Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

1

No 6.

Ank. till Riksd. Kansli d. 15 Mars 1869, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Herr J. Weners motion om emottagande i
Riksbanken af enskilda bankers sedlar.

I anledning af de flerahanda olägenheter, som för dem, hvilka hafva liqvid
der eller insättningar att göra i Riksbanken, uppstå deraf att enskilda bankers
sedlar icke i Riksbanken emottagas, utan riksbankssedlar först måste anskaffas,
har Herr J. Wener, uti en inom Andra Kammaren vackt motion, N:o 139, framställt
förslag om eu förändring i detta afseende uti nu angående Riksbankens kassarörelse
gällande bestämmelser sålunda, att Bankofullmägtige berättigades tillåta
att, vid liqvider och insättningar i Riksbanken och lånekontoren, finge emottagas
banksedlar, utgrina af de enskilda banker, hvilka lemnade tillfälle att på platsen
dagligen få sedlarne utvexlade till riksmynt, under sådana vilkor i öfrigt, som Kullniägtige
funne för Riksbankens betryggande mot förlust nödigt föreskrifva.

Motionären har erinrat, hurusom icke allenast omvägar och tidsförlust alltid
måste uppstå genom tvånget att först hänvända sig till ofta flera särskilda vcxlingsanstalter
för att få de enskilda banksedlar, man innehar, förbytta till riksbankssedlar,
innan en liqvid eller insättning i Riksbanken kan verkställas, utan äfven stundom
ränteförlust uppkommer, enär åtminstone vissa bland berörda vexlingsanstalter
hallas öppna endast några få timmar på dagen och man derföre kan blifva nödsakad
att afvakta följande dag för att få vexlingen verkställd; och motionären har
derjemte anfört, hurusom afvisandet från Riksbanken af enskilda bankers sedlar i
sin mån just bidrager till att dessa sednare omlöpa i rörelsen, under det att deremot
riksbankssedlarnes omlopp inskränkes och dessa blifva mera sällsvnta.

Äfven sist anförda anmärkning torde icke sakna rörighet,'' åtminstone hvad
angår de mera aflägsna landsorterna. Den omständigheten, att enskilda banksedlar
icke kunna i Riksbanken och dess lånekontor användas, föranleder dertill att riksbanksscdlarne
hopsamlas och inströmma till Riksbanken för hvarje liqvid, som der
skall göras, och i följd deraf dragas nr allmänna rörelsen man och man emellan.

Bih. till Riksd. Prof. ISOP. 6 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 1

2

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Under det allmänheten med skäl åt Riksbankens sedlar gifver ett företräde,
som gör desamma eftorsträfvade såsom bytesmedel, lägga nuvarande bestämmelser
hinder i vägen mot uppfyllandet af denna sträfvan; och då antagandet af det nu
förevarande förslaget i sin mån bör kunna bidraga till att bibehålla Riksbankens
sedlar i rörelsen, finner Utskottet häruti ett skäl att detsamma tillstyrka, så mycket
hellre, som å ena sidan, enligt hvad redan är antyda allmänhetens beqvämlighet
och fördel derigenom komme att befordras, och å den andra äfven Riksbanken sjelf
deraf skulla hemta fördel genom en utvidgad rörelse, enär utan tvifvel mången nu
af de med inbetalningar till Riksbanken förenade omgångar föranledes att förbigå
denna och hålla sig till enskilda hankinrättningar.

Det kunde måhända invändas, att Riksbanken möjligen blefvo utsatt för
förlust, i händelse någon enskild bank råkade i den författning, att han icke kunde
fullgöra sina förbindelser. U11 sådan betänklighet skulle hafva något skäl för sig,
i fall fråga vore att ålägga Riksbanken såsom en skyldighet att ovilkorligen emottaga
enskilda bankers sedlar; men då fråga ondast är att åt Bankofullmägtigc inrymma
ett medgifvande att kunna emottaga sådana enskilda bankers sedlar, Indika
å den ort, der liqviden eller insättningen sker, lemna dagligt tillfälle till deras utbyte
mot riksbanksscdlar, samt att dervid föreskrifva de vilkor och försigtighetsmått,
som kunna anses beböfliga till Riksbankens fulla betryggande, äfvensom att,
om giltig anledning dertill förekomme, när som helst åter förbjuda emottagandet af
den ena eller andra bankens sedlar, så synes någon förlust för Riksbanken icke
skäligen vara att befara.

Snarare kunde en betänklighet uppstå derutinnan att, om Bankofullmägtige
utan fullt giltig anledning uteslöte en eller annan banks sedlar, denna eller dessa
banker utsattes för en godtycklighet, hvilken icke hör tillåtas mot någon vare sig
institution eller enskild, hvars verksamhet håller sig inom lagliga gränser, och
hvilken godtycklighet skulle skada denna eller dessa bankers rättmätiga anseende
och kredit.

Men den uppfattning af deras vigtiga och ansvarsfulla uppdrag, man med
full visshet alltid kan förutsätta hos Fullmägtige i Riksbanken, utgör eu tillräcklig
borgen för att de icke skola utesluta någon bank, i afseende på hvilken grundad
anledning icke förefinnes till farhåga beträffande dess soliditet; lika litet som de å
andra sidan skulle medgifva mottagandet af någon banks sedlar, mot hvilken anmärkning
i dylikt hänseende kunde göras.

Ännu eu betänklighet skulle möjligen kunna uppstå derutinnan, att den
arbetsordning och kontroll, som i Riksbanken bör iakttagas; icke tilläte mottagandet
af enskilda bankers sedlar.

Men i detta hänseende torde man kunna trygga sig vid den förklaring,
Bankofullmägtige, i anledning af vid 1865—1866 årens riksdag gjorda framställningar
i enahanda syftning, som den nu förevarande, afgåtvo till dåvarande Bankoutskott,
Fullmägtige fästade då uppmärksamhet på hvad redan här ofvan är antyda
att allmänheten, enär andra bankinstitutioner einottoge enskilda bankers sedlar,
just af denna orsak hellre vände sig till dessa institutioner, än till Riksbanken,
som fördenskull gånge miste om en del af den rörelse han skulle kunnat erhålla,
samt funno för sin del att ömsesidiga fördelar skulle beredas Riksbanken och allmänheten,
om enskilda banksedlar finge i Riksbanken emottagas, hvaremot något
hinder icke mötte, om Fullmägtige berättigades att ordna alla härmed samband
egande förhållanden. I detta afseende yttrade Fullmägtige, att dylika sedlar, som
ena dagen till Riksbanken ingingo, sednast påföljande söcknedag borde utvexlas,

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

3

samt att emottagande! af de enskilda bankers sedlar, hvilka hade voxlingsombud
på platsen, icke föranledde någon rubbning i sättet för den dagliga kassaredovisningens
verkställande och ej heller medförde inverkan på de kontroller, som i detta
afseende borde vara oeftergifliga.

I betraktande deraf, att allmänheten hemtar fördel och beqvämlighet i dess
beröring med Riksbanken; att denna vinner ökad rörelse och deraf följande ökadt
inflytande på affärsverksamheten i landet, utan att underkastas någon fara för förlust,
samt att de enskilda bankernas berättigade intressen icke på något sätt förnärmas,
finner Utskottet fullt skäl att förorda det af Herr Wener framställda, nu
förevarande förslaget, samt hemställer alltså:

l:o

att i Bankoreglementet få införas följande stadgande:

“På Fullmägtige må ankomma att tillåta emottagande, vid liqvider och
insättningar i Riksbanken samt dess lånekontor, af banksedlar, utgifna
af sådana enskilda sedelutgifvande banker, hvilka i den ort, der liqviden
eller insättningen sker, lemna dagligt tillfälle till utbyte af dessa sedlar
mot Riksbankens sedlar; egande Fullmägtige att i öfrigt bestämma de
vilkor, som för Riksbankens betryggande mot förlust kunna finnas erforderliga.
“

Och anhåller Utskottet, under förutsättning att detta förslag vinner Riksdagens
bifall,

2:o

att framdeles, dels få afgifva förslag rörande det ställe i Bankoreglementet,
der detta stadgande bör införas, dels få föreslå de ändringar på andra
ställen i reglementet, hvilka i följd af samma stadgande kunna erfordras.

Stockholm den 15 Mars 1869.

J. v. Scliwerin.

Utskottets Ordförande.

Reservationer:

af Herr Friherre von Scliwerin: “72 § Regeringsformen i sin nuvarande form
ger endast åt Riksbankens sedlar rättighet att anses som lagligt betalningsmedel.

Fn reglementarisk bestämmelse för Riksbanken att kunna mottaga andra
bankers sedlar synes mig upphöja äfven dessa “till mynt“ samt kunna åstadkomma
en sammanblandning af Riksbankens affärer med dessa bankers, hvars följder
i eu framtid kunna göra ganska dyrköpt den för ögonblicket afsedda lättnaden i
liqvider.

4

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Helt annat förhållande inträder, om en gång alla sedelutgifvandc banker
åläggas att inlösa sina sedlar med klingande valuta.“

af Herr Ekenman.

af Herr Mannerskantz: “Uti Banko-Utskottets beslut, att tillstyrka Riksdagen
att i Bankoreglemente! införa ett berättigande för Riksbankens styrelse, att
vid Riksbankens kontor och i dess kassor emottaga enskilda bankers sedlar, bar
jag ej kunnat instämma. Jag anser nemligen nödvändigt, att framför allt på det
lagstiftningsområde, som omfattar penningeväsendets ordnande, icke tillåta någon
afvikelse, som rubbar den följdriktiga tillämpningen af de grundsatser, hvarpå den
bestående lagen bvilar. Dessa grundsatser kunna vara oriktiga och böra utbytas
emot andra, men, så länge sådant utbyte ej skett, är angeläget, att hålla dem oförkränkt
uppe, utan minskning i deras gällande kraft, emedan annars oreda och osäkerhet
i både rättsbegrepp och rättsförhållanden måste uppkomma. ■— Nu är lagstiftningen
angående värdeaftal i vårt land byggd på den i 72 § Regeringsformen
lagda grund, att den af Riksbanken utgifna banksedeln bär är den lagliga mätaren
för alla värden, och det allmänt giltiga betalningsmedel, hvarmed alla liqvider skola
kunna fullgöras; — och huru inånga rättmätiga anmärkningar än kunna göras emot
denna antagna, alltför vanskliga, grund för värdemåttets bestämmande, och huru angeläget
det derföre är, att i dess ställe få någonting annat mera fast och tillförlitligt
att bygga på, så måste det dock vara principielt oriktigt, om någon af de
begge statsmagter, som stiftat och gemensamt bibehålla nämnda grundlagsstadgande,
så länge detsamma ännu är beståndande, förringa dess kraft, genom att med utfärdadt
allmänt påbud berättiga användandet af andra banksedlar än Riksbankens
vid liqvider till statsmagterna sjolfve eller till af dem direkte beroende institutioner.
Detta skulle dock komma att ske, om, på sätt Utskottet föreslår, öppen tillåtelse
lemnas, att med enskilda bankers sedlar få betala skulder till Riksbanken
eller göra insättningar deri; likasom ock, om, i full konseqvens härmed, det blir
uttryckligen medgifvet att jemväl skatterna till Staten få med dylika sedlar erläggas.
— Det rätta begreppet om hvad som ensamt kan och bör vara landets värdemätare
är redan stördt, då man här, ej blott förklarat, utan, efter lång vana dervid,
verkligen gjort Riksbankens sedlar lika gällande både inför lagen och inom
allmänna rörelsen, som det ädla metalliska myntet; men det blir ändå mera bortkrångladt,
om statsmagterna sjelfve erkänna den enskilda banksedeln vara jemngod
med don af Riksbanken utgifna banksedel, som nu är rikets mynt.

Af den skadliga sammanblandning emellan Riksbankens och de enskilda
bankernas sedelrörelse, som genom förslagets utförande föranledes, måste äfven minskad
trygghet för värdemåttets oföränderlighet uppkomma för dom, som innehafva
antingen Riksbankens sedlar eller i detta riksmynt uttryckta värdeförskrifningar.
Nu veta do med visshet, att Riksbanken ej bedrifver eller får bedrifva sin rörelse
med annat, än dess egna sedlar och metallisk valuta, samt att don följaktligen ej
innehar några andra rörelsemedel, men måste, sedan de enskilda sedlarne en gång
blifvit i Banken insläppta, blifva ovissa om icke äfven deraf någon större eller
mindre qvantitet för kortare eller längre tid kommer att af Riksbanken innehafvas
och användas. Emot möjligt missbruk härvid skall man visserligen uppgifva sig vara
försäkrad genom Bankstyrelsens omtanke och försigtighet, att icke annat än under
fullt betryggande vilkor emottaga de enskilda sedlarne i Riksbanken; men för denna
institution, som har till uppgift att tillverka landets lagliga värdemått och hålla
detsamma fast och orubbadt under alla förhållanden, är det icke nog, att hysa tillit

till

Banko-Utskottets Utlåtande N:o ti.

5

till dem, som, efter ofta skeende ombyten, deraf för stunden äro förvaltare, utan
de hufvudsakligaste bestämmelserna angående förvaltningens handhafvande måste
vara så beskaffade, att de innefatta den fulla säkerhet, som erfordras. Det är dessutom
alltid endast första steget som kostar; och då det en gång blifvit tillåtet, att få
göra liqvider till och insättningar i Riksbanken med enskilda banksedlar, skulle äfven
de enskilda bankerna snart lära begagna sig häraf, och med tillhjelp af de uppoch
afskrifningsräkningar, som de hafva i Riksbanken, och hvaraf den behållning
för hvarje särskild bank, som finnes innestående, väl i främsta rummet bör få tjena
att betacka de invexlingar af samma banks sedlar, som af Riksbanken verkställas,
komma att åtminstone delvis nyttja Riksbanken till vexlingsförrättare eller klarerare
af sedelrörelsen bankerna emellan. Eu sådan utvecklad affärsförbindelse emellan
Riksbanken och de enskilda bankerna skulle visserligen kunna medföra ömsesidig
verklig fördel för så väl den förra som de sednare, om vilkoren derföre dem emellan
formligen kunde få aftalas; men detta torde ej rimligen kunna tillåtas, så länge
riksbankssedclns egenskap af lagligt betalningsmedel bibehålies, och utan ett sådant
aftal skall under den fortsatta utvecklingen af följderna af den gifna rättigheten,
att få begagna enskilda banksedlar vid liqvider till Riksbanken, säkerligen ett ganska
stort, men alldeles lönlöst besvär för denna Bank kunna uppkomma. Man uppgifver
visserligen, att, utom den lättnad för den trafikerande allmänheten vid liqvider
i Riksbanken, som genom åtgärden anses skola beredas, denna Bank, genom
insamlande af de enskilda bankernas sedlar, skulle kunna skaffa sig magt att utöfva en
större inflytelse än hittills å den enskilda sedelutgifningsrörelsen, och detta må väl
till en viss grad erkännas vara sannt; ty det blefve då för Riksbankens styrelse
möjligt, att, om den villo, låta hopsamla så stora qvantiteter enskilda banksedlar,
att don någon gång skulle kunna sätta en och annan enskild bank i förlägenhet för
uppfyllandet af dess invexlingsskyldighet; och då, efter min förmening-, behofvet äf
riksbankssedlarnes användning inom allmänna rörelsen måste minskas, genom de
enskilda banksedlarnes, i följd af deras emottagande i Riksbanken, ökade gångbarhet,
skola, under vanliga lugna förhållanden, de förra sedlarno ändå mera än de
redan gjort undanträngas ur rörelsen, för att nästan uteslutande användas såsom
vexlingsmedel i de enskilda bankernas kassor. Just härigenom måste dock den
redan förut alltför störa faran ökas, att vid eu sådan större affärs- eller penningekris,
som stundom oförutsedt och plötsligen utbryter inom den finansicla verlden,
en eller flera eller många enskilda banker då icke skola förmå emotstå den våldsamma
häftiga påtryckningen deraf; och om, i fall någon sådan omhvälfning en gång
förr eller sednare skulle hota — Riksbanken då vore eller blefve innehafvare af
hopsamlade eller tillströmmande medel, hvarmed den skulle kunna störta en eller
annan möjligen vacklande enskild kredit-inrättning i landet, tror jag för min del,
att Riksbankens styrelse vid ett sådant tillfälle, långt ifrån att vilja bidraga till
deras stjelpande, tvärtom, ur synpunkterna af både Riksbankens och det allmännas
intressen, i stället skulle anse sig pligtig, att försöka hjelpa och upprätthålla den
eller dem som vacklade, och att derföre icke låta afvisa några enskilda banksedlar
utan fortfarande medgifva emottagandet af alla sådana sedlar, som allmänheten
förut haft rätt och varit vand att till Riksbanken i liqvid få inlemna. Att Riksbanken,
i stunder af fara, sålunda kommer att föranledas att understödja de enskilda
bankerna och att då ansvara för både sin egen och deras sedelutgifning, det
tror jag blifva den gifna följden af det förslag från Utskottet, hvaremot jag nu
mig reserverat; det kan blifva nyttigt för allmänna rörelsens ostörda gång, att ett
Bih. till Riksd. Prot. 1869. 6 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 2

6

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.

sådant stöd lemnas, men den stödjande blottställer med detsamma möjligen sin egen
säkerhet, och man handlar derföre ej rätt emot dem som innehafva Riksbankens
sedlar, om man tillåter början af eu hopblandning emellan dessa och de enskilda
bankernas sedlar; och från denna synpunkt förlorar för mig all vigt den Mila tillökning
i beqvämlighet lör någon bland dem som trafikera i Riksbanken, som förslagets
syfte är att bereda, “

af Herr Agardh: “Ehuru jag villigt erkänner den lättnad för rörelsen, som
genom antagandet af Herr \Veners förslag skulle uppkomma, och äfven medgifvande,
att under vanliga förhållanden någon fara för Riksbanken sannolikt deraf icke skulle
uppstå, så tilltror jag mig dock icke att förorda det en bestämd tillåtelse i Bankoreo-lementet
mtages om emottagande i Bankens kassor af enskilda bankers kreditsedlar.
Jag befarar nemligen, att den solidaritet i moraliskt ansvar, som deraf torde
uppkomma, skulle under kritiska tider kunna vålla åtminstone förlägenhet, om icke
förlust för Riksbanken. Skulle eu enskild bank “stoppa41, så torde det blifva
svårt tor Riksbanken att undandraga sig att fortfarande emottaga do sannolikt under
sådant förhållande deprecierade sedlar**, hvilka innehafvande nog skulle förklara
sig, hafva emottagit, förledde af det moraliska stöd, som Riksbanken gifvit dessa
sedlar genom ett offentligt tillkännagifvande om deras emottagande i Riksbankens
kassör. Då Malmö diskont år 1817 måste ställas under utredning, ansåg sig Kong!.
Maj:t böra vidtaga särskilda anstalter “för att med verkets upprätthållande afvärja
den våda, hvarmed allmän och enskild kredit hotades.“ Då det sedermera visade
sig, att de särskilda penningeunderstöd, som Kong! Maj:t lenmat, skulle blifva otillräckliga,
måste urtima Riksdag sammankallas för beredande “af kraftigare utvägar
till nen rubbade kreditens, återställande.“ Dåvarande diskontverk voro grundade
på fonder, sammanskjuta* af enskilde aktieegare, understödde med ett bidrag från
Riksbanken. Jemförelse!* med nuvarande enskilda banker torde således val vara
1 någon män berättigad; och kunde således följderna af Riksbankens biträde åt enskilda
bolag då blifva de antydda, så torde det väl kunna befaras att följderna icke
nu skulle blifva mycket förändrade, om Riksbankens och de enskilda bankernas
förbindelser icke hållas strängt åtskiljda.14

: j; |»

Stockholm, tryckt hos O. Willi. Hagman, 1869;