Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
1
AV© 13.
Ank. till Riksd. Kansli den 10 April 1869, kl. 2 e. m.
Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker.
Sedan Utskottet pröfvat de till detsamma hänvisade motioner rörande
förändring i vissa delar af nu gällande Förordning af den 26 Oktober 1866, angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, får Utskottet härmed afgifva Betänkande, upptagande ämnena hufvudsakligen
i den ordning, hvartill paragrafföljden i nämnda författning gifver anledning.
§ 1.
I motioner (N:ris 107 och 142), väckta uti Andra Kammaren, hafva Herrar
Arvid Jönsson och C. J^jungman föreslagit, den förre, att § 1 af nuvarande förordning
måtte erhålla följande lydelse: »Bränvin må i stad ej till mindre belopp än 15
kannor säljas af annan än den, som enligt 2:dra eller 4:de §:ne dertill berättigad är,
och å landet ej till mindre belopp än 50 kannor af annan än den, som af Konungens
Befallningshafvande efter kommunalstämmans hörande fått eärskildt tillstånd
att sälja under 50 till och med 15 kannor, eller enligt nyssnämnda 2:dra och 4:de
§:ne dertill berättigad är;» den sednare, »att bränvin må ej till mindre belopp än 150
kannor säljas af annan än den, som, enligt §:ne 2 och 4 af Kongl. Mnj:ts nådiga
Förordning af den 26 Oktober 1866. dertill berättigad är.»
Såsom flera vid föregående riksdagar framställda motioner rörande ändring af
denna paragraf, hafva äfven de bada vid ttenna riksdag väckta förslagen till sådan
Bill. till Riksd. JProt. 1869. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 1
2
Bevillnings- Utskottets. Betänkande N:o 13.
ändring hufvudsakligen åsyftat att genom sina nya bestämmelser lägga ett kraftigt
hinder i vägen för det partihandelns urartande till krögeri, som åstadkommes genom
den så mycket öfverklagade »salningen». Motionärerne synas nu hafva utgått
från den förutsättningen, att en betydlig förhöjning af partihandelns lägsta försäljningsbelopp
skulle vara den minst våldsamma utvägen till förekommande af detta
missbruk; samt att derigenom sjelfva åvägabringandet af sådana små inköpsbolag,
som genom salningen tillfälligtvis bildas, skulle betydligt, försvåras och åklagaremagtens
besvär för dessa transaktioners upptäckande och ledande i bevis i icke
ringa mån underlättas.
Utskottet har emellertid icke kunnat bortse från den olägenhet, som genom
en sådan förhöjning skulle uppstå, isynnerhet för alla dem, hvilka, boende på landsbygden
långt ifrån utskänknings- och minuthandelsställen, ej förmådde på en gång
inköpa så stort belopp, som af motionärerne såsom det lägsta vid partihandel
antagits; och Utskottet anser sig derföre ej kunna tillstyrka motionärernes
förslag.
Men då motionärerne hufvudsakligen afsett att förhindra den s. k. salningen,
får Utskottet för sin del hänvisa till hvad det under 3 § föreslagit till hämmande af
detta missbruk; hemställande alltså Utskottet:
l:o att Herr Arvid Jönssons motion icke må af Riksdagen
bifallas;
2:o att likaledes Herr C. Ljungmans motion icke må
vinna Riksdagens bifall.
§ 2.
Genom motion (N:o 39) i Andra Kammaren har Herr C. J. Graf ström föreslagit,
att försäljningjsminimum för minuthandel med bränvin måtte nedsättas från
dess nuvarande belopp 1L kanna till 1/& kanna eller 20 kubiktum.
Förslaget, som redan vid tvänne riksdagar förekommit, har af dessa Riksdagars
Bevillnings-Utskott blifvit tillstyrkt och af Andra Kammaren begge gångerna
antagits. Då Utskottet nu ånyo anser sig böra biträda detsamma, gör det
detta på samma grunder, som förut funnits påkalla ett tillstyrkande. Afsigten med
det ifrågavarande minimibeloppets nedsättning är i främsta rummet att, såsom redan
vid minuthandelns införande var afsedt, göra denna handel till skaffare för de små
och tillfälliga hushållsbehofven, att derigenom från utskänkningsställena med deras
frestelser afvänja de månge, som besöka dem endast derför, att de ej annorstädes i
handeln få hemta ett mindre belopp; och sålunda att verka till den bränvinskonsumtions
förminskning, som försäljningslagen bör åsyfta. Man bör, vid denna
frågas bedömande, ej förgäta, att, enligt den ursprungliga planen för bränvinsförsäljningens
ordnande, minuthandeln var, såsom redan blifvit nämndt, ämnad att
Bevillnings-Utskottets Betänkande. N;o 13.
3
åstadkomma en minskning i det skadliga krogsupandet, just genom att lemna tillfälle
för den ringare förbrukningen till spirituösa dryckers inköpande till hemmet
utan beröring med utskänkningsställena; hvadan Rikets Ständer vid 1853—1854
årens riksdag ock funno angeläget, att minuthandelns minimum ej bestämdes
högre än, enligt då gällande måttsystem, till eu fjerdedels kanna.
Det förtjenar dessutom all uppmärksamhet, att nuvarande stadgande rörande
minuthandelns minsta försäljningsbelopp, kanske mer än någon annan af denna lagstiftnings
inskränkningar i det fria utbytet, lockar till mer eller mindre hemliga lagbrott.
Stadgandet, att hvar och en, som för tillfället behöfver t. ex. en butelj af
spirituös dryck, nödvändigt måste inköpa tvänne, eller tillsammans 1/2 kanna, är
uppenbarligen sådant, att dess rättsgrund är svår att uppsöka, och att det derför för
sin efterlefnad fordrar eu ovanlig grad af samvetsömhet. Det orimliga deri framträder
ännu mer derigenom, att samma stadgande, såsom Högsta Domstolens utslag
utvisat, innebär, att den halfva kannan eller de tvänne buteljerna skola innehålla
fullkomligt samma slags dryck. Och måste det derföre för lagens eget anseende
vara af högsta vigt att göra dess bestämmelser i detta hänseende öfverensstämmande
med minuthandelns ändamål, derigenom att försäljningsminimum mera
lämpas efter det vanligaste måttet vid inköp för den mindre förbrukningen.
Då man tillförene emot förslaget gjort den erinran, att genom minimibeloppets
nedsättning kunde äfventyra», att miriuteringsställena blefve krogar, tillåter sig
Utskottet fästa uppmärksamheten å det i Förordningens 3 § redan befintliga förbudet
mot bränvinets förtäring'' å minuteringsstället; hvarjemte Utskottet får hänvisa till
de under nästföljande paragraf föreslagna nya bestämmelser till förekommande
af allt slags bränvinshandels urartande till utskänlcning; och då förslaget till nedsättning
af minuthandelns försäljningsminimum nu i sammanhang med dessa nya
bestämmelser återkommer, har Utskottet föreställt sig, att de betänkligheter, som
förut framställdes mot samma förslag, höra vara till alla delar undanröjda.
Utskottet får derföre hemställa,
att Riksdagen måtte för § 2 antaga följande lydelse: Den,
som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, får ej
sälja mindre än 1/&:dels kanna eller 20 kubiktum.
§ 3.
Då Utskottet, såsom under föregående § är antyda föreställt sig, att den
farhåga, man uttalat angående minuthandelns benägenhet att öfvergå till ett slags
utskänlcning, skulle kunna bortfalla, derest ett stadgande intoges om det minsta belopp
som på ett och samma kärl finge från minuthandelsstället afhemtas, har Ut
-
4
Bevillnings-Uiskotiets Betänkande N\o 13.
skottet upptagit ett förslag till bestämmelse i detta hänseende, och får således, dock
endast under förutsättning att hvad Utskottet under föregående § föreslagit afRiksdagen
gillas, hemställa,
att ett nytt moment till § 3 må tilläggas, hvarigenom denna
komme att erhålla följande lydelse:
Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad
såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvardera
fallet säljas må, utlemnas eller mellan flera köpare fördelas;
ej heller får något af det sålda å försäljningsstället förtäras.
Vid minuthandel med bränvin skall derjemte iakttagas, att
mindre försäljningsbelopp än det i § 2 för sådan handel lägst bestämda
icke må på något kärl utlemnas.
Genom en i Andra Kammaren väckt motion (N:o 216) har Herr S. Jungmarker
med afseende å den mycket öfverklagade s. k. »salningen» vid bränvinsliandel
föreslagit, dels att § 3 af 1866 års Kongl. Förordning, angående vilkoren för
försäljning af bränvin, må i så måtto ändras, att efter orden: »mellan flera köpare»
insättas orden »af säljaren eller med dennes vetskap»; dels att vid samma paragraf
måtte göras ett tillägg af följande lydelse: »Den, som af annan person mottager
penningar till inköp af bränvin eller annan bränd eller distillerad spirituös dryck i
mindre mängd ån 15 kannor, varde, der han detsamma å annat ställe, än hvarest
försäljning blifvit i hvarje särskild! fall tillåten, inköper, ansedd som hade han minuthandel
eller utskänkning föröfvat.»
Den s. k. salningen har redan länge varit föremål för Riksdagarnes uppmärksamhet,
och man har oupphörligen klagat öfver det gäckeri med lagens tydliga
mening, som deruti framträder. Motionären har sjelf beskrifvit det sätt, hvarpå
denna s. k. salning i hans hemort bedrifves, och framgår deraf huru lätt partihandeln
genom salningen förvandlas till minutering och utskänkning. Vid de tillfällen
då större folksamlingar ega rum, såsom t. ex. vid marknader eller auktioner, infinna
sig i folkhoparne en eller flera personer, ofta utsända af bränvinsförsäljarne
sjelfva, och uppmana till sammanskott för inköp af bränvin. Dessa s. k. »ansvaringar»
mottaga penningar, anteckna insättningarne och det belopp bränvin, som
hvar och en åstundan Sedan en tillräcklig summa på detta sätt hopbragts för inköp
af minst 15 kannor bränvin, besörjer ansvaringen om upphandling hos närmaste
säljare; det inköpta bränvinet utbäres i något kärl; en flagga uppsättes vid
samlingsstället och de många delegarne komma tillstädes; hvar och en erhåller sin
andel af undfägnaden, och derefter begynner inbördes traktering med ett supande,
hvars följder vanligen visa sig i slagsmål och oljud.
Såsom häraf synes, är salningen ur ordningens och sedlighetens synpunkt
en ganska betänklig företeelse. Den befordrar i högre grad utsväfningar i dryckenskap;
den bereder den lättaste utväg att kringgå turordningens förbud mot all
5
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
minuthandels- eller utskänkningsrörelsc med bränvin vid tillfällen af marknader,
auktioner o. d. på landsbygden, och den försvårar dymedelst högst betydligt ordningsmagtens
uppgift vid dylika tillfällen. Dessutom gör salningen onekligen ett
intrång på minuthandelns och utskänkningsrörelsens område, i det dessa till utseendet
oskyldiga bolagsköp genom en enda mellanhand förvandla partihandeln till
minuthandel eller krögeri med undvikande af de med dessa rörelser eljest förenade
skatteafgifter.
Af begge dessa anledningar har man ock gång efter annan begärt lagstiftningens
hjelp mot detta missbruk och yrkat, jemte mera verksamma straffbestämmelser,
äfven mera tydliga och okränkbara förbud mot den köpare, hvilken under
sken af att vara kommissionär och utdelare faller krögaren i handtverket. Man synes
med så mycket större skäl begära en sådan åtgärd, som landets domstolar, äfven
den Högsta, genom sina utslag visat, att i sådana fall, som de af motionären
på ofvannämnda sätt beskrifna, lagens nuvarande straffbestämmelser äro alldeles
otiilämpliga på den s. k. ansvaringen eller kommissionskrögaren.
Utskottet har visserligen insett de svårigheter, som resa sig vid försöken att
vidare skärpa de bestämmelser, hvilka, särdeles rörande partihandelns missbruk, förefinnas
i 3 och 41 §§, och isynnerhet befarat, att ett tillagd! stadgande i sådant
ändamål skulle anses alltför strängt, enär det naturligtvis måste komma att innefatta
föibud äfven mot ett eller annat sådant bolagsköp hos partiförsäljaren, som ej
medförer någon utskänkningsrörelsé med deraf följande oordningar. Men då klagan
öfver »salningens» förderfliga inflytande så länge och så allmänt försports, att
detta missbruk synes innebära ett verkligt kännbart ondt, och då det dessutom
torde vara orätt att lemna en lags stadganden så obestämda, att, ehuru deras syftning
är ögonskenlig, deras ordalag dock lika ögonskenlig! gifva fritt spelrum åt
ett mot lagens syfte stridande handlingssätt, så har Utskottet ansett sig böra förorda
någon förändring i förordningens nuvarande stadgande i detta hänseende.
Då emellertid en sådan förändring fordrar en pröfning, grundad på vidsträckt
erfarenhet af alla de olika fall, som under lagens bestämmelser böra hänföras;
då Utskottet icke heller velat göra framgången af sitt förslag beroende af
en åt detsamma ovilkorligen gifven form; och då det vill synas otvifvelaktigt, att, i
sammanhang med denna och öfriga af Utskottet föreslagna förändringar, både 41 och
45 §§ af 1866 års förordning böra fullständigt omarbetas, har Utskottet, i stället
för att föreslå en bestämd redaktion af alla hithörande lagparagrafer, ansett sig
böra hemställa,
att Riksdagen måtte hos Kong]. Maj:t i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes på lämpligt ställe i Förordningen
angående vilkeren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker låta införa ett stadgande
derom att, der bränvin för två eller flera personers räkning
blifvit inköpt, och sedermera, vid bränvinets fördelning dem
6
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 13.
emellan, någondera erhåller en mindre andel, än som å försäljningsstället
fått föryttras, den, som sådant mindre belopp
utdelar eller tillhandahåller, sjelf bör såsom säljare anses och
således straffas enligt de i 41 och 45 §§ gifna bestämmelser.
§ 5.
Då för närvarande såväl minuthandel med som utskänkning af bränvin är
förbjuden för idkare af annan handelsrörelse på landet, har Herr ./. A. Hazelius
genom en i Första Kammaren väckt motion (N:o 6) föreslagit, att detta för landthandlare
gällande förbud måtte ytterligare utsträckas till allt slags handel med
bränvin eller vin.
Flere af Utskottets ledamöter, som haft tillfälle att sjelfve i detta hänseende
inhemta någon närmare erfarenhet, hafva visserligen vitsordat, att äfven den större
partihandeln med bränvin, utöfvad i handelsbodarne å landet, visat sig skadlig för
folkets ordning och sedlighet, i det att dessa handelsbodar flerestädes synas vilja
öfvergå till krogar, hvarvid det för landsbygdens svaga polis blifvit nästan omöjligt
att kontrollera, huru stora belojDp af säljaren för hvarje gång utlemnas, och
att slutligen handelsrättigheter å landsbygden ofta utöfvas endast för att i förening
dermed drifva en vinstgifvande bränvinshandel; och har Utskottet visserligen i allt
detta måst se de betänkligaste olägenheter af bränvinshandelns förening med annan
handelsrörelse. *
Men då å andra sidan bör tagas i betraktande, att förordningen angående
försäljning af bränvin lemnat partihandeln med denna vara fullkomligt fri för hvem
som helst, utan andra inskränkningar än de, som i förordningens I och 3 §§ äro
föreskrifna, har Utskottet icke kunnat anse, att de anförda olägenheterna berättiga
till ett stadgande, hvarigenom landthandlarnes klass allena skulle berölvas denna
rätt; så mycket mindre som ett dylikt stadgande med den aldra största lätthet
skulle kunna kringgås och det dermed åsyftade ändamålet sålunda icke kunna vinnas.
Härtill kommer äfven, som skäl för ett afstyrkande af motionen, att den ock
i förbudet inbegriper vin, hvarvid Utskottet måste anmärka, att någon annan laglig
grund för bestämmelser härutinnan omöjligen kan vinnas, än dryckens egenskap
af att kunna hänföras till sådana spirituösa drycker, hvilka bränvinsförsäljningsförordningens
stadganden omfatta.
Utskottet får derföre hemställa,
att Herr J. A. Hazelii motion icke må af Riksdagen bifallas.
§§ 10 och 15.
Herr Lars Daniel Andersson har uti en i Andra Kammaren väckt motion
(N:o 328) i afseende å § 10 föreslagit, att vid pröfningen af gjorda anbud å bränvinsutskänknings-
och minuthandels-rättigheter i stad skola alltid de högsta anta
-
B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
7
gas, derest den bjudande besitter de egenskaper, som i § 6 föreskrifvas och dessutom
sätter nöjaktig säkerhet för anbudets fullgörande.
Motionären har vid sitt yrkande hufvudsakligen utgått från ett klander af
städernas förmenta företräde framför landsbygden i afseende å fördelarne af bränvinsförsäljningen,
och har han funnit ett af dessa företräden ligga deri, att städerna,
enligt hans antagande, kunde alldeles godtyckligt uppgöra om de vilkor,
hvarunder försäljningsrättigheterna utlemnas, att de kunde genom bildande af egna
bolag, som åt staden öfverlemnade rörelsens egentliga vinst, till obetydliga belopp
nedbringa sjelfva afgifterna för försäljningsrättigheterna och dermed äfven den andel
deri, landstingen och hushållningssällskaperna böra bekomma. Det vill dock
synas, som om motionären härvid förbisett tillvaron af Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
af den 17 Maj 1867, hvilken stadgar, att, då i stad fråga uppstår om bildande
af bolag för idkande af all stadens minuthandel med eller utskänkning af
bränvin, »må Magistraten, genom i god tid förut utfärdad offentlig kungörelse, inom
viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å sådan minuthandel eller utskänkning,
eller å beggedera. Inkomna anbud granskas af Magistraten, hvilken, efter det Stadsfullmägtige,
eller der sådane ej finnas, allmän Rådstufva blifvit hörde, insänder
handlingarne jemte eget utlåtande till Wår Befallningshafvande, som, med afseende
å ej mindre bolagens tjenlighet, än äfven den erbjudna afgiftens belopp samt
förhållandet mellan nämnda afgift och det kannetal bränvin, bolaget anses kunna
afyttra, eger anbuden antaga eller förkasta. Sådant anbud får dock icke antagas,
om afgiften är lägre, än sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst utgöra,
ifall försäljningsrättigheterna varit åt särskilde personer upplåtna». Härmed torde
det af motionären befarade ingreppet från städernas sida i landstingens och hushållningssällskapens
rätt i hufvudsak redan vara förekommet. För öfrigt torde det
vid motionärens klander deraf, att bolag understundom till staden öfverlemna sin
rörelsevinst, böra anmärkas, att hvad staden sålunda mottager icke på något sätt
kan sägas ingripa i den vinstandel, som staden, jemte landsting och hushållningssällskap,
har att beräkna af sjelfva rättighetens utarrendering, utan endast motsvarar
den behållning, som i annat fall hvarje enskild rörelseidkare för sitt arbete och
sin omtanke hade måst afse. Att bolagens rörelsevinster måhända blifva högre,
än hvad enskilde idkare skulle kunnat förskaffa sig, beror naturligtvis dels på bolagens
större kraft att bedrifva affären, dels på den uppoffring af egna fördelar,
som i dylika fall bolagen sjelfva göra åt det allmänna.
Slutligen vill Utskottet endast fästa uppmärksamheten på de svårigheter ur
sedlighetens och ordningens synpunkt, som för städerna skulle uppstå, om de icke
skulle hafva i sin magt att förskaffa sig all trygghet för bränvinsförsäljningens ordentliga
bedrifvande; om de skulle tvingas att, utan afseende å några moraliska
garantier hos auktionsbjudarne, mottaga det till siffran högsta anbudet, hvarvid de
ofta torde kunna befara, att den, som bjöde högst, skulle, för att genom en ökad
försäljning vinna ersättning för den erlagda högre afgiften, blifva mindre nogräk
-
8
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
nåd med afseende å ordningen vid rörelsens bedrifvande och upprätthållandet af
författningens stadganden i öfrigt.
Af dessa skäl får Utskottet föreslå Riksdagen:
att Herr Lars Daniel Anderssons motion i denna punkt icke
må vinna något afseende.
Vid begge dessa paragrafer, 10 och 15, har Herr »S. Jungmarker genom en
i Andra Kammaren väckt motion (N:o 216) föreslagit antingen ett tillägg af den
syftning, att Magistrats och Kommunalnämnds beslut rörande antagandet af auktionsanbud
å bränvinsförsäljnings-rättigheter ej får öfverklagas, eller ock ett stadgande,
hvarigenom viss tid utsättes, inom hvilken klagan öfver dylikt beslut skall
inroparen delgifvas.
Utskottet har visserligen i motionärens förslag funnit en lofvärd omtanke
om inroparne af försäljningsrättigheter; men då Utskottet tillika ansett, att ett upphäfvande
af den nu medgifna besvärsrätten i dylika mål skulle medföra betänkliga
följder, i det den enskilde derigenom skulle blifva rättslös gentemot de kommunala
myndigheterna, får Utskottet till Riksdagen hemställa,
att Herr S. Jungmarkers motion i här berörda punkt icke
må bifallas.
I anledning af hvad Herr Jungmarker i sin motion anfört, rörande angelägenheten
för inropare af minuthandels- och utskänkningsrättighet att i behörig tid
få börja sin rörelse, har slutligen Utskottet fäst uppmärksamhet dervid, att, genom
nu gällande bestämmelser, tiden för auktioners anställande å bränvinsförsäljningsrättigheter
och för väckande af fråga om dylika rättigheters medgifvande blifvit
något för långt framskjuten; hvaraf den olägenheten uppstått, att inropare af sådana
rättigheter icke få tillräcklig tid för nödiga anordningars vidtagande till den
för rörelsens begynnelse fastställda terminens ingång; och anser Utskottet att en
förändring häri utan ringaste olägenhet för myndigheter eller enskilde personer
skulle kunna vidtagas, hvarför Utskottet till Riksdagen hemställer,
att de i 7, 10, 14 och 15 §§ förekommande tidsbestämmelser
måtte ändras i det syfte, att auktionerna må kunna hållas
minst en månad tidigare än för närvarande såsom yttersta tid
derför är stadgadt, eller i stad inom Augusti och å landet
inom September månads utgång, och att sålunda nämnda paragrafer
i de delar, hvarom nu är fråga, må erhålla följande
lydelse:
§ 7.
I stad skall Magistraten hvarje år inom första hälften af April
för Wår Befallningshafvande uppgifva de källarmästare, vin
skänkar,
Bevillningi>-Utskottets Betänkande N:o 16.
9
skänkar, idkare af schweitzerirörelse, traktörer och värdshusvärdar,
Indika å gin rörelse innehafva burskap, äfvensom
§ 10.
De i § 7 mom. 2 om form Rida försäljningsrättigheter, äfvensom
de, hvilka Magistraten, sedan Stadsfulimägtige eller, der sådane
ej finnas, allmän Rådstufva blifvit hörde, finner skäligt
låta i uppsagda eller förverkade rättigheters ställe under nästföljande
försäljnings-år utöfvas, varde innan Juli månads utgång
af Magistraten på offentlig auktion utbjudna — — —
mom. 2 på sätt det lyder i Kong!. Kungörelsen den 17 Maj
1867 (Sv. Förf:s-Saml. s. å. N:o 61).
Uppstår i stad fråga om — — — — — — —
personer upplåtne; och må Magistraten, om gjordt anbud antages,
med bolaget sluta aftal för den af Wår Befallningshafvande
bestämda tid; skolande i annan händelse, äfvensom då
af bolag gjordt anbud icke före Juni månads utgång blifvit
pröfvadt, förfaras såsom i mom. 1 stadgadt är.
§ 14.
Vill någon väcka fråga, att annan utskänkning än den, som
kan gästgifveri tillkomma, må i socken å landet idkas, göre
derom framställning hos kommunalnämndens Ordförande inom
första hälften af Mars det år, då försäljningen skall börjas.
Kommunalnämnden skall innan slutet af samma månad deröfver
afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänkningen för
högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt hvarinom det må
ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till Ordföranden i kommunalstämman.
Denne inhemte, innan April månads utgång,
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst,
socknemännens utlåtande i ämnet.
§ 15.
Rättigheterna för andra tillåtna utskänkningsställen än gästgifverier,
äfvensom för minuthandelsställena i socknen, värde derBih.
till Eiksd. Prot. 1669. å Sami. 1 Afd. 6 Höft. 2
10
Bevillning»-Utskottets Betänkande Ar:o 13,
etter, innan Augusti månads utgång, af Kommunalnämnden på
offentlig auktion utbjudna.
§ 24.
Då för närvarande är stadgadt, att af de afgifter, hvilka såväl i stad som
å landet för minuthandels- eller utskänkningsrättigheter erläggas, två femtedelar
skola i länets Landtränteri insättas för Landstingets och Hushållningssällskapets
räkning, samt att af de återstående tre femtedelarne, de, som utgå i städerna,
må af dessa sjelfva behållas och användas, men deremot de, som inflyta från landsbygdens
kommuner, skola aflemnas till Landtränteri^, för att derifrån på hela
länets landsbygd efter folkmängden fördelas, har till ändring häraf föreslagits af
Herr Johan Olsson från Kalmar län (uti motion N:o 197 inom Andra Kammaren)
»det Riksdagen ville besluta, att, med förändring af Kongl. Förordningen den
26 Oktober 1866, afgiften för minuthandel med och utskänkning af bränvin och
andra brända eller distillerande starka drycker skall till Statsverket ingå, men på
det sätt, att den andel, som tillfaller städer, som i Landsting deltaga, landtkommuner
och Hushållningssällskap, minskas med en sjettedel årligen, så att efter
sex år hela summan af Kronan uppbäres, men att Landstingens andelar fortfarande
till dem utgå, likasom en femtedel bevaras åt de städer, som icke i förening
med landsbygd i Landsting deltaga, samt att dessa medel till Landstingen
och städer af sistnämnda egenskap fördelas efter befolkningens antal i rundt 1,000-tal räknadt»; samt af Herr Lars Daniel Andersson i andra punkten af hans ofvananförda
motion (N:o 328) att »af de afgifter, som inflyta så i städerna som å landet,
aflemnas de återstående tre femtedelarne i Landtränteriet, hvarifrån det för hela
länet sammanlagda beloppet genom Konungens Befallningshafvande fördelas på
länets samtliga städer och socknar i förhållande till hvarderas folkmängd. Hvad
stad eller socken sålunda tillfaller, användes till kommunala behof inom staden eller
socknen».
Motionärerne hafva i sina förslag förklarat sig utgå från fordran på rättvisa
i afseende å fördelningen af de genom bränvinsförsäljningen influtna medel,
och derför begärt, att de nu til! städerna ingående andelar af deras egen bränvinsförsäljning
måtte helt och hållet eller till någon de! dem frånkännas, för att
antingen öfverlemnas åt Staten eller ock i ymnigare mått än nu komma landsbygdens
kommuner till godo.
Utskottet deremot har icke kunnat undgå att fästa vigt redan vid de billig—
hetsskäl, som tala för dessa försäljningsafgifters bibehållande åt städerna. Ty utom
den rätt städerna torde ega till dessa inkomster i betraktande af deras ganska
dryga utgifter för en polis, som kanske hufvudsakligen af den i städerna hedrifna
krogrörelsen göres nödvändig, kunna de ock göra vissa anspråk derpå i anled
-
.Bevillning8-Utskottets Betänkande N:o 13. 11
ning af sådana kostnader, som de för allmännyttiga ändamål sig ådragit under
beräkning af de genom samma medel inflytande tillgångar; hvarvid särskild»
bör fästas afseende derå, att åtskilliga stadskommuner med Kongl. Maj:ts tillstånd
upptagit lån på längre tids amortering, till hvilkas gäldande samma medel blifvit
påräknade. Då dessutom städernas blomstring för landet 3 dess helhet och dermed
äfven för landsbygdens kommuner har en betydande vigt; då vidare städerna
genom dessa sina inkomster blifva i tillfälle att fortfarande befordra gagneliga ändamål;
och då deremot dessa utgifter, om de från städerna borttoges, för att på
samtliga kommuner fördelas, helt visst skulle för hvar och en af dessa medföra
ett högst ringa och oväsendtlig! tillskott i inkomster, anser Utskottet det icke vara
välbetänkt att i de nu bestående förhållandena vidtaga den af motionärerne åsyftade
förändring.
I fråga om den af Herr Johan Olsson yrkade indragning till Staten af
större delen utaf afgifterna för bränvinsförsäljningen tillåter sig dessutom Utskottet
fästa uppmärksamheten å dessa afgifters särskilda karakter, hvilken, enligt Utskottets
förmenande, icke låter förena sig med en sådan deras öfverflyttning till Statskassan.
Söker man grunden och anledningen till de särskilda afgifternas påläggande
just å minutering och utskänkning af spirituösa drycker, så finner man densamma
lätteligen i den omständigheten, att kommunerna af dessa rörelsegrenar alltid
måste befara någon inverkan till störande af ordning och sedlighet, hvarför de
i forsa ljningsafgii terna böra ega ett medel att efter behof stäfja det onda och skydda
sig mot oordningarne. Man torde derför med skäl kunna påstå, att dessa afgifter
i sig sjelfva äro af kommunal natur, och att det ej vore rätt af Staten att betrakta
dem ur samma synpunkt som bränvinstillverkningsafgiften, hvilken sednares utgörande
just innefattar det rätta medlet, hvarigenom Staten kan beskatta bränvinskongumtionen.
På grund häraf får Utskottet hemställa:
l:o att Herr Johan Olssons motion icke må af Riksdagen
bifallas;
2:o att sednare punkten af Herr Lars Daniel Anderssons
motion icke må vinna afseende.
§§ 41, 44 och 45.
Uti eu i Första Kammaren väckt motion (N:o 27) har Herr C. Hasselrot
föreslagit att § 41 mom. 1 må erhålla följande lydelse: »Den, som genom minut
handel
eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att i stadgad ordning hafva dertill
förvärfvat rättighet eller som, på sätt i 3 § sägs, emellan flera köpare fördelar bränvin,
böte första gången från och med 30 R:dr till och med 100 R:dr, andia gången
från 100 till och med 200 R:dr och tredje gången från 200 R:dr till och med 500
12
Bevillning!!-Utskottets Betänkande N:o 13.
R:dr. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse beträdes, dömes
till fängelse från och med två månader till och med ett år».
Motionären har såsom skäl för sitt förändringsförslag hufvudsakligen anfört,
att, då genom den nya Strafflagen böters förvandling till kroppsstraff blifvit fotad på
eu ny och lägre skala, men de ursprungliga bötesbeloppen för oloflig bränvinsförsäljning
icke blifvit tillräckligt höjda, så hade straffet, hvilket i de flesta fall, till
följd af bristande tillgång, förvandlas till »vatten och bröd», i sjelfva verket nedsjunkit
till en obetydlighet, hvarför det torde vara nödvändigt att höja de nuvarande
bo t essiffi Orna, för att t någon mån ernå lrkställignet med de ursprungliga
kroppspligtsbestämmelserna. Efter hans förslag skulle sålunda i allmänhet det vid
bristande tillgång tillämpliga högsta kroppås träffe t för första gångens förbrytelse
kunna höjas från 9 till II dagars fängelse vid vatten och bröd, för andra gången
från 12 till 15, och för tredje gången från 16 till 20 dagars sådant fängelse.
Utskottet har ansett motionären icke sakna skäl för sitt förslag och har deri
blott velat göra den förändring, att den högsta bötessiffran må stadna vid 400 R:dr
motsvarande 19 dagars fängelse vid vatten och bröd.
Utskottet får derför, med åberopande af hvad under § 3 i afseende å redak
tionen
af 41 och 45 §§ är nämndt, hemställa:
att Riksdagen i anledning af Herr Hasselrots motion måtte
hos Kong!. Maj:t anhålla, att såväl 41 § som öfriga Förordningens
paragrafer, hvilka innefatta enahanda straffbestämmelser,
måtte så förändras, att, der nu bötesbeloppen äro stadgade
från och med 30 till och med 60 R:dr, från 60 till och med
120 R:dr och från 120 till och med 240 R:dr, de måtte utbytas
mot bötesbelopp från och med 30 till och med 100 R:dr,
från 100 till och med 200 R:dr och från 200 till och med 400
R:dr.
Stockholm den 10 April 1869.
På Utskottets vägnar:
C. J. Oscar Alströmer.
Bevillning*-Utskottets Betänkande N:o 13.
13
Reservationer:
l:o af Herr Grefve IL A. Hamilton, vid § 1: »Bevillnings-Utskottet har enligt
min åsigt fästat alldeles för litet afseende vid de motioner, som blifvit väckta
om höjning af det för partihandel af bränvin uti 1 § bestämda minimum. Deremot
har Utskottet genom ett tillägg till 3 § sökt förebygga de olägenheter, som
visat sig uppstå genom den så kallade salningen.
Egentligen torde det icke kunna sägas vara något orätt uti att flera mindre
bemedlade personer förena sig om ett köp, för att derigenom komma i åtnjutande
af de fördelar, som tillfalla den som är tillräckligt rik att ensam på en gång köpa
s, k. parti. Förfarandet blir först orätt genom att det förbjudes af lagen och genom
att konsumenten på detta sätt undandrager sig en beskattning, som borde träffa
alla.
Stadgandet om minuthandel med bränvin afser naturligtvis att göra varau
mer svåråtkomlig och dyr för alla konsumenter. Genom bestämmandet af ett så.
lågt minimum för partihandel som 15 kannor fördyras dock varan endast för de
mindre bemedlade, om 3 § skall tolkas i öfverensstämmelse med Utskottets förslag
och med den allmänna uppfattningen af denna paragraf. Domstolarne hafva likväl
nästan enhäll igt förklarat, att ordalydelsen i 3 § icke förbjuder den s. k. salningen,
hvilken sålunda blifvit lagenlig och rätt. Då den likväl visat sig i sedligt hänseende
medföra skadliga följder, så att den af detta skäl bör hindras, återstår icke
annat än att antingen uti lagen införa sådana bestämmelser, som verkligen förbjuda
den, eller ock medgifva den samt på annat sätt söka motverka dess skadliga
följder.
Att förbjuda den, innebär, enligt min öfvertygelse, en orättvisa mot de mindre
bemedlade, och blir dessutom alltid svårt, enär en orättvis lag alltid skall
så vidt möjligt kringgås. Lagstiftningen bör dessutom alltid söka att på lika sätt
behandla den rike och den fattige. Eu likställighet kan dock icke vinnas på
annat sätt än att minimum för partihandeln höjes till ett belopp, som alltid tvingar
konsumenten att köpa sitt bränvin hos minuthandlanden, så vida han icke vill utsätta
sig för större ränteförlust än som svarar mot skilnaden i pris, då bränvinet
köpes i parti- i stället för i minuthandeln. Svårigheten att förena ett stort antal
köpare af små qvantiteter till inköp af ett stort parti skulle i verkligheten omöjliggöra
salningen. Om en sådan höjning af minimum för partihandeln skedde, skulle
salning kunna af lagen fortfarande medgifvas, men dess olägenheter försvinna, och
förändringen skulle icke medföra annan olägenhet än att den rike fick betala det
bränvin han skall förtära lika dyrt som den fattige.
Siffrans bestämmande möter dock stora svårigheter, då den alltid måste blifva
mer eller mindre godtycklig. Rätteligen torde den icke böra bestämmas under
100 kannor, hvilket kunde anses såsom gräns för partihandeln. Då likväl denna
14
Bevillnings- Utskottets Betänkande, N:o 13.
siffra torde röna för starkt motstånd af dem, som nu hafva förmånen att kunna till
lågt pris få sitt behof fyldt, och då den icke torde böra sättas högre än att minuthandeln
och utskänkningsrörelsen utan svårighet kan förlägga sig, torde den icke
böra sättas högre än femtio, under hvilket belopp man tryggt kan antaga att partihandel
icke eger rum.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt yrka bifall till Herr
C. Ljungmans motion med den skilnad att det af honom föreslagna minimum nedättes
till 50 kannor, så att 1 § får följande lydelse:
Bränvin må ej till mindre belopp än 50 kannor säljas af annan
än den, som enligt § 2 eller 4 dertill berättigad är.
Om förestående förslag antages torde allt hvad Utskottet till förekommande
af salning föreslagit, böra förfalla, och 3 § i sin nuvarande form godkännas, hvarigenom
de olägenheter minskas, som möjligen i annat fall skulle föranledas af den
föreslagna förhöjningen af parti-minimum».
Häruti instämma Herrar W. Croneborg och W:m Thorburn.
2:o af Herr Å. G:son Bennich, vid § 2: »Inom Utskottet har af flera ledamöter
blifvit anmärkt, att den föreslagna förändringen skulle inom olika kommuner
utöfva högst olika verkningar; och då det icke torde kunna förnekas, att den bestämmelse
rörande minuthandelns lägsta försäljningsbelopp, som här åsyftas, i väsendtlig
män berör kommunernas eget intresse för ordning och sedlighet samt sålunda
bör af kommunerna sjelfva bäst kunna bedömas, har jag trott det vara ändamålsenligt
att åt kommunerna öfverlemna rätten att, der sådant finnes af omständigheterna
påkalladt, medgifva försäljningsbeloppets nedsättning under det nu af lagen
i allmänhet fastställda. Om lämpligheten af den ovilkoriiga nedsättningen voro också
meningarne inom Utskottet så delade, att förslaget derom med endast en rösts öfvervigt
vann framgång. Någon förhoppning om understöd för minoritetens åsigt
torde således rättfärdiga min hemställan,
att § 2 måtte gifvas följande lydelse:
Den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med
bränvin, får ej sälja mindre än en half kanna; dock att Kongl.
Maj:Ls Befallningshafvande, uppå framställning i stad af Städsfullmågtige
eller, der sådane ej finnas, af allmän Rådstufva, och å
landet af kommunalnämnd efter kommunalstämmas hörande, eger,
der sådant prof vas för orten lämpligt, stadga, att lägsta försäljningsbeloppet
vid min uthandel med bränvin inom kom munens område
må utådra en femtedels kanna eller 20 kubiktum».
Vid § 3.
»Derest mitt ofvanstående förslag skulle vinna Riksdagens bifall, kan det af
Utskottet i § 3 föreslagna tillägg icke oförändradt godkännas. Jag tror emellertid
att det vore ganska välbetänkt, att i författningen inrymma ett stadgande i den
15
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
syltning Utskottet föreslagit och detta icke blott med hänsigt till minuthandeln,
utan äfven hvad angår partihandeln, i fråga om det minimum, som i begge fallen
må föryttras. Vanskligheterna att genom lagstiftningen kunna förekomma den s.
k. salningen, sedan varan från försäljningsställena utlemnats, äro allmänt bekanta;
och om äfven förutsättas ma, att det skall lyckas få det af Utskottet genom den
föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t i detta hänseende åsyftade stadgande tillvägabiagdt,
omintetgöres dock icke derigenom nyttan och lämpligheten af eu föreskrift,
som redan vid det primitiva utlemnandet i försäljningslokalerna motverkar
denna salning och gör försäljaren ansvarig för medverkan till lagens kränkning.
I detta hänseende tillåter jag mig hemställa, att, om Riksdagen gillar mitt
här förut gjorda förslag angående förändrad lydelse af § 2,
§ 3 måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad
såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvardera
fallet säljas må, utlemnas eller emellan flera köpare fördelas;
ej heller får något af det sålda å försäljningsstället
förtäras.
Icke heller niet vid ''partihandel med bränvin mindre än 13
kannor eller vid minuthandel mindre än en femtedels kanna på något
kärl utlemnas.
bkulle åter Riksdagen gilla den af Utskottet föreslagna lydelse af § 2, hemställer
jag,
att § 3 måtte gifvas följande lydelse:
Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad
såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvartdera
fallet säljas må, å något kärl utlemnas eller mellan flere köpare fördelas:
ej heller får något af det sålda å försäljningsstället förtäras».
Uti förestående reservation, i hvad den beträffar § 2, instämma Herrar M.
Hallenborg, Grefve H. A. Hamilton och C. Petré.
3:o af Herr W:m Thorburn, vid § 2: »Emot Utskottets tillstyrkande att
nedsätta det qvantum bränvin, som får i minut försäljas, till tjugo tum, får jao- på
följande skäl reservera mig. °
Ehuru jag erkänner, att, på sätt Utskottet antagit, frestelsen af krogen kan
undvikas af de få som behöfva köpa 20 tum, anser jag dock denna jemförelsevis
ringa fördel vida öfvervägas af den olägenheten, att flertalet af dem som besöka
minutcringsställena skulle derigenom utsättas för en långt svårare frestelse, enär
den berusande varan der kotnme att erbjudas i så litet qvantum och till billigare
pris än på utskänkningsställena.
Isynnerhet fruktar jag för inflytelsen af ett sådant stadgande på befolkningen
i våra småstäder, hvarest minutförsäljningen vanligen utöfvas af bodhandlan
-
16
Bevillning s- Utskottet a Betänkande N:o 13.
den, hos hvilken redan nu missbruk vid bränvinsförsäljningen anses oftare ega ruin,
än på utskänkningsstäilena,
Ett medgifvande att å dessa minutförsäljningsställen tillhandahålla så litet
qvantum som 20 tum bränvin, vore ej långt ifrån att der tillåta krogrörelse — varan
får visserligen ej förtäras på stället — men den är ej heller der beiagd med
samma höga afgift, eller underkastad samma kontroll, som är anbefalld för utskänkningsställena.
Beslutet koanne i min tanke att leda till ett återfallande i det omåttliga
förtärande af starka drycker, som genom närvarande lagstiftning, lyckligtvis, betydligt
hämmats».
4:o af Herr 0. Wijk, emot Utskottets beslut i afseende å § 2.
5:o Emot Utskottets hemställan under §§ 10 och 15: af Herrar Bennich, Friherre
Ålströmer, Kinmanson, Swartz, Tranchell och Wijk, hvilka i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Utskotts-afdelningens förslag till betänkande i denna del, afgåfvo
följande yttrande: »Vid begge dessa paragrafer, 10 och 15, har Herr S.
Jungtnarker genom en i Andra Kammaren väckt motion (N:o 216) föreslagit antingen
ett tillägg i den syftning, att magistrats och kommunalnämnds beslut rörande
antagandet af auktionsanbud å bränvinsförsäljningsrättigheter ej får öfverklagas,
eller ock ett stadgande, hvarigenom viss tid utsattes, inom hvilken klagan öfver
dylikt beslut skall inroparen delgifvas.
Motionären har såsom skäl för sitt förslag hufvudsakligen anfört den olägenhet
och det äfventyr, hvarför inroparen af dylika försäljningsrättigheter för närvarande
är utsatt, i det den, som af den kommunala myndigheten blifvit godkänd
och för hvilken det är angeläget att i rätt tid få begynna sin rörelse, likväl i följd
af mellankommande besvär icke förr än efter en lång och obestämd tid kan erhålla
visshet i afseende å sin rättighet till rörelsens utöfvande. Då det till förebyggande
af de många underslefven vid partihandeln är af vigt att på allt sätt underlätta
utvecklingen af reglerad minuthandel och utskänkning, och då härvid icke heller
bör förbises den inverkan, som det af motionären öfverklagade förhållandet måste
utöfva till minuthandels- och utskänkningsrörelsens nedtryckande, torde det ock
vara nödigt att häri vidtaga någon förändring. Och enär förordningen redan synes
åsyfta att åt kommunerna lemna afgöranderätt i sista hand uti denna fråga, der det
hufvudsakligen gäller bevarandet af kommunens eget intresse för ordning och skick,
så hemställes:
att till § JO mom. 1 och till § 15 måtte göras ett nytt tillägg,
hvarigenom slutet af mom. 1 § 10 skulle erhålla följande
lydelse:
Auktionsanbuden pröfvas af Magistraten, som ege dem,
med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och tjenlighet,
än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
Mot
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
17
Mot sålunda antaget anbud må klagan ej föras, derest ej visas kan,
att auktionen icke i behörig ordning försiggått.
Och likaledes slutet af § 15 komma att lyda sålunda:
Kommunalnämnden pröfve de anbud, som dervid göras,
och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet
och tjenlighet, än äfven å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta. Mot sålunda antaget anbud må klagan ej
föras, derest ej visas kan, att auktionen icke i behörig ordning
försiggått, i hvilken händelse besvär kunna ino m trettio dagar från
auktionsdagen till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet ingifvas.
6:o af Herr Friherre T), von Schulzenheirn, vid § 24: »Uti det beslut, hvartill
Utskottets majoritet kommit i afseende å Herr Johan Olssons och Herr Daniel
Danielssons motioner rörande ändring i 24 § af Kong!. Förordningen den 26 Oktober
1866 om vilkoren för försäljning af bränvin, har jag icke kunnat instämma.
Instämmande deremot uti de skäl och motiv, som Herr Johan Olsson anfört, har
äfven jag ansett en förändring i distributionen af de genom bränvinsförsäljning ingående
inkomster vara af billighet och rättvisa påkallad, under det jag icke kunnat förena
mig med honom i hans yrkande, att bränvinsförsäljningsmedlen skulle småningom
indragas till Staten, för att sedan utgöra ett regale. Om man å ena sidan måste
erkänna denna ifrågavarande, de fattigare klasserna hufvudsakligast drabbande, beskattning
vara en statsskatt och icke en kommunalskatt, då den tillkommit genom
Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut, torde den å andra sidan icke
kunna tillerkännas egenskapen af bevillning, så vidt dermed afses fyllandet af Statens
behof utöfver de ordinarie inkomsterna. Men ehuru grunderna för dess tillkomst
och fördelning sålunda kunna blifva föremål för olika åsigter, torde deremot
icke] kunna med skäl påstås, att ändamålet med denna beskattning skulle ensidigt
vara att underhålla och: understödja städernas polis och fattigvård, som för öfrigt
ofta blifvit i högre grad betungande, just genom denna bränvinsförsäljning, som för
den deraf homtade inkomsten der uppmuntrades. Föregående Riksdagar hafva ock
genom sina beslut om förändrad grund för användandet af bränvinsfärsäljningsmedlen
visat, att de icke godkänt grundsatsen om ett sådant ändamål. Särdeles måste
ock, i alla händelser, kännedomen om sättet för användande af bränvinsmedlen böra hos
dem, som hafva rätt att ålägga denna beskattning, äfven verka bestämmande vidafgörandet
om huru denna inkomst må fördelas och användas. I afseende härå förekommer
icke allenast, att städernas räkenskaper nu mera upptaga bränvinsförsäljningsmedlen
bland sina allmänna inkomster, hvarigenom deras användande sammanblandas
med andra inkomst- och utgiftstitlar samt mindre kan kontrolleras, utan ock att
anledning icke saknas att flerstädes misstänka, att genom egendomliga transaktioBih.
till Riksd. Prot. 1869. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 3
18
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
ner och arrangementer vid bortauktionerande af försäljningsrättigheter de andelar
af medlen, som till landsting och hushållningssällskap bort utgå, blifvit mindre
än vederbort. Att uti en del städer den desamma lemnade andel af försäljningsmedlen
mindre blifvit använd- till allmännyttiga företag, som kunnat befordra stadens
utveckling såsom sådan eller för befordrande af den ömsesidiga industriela,
ekonomiska och kommersiela sam- och vexelverkan mellan stad och land, hvarpå
bådas utveckling och framåtskridande beror utan ofta nog användts för att lindra
de i staden röstegande åliggande skattebidrag eller onera, är tillräckligt kändt
bland annat af de till Kongl. Maj:t under de sista ståndsriksdagarne ingångna
redovisningar öfver dessa medels användning. Sedan dess har emellertid svårighet,
af helt naturliga skäl, uppkommit att från städerna erhålla någon redovisning
öfver bränvinsmedlens användning, men att Riksdagens skulle vilja ålägga nationen
en beskattning uppgående till millioner'', utan redovisning för skattens användning
eller behöflighet för hvarje fall, kan jag för min del icke anse hvarken konstitutionelt
eller riktigt.
Ingen har derjemte gerna kunnat förneka, att de i städerna utfallande belopp
af bränvinsutskänkningsmedel till stor del uppkomma genom landtbefolkningens
bidrag till konsumtionen, hufvudsakligast i följd af författningens stadgande
af minimum för partihandel, som drifver landsbygdens fattigare befolkning till städernas
minutörer och utskänkare.
I afseende åter å användandet af den del af bränvinsmedlen, som blifvit till
hushållningssällskapen anslagen, kunna äfven i viss mån grundade anmärkningar
göras, då ändamålet med det lemnade anslaget kanske icke från början ,varit, att
deraf skulle samlas fonder eller inköpas fastigheter, utan fastmer att anslagen skulle
undan för undan användas till upphjelpande af jordbruket, som genom en hastigare
utveckling snart skulle visat sig bäst både förvara och bättre Tentera de anslagna
medlen. Emellertid hvilar icke något mörker öfver användandet af denna andel
af bränvinsmedlen.
I afseende åter å den till landstingen anslagna andel, vidhåller jag den
åsigt, som jag vid anordningen till landstingen af deras hittillsvarande andel af
af dessa medel förut uttalat, nemligen att , denna tillgång är för landstings-institutionen
och dess befästande af den största vigt, då derigenom direkt uttaxerande, i
någon högre grad, af landstingsskatt kunnat undvikas, hvaremellcrtid denna institution
för länens sjelfstyrelse i ekonomiskt hänseende småningom kunnat inföz--lifva sig i och sammanväxa med nationens medvetande af institutionens nödvändighet
och gagnelighet. Erfarenheten har ock redan gifvit vid handen; att landstingens
användande af bränvinsmedlen, oafsedt den lättare kontrollen deröfver, varit
sådan, att den icke kunnat gifva de i landstingen deltagande städerna anledning
till klander eller anmärkning öfver någon orättvisa vid afseendet å städernas
eller landsbygdens respektiva behof och intresse.
Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 13,
19
Hvad slutligen beträffar fördelningen af de inom kommunerna å landet utfallande
bränvinsförsäljningsmedlen förefaller det mig som borde äfven af dessa
till landstinget anslås en lika andel, som ifrån städerna bestämmas att utgå, då
så väl minskningen i annars belöpande landstingsskatt, som ock andel i den länen
genom dessa medel tillkommande fördel i lika mått kommer landskommunerna
till godo. På dessa och flera skäl, för vidlyftiga att nu anföra, men hvaraf såsom
de hufvudsakligaste må nämnas, att minska uppmuntran till superi i städerna och
småningom åstadkomma kontroll öfver användandet af en allmän skatt, som endast
kan vara åtagen och fortfarande utgå för befordrande af allmänt väl och de
för den skattdragande befolkningen gemensamma intressen, får jag för min del yrka,
att Riksdagen må besluta den förändring i 24 § af nu gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin, att af de afgifter, som inflyta för minuthandel
med och utskänkning af bränvin, vare sig i stad eller å landet, i landtränteriet skola
insättas två femtedelar för landstingets och en femtedel för hushållningssällskapets
räkning lör att af desamma förvaltas. Af de afgifter, som i stad inflyta, skola de
återstående två femtedelarne tillfalla staden men af dem som etc., på sätt andra
mom. af 24 § stadgar.
För användningen af de medel som genom dessa afgifter inflyta skall af
såväl landsting och hushållningssällskap, som stads- och landskommuner redogörelse
årligen aflemnas till Konungens Befallningshafvande».
Häruti förena sig Herrar A. J. Sandstedt, Pehr Ericsson och J. F, Fredricson.
7:o. af Herr G. Hceggström vid § 24: »Då lagstiftningen om bränvinstillverkning
och försäljning i främsta rummet afsett och bör afse att på allt sätt söka
minska superiet och allt deraf uppkommande elände, så borde väl allt, som mot
detta goda ändamål kan verka hinderligt, undanrödjas, och har jag hufvudsakligast
af detta skäl icke kunnat biträda Utskottets afslag å Johan Olssons motion, N:o
197, uti hvilken motionären föreslår, att den till kommunerna nu ingående stora
inkomsten af bränvinsförsäljningsafgifterna så småningom skulle till Statsverket indragas.
Man kan svårligen sägas på allvar vilja minska konsumtionen af bränvin
eller andra spirituösa drycker, då man åt kommunerna, som ega att sjelfva ordna
försäljningen af dessa drycker, genom denna försäljning bereder högst betydliga
inkomster. Lämpligt torde derföre vara, att ju förr dess heldre indraga större delen
af dessa inkomster till Statsverket, som äfven synes deraf vara i behof, men
då många kommuner inledt stora företag, till hvilkas utförande stora lån upptagits
och för hvilkas amortering dessa inkomster måhända blifvit beräknade, så torde
billigheten fordra, att tiden för indragningen utsträckes något längre än motionären
yrkat.
Jag vågar derföre vördsamligen föreslå:
det Riksdagen ville besluta, att, med ändring af Kongl. Förordningen
den 26 Oktober 1866, afgiften för minuthandel med
20
Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 13.
och utskänkning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker skall från den 1 Oktober 1870 till Statsverket
ingå, men på det sätt, att de andelar deraf, som
tillfallit landskommuner och städer, som i landsting deltaga,
minskas med en tiondedel årligen, så att efter tio år hela summan
af Statsverket uppbäres, men att landstingens och hushållningssällskapens
andelar fortfarande till dem utgå, likasom att
en femtedel bevaras åt de städer, som icke i landsting deltaga».
8:o af Herr Pehr Ericsson, vid §§ 41, 44 och 45: »Hå vid 1866 års riksdag
böterna för oloflig utskänkning och utminutering af bränvin och andra spirituösa
drycker blefvo betydligt skärpta, har jag ej kunnat biträda Utskottets förslag ''tätt
åter skärpa dessa böter, emedan jag fruktar, att följden deraf skulle blifva, det
många mindre samvetsgranna personer, som i brist af full bevisning blifva ålagda
att med ed sig värja, af fruktan för de höga böterna ej kunna motstå frestelsen
att begå mened och således göra sig saker till ytterligare brott. Fällas åter de
brottslige och böterna af dem uttagas, torde äfven inträffa, att de brottsliges ringa
tillgångar till större delen medtagas till böternas gäldande och fattigvården sedan
får vidkännas försörjningen af de bötfällde.
Antager man åter, att hufvudsakliga skälet för böternas föreslagna skärpande
är att söka deri, att, då den brottslige saknar medel till böternas gäldande
och dessa då till fängelsestraff skola förvandlas, strafftiden blifver för ringa, då må
man ändra lagbestämmelserna om bötesförvandlingen, men icke förhöja böterna».
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1869.