Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 3.
7
N:o 3.
Ank. till Eiksd. Kansli d. 12 April 1869, kl. 12 raidd.
4
Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring i lagen angående
myntbestämningen af den 1 Mars 1830.
Den § i lagen angående myntbestämningen af den 1 Mars 1830, i
hvilken Herr A. O. Wallenberg, uti dess inom Första Kammaren väckta
motion, N:o 31, yrkat ändring, nemligen § 4, lyder för närvarande sålunda:
»Alla liqvider och betalningar kunna hädanefter, såsom hittills, i
bankosedlar fullgöras, der ej annat förbehåll gjordt är»;
Motionären har, under anförande att ingen emot sin vilja bör kunna
tvingas att i liqvid emottaga annat än fullgodt mynt, samt att berörda lag
tydligen endast vore afsedd att gälla Riksbankens förhållanden, föreslagit
ett förtydligande tillägg uti nämnda §, så att densamma finge följande
lydelse:
»Alla liqvider och betalningar till Sveriges Riksbank och dess lånekontor
kunna hädanefter som hittills i Riksbankens sedlar fullgöras, der ej
annat förbehåll gjordt är.»
För en riktig uppfattning af betydelsen utaf såväl ifrågavarande lag
öfverhufvud, som särskildt den §, om hvars förtydligande fråga nu föreligger,
måste i minnet återkallas de förhållanden, som gåfvo anledning till
nämnda lag och det syftemål, som med lagen afsågs.
Utskottet behöfver härvid endast erinra derom, att Riksbanken, i
följd af allmänt kända förhållanden och åtgärder från statsmagternas sida,
efter år 1809 blef urståndsatt att fullgöra sina förbindelser, samt att i följd
häraf ett slags tvångsackord, eller så kallad realisation, måste uppgöras
hvarigenom blef bestämdt huru stort värde i verkligt mynt innehafvare af
Riksbankens då utgifna sedlar hade att erhålla, och att detta tvångsackord,
8
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
eller bestämmande af banksedelns silfvervärde, innefattas uti den nu ifrågavarande
»Lagen angående myntbestämningen».
Att denna lagens betydelse icke var afsedd att sträcka sig utöfver
ordnandet af de då befintliga penningeförhållandena och bestämmande af
de då i rörelsen utevarande, dittills oinlösbara sedlarnes giltighet vid liqvider
och betalningar, framgår tydligt af de betänkanden, hvilka vid 1828—1830
årens riksdag i hithörande ämnen afgåfvos af Stats- och Banko-, samt af
Stats-, Banko- och Lag-Utskotten, som behandlade dessa angelägenheter.
Sedan nemligen först nämnda Utskott uti Betänkande J\§ 1 förberedelsevis
omförmält att vissa så kallade transitorisk-juridisJca åtgärder
blefve nödiga i följd af den föreslagna realisationen och i Betänkandet M
14 angifvit syftemålet med det förslag, som härutinnan afgafs, vara, att
innefatta »de stadganden, hvilka kunna vara nödiga såväl till betryggande
af allmänhetens rätt i dess förhållanden till Banken före utvexlingens början,
som ock till närmare bestämmande af liqvidationssättet man och man
emellan»; så afgåfvo sedermera Stats-, Banko- och Lag-Utskotten ett
»Förslag till Lag angående myntbestämningen,», uti inledningen till hvilket
Utskotten yttra: »Till beredande af stadga i myntväsendet för framtiden,
och då, utan den vådligaste skakning i redan tillvarande förbindelser och
penningeförhållanden man och man emellan, någon annan grund för inlösningen
af Bankens utelöpande sedlar ej kan antagas, än den som närmast
öfverensstämmer med det medelvärde i silfver, hvarföre dessa sedlar i allmänna
rörelsen under eu längre tid varit gångbare, få förenade Utskotten,
under åberopande af hvad Stats- och Banko-Utskottens Betänkande M 14,
pag. 217, omförmäla’, härigenom underställa Rikets Ständer följande förslag
till Lag angående myntbestämningen.»
Att syftemålet med denna lag icke var eller behöfde vara vidsträcktare,
än ofvan blifvit antaget, synes vinna stöd äfven deraf, att grundlagen
då, likasom ännu, uti 72 § Regeringsformen förklarade Riksbankens sedlar
såsom ovilkorligt laggildt betalningsmedel, oaktadt de icke med mynt inlöstes,
hvadan något särskildt lagbud derom icke var erforderligt.
Det kunde måhända invändas, att då § 1 i myntbestämningslagen innehåller
bestämmelsen om det värde i silfvermynt, hvarmed Riksbankens
sedlar, äfvensom dess öfriga förbindelser, skulle inlösas, den åt merberörda
lag ofvan gifna tydningen, att densamma hade afseende endast å de vid
deras utfärdande redan befintliga förhållanden, föranleder dertill, att någon
grund icke vore i lag gifven för inlösen af de sedlar och förbindelser, Riksbanken
sedermera utgifvit; men denna grund finnes fastställd uti den samtidigt
med myntbestämningslagen utfärdade Lag för Rikets Ständers Bank,
som
9
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
som uti § 1 stadgar, att ifrån den dag, då utvexling af silfver ånyo vidtoge,
Banken var skyldig att, enär så påfordrades, sina sedlar inlösa efter
den grund, Konung och Rikets Ständer fastställt, samt i § 2 meddelar
bestämmelse för den händelse Banken vägrade att sedel vid uppvisandet
inlösa med det belopp, som genom lagen om myntbestämningen blifva
faststäldt.
För öfrigt må i detta afseende erinras, att de sedan silfverutvexlingens
början af Banken utgifna nya sedlar uti den dem åsätta text uttryckt
Bankens förbindelse att inlösa sedlarne med silfvermynt eller en viss vigt
silfver.
Således och ehuru det icke kan nekas, att merberörda lag i allmänna
föreställningssättet tillagts en vidsträcktare betydelse, såsom tillämplig
äfven på de efter realisationens verkställighet uppkomna förbindelser, anser
Utskottet den närmare granskning, Utskottet nu företagit, böra fullkomligt
undanrödja detta uppfattningssätt; och då Utskottet i följd häraf finner sig
icke kunna tillstyrka det nu väckta förslaget till ändring af samma lags
4 §, hemställer Utskottet,
att Herr Wallenbergs förevarande motion icke må till någon vidare
åtgärd föranleda
Stockholm
den 9 April 1869.
Eric Sparre.
Reservationer:
af Herr C. A. Mannerskantz: »Uti den af Utskottet uttalade åsigt,
att den af Konungen och Rikets Ständer år 1830 gemensamt stiftade och
sedan icke ändrade eller upphäfda myntbestämningslagen till sin betyBih.
till Biksd. Prof. 1869. 6 Sami. 2 Afd. 2 Häft. 2
10 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
delse icke varit afsedd »att sträcka sig utöfver ordnandet af de då befintliga
penningeförhållandena och bestämmande af de då i rörelsen utevarande
dittills oinlösbara sedlarnes giltighet vid liqvider och betalning»
kan jag icke instämma. Efter min —- som jag tror hittills allmänt delade
— uppfattning af denna lags innehåll och mening, har nemligen
densamma, såsom dess erhållna benämning också tydligen angifver, varit
afsedd, att både då för tillfället och för framtiden fastställa den i § 1 af
lagen uppgifna orubbliga grund, hvarefter icke allenast inlösen borde ske
af Bankens alla, vare sig före eller efter myntbestämningstiden utgifna
banksedlar, eller andra förbindelser, utan äfven i banksedelmynt uttryckta
redan träffade eller framdeles skeende värdeaftal enskilde emellan — under
bibehållen rättighet för dem, att få begagna banksedlar vid alla liqvider —
skulle komma att regleras och fullgöras; och det synes mig hvarken vara
rätt eller gagneligt, att nu vilja gifva den ifrågavarande vigtiga lagen en
annan tydning.
För sin uppfattning om myntbestämningslagens blott öfvergående
betydelse hemtar Utskottet sitt enda stöd i några uppsökta och citerade
yttranden, som förekomma i ett par Betänkanden, som vid riksdagen 1830
afgåfvos från de sammansatta Utskott, af hvilka nämnda lag då blef utarbetad.
Jag, för min del, har dock hittills föreställt mig, att man,
för att rätt uppfatta en lags föreskrifter och bestämmelser, i första rummet
bör tillse hvad desamma verkligen innehålla och endast, när deras
lydelse icke är fullt klar och tydlig, söka förklaring derom antingen i
motiverna för lagens tillkomst eller på något annat håll, der den bäst
kan finnas. Den ifrågavarande lagen synes mig dock icke vara behäftad
med någon tvetydighet eller osäkerhet i uttrycken, och jag tror att knappt
någon som läst den, sådan den stått intagen i början af hvarje Bankoreglemente
ifrån realisationens genomförande, hittills har förstått den annorlunda,
än att dess vigtiga stadganden i 1, 2 och 4 §§ fortfarande voro
i gällande kraft, och hade till syfte att tillförsäkra och betrygga hvar
och en, som i följd af Regeringsformens 72 § och myntbestämningslagens
4 § var förpligtad att emottaga hvilken som helst af Riksbanken
utgifven sedel i liqvid, att han för denna sedel alltid skulle få full valuta
i silfver efter den i sistnämnda lags 1 § fastställda grund.
Den motivering före lagens tillkomst, som Utskottet åberopat, anger
ju också tydligen afsigten hafva varit, ej blott att förhindra en vådlig skakning
af redan tillvarande förbindelser och penningeförhållanden man och
man emellan, utan ock att bereda stadga och trygghet i myntväsendet för
framtiden; och det är klart, att någon fullständig, verklig, varaktig myntbestämning
icke kunde ske, utan att man på en gång och i ett samman
-
11
Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 3.
bang i samma lag och på lika sätt bestämde om silfverinvexlingsgrunder
för alla banksedlar, både dem, som redan voro utgifna och som skulle
komma att utgifvas, äfvensom ock samtidigt reglerade det värdemått, som
skulle gälla vid fullgörandet af alla värdeaftal, som antingen redan blifvit
bestämda, eller komme att bestämmas i bankosedelmynt; men det synes
vara ett målet förbihoppande språng i bevisningen, då den slutsatsen göres,
att emedan ett transitoriskt element måste ingå och ingick samt föranledde
myntbestämningslagen, denna derföre skall vara helt och hållet af
öfvergångsnatur
Efter
Utskottets förmening böra de Bankens sedlar — kallade bankosedlar
som i myntbestämningslagen omnämnas, endast anses vara sådana,
som utgåfvos före silfverutvexlingens återupptagande, hvaremot grunden för
värdet af de sedlar som Banken sedan utgifvit, var fastställd i den samtidigt
med myntbestämningslagen utfärdade lagen för Rikets Ständers Bank;
men om detta hade vant lagstiftarens mening borde väl hafva vant lätt för
honom att begagna så tydliga benämningar i hvardera lagen, att intet missförstånd
hade kunnat uppkomma derom, att man på ena stället menade äldre
och på det andra nyare banksedlar. För mig är klart att lagstiftaren
hvarken har bort vilja eller velat göra någon åtskilnad emellan den ena
eller andra sorten sedlar, men att han stiftade två lagar i stället för en,
derföre att han ansåg rätt att genom den ena — myntbestämningslagen — fastställa
värdemåttets storlek och genom den andra — banklagen — ålägga Riksbanken
att fullgöra alla sina förbindelser med det nya fasta måttet samt
stadga påföljd, om detta åliggande icke uppfylldes.
Hvad särskildt angår 4 § myntbestämningslagen, anser man den hafva
provisorisk natur, derföre, att den är öfverflödig eller obehöflig, då Regeringsformens
72 § innehåller ett motsvarande°stadgande; men denna invändning
måste då lika väl gälla för de äldre bankosedlarne, som under en lång
följd af år, med stöd af grundlagsbudet hade måst emottagas i liqvid och
utgöra grund för värdeaftal, fastän de icke med silfver inlöstes, och för
hvilka derföre något nytt påbud icke kunde behöfvas. För min del tror
jag rättigheten att fortfarande få liqvidera med bankosedlar hafva blifvit införd
i samma lag, hvarigenom man bestämde dessa sedlars inlösningsgrund,
emedan man ville till allmänhetens lugnande framhålla, att alla förskriftiingar
eller värdeaftal, som voro gjorda eller gjordes i bankosedelmynt, fortfarande
skulle vara giltiga, men samtliga böra mätas efter samma i lagens
1 § för framtiden bestämda fasta mått; hvarförutan tillägget ''der ej
annat förbehåll gjordt äi’», torde anses innefatta ett väl behöfligt försigtighetsmått
deremot, att förskrifningar i silfver eller species, icke vidare, såsom
förut, med bankosedlar såsom tvunget betalningsmedel skulle få in
-
12 Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 3.
frias. Ehvad anledningen till dess införande må hafva varit står, emellertid
nu i lagen bestämdt och tydligt infördt, >att alla liqvider och betalningar
med bankosedlar kunna fullgöras »och då är det förunderligt, huru Utskottet,
emot den tydning man deråt hittills alltid gifvit, kan vilja förklara
detta lagbud sakna all tillämplighet på närvarande förhållande samt afgifva
en sådan förklaring straxt efter det denna Riksdags Konstitutions-Utskott,
med upprepande af den mening, som samma Utskott vid nästföregående
riksdag uttalat, erkänt 4 §:ns gällande kraft och genom åberopande af dess
tillvaro velat lugna för följderna af en alltför hastig och icke tillräckligt förberedd
öfvergång till de nya förhållanden, som genom den föreslagna
vigtiga uteslutningen ur 72 § Regeringsformen skulle framkallas. För att
underlätta det nyss nämnda grundlagsbudets borttagande, torde det ock vara
klokast, att icke förut försöka förklara bort giltigheten af 4 § mvntbeståmningslagen;
emedan deri innehållna, sedermera lättare ändrade, stadgande af
civillags natur förskaffar rådrum att vidtaga sådana åtgärder, som, i afsigt
att betrygga redan träffade aftal, förändra lagstiftningen för enskilda banker,
befordra det hårda myntets spridande i allmänna rörelsen m. m., torde
behöfva föregå upphäfvandet af riksbankssedelns egenskap, att utgöra rikets
lagligen gällande mynt; men tror man sig nu både kunna och böra
förneka det ofta nämnda civillagsbudets giltighet, då vore det åtminstone
bättre att bestämdt föreslå dess utgående ur lagen, så att ingen tvetydighet
vidare måtte finnas, om det gäller eller icke gäller.
Hvad mig beträffar kan jag dock icke vilja, hvarken såsom Utskottet,
förklara att 4 § myntbestämningslagen, sådan den nu lyder, icke mera har
någon laglig verkan, eller, såsom motionären, gifva deråt ett sådant innehåll,
att den sedan ingenting betyder- Men jag tror deremot att en omarbetning
af denna § och åtskilliga andra bestämmelser i samma lag har varit
önsklig i ändamål både att hindra dess vidare misstydning. och för att
göra lagen mera passande och tillämplig, så väl efter en möjlig förändring
åf endera eller begge de sista momenterna i 72 § Regeringsformen, som
ock i händelse grunden för landets gällande myntsystem, ehuru emot min
förmodan, skulle kunna, utan föregången ändring i grundlagen, från silfver
till guld ombytas, eller ock sedlar å guld samtidigt med sedlar å silfver
af Riksbanken komma att utgifvas- Och ur sistnämnda synpunkt, för att
tillse, om ej äfven myntbestämningslagens nuvarande innehåll lägger något
hinder i vägen för att använda guld, såsom grund för ett nytt myntsystem,
eller utgifva sedlar å guld ifrån Riksbanken, tror jag att det hade varit
rätt och följdriktigt af Utskottet, att begära få hänskjuta förslaget om förändring
af nämnda lag till behandling i sammanhang med frågan om det
nya
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3. 13
" I
nya myntsystemets införande, för hvars lösning Utskottet i ett annat Betänkande
föreslagit Riksdagen att anhålla om Regeringens medverkan.
Då likväl så icke har tillgått, men jag icke anser vara rätt eller
utan skada kunna ske, att Riksdagen, hvarken genom sitt samtycke eller
sitt förbiseende, gifver kraft åt de påståenden om myntbestärnningslagens förlorade
betydelse, som Utskottet har framställt, måste jag yrka,
att Riksdagen, med ogillande af Utskottets motiver, ville förklara
Herr Wallenbergs motion om förändring i 4 § myntbestämningslagen
icke till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
af Herr Grefve J. O. Mörner: »Då jag icke kan anse 1830 års myntbestämningslag
hafva varit af hufvudsakligen endast transitorisk natur, måste
jag reservera mig emot den åsigt Utskottets majoritet i sådant hänseende
funnit lämpligt uttala. Hvad angår den nu föreslagna förändringen
af 4 § i nämnda lag, skulle jag icke egentligen deremot haft något att invända,
men då, derest guldsystemet skall i landet antagas eller 72 § Regeringsformen
annars ändras, en ändring af ifrågavarande 4 § äfven synes
mig vara oundviklig, men dessförinnan kunna vara obehöflig, finner jag mig
äfven för min del, ehuru som sagdt ur alldeles olika grunder, kunna biträda
det slut, hvaruti Utskottet stadnat.»
Bih. till Likså. Prot. 1869. 6 Sami. 2 Afd. 2 Käft.
3