Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8,
1
N:o 8.
Ank. till Riksd. Kansli d. 3 Mars 1869, kl. 1 e. m
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva
utlåtande i anledning af de inom Kamrarne väckta och till Utskottet hänvisade
motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser rörande allmänna bevillningen.
Vid besvarandet af omförmälda motioner har Utskottet ansett lämpligast
att följa den ordning, hvartill Bevillnings-stadgans uppställning gifven anledning;
och öfvergår således först till
Art. II.
A) Bevillning af fast egendom.
§ 2.
Paragrafen innehåller: “För all inom riket belägen fast egendom — med
undantag af Statens — erlägges af egaren bevillning efter fastighetens uppskattade
värde."
I afseende härå har Herr G. Bjerkander, hufvudsakligen med afseende å
den orättvisa, att “Staten för närvarande af kapital uppbär dubbel bevillning, nemligen
både af långifvaren och af låntagaren, som användt penningarne till
fastighetsköp", uti en i Andra Kammaren väckt motion, N:o 92, framställt det yrkande:
“att, vid bevillnings erläggande för fast egendom, afdrag måtte egaren medgifvas
för den skuld, hvari han för egendomen häftar."
Utskottet kan härvid ej underlåta att erinra, hurusom motionärens anförda
yrkande synes i viss mån vilja upphäfva nuvarande grunder för den allmänna bevillningen.
Den nuvarande fastighetsbevillningen utgår med viss procent af hela
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 5 Sami. 1 Afd. 4 Hälft. x
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o tf.
det kapital, som hvarje fastighet efter vissa allmänt gällande värderingsgrunder
verkligen motsvarar; den af motionären föreslagna bevillningen skulle utgå med eu
viss procent endast af det kapital, som den tillfällige egaren deri eger nedlagdt.
För närvarande kan man säga, att jordbruksfastighetens afkastning beräknas till
tre och öfrig fastighets1 till fem procent af värdet, hvarefter denna afkastning göres
till beskattningens föremål. Enligt motionärens förslag skulle man deremot, genom afdrag
af skuldsumman från värdesumman, i räntan på det återstående finna fastighetens
nettoafkastning och derefter göra denna egarens inkomst till beskattningens föremål.
Fastighetsbevillningen skulle sålunda i sjelfva verket öfvergå till en inkomstbevillning.
Så kan ock vid den föreslagna förändringen anmärkas, att hon ej är
nog omfattande, för att kunna anses fullt rättvis. Då yrkandet, att den skuldsatte
fastighetsegaren måtte få afdrag för den skuld, hvari han för egendomen häftar,
väl egentligen torde åsyfta afdrag för den summa, som af egarens behållna intägt
måste utgå till ränta på i egendomen intecknad skuld, så synes icke utan skäl
samma anspråk kunna framställas af allt slags inkomst, likaväl af löntagarens
som af fastighetsegarens, och det här föreslagna sättet att uppsöka nettoinkomsten
böra göras till allmänt gällande regel för all inkomstbevillning.
En sådan rubbning af vår bevillnings nuvarande grunder har Utskottet åtminstone
icke nu velat tillstyrka, då den af motionären framhållna.obilligheten
af en dubbel beskattning af samma kapital icke ensam torde vara tillräckligt skäl
för en dylik omstörtning, så mycket mindre, som den dubbla beskattningens orättvisa
alldeles icke existerar vid en stor mängd af nuvarande fastighetslån, enär
ju Svenska Staten med sin beskattning icke når vårt jordbruks store förläggare,
utlandets kapitalister.
Mot den föreslagna åtgärden reser sig dessutom ett annat hinder, som
Utskottet ansett sig böra påpeka. Motionären har visserligen icke fullt tydligt uttalat
sin mening, men det är klart, att han icke kunnat mena något annat än
“intecknad skuld''1, då han begärt afdrag för den skuld, hvari egaren för egendomen
häftar; ty intecknad skuld är naturligtvis den enda, som inför en taxeringsnämnd
kan bevisas vara skuld i egendomen. Men äfven med sådan bevisning torde
en uppskattningsnämnd ej vara särdeles långt kommen, då den saknar utvägar att
med säkerhet kunna kontrollera, huruvida en befintlig inteckning verkligen utvisar
en vid egendomen häftande skuld, eller om den endast är ett i egarens
våld förvarare värdepapper, afsedt att förminska skattens tunga.
Slutligen har Utskottet besinnat, huru den yrkade förändringen skulle äfven här
medföra hvad som alltid har varit inkomstskatternas största olägenhet, nemligen
nödvändigheten att intränga i de skattskyldiges affärsställning; och Utskottet vågar
förmena, att en sådan undersökning skulle vara en förhatligare åtgärd än den beskattning,
som nu ålägges efter beräkning, att hvarje jordbruksfastighet åt sin
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 3
egare afkastar 3 procent af sitt värde. Utskottet tager sig friheten påminna, huru
denna särdeles låga beräkning af fastigheternas afkastning just åsyftat ett stående
bevillningsafdrag, medgifvet i ett land, der jordfastigheterna både af andra allmänna
onera och af räntor på ådragna skulder äro mer eller mindre betungade.
Slutligen har Utskottet ansett sig böra fästa uppmärksamheten å den stora
olägenhet, som den föreslagna förändringen måste framkalla i afseende å de kommunala
utskyldernas fördelning. Det nära samband, som för närvarande råder
mellan allmänna bevillningen och de kommunala utskylderna, gör nemligen, att
dessa sednare kunde blifva högligen obilliga, om sjelfva deras nuvarande grundval
blefve rubbad. De kommunala utskylderna skulle ofta komma att särdeles hårdt
tynga de i kommunerna befintliga ograverade fastigheter och de mångenstädes
ganska fåtaliga näringsidkarne eller andra för inkomst beskattade; det är till och
med icke otänkbart, att här och der på landsbygden två till tre fastighetsegare,
eller två till tre näringsidkare finge bära hela kommunalbördan, eller att denna
kommunala börda i kommunen icke funne några bärare alls.
Utskottet har, utom de ofvaiianförda svårigheterna, här mött ett hinder,
hvars undanrödjande faller utom dess befogenhet, enär detta hinder ligger i kommunalskatternas
grundande på allmänna bevillningen; men då Utskottet egt att
granska den nuvarande" bevillningsförordningens grunder, har det vid denna granskning
icke kunnat undgå att betrakta de redan stadgade eller nu föreslagna bestämmelsernas
verkningar i deras helhet; och här, såsom i åtskilliga andra punkter,
har det funnit dessa verkningar vara väsendtligen beroende af detta nära sammanhang
mellan kommunernas beskattning och den allmänna bevillningen.
Utskottet får derför till Riksdagen hemställa:
att herr Bjerkanders ofvannämnda motion icke må till någon
åtgärd föranleda.
§§ 6 och 8.
Då för närvarande i bevillningsförordningens § 6 stadgas, att för all behållen
inkomst af kapital eller arbete erlägges bevillning med en procent och i
§ 8, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete icke eger rum, när den sammanräknade
årsinkomsten understiger Fyrahundra riksdaler, samt att när densamma
icke öfverstiger adertonhundra riksdaler, trehundra riksdaler räknas fria från bevillning,
hafva nu Herrar Charles Dickson och Friherre C. J. O. Älströmer hufvudsakligen
i betraktande deraf, att bevillningen allt för hårdt synes trycka de
mindre bemedlade och att en lindring i dessas beskattning, så vidt möjligt utan
minskning af den till Staten ingående bevillnihgssumma, är af behofvet högligen
påkallad, den förre genom motion N:o 3 i Första Kammaren, den sednare genom
motion N:o 3 i Andra Kammaren föreslagit: att med ändring af bevillningsförordningens
6:te § måtte stadgas: att bevillning för uppskattad inkomst af kapital eller
4 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
arbete erlägges, för inkomst intill 800 R:dr med en half procent, för öfverskjutande
belopp intill 4,000 R:dr med eu procent och för hvad derutöfver belöper med en
och en half procent; samt i betraktande af den abnormitet som nu, genom bevillningsafdragets
upphörande vid 1,800 R:drs inkomst, uppkommer deri, att en
Riksdalers ökad inkomst medför tre Riksdalers ökad beskattning, vidare yrkat, att i sammanhang
med ofvannämnda förändring den i § 8 mom. 1 nu medgifna frihet från
bevillning för 300 R:dr af all inkomst, som ej öfverstiger 1,800 R:dr, måtte utsträckas
till hvarje skattskyldigs sammanräknade årsinkomster af kapital eller
arbete.
Utskottet har icke kunnat misskänna det lofvärda syfte, som i dessa båda
motioner framträder; det har till och med ansett den af motionärerne väckta fråga som
ett spörjsmål af den yttersta vigt.
Det gäller att kunna bereda en af det angelägnaste behof påkallad lindring
åt en hel samhällsklass, som för närvarande endast med yttersta svårighet kan tillfredsställa
sina egna anspråk på lifvets nödtorft vid sidan af Statens anspråk på
skattebidrag. Det kan svårligen nekas, att då minimum för beskattningsbar inkomst,
af åtskilliga anledningar, år 1861 sattes så lågt som till 400 R:dr Runt,
så hade man dermed, äfven för ett land sådant som vårt, alltför mycket nedtryckt
anspråken på lifvets oundgängligaste behof. Mest påtagligt är detta förhållande,
om man fäster sig vid lefnadsbehofven i de större städerna, der en familj med
endast 400 R:dr årlig inkomst utan tvifvel bör hänföras till den obemedlade klass,
som knappast kan gifva en inkomstkälla för Staten. Och när man härtill lägger,
att från den skattskyldiga inkomsten af 4 eller 500 R:dr skall utgå icke allenast
den obetydliga afgiften af 1—2 R:dr till statskassan, utan dessutom äfven de tre-,
fyra- eller femdubbelt drygare kommunalutskylderna, hvarigenom de i hög grad
knappa tillgångarne komma att lida en minskning af 10—20 R:dr, så är det temligen
i ögonen fallande, att samhällets kraf härigenom alltför hårdt träffa den
klass, som kan sägas stå vid fattigdomens gräns.
Det gäller vidare att gorå ett medgifvande åt rättvisans billiga fordringar
på all beskattning. Ty det kan knappast nekas, att genom nuvarande beskattningsgrunder
träffas de mindre bemedlade af en proportionell vida drygare skatt
än samhällets lyckligare lottade medlemmar. Då nemligen de personel utskylderna
för alla medborgare äro desamma och dessa personel utskylder med inberäkning
af mantalspenningar, skyddsafgift, folkskoleafgifter, kurhusafgift och fattigvårdsafgift
stiga till ett belopp af 3 å 4 R:dr å hvarje familj af man och hustru,
så är det ovedersägligt, att dessa ganska dryga personela utskylder hafva ett större
förhållande till den nu beskattade minsta inkomsten än till den större, att de derför,
sammanlagda med den allmänna bevillningen och med de isynnerhet för små
inkomster ganska tryckande indirekta skatterna, å den mindre inkomsten lägga en
mycket betydligare tunga än å den större, och att detta missförhållande sålunda på
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8. 5
något sätt torde böra afbjelpas. Kan det icke ske genom de personela skatternas
förminskning, en åtgärd, som för Statens och kommunernas intägter torde för närvarande
vara alltför betänklig, så synes det ej kunna annorlunda verkställas än
genom en eftergift i inkomstskatten för dem, som af skatterna i deras helhet blifva
alltför mycket betungade.
Slutligen gäller det ock att tillgodose klokhetens kraf, som bjuder att icke
fordra så mycket, att man derigenom går miste om allt. Under nuvarande förhållanden
händer det tyvärr alltför ofta, isynnerhet i de större städerna, att skattebördan,
der hon trycker för hårdt, måste lindras genom afkortning, och denna
afkortning borttager då på en gång hela skattebeloppet, såväl inkomstbevillningen
som de personela utskylderna. En lindring i inkomstbeskattningen, som möjligen
kunde medföra en nedsättning i afkortningarnes belopp, skulle då ock med detsamma
åt Staten och kommunen bereda större säkerhet för utbekommande af dessa
personela utskylder, hvilka nu vid bevillningsafkortningarne gå förlorade tillsammans
med det öfriga.
Som en ytterligare anmaning till denna frågas behjertande framställer sig
dessutom den icke helt och hållet ogrundade farhågan, att Statsverket en gång
torde komma att kräfva en bevillniugsprocentens allmänna förhöjning; och det redan
nu kännbara behofvet af skattens billigare fördelning torde för sådan händelse
böra på förhand vara afhjelpt för att icke den ökade bördan måtte blifva alltför
tryckande.
De båda motionärerne hafva tydligen haft dessa missförhållanden i sigte
och sökt att dem afhjelpa genom bestämmelser, som skulle medföra en välbehöflig
lindring för de mindre bemedlade utan att alltför mycket stöta emot de anspråk,
som i öfriga hänseenden kunna ställas på denna inkomstskatt. För att minska
bevillningens mest kännbara tyngd hafva de för inkomsterna intill 800 R:dr yrkat
afgiftens nedsättning till en half procent af inkomsten; för att icke denna skattenedsättuing
måtte möta det svåra hindret af hela bevillningssummans betydliga
förminskning, hafva de föreslagit att höja den normala bevillningsprocenten från
1 till 1^ procent; för att icke denna temligen höga beskattning helt hastigt skulle
träffa de medelmåttiga inkomsterna, hafva de för inkomsterna mellan 800 och 4,000
R:dr bibehållit deras nuvarande afgift af 1 procent; för att undvika det af dem
öfverklagade missförhållandet af bevillningsafdragets upphörande vid en inkomst
öfver 1,800 R:dr, hvarigenom en förökad inkomst af 1 R:dr verkligen medför ökad
skatt af 3 R:dr, hafva de velat utsträcka bevillningsafdraget till alla inkomster.
Motionärerne hafva sålunda tydligen beräknat, att den förhöjda afgiften för
inkomsterna öfver 5,100 R:dr (vid hvilka förökningen först inträder) skulle motväga
den stora förminskningen i bevillning för inkomsterna under 800 R:dr, eller,
med andra ord, att minskningen i landsbygdens och småstädernas inkomstbevilluing skulle
motvägas af tillökningen i de större städernas. Denna förutsättning har Utskottet
6 Bevillnings-Utskollets Betänkande N:o 8.
funnit bekräftad af en provisoriskt anställd uträkning för Lidköpings fögderi och
Lidköpings stad, der bevillningssumman skulle nedsättas från 2,185 R:dr till 1,636
R:dr och från 4,693 R:dr till 4,414 R:dr. Å andra sidan åter har en uträkning
för Halmstad visat en förökning från 7,691 R:dr till 7,972 R:dr och högst sannolikt
är väl, att i städer, sådana som Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping,
en ganska betydlig förhöjning skulle inträffa. Huru förändringen på det hela
skulle taga sig ut, kan dock knappt utan en vidlyftigare beräkning bestämmas,
och en sådan beräkning har Utskottet ej funnit skäl att verkställa, enär det af
åtskilliga anledningar ej kunnat förena sig i motionärernes yrkande. Det erkänner
villigt, att motionärerne på ett fyndigt sätt sökt lösa den föresätta uppgiften,
och anser lika med dem för ganska sannolikt, att de skulle hafva lyckats undvika
den svåra stötestenen af statsinkomsternas förminskning. Icke heller har Utskottet
i deras motivering funnit någon bestämd sträfvan att i strid mot nuvarande
grunder för bevillningens utgående förorda en verkligt progressiv beskattning. Men
då de likväl yrkat en skatteförhöjning till 1* procent för alla inkomster från och
med 4,000 R:dr, har Utskottet för detta yrkande ryggat tillbaka, fruktande, att
nästa gång ännu en ytterligare förhöjning skulle kunna begäras för inkomsterna öfver
6 eller 10,000 R:dr och så vidare i oändlighet, hvarmed vi naturligtvis vore inne
på den progressiva beskattningens farliga och, enligt hvad erfarenheten ådagalagt,
ohållbara stråt.
Inom Utskottet hafva dock, i betraktande af frågans vigt, gjorts åtskilliga
försök att på annan väg lösa motionärernes uppgift. Der har framställts ett förslag
till den önskvärda lindringens åvägabringande genom att, åtminstone i vissa
större städer, höja den beskattningsbara inkomstens minimum till 500 R:dr, och
sålunda för de minst bemedlade rent af efterskänka både den allmänna bevillningen
och de derpå grundade kommunala utskylderna. Man skulle derigenom vinna,
bland annat, äfven minskning i de nu för en viss klass så stora frestelserna till
att svikligen undandraga sig erkända medborgerliga pligter. Men deremot reser
sig, äfven om man lemnar betänkligheten af statsinkomsternas förminskning derhän,
ett annat hinder i vägen, söm i våra dagar plägar anses oöfverstigligt. Då den
kommunala rösträtten är bygd på allmänna bevillningen, skulle naturligtvis en fullständig
befrielse från inkomstbevillning medföra en motsvarande förlust af kommunal
rösträtt och huru önskvärdt ett sådant utbyte, ur ekonomisk synpunkt sedt, kunde
vara, skall det dock utan tvifvel i allmänt medborgerligt hänseende anses, såsom
särdeles betänkligt.
Ett annat i Utskottet framstäldt förslag har, med anslutning till motionärernes
klander af den nuvarande skilnaden mellan beskattningen af 1,800 R:dr och
beskattningen af t. ex. 1,801 R:dr, utgått på en successiv förminskning af bevillningsafdraget
från 400 R:dr till 1,800 R:dr, så att t. ex. om inkomsterna
7
Bevillnings-Utskoltets Betänkande N:o 8.
uppgå till 400 R:dr, men understiga 500 R:dr, vore 360 R:dr fria;
„ „ 500 „ „ „ 600 „ „ 350 „ „
„ „ 600 „ „ „ 700 „ „ 340 „ „
o. s. v. i ojemnt nedåtgående skala. Då det emellertid visat sig nästan omöjligt
att uppgöra en sådan gradskala, utan att en ganska kännbar förhöjning skulle
träffa de medelmåttiga inkomster, t. ex. mellan 1,000 och 1,800 R:dr, hvilka för
deras innehafvares samhällsställning icke äro mer än det nödvändiga, så har Utskottet
vid detta förslag icke kunnat fästa något afseende.
Ett tredje i Utskottet väckt förslag har åsyftat att utan vidare förändringar
i nu gällande stadganden endast till en half procent nedsätta bevillningen för
alla inkomster under 800 R:dr. Detta förslag förordar sålunda i afseende å lindringen
för de mindre bemedlade alldeles samma utväg, som den af motionärerne
framställda; och då det icke, såsom motionerna, vill bereda statsinkomsterna en ersättning
genom förhöjd afgift för de mera bemedlade, hvilar det tydligen på den
grundtanken, att Staten, utan afseende på sina inkomsters behof, bör skipa rättvisa
och billighet åt sina medlemmar. Men det mötes likasom de öfriga förslagen
af en betänklighet, hvilken, ehuru på ett annat område, just rör billighet och
rättvisa.
Det för Utskottet mest afgörande skälet mot motionärernes såväl som mot
öfriga inom Utskottet framkastade förslag till frågans lösning, det skäl, som vägt
mer än alla farhågor för statsinkomsternas förminskning, för den kommunala rösträttens
inskränkning och för den partiela skatteförhöjningen i motionärernes förslag,
det har nemligen framställt sig vi;d betraktandet af den ifrågasatta förändringens
inverkan på den kommunala beskattningens grunder. Det är onekligt, att
om den föreslagna bevillningsnedsättningen medgifves åt inkomsterna under 800 R:dr
eller till och med åt alla inkomster under 5,100 R:dr, så skulle derigenom äfven
kommunens skatteuppbörd af dessa inkomster jemnt lika mycket nedsättas. Följden
häraf blefve naturligtvis, att på fastigheterna komme de kommunala utskylderna
att falla med så mycket större tyngd, isynnerhet i landsbygdens kommuner,
der inkomsterna öfver 5,100 R:dr äro sällspordaj och denna lindring för de mindre
bemedlade skulle sålunda kunna betydligt öka de kommunala bördorna för fyrkarne
af fastighet, som af den ifrågasatta lindringen icke alls skulle komma i åtnjutande.
Här har Utskottet ånyo mötts af det hinder, som reses af bevillningsförordningens
ovilkorliga samband med kommunallagarne, ett hinder, som det måste
erkänna, men som det icke kan undanrödja.
Af här anförda skäl måste Utskottet till Riksdagen hemställa,
att ofvannämnda motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
/
8 Bevillnings-Utskotlets Betänkande N:o 8.
§ 9 mom. 1.
Paragrafens första moment har nu följande lydelse: ''''Bevillning för inkomst af
kapital eller arbete påföres:
bankbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvudkontor, afdelnings-
eller kommissionskontor."
Uti en i Första Kammaren väckt motion (N:o 48) har Herr A. O. Wallenberg,
under åberopande af sina vid förra riksdagen väckta motioner, N:ris 50 och
51, till Riksdagen hemställt, »det Riksdagen behagade nu besluta, att lottägare uti
enskildt bankbolag, grundadt på Kong]. Kungörelsen den 20 Maj 1864, må i stället
för bankbolaget erlägga bevillning för den afkastning, som banklotten lemnat, och
att denna bevillning får uppbäras, der lottegare är mantalsskrifven.»
Sedan motionären numera endast till bankbolag inskränkt sitt vid förra
riksdagen framställda yrkande om bolagsvinsters beskattning hos lottegarne, har
onekligen en del bortfallit af de skäl, som Bevillnings-Utskottet då hade att mot
hans förslag andraga. Men enligt Utskottets förmenande qvarstå dock ännu i all
deras kraft åtskilliga af de anmärkningar, som af sistlidna Riksdags Bevillnings-Utskott
framställdes.
Utskottet vidhåller sålunda, att delegare i ett bankbolag nödvändigt måste anses
såsom idkare af en rörelse: penningehandeln, och att de icke böra betraktas endast som
ränteuppbärande kapitalister. Men näring och rörelse skola enligt bevillnings-förordningens
grunder beskattas der rörelsen drifves, och denna förordningens grundsats
anser Utskottet vara fullt befogad, äfven i afseende å eu sådan rörelse som bankernas.
Ty då denna grundsats måste hafva sin egentliga anledning deri, att rörelsen
anses hafva något samband med och någon förbindelse till den ort, der
den drifves, så bör det erinras, att fullkomligt af samma skäl, som t. ex. eu grosshandelsrörelse,
äfven då delegarne äro å skilda orter bosatte, och ehuru dess verksamhet
icke är inskränkt till en enda kommun, ändock beskattas der, hvarest dess
kontor är förlagdt, alldeles af samma skäl bör ock eu penningehandelsrörelse efter
denna grundsats erlägga bevillning å de orter, der dess kontor äro förlagda. Sålänge
denna bankindustriens egenskap af rörelse och bolagsmännens egenskap) af
lörelseidkare fasthalles, torde det derför med vår bevillnings-förordnings grunder
vara oförenligt att beskatta dessa rörelseidkare annorstädes, än der rörelsen drifves.
Utskottet har dessutom den bestämda öfvertygelsen, att det af motionären
föreslagna uppbördssättet skulle inleda Staten i de vidlyftigaste svårigheter och äfventyr
vid skattens uttagande, och denna omständighet torde böra ega en ganska,
stor vigt för den, som är förpligtad att vid bevillningsgrundernas uppgörande afse
Statens billiga fordringar. För öfrigt bör det måhända anmärkas, att motionären
genom sitt förslag till förändradt uppbördssätt äfven denna gång synes hafva åsyftat
den förändring, att bankbolag måtte endast för det utdelade vinstbeloppet erlägga
I
9
Bevillninc/s-Utskotlets Betänkande N:o 8.
bevillning; men då sistlidne Riksdags Bevillnings-Utskott synes till fullo hafva bemött
äfven detta yrkande, anser sig Utskottet nu icke behöfva ingå i något vidare
yttrande derom.
Slutligen får Utskottet fästa Riksdagens uppmärksamhet derå, att äfven här
den allmänna bevillningens nära samband med kommunalskatter och kommunallagar
låter känna sin tyngd. Det är tydligen de af detta sammanhang härflutna
svårigheter i afseende å den kommunala rösträtten och beskattningen, som hufvudsakligen
föranledt motionären till det framställda yrkandet, och man finner här
ett ytterligare bevis, huru genom detta samband den allmänna bevillningeDS verkningar,
så att säga, utan dess eget förvållande kunna blifva till olägenhet på ett
annat område. Men Utskottet, som ur den allmänna bevillningens synpunkt allena
haft att pröfva sjelfva förslaget, måste af de skäl, som här äro anförda, till
Riksdagen hemställa,
att ofvannämnda motion icke må till någon åtgärd föranleda.
§ 9 sista mom.
Momentet har följande lydelse: »hvar och eu annan skattskyldig (påföres
bevillning för inkomst af kapital eller arbete) der han är mantalsskrifven.»
Härvid hafva Herrar Jöns Olsson och Åke Andersson i motioner uti Andra
Kammaren (N:ris 34 och 288) till Riksdagen hemställt, den förre:
»att på lämpligt ställe i Bevillnings-förordningen måtte införas den föreskrift,
att prest som har tionde, eller annan embetsman, som bar arrende af boställsjord
eller andra inkomster i andra eller flera kommuner, än der han är boende, bör i
hvardera kommunen taxeras för den eller de inkomster, lian af samma kommun
åtnjuter;»
• den sednare:
“att på lämpligt ställe i Bevillnings-förordningen måtte införas den föreskrift,
att prest, som har tionde, boställsjord eller annan inkomst i flera kommuner eller
socknar inom samma pastorat, bör i hvardera kommunen eller socknen för bevillning
af den inkomst, lian från desamma uppbär, taxeras, utan afseende på hvar
han är bosatt."
Redan vid sistlidne riksdag hade Bevillnings-Utskottet att påpeka, hurusom
Herr Åke Andersson i sin då i samma syfte väckta motion bland annat äfven begärt
hvad Bevillnings-förordningen i dess 5:te § redan föreskrifver, nemligen boställes
taxering i den kommun, der jorden är belägen. Då begge motionärerne nu
framkommit med samma yrkande, behöfver Utskottet ånyo endast fästa uppmärksamheten
å det obehöfliga i denna deras framställning.
Hvad deras öfriga yrkande beträffar, utgår det, såsom af motionärernas
motivering antydes, från den önskan, att kommuner, hvaraf prest eller annan embetsman
hemtar inkomster, också i sin ordning af dessa inkomster måtte hemta
Bih. till Biksd. Prot. 1869. 5 Sami. i Afä. 4 Häft. 2
10 Bevillnings-Utskotlets Betänkande N:o 8.
bidrag till de kommunala utgifternas bestridande. I den af Herr Åke Andersson
förliden riksdag väckta motion var yrkandet utsträckt till alla de tionde-, boställseller
andra inkomster, som prest af en kommun eger att uppbära, och blef då
förslaget, utom af andra skäl, äfven på grund af dess vidsträckthet förkastadt.
Herr Jöns Olsson har nu upptagit samma allmänneliga yrkande om beskattning af
prests tiondeinkomster och dertill ytterligare begärt, att andra embetsman må för
inkomster m. m. beskattas i den kommun, der inkomsten utgår. Då motionären
härvid icke besinnat, att prester och andra embetsman ofta uppbära vederlagsspanmål,
indelt kronotionde och dylikt i kommuner, der de hvarken ega hemvist
eller utöfva något slags verksamhet, så är det tydligt, att hans yrkande såsom
alldeles ändamålslöst icke bör kunna vinna något afseende. Kongl. Förordningen
af den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet har i 57 § i afseende å
kommunalutskylders uppbärande den bestämda föreskriften, att skyldighet till deltagande
i kommunens utgifter åligger l:o en hvar, som i kommunen eger eller brukar
till allmän bevillning taxeradt hemman etc.; 2:o en hvar, som i kommun idkar
— — till allmän bevillning taxerad näring; 3:o en hvar, som inom kommunen sitt
rätta bo eller hemvist har och eger till allmän bevillning taxerad inkomst. Då
nu professorer, lektorer och andra embetsman, som å vidt aflägsna orter uppbära
indelt tiondespanmål, eller prester, som utom sitt pastorat mottaga dem tilldeladt
vederlag, icke under någon förevändning skulle kunna hänföras till någon af
dessa kommunalförfattningens kategorier, så skulle dessa löntagares ställning till
kommunernas kassor genom antagandet af Herr Jöns Olssons motion icke det ringaste
förändras.
Herr Åke Andersson har sökt åt sin nya motion bereda en lättare väg genom
att inskränka sitt yrkande till de fall, då prest har tionde eller annan inkomst
af olika kommuner inom sitt eget pastorat. Han synes dervid hafva förmenat
sig kunna inpassa den i olika kommuner löntagande presten uti någon af
de trenne klasser, hvari kommunallagens 57 § indelar de till kommunen skattskyldige.
Utskottet har dock icke kunnat dela denna åsigt. Prest, som i ett annex
uppbär tionde, kan icke räknas till dem, som i denna kommun “idka bergsbruk,
handel, fabriksrörelse, handtverk eller annan till allmän bevillning taxerad näring",
ej heller till dem, “som i kommunen sitt rätta bo och hemvist hafva" och ega till
allmän bevillning taxerad inkomst.
Enär alltså motionärernas förslag icke torde kunna leda till det enda af
dem sjelfva åsyftade resultat, hemställer Utskottet,
att Herrar Jöns Olssons och Åke Anderssons motioner icke af
Riksdagen må bifallas.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
11
Föreskrifter angående (B) BevilIniHgsafgifternas påförande.
l:o. Bevillning sberedning ar ne.
§ 42.
Paragrafen har i nu gällande Bevil^nings-stadga följande lydelse: “Ordförande
i årets bevillningsberedning bör jemväl inställa sig hos taxeringskomitéen för
samma ort och då medhafva de uppgifter och öfriga handlingar, på hvilka beredningen
grundat sina förslag. Skulle han eljest icke vara skyldig att, för tjensteåliggandens
fullgörande, vid taxeringskomitéen komma tillstädes, må han för sin resa
till och från samt vistelse å denna komités sammanträdesort åtnjuta skjutsersättning
för två hästar och traktamentskostnadsersättning, beräknad efter fem riksdaler
om dagen."
Då Utskottet, i anledning af en genom Herr B. W. Hessle väckt motion,
funnit sig föranlåtet att vid § 70 föreslå den förändring, som här nedan under
omförmälda paragraf är intagen, har det tillika ansett någon motsvarande förändring
vid 42 § böra vidtagas, på det att de bestämmelser, som i § 70 blifvit föreslagna
rörande skjutsersättning och traktamentskostnad för dem, som vid Pröfningskomitéerna
sig infinna, icke må alltför mycket skilja sig från bestämmelserna
rörande ersättning åt bevillningsberedningarnes ordförande. Endast så till vida
har Utskottet ansett sig böra medgifva någon skilnad mellan dessa båda paragrafer,
som de korta afstånden mellan de olika orterna i taxeringskomitéernas distrikt
icke synas påkalla några särskilda bestämmelser rörande resa på ångbåt eller
jernväg, och som någon större traktamentsersättning fortfarande synes höra tillerkännas
åt de af mångahanda göromål betungade ordförande i bevillningsberedningarne.
Utskottet får derföre till Riksdagen hemställa,
att 42 § af Bevillnings-förordningen må erhålla följande lydelse:
Ordförande i bevillningsberedning bör jemväl inställa sig
hos taxeringskomitéen för samma ort och då medhafva de uppgifter
och öfriga handlingar, på hvilka beredningen grundat
sina förslag. Skulle han eljest icke vara skyldig att, för tjensteåliggandens
fullgörande, vid taxeringskomitéerna komma
tillstädes, må han, för sin resa till och från denna komités
sammanträdesort, åtnjuta skjuts er sättning med 3 B:dr för mil,
och under tiden för sin närvaro vid komitéen, traktamentsersättning
med 5 B:dr om dagen.
13
Bsvillmngs-Utskottets Betänkande N:o 8
3:o. Pr öfning skomitéerna.
§ 70.
Paragrafen lyder för närvarande:
“Å pröfningskomitéens sammanträdesort icke bosatte ledamöter i denna
komité samt de kronofogdar och andra personer, som enligt stadgandet i § 67,
skola från annan ort vid pröfningskomitéen sig infinna, äro berättigade åtnjuta ersättning
för sina rese- och traktamentskostnader efter beräkning af skjutslega för två hästar från
hvars och ens hemvist och tillbaka samt dagtraktamente af Tre Riksdaler, så väl
under de, enligt gällande resereglemente, erforderliga resedagar, som under den tid
till sådan ersättning berättigad person måste å pröfningskomitéens sammanträdesort
sig uppehålla."
Häri har Herr B. W. Hessle genom i Andra Kammaren väckt motion
(N:o 15) yrkat sådan förändring: att kronofogde må njuta rese- och traktamentsersättning
efter resereglementet och andra personer, utan hänsyn till rang eller lefnadsställning,
efter beräkning af skjuts för två hästar, men der resan till en del
eller helt och hållet sker på jernväg eller ångfartyg efter taxa derå, såsom i resereglementet
sägs, och den bestämmelse, som Riksdagen, efter Bevillnings-Utskottets
utlåtande, finner skäligt meddela."
Utskottet här vid pröfningen af detta förslag funnit dess yrkande berättigadt
för så vidt det afser att i paragrafen införa sådana tidsenliga bestämmelser, att
hvarje tjenstförrättare må beräkna sig ersättning endast för de resekostnader han
verkligen ådragit sig, men det har icke funnit skäl att föreslå olika bestämmelser för
kronofogde och för andra vid pröfningskomitéer tillkallade personer, hvarföre
Utskottet får till Riksdagen hemställa,
att den med anledning af Herr Hessles motion måtte åt Bevillnings-förordningens
70 § gifva följande lydelse:
Å pröfningskomitéens sammanträdesort icke bosatte ledamöter
i denna komité samt de kronofogdar och andra
personer, som, enligt stadgandet i § 67, skola från annan ort
vid pröfningskomitéen sig infinna, äro berättigade att under
komiténs sammanvaro åtnjuta traktamente er sättning med 3
R:dr B:mt om dagen, samt resekostnadsersättning då resan sker
med skjuts till 3 B:dr för milen, men då resan sker på ångfartyg
eller på jernväg, med ett belopp motsvarande i förra
13
Bevillnings-Utskottels Betänkande N:o 8
fallet afgiften för enkel hyttplats eller, då hytt ej förekommer,
en salongsplats, och i sednare fallet afgiften för plats i första
klassens vagn.
Upphörd, Afkortning och Redovisning.
2:o. Upphörden.
§ 88.
Paragrafen innehåller:
“Husbonde eller arbetsgivare ansvarar för de vid mantalsskrifningen såsom hos
honom sysselsatte uppgifne tjenstehjons eller arbetares personela utskylder, så vida sådane
tjenstehjon eller arbetare icke efter andra artikeln skola erlägga bevillning. För hvad husbonde
eller arbetsgifvare i följd af honom sålunda åliggande ansvarighet måste utbetala
är han berättigad att genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst
sig godtgöra.*
Genom en i Första Kammaren väckt motion (N:o 37) har, hufvudsakligen
med afseende å de frestelser till svikligt förfarande mot samhället, som af nu gällande
föreskrifter uppkallas, och tillika å den stora förlust, som genom de stora
afkortningarne tillskyndas både stat och kommun, Herr J. A. Hazelms i afseende
härå föreslagit: återinförandet af ett lämpligt stadgande i Bevillnings-förordnmgen
derom, att husbonde eller arbetsgifvare, åtminstone i städerna, ansvarar för de hos
honom sysselsatte tjenstehjons eller arbetares ej blott personela, utan äfven öfriga
utskylder, med rättighet att godtgöra sig genom afdrag å den skattskyldiges aflöning
eller arbetsförtjenst.
Utskottet erkänner villigt det trängande behofvet af bättre skydd tor btatens
och kommunernas rätt, af ett säkrare uppbördssätt, af en kraftigare^ kontroll
öfver de medborgerliga pligternas uppfyllande. Den af Herr Hazelius åberopade
sorgliga erfarenhet förtjenar onekligen det största afseende, då den ådagalägger att
t. ex. inom en uppgifven kommun af omkring 80,000 skattskyldige 33,000 icke
betalt sina utskylder. Den utvisar tydligen, att det åtminstone på vissa orter antingen
är illa bestäldt med den medborgerliga sjelfkänsla och pligtkänsla, som förutsattes
såsom grund för dessa skattskyldiges fullmyndighet, eller ock illa anordnad! genom
bevillningens utkräfvande af inkomster, som icke kunna bära denna samhällets
tunga. I förra fallet torde åtminstone någon åtgärd böra vidtagas, för att i tid förekomma,
att icke denna pligtförgätenhet må varda en inrotad och outrotelig vana, och ingen
torde bättre än husbonde och arbetsgifvare kunna utöfva den uppfostrande verksamhet,
som här är af nöden. I sednare fallet må väl samhället i den genom afkortningarne
14
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8
vållade oundvikliga förlusten erkänna ett oundvikligt korrektiv mot inkomstskattens
tyngd, men det torde dock vara nödvändigt att åt Staten och kommunerna rädda
de intägter, som de hemta af alla medborgare utan undantag. Och då ansvaret
för de personela utskyldernas utgörande redan åligger husbonden eller arbetsgifvaren
i alla de fall, då ensamt sådana utskylder äro påförda, så tror sig Utskottet
välja en rigtig medelväg mellan det nuvarande stadgandet och Herr Hazelii yrkande,
då det föreslår, att husbonde eller arbetsgifvare alltid må ansvara förde personela
utskylderna af deras tjenstehjon eller arbetare, vare sig att dessa äro eller icke
äro till inkomstbevillning taxerade; Och får Utskottet sålunda till Riksdagen hemställa,
att den med anledning af Herr Hazelii motion må åt 88 §
Bevillnings-förordningen gifva följande lydelse:
Husbonde eller arbetsgifvare vare ansvarig för betalning
af de vid mantals skrifning stiden hos honom enligt behörig uppgift
sysselsatte tjenstehjons eller arbetares personela utskylder,
mot rättighet för husbonden eller arbetsgifvaren att å den skattskyldiges
aflöning eller arbetsförtjenst innehålla ett mot de personela
utskylderna svarande belopp.
Vid granskningen i öfrigt af Bevillnings-stadgans bestämmelser har Utskottet
icke funnit skäl att föreslå andra förändringar än de omförmälda.
Sedan Statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd,
samt tiden sålunda är inne att meddela yttrande angående de i Bevillnings-stadgan
upptagna procent- och sifferbelopp, skall Utskottet uti förevarande ämne göra den
slutliga framställning, hvartill förhållandet föranleder, hvilket Utskottet
får för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 2 Mars 1869.
På Utskottets vägnar:
G. J. Oscar Alströmer.
BeviUmngs-Utskottets Betänkande N:o 8.
15
Reservation:
af Herr Axel Dickson: “Då ordförande i bevillningsberedning, enligt § 76 af nu
gällande Bevillnings-förordning, eger uppbära ersättning för sitt besvär, anser jag
ej skäl förefinnas att bibehålla en olikhet emellan den i §§ 42 och 70 föreskrifna traktamentsersätining;
jag får derföre föreslå att den äfven i § 42 bestämmes till
3 R:dr.“
Uti förestående reservation instämma Herrar A. J. Sandstedt, Pehr Ericsson
och J. F. Fredricson.