Banko-Utskottets Utlåtande N:o .9.

1

W:© 9.

Ank till Riksd. Kansli d. 19 April 1869, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Herr P. Nilssons motion om öfverlemnande
till Kongl. Mynt- och Medalj-kabinettet af
åtskilliga i Riksbanken befintliga mynt och medaljer
m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 279, har Herr P. Nilsson
föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att af Bankens mynt- och medaljsamling
skulle öfverlemnas till Kongl. Mynt- och Medalj-kabinettet så många
mynt och medaljer, som finnas i den förra, men saknas i det sednare, samt
att återstoden af den förstnämnda samlingen skulle säljas på offentlig auktion
till den högstbjudande och de influtna auktionsmedlen ingå i Bankens kassa.

Sedan denna motion jemte några vid densammas första föredragning i
Kammaren afgifna yttranden blifvit hänvisad till Banko-Utskottet, har Utskottet
ansett sig böra inhemta utlåtande af Banko fullmägtige, som med sådant till
Utskottet inkommit och dervid bifogat ett af vårdaren utaf Bankens Mynt- och
Medalj-kabinett, Riksantiqvarien m. m. B. E. Hildebrand, på Banko-fullmägtiges
anmodan till dem afgifvet yttrande.

Då dessa yttranden innefatta en fullständig utredning af ämnet, anser
Utskottet sig böra meddela desamma i sin helhet.

Riksantiqvarien Hildebrand anför följande: “Utgående från den åsigt,

att största sparsamhet bör iakttagas, har Herr Per Nilsson föreslagit, att från
Riksbankens Mynt-kabinett må till Kongl. Mynt-kabinettet öfverlemnas de mynt
och medaljer, som der saknas; att resten af Banko-kabinettets samling må säljas
på auktion, och att de influtna auktionsmedlen må ingå i Bankens kassa."

Bill. till Riksd. Prof. 1869. 6 Samt, 1 Afä. 7 Höft. 1

2

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

“Detta förslag afser således tre ändamål: l:o att bereda en ansenlig

tillökning i Kongl. Mynt-kabinettets samlingar; 2:o) att förstärka Bankens kassa;
och 3:o) att bereda ett önskvärdt tillfälle för enskilda samlare att rikta sina
samlingar."

“Ehuru hvart och ett af dessa ändamål kan anses vara godt, måste
jag likväl uttala min öfvertygelse, att förslaget, om det verkställdes, skulle blifva
i ännu flera afseenden skadligt, och att vinsten för Bankens kassa skulle
blifva alltför obetydlig, för att rättfärdiga den betänkliga åtgärden att skingra
en af Statens offentliga, vetenskapliga samlingar."

“Hos oss har man hittills, likasom i hvarje annat civiliseradt land,
ansett dylika samlingar vara oumbärliga för vetenskapen samt ett hedrande
bevis på eu högre sinnesodling hos folket, och sålunda väl förtjenta att med
huldhet omvårdas."

“En samling af mynt och medaljer har icke, hvad måhända mången
föreställer sig, intresse ensamt för kuriositetsälskare och numismatik. År en
sådan samling någorlunda fullständig, så eger den stort värde jemväl i allmänhet
för en hvar, som söker upplysning i landets historia. Mynten, ordnade i
årsserier, gifva en åskådlig och äfven för dem, som icke specielt studerat nationalekonomien,
i ögonen fallande öfversigt af den ekonomiska ställningen i
landet under olika tidehvarf. Huru noggrann! man än må studera myntordningar
och andra Kongl. författningar, nödgas man dock, för att med säkerhet
kunna bedöma myntets och varornas värde under olika tider, äfvensom
andra finansiela förhållanden, mången gång taga sin tillflykt till sjelfva myn
tens granskning. Medaljerna åter utgöra den vackraste illustration till folkets
och dess regenters historia, och lemna dessutom värdefulla bidrag till kännedom
af konstens och smakens utbildning hos olika folk."

“Jag tviflar icke att detta både inses och erkännes af motionären, som
sjelf är ifrig myntsamlare. Men han har, efter hvad i motionen yttras, trott
sig finna, att Bankens Myntkabinett, derför att lokalen icke medgifver dess
offentliga förevisning, ''icke kan göra så stor nytta i den numismatiska forskningen,
som önskligt vore, och icke heller är behöfligt, särdeles som Staten
eger Kongl. Mynt- och Medalj-kabinettet, förvandt i Riksmuseum, som förevisas
allmänheten hvarje vecka och således är lätt tillgängligt äfven för vetenskapliga
forskningen.’"

“I denna af motionären framställda åsigt kan jag icke instämma. Den
vetenskapliga forskningen kan icke tillfredsställas under ofientliga förevisningar.
Ändamålet med dessa förevisningar är att bereda allmän upplysning och ett
bildande nöje åt den stora publik, som besöker Museum, och att väcka in
tresse äfven för denna del af den historiska forskningen. Vetenskapsmannen
måste på helt annat sätt taga kännedom om samlingarnes innehåll, och detta

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

3

kan icke ske annorlunda än genom enskild granskning under vårdarens ögon.
För sådant ändamål liar Bankens samling, lika väl som Kongl. Myntkabinettet,
alltid, så snart önskan derom blifvit framställd, varit tillgänglig. För den stora
allmänheten är det utan tvifvel tillräckligt, att en af samlingarne, den större
och mera omfattande, hålles fritt öppen två dagar hvarje vecka. Den vetenskapliga
forskaren har icke någon olägenhet deraf att Bankens samling förva -ras i en trång lokal och innanför ett sessionsrum, som icke kan lämpligen öppnas
för en större folkström."

“För den vetenskapliga forskaren är det af utomordentligt stor vigt att
kunna få anställa specialundersökningar i mer än eu offentlig och rikhaltig
samling. Eu hvar, som befattat sig med beskrifning af mynt eller medaljer,
har säkert, lika som jag, erfarit behofvet att granska mera än ett exemplar af
samma mynt eller medalj, för att på det ena exemplaret kunna se och komplettera
hvad som, till följd af präglingskonstens ofullkomlighet i äldre tid, myntarbetarnes
ovarsamhet, tidens åverkan m. fl. orsaker, icke kan tydligt skönjas
på det andra, eller för att afgöra den stundom vanskliga frågan om ett mynts
äkthet, för att kontrollera och jemföra de särskilda myntsorternas vigt hvilken
stundom varierar mera än man haft skäl att vänta, o. s. v.“

“För att kunna åstadkomma en sådan jemförelse är det naturligtvis en
stor fördel, om två offentliga samlingar finnas inom samma stad. Det kan och
bör således icke anses som en onödig lyx, att Sveriges hufvudstad eger, bredvid
den stora rikssamlingen, som omfattar alla länder och folk, ännu en offentlig
samling, inskränkt till hvad som för oss är vigtigast, de Svenska mynten
och medaljerna. I många andra hufvudstäder, äfven i länder, som med
afseende på tillgångar icke kunna anses stå framför vårt land, finnas dylika
offentliga specialsamlingar bredvid det större och mera omfattande rikskabinettet."

“Med behjertande af ett sådant behof, beslöto Rikets Ständer år 1756,
under ekonomiska förhållanden som visst icke voro bättre än närvarande tids att
med 120,000 daler k. m. för Banken inköpa aflidne Presidenten Friherre Gustaf
Classon Rålambs betydliga och på rariteter rika samling af Svenska mynt och
medaljer."

“Planen för Bankens samling bär sedan fortfarande bibehållits, med inskränkning
till Sverige. Först år 1842 fick denna plan, på grund af Statsrevisorernes
hemställan, en ringa utsträckning så till vida, att för Myntkabinettet
skulle anskaffas prof af de förnämsta främmande folks nyaste mynt. Detta
beslut föranleddes af de vid riksdagarne väckta förslagen om ändring i vårt
myntsystem; och den lilla samlingen af dessa främmande mynt var under flera
riksdagar flitigt begagnad af dåvarande Banko-Utskott."

“Bankens Svenska samling har efter hand blifvit ökad, så att den nu
är en af de yppersta i sitt slag. Tidtals, då ingen särskild vårdare varit an -

4

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

ställd, har tillväxten afstadnat — så som sednast under åren 1813—1834, då endast
några tillfälliga inköp gjordes, till en del af sådana mynt och medaljer,
som redan förut funnos, till en del af sådana, som alldeles icke tillhöra planen
för Bankens samling —; men hvad som sålunda blifvit försummadt har
sednare blifvit afhjelpt.®

“Då Banko-Utskottet torde önska att få uppgift på Bankens utgifter för
samlingens kompletterande, tillåter jag mig upplysa, att sedan jag år 1836 mottog
vården om Bankens Myntkabinett, hafva inköpen för detsamma, intill 1868
års slut, uppgått till 14,538 Riksdaler 18 öre Riksmynt. Härvid bör dock märkas,
att med denna summa har samlingen från år 1812, då siste vårdaren,
Banko-kommissarien Fr. Silfverstolpe afled, intill närvarande tid blifvit fortsatt,
samt vidare, att för äldre tid många mynt och medaljer, som förut saknats,
blifvit anskaffade, och att derjemte både för äldre och nyare tid stora luckor
blifvit fyllda, sedan år 1858 planen utsträcktes till samlande af årsserier af de
Svenska mynten, då man förut nöjt sig med endast eu representant af hvarje
olika myntsort under hvarje regent. Detta beslut föranledde under de tre närmast
följande åren mycket betydliga inköp på en gång. Om man fördelar ofvannämnda
inköpssumma på 56 år (1813—1868), så uppgårkostna den för hvarje
år till 259 R:dr 61 öre Riksmynt, hvaraf största delen finnes qvar i metallisk
valuta. Den årliga ränteförlusten på dessa inköp torde väl icke kunna anses
vara af stor betydelse för en Riksbank.

“Under de 33 år jag haft vården (1836—1868) har Bankens samling blifvit
ökad med 784 Svenska medaljer (38 i guld, 568 i silfver, 178 i bronz eller
tenn); 1,565 Svenska mynt (91 i guld, 1,045 i silfver, 429 i koppar); samt 348
af utlandets nyaste mynt (3 i platina, 45 i guld, 227 i silfver, 73 i koppar).
Dessa tillökningar äro särskildt beskrifna i ett från 1836 fortgående inventarium.
Ett år 1860 tryckt arbete: “Minnespenningar öfver Enskilde Svenska Män och
Qvinnor“ innehåller en katalog öfver alla sådana minnespenningar, förvarade i
Bankens kabinett. En dylik beskrifning öfver alla Kongl. och andra Svenska
medaljer, likaledes angifvande allt som finnes i Bankens samling, är under utarbetning.
Under samma tid har Myntkabinettet fått egen lokal, något vidgad
genom en skiljeväggs borttagande, samt helt och hållet ny inredning, som haft
till följd en fullkomligt ny anordning af samlingen.“

“Motionärens förslag att ur Bankens samling må för Kongl. Myntkabinettet
uttagas allt hvad som der saknas, är ganska aktningsvärd^ men denna
förmån skulle, enligt hvad jag här ofvan anfört, ingalunda ersätta fördelen för
forskaren att kunna anställa jemförelse i tvänne samlingar.®

“Dessutom anser jag en alltför långt drifven centralisation icke vara
att tillstyrka, emedan man, genom att hopa allt på ett ställe, kan komma att
göra oersättliga förluster. Samlingar, i synnerhet af denna, art, hafva fiender,

jBanko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

5

mot hvilka man aldrig kan bereda nog säkert skydd. Om man ock kan göra
sig någorlunda trygg mot elden, finnes deremot icke någon full säkerhet mot
tjufven. En offentlig samling kan således spolieras, och i sådant fall är det en
lycka att icke allt hvad Staten i sådan väg eger på en gång går förloradt."

“Att dessa farhågar icke äro gripna ur luften, visa exemplen af den
stora stölden af guldmynten i Franska Myntkabinettet, stölden af guldhornen i
Köpenhamns och af guldringarne i Berlins Museum in. fl., allt inom en föga
aflägsen tid.“

“Vi behöfva dessutom icke gå utanför fäderneslandet, för att hemta varnande
exempel. I Svenska Kongl. Myntkabinettet föröfvades på 1780-talet en
stöld af kabinettets vårdare, som uttog alla utländska guldmynten, till ett belopp
af 820 dukater, belånte dessa i Banken och rymde ur riket. Dessa guldmynt,
som länge förvarats i Bankens kassahvalf, upphemtades, enligt beslut vid
1840 års riksdag, på min anhållan, till Bankens Myntkabinett, och blefvo, sedan
jag upptäckt och visat, att mynten voro desamma, som bortstulits i Kongl.
Myntkabinettet, genom Rikets Ständers beslut år 1854 dit återlemnade. Det
var utlemnandet af dessa främmande guldmynt, hvilka icke tillhörde planen för
Bankens samling och endast några få år der hade förvarats, som föranledde
den i Herr Per Nilssons motion omnämnda afskrifning 4,646 R:dr 32 sk. Banko
i Banko kabinettets metallvärde."

“Ehuru mera än någon annan intresserad att få öka Kongl. Myntkabinettets
samlingar och att dit rädda undan förstörelse allt som står att erhålla
ur jordfynd eller hos enskilde personer kan jag likväl, på grund af de skäl jag
anfört, icke tillstyrka en tillökning, beredd genom upprifning af en annan Statens
samling, som med rätta har vunnit stort anseende både inom och utom
fäderneslandet."

“Den vinst, som motionären trott sig kunna vänta för Bankens kassa
genom försäljning på auktion af hvad som icke blifvit för Kongl. Myntkabinettet
uttaget, skulle säkerligen blifva betydligt mindre, än han måhända föreställt sig.
Sedan Kongl. Myntkabinettet uttagit icke blott de största rariteterna, utan äfven
alla guldmedaljerna och en stor mängd af silfvermedaljerna m. in., skulle
återstoden genom försäljning på auktion, efter alla afbränningar, näppeligen lemna
eu behållning af mer än kanske högst 8,000 Riksdaler. Denna tillökning i Bankens
rörelsefond torde väl icke kunna anses vara af så stor vigt, att deri skulle
finnas en ursäkt för beslutet att skingra en offentlig, vetenskaplig samling.
Tvärtom torde denna åtgärd, hvar den blefve spord, bidraga att förringa, i stället
för att stärka Bankens kredit. Och det torde dessutom med skäl kunna
befaras, att »Svenska folkets representanter, genom bifall till en sådan försäljning
skulle ådraga sig lika bitande anmärkningar, som än i dag uti vetenskap -

6

Banko- Utskottets Utlåtande N:o 9.

liga skrifter upprepas mot Leipzigs stadsmyndigheter, hvilka för några år sedan,
i ändamål att förstärka stadskassa^ läto bortauktionera stadens offentliga myntsamling,
hvilken likväl icke kunde för Leipzig ega så stort värde, som Bankens
samling eget- för Sverige/4

“Motionären har vidare antydt, att Myntkabinettet föranleder en årlig
utgift till vårdarens aflönande. Detta är beklagligtvis en tunga, som medföljer
alla samlingar, men som icke kan undvikas, om de skola bereda något gagn;
ty utan en sakkunnig vårdare är hvarje samling en död skatt. Man torde
icke kunna påräkna att finna någon tjenlig person, villig att utan ersättning
åtaga sig en befattning, som krafvel’ omtanke och möda, och med hvilken stort
ansvar är förenadt. Upplysningsvis bör jag nämna, att under de första åren,
sedan jag mottog vården om samlingen, utgjorde årsarfvodet 166 K:dr 32 skil].
Banko, samt att detta arfvode, utan någon ansökning från min sida, efter
hand blifvit af Svenska folkets representanter frivilligt och ynnestfullt förhöjdt/4 “Det

af Herr Doktor Gumaelius, vid motionens föredragning i Andra
Kammaren, väckta förslag, att återstoden af Bankens samling, sedan för Kongl.
Myntkabinettet blifvit uttaget hvad som der behöfves, må till universiteterna
och elementar-läroverken utdelas, i hvilket förslag Herr Chenon och jemväl
Herr Per Nilsson sjelf instämt, vore utan tvifvel nationen mera värdigt, än att
låta öfverskottet säljas på auktion.“

“Men att spränga en offentlig och i sin helhet högst värderik samling,
för att åt hvart och ett af rikets större läroverk utportionera ett par dussin
mynt och medaljer, skulle, efter mitt förmenande, icke vara välbetänkt, och
för dessa läroverk och den ungdom, som der undervisas, bereda föga båtnad.
I vetenskapligt afseende skulle en sådan splittring vara måhända ännu mera
skadlig, än om återstoden såldes på auktion; ty i sednare fallet skulle åtminstone
de vigtigare och mera sällsynta mynten och medaljerna stadna i några
få enskilda samlingar, der de kunde blifva för den vetenskapliga forskaren
lättare tillgängliga, än om han skulle nödgas uppsöka några här, andra
der i sinåsamlingar, spridda kring hela riket. Jag anser visserligen önskligt,
att vid elementar-läroverken må kunna bildas samlingar, äfven af mynt och
medaljer; men dessa böra anordnas efter en bestämd och enkel plan, för att
blifva instruktiva. Några få, om än sällsynta, mynt och medaljer, utan sammanhang,
skulle der endast blifva föga observerade kuriositeter/4

“Ehuru jag således för min del icke kan tillstyrka bifall till motionen,
hvarken sådan den ursprungligen framställdes, eller med den modifikation den
sedermera erhållit, anser jag mig likväl, för att i någon mån gå motionärens

Banko-Utskottets Utlåtande N-.o 9.

välvilliga afsigter för Kongl. Myntkabinettets förstärkande till mötes, böra vördsamt
hemställa, om icke Herrar Fullmägtige skulle finna skäl hos Banko-Utskottet
föreslå, att från Bankens samling må afskiljas några för dess plan
helt och hållet främmande äldre utländska mynt, nemligen: l:o dels några

Lifländska härmästares, biskopars och städers, åtskilliga Kufiska, Anglosachsiska,
Danska m. fl. småmynt från medeltiden och de närmast derefter följande seklerna,
hvilka mynt som bihang medföljde Rålambska samlingen, då denna af
Rikets Ständer inköptes; — dels 2:o några få andra äldre utländska mynt, sedermera
tillkomna, hvaribland några Irländska och Anglosachsiska, hvilka un
der en tid, då Myntkabinettet icke egde någon särskild vårdare, af Banko-full
mägtige inköptes på grund af säljarens oriktiga uppgift att dessa skulle vara
Olof Skötkonungs och Anund Jakobs mycket sällsynta mynt; —• dels ock 3:o
en hop utländska små skiljemynt af silfver (126 stycken) och koppar (214 stycken),
hvilka åtföljde en för många år sedan inköpt samling af äldre i Wisby
präglade mynt."

“Om Riksdagen skulle tillåta att bland dessa för Bankosamlingen främmande
mynt, hvilka af brist på utrymme icke ens kunna i myntskåpet uppläggas,
finge för Kongl. Myntkabinettet uttagas hvad som der saknas, företrädesvis
bland de främmande medeltidsmynten, kunde de öfriga under hand försäljas
eller nedsmältas, då de äro af allt för ringa värde att säljas på auktion,
och den inflytande summan användas till nya inköp af Svenska mynt och medaljer
samt sådana utländska nyaste mynt, som tillhöra planen för Bankens
samling."

“Jag tillåter mig bilägga en summarisk förteckning på dessa utländska
äldre mynt, upptagande 13 i guld, 428 i silfver, 238 i koppar, således tillsammans
679. Med undantag af guldmynten, hvilka sannolikt alla skulle behöfvas
i Kongl. Myntkabinettet, hafva de öfriga mycket ringa metallvärde, ty silfvermynten
äro till största delen helt små och af dålig halt. Kopparmynten äro
icke beräknade i Myntkabinettets metallvärde, hvilket således genom denna [föryttring.
icke skulle blifva betydligt nedsatt."

Banko-fullmägtige hafva anfört följande: "Berörda förslag, sådant det,

enligt omförmälda yttranden, blifvit af motionären förändradt, innefattar att
Banken skall öfverlemna till Kongl. Mynt och Medaljkabinettet så många mynt
och medaljer, som finnas i Bankens, men saknas i Kongl. Myntkabinettets
samling samt att af återstoden utaf Bankens mynt och medaljer universiteterna
må ega att göra urval för sina samlingar, och de öfriga mynt och medaljerna
fördelas emellan myntsamlingar, tillhöriga elementarläroverken i landsorten.
"

8

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

“Genom förslaget afses således i sjelfva verket upplifvande af en samling
Svenska mynt och skådepenningar, som, under en lång tidsföljd med omsorg
och sakkännedom vårdad och förfullständigad, vunnit ett välförtjent anseende
både inom och utom landet samt i följd häraf blifvit i vetenskapliga
arbeten åberopad till upplysning för forskare i historiska, nationalekonomiska
och numismatiska ämnen.“

“För att visa förslagets olämplighet kunde det möjligen vara tillräckligt
att erinra om svårigheterna att sammanföra representanterna för de otaliga
under ett årtusende präglade Svenska mynt och skådepenningar till ett sådant
ordnadt helt, att de kunna göra anspråk på benämningen af samling. Men
Fullmägtige anse det oaktadt frågan om lämpligheten af en dylik värdefull
samlings upplifvande böra skärskådas från såväl vetenskaplig som administrativ
synpunkt. I förra hänseendet torde Fullmägtige kunna inskränka sig till
åberopande af hvad Bankens garde des medailles anfört i närlagda honom affordrade
utlåtande öfver det väckta förslaget. I det sednare åter, eller lämpligheten
af förslaget, betraktadt från synpunkten af samlingens vigt i administrativ
väg, tillåta Fullmägtige sig fästa uppmärksamhet derå, att vid de förändringar
af rikets mynt, hvilka redan ifrågakomma och hädanefter ej torde
uteblifva, äfvensom vid pröfning af andra likartade frågor, det visat sig vara
och är af verklig fördel för icke allenast de lagstiftande, utan äfven de verkställande,
att inom Banken hafva tillgång till en samling, hvaröfver de ega full
dispositionsrätt och sålunda kunna fritt förfoga i och för lösningen af dylika
frågor, hvadan ock sannolikt är att vid sådana tillfällen saknaden af Bankens
mynt- och medaljsamling skulle blifva ganska kännbar."

“Då för öfrigt, om frågan betraktas äfven från ekonomisk synpunkt,
Bankens årliga utgift för komplettering och vård af Bankens mynt- och medaljsamling
är alltför obetydlig att föranleda skäligt stöd för bifall till förslaget,
hemställa Fullmägtige vördsamt att detsamma icke må vinna vidare afseende,
än Fullmägtige här nedan ifrågasatt."

“Den af garde des medailles gjorda framställning om afskiljande från
Bankens mynt- och medaljkabinett af åtskilliga derstädes förvarade gamla utländska
mynt, vilja Fullmägtige nemligen i så måtto understödja, att berörda
mynt må öfverlemnas till Kongl. Myntkabinettet, under vilkor att, enär det icke
kan vara Kiksdagen värdigt att genom försäljning eller nedsmältning af mynt,
användbara i offentliga samlingar, bereda Banken eu inkomst af några Riksdaler,
från Kongl. Kabinettet till andra offentliga samlingar hänvisas sådana af
dessa mynt, hvilka icke äro för kompletterande af Kongl. Myntkabinettets samlingar
erforderliga"

Riksdagen

Banko-Utskottets Utlåtande N-.o 9.

9

Riksdagen torde af hvad sålunda blifvit upplyst finna, att hvarken motionärens
ursprungliga förslag eller de öfriga uti ämnet framställda böra bifallas;
hvadan Utskottet hemställer,

att Herr P. Nilssons förevarande motion icke må till någon
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 April 1869.

J. v. Schwerin.

Utskottets Ordförande.

Hen Ola Jönsson anmälde, att han icke närvarit vid behandlingen af
detta ärende i Utskottet.

Bih till Rilcsd. Prof. 1869. 6 Samt. / Afd. 7 Hatt.

‘2