21

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 56.

4:o) att, såvidt omständigheterna medgifva, tillfällen skola för de behöfvande
beredas att erhålla sysselsättning och förtjenst vid allmänna arbetsföretag; samt

5:o) att omförmälda för undsättning vid missväxt eller felslagen skörd afsedda
medel böra, i den mån de icke äro för anvisade utbetalningar erforderliga,
till Riksgälds-kontoret öfverlemnas emot skyldighet för detta verk att det sålunda
emottagna beloppet vid skeende reqvisition för dermed åsyftade ändamål Eders
Kongl. Maj:t tillhandahålla.

Hvad sålunda blifvit beslutadt, får Riksdagen härmed i underdånighet anmäla
och framhärdar Riksdagen etc.

Stockholm den 12 Maj 1868.

IV so J6\

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1868.
— — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om förändring i Kongl. Förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.)

S. A. K.

Hos Riksdagen hafva framställningar blifvit gjorda om upphäfvande af handelsboks
vitsord mot andra än dem, som äro skyldiga att hålla bok öfver sin rörelse,
och att Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och
handelsräkningar måtte i öfverensstämmelse härmed varda förändrad.

Stadgandet om handelsboks vitsord i ifrågavarande hänseende, vådligt för
rörelse-idkarne sjelfva och för affärslifvet i allmänhet, verkar jemväl menligt såsom

22

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 56.

bidragande till konsumtions-kreditens utsträckning. Det rådande kreditbruket
tvingar affärsmannen att underkasta sig äfventyret af konsumenternas större eller
mindre beredvillighet och förmåga att gälda hvad de redan längesedan förtärt eller
förbrukat. Häraf uppkomma ofta förluster, och den punktlighet i afseende på
liqvider, som för affärslifvet är så nödvändig, kan icke påräknas.

Ehuru orsaken till dessa missförhållanden icke är att söka hos ifrågavarande
lagstiftning allena, torde det dock icke kunna bestridas, att denna i väsendtlig
mån bidragit dertill.

Men äfven med hänseende till en på rättvisa och billighet grundad bevisningstheori
framställa sig särdeles vigtiga skäl för upphäfvande af det genom 1855
års Kongl. Förordning handelsbok tillagda vitsord i tvister mot annan än köpman.
Ty då full jemlikhet i förmåner och olägenheter eger rum i fråga om köpmän inbördes,
enär i tvister emellan dessa svarandens handelsbok bevisar likar mycket
som kärandens, är deremot förhållandet helt annorlunda i tvister emellan köpmän
och andra. Att i sednare fallet på förhand genom lag bestämma verkan af den
bevisning, som i en rättstvist kan förebringas, samt gifva kraften af hälft bevis åt
en af käranden sjelf eller hans betjening gjord anteckning, eller tillåta kärande
parten att edfäs ta rigtigheten af en sådan anteckning, men förvägra svaranden att
göra en lika beskaffad motbevisning gällande, strider helt och hållet emot undan
af vårt bevisnings-system.

Bibehållandet af de i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 förekommande
stadgande angående handelsboks vitsord i tvister emellan köpmän inbördes kan
icke anses stå i strid med upphäfvande!: af bestämmelserna angående bokens vitsord
mot icke-köpmän.

Afskaffande! af sistnämnda bestämmelser beröfvar ingalunda handelsbok allt
vitsord såsom bevisningsmedel i tvister emellan köpmän och andra. Den ställes
blott under lagens allmänna bevisningsreglor, utan att någon särskild förklaring
derom är nödig, helst som i 1*7 Kapitlet 1 § Kättegångs-balken uttryckligan föreskrifves,
att domaren skall, då någon företer skriftliga bevis att sin talan dermed
styrka, noga pröfva deras beskaffenhet och läglighet, så ock hvad vitsord och verkan
de i saken ega.

Hvad sålunda blifvit anfördt synes, efter Riksdagens omdöme, innefatta fullt
giltiga skål för upphäfvande af det vitsord, som för närvarande är handelsbok tillagd
t emot andra än köpman, och Riksdagen har, i anledning häraf, för sin del beslutat
en författning af denna lydelse:

»Med upphäfvande af 20, 26 och 27 §§ i Kongl. Förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855, samt med ändring af 12, 23
och 24 §§ i samma Förordning, stadgas, att sistnämnde tvenne §§ erhålla följande
förändrade lydelse:

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 36.

23

12 §

Handelsböcker, som vederbörligen förda är o, kunna i handelstvister emellan
köpmän inbördes såsom bevisningsmedel tjena, efter hvad derom bär nedan sägs.

23 §

Räkning å varor, utborgande till köpman utan aftal om öppen kredit, skall,
vid den påföljd 25 § utsätter, gäldenären bevisligen tillställas sednast inom tre månader
efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,
der ej annorlunda uttryckligen aftaladt är.

24 §

År räkningen sådan gäldenär, som i nästföregående § sägs, vederbörligen
tillställd, och har han ej inom tre månader, sedan han den emottag, bevisligen tillsagt
fordringsegaren, att räkningen ej godkännes, eller ock till Rätten, hvarunder
gäldenären lyder, klander derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som
förfallet skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt; vare
lag samma.

Denna Förordning skall vara gällande från och med den 1 Januari 1870
för de rättsförhållanden, som derefter uppkomma».

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 11 Maj 1868.

i