4

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

förändring, eller i tydlig civil lag blifvit med full klarhet och noggrannhet stadgadt,
huru vid liqvider med Riksbankens å olika myntslag lydande sedlar bör
tillgå.

J%!:o .5.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 April 1869, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i lagstiftningen rörande
enskilda hanker med rätt att utgifva egna banksedlar.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, N:o 7, har Herr Tli. Wijkander
erinrat att, enligt 26 § i Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864, angående enskilda
sedelutgifvande banker, dessa äro berättigade att utgifva banksedlar till ett
belopp, som motsvarar:

a) grundfondshypoteken; b) behållningen i rikets mynt och Riksbankens
sedlar; c) guld och silfver; d) depositioner i Riksbanken, och e) de för kassakreditiv
lemnade säkerhetshandlingar, som äro med grundfondshypotek jemförliga, i
den mån kreditiven äro begagnade, dock högst till hälften af grundfonden; samt
fästat uppmärksamheten derpå, hurusom i följd häraf en sedelutgifvande bank
skulle kunna hafva sedlar utelöpande på grund af de under Litt. a och e anförda
säkerheter, utan att ega någon sådan säkerhet, som Litt. b, c och d omförmäla,
eller med andra ord, utan att innehafva någon så beskaffad kassa, hvarmed
sedlarne skola inlösas; och har motionären med afseende härpå framställt förslag
om ett tillägg i ofvanberörda 26 § af följande innehåll:

»Förhållandet emellan utelöpande banksedlar och de under Litt. b, c och
d upptagna, för deras gäldande vid anfordran disponibla, tillgångar, får dock icke
vara större än som 3 till 1. Skulle detta procentförhållande öfverskridas och icke
inom 8 dagar derefter vara aterstäldt, är banken förfallen till böter, som utgå med
5 procent af hela det sedelbelopp, hvilket vid anståndstidens tilländagående finnes

5

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

utlöpande; utöfver det sålunda bestämda förhållandet emellan kassa och sedelstocka
t förutom det ansvar, som § 19 af denna författning i dess sista mom. bestämmer».

Motionären har sjelf anmärkt: att ett dylikt förhållande, som ofvan omnämnts,
eller att banken saknade kassa för inlösen af sina sedlar, vore liktydigt
med oförmåga att fullgöra sina förbindelser; att hittills de enskilda bankerna i
allmänhet med all önskvärd varsamhet aktgifvit på nödvändigheten att hålla
kassa och utelöpande sedlar i ett emot hvarandra och konjunkturerna afpassadt förut,
. ’ samt att omtanken för egen säkerhet, den solidariska ansvarigheten och
offentligheten visat sig vara tillräckligt starka band i berörda hänseende. Utöfver
dessa af motionären sjelf anförda skäl, Indika, af erfarenheten bestyrkta, synas
ådagalägga obehöfligheten af den föreslagna bestämmelsen, behöfver Utskottet endast
erinra, att, då uppgifter angående bankerna numera månadtligen offentliga-öras
bankernas ställning i afseende på förmågan att inlösa sina sedlar och andra förbindelser
icke kan fördöljas; att den offentlighet, bankerna äro underkastade, utgör
en ganska stark sporre för dem att icke framträda ens med ett förhållande
mellan deras nksmyntskassa och utelöpande sedlar, som kan synas vågadt; och att
da sådant understundom inträffat, Chefen för Kongl. Finans-departementet, efter
hvad Utskottet mhemtat, på grund af den honom tillkommande tillsyn öfver de
enskilda bankerna, till vederbörande banker gjort erinringar eller föranstaltat undersökningar
hos den eller de banker, hvilkas ställning synts mindre tillfredsställande.
För öfngt skulle bestämmandet af ett visst minimiförhållande mellan riksmyntskassa
och utelöpande sedlar, om man också ej fäster afseende på det tvång
ett sådant ålade bankerna, endast mycket ofullständigt betrygga hvad dermed
åsyftas, enär åtskilliga banker utan tvifvel skulle komma att befinna sig i en tem !f®n„0Säker

stälIning’ om de tilläte sin riksmyntskassa att, åtminstone annat än
tillfälligtvis, stadna vid ett så lågt förhållande, som det motionären ifrågasatt, under
det deremot andra banker, till följd af de omständigheter, hvarunder de utöfva

sin rörelse, icke behöfva härutinnan iakttaga på långt när samma återhåll, som
de förra.

Med afseende på det nu anförda, finner Utskottet sig

till Herr Wijkanders förevarande

icke böra tillstyrka bifall
förslag.

Uti motion N:o 17, Första Kammaren, har Herr A. O. Wallenberg föreslagit
dels vissa ändringar uti de genom Kongl. Kungörelsen af den 20 Mai 1864
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, stadgade bestämmelser
rörande banksedelutgifmngsrättens omfång och vilkoren dervid samt skyldigheten
att inlösa sedlarne, dels ock att enskilda bankerna skulle erhålla tillåtelse
till utgifvande af banksedlar, lydande å guld.

6

Sammansatta Banko- Lag-Utskottets Utlåtande A:o 5.

Hvad beträffar omfånget af och vilkoren för banksedelutgifningsrätten, har
motionären erinrat om de bestämningar, som i nyssnämnda Kong! Kungörelse
tillkommo derom, att fastighetsinteckningar, för att kunna godkännas såsom grundfondssäkerhet
och berättiga till sedelutgifning, måste ega förmånsrätt inom hälften
af taxeringsvärdet, hvad beträffar fastighet på landet, och inom hälften af brandförsäkrings-
eller taxeringsvärdet, för stadsfastighet, äfvensom derom att för kassakreditiv,
å hvilka sedelutgifningsrätt skulle kunna grundas, borde vara hypotiserade
säkerheter af sådan beskaffenhet, som för grundfondshypoteken föreskrifvits.

Utöfver dessa bestämmelser, som åsyftade att lägga en reel valuta till grund
för alla utelöpande enskilda banksedlar, har motionären nu, i öfverensstämmelse
med den af honom uttalade åsigten, att hvarje bank bör infria sina sedlar med
klingande mynt, föreslagit, att utur nuvarande 26 § af Kongl. Kungörelsen angående
enskilda banker, med rätt att utgifva egna banksedlar, skulle uteslutas dels
den del af punkten b, som medgifver sedelutdelningsrätt på behållning i Riksbankens
sedlar, dels punkten d, som medgifver samma rätt för behållningen af i Riksbanken
insatta medel; och har motionären såsom ytterligare skäl härför, bland annat,
erinrat, att den föreslagna förändringen komme att bidraga dertill, att samtliga enskilda
banker finge med Riksbanken dela omtanken för anskaffande af den qvantitet
ädla metaller, som för landets rörelse är af nöden, och att tillgången på dessa
erhölle någon spridning till olika delar af landet, i stället att, såsom nu, ligga samlad
i en af rikets gränsorter.

Vidare har motionären, som i en annan motion väckt förslag om grundande
af landets myntsystem på guld, uti 27 § föreslagit bestämmelser, som blefve tillämpliga,
när allmänna rörelsen påkallade banksedlar, lydande å guldmynt. Förslaget
innehåller, jemte bestämmelser angående sedlar, lydande på silfver, att banksedlar,
lydande å guldmynt, skulle få utfärdas å 72, 2, 5, 10, 50 och 100 Caroliner, tillika
med föreskrifter om sedlarnes storlek och form.

Utskottet, som i sitt Betänkande N:o 1 yttrat sig i fråga om myntsystemet,
finner sig böra förorda det nu förevarande förslaget, på det lagen för enskilda banker
ej må lägga hinder mot utgifvande af sedlar å guld, när allmänna rörelsen påkallar
sådana. Utskottet anser dock den inskränkning i motionärens förslag böra
göras, att sedlar icke få utgifvas å eu half Carolin, och detta så mycket mindre, då
inlösen af dessa icke kan ske med det mynt, hvarå de lyda, i följd deraf att halfva
Caroliner hvarken för närvarande präglas, eller äro ämnade att framdeles blifva
präglade.

Hvad beträffar de sedlar, som utgifvas å silfver, har motionären bibehållit
den nuvarande bestämmelsen angående valörerna, men med tillägg af sedlar å 1000
R:dr; hvadan sådana sedlar skulle fä utgifvas å 5, 10, 50, 100, 500 och 1000
Riksdaler.

I detta ämne har inom Utskottet upptagits den ofta förut afhandlade frågan
huruvida banksedlar å så små valörer som för närvarande, böra få begagnas. Om

Sammansatta .Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

7

man anser nyttigt att klingande mynt omlöper i allmänna rörelsen, så motverkas
ofelbart detta genom sedlarne å små valörer, enär allmänheten finner dessa beqvämare
att använda, än silfvermyntet. Man skall alltså säkerligen icke vinna nämnda
mål, förrän de små sedelvalörerna indragas. Äfven med afseende på underlättandet
af möjligheten för enskilda bankerna att verkställa inlösen af sina banksedlar med
klingande mynt, torde denna indragning kunna anses önskvärd; och då nu
andra ändringar ifrågakommit i det stadgande, som innehåller bestämmelmelse
härom i afseende på de enskilda bankerna, har Utskottet ansett tillfället höra
begagnas att taga ett steg för närmande till nyssnämnda mål, om ock detta icke
kan till fullo vinnas, med mindre än att äfven Riksbanken upphör att utgifva sedlar
å små valörer. I det förslag, här nedan afgifves, är valören å 5 R:dr utesluten,
hvadan minsta valören för enskilda bankers sedlar komme att blifva 10 R:dr.

Såsom motionären rätteligen anmärkt, böra sedlar icke få utgifvas, lydande
på inlösen alternativt med guld eller silfver, enär sådant skulle medföra olägenheterna
af en dubbel värdelikare, utan bör sedel vara utställd å endera metallen, guld
eller silfver.

Af hvad redan är anfördt och föreslaget, följer: att Utskottet jemväl tillstyrker
det förslag motionären framställt beträffande 28 § i merberörda Kongl. Kungörelse;
dock att Utskottet åt det föreslagna momentet 1 gifvit eu förtydligad lydelse,
och att momentet 2 utgår, såsom hafvande afseende på sedlar å en half Carolin,
hvilka Utskottet ansett icke böra få utgifvas.

Utskottet hemställer alltså, med anledning af nu förvarande motion,

2:o

att Riksdagen må dels för sin del besluta, dels hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att nedan angifna §§ i Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864, angående enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar, må erhålla följande lydelse,

nemligen:

§ 26. Bankbolag, som till utgifvande
af egna banksedlar är berättigad^
må ej utlemna eller i allmänna rörelsen
på en gång utelöpande hålla större belopp,
än som sammanlagdt i värde motsvaras
af:

a) det i allmänt förvar nedsatta
grundfondshypotek, enligt enskilda bankens
räkenskaper;

b) behållningen i enskilda bankens
egna kassor af Svenskt mynt i guld eller
silfver;

(Jfr § 26, nuvarande lydelse): Bankbolag,
som till utgifvande af egna banksedlar
är berättigad^ må ej utlemna eller
i allmänna rörelsen på en gång utelöpande
hålla större belopp, än som sammanlagdt
i värde motsvaras af:

a) det i allmänt förvar nedsatta
grundfondshypotek, enligt enskilda bankens
räkenskaper;

b) behållningen i enskilda bankens
egna kassor af rikets mynt och Rikets
Ständers Banks sedlar;

8

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 5.

c) guld och silfver efter samma beräkningsgrund
i afseende på värdet, som
för Sveriges Riksbank nu är eller framdeles
kan blifva föreskrifvet;

d) de för kassakreditiv lemnade säkerhetshandlingar,
hvilka enskilda banken
innehar och som äro till beskaffenheten
med grundfondshypotek jemförliga,
i den mån krediti ven äro anlitade;
dock aldrig till större belopp, än som
motsvarar femtio procent af bankens hela
grundfond.

§ 27, Mom. 1. De af bankbolag utgifna
banksedlar skola utställas till innehafvaren,
att utan ränta vid anfordran
inlösas, och underskrifvas af minst två
bland Styrelsens ledamöter samt en bankens
tjensteman, som dertill af Styrelsen
förordnas.

Mom. 2. Banksedlar, lydande å
guldmynt, få endast utfärdas å två, fem,
tio, femtio och ett hundra Caroliner,
präglade enligt Kongl. Kungörelsen af
31 Juli 1868, angående utmyntning af ett
nytt, mot Tio francs svarande, guldmynt.
Banksedlarne skola till storlek och form
vara så beskaffade, att papperet till dem
å 2 Caroliner är 4,5 tum i längd och 2,5 tum
i bredd; till dem å 5 och 10 Caroliner
5 tum i längd och 4,5 tum i bredd; samt
till dem å 50 och 100 Caroliner 7,5 tum
i längd och 4,5 tum i bredd; allt enligt
Kongl. Stadgan af den 10 November 1865
om mått och vigt.

Mom. 3. Banksedlar, lydande å
silfvermynt, få endast utställas å tio,
femtio, etthundra, femhundra och ett tusen
Riksdaler Riksmynt.

De skola till storlek och form vara
så beskaffade, att papperet till dem å 10

c) guld och silfver efter samma beräkningsgrund
i afseende på värdet, som
för Rikets Ständers Bank nu är eller
framdeles kan blifva föreskrifven;

d) behållningen af i Rikets Ständers
Bank insatta medel;

e) de för kassakreditiv lemnade säkerhetshandlingar,
hvilka enskilda banken
innehar och som äro till beskaffenheten
med grundfondshypotek jemförliga, i den
mån kreditiven äro anlitade; dock aldrig
till större belopp, än som motsvarar femtio
procent af bankens hela grundfond.

(Jfr § 27, nuvarande lydelse). Mom.
1. De af bankbolag utgifna banksedlar
skola utställas till innehafvaren, att utan
ränta vid anfordran inlösas, och underskrifvas
af minst två bland Styrelsens ledamöter
samt en bankens tjensteman,
som dertill af Styrelsen förordnas.

Banksedlar få endast lyda å fem,
tio, femtio, etthundra och femhundra Riksdaler
Riksmynt.

Mom. 2. De skola till storlek och
form vara så beskaffade, att papperet till
dem å 5 och 10 Riksdaler är 4,5 tum i
längd och 2,5 tum i bredd, till dem å 50
och 100 Riksdaler, 5 tum i längd och
45 tum i bredd, samt till dem å 500
Riksdaler. 7,5 i längd och 4,5 tum i bredd,
allt efter Kongl. Stadgan om mått och
vigt den 31 Januari 1855.

Mom. 3. Banksedlar må tillverkas
af ofärgadt papper, dock icke till likhet
med Rikets Ständers Banks sedlar. Om
tryckning eller gravering ankomme på
bolaget att bestämma; dock bör banksedels
valör alltid vara tydligen utmärkt.

Riksdaler

/

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5,

9

Riksdaler är 4,5 tum i längd och 2,5 tum
i bredd; till dem å 50 och 100 Riksdaler
5 tum i längd och 4,5 tum i bredd;
samt till dem å 500 och 1,000 Riksdaler
7,5 tum i längd och 4,5 i bredd, allt efter
Kongl. Stadgan om mått och vigt den
10 November 1865.

Mom. 4. Ej må banksedlar utfärdas
med lydelse att kunna infrias antingen
med guldmynt eller med silfvermynt.

Mom. 5. Banksedlar må tillverkas
af ofärgadt papper, dock icke till likhet
med Sveriges Riksbanks sedlar. Om
tryckning eller gravering ankomme på
bolaget att bestämma; dock bör banksedels
valör alltid vara tydligen utmärkt.

§ 28, Mom. 1. Banksedel skall ovilkorligen,
då den i Bankens hufvudkontor
till invexling företes, inlösas med svenskt
mynt i guld eller silfver, efter sedelns lydelse.

Mom. 2. Vägras inlösen, vare bankaedelinnehafvaren
berättigad att jemte kapitalet
åtnjuta ränta efter sex för hundrade
om året, från den dag inlösen blifvit
vägrad, intilldess betalning kan erhållas.

Jfr § 28 (nuvarande lydelse). Banksedel
skall ovilkorligen, då den i bankens
hufvudkontor till invexling företes,
inlösas med Rikets mynt eller Rikets
Ständers Banks sedlar. Vägras inlösen,
vare banksedelinnehafvaren berättigad att,
jemte kapitalet, åtnjuta ränta efter sex
för hundrade om året, från den dag inlösen
blifvit vägrad, intilldess betalning
kan erhållas.

Under förutsättning att ofvan omförmälda förslag gillas, och då de enskilda
banker, hvilka erhållit fastställelse å bolagsordningar, grundade på hittills gällande
föreskrifter, ej kunna under löpande oktroj åläggas nya vilkor, har motionären slutligen
hemställt, att Riksdagen måtte besluta en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan att ny eller förlängd oktroj icke måtte för enskild bank utfärdas,
med mindre än bolaget, med afseende på banksedelutgifningsrätten, underkastar
sig de nu ifrågavarande bestämmelserna.

Då emellertid med visshet kan antagas att Kongl. Maj:t, om nu föreslagna
förändrade stadganden i nåder godkännas, icke skall underlåta att bringa dem i
Bih. till Riksd. Prof. Iö6‘9. 6 Sand. 2 Afd. 3 Håft. 2

10 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

tillämpning så snart som bestående förhållanden medgifva, finner Utskottet icke någon
särskild hemställan i detta hänseende erforderlig, och föreslår alltså

3:o.

att motionärens sist omförmälda hemställan icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Förutom här ofvan omförmälda motioner har Utskottet till behandling förehaft
en af Herr A. Me,din i Andra Kammaren väckt motion (N:o 185), hvari yrkats:
»att, med ändring af § 5 mom. 1 i Kongl. Kungörelsen den 9 Januari 1846,
sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 10 November 1855, må stadgas,
att enskilda bankers kreditsedlar ej må lyda å mindre belopp, än Tjugu
R:dr R:mt.»

Utskottet kan härvid ej underlåta att erinra att, när Sammansatta Bankooch
Lag-Utskottet vid sistlidne riksdag yttrade sig öfver en då af samme motionär
väckt, alldeles lika lydande motion, Utskottet anmärkte hurusom äfven vid näst
derförinnan hållna riksdag enahanda förslag blifvit, ehuru af annan motionär, framstäldt,
och att redan då fästats uppmärksamheten derpå, att såväl Kongl. Kungörelsen
den 9 Januari 1846, som Kongl. Förordningen den 10 November 1855 upphört
att gälla och blifvit ersatta genom Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864,
ehuru denna i så måtto bibehöll det förut varande stadgandet, att minsta sedelvalören
bestämdes till 5 R:dr.

Hvad sjelfva saken angår, torde Utskottet kunna inskränka sig till att, med
åberopande af hvad vid sistlidne riksdag i ämnet anfördes, hemställa

4:o.

att Herr A. Medins ifrågavarande motion må lemnas utan vidare
afseende.

Stockholm den 13 April 1869.

Eric Sparre.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

11

Reservationer:

af Herr Friherre von Schwerin: »Emot Utskottets förslag att borttaga .från
de enskilda bankerna rättigheten att utgifva sedlar på valör af fem riksdaler, får
jag anmäla min reservation.

Ett sådant förbud skulle för många af de mindre bankerna betaga möjligheten
att fortfarande ega bestånd, åtminstone försvåra för dem, att, som hittills,
betjena allmänheten med lån och förlag. Hela landets rörelse skulle derigenom
ofelbart lida.

Det vore dessutom en orättvisa så länge Riksbanken kan utgifva sedlar af
så låg valör som en riksdaler riksmynt.

Åtgärden synes mig dessutom principlös. År meningen dermed påskynda
den tid då hardt mynt mera skulle finnas i rörelsen, torde den förfela sin verkan.
De indragna privatbanksedlarne skulle endast ersättas af Riksbankens å samma
valör. Och om äfven Riksbankens lånerörelse derigenom skulle ökas på dess fyra (4)
lånekontor, hemställes om allmänheten derpå skulle vinna ersättning för ingången
af en stor del af de mer än hundrade privatbankernas lånekontor, som, spridda öfver
hela landet, nu stå till lånesökandes förfogande.

Äfven synes mig att de enskilda bankerna borde blifvit bibehållna vid rättigheten
att vid utgifvande af sedlar taga i beräkning i Riksbanken deponerad kassa af
riksmynt, med det förbehåll likväl att för dylika depositioner ej erhölles ränta».

af Herr Ekenman: »I afseende på den rättighet, som i 26 § af Kongl. Kungörelsen
den 20 Maj 1864 blifvit enskilda bankerna medgifven, att grunda sin sedelemission
äfven på behållningen af uti Rikets Ständers Bank insatta medel, har
jag icke kunnat biträda Utskottets förslag att utesluta denna rättighet, utan ansett
den böra bibehållas för sådana medel, som på depositionsräkning, utan räntas tillgodonjutande,
i Riksbanken insättas; och hvad angår förslaget att enskilda bankerne
ej vidare skulle berättigas utgifva sedlar å fem riksdaler, bär jag förmenat
att denna inskränkning i sedelutgifningsrätten är principielt rigtig, men ej förr bör
inträda än Riksbanken upphör att utgifva sedlar å låg valör, hvarföre jag ej i
den skedda voteringen deltagit».

af Herr Wijkander: »Då medel, som deponeras i Riksbanken, att derstädes
utan ränta tillhandahållas insättaren vid anfordran, äfvensom guld eller silfver, som
till Kongl. Myntverket blifvit i och för utmyntning aflenmadt, väl böra kunna anses
såsom bättre grund för sedelemissionsrätt, än de sedeiutgifvande bankernas nu
egande författningsenliga grundfondshypothek och minst lika goda med klingande
valuta i deras »egna kassor»;

12 Savimansatta Banko- och Bag-Utskottets Utlåtande N:o 5,

då uppköpta vexlar, betalbara inom högst trenne månader å utrikes ort, torde
böra få inräknas lika väl bland enskilda bankers metalliska valuta, som bland Riksbankens,
och då sistnämnda banks vanliga ä vista-vexlar eller s. k. sedlar, så länge
de af banken med mynt inlösas, val höra anses åtminstone fullt jemförliga med
vexlar, dragna på utländska handelshus, desto heldre som enligt § 72 af Regeringsformen
dessa Riksbankens sedlar ännu måste af en hvar »såsom mynt erkännas»;

då ett stadgande att enskilda sedelutgifvande banker icke få såsom grund
för deras sedelemissionsrätt beräkna annan klingande valuta, än den som i deras
»egna kassor» förvaras, måste vid den ifrågasatta reformens genomförande föranleda
en stark påkänning på Riksbankens »metalliska kassa», hvilken deremot skulle
i hög grad mildras eller åtminstone på en längre tidrymd fördelas, derest förstnämnda
banker fingo i berörda hänseende fortfarande beräkna sina behållningar,
ej mindre i riksbankssedlar, än af i Riksbanken innestående medel, äfven om de
för dessa sednare icke borde få uppbära ränta;

då vidare de för kassakreditiv lemnade säkerheter, äfven när de äro »till
beskaffenheten med grund ondshypothek jemförliga», väl icke kunna anses såsom
en betryggande grund för en enskild banks sedelemission, och detta desto mindre
när och om man, i likhet med Utskottet, icke vill medgifva att hvarken Riksbankens
sedlar eller utländska affärsvexlar kunna såsom säkerhet för berörda sedelutgifning
beräknas; samt.

då slutligen en bestämd maximigräns för sedelutgifningen, på sätt för Riksbanken
redan finnes stadgadt, väl äfven torde böra bestämmas för de enskilda bankerna
med hänseende till förhållandet emellan utelöpande sedlar och inneliggande kassa,
åtminstone så länge som minimi-valören af berörda sedlar icke blifvit höjd till ett
belopp, hvilket gör dem till verkliga kredit-papper till lättnad endast för den större
rörelsen;

har jag med min röst icke kunnat, biträda det af Sammansatta Bankooch
Lag-Utskottet afgifna förslag till förändrad lydelse af § 26 i Kong!. Kungörelsen
af den 20 Maj 1864, och

då för öfrist Utskottets ifrågavarande förslag, i sin helhet, nära sammanhänger
med frågan om myntfot i guld, hvilken fråga Utskottet tillstyrkt måtte till
Kong!. Maj:ts handläggning hänskjutas, samt är af den omfattning, att »sammansatt
Utskott» svårligen kan åt detsamma egna den tid och den omsorg, som fordras för
en nöjaktig utredning, och berörda förslag derjemte till stor del omfattar förhållanden,
hvilka utgöra föremål för Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning, anser jag
mig icke sakna anledning att, jemte det jag yrkar afslag på Utskottets förslag i
dess helhet, vördsamt föreslå:

att Riksdagen, med uttalande för sin del af den åsigt, det ett
åläggande för de enskilda sedelutgifvande bankerne att med
svenskt mynt i silfver eller guld inlösa sina sedlar, skulle
bidraga till den finansiela ställningens betryggande, i under -

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

13

dårlighet anhåller att Kong!. Maj:t täcktes taga under nådigt
öfvervägande de förändringar i vår nu gällande privatbankslagstiftning,
hvilka i allmänhet med hänseende till sedelutgifningsrätten
och särskild! i sammanhang med*ett stadgande om
sedlarnes infriande med mynt, kunna finnas af behofvet påkallade».

af Herr Monnerskantz: »Så länge Riksbankens sedlar med stöd af grundlagens
bud erkännas såsom mynt i riket, anser jag de enskilda bankerne hvarken kunna
eller böra åläggas att ovilkorligen inlösa sina sedlar med metalliskt mynt. Det
kan nemligen icke vara rätt att förhindra någon att vid liqvid använda ett betalningsmedel,
som lagen förklarat böra såsom fullgiltig! anses; och innan ännu någon
åtgärd vidtagits att bringa klingande mynt i omlopp inom allmänna rörelsen,
bör man icke lämpligen kunna tvinga de enskilda bankerne att gorå utbetalningar
med sådant mynt, som sällan, om någonsin, i liqvider till dem sjelfva ingår. Men
om en sådan tvingande skyldighet ålägges, innan möjligheten af dess uppfyllande
blifvit behörigen beredd, måste, så vida man bygger de nya bankanstalterna på
försigtig beräknings- och ej på slumpens grund, den nödvändiga följden af den alltför
partiel! utförda förändringen blifva, att endast några få stora kapitalstarka enskilda
banker på välbelägna platser komma att qvarstå, och att landets hela förlagsrörelse
inom sådana anstalter alltmer koncentreras. Detta skulle väl, ur en
synpunkt, böra anses framkalla större trygghet inom allmänna rörelsen, men ur
en annan möjligen blottställa densamma för en tryckande inflytelse, som genom sin
styrka kan blifva skadlig; och denna verkan af förändringen bör vid dess utförande
icke förbises.

Efter min uppfattning kan det icke vara riktigt eller nyttigt, när man har
flere genomgripande förändringar på penningelagstiftningens område i sigte, att då
icke behandla dem alla i ett sammanhang. Ty när man t. ex. vill genomföra den
vigtiga reformen, att gifva landet till allmänt bruk ett verkligt i stället för blott
ett konventionel! mynt, så är det icke nog att man stryker bort ur grundlagen det
stadgande, som gör banksedelmyntet till lagligen berättigad! betalningsmedel; utan
man måste också tillse, att det nya betalningsmedlet — det hårda myntet — finnes
att tillgå för dem, som åläggas använda detsamma. Att sprida det lätt flyttbara
guldmyntet i rörelsen är härtill ett medel; — och detta är för mig den vigfigaste
anledningen att medgifva, att guld må begagnas i stället för silfver, såsom
grund för landets myntsystem. Ett annat medel är, att inskränka den i landet
kringlöpande banksedelmassan inom trängre gränser, än hittills, så att det metalliska
myntet må kunna få någon plats inom cirkulationen, och ej fortfarande derifrån
utträngas af sedelmyntet. Men härtill fordras, dels att inom såväl Riksbankens
som de enskilda bankernes sedelutgifning, de mindre valörerne afskaffas, och
dels att hela den stora massa af sedlar, som de enskilda bankerne, i ohejdad far -

14

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

lig konkurrens med hvarandra, ständigt bemöda sig att kunna hålla ute i rörelsen,
måtte erhålla sin erforderliga helsosamma begränsning. — I sistnämnda afseende
vore bästa utvägen, att bestämma hela den enskilda sedelemission, som icke af
metallisk valuta nfötsvaras, — likasom för Riksbanken har skett — till någon fix siffra,
som icke finge öfverskridas; eller, om detta ej kan åstadkommas, att det åtminstone
bestämdes, att de enskilda bankerne ej finge utgifva mera sedlar, än som motsvarades
dels af deras i allmänt förvar nedsatta grundfondshypothek, och dels af den
metalliska kassa, som de skulle ega att antingen såsom räntelös deposition i Riksbanken
eller under annan offentlig kontroll få hafva insatt. Det kan tyckas, att se*-delutgifningen för de enskilda bankerne härigenom skulle alltför mycket begränsas,
men den vådliga, kostsamma och i längden outhärdliga strid, hvari de nu kämpa
att hålla hvarje bank sina sedlar ute i rörelsen, skulle derigenom undvikas, och
föranleda både minskade utgifter och ökad säkerhet för dem alla; och den fördelaktiga
ersättning borde ock då beredas dem, att de skulle blifva berättigade att få
förena sig om att besörja sin invexlingsskyldighets uppfyllande inom en sammanskjuten
gemensam metallisk kassa, företrädesvis placerad i Riksbanken, men eljest
på någon annan genom sitt centrala läge och i öfrigt passande plats.

Nu gjorda erinringar hafva afsett att framhålla, att man icke'', på för ban*-kerne och landet gemensamt nyttigt och tryggande sätt, kan göra de blott delvisa
förändringar i lagstiftningen för de enskilda bankerne, som motionären föreslagit
och Utskottet tillstyrkt, men å hvilka jag, med stöd af hvad jag erinrat, måste
påyrka afsläg. Det enda, som särskildt för sig skulle kunnat göras, hade varit
om man gifvit §§ 26—28 i enskilda banklagen en sådan lydelse, att förpligtelsen att
invexla med klingande mynt för bankerne hade vidtagit, så snart blott den ifrågasatta
förändringen i 72 § Regeringsformen hade försiggått».

af Herr Agardh: »Lika med Utskottet har jag ansett önskvärdt, att de en skilda

bankerne fingo skyldigheten att inlösa sina sedlar med verkligt mynt; men
jag tror icke att detta mål kan vinnas utan att vidtaga andra förändringar i vår
bankorganisation, — förändringar i helt annan riktning än den Utskottet synes anse
leda till målet.

Sedelutgifning grundas väl vanligen antingen på mynt eller på säkerhet, bestående
i papper, som vid behof äro mer eller mindre realisabla. Utan tvifvel är,
med afseende på allmänhetens trygghet, sedelutgifning af förra slaget vida att föredraga
framför den af det sednare; och framförallt synes det val vara skäl att uppmuntra
sedelutgifningsrätten på mynt, om man vill komma derhän att utgifna sedlar
skola äfven inlösas med mynt. Men Utskottet tyckes vara af annan tanke.
Det vill bibehålla de enskilda bankernes sedelutgifningsrätt, sådan den nu finnes,
på säkerheter, men inskränker högst väsendtligt sedelutgifningsrätten på mynt.

I Riksbanken är sedelutgifningsrätten på säkerhet fixerad till en bestämd
summa; men för de enskilda bankerne vill man bibehålla sedelutgifningsrätten på

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

15

kreditiv-säkerhet, hvilken då kreditiv kunna utlemnas efter bankernes godtfinnande,
gör sedelutgifningsrätten på säkerhet äfven i viss män obegränsad.

I Riksbanken är ett minimum faststäldt för den verkliga metalliska valutan,
hvarigenom ett visst förhållande mellan sedelutgifningsrätten på säkerhet och
den metalliska valutan är fixeradt. Rör de enskilda bankerne är intet minimum
för metallisk kassa föreskrifvet, icke någon slags proportion bestämd för sedelutgifning
af olika slag.

I Riksbanken uppmuntrar man sedelutgifhingen på mynt, genom att som mynt
beräkna äfven det som för tillfället icke är mynt, men som utan svårighet kan till
mynt förvandlas. Utskottet uppmuntrar sedelutgifningen på säkerhet, genom att borttaga
sedelutgifningsrätt på hvad som verkligen är mynt, (ehuru annorstädes än i
egen kassa deponeradt), äfvensom på det som när som helst kan till mynt förvandlas.

Så långe Riksbanken såsom metallisk kassa anser och beräknar: »beloppet
af uppköpta vedar, betalbara å utrikes ort, hvilka icke till liqvid förfallit, eller blifvit för
inkassering afsända» — så måste det väcka förvåning, om icke något mera, att Riksbankens
sedlar icke skulle af de enskilda bankerne inom landet få beräknas såsom
metallisk kassa. Att de utrikes vexlarne få beräknas såsom metallisk kassa är
väl en konseqvent följd deraf att de, öfversända till utlandet, kunna efter kort förfallotid
till metallisk kassa förvandlas. Men Riksbankens sedlar äro ju också löfte
om metallisk valuta; skilnaden är, att löftet är gifvet icke af enskilda personer,
hvars förmåga att betala kan vara något osäker, men af Sveriges Riksbank; att
löftet icke behöfver passera hafvet för att varda infriadt; att det infrias genast,
när helst det framkommer till bankoluckan. Jag erkänner att jag icke förstår den
kärlek för »allas var älskling», som i Utskottets förslag ligger förborgad.

Såsom metallisk kassa anser och beräknar Riksbanken: »Det silfver och guld,
som blifvit hos kända och säkra handelshus eller bankinrättningar å utrikes ort för Bankens
räkning nedsatt eller är under transport från utrikes ort till Banken». Hvarföre
skulle de enskilda bankernes silfver och guld, deponeradt i Riksbanken, icke af
enahanda skäl kunna få beräknas såsom de enskilda bankernes metalliska kassa?

Följderna af denna rättighets borttagande skulle sannolikt blifva, att de enskilda
bankerne i landsorten skulle finna det med sin fördel bäst öfverensstämmande
att associera sig med andra penningeinstitut i hufvudstaden, och sätta de
enskilda bankerne och Riksbanken i en mer eller mindre ovänlig hållning emot
hvarandra.

Rtt sådant resultat torde vara så mycket mindre att önska som, såvidt jag
förstår, förbättringar i våra bankförhållanden svårligen torde kunna åstadkommas
utan genom öfverenskommelse och en harmonisk samverkan af de olika bankerne
till samma för hela landet gagneliga mål. I stället för att åtskilja och söndra de
olika intressena, borde man sträfva att sammanjemka och förena dem.

Den svagaste jmnkten j vår nuvarande bankorganisation torde vara den, i
förhållande till vår sedelstock och vår handel med utlandet, ringa metalliska kassa

16 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o <5.

som förefinnes. Om 1 ett myntstarkt land några millioner exporteras, då exporten
icke betäcker importen, så kan det visserligen för handel och industri hafva någon
betydelse, men kan väl knappt sägas hafva något inflytande på myntvärdets uppehållande
och deraf beroende andra värdeförhållanden inom landet. Hos oss är
deremot förhållandet mycket olika. Det i landet cirkulerande verkliga myntet utgör
en ringa summa, jemförd med sedelstocken. Det består hufvudsakligen af
småmynt, som icke gerna kan exporteras för att dermed betala skuld. Det belopp
af större silfvermynt som cirkulerar torde vara så ringa, och i alla händelser så
kringspridt, att det till någon betydligare summa svårligen lär kunna hopsamlas
för att vid behof användas till betalande af utländsk skuld. När således Sveriges
import icke betäckes af exporten och skiluaden skall med mynt godtgöras, så
blir det Riksbankens metalliska kassa, som alltid till slut får anlitas. Denna kassa
har. oaktadt indragna utländska lån, haft en tydlig benägenhet att hålla sig låg
under de sednare åren, vanligen vexlande mellan 15—10 millioner R:dr. Då under
samma tid såväl import som export beräknats uppgå till öfver 100 millioner, sa
torde en hvar inse huru lätt det kan hända, att metalliska kassan kommer att anlitas
starkare än hvad som med nödig trygghet för realisationens bestånd kan

vara förenligt. . .,, ,

Man har väl tänkt sig att denna fara skulle minskas om de enskilda ban kerne

ålades att invexla sina sedlar med verkligt mynt: de skulle derigenom i sin
mån få bidraga att förse landet med metallisk valuta. Det kan väl heller knappt
betviflas att i sådant fall ett högre belopp af metalliskt mynt blefve erforderligt.
— Så länge den metalliska kassan varit i Riksbankens hvalf samlad på ett enda
ställe, har ett relativt mindre belopp kunnat motsvara behofvet. Men, om 25 enskilda
banker skola hvardera hafva sin metalliska kassa, och Riksbanken derjemte
sitt föreskrifna minimum, så torde - i stället för 10 millioner - 25 millioner R:dr
väl få anses såsom det minsta belopp, som blefve erforderligt. Men om detta belopp
icke finnes inom landet, om det måste lånas utifrån och en årlig ränta derför
uto-å ur landet, så kan det väl sättas i fråga om en slik förändring bör företagas;°och
i alla händelser om den bör företagas under en tid, då landets industri
är tryckt och anledningar knappast förefinnas till en så beskaffad snar förbättring,
att ett sjelfmant inströmmande af metallisk valuta deraf kunde blifva en följd.

Vill man komma derhän, att de enskilda bankerne skola bidraga till anskaffande
af landets metalliska kassa, så bör man väl ock laga så, att kostnaden
för denna metalliska kassas anskaffande drabbar dem sjelfva och icke Riksbanken.
Det torde åtminstone icke vara så afgjordt hvilketdera skulle blifva resultatet om
de af Utskottet föreslagna förändringarne i vår banklagstiftning isolerade antogos,
om en mängd fristående och hvar för sig opererande enskilda banker uppstodo,
hvilka alla naturligtvis skulle sträfva att på hvarje lofligt sätt åt sig bereda den
största möjliga fördel. Den praktiska följden af ett sådant system skulle, enligt

min tanke, blifva, att de enskilda bankerne hemtade sin metalliska valuta från Riksbanken,

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o ö, 17

banken, som således ensam finge bekosta hela förändringen — och detta är väl
ändock icke det mål som åsyftas.

Att de enskilda bankerna skulle hemta det första förrådet af metallisk kassa
från Riksbanken, medelst användande af sin inneliggande riksmyntskassa, torde
väl icke kunna betviflas. Och da de enskilda bankerna innehafva riksmynt till ungefär
det belopp Riksbanken innehar metallisk kassa, så blefve det väl äfven eu
följd att Riksbanken, för att anskaffa sitt minimum af metallisk valuta, finge antingen
låna, ellei, hvad som medför samma verkan, afyttra sina på den utländska
marknaden säljbara obligationer. Riksbankens första förlust vore sålunda den årliga
räntan på dessa obligationer.

Men, har man sagt, om ock Riksbanken till en början skulle länsas på sin
metalliska valuta och få draga kostnaden för dess förvandlande till prftgladt mynt,
så skulle Riksbanken småningom kunna återtaga detta mynt från de enskilda bankerna:
liksom de enskilda bankerna mot Riksbankens sedlar uttagit dess silfver, så
kunde Riksbanken, som numera emottager enskilda bankers sedlar, begagna dessa
till silfveruttagnmg. Det förekommer mig, som hade man föreställt sig resultatet
af denna vexlingsprocess enklare, än det vid det praktiska utförandet kommer att
visa sig. ''

Om beloppet af utelöpande sedlar antages utgöra 50 millioner, och utaf
dessa 30 millioner vara enskilda bankers, och 20 millioner vara Riksbankens; om
sedelstocken antages vara i nämnda proportion blandad, lika öfver hela landet; om
^ ''sbanken antages vara lika stor som i alla de enskilda bankerna, så
skulle 10 millioner sedlar, som under en viss tid ingingo till hvardera, till Riksbanken
medföra enskilda banksedlar för 6,000,000, till de enskilda bankerna riksmynt
för 4,000,000. Om nu mot de inkomna sedlarne Riksbanken uttog silfver för
6 millioner hos de enskilda bankerna, och de enskilda bankerna silfver för 4 millioner
hos Riksbanken, så vunne Riksbanken 2 millioner i silfver-valutans förökning;
och om denna operation fortginge på samma sätt, så skulle Riksbanken alltjemt
öka sitt silfverförråd, under det de enskilda bankernas förminskades.

Under antagande att bankrörelsen förblefve till sin utsträckning lika, så utsläpptes
åter mot de inkomna 10 millionerna ett lika belopp, men naturligtvis från
hvardera bankerna i egna sedlar: Riksbanken, som i sina 10 millioner emottagit
enskilda bankers sedlar för 6 millioner, utsläppte i stället 6 millioner i riksmynt;
de enskilda bankerna, som endast emottagit 4 millioner i riksmynt, kunde icke heller
utsläppa mera i egna sedlar. Riksbankens sedlar ökades alltså, eller blandningens
pi oportioner i den cirkulerande sedelmassan förändrades, så att sedelstocken
komme att bestå af alltmera riksmynt och mindre enskilda banksedlar — ända till
dess den utgjordes af hälften af hvardera. Riksbanken kunde derefter icke uttaga
mera silfver från de enskilda bankerna än som återtoges af dessa från Riksbanken.

Bih. till Likså. Prot. 1869. 6 Sami. 2 Afd. 3 Häft.

3

18 Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 5.

Detta allt under antagande, att under samma tidsperiod lika belopp af sedelstocken
inströmmade till Riksbanken och till de enskilda bankerna. Men om
under samma tidsperiod till de enskilda bankerna ingingo 10 millioner, till Riksbanken
endast 6 millioner, så skulle

enskilda bankerna i 10 millioner emottaga riksmynt för .... 4,000,000.
Riksbanken i 6,000,000 emottaga enskilda banksedlar för ... . 3,600,000.

och för skilnaden = 400,000 R:dr

skulle alltså de enskilda bankerna kunna uttaga silfver från Riksbanken.

Det beror följaktligen på omsättningens storlek och hastighet, om de enskilda
bankerna skola kunna uttaga silfver från Riksbanken eller tvärtom. Och
under sådana förhållanden kan det vfil svårligen vara något tvifvel underkastadt,
hvilkendera af de täflande som skulle blifva den vinnande. Riksbanken, som genom
sina reglementariska stadganden rör sig med mera svårighet, och med sina få
filialkontor, skal! svårligen kunna få en lika stor omsättning som de enskilda bankerna,
hvilka från 100 bankkontor öfverallt från sedelstocken afsila dess innehåll på
riksmynt.

Men i sjelfva verket torde frågan vara ännu mera invecklad derigenom, att
sedelstockens blandning af riksmynt och enskilda banksedlar icke är lika öfver hela
landet; och såvidt jag förmår fatta, skall denna omständighet bidraga att göra
Riksbankens ställning ännu svårare. Ifrån orter, som äro aflägsnare från hufvudstaden
och diskontkontoren, skola de der förherskande privatbankssedlarne mera
sällan förirra sig till Riksbankens lucka, under det att Riksbankens sedlar skola
hädanefter, som hittills, utströmma till landsorterna, så länge Staten — landets störste
förbrukare — fullgör sina liqvider i riksmynt. Skatter och andra inkomster
skola väl åter ingå, men de påkänningar på de enskilda bankernas riksmyntskassa,
som dessa periodvis återkommande inbetalningar föranleda, skola sannolikt lika
lätt som hittills utjemnas med tillhjelp af de stora penningeinstitutionerna i hufvudstaden,
hvilka i den här cirkulerande sedelstocken alltjemnt hafva en riklig tillgång
till riksmynt.

Jag tror sålunda, att de enskilda bankerna skola fortfarande hafva i sin
magt att hemta sitt förråd af mynt från Riksbanken. Under tider, då konjunkturerna
äro gynnsamma, skall man för den inre rörelsen sannolikt föredraga sedlar,
och påkänningen på Riksbankens valuta således blifva ringa. Men under mindre
goda tider skola de enskilda bankerna utan tvifvel hemta sitt mynt i Riksbanken,
der de erhålla det ojemförligt billigare, än om de sjelfve skola i utlandet uppköpa
silfver eller guld, betala transportkostnad och assurans samt myntningskostnad. Ville
man således vinna någon fördel för Riksbanken genom föreskrifter för de enskilda
bankerna att invexla sina sedlar med verkligt mynt, så tror jag svårligen att detta
kan ske på sätt Utskottet tyckes hafva tänkt sig.

Det bör slutligen icke förbises, att under den nuvarande banklagstiftningen
beror i sjelfva verket värdet af de enskilda bankernas sedlar af riksbankssedlarnes

19

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5,

''värde, hvarmed de skola inlösas, och att dét sålunda ligger i de enskilda bankernas
välförstådda intresse att uppehålla värdet af riksbanksedlarne, i händelse detta
verkligen behöfdes; men opererande på egen hand och grundande sin sedelutgirning
på egen kassa i mynt skola de enskilda bankerna icke hafva- samma intresse
i uppehållandet af Riksbanken.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag icke någon förbättring vinnas
genom de af Utskottet föreslagna förändringarne, och måste sålunda afstyrka
desamma.»

af Herr ffeijkensköld, som instämt i Herr Agardhs reservation.

af Herr Faxe: »Emot Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets nu justerade
Betänkande N:o 5 får jag anmäla min reservation, så väl i formelt hänseende
som ock i vissa delar rörande hufvudsaken. I förra afseende! utvisar Betänkandet
icke, hvad dock med verkliga förhållandet öfverensstämmer, att Herr Medins motion
N:o 185, om inskränkning i den enskild bank hitintills (enligt 27 § 1 mom. i
Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864) medgifna sedelutgifningsrätt blifvit af Utskottet
behandlad särskild! och utan allt sammanhang med flinga i detta Betänkande
ömförmälda motioner, samt att Utskottet då jemväl beslutat hemställa, om ovilkorlig!
afslag derå. Sedermera å annan dag och efter det ledamöter, som deltagit i
handläggning; af nämnda ärende, afgått samt andra i stället inträda förekom till
handläggning motionen N:o 17, och under behandlingen deraf väckte en ledamot af
Utskottet förslag om den ändring i ofvanberörda författning, att enskild bank icke
skulle ega utgifva sedlar af 5 R:drs valör. Detta förslag grundades icke och kunde
ej heller grundas på Herr Medins förenämnda motion, hvilken, enligt hvad här ofvan
är anmärkt och jemväl för de inträdande ledamöterna tillkännagafs, redan var
afstyrka Uti motionen N:o 17 var fråga icke väckt om ändring i den hittills gällande
bestämmelsen, att enskild banks sedlar må utställas å fem R:dr; och den
omständighet att motionären, för att fullständigt angifva den lydelse, som lagtexten,
efter de af honom i öfrigt föreslagna förändringar, borde erhålla, deruti upprepat
nyssberörda bestämmelse, kunde icke rimligen deråt gifva egenskapen af ny
motion i sagda afseende. Lika litet borde borttagandet af rättigheten att utgifva
sedlar af ömförmälda valör, blifva en följd deraf, att Utskottet tillstyrkte ovilkorlig
skyldighet för bankerna att inlösa sina sedlar med guld eller silfvermynf; ty om
än sagda inskränkning möjligen kunde i någon mån befordra det i motionen uppgiga
syftemål att mera sprida sådant mynt inom landet, står den likväl icke i något
omedelbart sammanhang med nyssberörda förändring af 28 §, hvars bestämmelser,
så väl hädanefter som hittills, ostridigt kunna bestå och tillämpas oberoende
af den förra.

Då nu, enligt min åsigt, Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet icke eger
motionsrätt, har jag ansett och måste fortfarande anse, att Utskottet saknat befo -

20

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

genhet att till hufvudsaklig behandling upptaga ifrågavarande inom Utskottet väckta
förslag. Den formela frågan kan visserligen denna gång vara af mindre vigt,
då det i hvarje fall stått Riksdagen öppet, att. i anledning af Herr Medins motion
och oberoende af hvad helst Utskottet yttrade och tillstyrkte, jemväl rörande sedelutgifningsrätten
fatta det beslut, som kunde finnas lämpligt; men der gäller dock en
grundsats, som i och för sig torde förtjena uppmärksamhet.

I sjelfva saken kan jag, hvad sedelutgifningsrätten angår, icke heller dela
den åsigt, som inom Utskottet blifvit den gällande. Det är uppenbart, att möjligheten
för enskilda bankerna att betjena allmänheten med försträckningar af en
eller annan art, särdeles inom landsorterna, till stor del är beroende af deras sedlars
cirkulation i allmänna rörelsen, och att således ju större belopp deraf, som kan
hållas utelöpande, desto lättare kunna bankerna tillgodose lånebehofven, men
att åter i samma mån, som sedlarne gå tillbaka till bankernas kassor, måste
också utlåningen inskränkas. Nu är det likaledes ostridigt, att ett stort, om ej
största beloppet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar just utgöres af sådana
om 5 R:drs valör, och om dessa indragas, måste antingen nämnda följd, eller lånerörelsens
inskränkning, derigenom uppkomma, eller oek kanske styrelserna vidtaga
åtgärd för att i stället mera qvarhålla de högre sedelvalörerna i allmänna rörelsen;
och försök i denna riktning komme ofelbart att ske sålunda, att bankerna, så länge
Riksbanken fortsatte utgifvandet af sedlar om en och fem Riksdaler, uppsamlade allt
hvad de kunde bekomma af dessa sedlar. Då summan af Riksbankens sedlar å de
enskilda bankernas kassor derefter blefve ungefärligen densamma som förut, komme
åtminstone den förra icke att tillskyndas någon vinst af förändringen; hvaremot olägenheterna
för allmänheten att icke hafva tillgång på andra banksedlar, än dem af
högre valör, tvifvelsutan blefve ganska kännbara. Fullt rättvist kan det väl ej heller
vara, att de enskilda banker, som antingen redan erhållit oktroj med förbindelse
att underkasta sig blifvande förändringar i författningen, eller ock ytterligare inrättas,
skulle icke allenast vidkännas den i viss mån betungande skyldigheten att
inlösa sina sedlar med klingande mynt, utan ock beröfvas den förmån, som ostridigt
ligger i rättigheten att utgifva sedlar af den lägre valören, under det att de
äldre bankerna samtidigt åtnjöto alla fördelarne af nu gällande stadganden.

För öfrigt anser jag skäl saknas för bifall til! motionärens förslag, att behållningen
af i Sveriges Riksbank insatta medel ej vidare skulle få beräknas till
grund för sedelutgifningen. Då bankerna äro ovilkorligen berättigade att när som
helst uttaga motsvarande belopp i eilfvermynt, så synas sådana depositioner vara
fullt jemförliga med det mynt, som förvaras i Bankens egna kassor.

Ingen bland de förändringar, som blifvit af Utskottet tillstyrkta, afser bestämmelser
af civillag^ natur, och frågan derom synes således uteslutande böra behandlas
enligt 89 § Regeringsformen. Af denna anledning och på de skäl, jag här
ofvan anfört, men i öfrigt med åberopande af de uti Betänkandet upptagna grunder,
får jag vördsamt tillstyrka:

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

21

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t göra underdånig hemställan
om följande förändringar af stadgandena i 26, 27 och 28 §§
af Kongl, Maj:ts nådiga Kungörelse angående enskilda banker,
med rättighet att utgifva egna kreditsedlar, af den 20
Maj 1864:

l:o att bankbolag, som till utgifvande af egna banksedlar
är berättigad^ ej må utlemna eller i allmänna rörelsen på
en gång utelöpande hålla större belopp, än som sammanlagdt
i värde motsvaras af:

a) det i allmänt förvar — — — — räkenskapen;

b) behållningen i enskilda bankens egna kassor af
Svenskt guld- eller. silfvermynt;

c) guld eller silfver efter samma- beräkningsgnmd i afseende
på värdet, som för Sveriges Riksbank nu är eller framdeles
kan blifva föreskrifven;

d) behållningen af i Sveriges Riksbank insatta medel;

e) de för kassa-kredjtiv —---grundfond; (§26).

2:o att banksedlar, lydande å guldmynt, endast må utfärdas
å två, fem, tio, femtio och etthundra Caroliner, präglade enligt
Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 31 Juli 1868, angående
präglingen af guldmynt. (§ 27)

3:o att banksedlar lydande å silfvermynt endast må utställas
å fem, tio, femtio, etthundra, femhundra och ett tusen
riksdaler riksmynt. (Ibidem)

4:o att banksedel ej må utfärdas med lydelse att kunna, infrias
antingen med guldmynt eller med silfvermynt.

5:o att banksedel skall ovilkorligen, då den i Bankens
hufvudkontor till invexling företes, inlösas med Svenskt mynt i
guld eller silfver enligt sedelns lydelse, (§ 28)

samt att Kongl. Maj:t täcktes meddela de vidare bestämmelser,
jemväl angående storleken och formen af banksedlar
lydande å guldmynt, som häraf må föranledas.»

af Herr Grefve E. Sparre, som hufvudsakligen instämt i Herr Faxes reservation.

af Herr Grefve J. O. Mörner: »Emot Utskottets beslut måste jag i följande
delar reservera mig. Om föreslaget varit att grunden för privatbankernas sedeU
emissionsrätt skolat förändras sålunda, att hvarken beloppet af grundfonds-hypoteken,
för eåvidt de bestått af annat än lätt säljbara obligationer eller de för
kassakreditiver lemnade säkerheter fått i beräkningen af sedelutgifningsrätten ingå,

22

Sammansatta Banko- och. Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

så skulle jag ansett en sådan förändring ganska lämplig, men icke kan jag inse
det rätta deruti att, då ingen förändring i anseende till nämnda beräkningsgrunder
blifvit ifrågasatt, sådan i stället skall föreslås i fråga om tillgångar, som efter förevarande
förhållanden synas erbjuda all erforderlig säkerhet, för att Banken skall
kunna infria sina på grund af dem utfärdade förbindelser. Förslaget om indragning
af privatbankernas rätt att utgifva sedlar å 5 B:dr Kant skulle jag hafva biträda
i fall jag ansett ett sådant beslut kunna lagligen fattas, men då Herr Medins
motion angående inskränkning till 20 R:dr såsom den minsta valören för privatbankssedlar
var afgjord och afslagen, innan nu ifrågavarande, af Herr Wallenberg
väckta ärende inom Utskottet förevarit, samt i öfrigt något förslag om indragning af
5 Riksdalerssedlarne icke blifvit framstäldt, har Utskottet, efter mitt förmenande,
saknat laglig befogenhet till sitt beslut. Att privatbankerna förpligtas inlösa alla
sina sedlar med klingande mynt är en förändring, som bör vidtagas samtidigt med
ändring af 72 § Regeringsformen samt myntbestämningslagen och lagen för Rikets
Ständers Bank af år 1830, men dessförinnan kan man ifrågasätta lämpligheten af
en förändring, hvarigenom ett betalningsmedel, som i öfrigt inom landet ovilkorligt.
gäller för privatbankerna skulle förlora en väsendtlig del af sin betydelse.»

af Herr (fe Laval: »Sedan, under min bortovaro från Riksdagen, Utskottet till
behandling förehaft Herr A T. Wijkanders motion Nio 7, om ändring af 26 § i Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864, i fråga om enskilda bankers sedelutgifningssätt, och
Herr A, Medins motion N:ö 185, om stadgande att enskilda bankers sedlar ej må
lyda å mindre belopp ån 20 R:dr R:mt, samt afstyrkt bifall till dessa begge motioner,
så föredrogs, efter min återkomst, dervid det, som uti förutnämnda motioner
blifvit framstäldt, enligt Utskottets förklarande, ej vidare kunde komma i öfvervägande
hos Utskottet, Herr Wallenbergs motion N:o 17, angående ändringar i Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864 om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar.
Under öfveriäggningen om hvad i denna motion blifvit yrkadt i afseende
på lydelsen af § 27 och det tillägg deruti, som erfordrades angående beskaffenheten
af till utgifvande ifrågaställda sedlar, lydande å guldmynt, blef, efter det af nöden
befunnits att ur förslaget utesluta bestämmelse om sedelutgifning å en half
Carolin, enär mynt saknades, hvarmed sådan sedel kunde inlösas, utaf en ledamot
i Utskottet det förslag väckt, »att bankernas nu egande rätt att utgifva sedlar å
5 R:dr R:mt» (hvilka hädanefter enligt motionen borde inlösas med silfvermynt),
»skulle upphäfva?», och detta påstående gillades vid skedd omröstning af Utskottets
fleste ledamöter.

Både mot sjelfva beslutet och sättet för detsammas tillkomst får jag härmed
afgifva min reservation.

Enligt Utskottets förklarande kunde Herr Medins, af Utskottet ogillade, förslag
om nedsättning af valören å de enskilda bankernas sedlar icke komma under
öfvervägande i sammanhang med Herr Wallenbergs motion. I denna sistnämnda

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5. 23

är icke föreslaget någon förändring i valören af de sedlar, som de enskilda bankerna
nu få utgifva, till inlösen med riksmynt, utan endast att desamma i stället
skola inlösas med silfvermynt. Den motionsrätt, som Banko-Utskottet fått sig i
41 § Riksdagsordningen tillagd, afser endast Riksbankens förvaltning, och då Lagutskottet
icke har någon motionsrätt, så har den framställning om sedelvalören
för de enskilda bankerna, som i Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet af en dess
ledamot blifvit på omförmälda sätt väckt, icke lagligen kunnat något afseende tillerkännas.
I formelt hänseende är Utskottets beslut sålunda stridande både emot
Utskottets rätt enligt grundlagen och emot Utskottets föregående beslut samt
emot det förklarande, som Utskottet meddelat på framställd förfrågan af annan dess
ledamot om orubbligheten af föregående beslut.

I sjelfva saken strider beslutet om upphäfvande af de enskilda bankernas
rätt till utgifvande af sedlar å 5 R:dr, enligt min uppfattning, äfven emot landets
allmänna fördel. Såsom stöd för denna åsigt får jag vördsamt anföra: Det har icke
kunnat förnekas, att för den mindre, dagliga handeln och rörelsen, förnämligast i
aflägsna landsorter, sedlar å nämnda belopp äro af nöden, emedan de lemna allmänheten
en afsevärd beqvämlighet emot om dervid uteslutande måste begagnas
hårdt mynt. År det en fördel för flertalet af landets befolkning att ega tillgång
till rörelsemedel i sedlar å 5 R:dr, så lärer densamma ej böra dem beröfvas. Väl
förmenas det icke ske genom ifrågavarande beslut, så länge Riksbanken ännu utgifter
så beskaffade sedlar, och det påstås till och med att förbudet i berörda hänseende
skall gagna Riksbanken derigenom, att dess sedlar å nämnda belopp, till
följd deraf, skola längre hållas ute i rörelsen. Det är sannt att de komma att fordras
i större myckenhet än nu, till ersättning för de indragna privatbanksedlarne,
men deras omloppstid blir derigenom ingalunda förlängd. De riksbankssedlar, som
nu ingå till de enskilda bankerna, utgifvas icke opåkalladt derifrån, utan förvaras
der, såsom ökande bankernas rätt till sedelutgifning. Omloppstiden intilldess sedlarne
återgå till Riksbanken förlånges derigenom icke obetydligt, under det att de
tillika bevaras från den förslitning, som är oundviklig, om de äro i rörelsen utelöpande.
Efter tillämpning af ifrågavarande beslut komma dessa riksbankssedlar att
i ökadt belopp ingå till de enskilda bankerna för de liqvider, som dit göras, men
de blifva lika litet hädanefter som hitintills opåkalladt utgifna till allmänheten,
enär de enskilda bankerna otvifvelaktigt företrädesvis utgifva sina egna sedlar.
Då de enskilda bankerna, enligt Utskottets åsigt, hädanefter skola inlösa sina sedlar
med landets mynt i silfver och guld: så komma de dit ingående riksbankssedlarne
likväl icke att, såsom nu, blifva der förvarade, utan de blifva så skyndsamt
som möjligt utbytta hos Riksbanken mot hårdt mynt, och tillgången på sedlar å
5 R:dr blifver sålunda i högst väsendtlig mån förminskad, oansedt det ökade belopp
deraf, som Riksbanken kommer att utgifva, äfvensom allmänheten i samma
mån blifver beröfvad fördelen af nu egande tillgång på dylika sedlar för den dagliga
rörelsen. Enär dertill äfven måste läggas, att den omsorg och kostnad, som

24

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande Nto .

utbytet af de enskilda bankernas sedlar å 5 R:dr på omförmälda sått mot riksbankssedlar
och af dessa åter emot hardt mynt ostridigt medför, blifva genom nu
fattade beslutet förflyttade från de enskilda bankerna till Riksbanken, och att åtgärden
kommer att medtaga föga mindre belopp af klingande mynt än Riksbankens
hela förråd af ädla metaller; så torde det vara uppenbart, dels att verkan af
beslutet blifver: för Riksbanken: ökad kostnad för sedel tillverkningen, minskad

omloppstid för sedlarne och ökad silfverutvexling; samt för allmänheten: försvårad
tillgång på lämpliga sedlar för den mindre rörelsen; dels ock att Utskottets ifrågavarande
förslag i följd deraf är stridande mot landets fördel.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt föranlåtes jag yrka,

att Utskottets Utlåtande, i fråga om upphäfvande af'' de enskilda
bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 5 R:dr R:mt,
måtte, såsom icke i laga ordning tillkommet och till sina följder,
om det godkännes, skadligt för landet, varda ogilladt och
utan allt vidare afseende lemnadt.»

af Herr Bergström, som ansett att enskilda banker borde medgifvas rätt att
utgifva banksedlar jemväl å hvad för deras räkning innestår i Sveriges Riksbank
på depositionaräkning utan ränta, och som för öfrigt instämt i Herr Friherre von
Sehwerins reservation emot Utskottets förslag att borttaga rättigheten för enskilda
bankerna att utgifva sedlar å 5 R:drs valör.

af Herr J. J. Ekman.

Herr Lindström har anmält, att han icke deltagit i behandlingen af motionen
N:o 17, i hvad densamma rörer 26 och 28 §§ samt en del af 27 § af Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864.

Herr Bovin har anmält, att han icke deltagit i Utskottets beslut att föreslå
upphörande af enskilda bankernas sedlar å 5 R:dr.

Rättelse

uti Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1:

o

Sid. 11, råd. 13 nedifr. står: behöflig — läs: betänklig

Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1869.