;

af Herr L. M. Nordenfelt: ”För att underlätta den inhemska industriens
arbete för jernvägarne anser jag att Riksdagen borde bestämma en
viss tid, inom hvilken Östra och Norra stambanorna skola fullbordas och
öfverlemna åt Kongl. Maj:t att låta afsluta kontrakt om successiva leveranser
under samma tid af de för dessa stambanor erforderliga materialier och inventarier,
så vidt de kunna erhållas af inhemsk tillverkning till pris, som ej
öfverstiga de i utlandet för varor af jemngod beskaffenhet gällande med
tillägg af frakt och omkostnader.

Alla industriidkare öfverensstämma deruti, att tillverkningar kunna
göras betydligt billigare, om man får sysselsätta samma arbetsstyrka med
samma slags arbete under en förut bestämd längre tid, än om, såsom nu
måste ske, då jernvägsbyggnadsstyrelsen icke förr än 8 månader förut får
veta hvad som skall göras under det följande året, man endast med långa
mellantider erhåller stora beställningar, hvilka på kort tid måste fullgöras.”

af Herr A. W. Björck: ”Då Utskottet föreslagit, att beslut nu
skola fattas om anläggande af stambanor och om riktningen af dessa, ehuru
medel saknas för anläggningarnes påbörjande, har Utskottet, såsom mig synes,
förbisett olägenheterna deraf, att den nuvarande Riksdagen lemnar föreskrifter
om åtgärder, hvilka icke kunna af Riksdagen sjelf bringas till verkställighet,
utan helt och hållet ankomma på framtida Riksdagars godtfinnande;
äfvensom Utskottet måste anses hafva förfarit i strid med sin egen uppfattning,
rörande betydelsen och verkan af dylikt beslut, då Utskottet ansett sig
icke böra respektera den förra Representationens åtgärd att för den Norra
stambanan anvisa riktningen öfver Upsala. I afseende på denna bana lärer
det beslut, som nu kan fattas, icke kunna vara mera värdi, än det föregå -

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

55

ende, som af Utskottet undanrödjes; och hvad den Östra stambanan angår,
är det rörande densamma vid 1863 års riksdag fattade beslutet antingen
bindande eller icke. I förra fallet behöfver det icke förnyas och i det sednare
har förnyelsen icke säkrare verkan, än sjelfva beslutet. Likasom det
sålunda är klart, att de beslut, Utskottet tillstyrkt, komma att sakna den
egenskap att vara för framtiden bindande, hvilken egenskap Utskottet förutsatt
såsom det enda motivet för besluten; så måste dessa just derför mera
inveckla än förekomma framtida stridigheter rörande de frågor, besluten
afse; och då de fördelar den enskilde kan för sina anordningar hemta af
beslutet om banornas riktning icke motsvara de olägenheter, som för honom
uppstå, derest beslutet ändras och han i sina förhoppningar finner sig sviken,
synes allt skäl saknas för de beslut, som i ofvannämnda hänseende blifvit af
Utskottet föreslagna.”

af Herr E. Key) dels mot Utskottets afstyrkande af bifall till Grefve
öparres motion i hvad den rörer stambanornas byggande genom bolag och
emot betalning i stats-obligationer, dels i anledning deraf att Utskottet icke
tillstyrkt anvisandet af bidrag hvarken under detta eller nästkommande år
för byggandet af enskilda jernvägar.

Börande Norra stambanans sträckning:

af Herr R. Montgommery-Cederhjelm, emot Utskottets hemställan
att Riksdagen måtte besluta riktningen af den Norra stambanan.

af Herr Friherre Fr. von Essen: ”1 afseende å riktningen af
Norra stambanan har jag väl med min röst bidragit till den af Utskottet
nu föreslagna, emedan jag finner den i hufvudsak lämplig för anläggning af
en jernbana från Stockholm till Westmanlands bergslager och deras förening
med Dalarne och Norrland, och emedan vid slutlig votering i Utskottet
valet ej var fritt mellan den bana jag skulle såsom statsbana velat antaga
och den nu föreslagna. Dock vill det synas, som en Norra stambana,
utgående från Upsala öfver Söderfors till Margretehill på Gefle—Dalabanan
skulle, såsom kortare och billigare, ega företräde, då förstnämnda bana öfver
Thureberg —Sevalla —Avesta —Storvik lämpligen kunde befordras genom understöd
af Staten, såsom en privat bergslagsbana. Hela den approximativt

beräknade kostnaden för denna bana är........... 15,110,000 R:dr

för Söderforslinien....................... 7,505,000 „

hvadan en besparing af.................... 7,605,000 „

56

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

skulle uppstå om Upsala—Margretehillslinien antoges. Denna bana, som lemnar
en kortare förbindelse mellan hufvudstaden och Norrland, Gefle samt
Fahlun, genomgår dels bördiga Uplandslätter och skogstrakter, dels närmar
den sig ej obetydliga malmfält samt passerar Dal-elfven vid ett större vattenfall
(Söderfors), hvarifrån densamma lätt göres segelbar upp till Gysinge.

Om ett belopp, motsvarande hvad som sålunda för Norra stambanan
inbesparats, användes att understödja enskilda banor i Westmanland, så kan
deraf förväntas en snar utveckling af det för de särskilda orterna fördelaktigaste
privatbane-system, isynnerhet om genom ett billigt smalspårigt byggnadssätt
större sträckor kunde vinnas för samma pris. Staten skulle sålunda
för den kostnad Utskottet föreslagit kunna åstadkomma såväl en Norra stambana,
som framkalla bergslagsbanor, till betydlig utsträckning i och för
höjande af den industri, som är i så stort behof af detta hjelpmedel för sin
utveckling.

Man invänder måhända att genom anläggande af en bana ifrån Upsala
öfver Sala—Avesta till Storvik skulle målet vinnas genom denna enda, och
för ett pris af 11,504,991 R:dr, deremot kan dock mycket invändas: såsom
att förbindelsen emellan Westerås och Stockholm måste blifva särdeles lång, att
jernvägen mellan Upsala och Sala till en stor del går genom en ödemark,
samt att för all framtid utsigten är stängd för såväl Upland som Westmanland
att på ett för rörelsen fördelaktigt sätt anlägga bibanor.

På anförda skäl får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte såsom Norra stambana, hvilken bör med Statens
medel bekostas, antaga en bana från Upsala öfver Söderfors
till Margretehill på Gefle—Dala jernväg, för att derifrån kunna, när
statsmagterna sådant besluta, såsom statsbana fortsättas norrut, i
den riktning och med den spårvidd, som då kan vara bestämd.”

af Herr Grefve L. af Ugglas: ”Ehuru jag icke förnekar att den
sträckning, — ifrån Thureberg öfver Sevalla och Avesta till Storvik — som
Utskottet föreslagit, synes hafva skäl för sig, har jag derom icke kunnat
fatta bestämd öfvertygelse, då delar af denna sträckning ännu icke blifvit undersökta.
Andra riktningar, hvaribland en ännu vestligare, djupare inträngande
uti Norbergs bergslag, blefvo äfven under öfverläggningarne inom Utskottet
föreslagna och det synes mig att, om Riksdagen, för det afsedda målet,
— denna bergslags förening med Stockholm — vill underkasta sig en
utgift, uppgående till dubbelt emot hvad ginare förbindelse med Gefle-Dalabanan
skulle kräfva, skäl vore att noga tillse att sagda mål på bästa sätt kunde
befrämjas. Jag förordade äfven inom Utskottet att för vinnande härutaf en
undersökning och utredning skulle af Kongl. Maj:t begäras. Någon skada

eller

Stats-Utskottets Betänkande N:u 06.

57

eller tidsförlust kan så mycket mindre af en sådan utredning uppstå, som
arbete på denna bana icke under 1870 kan drifvas, då anslag härtill icke
blifvit anvisade eller föreslagna. Vidblifvande denna åsigt får jag vördsamt
föreslå:

'' att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om undersökning
rörande den sträckning, som vid fortsättning af Norra stambanan
ifrån någon punkt på Stockholm—Upsalabanan till lämpligt ställe på Gefle—
Dalabanan bör följas; samt att Kongl. Maj:t, efter pröfning af denna fråga,
täcktes derom till näst sammanträdande Riksdag aflåta nådig Proposition.

Skulle emellertid Riksdagen vilja godkänna Utskottets förslag om Norra

stambanans sträckning, torde dock slutorden... ”för att derifrån kunna.....

som då kan varda bestämd,” böra utgå. Man får icke förbise att Utskottets
förslag att bestämma, h vilka banor böra såsom statsbanor anses, oaktadt arbete
på dessa icke under budgetsåret ifrågakommer, endast har sitt berättigande
uti nödvändigheten att gendrifva det vidt utsträckta statsban-system
Grefve Sparres motion förordar. Ej heller må man förgäta att hvad Utskottet
i detta afseende tillstyrkt endast kan afse en närmare, inom 10 å 15 år begränsad
framtid; tv ingen torde väl föreställa sig att Staten, med fullbordandet
af dessa banor, för all tid afslutat sitt arbete. Kan då med den begränsning,
man afsett att för viss tidsperiod gifva statsban-systemet, vara förenligt
att samtidigt låta ytterligare stambanas byggande framskymta. Då nemligen
onödigt för Betänkandets ofvan sagda ändamål är att ingå uti betraktelser
öfver hvad en aflägsnare framtid kan medföra, och fullkomligt obestridligt
dessutom att statsmagterna, när de så pröfva skäligt, kunna om ny statsbana
besluta, måste de ord jag framhållit, derest de skola hafva någon mening.
förknippas med bestämmandena för den tid Utskottets förslag afser.
Vid sådant förhållande må man icke förundra sig derest de blifva ansedda
såsom ett löfte, om hvars snara uppfyllande de i banans byggande interesserade
nog skola påminna, ej heller om öfriga interessen, som Grefve Sparres
förslag manat till ansats, skola bibehållas i förhoppning att Riksdagens slutord,
rörande statsbanors byggande inom närmare tid, icke är utsagdt. Utur
båda dessa synpunkter innebär således denna slutmening en fara och bör
den derföre, om Riksdagen ock i öfrigt skulle gilla Utskottets förslag, utgå.

al Herr L. M. Noräenfelt: ”Uti Utskottets förslag, att Riksdagen
måtte bestämma Norra stambanans riktning utan att jemväl bevilja anslag
för densamma, har jag ansett mig icke böra deltaga, emedan ett sådant
beslut efter mitt förmenande icke vore bindande för framtiden.

Lika litet har jag kunnat förena mig med Utskottets majoritet i fråga
om den föreslagna riktningen, hvilken jag anser medföra följande väsentliga
olägenheter:

Bih. till Riksd. Prof. 186f>. 4 Sand. 1 Afd. 36 Häft.

8

58

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

1:°) en alltför stor uppoffring af Statsverkets tillgångar i ändamål att
gagna lokala intressen, hvilka dessutom med vida mindre kostnad kunna på
annat sätt understödjas;

2:o) en onödigt stor våglängd att för Statens räkning trafikera, med
ringa nettobehållning af trafiken, till följd af banans läge nära Mälaren och
konkurrens med frakten på denna sjö och på Strömsholms kanal, uti hvilken
konkurrens jernvägen, under den tid segelfarten är öppen, icke kan bli den
segrande, emedan frakt af en centner gods från Köping till Stockholm på
sjön kostar endast sju öre och jernvägen icke kan frakta för så lågt pris;

•ho) en försämring af inkomsterna på Statens jernväg emellan Stockholm
och Hallsberg, så snart jernväg blifvit fullbordad emellan Thureberg och
Köping öfver Westerås, emedan banan norr om Mälaren kommer att konkurrera
om transitotrafiken med banan söder om samma sjö;

4:o) en minskning af trafikbehållningen på Upsalabanan, i stället för en
tillväxt af denna behållning, om man utgår från Upsala; och

5:6) nära dubbelt så lång tid för banans fullbordande till Gefle—Dala
jernväg, emot om man väljer en af de kortare linierna.

Den väsendtligaste fördelen af den riktning Utskottet föreslagit, eller
bergslagens förbindelse både med Stockholm och med Gefle, kan med vida
mindre kostnad vinnas genom antagande af den riktning för Norra stambanan,
hvilken jag föreslog vid 1863 års riksdag och fortfarande anser lämpligast,
nemligen:

att från Upsala fortsätta Norra stambanan i riktning mot Dalelfven
vid Byfjorden och derifrån till Storvik vid Gefle—Dala jernväg.

Banan komme då att ligga omkring två mil från Sala, öfvergå Dalelfven
vid Leknäsforssen, gå förbi Rosse och vid Hede sammanträffa med
Sala—Storvikslinien.

En bibana från Forsbo straxt söder om Dal-elfven till Avesta finge då
en längd af omkring 2% mil. Sträckningen från Upsala till Hede är visserligen
ej undersökt, men topografiska korpsens karta i V100,ooo angifver så
väl längden, som ock att icke några ovanliga terrängsvårigheter förekomma
i denna riktning.

Jag antager kostnaden för banmil af denna linie ligga emellan motsvarande
kostnader för Upsala—Gysinge—Storvik och Sala—Storvikslinierna,
eller vara omkring 800,000 R:dr.

Yäglängden skulle blifva:

Från Upsala till Forsbo 6y4 mil
„ Forsbo till Storvik 43/4 „

Summa 11 mil

och kostnaden omkring 8,600,000 R:dr.

Stats- Ufskottets Betänkande N:o 66.

59

T denna riktning skulle erfordras omkring 2 mil kortare jernvägsbyggnad
och 2,000,000 R:dr mindre kostnad än för Upsala—Sala—Storvikslinien,
omkring o mil kortare jern vägsbyggnad och 3,400,000 R:dr mindre kostnad
än för Upsala—Sala —Avesta —Storvikslinien, omkring 8 mil kortare jernvägsbvggnad
och 7,000,000 R:dr mindre kostnad än för Thureberg—Sevalla —
Fors—Avesta —Storvikslinien, hvilken Utskottet föreslagit. Dessa sednare
båda linier böra enligt mitt förmenande i anseende till terrängsvårigheter
emellan Avesta och Storvik beräknas till 500,000 R:dr högre kostnad än Utskottet
antagit. Deremot blefve den af mig föreslagna linien Upsala —Forsbo
—Rosse—Storvik omkring en mil längre och 1,100,000 R:dr dyrare än Upsala
— Söderfors — Margretehills-linien. ,

Denna förlängning synes mig dock väl uppvägas af den fördel läget
närmare bergslagen medför.

Yäglängden att trafikera från Stockholm till Storvik öfver Forsbo blefve
minst tre mil kortare, än efter Utskottets förslag och dessutom infölle af
den förstnämnda trafikvägen nära fem mil mera å Stockholm—Upsalabanan,
hvilken i alla händelser måste trafikeras. Från Avesta till Stockholm öfver
Upsala blefve ock ungefär lika långt som efter Utskottets förslag.

För Stockholm synes det med afseende på dess täflan med Gfefle fördelaktigare,
ju nordligare en Westmanlandsbana kommer att anläggas och ju
flera banor uppkomma norr om Mälaren, emedan södra Westmanland i alla
händelser kommer att tillhöra Stockholms handelsområde.

Emellan Upsala och Dalelfven finnas utefter den af mig föreslagna
riktningen goda skogar, hvilkas produkter med fördel kunde fraktas både
åt Stockholm och åt bergslagen. Vid Kölfors skäres sjön Hallarens vattendrag,
hvilket lätt kan göras roddbart åt nordost i förening med Dalelfven
ända till Söderfors 31/2 mil, och åt söder till närheten af Sala 2 mil, i fall
. man ej skulle föredraga att bygga jernväg till Westerås i riktning förbi Sala.

Med tarfligare beskaffenhet och utrustning än Statsbanornas böra bibanor
icke kosta öfver nedanstående belopp:

från Forsbo till Avesta och Norberg.......4 mil. 2,500,000 R:dr

från Norberg till Ludvika eller annan lämplig punkt

på Frövi—Falulinien...............4 „ 3,300,000 „

från Enåker, förbi Sala till Westerås.......51/2 „ 3,000,000 „

och från Westerås till Köping...........31/4 „ 1,700,000 „

Summa 163/4 mil 10,500,000 R:dr Om

äfven jernvägar i alla dessa riktningar skulle understödjas med
statsmedel, ända till 1/3 af förutnämnda kostnader, hade man, om mitt förslag
blifvit antaget, likväl 3,500,000 R:dr besparade för andra ändamål.

60

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Skulle än dertill i framtiden ytterligare komma understöd för en

Thureberg —Westeråsbana 8 mil med en kostnad af.....R:dr 5,500,000

och en Upsala—Dannemorabana 4 mil............. 2,000,000

Summa R:dr 7,500,000

med y, af anläggningskostnaden, eller med 2,500,000 R:dr, hade man ändock
utom besparade räntor åt statsmedel, utgitvit en million R:dr mindre, än
efter Utskottets förslag, oaktadt man åstadkommit så många jern vägar inom
Westmanland och Upland, som dessa provinsers innevånare rimligen kunnat
begära.

Enskilda aktieegares intressen att bereda sin jernväg inkomst synes
ock väl behöfliga, för att åstadkomma nettobehållning af en jernväg i närheten
af Mälaren.

Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå att jer vägsanläggningar
inom södra delen af Westmanland lämpligast kunna öfverlemnas åt den enskilda
företagsamheten med understöd af Staten, och att norra stambanan
bör fortsättas från Upsala i riktning mot Norrland, utan större afvikning åt
bergslagen, än som betingas af möjligheten, att med en bibana uppfånga
bergslagens trafik. Dessutom anser jag mig böra erinra, att, om jernvägs anläggning
till Sevalla nödvändigt skall utföras, det genom verkställda undersökningar
är ådagalagdt, att, om man utgår från Stockholm—Upsalabanan
norr om Märsta station och vidare öfver Erikssund, såsom 1863 års Statsutskott
föreslog, erhålles omkring l % mil mindre jernväg att anlägga, och
omkring en million R:dr mindre kostnad än om man utgår från Thureberg."

af Herr L. J. Hierta: “Emot denna, punkt i Utskottets Betänkande får
jag anmäla min reservation af följande skäl:

Det ena är att det synes mig ändamålslöst att bestämma riktningen af
en bana, utan att något anslag dertill kan lemnas på samma gång, emedan
enligt hvad erfarenheten förut tillräckligt visat ett sådant bestämmande på
förhand icke hindrar de intressen, som påyrka en annan riktning, att vid en
följande riksdag uppväcka striden ånyo, måhända med ökad bitterhet. Exempel
härpå förete sig i den omkastning, som egde rum vid 1859—60 årens riksdag
ifrån den af föregående Ständer beslutade riktningen af södra stambanan genom
Lagaadalen'' till antagande af den vida längre och flera millioner dyrare
vägen öfver Nässjö; och med den starka meningsskiljaktighet, som nu råder
om riktningen af den norra stambanan, kan det knappt betviflas, att ett dylikt
försök till förändring af den riktning Utskottet tillstyrkt, skall göras nästa
år, eller sa snart det kan komma i fråga att på samma gång bevilja
anslag.

Det andra skälet är, att, ehuru vid bestämmande af den norra banans
riktning, ett hufvudsakligt afseende förtjena!- att fästas på hufvudstadens och

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

61

bergslagsorternas ömsesidiga intressen, hvilket, om de rätt tillgodoses, äfven bör
gifva den bästa utsigten om en lönande trafik, så synes det dock förtjena
att tagas i betraktande, huruvida landet norr ifrån hufvudstaden kan vara fullt
betjenadt för framtiden med en bana från Thureberg till Sevalla. I det afseendet
förekommer redan att en representant, i sammanhang med föreslåendet
af denna sträckning, väckt motion om en annan stambanas dragande derjemte
från Upsala rakt norr ut öfver Margretehill åt Gefie, pcb att en stark påtryckning
eget- rum för erhållandet af en sådan bana. Å andra sidan har
Herr Nordenfclt i sin reservation sökt visa fördelen af en bana åt Bysjön och
Rosshyttan till Storvik, hvarigenom enligt hans beräkning skulle besparas
8 mils väg och 7 millioner i penningar i jemförelse med riktningen Thureberg—Sevalla,
och med dessa medel således bibanor kunna byggas, ej blott till
Norbergs bergslag, utan anda fram till Grängesberget, eller också från stambanan
ned till Westerns, men vägen till Norrland blifva betydligt förkortad.
Företrädet af denna riktning framför den öfver Thureberg—Sevalla
tilltror jag mig ingalunda att kunna bedöma, helst då Herr Nordenfelts
riktning ännu ej är undersökt; men de skäl han anfört synas mig utgöra en
tillräcklig anledning att icke, innan någon sådan undersökning skett, och innan
anslag till någon bana kan beviljas, bestämdt uttala sig för den af Utskottet
föreslagna riktning, hvilket man framdeles konime att ångra, i händelse det
efteråt skulle visa sig, att genom en annan riktning de olika intressena kunde
sammanjemkas, och agitation för en ytterligare stambana mera direkt åt
Gefie kunde undvikas.

På grund häraf föreslår jag för min del, att något bestämmande af
den norra stambanans riktning icke vid denna riksdag må ega rum.“

af Herr P. O. Hörnfeldt: "Ehuru jag, med ledning af de beslut i fråga
om jernvägsbyggnader för Statens räkning, som vid flera föregående riksdagar
fattats, hyst den förmodan, att icke heller vid denna riksdag någon fråga
om stambanebyggnader skulle uppkomma i vidsträcktare mån, än hvad rörde
den nordvestra banan, så hafva likväl frågor icke endast om anslag för östra
och norra stambanans fortsättning, utan jemväl om anläggning af flera andra
nya stambanor blifvit framlagda i afgifna motioner, men alla dessa framställningar
hafva, enligt Stats-Utskottets förslag, icke föranledt beviljandet af
några anslagsbelopp. L)å jag deltagit i de beslut, hvarigenom anslag icke
beviljats, har jag naturligtvis i denna del mot Utskottets Utlåtande icke
någon erinran att göra. Om emedlertid tillgångar dertill kunnat beredas,
skulle jag funnits benägen att för åstadkommande af arbetsförtjenst åt en
nödlidande befolkning anslå ett högre belopp till ett hastigare fullbordande
af den så kallade nordvestra banan — ett sätt för medlens användande, som
bäst stått tillsammans med Statens intresse dymedelst, att det påskyndat den
tidpunkt, då nordvestra stambanan kunnat börja gifva afkastning.

62

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Deremot förekommer i Stats-Utskottets Betänkande ett beslut, hvilket,
fastän egentligen omfattande blott en åsigt, jag icke kunnat biträda, och detta
beslut afser riktningen af den norra stambanan, en fråga, som är af desto större
vigt, som densamma också samt ytterst innefattar frågan derom, huruvida
genom en ändamålsenlig anordning man skall kunna komma derhän att någonsin
erhålla en bana genomlöpande hela riket, ty, derest man gifver åt
norra stambanan från Stockholm uppåt Gefle—Dala vägen en olämplig riktning,
lärer man till den aflägsnaste framtid hänskjuta möjligheten af jernvägens
fortsättning norrut.

Hvad nu beträffar den riktning den så kallade norra stambanan rätteligen
bör hafva, så har jag ansett att densamma må bestämmas endast med
hänsigt till de fördelar landet i dess helhet bör kunna af norra stambanan
påräkna, eller att man vid afgörandet häraf bör ställa sig uteslutande
på de fosterländska intressenas ståndpunkt. I sådant hänseende bör man
derföre tillse, att norra stambanan lägges så, att densamma len möjligen
kortaste sträckning förenar med påräkneligheten af en tryggad riklig trafik,
att den lägges så, att Staten bör kunna vid den ifrågasatta anläggningen tillika
tillgodogöra sig och öka de fördelar en med dryg kostnad redan anlagd
jernväg medför, och så, att den icke täflar med och sålunda försvagas af
sådana kommunikationsleder, som dels den naturliga lägenheten redan beredt
och dels särskilda på allmän bekostnad åstadkomna arbeten medfört, samt
att den slutligen lägges så, att den i en ort, för hvars tillgodoseende en enda
lämpligen anlagd bana bör i förhållande till landets tillgångar vara fullt tillräcklig,
de enskilda intressena icke lemnas tillfälle, att inom en ganska snar
framtid med åberopande af ortens eljest förbisedda behof påyrka ytterligare
en bana norrut, som skulle täfla med den förut anlagda, göra bådadera för- 1
bispringande för det allmänna, och till och med just i följd af ett sådant
förlustbringande system omöjliggöra stambanans vidare utsträckning till förening
af landets mera skilda delar.

Dessa grundsatser, om de tillämpas på frågan rörande den norra stambanans
riktning, föranleda efter min åsigt ovikorligen dertill, att någon annan
sträckning icke kan vara lämplig, än den längesedan föreslagna och sålunda
längst på dagordningen stående samt redan påbörjade sträckningen Stockholm—ITpsala—Sala—Storvik,
samt att denna sålunda är den enda riktiga
sträckningen, möjligen med den modifikation af det ursprungliga förslaget, som
må ligga i en af bergslagernas intresse påkallad böjning af banan från Sala
åt trakten af Avesta för beredande af en utfartsväg för Korbergs malmfälts
rika tillgångar.

Denna vägsträckning tillgodogör nemligen, jemte det den bibehåller den
ursprungliga planen, vårt land fördelarne af en, icke endast betryggande, utan
jemväl rikligen ökad trafik på banan Stockholm—-Upsala, hvilken bana eljest

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

63

skulle årligen åstadkomma en brist, som i längden blefve alltför kännbar,
och hvilken icke skulle faktiskt försvinna, då man förr eller sednare tvingades
att utsträcka vägen från Upsala i nordlig riktning, enär derigenom den förra
bristen på Stockholm—Upsalabanan endast komme att utbytas dels mot en
ännu större på den färdigbyggda banan och en ytterligare sådan på den utsträckta
delen, samt dels mot en högst betydlig trafikminskning på Thurebergsbanan.
Må man icke säga att denna Stockholm—Upsalabanans utsträckning
icke är i fråga och icke behöfver ske, ty läser man med uppmärksamhet Herr
Grefve Sparres motion i detta hänseende, samt Stockholms Stadsfullmägtiges
utlåtande i samma ämne, hvilka båda uttryckligen förklara tvänne banor norrut
ovilkorligen behöfliga, så framgår att mägtiga intressen finnas, som dels
icke lära underlåta att bearbeta opinionen för den ytterligare utsträckningen
af L psalabanan, och dels understödda af belägenhetens kraf och befolkningens
påtryckande anspråk icke alltför länge skola kunna tillbakavisas. Vidare
tinnes det vid eu blick på kartan, hurusom den så kallade Thurebergsvägen
nästan ända till Sevalla dels skär, dels följer Mälarens vikar och vattendrag,
och dels i sin fortsättning uppgår parallelt med och på ett icke betydlig afstånd
från Strömsholms kanal, som blifvit med statsmedel bekostad, genom
hvilket allt trafiken på denna föreslagna vägsträckning kommer att försvagas
af de mägtiga medtäflare, som sålunda troget åtfölja densamma.
En enda blick på kartan torde vara tillräcklig att visa, hurusom den af mig
föreslagna vägsträckning tillgodogör åt det allmänna fördelarne af Stockholm —
Upsalabanan, framlöper utan någon medtäflare samt, utan att dock förbise
orternas skäliga anspråk, omöjliggör allt hopp om framgång åt bearbetningar
för ytterligare en bansträckning norrut åtminstone på många tiotal af
år. Samma blick på kartan utvisar jemväl att väglängden Upsala—Sala—
Storvik något så nära och vida mer än Thurebergsbanan genomlöper det
inre landet, men tillika ungefärligen utefter en längd af omkring 2 mil från
Upsala följer Mälaren på 1 å 1 V2 mils afstånd; hvarförutan densamma också
kan medelst antingen kräkning af vägen, eller lättad möjlighet till bibanor
gagna bergslagen lika mycket, som den af Stats-Utskottet, i enlighet med
Grefve Sparres motion antagna riktningen, och till och med än mera, då man
ihågkommer att från skogarne kring vägen Upsala—Sala—Avesta finnes att
hemta en ingalunda obetydlig koltillgång.

Jag talade nyss om kartan och i sammanhang dermed torde det vara
berättigadt erinra derom, att denna visar, hurusom vägen Upsala—Sala inom
sitt södra trafikområde beräknadt till den vanliga vidden af 2 mil upptager
större delen af den projekterade vägen från Sevalla till Thureberg och till
och med flera af de stora jordbruk, hvilkas behof man afsett att fylla medelst
den sistnämnda i min tanke onaturliga riktningen af Norra stambanan.

64

Stats-Utskottets Betänkande N:o 06.

I ett land med icke större kapitaltillgång än Sverige eger, lärer väl
också ett icke ovigtigt moment vid afgörandet af sträckningen af en jernväg
utgöras af den kostnad, som dermed äf förenad.

I detta fall och med antagande deråt att vägen mellan Sala och Storvik
krökes till trakten af Avesta visar sig följande förhållande vid jemförelse
af kostnaden vid de olika sträekningarne.

Enligt en af Stats-Utskottets Riksgäldsafdelning till Utskottet aflemnad tabell
utgör den beräknade anläggningskostnaden för vägen Thureberg—Sevalla—
Avesta—Storvik, i längd uppgående till 18 mil 11,910 fot, R:dr 15,110,000: —
då den deremot för vägen Upsala—Sala—Avesta—

Storvik, i längd 13 mil, 82,500 fot,.......utgör 11,504,991: —

och sålunda företer en skilnad af.............R:dr 3,605,009: —

hvilken summa sålunda skulle genom den af mig föreslagna sträckningen
Statsverket besparas; och med denna besparade summa skulle anläggningen
af flera enskilda banor kunna understödjas till förmån för orterna och till
befrämjande af större trafik på de statsbanor, med hvilka de ställas i sammanhang.

Att den af mig förordade sträckningen är den principielt riktiga, torde
väl af den, som opartiskt betraktar förhållandena, medgifvas, men då Statsutskottet
till riktningen af norra stambanan fogat den uppgift, att låta denna
bana jemväl i möjligaste mån fylla bergslagens behof af utfartsväg för sina
produkter, samt denna afsigt icke torde kunna frånkännas sitt berättigande;
så torde i sådant hänseende det böra tillses, att den norra stambanan å den
del deraf, som sträcker sig mellan Sala och Storvik, i möjligaste mån närmar
sig bergslagens område, på det denna måtte genom möjligen kortaste
bibanor sättas i förening med stambanan. I sådant hänseende blifver alltså
en kräkning af banan från Sala uppåt A vesta nödig, och jag har derföre icke
velat motsätta mig en sådan. Genom detta tillmötesgående torde också
bergslagens skäliga anspråk på stambanans indragande åt malmfälten vara
tillgodosedda bättre än genom den af Stats-Utskottet föreslagna riktningen; ty
icke heller denna sednare utesluter nödvändigheten af en bibana från det
inre af bergslagen, men bereder deremot bergslagen ingen koltillgång från
det inre Westmanlands skogar, hvilka genom mitt förslag blifva tillgängliga.

Af hvad jag hittills anfört framgår:

att den af mig föreslagna bansträckning utgör fortsättning af ett börjadt
system och åt den redan färdigbyggda delen deraf eller Stockholm—
Upsala bereder inkomst och styrka, då deremot den af Grefve Sparre motionerade
och af Stats-Utskottet godkända banan börjar ett nytt system, som
lägger Upsalabanan i hälft ödesmål;

att

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

ÖS

att den af mig föreslagna banan icke kan framkalla behofvet af en
ytterligare bana norrut, hvilket behof Stats-Utskottets bansträckning är egnad
icke blott att framkalla, utan äfven att upphöja till ett oafvisligt kraf, och
detta till den största skada för landet, då af tvänne banor, fastän de höja
anläggningskostnaden med många millioner, ingendera kan bära sig;

att den af mig föreslagna banan omfattar eller uppfångar i det närmaste
den trafik, som de tvänne afsedda banorna norrut skulle draga åt sig;

att den af Stats-Utskottet antagna banan i hänsigt till kostnaden står
öfver den af mig föreslagna med ett belopp af 3,600,000 R:dr, ett ganska
vackert belopp, alltför betydligt att böra bortkastas, i stället för att användas
till befrämjande af enskilda jern vägsanläggningar;

att den af mig föreslagna banan har en sträckning, skiljd från alla
medtäflare, då deremot Stats-Utskottets bana följer Mälaren och ‘Strömsholms
kanal samt sålunda liksom enkom uppsöker de farligaste medtäflarne i hänsigt
till trafiken;

att den af mig föreslagna banan innefattar inom sitt södra trafikområde
hela Stats-Utskottets bana till Sevalla och på en stor del också hela det
södra trafikområde, som tillkommer Stats-Utskottets bana; och hvilket sistnämnda
trafikområde till icke obetydlig del utgöres af Mälaren, eller med
andra ord att Stats-Utskottets bana på flera ställen söder om sig saknar allt
verkligt trafikområde och norr om sig icke eger något annat, än det som
just innefattas i den af mig föreslagna banans trafikområde;

att enligt en tabellarisk utredning, fogad vid en annan afgifven reservation
mot betänkandet, de lokala förhållanden, som betinga trafiken, ligga
uppenbarlig! till en ojemförligt stor fördel för Upsala—Storviks-linien; samt
att af de båda bansträckningarne den af mig föreslagna bättre än
den andra tillgodoser bergslagens behof.

Yid sådana förhållanden är det klart, att jag måste vidhålla den af
mig föreslagna banan, såsom varande den enda som innefattar och föranleder
ett ändamålsenligt och jemförelsevis föga kostsamt jernvägssystem norr
om hufvudstaden och Mälare-dalen.

Detta om riktningen, men äfven en annan anmärkning mot Stats-Utskottets
betänkande företer sig. Änskönt Utskottets åsigt varit, att stambanans
byggande genom bolag mot räntegaranti icke vore lämpligt, och att
Grefve Spanas motion i denna del också borde afslås, finnes sådant likväl
ingalunda tydligen uttryckt. Hvad om räntegaranti förekommer rör egentligen
det moment af betänkandet, som angår öfriga banor utom de af Utskottet
såsom statsbanor antagna linier. Då emellertid, derest icke möjligheten
skulle vara bibehållen för statsbanors byggande genom bolag mot
räntegaranti, det erfordras ett förtydligande i denna del, så afses sådant i
Bih. till Riksd, Prat. 1869. 4 Samt. 1 Afd. 86 Häft. 9

6ö Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

det förslag, jag här nedan afgifver under fullkomlig öfvertygelse derom att
det, inom Representationen skall finnas få, som vilja utsätta Staten för de
oberäkneliga följderna af en vidtomfattande räntegaranti.

På grund af allt hvad jag nu anfört föreslår jag derföre,

a) att Riksdagen behagade afslå Herr Grefve Sparres motion, i hvad
den rörer dels föreslaget utsträckt system af statsbanor och dels
sådanas byggande genom bolag mot godtgörande vare sig i Statsobligationer
eller förmedelst lemnande af Statens räntegaranti; samt

b) att Riksdagen behagade såsom statsbana, hvilken bör med Statens
medel bekostas, antaga, utom den redan vid 1862—1863 års riksdag
beslutade och till sin sträckning bestämda östra stambanan,
jemväl en stambana, eller den norra i fortsättning från Stockholm—
Upsalabanan, eller utgående från Upsala och derifrån sträckande
sig ifrån Sala till Storvik på Gefle — Dala-banan, med kräkning
till trakten af Avesta på så sätt, att utfartsväg till banan må beredas
Norbergs bergslag, och för att från Storvik kunna, när Statsmagterna
framdeles sådant besluta, såsom statsbana fortsättas norrut
i den riktning och med den spårvidd, som då kan varda bestämd.”

af Herr Jan Andersson från Stora Kopparbergs län: ”Emot Utskottets
hemställan, att Riksdagen måtte besluta den norra stambanans utgående
från Thureberg å Stockholm—Upsalabanan, sträckande sig derifrån öfver Sevalla
till Norbergs bergslag och vidare norrut öfver Dalelfven i trakten af Avesta
till Storvik på Gefle—Dala-banan, får jag afgifva min reservation.

Då jag icke kunnat biträda det beslut, att Riksdagen för denna gång
skulle anslå medel till byggande af andra stambanor än den nordvestra, har
detta skett förnämligast af det skäl, att jag icke trott det vara enligt med
nödig omtänksamhet, att Riksdagen under nuvarande finansiela betryck
skulle taga sig för att besluta stambaneanläggningar. Aldraminst hade jag
föreställt mig, att det till största delen af samma ledamöter, som under
många föregående riksdagar, bestående Stats-Utskott, som visat sig så betänksamt
i frågan om fortskyndandet af stambanebyggnaderna, nu skulle
finna sig föranlåtet att föreslå Riksdagen beviljandet af medel till utförandet
af ett förslag för norra stambanans sträckning, som i sin helhet icke undergått
Regeringens pröfning, och till en betydlig del ännu icke »är behörigen
undersökt, och som jag hvarken ifrån Statens allmänna, ekonomiska eller
enskilda intressens ståndpunkt kan gilla och godkänna. Med ett sådant förfarande
synes mig man hafva gjort sig saker till den förebråelsen, som
riktats mot förra Riksdagar, nemligen att man beslutat innan man diskuterat,
i stället att diskutera innan man beslutar. Otvetydigt har Utskottet, då det
företagit sig pröfningen af olika stambaneförslag, varit ledt af den åsigt, att

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

67

stambanornas byggande hädanefter bör kraftigare än under de sednare åren
fortskyndas. Men att nu helt oförmodadt en skyndsamhet vore nödvändig,
som icke medgåfve nödiga statistiska och tekniska undersökningar jemte
behörig pröfning, förefaller mig underligt.

Utskottet hade för sig till pröfning fem undersökta, och deribland ett af
Kongl. Maj:t pröfvadt och hos Riksdagen förordadt förslag till norra stambanans
utläggande, men Utskottet har deremot antagit ett sjette, som, såsom nyss
nämndes, delvis ännu är oundersökt, och äfven i afseende på de undersökningar
som skett icke behörigen granskade.

Bland de undersökta förslagen har det, som förordar norra stambanans
fortsättande ifrån Upsala till Sala, synts mig mest förtjent af Utskottets förord
och det af följande skäl:

att det blifvit, af så sakkunnig person som Friherre Ericson, af Regeringen
år 1856 föreslaget, af 1859 års jernvägs-komité förordadt samt af Riksens
Ständer 1863, genom deras beslut om norra stnmbanans dragande öster om
Sigtunafjärden till Upsala, otvifvelaktigt gilladt (under förutsättning af banans
dragande från Upsala till Sala), ehuru Ständerna af finansiela skäl icke ansågo
sig för den gången kunna bevilja medel till banans försättande från Upsala;

att detsamma så mycket tillmötesgår Uplands, Westmanlands och
de fem nordliga länens billiga anspråk på Statens mellankomst i och för en
stambaneanläggning, att alla dessa provinsers målsmän synas, derest mindre
lokala intressen, för det allmännas väl, åsidosättas, kunna sig derom förena;

att det vidhåller 1863 års Ständers beslut, som uttryckligen förklarat
linien Stockholm—Upsala för att vara början af norra stambanan och icke,
såsom mau nu synes önska, en ortsbana;

att det, med anknytning till nämnda Riksdags beslut och med begagnande
af det redan undangjorda arbetet, förminskar kostnaden med ungefär
fyra millioner Riksdaler, hvartill äfven, med blicken på framtiden, torde böra
läggas kostnaden för en, genom Thureberg—Sevalla-liniens antagande, ovilkorligen
framtvingad bana mellan Upsala och Gefle för omkring åtta millioner
Riksdaler;

att det närmast af alla hittills kända förslag följer den af Regering och
Ständer hittills godkända grundsats, att stambanor icke böra utläggas i närheten
af och parallelt med segelleder och kanaler, utan genom landets inre
delar, som sakna dessa vattenkommunikationer, då deremot den af Utskottet
föreslagna linien från Thureberg till Ekolsund skulle framdragas öfver
en mängd af Mälarens segelbara vikar och derifrån ända till Sparreholm
följer Mälarens strand på närmare än en mils afstånd;

att Upsala—Sala-banan, om den fortsättes från Sala till trakten omkring
Avesta (Asköfors) och vidare derifrån till Storvik på Gefle—Dala-banan,
med en bibana från Avesta till Norbergs grufvefålt, utan konkurrens
med vare sig Strömsholms kanal och Mälaren, eller en Upsala —Gefle-linie

68

Stuts-Utskottets Betänkande N:o 66.

skall komma att uppsamla all rörelse från Uplands och Westmanlands inre
delar, otvifvelaktigt bland alla förslagen erbjuder förmånligaste utsigten på
framtida behållning af trafiken;

att, med en banas anläggande från Sala till Westerås, trafiken ifrån
och till Mälarehamn inledes emellan Mälaretrakterna, bergslagen, Dalarne
och de norr om Getle—Dala-banan belägna orter;

att, med en banas anläggande ifrån Norberg till Smedjebacken, Grängesbergs
malmfält och bergslag sammanbindas med de norra orterna och
Stockholm;

att utväg beredes för en bibanas anläggande från Upsala öfver Dannemora
till någon lämplig hamn vid Östersjön, hvarigenom utbyte af malm
och skogsprodukter kan ske emellan Norbergs och Dannemora bergslag,
om behof af en sådan bana i framtiden uppstår.

Visserligen anföres såsom det hufvudsakligaste skälet emot linien Upsala—Sala
den förmenta bristen på bördigheten i de orter den skulle genomskära,
hvaremot den mycket omtalade bördigheten å Thureberg—Sevalla
liniens Mälarekust lägges tyngande i vågskålen. Det synes dock, som skulle
landet emellan Upsala och Sala med de norra länen dela den olyckan att
vara föga kändt och endast af den orsaken råkat i ett ingalunda berättigadt
vanrykte. Utom de deremellan befintliga tvänne jernbruk, en ångsåg
och qvarn, synes af från Statistiska Centralbyrån hemtade uppgifter till jordbruksstatistiken,
som härlios bifogas, att på ett afstånd af 2 mil å ömse
sidor om de respektive banförslagen har Upsala—Sala-linien en folkmängd
af 83,466 personer, då Thureberg—Sevalla endast räknar 68,339, samt att
den förra, ehuru i afseende på uppodlad jord underlägsen ilen sednare med
6,715 tunnland, har 49,327 tunnland mera äng och odlingsmark, som blott
behöfva tidsenliga kommunikationer för att uppnå en hög kultur, hvarförutom
till den Upländska slättbygdens behof finnes 293,653 tunnland skog''; öfverstigande
den andra liniens banområde med 228,141 tunnland.

Af, alla dessa nu antydda och flera andra skäl, som icke lämpligen
kunna få plats inom utrymmet för en reservation, har jag icke kunnat biträda
Utskottets förslag om norra stambanans dragande öfver Thureberg
och Sevalla förbi Fors, närmande sig trakten af Avesta och vidare till Storvik;
och heldre än att bidraga till genomförandet af ett beslut, som i min
tanke vore både obetänkt och för landet olyckligt, med min röst, har jag nekat
allt anslag för denna riksdag till den norra så väl som östra stambanorna.
Då likväl de många och märkliga reservationer, som emot detta Utskotts
beslut afgifvits, synas mig tyda derpå, att man på allvar vill, att medel
till dessa banbyggnader nu skola beviljas, får jag för min del yrka,

att till förberedande arbeten å norra stambanan från Upsala till
Sala och vidare i trakten af Avesta, och fortsatt till Storvik på

*

Jemförelse-T abell

mellan de alternativa linierna Thureberg—Se valla och Upsala—Sala beträffande areal och folkmängdsförhållanden,

upprättad med ledning af den officiela jordbruks- och befolkningsstatistiken.

Thureberg-

-Scvalla.

Upsala—

Sala.

Härad, fögderi och socken.

Mantal.

Åker och
annan odlad
jord.

Naturlig

äng.

Skogbärande

mark.

Folkmängd.

Härad, fögderi och socken.

Mantal.

Åker och
annan odlad
jord.

Naturlig

äng.

Skogbärande
mark.

Folkmängd.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

ilåbo härad ...............

202

14,905

2,047

24,954

4,631

Upsala stad...............

40

2,461

343

294

10,247

Bro ,................

116

8,821

725

18,316

2,739

Yaksala härad..............

191

11,450

3,649

10,013

3,255

o

Asunda „ .............. .

269

19,953

5,379

17,273

5,511

Bälinge „ ..............

233

11,881

5,873

26,709

3,678

Trögds ,, ...............

429

25,607

8,831

27,211

.8,764

Rasbo ................

200

10,589

5,935

32,641

3,977

Enköpings stad .............

16

396

816

30

1,694

Norunda „ ..............

244

14,650

7,796

35,693

5,207

Lagunda härad ............

265

15,931

7,013

13,941

4,775

Ulleråkers „ ..............

186

11,961

3,976

26,945

3,786

Hagunda „ ............ .

241

15,423

6,294

39,795

4,958

Hagunda ................

241

15,423

6,294

39,795

4,958

Wäsby fögderi..............

488

30,769

13,165

57,163

10,892

Lagunda ,, ..............

265

15,931

7,013

13,941

4,775

Westerås „ ..............

615

46,844

13,994

68,845

15,839

Wäsby fögderi..............

488

30,769

13,165

57,163

10,892

Westerås stad . .............

15

1,294

70

433

4,873

Salbergs „ ..............

523

35,754

47,255

196,010

20,134

Kila socken...............

34

3,817

3,278

14,427

1,622

Fläekebo socken.............

31

2,679

3,214

12,508

1,305

Kumla „ ..............

36

3,376

2,189

4,888

1,218

Haraker ,, .............

34

4,132

1,244

10,008

1,555

Tärna „ ...............

20

2,528

1,595

6,407

7 |

823

Romfartuna „ .............

65

6,180

1,330

8,977

1,860

Summa

2,746

189,664

65,396 |

293,683 i

68,339

V. Fernebo „ .............

106

6,383

6,312

42,063

4,137

Sala stad.................

42

2,705

1,323

9,024

3,700

i

Summa

2,889

182,948

114,722

521,784

83,466 |

Anm. Ofvanstäende uppgifter omfatta ett område af 2 mil på båda sidor om de alternativa linierna med undantag af socknarne Barkarö, Dingtuna, Lundby och Arnö för Thureberg Sevalla samt socknarne

Ö. Wåhla, Thortuna, Björksta och Ängsö för Upsala— Sala-linien, hvilka falla inom 2 å 3 mil derifrån. Området öster om segelleden mellan Stockholm och Upsala, som genomskäres af jernvägen
Stockholm—Upsala, är ej i någondera sträckningen beräknadt.

Att ofvanstäende sifferuppgifter, med uteslutande af öfverskjutande bråk, äro öfverensstämmande med de från vederbörande hit ingifna uppgifter, hvad jordbruksstatistiken beträffar för år 1867
och i hvad det rör befolkningsstatistiken för år 1865, med iakttagande likväl att folkmängden i fögderierna här är beräknad efter socknarne, sådana de uppräknas i nyssnämnda jordbruksstatistik; intygas
härmed, Stockholm i Kongl. Statistiska Centralbyrån den 22 April 1869.

Elis Sidenbladh,

Aktuarie.

S ammandrag

af uppgifterna rörande anläggningskostnad, areal och folkmängd för de alternativa linierna,

Längd.

Anläggningskostnad

o

Åker och annan odlad jord

Naturlig äng

Skogbärande mark

Folkmängd

för hela linien.

per mil.

för hela linien.

per mil.

för hela linien.

per mil.

för hela linien.

per mil.

för hela linien.

per mil.

R:dr.

R:dr.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

Tunnland.

Thureberg Sevalla.....

7,8 mil.

6,500,000

830,140

189,664

24,316

65,396

8,384

293,683

37,651

68,339

8,761

Upsala—Sala.........

5,6 mil.

4,512,214

805,752

182,948

32,669

114,722

20,486

521,784

93,177

83,466

14,904

Rör till Stats-Utsk. Bet., 1869, N:o 66, pag. 68.

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

69

Gefle—Dala banan Riksdagen måtte anslå en och en half million
Riksdaler att utgå under 1870 å de tider, som af Kongl. Maj:t
kunna blifva bestämda.41

åt Herr G. Bjerkander: “Utskottets förslag i fråga om stambanorna
har jag icke kunnat biträda vidare, än i hvad det rörer afslag å Herr
Grefve Sparres motion. Jag har ansett, då det nu icke kunde anslås några
medel vidare än till fortsättning af den nordvestra banan, det icke tjenade
till något att vid denna riksdag tvista om riktningen af den norra banan,
utan öfverlemna åt Kongl. Maj:t att, efter en väl behöflig undersökning och
pröfning, derom framställa förslag till nästa riksdag.

Den af Utskottets majoritet föreslagna riktningen af denna bana kan
jag ingalunda gilla, ty att bygga jernvägar som skola konkurrera med vattenkommunikationer,
dertill tror jag icke att vi hafva råd, och aldraminst att
lägga en bana upp till Norrland så, att en, om icke två banor till, i en icke
aflägsen framtid kunna anses behöfliga för Norrlands behof.

Då nu en jernbana redan är på Statens bekostnad anlagd till Upsala,
och jag icke anser, att denna stad är af den betydelse, att endast derföre
Staten skulle hafva åtagit sig så stor uppoffring, så bör, enligt mitt förmenande,
denna bana nu fortsättas till Sala, Avesta eller Norberg och Storvik,
då jag tror att alla billiga anspråk böra vara tillgodosedda. Emellertid
och emedan vidare undersökning är behöflig äfven i denna riktning, så
föreslår jag punktens återremitterande till Utskottet, i syfte att få den ändrad
i öfverensstämmelse med min först uttalade åsigt.14

Rörande Utskottets afstyrkande af ifrågasatta anslag till östra och

norra stambanorna.

af Herr Grefve A. Posse;

af Herr Friherre F. A. Funck: “Uti Stats-Utskottets beslut att afstyrka
bifall till de flera motioner, som denna riksdag blifvit väckta om anslag till
fortsättande af Statens östra stambana, har jag ej kunnat deltaga. Den
tvingande nödvändigheten att skaffa arbetsförtjenst och bröd åt den hungrande
befolkningen i de trenne Småländska länen synes mig vara ett så talande
skäl för anordnande af något större arbetsföretag i dessa orter, att jag
knappast kan fatta, huru Utskottets majoritet, dock endast med den ringa öfvervigten
af tvänne röster, kunnat tilltro sig afslå de yrkanden, som i detta
hänseende blifvit gjorda. Man lärer väl nemligen svårligen kunna bestrida,
att det, såväl för Staten som för de behöfvande, är fördelaktigare, om de
understöd, som finnas af nöden oundgängligen påkallade, lemnas såsom arbetsförtjenst
och ej i form af lån eller gåfva. Ännu mindre torde kunna

70

Stuts-Utskottets Betänkande N:o 66.

bestridas, att icke nöden och arbetslösheten inom vissa delar af Småland antagit
så sorgliga dimensioner, att Statens mellankomst, utöfver hvad som redan
skett, beklagligen ej länge kan uppskjutas. Frågan är således numera
knappast om, utan hvad som bör göras. Önskligt hade varit, om Representationen,
till ledning för sina beslut och åtgärder i detta fall, erhållit något
förslag från Kongl. Maj:t, men då sådant icke skett, lärer ej Riksdagen
kunna undandraga sig att taga frågan om hand. Att ineningarne om rätta
sättet att härvid gå till väga skola vara mycket delade, ligger i sakens natur.
Så finnas de, som anse likgiltigt, om tillfälle till arbetsförtjenst beredes
i de nödställda orternas närhet eller på större afstånd derifrån, förmenande
att den arbetslösa befolkningen utan särdeles svårighet bör kunna uppsöka
arbetet der det finnes. Andra åter hålla före, att understödet bör lemnas
icke till ett eller några större allmänna arbetsföretag, utan till fierfaldiga
mindre enskilda, spridda inom de särskilda kommunerna. Utan att vidare
uppehålla mig vid den förra åsigten, som icke torde förtjena synnerligt afseende,
måste jag medgifva, att den sednare icke saknar goda skäl. Emot
densamma kan dock invändas, dels att det är Statens rätt och pligt att tillse,
huruvida icke genom dess uppoffringar något för det hela stort och gagneligt
ändamål må kunna vinnas, dels att sådana arbeten, som här böra ifrågakomma,
svårligen i flertalet kommuner kunna anordnas. Uti den ort der
nöden är stor, om icke störst, finnas för närvarande tillfälle till tvänne större
arbetsföretag, nemligen å Statens östra stambana från Nässjö och å den enskilda
jernvägsanläggningen från samma punkt till Oscarshamn. Till detta
sednare företag har anslag blifvit begärdt vid denna riksdag dels af enskild
motionär, dels af bolagets direktion uti underdånig ansökan till Kongl.
Maj:t, hvilken ansökan, beledsagad af Konungens Befallningshafvandes i Calrnare
län förord, blifvit till Stats-Utskottet öfverlemnad. Stats-Utskottet, som
beslutat föreslå Riksdagen anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utreda, hvilka
enskilda jern vägsanläggningar företrädesvis vore förtjenta att med statsmedel
befrämjas samt sättet huru detta borde ske, har naturligtvis icke kunnat,
innan slik utredning föregått, vidtaga någon åtgärd med anledning af förenämnda
motion. Deremot väcktes inom Utskottet, redan innan de enskilda
motionerna i samma ämne blifvit pröfvade och afgjorda, förslag om att anslå
medel såväl till den östra som till den norra stambanan. Detta förslag föll
dock, som redan blifvit nämndt, för den ringa majoriteten af tvänne röster,
af hvilka dock den ena påyrkat ännu högre anslag men, då denna mening
af Utskottet underkändes, fann lämpligt afslå det lägre beloppet.

Då jag, för min ringa del, icke anser mig berättigad tillsluta mitt öra
för de hungrandes rop om arbete och bröd; då icke någon särdeles olägenhet
kan uppkomma deraf, att Staten ett år tidigare, än sannolikt eljest blifvit
fallet, påbörjar ett redan beslutadt vigtig t arbete; då det otvifvelaktigt

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

71

är med god hushållning öfverensstämmande att begagna sig af de nu rådande
låga arbetsprisen, är jag fortfarande af den öfvertygelsen, att medel
nu böra anslås till fortsättande af den östra stambanan och tillstyrker
derföre,

att Riksdagen måtte, med bifall till Herrar C. A. Rettigs, P. Staajfs
och P. Lithners samt A. Anderssons derom väckta motioner till
fortsättande af Statens östra stambana från Nässjö, bevilja ett extra
anslag af en million Riksdaler, att utgå under innevarande år.“

1 förestående reservation har Herr F. Brusewitz instämt,
af Herr A. O. Wallenlerg: “Emot Utskottets beslut att afstyrka anslag
till norra stambanan och östra stambanan, sedan dessa banors hufvudriktningar
blifvit bestämda, får jag mig reservera. Jag anser icke, att
Riksdagen bör anvisa medel för beredande af arbetsförtjenst; ty dylikt skulle
leda derhän, att företagsamheten ytterligare försoffades, emedan man kanske
tog för gifvet, att Staten skulle i värsta fall alltid uppträda som arbetsgivare.
Men jag anser, att Staten kan och bör, lika såväl som andra arbetsgivare,
begagna en gynnsam konjunktur för sina arbetens verkställande.
För närvarande äro arbetsprisen så väsendtligen billigare, att det synes vara
skäl begagna sig deraf. Blifver vid denna Riksdag den omtvistade sträckningen
af norra stambanan lyckligen löst, så bör Kongl. Maj:t sättas i
tillfälle -att jemväl å denna bandel låta påbörja arbetet. En alltför ringa
summa, anvisad såsom handpenning till östra eller norra banan, tjenar till
ingenting och vore en misshushållning med de allmänna tillgångarne. Jag
tillåter mig derföre vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade, såvida sträckningen af norra och östra
stambanorna antingen af Riksdagen nu bestämmes eller bestämmandet
deraf öfverlemnas till Kongl. Maj:t, anvisa på Riksgäldskonloret
en summa af 1,500,000 R:dr till'' arbeten å norra stambanan
och 1,500,000 R:dr till arbeten å den östra stambanan, af
hvilka belopp Kongl. Maj:t må under år 1869 disponera högst
1,000,000 R:dr och under 1870 de återstående 2,000,000 R:dr.“
af Herr Friherre F. von Essen: “Då fråga uppstått att befästa beslutet
om stambanornas riktning genom att anslå medel till deras påbörjande, så
har jag delat deras åsigt, som uttalat sig derför, helst icke exempel saknas,
att beslut om banriktningar varit nära att upprifvas, och hvad norra stambanan
beträffar, det torde vara af vigt att allmänheten får visshet om och
hvar stambana skall byggas, för att ej alltför länge behöfva uppskjuta deraf
beroende privatbanor.

Ett ökadt skäl till anslags beviljande för östra stambanan redan detta
år förekommer med anledning af den för handen varande nöden och arbetslösheten
i Småland. På grund häraf yrkar jag,

72

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

att Riksdagen måtte bevilja ett anslag af 1,500,000 R:dr till påbörjande
af jernvägsarbetena vid östra och norra stambanorna, så
fördelade att 500,000 R:dr utgå redan innevarande år till östra
stambanan, som börjas vid Nässjö, samt tör år 1870 500,000 R:dr
att utgå till hvardera.“

af Herr C. A. Larsson: ”Emot Utskottets beslut att, utan afseende
på de i ämnet väckta motionerna, vägra anslag för fortsättning af de
jernvägar, hvilka Utskottet förklarat böra som stambanor godkännas och
genom Statens omedelbara försorg byggas och trafikeras, får jag anmäla min
vördsamma reservation.

Det är för något hvar kändt, hurusom det skarpa afbrott i jernvägsbyggnadernas
bedrifvande inom vårt land, hvilket inträdt under de sednare
åren, alstrat en allmän stagnation i nästan alla näringsgrenar. Ogynnsamma
skördar och en deraf följande skuldsättning inom den jordbrukande klassen
hafva jemväl i sin mån bidragit att hämma den företagsamhetsanda,
som under normala förhållanden gjort sig gällande. Följden af det modlöshetstillstånd,
som af dessa med flera sammanstötande orsaker inträffat, har
blifvit, att en massa enskilda odlings- och jordförbättringsföretag ligga nere;
att bergsbruket och öfriga näringar måst lefva ett tynande lif; att fattigdomen
bland den arbetande befolkningen tillväxt i en förfarande grad och
hotar att bringa den eljest redlige arbetaren in på en samhällsvådlig bana;
att hopplösheten om utsigt till framtida bergning inom fosterlandet, i förening
med den lifliga emigrantagitationen hos mången uppväckt hågen att
lemna detta land, för att uti andra verldsdelar söka sin utkomst, medan han
ännu eger medel qvar för bestridande af de kostnader, som med den äfventyrliga
resan äro förenade.

Kommer så härtill, att den svåra missväxten under förlidet år, som i
flera landskap hotar den eljest idoga och försakande befolkningen med verklig
hungersnöd, jemväl lägger sin tyngd i vågskålen; så får man icke förundra
sig öfver, om folket i allmänhet motser, att Riksdagen å sin sida
borde vidtaga någon åtgärd till förekommande af de olägenheter, som af
närvarande förhållanden framkallas. Undersöker man då hvilka utvägar,
som på en gång skulle afhjelpa, icke blott den närvarande nöden och förlägenheten,
utan ock de olägenheter, som för framtiden tillbakahålla näringarnes
uppdrifvande, så skall man finna, att något kraftigare och värdigare
sätt icke förefinnes, än att i någon större skala utsträcka arbetena'' på Statens
jernvägar. Härigenom vinnas flera ändamål med samma medel. Ty
dels undviker Staten att dela ut sina tillgångar såsom almosor åt de nödlidande
samhällsklasserna, dels skulle häraf i betydlig mån förminskas det
sorgliga förhållande, som visar sig snart sagdt öfverallt, i det en massa ar betsfördt -

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66. 73

betsfört manskap stryka landet omkring och nödgas tigga arbete eller bröd;
dels skulle Staten på detta sätt få reel valuta för de anslagna medlen, och
genom den gynnsamma konjunkturen i afseende på tillgång af arbetare, till
ett moderat pris, kunna få ett större arbete gjordt för samma summa som
under vanliga förhållanden ett mindre.

Utan att underkänna de motiver, som ligga till grund för majoritetens
afstyrkande, beder jag dock få fästa uppmärksamheten derå: att den vid sednaste
riksdagarne föreburna svårigheten i afseende på behöfliga medels anskaffande
numera icke i lika grad förefinnes; — ty inom Utskottet upplystes
från fullt trovärdiga män, att en upplåning inom landet för Statsverkets
räkning icke troddes möta någon särdeles svårighet. Det blef ock genom
infordrade Utlåtanden, som bifogas Betänkandet, för Utskottet bekant, att
all erforderlig materiel kunde erhållas vid., fabriker inom landet. Lägger
man härtill, att trä, materialier och arbetskrafter jemväl finnas i landet, så
vill det synas, som skulle man, utan ringaste fara, kunna våga att utsträcka
jernvägsbyggnaderna i något större skala, än som blifvit af Utskottet förordadf;
och det desto heldre, som Byggnadsstyrelsen kostar Staten lika mycket
om vi bygga för tre eller fem millioner.

Med anledning häraf, samt åberopande hvad som blifvit anfördt
uti de af Herrar E. M. af Klint och C. A. Rettig, inom Första Kammaren,
August Andersson, J. Erikzon, P. Staaff och P. Lithner, inom Andra Kammaren,
derom väckta motioner, föranlåtes jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte med en million Riksdaler höja den summa,
som Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition föreslagit, att till jernvägsbyggnader
upplåna, samt att detta belopp, 1,000,000 R:dr,
måtte anslås att utgå till sådana förberedande arbeten å östra
stambanan inom provinsen Småland, hvarigenom den nödlidande
befolkningen uti nämnda landsdel kan sättas i tillfälle att förtjena
sitt nödtorftiga uppehälle. Och torde vid ett bifall härtill böra
stadgas, att summan finge utgå under innevarande år, så fort sig
göra låter.”

af Herr G. von Proschwitz: ”Då åtgärder till lindrande af arbetslöshet
detta år torde blifva nödvändiga, samt billiga arbetslöner till följd
af nöden torde kunna påräknas, far jag yrka, att en och en half million
R:dr R:mt måtte anslås att, efter Kongl. Maj:ts godtfinnande, användas till
sådana arbeten å begge de beslutade stambanorna, som för beredande af
tidsvinst må anses ändamålsenliga.”

af Herr E. Key;

Bih. till Iiiksd. Prof.-1869. 4 Sami. • 1 Afd. 66 Höft.

10

74

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

Angående Frövi—Falu-banan.

af Herr V. M. Beroniua: ”Den betryckta ställningen inom landet,
och isynnerhet i bergslagerna, hvilkas intresse hittills blifvit alltför
mycket tillbakasatt, synes mig påkalla, att från Statens sida något åtgöres
redan nu, och att fråga om lättade kommunikationer i landets malmrikaste
trakter icke ånyo undanskjutes. Bland alla de banor, som dels vid föregående
riksdagar, dels ock vid den innevarande, blifvit af Stats-Utskottet omnämnda,
såsom förtjenande att af Staten understödjas, har alltid den föreslagna
linien mellan Frövi och Falun blifvit uppförd i främsta rummet, såsom
den vigtigaste och såsom den, hvilken med största säkerhet kan anses
komma att bära sig. Ännu har dock ingenting blifvit vidgjordt, och den
talrika befolkningen i sjelfva midten af riket, omgifven af outtömliga tillgångar
på de yppersta malmer, försjunker dagligen alltmera i nöd och elände.
Såsom ett exempel på arbetslösheten och dess följder må nämnas, att inom
Ludvika socken kommunalutskylderna uppgå till ''21 R:dr på bevillningsriksdalern
för jord och till 15 R:dr på samma för inkomst af kapital och arbete.
I Grangärde socken, med 7,000 innevånare, och med det bekanta
Grängesberget på sitt område, äro utskylderna och fattigvården nästan enahanda
som i Ludvika. Landets kraftigaste befolkning, bergsmännen och
grufarbetarne, stå färdige att för alltid öfvergifva ett land och en trakt, der
naturen hopat sina skatter, men hvarest de icke kunna tillgodogöras. Ar
det då skäl att, såsom Stats-Utskottet gjort, lägga armarne i kors, sedan
man sökt freda sitt samvete genom att sätta sitt namn under en underdånig
skrifvelse? Nej, här om någonsin är det en obestridlig sanning, att den
största fara ligger i ett uppskof, ty ”medan gräset gror, dör kon”, och om,
efter några års ytterligare betänksamhet, Staten ändtligen behjertar denna
malmtrakts och Dalarnes behof, så är orten säkerligen så utarmad, att den
ifrågavarande jernvägen måste anläggas af Staten sjelf, och den kommer då
att, i likhet med åtskilliga delar af våra redan befintliga statsbanor, framdragas
genom en ödemark. Må man derföre hjelpa medan tider är; må
man, efter att hafva sörjt för resandes beqvämlighet och till en del för jordbrukets
lättnad, också se till, att landets andra modernäring, bergsrörelsen,
må kunna resa sig ur sitt förfall, att dess produkter må kunna åstadkommas
och transporteras till sådana priser som betinga jemn och stor afsättning,
samt att det derigenom må blifva en möjlighet för landet att vinna någon
inkomst till betäckande af den ständigt växande importen.

Om man vill ändamålet, måste man också vilja medlen. Stats-Utskottet
har sjelf medgifvit, att garanterandet af en viss ränta å anläggnings -

Stals-Utskottets Betänkande N:o 66.

75

kapitalet är det säkraste sätt att bringa enskilda banor till stånd. Den svårigheten,
att man ej skulle kunna kontrollera nettobehållningen, eller att
denna skulle uppgifvas för låg, torde ej vara större, än att den kan genom
lämpliga föreskrifter och noggrann kontroll öfvervinnas.

Utan att vilja förfäkta den satsen, att en räntegaranti är i alla händelser
och för alla banor den lämpligaste form, hvarunder Staten bör understödja
anläggandet af enskilda banor, vågar jag dock påstå, att så är förhållandet
med Frövi—Falulinien. Denna bana har af alla de personer och
myndigheter, som om densamma tagit närmare kännedom, erhållit det vitsord,
att den säkerligen kommer att efter några år bära sig och lemna en
god afkastning, och man kan derföre med temlig visshet påstå att, om Staten
garanterar 5 procents ränta på en rimlig anläggningskostnad, någon utbetalning
för sådant ändamål knappt behöfver ifrågakomma annat än under
de första åren. Gefle — Falubanan, som närmast kan jemföras med Frövi—
Falulinien, har alltid lemnat god afkomst; i år har till aktieegarne utbetalts
12 procent. Den utgift, som Staten under några år kan få vidkännas för
en räntegaranti, kommer också mångdubbelt tillbaka till Statsverket genom
tillökningen i trafik på stambanorna.

Hvad beträffar anläggningskostnaden för Frövi—Falubanan, har en
kompetent ingeniör, Major Adelsköld, förklarat sig anse, att densamma bör
kunna byggas till samma pris som Statens banor, 850,000 R:dr pr mil, eller
inalles högst 15 millioner.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, och
då genom den af Stats-Utskottet tillstyrkta underdåniga skrifvelsen
ingenting annat åstadkommes, än att äfven för denna gång undanskjuta frågan
om jern vägen i de förnämsta malm- och bruksdistrikterna;

då Riksdagen ej torde böra åtskiljas, utan att hafva i någon mån positivt
tillgodosett bergslagernas behof af lättade kommunikationer;

då en jernväg mellan Frövi och Falun ständigt varit erkänd såsom
ett oafvisligt behof och ett vilkor för den inhemska jernindustriens upphjelpande,
samt denna bana allmänt är erkänd såsom den, hvilken bland alla
enskilda jern vägar bör först ifrågakomma till utförande;

då derigenom dels utväg beredes att tillgodogöra och afsätta landets
rikaste malmtillgångar, dels ock den hittills vanlottade provinsen Dalarne
kommer i förbindelse med stambanorna;

då den i dessa trakter öfverhandtagande nöden och emigrationen ej
kunna på annat sätt motarbetas och afhjelpas;

då Frövi—Falubanan icke störande inverkar på systemet af Statens
egna banor;

då beviljandet af en räntegaranti är det säkraste sättet att åstadkomma
banans anläggande genom enskildt bolag;

76

Stats-Utskottets Betänkande N:o 66.

då det kan med säkerhet förutses, att denna bana skall, redan kort
tid efter dess fullbordande, lemna så god afkastning, att någon ersättning
från Statens sida icke behöfver mera än under några få år ifrågakomma;

då denna bana ovilkorligen skall tillskynda Statens jernvägar en högst
betydlig tillökning i trafik och således i inkomst, som mer än väl motsvarar
hvad som kan komma att i räntegaranti utbetalas;
så har jag ansett mig böra tillstyrka,

att Riksdagen måtte bemyndiga Kongl. Maj:t att med enskildt bolag
träffa öfverenskommelse om anläggande och trafikerande af en,
i likhet med Statsbanorna utförd, jernväg mellan Frövi och Falun,
med grenbana till Insjön eller till Båtstad jemte kanaliserande af
Dalelfven derifrån till Insjön, på det vilkor, att för en tid af 30
år, från den tid då banan är färdig och börjar trafikeras, Statsverket
garanterar bolaget en behållen inkomst af 5 för hundrade å
anläggningskapitalet, beräknadt till det belopp, som Kongl. Maj:t
kan, efter förnyade undersökningar, finna skäligt bestämma, dock
ej öfverstigande 16 millioner R:dr; och att Kongl. Maj:t må ega
stadga de närmare vilkor och bestämmelser, som vid uppgörande af
ett dylikt kontrakt kunna finnas nödiga.”

Uti denna reservation har Herr L. M. Nordenfelt instämt, emedan han
funnit hela jernvägsföretaget emellan Frövi och Falun röna mera understöd
än den del deraf, som han i sin motion föreslagit

Angående jernväg emellan gruffälten vid Billesholm och lämplig punkt å
Landskrona—Helsingbotgs jernväg.

af Herr L. M. Nordenfelt: ”Enär jag anser utveckling af stenkolsindustrien
inom landet vara ett af de vigtigaste ekonomiska föremål,
som kunna af Riksdagen understödjas, och denna industri icke utan lättade
kommunikationer lärer kunna få någon framgång, samt understöd derför kan
lemnas utan uppoffring af Statsverkets tillgångar, föreslår jag vördsamt,

att Riksdagen ville, för anläggning emellan Billesholm och lämplig
punkt på Landskrona—Helsingborgsbanan af en jernväg, utförd
efter plan och på vilkor i öfrigt, som Kongl. Maj:t kan finna godt
i nåder godkänna, bevilja ett låneunderstöd af 400,000 R:dr emot
den ränta och amortering, som af Riksgälds-kontoret vid nästa låns
upptagande kan betingas samt emot den säkerhet för lånevilkorens
fullgörande, som Kongl. Maj:t i nåder behagar godkänna.”

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS 1869.

Bil. A

Sam m mandrag oiyer beloppet af de under nedannämnda riksdagar beyiljade anslag för Statens jern vägsbyggnader samt anslag och lån för enskilda jernvägsanläggningar.

S -t-a-t—e—n—s j-e—r—n—v—ä -g~s—b—y—g-g—n—a-d-e—r.

Vestra

stambanan.

Södra

stambanan.

1

Linien

Hallsberg—Örebro.

Östra

stambanan.

Sammanbindnings-banan genom
Stockholm.

Norra

stambanan.

Nordvestra

stambanan.

UndersÖkningskostnader.

Kostnad för
ökad materiel.

Summa.

v

v .

Vid 1847—1848 års riksdag .

1850—1851 „ „

1853—1854 „

1856—1858 „ „

1859—1860 „ „

1862—1863 „ „

linien Laxå—Christinehamn
linien Arvika—Norska gränsen
......... 600,000

jemte behållningen
å statslånefonden. . 370,000

1865—1866 års riksdag:

linien Arvika—Norska gränsen . .
linien Christinehamn—Carlstad—

Arvika..............

sammanbindningsbanan genom Stockholm
samt ökad materiel . . . .

1867 års riksdag: linien Christinehamn—
Carlstad—Arvika 1868

års riksdag..........

Riksmynt, j Mil.

Riksmynt.

Riksmynt, i Riksmynt. Mil

Riksmynt

6,000,000

14,075,000

15,796,889

1.500.000

5.525.000
7,440,632

10,150,000

90,000

169,425

7,590,000

19,769,425

25,000,000

1,762,479

4,030,000

3,070,000

4,672,000

2,862

5,374,000

28,268,862 59

970,000

2,900,000

500,000

5,900,000

- I 500,000

2,000,000

2,000,000
3,090,000

2,000.000

Summa 42,7 | $5,871,889— 35,6 24,615,632

4,672,000|—! 19,5 j 14,834,000|—; 262,288|54!2,00Q,000!—1111,1

91,618,288154

Enskilda jernvägsanläggningar.

Summa.

Mil.

Anslag.

Lån.

Summa.

Mil.

Riksmynt.

---.

—

_

100,000

100,000

100,000

—

112,500

150,000

—

262,500

—

—

262,500

_

—

—

—

2,750,000

—

2,750,000

—

“T"

10,340,000

—

—

—

—

1,895,000

*)

1,895,000

—

—

21,664,425

95

—

—

1,436,000

—

1,436,000

—

—

26,436,000

—

9,644,000

9,644,000

37,912,862

59

~~

160,000

|

___

—

160,000

—

—

6,060,000

— -

—

—

—

—

—

—

—

2,000,000.
s oc»n non

—

49,7

272,500

I

15,975,000

—

16,247,500

-1

160,8

~ 7---1

107,865,788(54

*) Häruti in8är (let från Handels- och Sjöfartsfonden för fullbordande af Norbergs jernväg utbetalda och af Riksgälds-kontoret öfvertagna lån å 150 000 R-dr
Hör till Stats-Utsk. Bet., 1869, N:o 66.

Bil. B.

Sammandrag öfver beloppet af dels de anslag till bestridande af undersöknings- och anläggningskostnaderna
jemte ökad materiel för Statens jernvågar, dels de anslag och lån för enskilda jernvägsanläggningar,
som under nedanstående år blifvit från Riksgälds-kontoret utbetalda.

Statens jernvägar.

Enskilda jernvägar.

Summa

Undersöknings-

Anläggnings

.

Kostnad för

Lin.

Riksmynt.

kostnader.

kostnader.

ökad materiel.

100,000

100,000

1854

_

75,000!—

150,000

—

225,000

—

H

1855 .......

60,000

_

1,800,000

_

—

22,500

—

580,000

—

2,462,500

—

» W

1856 .......

30,000

_

4,125,000

_____

- —

—

—

663,333

33

4,818,333

33

»1

1857 .......

19,425

95

5,945,000

_

--

—

—

—

546,666

67

6,511,092

62

r»

1858 .......

100,000

_

7,810,000

_

-_

—

—

—

1,706,666

66

9,616,666

66

1859 .......

50,000

_

6,620,000

_

''--

—

—

—

981,666

67

7,651,666

67

»*

1860 ...... .

_

7,550,000

___

—

—

—

—

166,666

67

7,716,666

67

t»

„ 1861 .......

. _

_

6,750,000

—

—

—

—

—

—

—

6,750,000

—

1862 .......

__

__

6,750,000

——

__

—

15,000

—

718,000

—

7,483,000

—

>»

1863 .......

2,862

59

9,315,000

_

—

- -

—

718,000

—

10,035,862

59

n

1864

9,112,000

_

2,880,666

67

11,992,666

67

n

1865

8.812.000

_ -

_

__

_

4,225,902

67

13,037,902

67

n

* 1866

6.576.538 —

1,400,000

_

160,000

—

2,388,860

66

10,525,398

66

" 1867 .......

__

_

2,150,000

_

600,000

—-

—

148,570

—

2,898,570

—

1868

2,450,000

_

___ .

_

- __

_

—

—

2,450,000

—

11

I 1869 .......

—

—

''500,462

—

—

—

—

—

—

500,462

Summa

262,20^

86,266,000

2,000,000“

—

å7å,866

—

15,975,000

—

104,77^8

54

88,528,288:

5''

1.

16,247,500.

Hör till Stats-Utsk. Bet., 1869, N:o 66.

Bil. C.

Uppgift på dels de från Riksgälds-kontoret för enskilda jernvägsanläggningar utgifna lån, dels
de inbetalningar, som för dessa lån böra till nämnda kontor inflyta under hvartdera af åren 1869,
1870 och 1871.

Jernvägsanläggningen,
för hvilken lånet blifvit
beviljadt:

►1

o- o
o S*

3: P*

C7. po

85

5» g°

• D

O

Banans längd.

Lån

e t s

Inbetalningsbelopp

räntefot.

ursprungliga

belopp.

kapitalåterstod
vid 1868 Ers slut.

är 1869.

år 1870.

&r 1871.

Christinehamn —Sj oandan

1848

1,1

4 proc.

100,000

44,987

05

6,000

6,000

6,000

Nora—Ervalla.......

1851

—

4 .

150,000

—

95,097

20

9,000

9,000

—

9,000

—

Dito .......

1858

1,3

5 v, „

75,000

—

7,455

75

7,865

82

—

—

—

Norbergs jernväg.....

1854

)i6!

2 „

150,000

—

129,526

77

4,500

—

4,500

—

4,500

—

Dito .....

1858

4 „

150,000

132,084

42

7,500

—

7,500

—

7,500

—

Wessman—Barken . . . .

1854

''i J

3 „

200,000

156,706

56

10,000

—

10,000

—

10,000

—

Dito .....

1858

(i’0 i

4 ,

200,000

—

157,036

36

12,000

—

12,000

—

12,000

-1

Grefle—Dala........

1854

L i

2

2,400,000

—

2,141,793

14

72,000

—

72,000

—

72,000

_|

Dito ........

1858

{8,6|

5 Va .

600,000

—

—

—

—

—

—

—

-1

Hudiksvall—Dellen . . . .

1858

1,0

4 „

370,000

—

330,790

13

18,500

—

18,500

—

18,500

—

ISöderhamn—Bergviken. .

1858

1,4

4 ,

500,000

—

453,925

31

25,000

—

25,000

—

25,000

iBorås—Herrljunga . . . .

1860

3,9

4 „

1,436,000

—

1,332,818

51

68,852

76

68,852

76

68,852

76

Ystad—Eslöf. c.......

1863

7,1

4 „

2,450,000

—

2,450,000

—

121,489

81

122,500

—

122,500

—

Helsingborg—Arup . . . .

1863

Ur!

4 „

1,100,000

—

1,087,039

92

55,000

—

55,000

—

55,000

—

Landskrona—Eslöf . . . .

1863

15,6 1

4 .

1,200,000

—

1,186,462

31

59,888

89

60,000

—

60,000

—

Christianstad—Hesslebolm

1863

2,8

4 „

720,000

702,858

02

36,000

—

36,000

—

36,000

—

Wexiö—Alfvestad.....

1863

1,7

4 „

434,000

-

423,236

15

21,700

—

21,700

—

21,700

—

Köping—Uttersberg. . . .

1863

3,4

4 „

500,000

_

462,891

33

35,000

—

35,000

—

35,000

—

Herrljunga—Uddevalla . .

1863

8,7

4 „

3,240,000

3,240,000

—

122,815

64

158,591

83

162,000

—

Summa!--

49,7

—

| 15,975,000!-

14,534>§

|93j! 693,112

92

722,144

59

725,552176

Hör till Stats-Utsk. Bet., 1869, N:o 66.

Bil. D.

Sammandrag, utvisande ursprungliga beloppet af de utaf Riksgälds-kontoret upptagna, fonderade
statslån, äfvensom huru mycket genom dessa lån Riksgälds-kontoret tillgodokommit samt hvad deraf
återstår obetaldt.

Obligatio-

Obligationernas ursprungliga belopp i

För obligatio-nerna erhållen

Återstående

kapitalbelopp

nernas

valuta, evalve-

den 1 April

räntefot.

K:dr R:mt.

Thaler Pr. C:t.

Pund St.

rad i R:mt.

1869.

1855 års

fonderade statslån.

4 och 3''/j %

281,900

j

267,688

94

223,700

1858 „

4 Va

—

8,190,500

—

----

19,703,472

60

19,043,733

33

1860

4%

—

—

8,000,000

—

t---

—

19,153,866

67

Dito dito

å premieobligatio-

i

ner å
Thaler,

tillhopa 2,400,000
bokförda till endast

— r

25,615,074

74

—

—

%:delar

loppet

af nominela be-

2,000,000

J__I

4,181,111

11

1861 års fonderade statslån .

4 Va „

3,000,000

—

—

—

--j—

2,760,650

—

2,718,700

—

1864 „

47.

—

—

—

—

555,700 —

8,790,836

55

9,629,800

—

1866 *

5 „

—

9,932,300

—

---- -

23,677,689

29

26,308,266

67

1868 ,

* » )

5

—

—

—

1,125,000!—

17,520,801

52

20,250,000

—

98,336,213641101,509,177 78

Summal--13,281,900;—l 28,122,800;—(1,680,700;

Till bestridande af ränta och kapitalafbetalning för ofvanstående lån utgå årligen följande belopp:
för 1855 års lån.............................................R:mt 13,655

1858

1860

1861

1864

1866

1868

hvilket skall slut betalas den 2 Januari 1898 . .

„ „ „ den 1 November 1898 .

„ „ den 30 September 1899

„ „ „ den 15 April 1918 . . .

,, „ „ den 2 Januari 1931 . .

.. „ den 1 Januari 1931 . .

1,166,666

1.466.000
165,000
489,500

1.380.000
1,086,750

67.

67.

Summa R:mt 5,767,571:

*) Anm. Af 1868 års lån, 1,150,000 Pund St., äro ännu oförsålda obligationer för 25,000 Pund St.,
hvilka torde kunna uppskattas till omkring 420,000 R:dr R:mt.

Hör till Stats- Utsk. Bet., 1869, N:o 66.