Stats-Utskottets Utlåtande A.-o 30.

1

\:o 30.

Ank. till Riksd. Kansli d. 23 Februari 1869, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående kronobrefbäringsskyldighetens
skiljande från jordbruket in. m.

(I. A.)

Genom remiss från Riksdagens Andra Kammare har Stats-Utskottet fått
emottaga 2:ne inom nämnda Kammare väckta motioner i ämnet. Uti den ena
af dessa motioner (N:o 194) har Herr Per Nilsson från Örebro län föreslagit,
att kronobrefbäringsskyldigheten måtte skiljas från jordbruket och öfvertagas af
Staten. Den andra motionen (N:o 201), väckt af Herr P. Andersson från Blekinge
län, innefattar enahanda förslag, hvarjemte motionären hemställer, att, i
händelse kronobrefbäringsskyldighetens öfvertagande af Staten skulle medföra
allt för stora olägenheter och kostnader, Staten i sådant fall måtte åtminstone
till de distrikt, som, i anseende till lokalförhållanden, icke af postföring eller
derför inrättade postdiligenser hade någon lindring i denna börda, utan jemförelsevis
med andra, som egde dessa förmåner, deraf hårdt betungades, lemna
skäligt bidrag i förhållande till kostnadernas större eller mindre belopp.

Frågan om kronobrefbäringsskyldighetens reglerande, en jemnare fördelning
deraf, dess skiljande från jordbruket eller partiela lindringar i detta besvär,
har nästan vid hvarenda riksdag efter införandet af 1809 års statsskick
utgjort föremål för Representationens behandling. De flesta af dessa framställningar
hafva dock icke föranledt till någon Rikets Ständers eller Riksdagens
Bill. till Riksd. Prot. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 1

2 Stats-Utskottets Utlåtande N:o SO.

åtgärd. Det var likväl i anledning af Rikets Ständers underdåniga anhållan,
som, genom Kongl. Brefvet den 4 December 1830, någon lindring uti berörda
onus bereddes, i det de brefbäringsskyldige hemmanens åliggande att forsla
kronobref med få undantag inskränktes till 2 dagar i veckan, och Kongl. Cirkuläret
den 30 November 1849 (infördt under N:o 87 i nämnda års författningssamling)
hvarigenom åsyftades dels att bereda en jemnare fördelning af ifrågavarande
besvär, dels lindring i detsainmas utgörande, föranleddes af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den. 22 April 1845. De framställningar i ämnet,
som sedermera förnyats, hafva deremot lemnats utan afseende, eller, i följd af
Ståndens eller Kamrarnes olika beslut, icke föranledt till någon åtgärd.

De ständigt återkommande framställningarne i ämnet synas Utskottet
antyda, att ett icke ringa missnöje råder hos de brefbäringsskyldige i afseende
å ifrågavarande besvär, äfven sedan det i öfverensstämmelse med nyss åberopade
föreskrifter blifvit ordnadt. Den allmänna anmärkning kan visserligen bär
framställas, atb hvarje slags beskattning åtminstone hos en och annan samhällsmedlem
framkallar missnöje, men att tillvaron af sådant icke i och för sig utgör
giltig grund för densammas borttagande, derest beskattningen är nödvändig för
fyllande af samhällets verkliga behof och sättet för dess utgörande icke lemnar
rum för befogade anmärkningar. Ifrågavarande onus synes dock vara af beskaffenhet,
att giltigt fog icke saknas för sådana. Det är bekant, hurusom all
skatt ursprungligen utgjordes af natura-prestationer, lämpade dels efter deras
behof som egde tillgodonjuta skatten, dels efter den skattdragandes eller ortens
förmåga att åstadkomma de olika slagen af prestationer, men att, i den mån
myntväsendet utvecklats och penningen antagit karakteren af en allmän värdemätare,
det gamla beskattningssystemet fått lemna rum för ett nytt, grundadt å
den vigtiga omständigheten, att genom penningens bemedling ett sådant utbyte
af prestationer och tjenster emellan de olika samhällsmedlemmarne kan ega rum,
som icke längre gör det nödvändigt, att den skattdragande åstadkommer just
de tjenster eller prestationer, hvaraf den skatteberättigade har behof. Denna
vigtiga sanning bar gitvit anledning dertill, att från beskattningsväsendet allt
mer och mer uteslutits natura-prestationer eller personliga tjenster, och sådant
bär skett äfven derföre att dessa till sin natur vanligen äro något obestämda
och innebära ett personligt tjensteförhållande, som för den skattdragande måste
kännas tryckande. Redan för mera än 2:ne sekler tillbaka eller vid 1642 åis
riksdag blef derföre, i anledning af allmogens klagan, ett likartadt besvär, nemligen
skyldigheten att utan betalning lemna Kronans tjensteman skjuts och förtäring
under tjensteresor, utbytt emot de i skattetiteln ränta ännu ingående
skjutsfärdspenningarne, och flera andra åtgärder i samma riktning hafva sedermera
blifvit vidtagna, för hvilka det blefve för vidlyftigt att här redogöra. Likasom
tjenstemännen nu kunna emot betalning anskaffa sig skjuts och andi a

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.

3

förnödenheter för tjensteresor, synes det Utskottet icke lida tvifvel, att dessa,
särdeles i en tid då så mycket göres för lättade kommunikationer och samfärdseln
blifvit lifligare än fordom, lätteligen kunde ombesörja tjenstebrefs fortskaffande.
Beviset derför att sådant icke är overkställbar! synes äfven ligga till
hands i den omständigheten, att, enligt hvad Utskottet har sig bekant, brefbäriugsskvldigheten
på åtskilliga ställen, der den å auktion utbjudits, inropats af
tjenstemännen sjelfve. Sådant har dock vanligen skett emot temligen hög betalning,
emedan beskaffenheten af detta besvär försvårat en täflan med tjenstemännen.
Icke heller synes det Utskottet vara tvifvelaktigt, att tjenstemännen
kunde med vida mindre kostnad, än hvartill kronobrefbäringsbesväret nu i allmänhet
uppgår, låta fortskaffa sina tjensteskrifvelser, derest de, emot någon viss
ersättning, finge sig ålagdt att derom draga försorg, och om denna ersättning
för blifvande tjensteinneliafvare bestämdes till temligen måttligt belopp, torde
man derföre icke böra befara, att tjensterna skulle i brist af sökande blifva
obesatta. Den summa, hvarför kronobrefbäringsskyldighetens utgörande nu stundom
å auktion inropas, synes under alla förhållanden icke böra tagas till norm
för ersättningen; ty hade man så tillvägagått, då skyldigheten att utan betalning
lemna skjuts och förtäring åt tjenstemännen afskaffades, hade ersättningen
sannolikt mångdubbelt öfverstigit skjutsfärdspenningarne, enär någon täflan vid
inropet af ett så ovisst besvär svårligen kunnat ifrågakomma. Den verkliga
kostnaden kommer naturligtvis att väsendtligen bero af tjensteinnehafvarens mer
eller mindre omtanke och hushållning. Staten synes emellertid ega rätt att
fordra, det ersättningen ej kommer att öfverstiga hvad, med iakttagande af all
möjlig sparsamhet, för ändamålet oundgängligen erfordras.

Kronobrefbäringen har, likasom de. flesta andra onera och besvär, uteslutande
blifvit lagd å jordbruket. Samhällsförhållanden, hvilka det ligger utom
ämnet att här utreda, gjorde det måhända till en nödvändighet att under förflutna
tider så tillvägagå; men då dessa samhällsförhållanden nu för tiden
gestalta sig mycket annorlunda, lärer man svårligen kunna undgå att erkänna,
det ifrågavarande besvär numera icke hvilar på en fullt rättvis och billig grund.
Jemför man nemligen förhållandet emellan de olika provinserna, så måste man
medgifva, att flera landskap i följd af förbättrade kommunikationer och postförbindelser,
till hvilka hela landet bidragit, erhållit icke ringa lättnad i detta besvär,
under det andra provinser deraf tryckas lika hårdt som fordom. Jemföres
åter förhållandet mellan de olika medlemmarne inom samma landskap eller
kommun, så har man svårt att finna någon billig grund derför, att, utom det
en del jordbrukare njuter lindring i utgörandet af detta besvär eller är derifrån
befriad, alla andra näringsidkare än jordbrukare icke behöfva i detta besvär
det ringaste deltaga, fastän brefbäringen måste anses för alla vara af lika
vigt och nytta. Orättvisan häraf blir i samma mån mera synbar, som antalet

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.

af handlande och andra industriidkare på landet ökas samt, i följd af jernvägsanläggningarne,
större och mindre köpingar å landsbygden uppstå, hvilka
äfo befriade från allt deltagande uti berörda besvär.

Det inkast tord*e här göras, som ofta tillförene blifvit framstäldt, då
fråga uppstått om lindring uti eller upphörande af något bland de talrika besvär
eller onera, hvilka nu hvila på den Svenska jorden, nemligen att nuvarande
egare förvärfvat jorden med dessa onera och besvär, hvilka tagits i betraktande
vid köpeskillingens bestämmande. Om det ock icke kan förnekas, att förhållandet
i allmänhet varit sådant, bör dock icke förgätas, att samma inkast
med lika mycket fog kunnat göras emot borttagande af hammarskatten, tiondetackjernet
utom bergslag och grundräntan för såg och mjölqvarnar, enär jernverksegaren
-förvärfvat sitt bruk, masugnsegaren sin hytta samt qvarn- och sågegaren
sina verk med beräkning af nämnda onera. Genom borttagandet häraf
har en ökad skattebörda träffat jordbrukaren, enär skattelindring för en klass
medför under en eller annan form skatteförhöjning för en annan, så vida statsbehofven
på det hela icke minskas eller lindringen kan erhållas blott genom en
ändamålsenligare anordning af sättet för ett besvärs utgörande. Den sednare
utvägen synes dock i afseende å kronobrefbäringsskyldigheten kunna anlitas,
och den utgift Staten skulle få vidkännas för densammas aflyftande från jordbruket
torde följaktligen blifva föga kännbar, åtminstone icke jemförlig med den
kostnad och de olägenheter brefbäringsskyldigheten i sitt nuvarande skick för
jordbrukaren medför. Jordbrukarens begäran i berörda hänseende torde icke
heller böra betraktas såsom obillig, då han villigt deltagit i de ökade beskattningar,
som måste antagas hafva blifvit en löljd af nyssnämnda näringars frigörande
från den ordinarie beskattningen, och de grundskatter, som af ålder
hvila på jorden, hafva på sednare tiden icke oväsendtligt blifvit ökade i följd
deraf, att grundräntan, hvari förut ingick en mängd persedlar, hvilka icke vidare
förekommo i marknaden och följaktligen ej voro underkastade prisstegring, numera
blifvit förvandlad i få persedlar, hvilkas pils visat sig vara i stigande.
Den så kallade skatteförenklingskomitéen, som uppgjorde förslag till grundräntornas
förenkling, uttalade ock den åsigt, att skattejemkning borde småningom
beredas på det sätt, att lindring erhölles i en del af de särskilda skattebördor,
som, utom grundskatten, tryckte den skattskyldiga jorden.

Innan hufvudsakligt beslut i förevarande fråga fattas, torde emellertid
vara af nöden, att ärendet närmare utredes och att förslag uppgöres angående
såväl sättet för kronobrefbäringsskyldighetens skiljande från jordbruket, som
den ersättning, hvilken billigtvis bör tilläggas dem, som af kronobrefbäringen
hittills egt sig begagna. I anseende till lokala förhållanden torde äfven denna
angelägenhet böra i olika län eller distrikt på olika sätt ordnas, men Utskottet
saknar den ort- och detaljkännedom, som för ett sådant ordnande är ound -

5

iStats-Utskottets Utlåtande N:o 30.

gänglig, hvilken åter vederbörande landsting torde ega. Med hänsyn härtill
och hvad för öfrigt blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t, efter landstingens och vederbörandes hörande
angående lämpligaste sättet för kronobrefbäringsskyldighetens
skiljande från jordbruket, täcktes låta utreda frågan om de
kostnader, hvarmed en sådan åtgärd antingen för Statsverket
eller för de olika länen, derest ifrågavarande skyldighet
skulle af dem hvar för sig öfvertagas, må vara förenad
samt derefter till Riksdagen i ämnet aflåta nådig framställning.

Stockholm den 23 Februari 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Fr:son Posse.

Ordförande.

Reservation:

af Herr J. M. Björnstjerna och Grefve L. af Ugglas, i afseende å motiveringen.