3
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
behandlingen af mera betydande regeringsärenden, inför Riksdagen framlägga
de styrelsegrun dsafser, som af Regeringen blifvit följda, och Utskottets utlåtande
sålunda förvandlas från en anklagelseakt till att principbetänkande, hvilket
kunde lemna Representationen och Regeringens vid diskussionen i Kamrarne
närvarande ledamöter tillfälle till ett ömsesidigt utbyte af tankar
och åsigter angående de vigtigaste politiska frågor — något som borde
kraftigt bidraga, ej blott att göra den förhandenvarande ställningen mellan
båda Statsmagterna klar och bestämd, utan äfven att i allmänhet utveckla
och befästa de konstitutionela begreppen. Då jag för min del trott att
här i korthet angifna grunder bort redan vid detta tillfälle tillämpas
vid uppsättandet af Utskottets Betänkande, men Utskottets majoritet i
detta fall vant af annan åsigt, har för mig icke återstått annat än att
häremot och mot den, efter mitt förmenande, alltför ensidiga uppfattning
af Konstitutions-Utskottets befogenhet och åligganden, som häruti uttalar
sig, anmäla min vördsamma reservation.»
5.
Ank. till Riksd. Kansli d. 4 Mars 1869, kl. 6 e. m
Konstitutions-Utskottets Memorial, med förslag till ändring i Regeringsformens
12 §.
Nästlidne Riksdags Konstitutions-Utskott tillstyrkte, i anledning af
en inom ^ Första Kammaren väckt motion, en förändring i 72 § Regeringsformen,
åsyftande dels att stadgandet om Riksdagens rätt att genom Riksbanken
utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, skulle ur grund
-
4
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 5.
lagen utgå, dels att derifrån uteslötes bestämmelsen i sista momentet om
någon viss metall såsom den, hvarmed Riksbankens sedlar skulle inlösas.
Sedan emellertid detta förslag, hvilket af Första Kammaren antogs att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling, blifvit af Andra Kammaren,
ehuru med en öfvervigt af endast tretton röster, förkastadt och sålunda
förfallit, har Utskottet, efter derom af en dess ledamot väckt förslag, ansett
sig böra ånyo underställa frågan Riksdagens pröfning, af skäl hvilka
Utskottet nu går att andraga.
Dessförinnan bör likväl Utskottet, i likhet med hvad vid förra Riksdagen
skedde, erinra derom, att stadganden af enahanda innehåll med dem,
hvilkas borttagande ur grundlagen nu föreslås, jemväl hafva sin plats dels
i lagen för Rikets Ständers Rank den 1 Mars 1830, dels i lagen om myntbestämningen
af samma dag, samt att dessa lagar icke kunna utan Konungens
och Riksdagens gemensamma bifall ändras eller upphäfvas. Då
förslaget sålunda afser, icke att i afseende på innehållet göra någon ändring
i de delar af banklagstiftningen, om hvilka nu är fråga, utan endast att
vidtaga en åtgärd, hvarigenom deras blandade natur af grundlag och civillag
kommer att upphöra, har det icke varit Utskottets uppgift att ingå i
någon närmare pröfning ur finansiel synpunkt af nu gällande lagstiftning
i dessa ämnen, än som varit nödvändigt för att bedöma, huruvida densamma,
sådan den för det närvarande förefinnes, bör ega grundlags natur
eller ej.
Hvad då först vidkommer stadgandet derom, att Riksbankens sedlar
skola såsom mynt i riket erkännas, så har detta lagbud — hvartill något
motsvarande ej förekommer i något annat lands grundlag — icke heller
utgjort någon del af vår konstitutionela rätt, förr än detsamma vid 1809
års riksdag fick sin plats i Regeringsformens 72 §; och detta af det skäl,
att Bankens dåvarande betryckta ställning ansågs, i öfverensstämmelse med
den tidens begrepp, kräfva en så beskaffad förment garanti för uppehållandet
af banksediarnes värde. Sedan emellertid de närmast följande tjugu
årens erfarenhet gifvit tillräckligt vittnesbörd derom, att lagbudet icke förmådde
motsvara sin bestämmelse, begynte, genast efter det beslutet om
realisationens genomförande blifvit fattadt, den följd af lagstiftningsförsök i
detta ämne, som fortgått ända till våra dagar, och åsyftat än att låta stadgandet
om den ovilkorliga förpligtelsen att mottaga Riksbankens sedlar såsom
mynt ur grundlagen utgå, än att, med bibehållande af detta stadgande,
i grundlagen inlägga en deremot svarande föreskrift om skyldighet för Riksbanken
att inlösa sina sedlar med klingande mynt. Sedan ett i sistnämnda
syftning vid 1828—1830 årens riksdag ifrågasatt tillägg till 72 § Regeringsformen,
att riksbankssedlarna skulle »af Banken med mynt efter deras
Konstitutions-Utshottets Memorial N:o 5.
5
lydelse inlösas», vid följande riksdag förfallit, återupptog Konstitutionsutskottet
vid 1834—1835 årens riksdag samma förslag, med det tillägg,
att "beslut som förändrade sedelstockens förhållande till den metalliska inlösningsfonden»
skulle erfordra alla fyra ståndens bifall. Redan vid samma
riksdag fick emellertid detta förslag vika för ett annat, under öfverläggningarne
inom Riks-Stånden framstäldt, af det innehåll, att riksbankssedlarne
skulle »såsom mynt i riket erkännas, så länge de efter deras lydelse af
Banken med silfver inlöstes.» Detta förslag blef i grundlagsenlig ordning
hvilande till följande riksdag, då det af alla fyra Stånden antogs, men icke
vann Konungens sanktion. Sedan försöket att i denna riktning vinna ändring
i den omtvistade §:en icke krönts med framgång, upptog man åter tanken
att i grundlagen inlägga en ovilkorlig föreskrift derom, att Bankens
sedlar skulle vid anfordran efter deras lydelse af Banken med silfver inlösas,
hvilket förslag, först väckt vid 1844—1845 årens riksdag, i en något
förändrad form framträdde 1847, samt slutligen år 1851 blef af så väl Rikets
Ständer som Konungen antaget; hvarefter det ännu fortfar att vara
gällande lag- Hvad sedermera vid sistlidne riksdag i frågan förelupit, är
ofvan omförmäldt.
De skäl, som kunna anföras för borttagande ur grundlagen af ifrågavarande
stadgande om Riksbankens rätt att utgifva sedlar, som för mynt i
riket må erkännas, hafva blifvit vid flerfaldiga tillfällen och sednast under
den öfverläggning i Kamrarne, som föregick frågans afgörande vid förra
riksdagen, så fullständigt utvecklade, att Utskottet anser sig nu endast
böra sammanfatta de vigtigaste. Dessa äro enligt Utskottets uppfattning:
att ett sådant stadgande är obehöflig! för uppehållande af riksbankssedelns
värde, emedan detta uteslutande beror af Bankens förmåga att inlösa densamma,
så att den går och gäller såsom mynt, så länge Banken anses i
stånd att infria den efter dess lydelse med klingande mynt, men deremot
väsendtligen förlorar denna egenskap, utan ringaste hinder af grundlagens
bud, när Banken vägrar inlösa densamma till det belopp, hvarå den lyder;
— att ett dylikt stadgande i grundlagen innebär vådor såväl för Bankens förmåga
att fullgöra sina förbindelser, som ock för den af Bankens säkerhet
i så väsendtlig grad beroende tryggheten i alla enskilda eganderättsförhållanden,
emedan Bankens styrelse möjligen kan föranledas att, i förlitande
på banksedlarnes i grundlagen försäkrade enahanda giltighet med mynt,
egna mindre uppmärksamhet än nödigt åt upprätthållandet af deras värde ;
•—- att man i grundlagsbudet till och med skulle kunna finna en nog stark
frestelse att vid möjligen inträffande tillfälle af betryck anbefalla utgifvande
af sedlar, »som för mynt i riket må erkännas», utöfver Bankens förmåga
att dem inlösa; — att ett stadgande i rikets främsta grundlag, som för
-
6
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 5.
klarar en banksedel vara mynt, är egnadt att hos allmänheten väcka och
underhålla förvillande och för den sunda utvecklingen af våra kreditförhållanden
menliga föreställningar om hvad med mynt egentligen bör förstås;
— samt att ett stadgande som sålunda är till sin princip oriktigt,
för sitt ändamål onödigt och under vissa förhållanden till och med skadligt,
icke kan, utan men för grundlagens anseende och helgd, längre bibehålla
en plats uti densamma.
Betraktar man denna fråga i och för sig och utan afseende på förhanden
varande förhållanden, torde ingen vilja bestrida den afgörande vigten
af de skäl Utskottet här anfört; och sannolikt skulle Utskottets förslag
icke heller möta något synnerligt motstånd, så vida icke den föreställning
hos mången vunnit insteg, att Riksbanken icke bör afstå sin grundlagsenliga
rätt att få sina sedlar mottagna såsom mynt, förrän man hunnit
bringa till stånd en förändring i vissa delar af vår banklagstiftning, i synnerhet
den som rörer de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, af hvilken,
såsom den nu är ordnad, man fruktar såväl för Riksbanken som för den
allmänna rörelsen i öfrigt menliga följder, och hvilken man derföre önskar,
vare sig afskaffa, eller ock fota på mera betryggande grunder, än den nu
anses ega. Man har till och med satt i fråga, huruvida icke genom bifall
till Utskottets förslag den antydda reformen i banklagstiftningen skulle undanskjutas,
men deremot å andra sidan samma reform påskyndas genom
bibehållandet tills vidare af ifrågavarande stadgande i grundlagen. Utskottet
anser för sin del den sålunda anvisade vägen så litet egnad att leda
till det åsyftade målet, att ett motsatt förfaringssätt synes icke blott lämpligt,
utan rent af nödvändigt. Man torde nemligen vara temligen ense
derom, att det öfverklagade onda leder sitt upphof derifrån, att de enskilda
bankerna, i naturlig följd af stadgandet om riksbankssedelns egenskap af
mynt, tillåtits utgifva sedlar mot inneliggande riksmynt-kassa och inlösa
dem med Riksbankens sedlar, hvarigenom denna Banks metalliska kassa
fått uppbära hela bördan af icke blott Riksbankens utan ock de enskilda
bankernas utelöpande sedelmassa. Botemedlet har ock ganska allmänt
angifvits bestå i en fördelning af denna börda jemväl på privatbankerna,
så att dessa ålades att sjelfva vara försedda med metallisk kassa, för att
vid anfordran kunna inlösa sina sedlar med klingande mynt. Men så länge
grundlagen försäkrar hvarje svensk man rätt att betala sina förbindelser
med Riksbankens sedlar, såsom vore dessa mynt, kan en civillng, som beröfvar
de enskilda bankerna en sådan rättighet, svårligen komma till stånd.
Hvarje försök till lagstiftning i denna riktning, medan Regeringsformens
72 § qvarstår oförändrad, måste stranda derpå, att det kommer i strid
med grundlagen. Här återstår således ingen annan utväg än att först
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 5. 7
ändra denna; men har detta en gång skett, eger lagstiftande niagten fria
händer att genomföra den önskade reformen i banklagen, på samma gång
som Riksdagen, derigenom att stadgandet om riksbankssedelns egenskap af
mynt qvarstår i civillag, har i sin makt att, om så finnes nödigt, bibehålla
detta företräde för Riksbanken, till dess en fullt betryggande banklagstiftning
kommit till stånd. — Utskottet torde, i betraktande af hvad nu blifvit
anföidt, icke finnas sakna anledning att till de skäl, som i öfrigt tala
för bifall till Utskottets förslag, lägga äfven det, att ifrågavarande grundlagsstadgande,
sedan det infört vårt kreditväsende på en bana, som kan
leda till betänkliga omstörtningar i alla ekonomiska förhållanden, numera
utgör det väsendtligaste hindret för en återgång till de sunda och orubbliga
principer, utan hvilkas omfattande bankväsendet icke kan på ett tillfredsställande
sätt ordnas.
Här har man emellertid mött med en invändning, som åsyftar
att åtminstone tillsvidare undanskjuta frågans afgörande, i det
man nemligen anmärkt, att, då enskilda banker finnas, för hvilka
ända till åtta ar återstå af den tid, pa hvilken oktrojer blifvit dem
af Regeringen beviljade, och då dessa banker ej före denna tids utgång
lagligen kunna tillförbindas att inlösa sina sedlar med klingande
mynt, en sådan reform i alla händelser icke kan under den närmaste
framtiden till fullo genomföras, och att det sålunda ej hastar med den förberedande
ändringen i grundlagen. Häremot vill Utskottet erinra, att för
de flesta privatbanker omförmälda skyldighet kan inom kortare tid komma
att inträda, emedan deras oktrojtid förr löper till ända, samt att, enligt
hvad Utskottet har sig bekant, Kong! Maj:t under år 1868 vid beviljande
af oktiojer för två nya bankbolag fäst ett vilkor, hvars föreskrifvande
i dylika fall äfven för framtiden antagligen kommer att ega rum, att nemligen
bolagen skola sa väl i afseende pa utgifning som invexling af egna
banksedlar underkasta sig de förändrade bestämmelser, som under oktrojtidcn
kunna komma att för enskilda banker i allmänhet stadgas. För öfrigt
synes det vara temligen påtagligt, att äfven de banker, °hvilka ännu
under några år möjligen kunde i detta afseende förblifva skyddade bakom
sina oktrojer, af omtanke för sin kredit sjelfmant skola upphöra att söka
ett sådant skydd. — Om derföre någon anledning till frågans uppskjutande
icke i nu anförda förhållande kan sökas, så torde å andra sidan böra
erinras, dels att ett uppskof skulle för en tid af åtminstone fvra år undanskjuta
nu ifrågavarande förberedande lagstiftningsåtgärd, på hvilken, enligt
hvad förut är anmärkt, all vidare banklagstiftning måste grundas, dels ock
att hvarje uppskof med grundlagsfrågans afgörande försvårar möjligheten
att för reformen i privatbankslagstiftningen begagna sig af den för detta
8
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
ändamål lämpligaste tidpunkt, enär en sådan lätt kan löpa förbi under den
tid, som erfordras för en ändring i grundlagen.
Med afseende på den föreslagna förändringen i sista momentet af
72 § Regeringsformen vill Utskottet endast erinra, att, då en förvandling
af myntfoten från silfver till guld i andra länder allt mer vinner insteg,
den tid möjligen ej är långt aflägsen, då en dylik förändring äfven bos oss
finnes böra inträda. Ett förberedande steg dertill är redan taget genom
den under sistlidne år började präglingen af guldmynt i öfverensstämmelse
med det franska myntsystemet. Utskottets förslag i denna del afser endast
att, utan rubbning af nuvarande myntfot, undanrödja de hinder för
dess förändring grundlagen uppställer, genom att derifrån utesluta bestämmelsen
om den metall, hvarmed Banken skall inlösa sina sedlar, och öfverlemna
åt Konung och Riksdag att derom lagstifta i den ordning 87 §
Regeringsformen föreskrifver.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet
vördsamt föreslå följande förändring i
Regeringsformen
§ 72.
(Nuvarande lydelse, hvari med (Föreslagen lydelse, hvari ändrin
kursiv
stil äro utmärkta de delar, hvil- garne äro med kursiv stil utmärkta.)
ka blifvit föreslagna att ändras eller
utgå.)
Riksbanken förbi ifver under Riks- Riksbanken förblifver under Riks
dagens
egen garanti och vård, så att dagens egen garanti och vård, så att
den ostörd må förvaltas af de full- den ostörd må förvaltas, af de fullmäktige,
Kamrarne dertill förordna, mäktige, Kamrarne dertill förordna,
efter de ordningar, stadgar och regie- efter de ordningar, stadgar och regmenten,
hvilka redan gjorda äro, eller lementen, hvilka redan gjorda äro,
vidare af Riksdagen göras kunna, eller vidare af Riksdagen göras kunna.
Riksdagen allena eg er rätt att genom Riksbankens sedlar skola, vid anforbanken
utgifva sedlar, som för mynt dran, efter deras lydelse, af riksbani
riket må erkännas. Dessa sedlar ken inlösas,
skola, vid anfordran, efter deras lydelse,
af banken med silfver inlösas.
Stockholm den 4 Mars 1869-
På Utskottets vägnar:
Th. Hluuck af Rosenschöld.
Ordförande.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
9
Reservationer:
af Herr Trolle: »Utan att tillerkänna föreskriften i § 72 Regeringsformen,
att Riksbanken allena eger utgifva sedlar, som för mynt i riket
må erkännas, i och för sig någon synnerlig vigt, tror jag likväl, att densamma
under närvarande förhållanden bör i grundlagen qvarstå. Denna
min öfvertygelse grundar jag på följande förhållanden:
1° Sedan, i öfverensstämmelse med lagarne för myntbestämningen
och Rikets Ständers Bank, Rikets Ständer vid 1850—1851 årens riksdag,
för sin del beslutat och Kongl. Maj:t fastställt det tillägg till § 72 Regeringsformen,
att Riksbankens sedlar skola vid anfordran efter deras ordalydelse
med silfver inlösas; så har, efter min uppfattning, den så kallade
tvångskursen å Riksbankens sedlar icke i vidsträcktare mån förefunnits, än
att desamma skola såsom lagligt betalningsmedel gälla, så länge de vid
anfordran på föreskrifvet sätt inlösas; ty icke allenast ordalydelsen i omförmälda
grundlagsstadganden, i deras rätta sammanhang uppfattade,
ådagalägger detta, utan ock Konstitutions-Utskottets Betänkande vid
1847—1848 årens riksdag N:o 5, innehållande motiveradt förslag till berörda
vid följande riksdag antagna tillägg, gifver otvetydigt vid handen, att syftemålet
vant. sådant, ehuru, såsom sig borde, uttryckt på ett sätt som icke
direkt hänvisade på möjligheten af sjelfva utvexlingens inställande.
2:o Att, om äfven nu ifrågaställda förändring af § 72 Regeringsformen
beslutades och sedermera, hvad som otvifvelaktigt afses, en motsvarande
rättelse i myntbestämningslagen vidtoges, de enskilda banker, som
blifvit oktrojerade utan särskildt vilkor att underkasta sig skeende förändringar
i banklagstiftningen, likväl icke kunde tillförbindas att inlösa sina
sedlar med klingande mynt före oktrojtidens slut eller ända till 8 år härefter;
hvaraf det orimliga förhållandet uppstode, att Riksbankens sedlar gällde i enskilda
bankerna såsom lagligt betalningsmedel för deras förbindelsers uppfyllande
men icke annorstädes, hvilket förhållande väsendtligen icke förbättrades
derigenom, att en eller flera banker under tiden städse eller blott tid
efter annan inlöste sina sedlar eller förbindelser med silfver eller guld.
3:o Att det i hvarje fall torde vara oklokt, att utan oskiljaktigt sammanhang
med ett slutligt ordnande af vårt penningeväsen fråntaga Riksbanken
den värderika fördelen, som den nu besitter framför enskilda banJBih.
till Kilcsd. Prot. 1869. 3 Samt. 3 Käft. 2
10
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
kerna, att nemligen dess sedlar kunna såsom lagligt liqvidationsmedel gälla
så för Staten som enskilda personer och inrättningar, och sålunda minska
ej allenast den hela landet tillgodokommande vinsten å dess rörelse, men
ock dess inflytande på penningeställningen, pa samma gång de enskilda
bankernas otvifvelaktigt ökades.
4:o Att en förändring af ifrågavarande beskaffenhet, utan att finna
sin förklaring i en samtidig omgestaltning af vårt bankväsen, säkerligen
skulle inom landet sprida oro, misstroende och oreda, till men så väl för
Riksbanken som allmänna rörelsen: hvaremot, sedan närmare 40 år förflutit
efter realisationens genomförande, någon grundad anledning till farhåga
saknas, att allmänheten skulle i sin uppfattning af mynts råtta egenskap
missledas, än mindre att Riksbankens styrelse eller dess principaler skulle
föranledas att, längre än sig bör, utsträcka sedelutgifningen derföre, att
ifrågavarande bestämmelse i grundlagen qvarstode.
Hvad sedermera beträffar förslaget att orden »med silfver» skulle från
§ 72 Regeringsformen uteslutas, så finner jag betänkligheterna mot denna
förändring vida mindre; men som äfven detta uteslutande af en bestämmelse
i grundlagen, som icke saknar sin betydenhet, derjemte toide. hos
allmänheten väcka både misstroende och missförstånd; så tror jag mig ej
heller för detta förslag böra afgifva min röst- Häremot skulle jag icke
finna någon betänklighet vid att godkänna det vid sistlidne riksdag föiekomna
förslag, att orden »eller guld» tillädes i meranämnda grundlagsparagraf
näst efter orden »med sifver»;
af Herrar Witt, Friherre 1. Koskull, Medin, Landström och Fa klander,
samt • ''
af Grefve C. E. Piper mot Utskottets förslag, så vidt det alser borttagandet
af andra punkten i 72 § Regeringsformen.
Herr Hedenqren har begärt fa antecknadt, att han icke vant näivarande
vid det tillfälle, då Utskottet i här ofvan afhandlade frågor fattade
beslut.