11

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

riksdag af Utskottet väckta, men då underkända förslag, funnit sig sakna anledning
att föreslå andra förändringar än de här förut omförmälda; hvilket

Utskottet får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 24 Februari 1869.

På Utskottets vägnar:

C. J. Oscar Alströmer.

Ank. till Riksd. Kansli d. 24 Febr. 1869, kl. 6 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner rörande dels nedsättning af det
enkla brefportot och afgiften för sluten rekommendation, dels utbytande
af tidningsstämplings-af''giften mot lämpligt postporto.

I tvänne inom Andra Kammaren väckta motioner (Kris 38 och 200) hafva
Herr V. M. Beronius och Herr T. Ekenstam föreslagit, den förre: »att det enkla
brefportot för inrikes brefvexling nedsättes från sitt nuvarande belopp, 12 öre, till
10 öre Riksmynt;» den sednare:

»l:o att afgiften för hvarje portosats för orekommenderade bref bestämmes
till 10 (tio) öre R:mt, samt

2:o att för sluten rekommendation af bref stipuleras en afgift af 15 (femton)
öre samma mynt».

I afseende å den föreslagna nedsättningen af det enkla brefportot får Utskottet
erinra derom, att, då vid sistlidne riksdag samma fråga var å bane, lemnade
tillförlitliga uppgifter vid handen, huru en sådan nedsättning, som icke kunde
gifva utsigt till någon snart märkbar tillökning i brefvens antal, högst sannolikt
skulle beröfva Postverket eu inkomst af ungefär 200,000 R:dr, hvilken förlust då

12

Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 3.

antingen från något annat håll måste fyllas eller ock skulle tillintetgöra möjligheten
för postförbindelsernas förbättrande. Och då Utskottet icke finner något nytt
och vigtigare skäl hafva förekommit för det enkla brefportots nedsättning, får det
till Riksdagen hemställa;

l:o

att Herr Beronii och hvad denna punkt beträffar äfven Herr
Ekenstams motion icke må till någon åtgärd föranleda.

Vidkommande den af Herr Ekenstam föreslagna nedsättningen af afgiften
för sluten rekommendation från 24 öre till 15 öre, har Utskottet för någon nedsättning
i denna afgift funnit skäl dels deri, att alla möjliga utvägar böra vidtagas
för att underlätta rekommendation af penningebref och dermed Postverkets
kontroll öfver sådana brefs befordring, dels ock i den omständigheten att afgiften
för postanvisning redan är satt till 20 öre, hvarför det ej synes vara lämpligt att
behålla rekommendationsafgiften vid högre belopp.

Men tillförlitliga uppgifter hafva ock gifvit Utskottet vid handen, att man
icke alltför mycket får fästa sig vid den förhoppningen, att en lindring i rekommendationsafgiften
skall medföra direkt tillökning i de rekommenderade brefvens
antal. Under det nemligen förut den årliga tillväxten i de rekommenderade brefvens
antal utgjort 10 å 12 procent hade — oaktadt den vid 1867 års början medgifna
betydliga nedsättning i afgiften från 35 till 24 öre — detta antal under loppet af
år 1867 icke stegrats mera än till 19 procent, så att också för samma år Postver- ''
hets inkomst af dessa bref nedgått från 172,850 R:dr, till 142,150 R:dr eller om
häri äfven inbegripas postanvisningar, som i viss mån ersätta rekommendationen,
från 173,500 till 145,300 R:dr.

Det synes derför Utskottet vara något vågadt att med ens fortgå till en
så stor nedsättning som till 15 öre Runt. Det förtjenar dessutom något afseende,
att rekommendationsafgiften och det enkla portot för brefvet tillsammanlagda måtte
komma ätt sluta på något lämpligt öretal. Och då en rekommendationsafgift af
18 öre tillsammans med ett enkelt brefporto af 12 öre skulle åstadkomma en afgift
för det rekommenderade brefvet af 30 öre, till hvars utgörande äfven finnas
särskilda frimärken, då tillika uppgifter gifvit vid handen, att Postverkets inkomster
icke genom denna nedsättning till 18 öre skulle minskas med mera än omkring
13,000 R:dr, så anser sig Utskottet böra hemställa:

2:o

att Riksdagen med anledning af andra punkten af Herr Ekenstams
motion måtte besluta att från 24 öre till 18 öre nedsätta
afgiften för sluten rekommendation.

13

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

Genom tvänne uti Andra Kammaren väckta motioner (Nås 189 och 190)
bär Herr M. Ahlgren framställt det yrkande:

»att från och med nästkommande år stadgandet om erläggandet af bevillningsafgift
för stämpling af tidningar samt andra periodiska skrifter och tryckta afhandlingar
må upphäfvas, samt åt t, i enlighet med detta förslag, 22 § i gällande
Bevillningsstadga uteslutes, äfvensom att, i följd deraf, i samma § omförmälda särskilda
författning, Kongl. Kungörelsen den 30 November 1860, må förklaras från
1870 års början icke vidare lända till efterrättelse»; och

»att en lämplig afgift till Postverket måtte bestämmas för hvarje exemplar
af en tidning, i förhållande till dess storlek, samt för periodiska skrifter, i förhållande
till vigt eller arktal, då Postverket för fortskaffningen från tryckningsorten anlitas».

Utskottet har vid öfvervägandet af Herr Ahlgrens motioner inhemtat uppgifter
om beloppet af Statens omkostnader för stämpling af tidningar och periodiska skrifter
och har deraf visat sig, i öfverensstämmelse med hvad motionären sjelf anfört, att
dessa omkostnader för landsorten uppgå till 26,7 procent, för Stockholm till 11,5 procent
och för hela riket till 17,i procent af Statens inkomst. Utskottet har deraf visserligen
funnit, att det nuvarande sättet för dessa afgifters uppbärande icke fullt motsvarar
den för all beskattning gällande regel, att uppbörden för Staten bör göras
så billig som möjligt, likasom det ej heller torde tillfredsställa de billiga fordringarne
på enkelhet och reda, och att sålunda en förändring i detta hänseende vore
önskvärd. Men då motionären, som hufvudsakligen synes hafva fäst sig vid de nu
antydda olägenheter, icke lemnat någon fullständig utredning af ämnet och icke
synes hafva tänkt sig alla de svårigheter, som vid en förändring kunna möta, har
Utskottet ansett sig böra anmärka, huru man vid försöken att afhjelpa det öfverklagade
missförhållandet alltid måste göra afseende på tvänne lika berättigade anspråk:
Statens anspråk på oafkortade inkomster och den tidningsläsande allmänhetens
anspråk på att icke af förhöjda omkostnader betungas. Skall den förra fordran
uppfyllas, så måste naturligtvis, om förändringen i den af motionären antydda
riktning skulle genomföras, Postverket för de genom dess försorg befordrade exemplar
af en tidningsupplaga beräkna en vida större afgift än den nuvarande, hvilken
fördelas lika på alla upplagans exemplar; hvartill ytterligare kommer, att Riksgälds-kontoret
på något sätt måste vinna godtgörelse för de 62,000 R:dr det sålunda
finge åt Postverket afstå. Men skall Postverket åter fordra en möjligen dubbelt
så hög afgift för de genom posten befordrade tidningsexemplaren, så har Utskottet
befarat, att hela åtgärden skulle kunna leda till ytterligare omkostnader för de från
utgifningsorten aflägsne läsare af de tidningar och andra periodiska skrifter, hvarå
de redan förut få betala tillskottet af postförvaltarearfvode. Utskottet har nemligen
föreställt sig att, då stämpelafgiften för närvarande fördelas å hela upplagan af en
skrift, skulle postportot deremot kunna komma att ingå som en kostnad endast för
dem, som genom posten erhålla sina tidningar och tidskrifter.

Då Utskottet sålunda, ehuru erkännande det berättigade i förslagets syfte,
icke kunnat fullt godkänna detsamma, och det vill synas mest ändamålsenligt, att

14

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o i.

ett sådant förslag i första hand uppgöres af General-poststyrelsen, som ock derpå
lärer vara betänkt, samt några väsentliga olägenheter af ett uppskof med den ifrågavarande
förändringen så mycket mindre torde vara att befara, som Utskottet icke
har sig bekant någon allmän klagan öfver den nuvarande tidningsstämplingen, hemställer
Utskottet:

3:o

att Herr Ahlgrens ifrågavarande motioner icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 Februari 1869.

På Utskottets vägnar:

C. J. Oscar Alströmer.

N:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli d. 24 Febr. 1869, kl. 6 e. m.

Betänkande, i anledning af inom Första Kammaren väckt motion om förhöjd
stämpelafgift å spelkort.

Inom Första Kammaren har Friherre Carl Raah (motion N:o 29) bland flera
antydda sätt att bereda statsverket ökade inkomster, äfven föreslagit, att nu gällande
stämpelafgift å spelkort, som motionären antog utgöra 33 öre, måtte förhöjas
med 66 öre för kortlek, hvarigenom, under vidare förutsättning att antalet
tillverkade kortlekar utgjorde i medeltal 200,000 st. pr år, statsverket förmenades
erhålla en ytterligare årlig inkomst af 133,000 R:dr.

Utskottet anser sig till en början böra härvid erinra, att den stämpelafgift’
som jemlikt Kongl. Förordningen den 15 Dec. 1854 nu utgår med 12 skillingar