Kong!. Maj:t» nåd. Proposition N:o 17.

tf:© 17.

Ank. till Riksd. Kansli d. ?> Febr. 1868, kl. 6 e. in.

Kong!. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående
ändring i gällande stadganden rörande vinterväghållningen;
Gifven Stockholms Slott den 24 Januari
1868.

Sedan vid åtskilliga riksdagar fråga förevarit om ändring af nu gällande
stadganden angående skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar,
samt Rikets Ständer jemväl med framställning i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit,
utan att dock sedermera någon ny grund för donna skyldighets åtgörande
blifvit bestämd, hafva Rikets Ständer vid 1865—1866 års riksdag, uti under
dånig skrifvelse den 7 April sistnämnda år, jemte det de redogjort för hvad i
detta ärende förekommit, tillika uttalat den åsigt, att skyldigheten att deltaga
i väghållningsbesväret herde utsträckas, ej allenast till fastigheter af alla slag,
utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskvlder förpligtad person
och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder; att dervid likväl herde
medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner
samt några andra, med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer
med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas
utgörande, under den korta tid som förflutit från kommunal lagens
antagande, icke kunde anses hafva undergått de jemkningar, till hvilka omständigheterna
torde föranleda, och vissa kategorier, genom ett o vilkorligt antagande
af donna grund för väghållningsskyldigheten, möjligen skulle blifva
alltför hårdt betungade; men då ett ändamålsenligt ordnande af donna, lika
Bill. till Rilcsd. Prat. 1868. 1 Samt. 1 Afd. 7 Höft. l

2

Kort (fl. Maj:ts nåd. Proposition N:o IT.

vigtiga, svin vidtomfattande angelägenhet, oundgängligen kräfde kännedom om
flera förhållanden, hvilka Rikets Ständer icke voro i tillfälle att utreda, anhöllo
Rikets Ständer, med uttryckande af deras åsigt om rättvisan och billigheten
deraf, att väghållningsbesväret inom kommunerna å landet utsträcktes till alla
skattskyldige samt, med ofvan antydda undantag och modifikationer, utgjordes
efter det fyrktal, en hvar både sig åsatt, att Kongl. Maj:t måtte, i öfverensstämmelse
härmed, låta utarbeta och, så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga
nådig Proposition i ämnet.

Öfver donna Rikets Ständers framställning bär Kammar kollega underdåniga
utlåtande blifvit infordradt, hvarjemte sedermera till bemälda Kollegium
blifvit öfverlemnad, för att vid utlåtandets afgifvande tagas i öfvervägande, en
af Stockholms läns landsting i ämnet gjord framställning med förslag till vissa
grunder för väghållningens bestridande, af hvilka följande äro de väsendtligaste: “l:o.

Länen delas af landstingen i distrikt, härads-, fögderivis eller enligt
annan af lokala förhållanden bestämd grund. Inom hvarje distrikt uppdelas
de allmänna vägarne enligt billiga grunder på distriktets samtliga socknar eller
kommuner, hvarvid bör tagas i betraktande vägens nötning, dess mera allmänna
eller för socknen enskilda beskaffenhet, tillgången på fyllningsgrus m. m.,
äfvensom att hvarje kommun får så stor de] som möjligt af tilldelad väg inom
sitt eget område. Hvarje kommun underhåller sin väg på gemensam bekostnad^ “2:o.

För vägunderhållets ordnande, tillsynen dervid m. in. väljas i
hvarje socken å kommunalstämma en eller flere af kommunens vägliållningsskyldige
innevånare, som utgöra dess vägstyrelse"; och

“3:o. Framföring af vägfyllnadsmaterial bestrides in natura dels utaf
innehafvare af hemman och heminansdelar i förhållande till deras mantal, dels
utaf innehafvare af jordbruksfastigheter utan åsatt mantal, af bruk, qvarnar
och fabriker eller andra dermed jemfÖrliga inrättningar, då dem är åsatt ett
fyrktal, motsvarande fyrkantalet å minst V* mantal; och beräknas deras deltagande
enligt förut angifna grunder så, att det dylik fastighet eller inrättning
åsätta fyrktal vid jemförelse med det på helt hemman inom kommun i medeltal
belöpande antal fyrkar bestämmer dess deltagande i förhållande till hemman
eller hemmansdel. Alla öfriga omkostnader för vägunderhållet, såväl sommarsom
vintertiden, gäldas af de till kommunen skattskyldige enligt samma grund,
hvarefter kommunalutskylder utgöras, eller enligt fyrktal.“

Kammar kollegii den 31 Maj 1867 i ämnet afgifna utlåtande, hvithet,
med afseende å dess omfattande innehåll, Kongl. Maj:t vill, jemte protokollet
vid den omröstning i frågan, som inom kollegium egt ruin. låta såsom bilaga
åtfölja donna nådiga Proposition, innehåller i främsta rummet de skäl, som

3

Kong!. Maj:ts nåd. Proposition N:o 17.

hufvudsakligen kunna anföras emot väg- och brohållningsbesvärets skiljande
från hemmanen, men tillika, för den händelse att billighet och rättvisa an sågos
fordra, det afl hittills från väghållning befriad jordbruksfastighet utan åsatt
mantal, annan fastighet, bruk, qvarnar och andra fabriksinrättningar skulle deltaga
i kostnaden till vägens byggnad och underhåll, förslag huru, med fortfarande
af sjelf va underhållets fördelning på hemmanen, derifrån befriade, sjelfbestående,
lägenheter och verk på Jandet skulle till dess fullgörande lemna bidrag
efter det dem påförda fyrktal i visst förhållande, förslagsvis en femtedel,
till det fyrktal, som blifvit ett helt förmedladt mantal inom kommunen åsatt,
hvaremot underhållet af broar och färjinrättningar ansetts lämpligast höra öfverlåta!,
på entreprenad till den minstbjudande, men kostnaden fördelas efter
samma grunder, som för vägarnes underhal! blifvit angilna.

Sedan Kollegium ytterligare uttalat och genom anförda exempel närmare
utvecklat den åsigt, att utsträckning af deltagandet i väghållningsbesväret till
öfriga efter Art. II i Bevillningsstadgan beskattningsbara föremål skulle mota
ganska många svårigheter, har Kollegium emellertid tillagt, att, om likväl, med
afseende å dels nutidens stegrade anspråk på bättre vägar och kommunika
tionsanstalter än förut varit fallet, dels den i följd af större befolkning och industriens
utveckling på flera ställen ökade trafiken, dels ock den bristande
tillgång på tjenliga väglagningsämnen, som redan på många orter inträffat,
hvilka samverkande orsaker bidragit dertill, att väghållningen blifvit meta
tryckande för den i allmänhet drygt beskattade jorden, billigheten ansåges fordra,
att deltagande i väghållningsskyldigheten borde utsträckas, icke allenast
till all slags fast egendom, alla verk och inrättningar, utan ock till eu hval
person, som är förpligta^ att utgöra kommunalutskylder, öfvergången borde, i
synnerhet vid dess första början, med varsamhet verkställas, enär den i annat
fall skulle blifva af menligt inflytande på alla dem, hvilka hittills varit från
detta besvär lagenligt befriade; Och har Kollegium derföre, för att i någon
mån lindra hemmanen i deras omförmälda besvär och sa småningom utan våldsamma
rubbningar bereda öfvergång till andra grunder för väghållningsbördans
fördelning emellan öfrige skattskyldige, hemställt, om icke desse herde till eu
början och innan någon vidsträcktare förändring vidtoge, bidraga med afgifter
till vägarnes öppenhållande vintertiden, dock att hemmanen deltoge med fem
gånger så stor afgift, som öfriga beskattningsföremål; hvarjemte Kollegium, hvad
särskilt beträffade tjenstemäns löner och pensioner, väl funnit, att tjenstemännen
genom att lemna bidrag till väghållningens fullgörande skulle få vidkännas
en kännbar minskning i sina inkomster, hvilka i allmänhet icke kunna anses
öfverstiga deras lefnadsbehof; men ändock, enär den väckta frågan afsåge att
gorå väghållningen till ett helt och hållet kommunalt åliggande, ansett tjenste -

4

Kongl. Maj:ts nåd, Proposition N.-o 17.

marinen lika litet som någon annan kommunens medlem, hvilken egde förmåga
att bidraga till kommunens utgifter, höra derifrån fritagas.

Slutligen har Kollegium — jemte förklarande att det ansåge en sådan
fördelning af väghållningsskyldigheten som Stockholms läns landsting föreslagit,
icke vara ändamålsenlig — under åberopande deraf att högst skiljaktiga förhållanden
i åtskilliga orter i fråga om väghållningsskyldigheten förekomma, och
då några allmänna grunder för en förändring i en så genomgripande fråga,
som den förevarande, icke borde stadgas förr, än så fullständig utredning som
möjligt deri vunnits, i underdånighet hemställt, att, innan ärendet till pröfning
företoges, Länsstyrelsernas underdåniga yttranden deröfver skulle infordras.

Af de Kollegii utlåtande bilagda utdrag af 1865 års bevillnings-taxeringslängder
för Rikets samtliga län visar sig, att bevillningen efter Art II Bevillningsstadgan
utgör:

för jordbruksfastighet.............R:dr 522,579: 43.

för annan fastighet.............. „ 57,633: 48.

af kapital och arbete ............. 406,657: 68.

Summa R:dr 986,870: 59,

Kongl. Maj:t har tagit detta ärende i nådigt öfvervägande, och hvad an
går frågan huruvida vägrödjnings- och brobyggnadsskyldigheten inom kommunerna
å landet bör utsträckas till alla skattskyldige, vare sig, på sätt Rikets
Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande af undantag för tjenstemäns
löner och pensioner samt andra med dessa jemförliga inkomst-titlar, anser
Kongl. Maj:t att, derest ett besvär, hvithet — om det till någon större del
skall utgöras emot lega — blifver än mera tryckande, må kunna öfverflyttas
på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl icke skäligen
i sin helhet kan på en gång bringas till utförande. Om en så genomgripande
förändring, som ifrågavarande besvärs fördelning på alla skattskyldige,
skall kunna komma till stånd, utan att väcka billig klagan, måste den endast
småningom genomföras och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall,
der en allmän delaktighet kan med mindre praktiska svårigheter åstadkommas.’
Härtill lämpar sig företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige
redan nu allmännast bestrides genom kontanta tillskott, nemligen vägarnes hållande
i fargildt stånd vintertiden vid snöfall.

Kongl. Förordningen den 13 September 1790 innehåller härom i §§ 2—6
följande stadgande!!:

5

Kongl. Maj:ts nåd. Proposition N:o 17.

“§ 2. Til vägarnes hållande i fargildt stånd vid snöfall, hafva Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att åt närmast boende hemmansegare, inom hvarje
socken eller härad, inrätta så kallade ploglag, h vilka hvardera af vägen til dela-s
et visst stycke, det de höra med plogning och skottning vid magt hålla.

§ 3- För detta besvär mage nära de ploglag njuta betalning af Häradet
eller Socknen, efter thy vägens längd och beskaffenhet det fordrar.

§ 4. Til Härads Rätten mage Härads- eller Sockneboerne inkallas att
med ploglagen om betalningen öfverenskomma men derest de icke kunna härom
i godo sluta, må Härads-Rätten insända dess betänkande i detta ämne til
Landshöfdingen, som sedermera betalningen efter skäligheten jemkar och stadfäster.

8 5- 4>en således för alla ploglagen uti hela Socknen eller Häradet
löpande betalning kommer åt sammanslås och efter hemmantalet fördelas på
alle dem, som efter Lag uti väge-röjnings-besväret böra deltaga; hvarefter Kronofogden
vid de vanliga Upbörds-stämmor, denne utgift, utan serskild vedergällning,
må upbära och til ploglagen utdela.

§ 6. De beting, som antingen godvilligt med ploglagen göras eller af
Landshöfdingen fastställas, mage hvarje gång icke antagas för flera än Fem år,
efter hvilken tids förlopp vägelotts-ägarne å nyo höra sammankallas, att antingen
det förra accordet förnya eller et nytt för lika tid afsluta."

Det bör icke lemnas utan uppmärksamhet att måhända den största
ojemnheten vid väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i
fördelningen af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag äro inrättade,
icke ligger så mycket deri, att besvär och kostnader drabba jordbruket allena,
som fastheldre — åtminstone inom flora orter — deruti att desamma äro på
jorden ytterst ojemnt fördelade, enär fördelningsgrundeu varit och är hemmanens
mantal, oberoende af deras högre eller lägre värde. Någon öfverflyttning
på andra samhällsklasser af större eller mindre del af detta besvär bör derföre
icke ega ruin, utan att samtidigt dermed jemväl ändras den fördelningsgrund
emellan hemmanen, som hittills varit gällande.

Möjligen kan det ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i
kostnaden för vinterväghållningen, som i följd af frihet från deltagande i vägoch
brohållningsbesväret, på grund af särskilda Kongl. Resolutioner, hitintills
vant bruk, qvarn ar, skattlagda utjordar och lotshemman beviljad, likasom den
frihet, som i detta hänseende tillkommer frälsesäterierna i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus län, bör fortfarande gälla, äfven om nu förutsatt förändring
kommer till stånd; men då förberörda frihet måste anses meddelad endast med
afseende å de förhållanden, som egde rum, då densamma beviljades, eller att
väg och brohållningen var ett jorden uteslutande åliggande besvär, lärer deraf
ock böra följa, att tillämpningen af denna frihet förfaller för den del af ifråga -

6

Kongl. Ma):ts nåd. Proposition N:o 17.

varande besvär, som genom Statsmagternas beslut, efter en helt och hållet ny
grund, göres gemensamt för alla skattskyldige.

Vid en sådan öfverflyttning fordra dock rättvisa och billighet, att jorden
fortfarande drager samma andel, som i kommunalförfattningarne är i afseende
å fyrktalsberäkningen iakttaget, eller dubbelt emot annan fastighet, frälseränta
och hvarje annat beskattaingsföremål. Att deremot befria vissa slag af inkomst
från all delaktighet härutinnan, synes icke höra ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda är anfördt, vill Kongl. Maj:t, i fråga om
vinterväghållningens åtgörande å landet, härmed föreslå Riksdagen att, med
ändring af föreskriften i Kongl. Förordningen den 13 September 1790, § 5, mä
stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande
i fargildt stånd vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva inrättade,
den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning
sammanslås och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna grund,
som galler för uttagande af koinmunalutskylder på landet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillställas det Utskott, till hvars
handläggning frågan kan varda af Riksdagen öfverlemnad; och Kongl. Maj.t
förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

G. Lagerstråle.

Kong!. Maj ds nåd. Proposition N:o 17.

i

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Uti underdånig skrifvelse den 7 April 18(36 hafva Rikets Ständer förmält,
hurusom hos Rikets Ständer blifvit framställda åtskilliga förslag, åsyftande
ändring af nu gällande stadgande i fråga om skyldighet att bygga och
underhålla vägar och broar. Bland bördor, som hvila endast på jorden, vore
väghållningsbesväret, utan tvifvel bland de mest tryckande. Den mängd förslag,
som utaf personer från de mest skilj da traktör af Riket under en längre följd
af riksdagar framställts i syftning att lätta detta besvär genom en jemnare fördelning
af detsamma, bära det mest otvetydiga vittnesbörd, att behofvet af
ändring i derom gällande föreskrifter vore lika allmänt kändt som erkändt.
Förändringar i samhällsförhållanden medförde behofvet af förändringar i lagstiftningen.
Ett lagbud, som den tid, då det gafs, tillfredsställde alla billiga
fordringar, kunde ej efter ett eller annat århundrades förlopp, utan förfång för
hela samhällsklasser, i sitt ursprungliga skick bibehållas. Utan tvifvel hade
det från de gamla landskapslagarne hemtade, i 25 Kapitlet 8 § Byggningabalken
ännu qvarstående stadgandet: “allé, som å landet hemman ega eller
bruka, skola vägar rödja och broar bygga61, för sin tid varit ganska lämpligt.
Man visste då icke af någon annan befolkning på landet än jordbrukare och
så kallade löske män, och man kände icke någon annan grund för de förras
beskattning än det hemmantal de innehade. Det var således naturligt, att ingen
annan än jordbrukaren kunde få väghållningsbesväret sig ålagdt, äfvensom
att hemmantalet skulle komma att utgöra enda grunden för deltagandet deri.
Då nu detta utsträcktes till och med till den från så många andra bördor befriade
privilegierade jorden, och icke ens Konungens gårdar och ladugårdar
undantogos, kunde man naturligtvis icke hafva skål till klagan. Helt annorlunda
hafva förhållandena under de sednare årtiondena gestaltat sig. Vid sidan
af jordbrukaren har uppstått en befolkning af bruksidkare, fabrikanter, handlande
och handtverkare, bland hvilka mången för bedrifvande af sin rörelse
och afsättning af sina produkter hade vida större behof af lätta kommunikationsmedel
än den egentliga jordbrukaren, som, utan att särdeles ofta skiljas
från hemmet, stilla skötte sitt jordbruk; och för alla i sednare tider tillkomna
utskylders utgörande har man äfven, sedan man allt mera lärt sig inse, att
hemmantalet icke vore råtta grunden, lågt annan sådan.

8

Kong!. Maj ds nåd. Proposition N:o 17.

Då således enligt Rikets Ständers tanke en förändring i sättet för utgörande
af vägunderhållet torde få anses nödvändig, så uppstår frågan, huru
förändringen bör ske. Ett vid 1856 års riksdag hos Rikets Ständer väckt för
slag om vägarnes underhållande genom vågpenningar, som af de trafikerande
borde erläggas, bl ef, på giltiga skal, af Rikets Ständer afslaget; och det villo
derföre synas, som skulle annan utväg ej återstå än att öfverflytta våghål!-ningsskyldigheten antingen på Staten eller kommunen. Den förra af dessa utvägar,
hvars tillgripande man äfven tillförene, fastän utan framgång, påyrkat,
hafva Rikets Ständer ansett icke leda till målet, emedan den otvifvelaktigt
skulle medföra mångdubbelt större omkostnad, än hvartill väghållniugsbesväret
nu uppgår, helst hela bestyret i sådant fall måste uppdragas åt entreprenörer,
och bristande intresse att genom konkurrens nedsätta entreprenadkostnaden
skulle föranleda obehörig stegring af densamma. Då förhållandet tvifvelsutan
blefve enahanda, i händelse ifrågavarande skyldighet öfverflyttades på länet,
torde enda utvägen vara att gorå den till en häradets eller socknens gemen
samma angelägenhet. Enär medgifvas måste, att den, som har behofvet och
njuter fördelande af eu inrättning, jemväl bör vidkännas den kostnad och tunga,
som dermed är förenad, så torde väghållnings skyldigheten höra utsträckas
till alla medlemmar i kommunen, hvilka förmå i densamma deltaga, och sålunda
den börda, som länge nog tryckt jordbruket ensamt, lindras. Då numera
å ena sidan, till följd af dels stegrade anspråk på göda vägar och kommun!
kationsanstalter, dels den ökade trafik, industriel verk och inrättningar med
det omfång, de mångenstädes innehafva, föranleda, och dels ökade arbetslöner
samt bristande tillgång på väglagningsämnen, väghållningen blir för den redan
bård! beskattade jorden med hvarje år allt mera tryckande, under det att å
den andra sidan ifrågavarande verk och inrättningar blifvit af den betydenhet,
att de icke allenast vore fullt jemförliga med hemmanen, utan inom flera kommuner
otvifvelaktigt utgjorde de största och mest inbringande possession^,
samt deras egare således vore bäst i stånd att deltaga i kommunens besvär,
till h vilkas förökande de obestridligen gåfve anledning, tillkom me det lagstiftningen,
att, med afseende å sålunda förändrade förhållanden, bestämma om
medlemmarnes inom kommunen deltagande i dessa besvär. Mot rättsenligheten
af en sådan länge påkallad åtgärd ansåge Rikets Ständer derföre någon
befogad anmärkning ej kunna framställas. Hvad särskild! beträffade bruk,
qvarnar, fabriker och dylika inrättningar, så hade de aldrig blifvit genom några
privilegier tillförsäkrade befrielse från väghållningsskyldigheten, och enligt den
grundsats, som allt mera börjat gorå sig gällande, att kommunala besvär borde
drabba kommunens alla medlemmar, borde väl äfven nu ifrågavarande skyldighet
åläggas all derifrån icke fritagen, synlig förmögenhet inom kommunen.

Enligt

v

Kong!. Maj:ts nåd. Proposition N:o It:

Enligt Rikets Ständers tanke kunde endast den mindre kommunen ordna
väghållningsbesväret etter hvarje orts särskilda förhållanden. Gjorde man
blott kommunen i dess helhet ansvarig för vägunderhållet, skulle den nog
tillse, å ena sidan, att vägarne behörigen vidmagthöllos, och å den andra, att
tungan deraf blefve så lindrig som möjligt. Vida lättare än Staten skulle den
mindre kommunen, der den så önskade, kunna upplåta väghållningen, åtminstone
till en del, på entreprenad, dervid ej mindre konkurrensen än kommunalstyrelsens
eget intresse af sparsamhets iakttagande skulle bidraga att nedsätta
kostnaden. Fördelningen af besväret blefve derjemte rättvis, hvilket ingalunda
nu kunde sägas vara förhållandet, då hemmantalet derför läge till
grund, och hemmanen kunde vara af den olika beskaffenhet, att till exempel,
på sätt hos Rikets Ständer blifvit anfördt och med utdrag af 1864 års taxeringslängd
för Wester-Sysslets fögderi af Wermlands län styrkt, inom samma
fögderi funnos till mantalet lika störa hemman, af hvilka det ena vore taxevadt
till 8,300 R:dr och det andra till 281,495 R:dr.

Redan vid 1853—1854 årens riksdag anhöllo i underdånig skrifvelse Rikets
Ständer, det Kong! Näjd täcktes låta undersöka, enligt hvilka grunder
och på hvad sätt bruk och bergvevksanläggningar, skattiagda mjöl- och sågqvarnar
samt andra fabriksinrättningar på landet kunde åläggas att till vägarnes
byggande och underhållande bidraga, samt efter vederbörandes hörande
nådig Proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men sedan Kongl. Näjd
häröfver hört Kammar-kollegium och samtlige Kongl. Majds Befallningshafvande,
förklarade Eders Kongl. Näjd, att föreuämnda underdåniga skrifvelse icke herde
till någon åtgärd föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets
inom kommunerna fördelning på andra skattdragande än dem,
hvilka det hittills ålegat, måste — ehvad donna fördelning skedde i det inskränktare
omfång, Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige
i allmänhet — stå i sammanhang med och i viss mån bero på de till
behandling då väckta frågorna om ändring i bevillningsgrunderna och om
inrättande af kommunalstyrelser. Härmed hade Eders Kongl. Maj:t, enligt
Rikets Ständers tanke, gifvit en otvetydig hänvisning, huruledes denna
angelägenhet rätteligen bolde ordnas; och då det hinder. Eders Kongl. Näjd,
nämnde tid fann mota för nådigt bifall till omförmälda hemställan, nu mera,
sedan så väl förändrad bevillningstaxering som kommunalstyrelser kommit
till stånd, icke läge i vägen för frågans lösning, hade Rikets Ständer ansett
tiden vara inne att vidtaga den länge åsyftade förändringen. Enligt de
åsigter, Rikets Ständer ofvan uttalat, torde skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret
höra utsträckas, icke blott till fastigheter af alla slag, utan
till en hvar, till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person, och utgöras
efter samma grund som nämnda utskylder. Dervid ansågo Rikets
Bih. till Riksd. Prof. 1868. 1 Sami. 1 Afd. 7 Haft. 2

10

Kongl. Maj:t.s nåd. Proposition N:o 17.

Ständer likväl böra medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns
löner och pensioner samt några andra, med dessa jemförliga inkomst-titlar,
dels måhända vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet.
Grunden för kommunalutskyldernas utgörande kunde nemligen, med
afseende å den korta tid som förflutit från kommunal lagens antagande, ej anses
hafva undergått de jemkningar, till Indika omständigheterna föranledde;
och tilläfventyrs skulle genom ett o vilkorligt antagande af denna grund för
väghållningsskyldigheteu vissa kategorier blifva alltför hårdt betungade.

Då emellertid ett ändamålsenligt ordnande af denna lika vigtiga som
vidt omfattande angelägenhet oundgängligen kräfde kännedom om flera förhållanden,
hvilka Rikets Ständer icke voro i tillfälle att utreda, hafva Rikets
Ständer, med uttryckande af deras åsigt om rättvisan och billigheten deraf, att
väghållningsbesväret inom kommunerna å landet utsträcktes till alla skattskyldige,
samt, med ofvan antydda undantag och modifikationer, utgjordes efter det
fyrktal, eu hvar har sig åsatt, i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta och., så snart ske kunde, till
Riksdagen framlägga nådig Proposition i ämnet

Genom nådig remiss den 20 April sistlidna år har Eders Kongl. Maj:t
behagat anbefalla Kammarkollegium att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med
underdånigt utlåtande öfver de af Rikets Ständer sålunda föreslagna nya gran
der för väghållningsbesvärets utgörande; hvarefter Eders Kongl. Maj:t, medelst
remiss den 10 derpåföljde December, täckts till Kollegium öfverlemna, för att
tagas under öfvervägande vid besvarandet af förstnämnda nådiga remiss, en af
landstinget i Stockholms län gjord och af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
derstädes till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning insänd framställning,
hvari landstinget, efter att hafva uttalat sina åsigter i ämnet, atgifvit följande
förslag till grunder för väghållningens bestridande, nemligen:

“l:o. Länen delas af landstingen uti distrikt, härads, fögderi-vis eller
enligt annan af lokala förhållanden bestämd grund. Inom hvarje distrikt uppdelas
de allmänna vägarne, enligt billiga grunder, på distriktets samtliga socknar
eller kommuner, hvarvid vägens nötning, dess mer allmänna eller för socknen
enskilda beskaffenhet, tillgången på fyllningsgrus in. in bör tagas i betraktande,
äfvensom att hvarje kommun får så stor del som möjligt af sin tilldelade
väg inom sitt eget område. Hvarje kommun underhåller sin väg på gemensam
bekostnad.

2:o. För vägunderhållets ordnande, tillsynen dervid in. in. väljes i hvarje
socken å kommunalstämma eu eller flera af kommunens väghållningsskyldige
innevånare, som utgöra dess vägstyrelse. På samma sätt utses äfven på vägstyrelsens
förslag en eller flera i socknen bosatte personer, som under namn

1!

Kong!. Maj-.ts nåd. Proposition N:o 17.

af vägfogdar och emot den ersättning, som med vägstyrelsen aftalas, gå denna
styrelse tillhanda, uti allt hvad till vägunderhållets bestridande kan räknas.

Vägstyrelsen bestämmer, med ledning af sin egande kännedom om socknens
vägar, ~ samt, der så påfordras, efter besigtning, om och hviska delar af
vägen höra makadam iseras, hvilka behöfva omläggas, hvarest och till huiu stol
myckenhet, i kubikmått räkna dt, grus bör påfyllas; den utser och föranstaltar
om tjenliga grustag, bestämmer .huru mycket grus, allt i kubikmått räkna dt,
som hvar och en, i proportion efter mantalet eller deremot svarande fyrktal,
väglängden m. ti. inverkande omständigheter, skall under vintern framföra, hvarest
det skall tagas och hvarest på vägen det skall uppläggas; den låter ock
för lega på den tredskandes bekostnad framföra det grus, som inom föreskrifva
tid icke blifvit af vederbörande framskaffadt. Vägstyrelsen anbefaller ock
vägfogdarne öfvervaka så väl grustransporter som alla andra arbeten och åtgärder
i och för vägunderhållet; hörande, der så lämpligen ske kan, dessa sednare,
äfvensom vägunderhållet vintertiden medelst plogning och snöskottning
verkställas på entreprenad dock alltid under vägfogdes tillsyn och under styrelsens
egen kontroll.

3:o. Då det möjligen kan inträffa, att någon vägstyrelse illa eller ofullkomligt
utför sin befattning, måste det åt en publik myndighet uppdragas att
hafva inseende öfver vägunderhållet. Kronobetjeningens biträde härvid torde
icke kunna undvaras. Ärliga ordinarie vägsyner torde dock icke vara af nöden.
Det är nemligen att förmoda att, om än vägstyrelsen i någon kommun
inom distriktet försummar sina åligganden, de flesta dock skola handla ändamålsenligt
och med vederbörlig kraft, och vederbörande kronobetjening bör med
den kännedom om vägarnes i distriktet beskaffenhet, som under dess embetsresor
förvärfvas, kunna bedöma om och hvarest brister finnas samt om och i
hvilken socken en mellankomst af donna myndighet, såsom öfverkontrollant å
vägunderhållet, kan vara af nöden.

4:o. Frainföring af vägfyllnadsmaterial bestrides in natura, dels utaf
innehafvare af hemman och hemmansdelar i proportion af deras mantal, dels
utaf innehafvare af jordbruksfastigheter utan åsatt mantal, af bruk, qvarnar
och fabriker eller andra dermed jemförlig-! inrättningar, då de äro åsätta ett
vrktal, motsvarande fyrkantalet å minst V4 mantal, och beräknas deras deltagande
1 enligt förut angifna grunder, så att det dylik fastighet eller inrättning
åsätta fyrktal, vid jemförelse med det på helt mantal inom kommun i medeltal
belöpande antal fyrkar, bestämmer dess deltagande i förhållande till hemman
eller hemmansdel. Alla öfriga omkostnader för vägunderhållet, så val sommarsom
vintertiden, gäldas af de till kommunen skattskyldige enligt samma grund
hvarefter kommunalskylder utgöras, d. v. s. enligt fyrktal; och bör vägstyrelsen
ega att hos kommunalnämnden lyfta och emot årligen skeende redovisning an -

12

Kongl. Maj ds nåd. Proposition N:o 17.

vånda de till vägunderhållet anslagna medel, Indika således till visst ärligt belopp
beräknas och i kommunens budget-förslag upptagas.64

Kollegium har i sitt underdåniga utlåtande den 14 November 1856 utreda
hurusom från urminnes lider den grundsats varit i vårt land gällande,
att väg- och brohållningsskyldigheten på landet, lika som de flesta andra allmänna
besvär, hvila! på hemmanen; och att grunden till detta förhållande bör
sökas deri, att vägarne voro hufvudsakligen hemmansegarne till nytta och att
de egde dragare för verkställande af väg- och bro-underhållet samt hade tillgång
till det för sådant underhåll erforderliga virke och vägfyllnadsämne. Val
har en tilltagande rörelse och industri föranleda att vägarne mera än fordom
begagnas af andra än den egentliga jordbruksidkande befolkningen, men det
är dock donna sednare, som deraf drager den förnämsta och väsendtligaste nyttan
genom forsling så väl för egen del som för ändras räkning.

De resande deremot begagna företrädesvis jernvägarne, der sådana finnas,
och derå verkställas äfven betydliga varutransporter, och i samma mån,
som dessa kommunikationsanstalter utvidgas, kommer äfven rörelsen på större
sträckor af de lands- och häradsvägar, som ligga bredvid och i samma retning
som jernvägarne, att i hög grad förminskas, hvithet erfarenheten visat på
åtskilliga orter redan hafva inträffat; men derjemte måste ock medgifvas, att
trafiken å vägarne i närheten af jernvägsstationerna blifvit ganska betydligt ökad.

Hvad bruk och bergverksanläggningar, sågverk samt andra fabriksinrättningar
särskild! beträffar, så jemte det att merendels större delen af dem
låta verkställa forsling af råämnen och tillverkade effekter vintertiden, då vägarne
i allmänhet af transporter ej taga skada, hafva en del af dem äfven, i
anseende till läge och andra förhållanden, på sätt Kollegium i sitt förenämnda
underdåniga utlåtande anmärkt, tillfälle att företrädesvis, om icke uteslutande,
begagna sjökommunikationer. För flera bruk hafva med stor kostnad blifvit anlagda
jernvägar, likasom för en del sågverk kostsamma flottleder blifvit upptagna,
utan att dessa bruk och sågverk behöfva anlita de allmänna vägarne,
åtminstone icke i någon afsevärd mån. Åtskilliga industriel inrättningars tillverkningar
och råämnen skulle dessutom komma att stå i ett alldeles för högt
pris, h vilket skulle motverka afl afsättning, om de voro underkastade land våga
transport, isynnerhet till någon större omfattning.

Rikets Ständer hafva väl yttra!, att bruk, qvarnar, fabriker och dylika
inrättningar aldrig blifvit genom några privilegier tillförsäkrade befrielse från
väghållningsskyldigheten; men härvid utbeder sig Kollegium nu, likasom vid
denna frågas behandling förut skedde, få underdånigst erinra, att Kongl. Maj:t,
uppå allmogens underdåniga anhållan att bruk och qvarnar måtte åläggas deltagande
uti väghållning och brobyggnad, genom nådig Resolution den 20 November
1786, § 14, förklara!, att som detta vore en jorden åtföljande skyldig -

Kongl. Maj:ts nåd. Proposition N:o 17. 13

het, hvarunder bruk och qvarn ar ej kunde begripas, funne Kong], Näjd icke
anledning att dertill samtycka. Enahanda förklarande, hvad särskild! angår
skattlagde qvarnar, har ytterligare blifvit meddeladt uti Kongl. Brefvet den 10
och Kammar-kollegii kungörelse den 29 Oktober 1793, som jemväl stadgar, att
skattlagda utjordar skola vara fria från deltagande i vägrödjning, helst de gemenligen
äro små och obetydliga, men icke desto mindre draga en efter deras
beskaffenhet lämpad ränta. Vid jemförelse af 25 Kapitlet 8 8 Byggninga-balken
med nyssnämnda stadgande!!, torda således vara klart, att bruk och qvarnar
genom lag äro befriade från väghållningsskyldigheten, hvilken af ålder varit
en hemmanen åliggande servitut;

Från donna hemmanens allmänna skyldighet förekomma dock följande
undantag, nemligen för lotshemman, enligt Kongl. Förordningen den 17 September
1783, § 2, och för frälsesäterier i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län,
jemlik! adliga privilegierna den 16 Oktober 1723, § 8, ytterligare bekräftad!
genom 7:de punkten i Kongl. Resolutionen på Adelns besvär den 8 Januari 1735.

Från ett stadgande, att förenämnda verk och inrättningar skulle åläggas
väghållning, vore öfvergången nära till att förpligta dem att deltaga i öfriga
allmänna besvär och prestationer, som nu vidlåda jorden, såsom skjutsning, inqvartering,
underhåll af allmänna byggnader och rotering m. m. Härigenom
skulle en betänklig rubbning i nu gällande rättsförhållanden uppstå.

Då dessa verk i allmänhet äro beroende af ganska vexlande konjurikturförhållanden,
i afseende på deras afkastning och verkliga värde, samt då de
stundom kunna nedläggas och alldeles upphöra, skulle de ej kunna, lika med
hemmanen, indelas till väghållning in natura, så framt icke vägdelningen skulle
undergå täta förändringar med dermed förenade betydliga kostnader och besvär,
oberäknad! svårigheten för kronobetjeningen vid utöfningen af tillsynen å vägarnes
hållande i farbar! skick. Det kunde således endast blifva fråga om dessa
verks bidragande till vägunderhållet med en viss kontant afgift, men om donna
skulle, såsom Rikets Ständer föreslagit, utgöras efter det fyrktal verke! blifvit
åsatt i förhållande till hemmanen, blefve den alltför betungande och komme
säkerligen att i hög grad utöfva ett menligt inflytande på industriens och näringarnes
utveckling.

Man bör härvid icke heller lemna oanmärkt, att nuvarande egarne af
ifrågavarande verk hafva förvärfva! dem med den befrielse från väghållningsskyldighet,
som i gällande författningar blifvit dem tillförsäkrad. Skulle nu
detta hemmanen ensamt vidlådande besvär till eu del öfverflyttas på in eranämnda
verk, blefve deras värde derigenom förminskad!.

Enligt hvad Herr Chefens för Kongl. Civil departementet skrifvelse till
Kollegium af den 10 Februari 1860 innehåller, har ock vid pröfning af Rikets
Ständers underdåniga framställning om bruks, qvarn ars och sågverks deltagande

14

Kongl. Ma,j:ts nåd. Proposition N:o 17.

i vägars byggande och underhåll Eders Kongl Maj:t, med afseende å de af
Kollegium i sitt förenänmda underdåniga utlåtande samt flera bland Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande anförda betänkligheter emot så väl lämpligheten
som rättsenligheten deraf, och då en rättvis och säker grund för väghållningens
fördelning på berörda inrättningar icke kunde uppgifvas, funnit något förslag
i sådan syftning icke böra till Rikets Ständer aflåtas och deras omförmälda
framställning alltså icke till någon åtgärd föranleda.

Samma skal, som ofvan blifvit i underdånighet anförda emot bruks och
qvarn ars samt andra industriela inrättningars deltagande uti väg och brohållningsbördan,
förekomma äfven till väsendtlig del i fråga om andra skattskyldiges
bidragande dertill, för såvidt de hittills lagligen derifrån varit fritagna.
Dessa skulle ännu mindre än nyssnämnda verk och inrättningar kunna indelas
till väghållningens fullgörande, sådant det hittills enligt gällande författningar
skett.

Då Rikets Ständers förevarande framställning åsyftar en fullkomligt ny
grund för väghållningen och, om den antoges, väghållningsbesväret icke skulle
såsom hittills åligga ensamt hemmanen, utan med vissa, icke bestämdt uttalade
undantag, utsträckas till alla skattskyldige och utgöras efter det fyrktal en
hvar har sig åsatt, skulle deraf kunna följa, att väghållningen inom kommunerna
upplätes på entreprenad åt den minstbjudande, som ansvarade för lagliga
underhållet under viss tid af vissa skiften, hvari vägarne bolde fördelas.

Att en sådan åtgärd likväl icke skulle för hemmansinnehafvarne i allmänhet
förbättra det nuvarande förhållandet, torde med skäl kunna antagas.
Val finge jordbrukaren flera nu icke väghål 1 ningsskyldige att jemte sig lemna
bidrag till entreprenadkostnaden. Men landets vidsträckta areal och dess i
förhållande dertill ringa befolkning skulle tvifvelsutan hindra den konkurrens,
som vid entreprenadauktion måste tagas i anspråk, derest ej vinningslystnaden
skulle lemnas fritt spelrum, och för de flesta jordbrukare klafve det dessutom
vida mera kännbart att med penningar lösa sig ifrån väghållningsskyldigheten
än att, såsom nu sker, med egna dragare och egen arbetspersonal verkställa
detta åliggande efter sin beqvämlighet och då andra göromål vid jordbruket ej
deraf förhindras. Detta har ock landstinget i Stockholms län insett, då det
uti sin underdåniga skrifvelse yttrar, att flertalet af dem, som nu äro väghållningsskyldige,
skulle finna sig mycket hårdare tryckta af det erforderliga bidraget
i penningar än de för närvarande äro utaf naturaprestation.

Skulle likväl Eders Kongl. Majd, oaktadt hvad sålunda blifvit yttradt,
finna billighet och rättvisa fordra, att all hittills från väghållning befriad jord
bruksfastighet utan åsatt mantal, annan fastighet, bruk. qvarn ar och andra
fabriksinrättningar skola bidraga i kostnaden till vägars och broars byggnad

KongI. Maj ds nåd. Proposition N:o 17. 15

och underhåll, torde dock vägunderhållet fortfarande såsom hittills höra på
hemmanen indelas.

De från väghållning befriade sjelfbestående lägenheterna och verk å
landet skulle då dertill lemna bidrag efter det dem påförda fvrktal, i visst
förhållande till det fyrktal som blifvit i medeltal åsatt ett helt förmedlad! mantal
inom kommunen. Är vägen af den beskaffenhet att hela häradet bör deri
deltaga, borde väl grunden för deltagandet af den från väghållning eljest befriade
fastigheten och verket bestämmas efter medeltalet af samtliga förmedlade
mantalens inom häradet fyrktal, men då en sådan åtgärd blefve mera in
vecklad och skilnaden genom den sednare beräkningen icke torde i allmänhet
blifva af någon större betydenhet, anser Kollegium sådan åtgärd icke höra vidtagas,
helst de särskilda inom samma kommun belägna fastigheter och verk
genom det förra alternativet komma att i lika mån bidraga.

På, det omförmälda lägenheter och industriela verk icke må, åtminstone
i början, då det nya förhållandet inträder, alltför bård! betungas, torde
de endast böra till någon mindre proportion, t. ex ^ emot hemmanen, bidraga
till vägunderhållet; hvaremot sådana verk, hvilka icke af de allmänna vägarne
sig begagna, böra från bidraget helt och hållet befrias.

För bidragets beräknande torde höra uppskattas medelvärdet i penningar
af de dagsverken och kostnader för materialier ett väghållningsskyldigt
förmedladt mantal i allmänhet har att för allmänna vägars underhåll årligen
utgöra. Denna uppskattning hvilken borde i vederbörandes närvaro ske inför
Häradsrätten och hvaröfver Häradsrätten både att yttrande meddela, skulle
derefter pröfvas af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, emot hvars beslut
besvär borde få anföras i den ordning, som för ekonomimål stadgad är. Den
sålunda verkställda uppskattningen af lägenhets och verks deltagande i vägunderhållet
torde höra förblifva gällande, till dess å någondera sidan fråga om
ändring deri väckes, då eu sådan fråga äfven borde på enahanda sätt handläggas
och pröfvas.

Förberörda penningebidrag lära böra af vederbörande häradsskrifvare
och kronofogde debiteras och uppbäras, på sätt och emot erhållande af den
provision, som uti Kong!. Cirkulär-brefvet, den 14 Juli 1845 i afseende å brand
stodsmedel blifvit bestämdt, men förvaltas af eu af väghållningsdistriktet, häradet
eller socknen vald direktion och årligen redovisas inför distriktets medlemmar
vid Häradsrätt eller kommunalstämma, samt användas till sådana ändamål,
hvilka för hemmanen medföra särskilda kostnader och icke innefattas
under den väghållning, hvarje hemman fått sig genom behörig vägdelning ålagd,
såsom t. ex. större broars anläggning och underhåll, backars sänkning, vägars
anläggning, milstolpars uppförande in. m.

Hvad deremot angår underhållet af broar och färjinrättningar, torde

t

16

Kongt. Maj ds nåd. Proposition N-.o 17.

lämpligast vara, att detsamma öfverlåtes på entreprenad till den minstbjudande,
och att kostnaden derför fördelas efter samma grunder, som för vägarnes underhåll
ofvan blifvit angifna.

Då vidare medgifvas måste, att förmedlade mantalet icke numera kan
anses såsom lämplig fördelningsgrund för vägunderhållsskyldigheten hemmanen
emellan, torde fyrktalet dertill bestämmas; dock borde härvid den uttryckliga
föreskrift meddelas, till förekommande af de betydliga kostnader och besvär,
som från ny vägdelning äro oskiljaktiga, att ny vägdelning hvarken af donna
orsak ensam må sökas och beviljas, eller att gällande vägdelning, på grund af
förändringar i fyrktalssättning, må rubbas, utan att dertill bör erfordras annan
laglig anledning, såsom att nya vägar tillkommit eller de gamla förändrats

0. 8. V.

Att i förenämnda händelse utsträcka deltagandet till öfriga efter 2 Art.
Bevillningsstadgan beskattningsbara föremål, anser Kollegium mota ganska
många svårigheter, helst fyrktalet å dessa är mer förändring underkastad! än
å nyssnämnda fastigheter, verk och inrättningar. För (ifrigt bör härvid tagas i
betraktande, att om fyrktalet, som blifvit påfördt den efter nyssnämnde artikel

uppskattade inkomst, skulle läggas till grund för enahanda beräkning, som här

ofvan blifvit föreslagen för i mantal ej satt jordbruksfastighet, annan fastighet
och verk, afgiften blefve mer än billigt betungande.

Enligt Kongl. Kungörelsen den 15 September 1863 tjenar till beräkningsgrund
för fyrktalssättningen den bevillning enligt 2 Art, i Bevillningsstadgan,
som de skattskyldige, jemlik! sednast fastställda taxeringslängder, till Staten
erlägga, sålunda att:

för jordbruksfastighet ehvad den är i mantal satt eller ej, påföres eu
fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 5 öre; två fyrkar för bevillning
utöfver 5 till och med 10 öre o. s. v. samt för annan fastighet, frälseränta
och hvarje annat beskattningsföremål påföres en fyrk för bevillning till
belopp af 1 till och med 10 öre; 2 fyrkar för bevillning utöfver 10 till och

med 20 öre o. s. v. eller dubbelt belopp emot å jordbruksfastighet; och att,

hvad särskild! Stora Kopparbergs län beträffar, Eders Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 3 Mars 1865 förordna!, att hvad genom Kongl. brefvet den 31
Oktober 1862 är vordet stadgadt derom, att såsom ett undantag från de i
Kongl. Förordningen den 21 Mars samma år om kommunalstyrelse på laude!
gifna allmänna bestämmelserna angående kommunalutskylders utgörande samt
rösträtts utöfvande och beräkning efter fyrktal, skulle för Dalarne i dessa hänseenden
läggas till grund den allmänna bevillning, som enligt 2 Art. Bevillnings
stadgan, jemlik! sednast fastställda taxeringslängder, af de skattskyldige
till Staten erlägges, fortfarande bör tillämpas; dock med den förändring, att

deltagande

17

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition, „Yy -7.

deltagande i kommunalutskylders utgörande och rösträtt i kommunalstämma på
landet beräknas för jordbruksfastighet efter nämnda bevillnings hela belopp,
men för annat beskattningsföremål efter samma bevillnings halfva belopp.

Då man, med ledning af underdånigst bilagda utdrag af 1865 års bevillnings-taxeringslängder
för Rikets samtlige län, för fyrktals beräkning, jemför
beloppet af fastställd bevillning för jordbruksfastighet med hälften af beloppet
såväl af fastställd bevillning för annan fastighet som af bevillningsafgiften
för uppskattad inkomst, visar sig, hurusom i flera län de hittills från
väghållning befriade skulle, om Rikets Ständers framställning vunne bifall,
komma att till detta besvär bidraga med mer än hälften emot jordbruksfastigheterna
och uti två län, nemligen Störa Kopparbergs och Gefleborgs till högre
belopp än jordbruksfastigheterna, eller i det sistnämnda länet som 1 till 1,259.
Uti åtskilliga fögderier,'' såsom t. ex. i Göteborgs och Södra Helsinglands, blefve
förhållandet i yttersta grad känbar!, dä i det förra bevillningen för jordbruksfastighet
utgör 4,433 R:dr och hälften af bevillningen för annan fastighet och
för inkomst uppgår till 13,720 R:dr, eller som 1 till 3,095, och i det sednare
utgör bevillningen för jordbruksfastighet 2,695 R:dr samt hälften af bevillningen
för annan fastighet och för inkomst 4,502 R:dr, eller som 1 till 1,669.

Uti Örbyhus och Norunda häraders fögderi af Upsala län närmar sig
äfven förhållandet till likhet med sistnämnda fögderi, eller som 1 till 1,297.

Af taxeringslängderna kan man dock ej med fullkomlig noggrannhet, utan
endast någorlunda approximativt beräkna, huru jordbruksfastigheten i detta afseende
komme att förhålla sig till annan fastighet och öfriga beskattningsföremål,
emedan uti den fastställda bevillningen för jordbruksfastighet ingår all
jordegendom och således äfven den ej mantal åsätta, hvilken är från väghållningsskyldighet
befriad. Den nu gjorda beräkningen utfaller således till fördel
för den väghållningsskyldiga jorden, enär om all icke mantal åsatt jordbruksfastighet
blifvit afdragen, såsom för denna jemförelse rätteligen ske bordt, men
hvilken i saknad af uppgift derom, ej kunnat ske, summa bevillning för hemmanen
i sjelfva verket blefve betydligt mindre än den nu för jordbruksfastighet
i allmänhet upptagna.

För att närmare åskådliggöra förhållandet med fvrktalet å jordbruksfastighet
och å annat beskattningsföremål. har Kollegium trött sig höra i underdånighet
anföra följande exempel:

Hargs stångjernsbruk med 2 hamrar uti Hargs socken, Frösåkers härad
och Stockholms län, är, enligt 1865 års taxeringslängd, i fastighetsbevillning
uppskattad! till ett värde af 75,000 R:dr, hvarför bevillningen utgör 37 R:dr
50 öre. Inkomsten af rörelsen upptages till 24,965 R:dr och bevillningsafgiften
Bih. till Riksd. Brok 1868. 1 Sami. 1 Afd. 7 Käft. 3

18

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

derför till 249 R:dr 65 öre. Fyrktalet för detta bruk med inkomsten af rörelsen
dervid uppgår till 2.871.

1 mantal skatte N:o 1 Moxboda i samma socken är taxeradt till 18,000
R:dr, hvarför i bevillning erlägges 5 Riksdaler 40 öre. Fyrktalet utgör 108
fyrkar. Brukets fyrktal uppgår således till 26V2 gånger mer än hemmanets.

Gustafsbergs porslinsfabrik i Wermdö socken och skeppslag är uppskatta^
till ett värde af 150,000 R:dr, derför i bevillning utgöres 75 R:dr.
Inkomsten af rörelsen upptages till 25,000 R:dr och bevillningsafgiften till 250
R:dr. För denna egendom med dess inkomst af rörelsen skulle beräknas 3,250
fyrkar.

Om, oaktadt hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt, Eders Kongl.
Maj:t likväl, med afseende å dels nutidens stegrade anspråk på bättre vägar
och kommunikationsanstalter än förut varit fallet, dels d,en i följd af större befolkning
och industriens utveckling på flera ställen ökade trafik, dels ock den
bristande tillgång på tjenliga väglagningsämnen, som redan på många orter inträffat,
hvilka samverkande orsaker bidragit dertill, att väghållningen blifvit
mera tryckande för den i allmänhet drygt beskattade jorden, skulle i nåder
finna billigheten fordra att deltagandet i väghållningsskyldigheten bör utsträckas,
icke allenast till all slags fast egendom, verk och inrättning, utan ock till en
hvar person, som är förpligta»! att utgöra kommunalutskylder, torde till en början
öfvergången med varsamhet höra verkställas. Den skulle i annat fall blifva
af menligt inflytande på alla dem, hvilka hittills varit från detta besvär lagenligt
befriade.

För att i någon mån lindra hemmanen i deras omförmäldte besvär och
så småningom utan våldsamma rubbningar bereda öfvergång till andra grunder
för väghållningsbördans fördelning emellan öfrige skattskyldige, hemställer Kollegium
underdånigst, om icke dessa borde till en början och innan någon vid
sträckare förändring vidtages bidraga med afgifter till vägarnes öppnahållande
vintertiden. Vägande skulle, såsom i Kongl. Förordningen den 13 September
1790 stadgas och hittills vanligen skott, af de närmast vägarne boende hemmansegarne,
indelade i ploglag inom hvarje socken eller härad, i farbar! stånd
underhållas, men betalningen till ploglagen skulle utgå efter öfverenskommelse
inför Härads rätten eller, om sådan ej kunde träffas, enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes beslut, och fördelas på alla dem, som äro förbundne till
kommunalutskylders utgörande; dock borde hemmanen deltaga med 5 gånger
så stor afgift, som öfriga beskattningsföremål och utgifter! utgå efter fyrktal, beräknadt
för hemmanen efter medeltalet af det fyrktal, som blifvit ett förmedla
dt mantal i kommunen åsatt.

Rikets Ständer hafva ock ansett, att från skyldigheten att deltaga i väg
hållningsbesväret herde medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenst?,''

19

Kong i Maj ds Nåd. Proposition, N-.o 17.

mäns löner och pensioner samt några andra, med dessa jemförliga inkomst titlar,
dels måhända vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet.

Dessa undantag och modifikationer hafva Rikets Ständer val ej närmare
antydt, men, på sätt förut blifvit af Kollegium yttradt, torde lindring i bidraget
till väghållningen höra beredas de hittills derifrån befriade.

Hvad inkomstbevillningen beträffar, är det af behof påkalladt, att åtskilliga
modifikationer, såsom Kollegium bär ofvan antydt, dervid iakttagas. Och
vidkommande särskild!: tjenstemäns löner och pensioner, så finner Kollegium
väl, att tjenstemännen genom att lemna bidrag till väghållningens fullgörande
skulle få vidkännas en känbar minskning i deras inkomster, hvilka i allmänhet
icke kunna anses öfverstiga deras lefnadsbehof; men då den väckta frågan
afser att gorå väghållningen till ett helt och hållet kommunalt åliggande, torde
tjenstemännen lika litet som någon annan kommunens medlem, hvilken eger
förmåga att bidraga till kommunens utgifter, höra derifrån fritagas.

Om, såsom Rikets Ständers skrifvelse synes antyda, väghållningen skulle
ordnas uteslutande inom den “mindre kommuner^ eller socknen, skulle ej jemnlikhet
i bördan beredas. Uti Lera socknar finnes icke landsväg och i åtskilliga
icke heller häradsväg. Då enligt lag häradet i allmänhet har åliggande att bygga
och underhålla de derinom befintliga lands- och häradsvägar, skulle de kommuner,
der dylika vägar icke finnas, blifva fritagna från allt besvär, som de
hittills för hemmanen utgjort, och derigenom de (Kriga kommunerna, inom hvitkål?
område sådana vägar äro, blifva i högre mån betungade, hvithet icke kan
vara rättvist, helst ett allmänt besvär bör i möjligaste måtto bäras lika af dertill
förpligta^ — en grundsats, hvilken i afseende på väghållningen jemväl uttalas
i 25 Kapitlet 8 § Byggninga hälben.

I sammanhang härmed och då det vid donna frågas bedömande icke
torda vara utan all vigt, att ega kännedom om beloppet af de statsanslag, som
anvisats under de sistförflutna 25 åren till anläggning af nya samt förbättring
eller omläggning af backiga eller eljest mindre göda vägar, har Kollegium trött
sig höra derom meddela uppgift, grundad på de berättelser och anteckningar
Chefen för Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader afgifvit och till
tryck låtit befordra.

Vid 1840—1841 års riksdag var det första gången, som Rikets Ständer
afsätta fond till Kongl. Maj:ts disposition för sådan! ändamål. Från nämnda
tid och intill 1863 uppgår det erhållna statsbidraget för nyanlagda, omlagda

eller förbättrade vägsträcka'' af 254 mils längd till . . Ridt- 3,587,302: 52.

Sedermera och intill innevarande år hafva beviljats
följande anslag:

till 37 särskilda vägarbeten........... „ 450,000: —

\ ——-—— ---—— -

Transport R:dr 4,037,302: 52.

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

50.

Transport R:dr 4,037,302:52.

till 4 större väganläggningar, jemte kanalisering å en del

af Ljunga eif............... „ 438,000: —

till åtskilliga vägarbeten inom Norrbottens och Elfsborgs

län för beredande af arbetsförtjenst inom dessa län . . „ 160,000: —

Summa R:mt R:dr 4,635,302: 52.
Dessutom hafva till brobyggnader under förenämnda tidrymd följande
statsanslag anvisats, nemligen:

Broanläggning öfver Storelfven i Jernband......R:dr

Ombyggnad af Östvarpsbro i Dalarne m. m.....

Broanläggning öfver Dalelfvens flera grenar vid Gysinge

Långebro brobyggnad vid Christian stad......

Reparation å Lidingö flottbro .........

Broanläggning öfver Umeå eif vid Umeå stad ....

Dito vid Alm are Stäke...........

Ombyggnad med sten af träbron N:o 34 på Carl Johans-vä

gen i Jernband.............

Reparation å bron öfver Hjerpeström.......

Dito å dito öfver Dödsjö sund i Jernband.....

Inläggning af ny körbana å bron öfver Storelfven
Brobyggnad af jern öfver Sagån vid Nyqvarn ....

Dito dito öfver Lilla Hammarsundet.......

Ombyggnad med sten af 3 träbroar på Carl Johans-vägen

i Jernband ..............

Broanläggning öfver Rörviks sund i Kronobergs län .

Dito öfver Rönne å vid Engelholm.......

11,000

3,600

24,298

50,000

2,200

27,500

50,000

6,209

12,535

10,840

2,090

52,100

58,700

6,499

19,001

8,000

in t R:dr 344,572

50.

Summa R

Beträffande särskild! Stockholms läns Landstings framställning, för så
vidt densamma icke redan genom det ofvan anförda kan anses besvarad, torda
det tillåtas Kollegium att dervid få underdånigst erinra:

att väghållningen bör, såsom en kommunens gemensamma angelägenhet,
bestridas under tillsyn af dertill utsedde personer, vare sig att dessa blott öfvervaka
eller sjelfva utföra arbetet, dock alltid under kommunalstyrelsens kon
troll, anser Kollegium icke vara för ändamålet tillfyllestgörande, utan torda
kronobetjeningen genom årliga vägsyner, såsom gällande författningar stadga,
utöfva mera verksam tillsyn öfver väghållningen, kommunen dock obetaget att,
der den så önskar, genom särskilda af den utsedde personer tillse att vägarna
hållas i behörigt skick.

Landstingets anmärkning, att på många orter jordafsöndringen utan åsatt

21

Kongl. Maj.is K åd. Proposition, N:o 17.

mantal skett i betydlig utsträckning och att dessa jordafsöndringar ej deltaga
i väghållning, bör'' ej verka till någon förändring i afseende å väghållningsskyldigheten,
enär den afgäld, som blifvit åsatt den afsöndrade jorden och erlägges
till stamhemmanets egare, måste enligt Kong!. Förordningen den 6 Augusti 1864
motsvara den ränta och de besvär, deribland väghållning, som belöper på den
afsöndrade jorden i förhållande till stamhemmanets ränta och besvär förr än
afsöndringen egde rum.

Att fördela väghållningen i två slag, det ena, utgörande sådant arbete,
hvartill egentligen erfordras dragare, såsom till framförande af vägfyllnadsämnen,
och det andra, hvartill handarbete hufvudsakligen måste användas, såsom
utbredning af grus, dikning och broläggning o. s. v., äfvensom snöskottning under
vintern, skulle efter Landstingets åsigt vara fördelaktigt. Det förra arbetet
skulle in natura fullgöras af alla fastigheterna i kommunen, med undantag
dock af de fabriker och lägenheter, hvilkas fyrktal icke uppgår till det antal,
som i medeltal inom kommunen motsvarar fyrktalet å 7, mantal. Det sednare
slags arbetet eller alla öfråga omkostnader för vägunderhållet, deribland aflönande
af nödige tillsyningsman vid arbetenas utförande, vägarnes underhåll medelst
snöskottning och plogning vintertiden in. m., borde deremot bestridas af
kommunens samtlige skattskyldige i proportion af det hvar och en åsätta fyrktal.

En sådan fördelning af väghållningsskyldigheten kan Kollegium dock ej
finna ändamålsenlig, helst den skulle blifva ganska betungande för de hittills
från väghållning lagligen befriade, likasom icke heller något antagligt skål förefinnes
derför, att fast egendom eller verk, som icke i fyrktal uppgår till det å 7«
mantal påförda, skulle från bördan fritagas. Skall detta besvär anses såsom
en, fast egendom och verk åliggande, allmän skyldighet, bör det ock lika dragas
af dem, som besitta sådan egendom, vare sig att den är påförd större eller
eller mindre fyrktal än 7* mantal. Men donna fördelning skulle derjemte verka
till rubbning af nu gällande vägdelningar och föranleda nya sådana med deraf
uppkommande många och långvariga tvister, hvilka lagstiftaren, såvidt möjligt
är, bör förekomma.

Till uttalande af dessa allmänna åsigtev har Kollegium ansett sitt underdåniga
yttrande nu höra inskränkas, men, med afseende å de högst skiljaktiga
förhållanden, som i åtskilliga orter i fråga om väghållningsskyldigheten
förekomma, och då några allmänna grunder för en förändring i en så genomgripande
fråga, som förevarande, icke torde höra stadgas förr än så fullständig
utredning, som möjligt är, deri vunnits, hemställer Kollegium underdånigst att,
innan detta vidtomfattande ärende till hufvudsaklig nådig pröfning företages,
Länsstyrelsernas underdåniga yttranden må deröfver infordras.

Utdrag af Kollega protokoll, innefattande de vid ärendets förehafvande

22

Kongl■ Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

hos Kollegium yttrade särskilda meningar, tillika med de i nåder remitterade
bandlingarne, bifogas i underdånighet; framhärdande Kammarkollegium med
djupaste vördnad, trohet och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

nnderdånigste, tropligtig!!!*
tjenare och underslter

C. J. Thyeelius.

J. Falkman.

Tönnes Hellm. Wrangel. Rudolf Cederschiöld. Carl Aug. Fehr.

Reinhold Charpentier. Fr. Bergström.

Stockholm den 31 Maj 1867.

C. J. Hassell.

Utdrag af Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollega Protokoll, hållet i Stockholm
den 31 Maj 1867.

Närvarande:

Herr Presidenten, f. d. Statsrådet, Kommendören Thyselim; x
Herrar Kammar-råden och Riddarne: Falkman, 1

Grefve Wrangel.

C eder schiöld,

Fehr,

Charpentier,

Adjungerade Ledamoten, Advokat-Fiskalen Bergström.

8. D. Herr Kammar-rådet Fehr fortsatte och afslutade läsningen af
bandlingarne uti det af honom den 24 i denna månad föredragna ärendet an -

Kongl. Maj.is Nåd, Proposition, No 17. 23

gående ändring uti nu gällande stadganden rörande väghållningsbesväret; och
beslöts, i enlighet med Herr Referentens mening, underdånigt utlåtande till
Kongl. Maj:t på sätt registratur^ utvisar.

Från detta beslut yttrades följande skiljaktiga meningar af

Advokatfiskal Bergström och Herr Kammar-rådet, Charpentier:

“Bland de skyldigheter, som i vårt land åligga jordegendom, synes väg
hållnings- och skjutsningsbesväret med mera skal, än de flesta andra, varit
föremål för jordbrukarens klagan. För underlättande af den sistnämnda bördan
äro dock åtgärder numera vidtagna, hvilka, om än de icke uppfyllt alla
anspråk, likväl bort i betydlig mån hafva minskat dessas omfång och befogenhet,
men besväret af väghållningen qvarstär oförändradt; och då Herr Referenten,
hufvudsakligen på de skäl, som grundläde Kongl. Kollegii utlåtande den
14 November 1856 i fråga af bruka, qvarn ars och sågverks deltagande i denna
skyldighet, icke velat medgifva rättsenligheten och lämpligheten af densammas
förändring och utsträckning till andra beskattningsföremål, än hemman efter
mantal, utom då ny väg, bro eller färja skulle inrättas, nödgas vi, som icke
deltagit i omförmälda utlåtande och finna flera af deruti uttalade åsigter
strida emot vår uppfattning af ämnet, framställa den skiljaktiga mening, vi
derom hysa.

Till bevis att den utaf Rikets Ständer ifrågaställa förändring skulle
sakna rättsenlighet har blifvit anfördt, dels att det egentligen vore den jordbruksidkande
befolkningen, som af vägar ne dragée förnämsta och väsendtligaste
nyttan genom forsling så väl för egen som för ändras räkning, och dels att
nuvarande egare af industriela verk och inrättningar förvärfvat dessa med befrielse
från väghållningsskyldighet, likasom jordegendomen åtkommits med densamma
vidlådande besvär. Rigtigheten af den första utaf dessa satser skall
man likväl, vid noggrannare undersökning, svårligen finna ega bestånd. Om
t. ex. å ena sidan, en jordbrukare, för att komma till qvarn och få sin spannmål
förmålen, behöfver väg till denna inrättning, så kan, å andra sidan qvarnens
egare, för att få inkomst af sitt verk, icke undvara väg till detsamma.
Man kunde till och med påstå, att jordbrukaren skulle kunna genom utbyte
förskaffa sig mjöl och sålunda ej behöfva anlita qvarnen, men qvarnegaren
måste upphöra att drifva sitt verk, om han saknar tillförsel af mäld. I likartad
ställning befinna sig äfven egare af andra industriela verk och inrätta in
gar på landet. De hafva oundgängligt behof, åtminstone i allmänhet sagdt, af
väg för råvarors erhållande och tillverkningars spridande; hvaremot den forsling,
som jordbrukaren åt dorn verkställer, för honom är eu nödfallsförtjenst, hvilken
hindrar honom i sin rätta näring, och som i mån af dennas bättre utveckling,
öfvergifves. Att. mäta den ena eller andra samhällsklassens större eller mindre
fördel af allmänna vägar synes emellertid vara ett vanskligt företag och san -

24 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition. N:o 17.

ningen kommer man utan tvifvel närmast med antagandet, att samfärdseln gagnar
alla lika.

Invändningen derom, att eganderätten genom den föreslagna förändringen
kunde anses förnärmad, synes icke heller vid närmare skärskådande ega
giltighet. Ett industriell verk har ingå privilegier att undantagas från högre
beskattning, der sådan af en eller annan orsak skulle behöfva påläggas, och
en lag, som, med ändring af förut gällande föreskrifter, förklarade ett dylikt
verk höra bidraga till väghållning, kan icke anses gorå större intrång i dess
författningsenliga rätt, än en lag om förhöjd bevillningsafgift. Hvad som kunde
ifrågasättas vore, icke rättsenligheten af en sådan lag, utan dess lämplighet
utur ekonomisk synpunkt, men vi äro öfvertygade och skola nedanföre söka
ådagalägga, att den härigenom ökade bördan för verk och inrättningar icke
blefve af synnerlig betydelse, äfvensom att de icke sakna utväg att godtgöra
sig uppoffringen. Af vida öfvervägande vigt är den omkastning, som skulle
ega rum inom sjelfva jordegendomen, genom att till måttstock för deltagandet
i väghållningen begagna jordens värde i stället för hemmantalet. Men väghållningen
är icke, såsom ränta och kronotionde, eu bestämd utgift, som vid värdering,
köp och salu kan tagas i noggrann beräkning. Den förändras tvärtom
städse efter inträffande omständigheter. Än uppstår ett behof af ny väg, hvithet
icke kunnat förutses, än blifver gammal, men obetydligt nyttjad väg tätare
befaren och kostsammare att underhålla, än aftager trafiken å eu sådan och
utgiften för underhållet lindras: och då. efter nuvarande lagstiftning, ett mantal
af 10,000 Riksdalers , värde skall i all kostnad draga lika tunga med ett
mantal, värdi 40,000 Riksdaler, lärer ett sådant förhållande icke kunna anses
rättsenlig!, utan tvärtom påkalla ändring. Medgifvas måste likväl, att väghållningens
fördelning efter jordvärdet skulle medföra en icke obetydligt ökad börda
för en del jordegendom, men å andra sidan må erinras, att åtgärdens rättmätighet
till dess grund redan är godkänd medelst Kongl. B refvel den 28 September
1790, enligt hvilket förmedlade hemman, vid ny vägdelning, skola njuta
sin förmedling till godo.

I afseende på den större eller mindre lämpligheten af den föreslagna förändringen,
är det nog tydligt, att en sådan åtgärd icke kan utsträckas dertill,
att väghållning in natura skulle fullgöras af alla beskattade medlemmar af
kommunen, enär de vexlande förhållanden, som verk och inrättningar, såväl
som inkomst af kapital och arbete, äro underkastade, komme att leda till ständiga
ändringar af uppgjord vägdelning samt göra vägens ordentliga underhåll
och kontrollen deröfver omöjliga. Icke heller kan förnekas, att, såsom Herr
Referenten anmärkt, väghållningens upplåtande på entreprenad, med undantag
för bro- och färje hållning, skulle medföra olägenheter af betänklig art. Men

om

25

Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:o 17.

om de nuvarande väghållningsskyldige bibehöllos vid åliggandet att vidmagthålla
vägen efter en rättvisare fördelningsgrund än hittills, och erhölle bidrag af öfrige
medlemmar af kommunen eller vägdelningsdistriktet, tyckes en sådan bestämmelse
både vara lämplig och utgöra, snart sagdt, enda utvägen att ordna
ifrågavarande angelägenhet på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Hvad särskilt beträffar tjenstemäns och löntagares deltagande i väghållningen
anse vi, lika med Herr Referenten, att de icke mindre än andra kommunens
medlemmar höra dertill bidraga.

I afseende på sättet för användandet af de bidrag, hvilka skulle kunna
påföras beslcattningsföremål, som hittills ej deltagit i väghållningen, torda vara
nödigt bestämma, att, så länge vägdelning efter hemmantal qvarstår, nämnda
bidrag må reserveras för sådana ändamål, som icke egentligen -tillhöra den vanliga
väghållningen, utan kunna medföra särskilda kostnader för de väghållningsskyldige.
Skulle medlen fördelas emellan hemmanen, så komma de, hvilka,
genom att ega högt jordvärde i förhållande till m antal et,!} redan hafva fördelar
framför de öfrige, att erhålla ännu större sådana.

Uti Herr Referentens mening, att. om väghållningen skulle uteslutande
ordnas inom den mindre kommunen, jemlikhet i bördan ej komma att beredas,
instämma vi, och anse äfvenledes nödvändigt, att uppsigten och kontrollen öfver
de allmänna vägarnes vidmakthållande framgent, såsom hittills, tillhörer och
utöfvas af offentlig myndighet.

Efter de grunder, som bär biff vi t framställda, skulle följande hufvudsakliga
bestämmelser för väghållningsbesvärets ordnande kunna föreslås:

Ro. De för allmänna vägarnes underhållande nu inrättade vägdelningsdistrikter
af härad, tingslag eller socken höra bibehållas;

2:o. Skyldigheten att sommartiden vidmagthålla de allmänna vägarne
skall åligga hemmanen (den i mantal safta jorden) inom hvarje distrikt, och
så länge ny vägdelning icke skeft, af dem såsom hittills fullgöras efter mantalet,
men till väghållningsbesvärets underlättande skola bidrag i penningar finnas
af öfriga beskattningsföremål inom distriktet;

3:o. För sådant bidrags bestämmande bör medelvärdet af den årliga
kostnad, som hvarje helt förmedladt mantal inom vägdelningsdistriktet kan anses
årligen få vidkännas för de indelta vägarnes underhållande, inför Häradsrätffen
i orten uppskattas af dertill utsedde ombud från den eller de kommuner,
af hvilka vägdelningsdistriktet består, hvarefter och sedan Härads rätten
derom afgifvit yttrande, det bör ankomma på Konungens Befallningshafvande
att pröfva och genom utslag fastställa sådant medelvärde att vid skeende beräkningar
lända till efterrättelse, intilldess ändring deruti, uppå gjord ansökning
kan blifva i lika ordning besluten, eller ny vägdelning inom distriktet egt
Bih. tv'' Biksd. Prof. hus. 1 Sami. J Afd. 7 Höft. 4

26

Kongl. Maj:ts Nåd Proposition, N:o IT.

rum; och må besvär öfver Konungens Befallningshafvandes utslag få på vanligt
sätt anföras, men beslutet, utan hinder deraf, genast träda i verkställighet;

4:o. Efter det helt mantals årskostnad för vägunderhållet sålunda blifva
till medelvärdet fastställd, skall hvarje beskattningsföremål inom distriktet,
som ej har sig ålagdt väghållning in natura, påföras det årliga bidrag till väghållnings-besvärets
utgörande, som efter dess fyrktal, jemfördt med det fyrlctal,
hvilket efter medelberäkning för distriktet finnes vara åsatt helt förmedladt man
tal, derå belöper;

5:o. Vid ny vägdelning inom distriktet, hvilken dock ej må ega rum
endast för erhållande af ny delningsgrund, bör väghållningen på de väghållningsskvldige
hemmanen fördelas i mån åt hvart och ett hemmans fyrktal, och
bidraget af sådana beskattningsföremål, som ej fullgöra väghållning in natura,
bestämmas efter hvad som på hvarje fyrk inom vägdelningsdistriktet belöper af
kostnaden för vägunderhållet, Förändras fyrktalet å väghållningsskyldige hemman,
må på särskild pröfning bero, om sådant bör föranleda förnyad delning
af väghållningsbesväret eller jemkning deruti kan åstadkommas:

6:o. Bro- och färje-hållning bör upplåtas på entreprenad och kostnaden
fördelas efter de grundel som för vägdelningen äro gällande;

7:o. Bidrag, som till väghållningsbesvärets underlättande utgöras af beskattningsföremål
inom distriktet, liv fika icke fullgöra väghållning in natura,
skola, så länge vägdelning efter mantal qvarstå!-, samlas till en kassa för bestridande
af de särskilda kostnader vid väghållningen, som, utan att vara innefattade
under den väghållning, hvarje hemman fått sig ålagd, kunna förekomma.
Då ny vägdelning efter fyrktal skett, må det ankomma på beslut af samtlige
skattdragande inom distriktet, huru nämnda bidrag höra för ändamålet lämpligast
användas;

8:o. Vinterväghållningen skall såsom hittills ombesörjas af dertill indelta,
närmast vägen liggande hemman, men godtgörelsen derför fördelas efter
fyrktal på alla dem, som till kommunalutskylders erläggande äro skyldige.

9:o. Uppsigten och kontrollen öfver vägarnes behöriga vidmakthållande
tillhörer och utöfvas af kronobetjening!;!! och Läns-styrelsen, på sätt som hittills
skett.

10:o. Inom hvarje vägdelningsdistrikt tillsättes en vägstvrelse, hvilken
det tillkommer, att efter gifna grunder uträkna samt, på sätt lämpligast kan
bestämmas, låta debitera, uppbära och redovisa de bidrag, Indika utgöras af
sådana beskattningsföremål, som icke bestrida väghållning in natura; att uttaxera
medel, när sådant kan ifrågakomma; att uppgöra förslag till ploglagsindelning
för vintervägarnes öppnahållande; samt att i (ifrigt biträda vid den tillsyn öfver
vägarne, som åligger kronobetjeningen.

För att i någon män åskådliggöra de resultat, som nu ifrågaställa för

Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition, N:o 17. 27

ändring skulle medföra, såväl för hittills väghållningsskyldige hemmansegare
och innehafvare, som för de medlemmar, hvilka, hittills befriade, skulle komma
att med penningar bidraga till väghållningen, kunna, med begagnande af det
vid Kongl. Kungörelsen den 15 September 1863 (Svensk Författningssamling försumma
år N:o 50) fogade formulär till fyrktalslängd, Kitt A., följande exempel
och beräkningar uppställas:

Nordbo socken antages utgöra ett vägdelningsdistrikt. Den omfattar 22U
förmedlade mantal.

Fyrktalet derstädes utgör:

å 22|s mantal...................11,201.

å öfriga beskattningsföremål:

jord utan mantal............... 35.

Verk och inrättningar samt inkomst åt arbete eller kapital 1,812. 1,847.

Summa Fyrkar 13,048-

Hvarje helt förmedladt mantal inom vägdelningsdistriktet är således i medeltal
efter jemn beräkning åsatt 490 fyrkar. Om väghållningskostnaden för hela distriktet
skulle upptagas till 1,119 Riksdaler 85 öre för året, komme den att för
helt förmedladt mantal utgöra 49 Riksdaler och för hvarje derå satt fyrk 10
öre i jemn! tal.

Med sådana förutsättningar finner man:

l.o. Att efter den nu gällande grunden för vägdelning — hemmantalet
— egarne och innehafvarne af hemmanen inom distriktet skulle af förenämnda
väghållningskostnad vidkännas:

Frosten N. N.

för l mantal, Skrintorp N:o 2 Stom......- 24: 50.

„ 1 „ Kyrktomta N:o 1 Skatte........ 49: — 73: 50.

Landtbonäen Sven Fersson

för 1 mantal Lugnås N:o 1 pastorsboställe.........49: —

Lagmannen N. N.

för 2 mantal Normlösa N:o 1 Häradshöfdingeboställe......98: —

Kronofogden N. N.

för U mantal Skrintorp, Kronofogdeboställe......... 73: 50.

Transport 294: —

28

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

Transport 294: —

Majoren N. N.

för 11 mantal, Glittringe Säteri .......... 539; _

» „ Eofvestad....... 122: 50. 661: 50.

Anders Svensson

för 1 mantal, Berga..............49: —

» s v Eofvestad............ 16: 33. 65: 33.

Gästgifvaren N. N.

för 1 mantal, Vantinge gästgifvaregård...........49: —

Fjerding smannen Carl Svensson

för T''s mantal, Brunby, N:o 3 krono-........... 1: 2.

Landtbrukaren N. N.

för 1 mantal, Nora kungsladugård............49: _

Summa 1,119: 85.

2:o. att, om beskattningsföremål, hvilka hittills icke deltagit i väghållning,
skulle till besvärets underlättande påföras bidrag, efter deras fyrktal i
förhållande till det fyrktal. som efter medelberäkning är åsatt ett helt form edladt
mantal, så borde efter 10 öre för fyrk

Prosten N. N.

för inkomst af arbete

eller

kapital

med

160

fyrkar

betala

E:dr

16:

—

Lagmannen N. N.

för inkomst af arbete

eller

kapital

med

265

))

7

7)

26:

50.

Kronofogden N. N.
för inkomst af arbete

eller

kapital

med

125

T)

V)

71

12:

50.

Majoren N. N.

för Ysqvarn (bruk eller

fabrik)

1,020

7)

71

102:

—

Anders Svensson

för Brunby utjord

•

32

V

7

7

3:

20.

Transport 1,602

fyrkar

betala

E:dr

160:

20.

29

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition, N:o 17.

Transport 1,602 fyrkar betala R:dr 160: 20.

Gästgifvaren N. N.
för inkomst af arbete eller kapital med 230

Skomakaren N. N.

för inkomst af arbete eller kapital med 10

Torparen Carl Nilsson

för torpet Lugnet......... 3

Fjerding smannen Carl Svensson
för inkomst af arbete eller kapital med 2

Tillhopa för 1,847 fyrkar

23:

30.

20.

R:dr 184: 70.

hvarvid må erinras, att Ysqvarn (bruk eller fabrik) i förhållande till derå,
satt fyrktal, skulle lemna en behållen inkomst af 10,200 Riksdaler.

3:o. att, om, vid ny vågdelning inom distriktet, väghållningen skulle på
de väghållningsskyldige hemmanen fördelas efter fyrktal, och bidrag af beskattningsföremål,
som ej fullgöra väghållning in natura, bestämmas efter lika grund,
de skattdragande skulle vidkännas följande utgift:

Prosten N. N.

för 2 mantal, Skrintorp N:o 2)

„ 1 „ Kyrktomta N:o lf

„ inkomst af arbete eller kapital 160

Landtbonden Sven Persson
för 1 mantal, Lugnås N:o 1. .

Lagmannen N. N.

för 2 mantal. Normlösa N:o 1. . .

„ inkomst af arbete eller kapital .

Kronofogden N. N.

för li mantal, Skrintorp . . .

„ inkomst af arbete eller kapital .

i

fyrkar ä

8,5825

öre R:dr

23:

17.

tf tf

T)

13:

73.

36:

90.

. 192 fyrkar,

R:dr

16:

48.

. 260

tf

tf

22:

31.

. 265

tf

tf

22:

74.

45:

5.

. 206

tf

tf

17:

68.

. 125

tf

tf

10:

73.

28:

41.

Transport 1,478 fyrkar .... R:dr 126: 84.

I

30

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

Transport 1,478 fyrkar, . .

Majoren N. N.
för 11 mantal, Glittringe Säteri!

„ 21

Rofvestad

i

v Ysqvarn (bruk eller fabrik)

Anders Svensson

för 1 mantal, Berga |

3 „ Rofvestadf ''

„ Brunby utjord......

Gästgifvaren N. N.

för 1 mantal, Vantinge ....
„ inkomst af arbete eller kapital.

Skomakaren N. N.
för inkomst af arbete eller kapital.

Torparen Carl Nilsson
för torpet Lugnet......

Fjerding smannen Carl Svensson

för fg mantal, Brunby N:o 3 .

„ inkomst af arbete eller kapital .

Landtbrukaren N. N.
för 1 mantal, Nora Kungsladugård.

9,630

1,020

240

32

220

230

10

»

v

3

2

180

n

v

.v

Tillhopa för 13,048 fyrkar

R:dr

126:

84.

826:

50.

87:

54.

914:

4.

20:

60.

2:

75.

23:

35.

18:

88.

19:

74.

38:

62.

—

86.

—

26.

26.

—

17.

—

43.

15: 45.

. . R:dr 1,119: 85.

Af de bär företagna beräkningar tyckes följa, att, såsom ofvanföre är
anmärkt, deltagandet i väghållningsbesväret, icke för verk och inrättningar skulle
blifva af så stor betydenhet, som man velat tro, men att deremot förändringen
komme att för jordegendomen medföra följder af synnerlig vigt. Med afseende
härpå och då specialfrågor äfven förekomma, som behöfva tagas i vidare betraktande,
än nu kunnat ske, förena vi oss med Herr Referenten i att tillstyrka
Läns-styrelsernas hörande.

Herr Kammar rådet, Grefve krångel: “Lika med Referenten och må hända

mera än han, anser jag å nyo höra framhållas, att allmänna vägars
underhållande nu lagligen åligger endast dem, som å landet hemman ega eller

21

Kongi. Maj ds Nåd. Proposition, N:o 17.

bruka, och att denna skyldighet leder sin uppkomst och sitt berättigande derifrån,
att desse och äro de, hvilka af vägarne draga den ojemförligt största
nyttan, likasom ock väghållningen kan af dem lättast och med minsta effektiva
kostnad bestridas. Då fråga förra gången förekom att dermed betunga äfven
bruk, qvarn av och sågverk, anförde Kong!. Kollegium ock sådana skål emot så
väl lämpligheten som rättsenligheten deraf, att Kongl. Maj:t faun samma fråga
icke till någon åtgärd föranleda; men som i Herr Chefens för Kongl. Civil
departementet skrifvelse härom de uttryck inflöto, att, om väghållningsbesväret
inom kommunerna skulle äfven på andra skattdragande fördelas, detta borde
stå i sammanhang med och bero på då väckta frågor om ändring i bevillningsgrunderna
och inrättande af kommunalstyrelser, har frågan nu återkommit i
ett mera omfattande skick, hvarvid man, förbiseende allt hvad angående lämpligheten
och rättsenligheten af nuvarande förhållandet blifvit anfördt, endast fästat
sig dervid, att bevillningsgrunderna numera blifvit förändrade och kommunalstyrelser
inrättade, af Indika omständigheter Rikets Ständer förmenat den
förra, och Landstinget i Stockholms län den sednare, höra föranleda till förändring
i väghållningsbesvärets fördelning och utgörande.

Att emellertid i viss mån nya grunder för allmänna bevillningens utgörande
blifvit fastställda, har i sig sjelf lika litet till följd någon förändring i
skyldigheten och sättet för utgörandet af allmänna besvär, som af grundskatterna,
emedan allmänna bevillning^ och sättet för dess utgörande blott afse
de ut skyl der, som erfordras till fyllande af Statsverkets behof utöfver dess af
andra inkomster egande tillgångar. Och hvad kommunalstyrelserna beträffa!''
samt den beskattning, de utöfva, hyllande hufvudsakligen på samma grunder,
som allmänna bevillningen, så hafva de till föremål de kommunernas enskilda
behof, hvilka af dem sjelfva bero och hvarför ingå allmänna föreskrifter förut
blifvit gifna; hvadan ock med sorgfällighet derifrån blifvit afskildt allt, som
står under den administrativa magtens förvaltning, äfvensom alla de utskylder
och besvär, för Indika annan grund blifvit fastställd. Från intetdera af dessa
nya förhållanden kan alltså med råtta det stöd hem tas för den förändring i
väghållningsskvldigheten. man deri velat söka, och att donna skyldighets fördelning
efter bevillningsgrund på alla skattskyldige blefve mindre rättvis samt dess
besörjande af kommunalstyrelserna både dyrare och mindre, betryggande än nu,
är ej svårt att finna.

För att motivera den ifrågasätta förändringen af denna börda hafva Rikets
Ständer anfört, att “vid sidan af jordbrukaren uppstått en befolkning af
bruksidkare, fabrikanter, handlande och handtverkare, bland hvilka mången
för bedrifvande af sin rörelse och afsättning af sina produkter hade vida större
behof af - lätta kommunikationsmedel än den egentlige jordbrukaren som, utan
att särdeles ofta skiljas från hemmet, stilla skötte sitt jordbruk : att, sedan man

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

alltmera lärt sig inse, att hemmantalet ej vore råtta grunden för utskylders utgörande,
man i sednare tider derför lågt annan sådan; att väghållningsbesväret
vore till sin natur så föränderligt, att det icke kunde med säkerhet beräknas
vid bestämmande af eif hemmans värde, enär, till följd af nya kommunikationsleders
upptagande, tungan af donna skyldighet på vissa orter ökades
och på andra minskades högst betydligt, allt efter som nya vägar pröfvades af
Konungens Befallningshafvande nödvändiga och ålades till underhåll kommuner,
som tillförene varit derifrån fria, samt nya fabriksanläggningar ökade trafiken
på redan befintliga vägar och såmedelst försvårade deras underhåll." Det är
nu likväl temligen länge sedan den förmenta nya befolkningen af bruksägare
"uppstod" vid sidan af jordbrukaren, utan att föranleda någon inskränkning
för denne i väghållningsskyldigheten, och om än fabrikanter, handlande och
handtverkare på landet i en jemförelsevis sednare tid tillkommit, så är hvarken
deras antal så stort eller deras rörelses inflytande på vägarne så betydligt,
att nya föreskrifter angående dessas underhållande derföre behöfva meddelas.
Om man nemligen opartiskt vill betrakta frågan om vägarnes begagnande
och nötning, skall man tvifvelsutan finna, att donna i vida högre grad härleder
sig från den “egentlige jordbrukaren", huru “stilla han än sköter sitt jordbruk",
än från några andra. För att nu först hålla sig vid bruk, qvarn ar och
sågverk, de ojemförligt flesta och betydligaste industrianläggningar på landet,
så har Kongl. Kollegium förra gången sökt visa, att de så litet som möjligt
för egen rakning begagna allmänna landsvägar, åtminstone sommartiden, och
till inflytande på dessas nötning och underhållande, emedan deras rörelse icke
skulle kunna bära sig med ett alltför vidsträckt anlitande af dylika transporter.
Brukens verkställas för det mesta på vinterföret eller medelst sjökommunikation,
och, der bruksegaren äfven sommartiden i betydligare grad måste låta
kora sina effekter och förnödenheter, meddelar han derigenom den forslande,
och deribland äfven den väghållningsskyldige hemmansegaren, så ofta denne
deraf vill begagna sig, så stor förtjenst, att han i valet emellan att undvara
densamma eller undgå vägens underhållande säkerligen icke blir tveksam. Detsamma
gäller i ännu högre grad om sågverken, Indika nödvändigt måste så
läggas, att deras råämnen kunna hufvudsakligen medelst flottning och den förädlade
varan äfven sjöledes samt endast i obetydlig mån landvägen och då helst
på slädföre fortskaffa^ Och ehuru med qvarnar förhållandet tvärtom är sådant,
att transporterna dit och derifrån allmännast verkställas på hjuldon, så är dock
att märka, att detta nästan aldrig sker af qvarnegaren sjelf, utan just af jordbrukarn
e i orten, för h vilka det är i en lifssak ätt få sin spannmål form al d. Om
fabriks- och handelsrörelse på landet kan man äfven antaga, att de i allmänhet
icke bära sig med alltför långa och störa landväga transporter, och ännu

mindre

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition, N.-o 17. 33

mindre kunna handtverkare, vanligen kallade gerningsman och förr “gångande
embetsman", sägas slita vägarne.

Deremot äro för jordbrukaren de allmänna vägarne under vanliga för
hållanden det lättaste, billigaste och bästa transportmedlet. Att han icke kan
undvara dem för qvarnresor, är redan visadt. Icke mindre angelägna äro de
för honom för att komma till städer, marknader och andra afsättningsställen
med sin spannmål och andra varor, som han behöfver afyttra, samt derifrån
hemföra sina förnödenheter. Det är just för forsling af landtmannavaror i min
dre partier och på icke alltför långa afstånd som landsvägar egna sig bättre
än andra kommunikationsmedel. Vidare erfordras de för färder till och från
kyrka, uppbördsstämma och andra möten, dit jordbrukaren kan kallas; och så
stilla sköter val knappast någon sitt jordbruk, att han icke någon gång behöfver
fara efter läkare, prest, eller till ting, landshöfdingesäte, eller på besök i
enskilda angelägenheter. Att vägarne tillkommit och äro till nytta hufvudsakligen
för jordbrukaren, är Alltså bevislig!, och när nya vägar pröfvas af Konungens
Befallningshafvande nödvändiga och åläggas till underhåll, så är det också allmännast
med afseende på landtmannatrafiken.

Att nu till en del hvälfva underhållandet af vägarne från hemmanen,
för hvilka de utgöra det beqvämaste, ja ett oumbärligt transportmedel, på andra
näringar, verk och personel'', som hafva vida mindre behof deraf och nu ingen
skyldighet dertill, kunde visserligen vara en lättnad för de förra, men vore en
orättvisa mot de sednare. Kongl. Kollegium har redan förra gången visat, att
bruk, qvarnar och utjordar äro lagligen fritagne från väghållningsskyldighet;
men det oaktadt återkommer i Rikets Ständers skrifvelse påståendet, att “de
aldrig blifvit genom några privilegier tillförsäkrade befrielse derifrån", lika obesvärad!.
Referenten har rätteligen anmärkt, att säterier i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus Län enligt adliga privilegierna äro fria från väghållning
(detta i följd af deras rustningsskyldighet), likasom lotshemman i och för lotsningen
genom Kongl. Förordningen den 17 September 1783; och om än det
kunde synas billigt, att dessa hemman, som hafva lika mycket gagn af vägarne
som andra, deltoge i deras underhållande, så borde det dock icke ske utan
ersättning, åtminstone åt deras nuvarande innehafvare, af de hemmansegare,
hvilkas börda derigenom lättades, men hvad vore i sådant fall vinsten för desse
sednare? Vill man åter låta väghållningstungan till en del drabba dem, som
resa med skjuts, medelst .erläggande af vågpenningar, så voro det obilligt mot
dessa, helst sedan skjutsningen genom alltjemt stegrad skjutslega, nu slutligen
på vissa ställen till obegränsad! belopp, förvandlats i allmänhet från eu börda
till efterlängtad vinning, hvarförutan uppbördskostnaden torde komma att uppsluka
den väntade fördelen. Referenten har erinra!, huruledes, om väghållBih.
till Riksd. Prat. 1868. 1 Sami 1 Afd. 7 Häft. 5

54 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition., N:o 11.

ningsbesväret fördelades på alla skattskyldige på landet efter fyrktal, detta be
svår skulle i vissa län och fögderier så betydligt förändras, att andra derifrån
hittills fritagne skulle komma att dermed belastas lika eller mera, ja ända till
tre gånger så mycket som hemmansegarne, och dessa beräkningar vinna ökad
styrka genom hvad Kammar-rådet Cliarpentier anfört angående ifrågavarande
skyldighets deplacering just på sådana beskattningsföremål, hvilka synas mig
böra komma minst i fråga att dermed betungas.

I sin förträffliga femårsberättelse för Stora Kopparbergs län år 1822 har
framlidne Landshöfdingen H. därta framställt, huru olägligt man i allmänhet
gör i att debitera jorden för vissa besvär, utan att på samma gång kreditera
henne för de fördelar, samma besvärs fullgörande tillskyndar henne. Sålunda
brukar man beräkna tungan af väghållning efter antalet af de dagsverken och
körslor, den årligen kan medtaga för ett hemman, hvilka man då upptager såsom
en penningeutgift, utan att besinna, hvarken att hemmansegaren i allmänhet
sjelf intjenar detta belopp genom att in natura fullgöra väghållningen, eller
att lian genom detta sitt arbete, företaget på lider, då han är ledig från sitt
jordbruk, gjort sig sjelf mesta gagnet. Hvarje åtgärd, att på kommunalstyrelsen
medelst entreprenader och dylikt från jordbrukarne sjelfva tvunget öfverflytta
väghållningens fullgörande, skulle också, efter min åsigt, visa sig både
olämpligt och alltför kostsamt, och derföre mötas af både dessas och ändras
ogillande; olämpligt, emedan kommunalstyrelserna sakna den myndighet, drift
och ansvar, som erfordras för att kunna upprätthålla vägarne i behörigt och
lagligt skick, och alltför kostsamt, om hvarje derå nedlagdt arbete skall med
penningar betalas i stället för att af de väghållningsskyldige sjelfve kunna med
egna krafter och dragare fullgöras. Vägväsendet bör icke skiljas från den offentliga
administrationen och polisen, utan de allmänna vägarnes anläggning,
sträckning och underhållsskyldighet såsom hittills bero på embetsmyndigheternas
beslut samt verkställigheten deraf på deras underlydandes kontroll i nu
vanlig ordning.

I afseende på vägarnes fördelning till underhållande af de väghållningsskyldige,
hvarmed jag fortfarande förstår “alla dem, som å landet hemman ega
eller bruka", medgifver jag deremot, att förmedlade hemmantalet numera mångenstädes
kan vara eller blifva en olämplig fördelningsgrund derför. Jag skulle
derföre vilja tillstyrka: att, vid skeende nya vägdelningar, det må bero på Konungens
Befallningshafvandes pröfning, efter vederbörandes hörande och i öfverensstämmelse
med de väghållningsskyldiges önskan, att, der så lämpligt finnes,
stadga annan grund för donna skyldighets fördelning, hvilken oftast torde
blifva hemmanens då gällande fyrktal; dock att ny vägde!ning hvarken af
donna orsak ensam må sökas och beviljas, eller att gällande vägdelning i följd
af skeende förändringar i fyrktalssättning må rubbas, lika litet som sådant nu

35

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition, No 17.

fär ske, för det hemman förmedlas, utan att dertill måste erfordras annan gil
tig anledning, såsom att flera nya vägar blifvit anlagde eller förändrade o. s. v.

Kongl. Kollegium har i sitt förra underdåniga utlåtande angifvit de
grunder, efter hvilka andra sjelfbestående lägenheter å landet möjligen skulle
kunna i kostnaderna för väghållning och brobyggnad deltaga, och jag vill helst
åberopa detta utlåtande i hvad det numera kan vara på frågan tillämpligt.
Jag anser alltså, att detta deltagande, om det finnes billigtvis höra ega ruin,
bör inskränkas till de kostnader för väghållning, brobyggnad och färjhållning,
hvartill särskilda penningebidrag erfordras, såsom till en början för vinterväg
hållningen, enligt hvad Referenten tillstyrkt, äfvensom till de (Kriga ändamål,
hvilka i Kongl. Kollega underdåniga utlåtande uppräknas. Men då både den
grund, efter hvilken andra än hemmansegare kunna höra i dessa kostnader
deltaga; de undantag dervid må höra ifrågakomma; sättet för bestämmande af
utgifternas beskaffenhet och belopp; debiteringen, uppbörden, förvaltningen och
redovisningen deraf med flera frågor, som härvid förekomma, erfordra en närmare
utredning i följd af lokala och andra förhållanden, än Kongl. Kollegium,
efter mitt omdöme, är i tillfälle att åstadkomma, hemställer jag, lika med Referenten,
om icke Kongl. Maj:t, efter stadgande af grundsatsen i donna fråga,
täcktes infordra Länsstyrelsernas underdåniga utlåtanden deri, äfvensom möjligen
låta den ännu en gång blifva föremål för Riksdagens öfverläggning, innan
nådig Förordning i ett så vigtig! och i den allmänna hushållningen ingripande
ämne utfärdas.“

Herr Kammar-rådet Falkman:

„Uti min till Kongl. Kollega protokoll den 14 November 1856 yttrade
särskilda tanke i anledning af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 12
Juli 1854, ansåg jag vägbvggnadsskyldighet höra åläggas icke allenast bruksoch
bergverksanläggningar, mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar,
hvarom Rikets Ständer då väckt fråga, och det, ehvad de draga grundränta
eller icke, utan ock jordlägenheter af hvad slag som helst, hvilka äro
för sig sjelfva bestående och, ehuru icke mantal åsätta, kunna med minst Adels
sådant jemföras.

Nu hafva Rikets Ständer, uti deras underdåniga skrifvelse den 7 April
1866, gjort framställning om utsträckande af nämnda skyldighet till både fastigheter
af alla slag och enhvar till deltagande i kommunalutskylder förpligta-!
person, och varder detta af mig i underdånighet tillstyrkt, dock utan några
undantag, på sätt Rikets Ständer antydt.

I fråga om sättet för skyldighetens utgörande, har jag den 14 November
1856 funnit något allmänt stadgande icke kunna meddelas, utan, sedan
sj elfva skyldigheten blifvit genom lag gifven, det böra åt de i hvarje distrikt
nu vägbållningsskyldige öfverlemnas att, genom socknevis utsedde ombud, med

36 Kongl. Maj-.ts Ädel. Proposition, ^V:o 17.

samtlige de blifvande nya inför Härads rätten i orten samråda och öfverenskomma
om sättet för utgörande af deras bidrag till väghållningsbesväret, hvarefter,
om förening kan träffas, densamma bör af Konungens Befallningshafvande
för en viss kort tid, t. ex. af fem år, fastställas, hvaremot, i motsatt fall.
Konungens Befallningshafvande eger att, efter det Härads rätten sig utlåtit,

ärendet afgöra genom utslag, hvaröfver klagan i vanlig ordning må föras,

hvarjemte jag uttalat den åsigt, att det nya förhållandet bör tråda i verkställighet
först efter eu längre tidrymd, t. ex. af tjugo år, hvarunder ombyten af
egare vanligen inträffa.

Detta mitt tillstyrkande varder i underdånighet förnyadt, men skulle de*
anses icke förtjena uppmärksamhet, hemställer jag underdånigst att, sedan

skyldigheten att uti vägbyggnadsbesväret deltaga för de derifrån nu befriade
blifvit genom lag stadgad, frågan om sättet för ett sådant deltagande och meddelande
af föreskrifter derutinnan icke må till slutligt afgörande företagas förr
än både de nu varande och de blifvande vägbyggnadsskyldige vant beredde’
tillfälle att inför Härads rätterna sig yttra samt dessa domstolar och Läns

styrelserna utlåtanden afgifvit. Som ofvan

In ådern
C. J. Hassell,

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition, N:o 17.

37

Utdrag af Protokollet öfver Civilärenden, hållet inför Hans Magi Konungen i
Stats Rådet d Stockholms Slott den 24 Januari 1868.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes ärendena, Grefve Manderström,

Statsråden: Herr Grefve von Plåten,

Friherre af Ugglas,

Lagerstråle,

Bredberg,

Thulstrup,

von Ehrenheim och

Abelin.

Sedan anmält blifvit, att Statsrådet Carlson var af illamående hindrad
att tillstädeskomma, och efter — — — — —- — — — — — — — ■— — —.
anförde Chefen för Civil departementet, Statsrådet Lagerstråle i underdånighet:

“Sedan vid åtskilliga riksdagar fråga förevarit om ändring af nu gällande
stadgande!! om skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar; —

“På grund af hvad sålunda är anfördt, får jag i underdånighet hem
ställa, att Eders Kongl Maj:t måtte täckas föreslå Riksdagen:

— — —. — kommunalutskylder på landet.

“Ehuru, efter min förmening, någon vidsträcktare lindring för jordbruket
i väghållningsbesväret, än den nu föreslagna, icke skäligen kan för närvarande
genomföras, anser jag dock, att åtgärder böra vidtagas försatt framdeles möjliggöra
en härmed jemförlig förändring i fråga om en annan del af detta besvär,
som äfvenledes inom flera orter redan nu bestrida genom kontanta tillskott,
nemligen byggande! och underhållet af större broar och färjor. Härvid
torda emellertid äfven en särskild på donna fråga inverkande omständighet
komma under öfvervägande. Sedan, efter Landstings-författningens utfärdande,
länen hvart för sig numera ega en ordnad representation, under det att en
sådan saknas för häradet, synes det som skulle, i den mån de gamla bestämmelserna
komma att utbytas mot nya stadgande!!, allt skäl vara för handen

Z8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

att, der icke särskilda förhållanden, såsom i fråga om vinterväghållningen, föranleda
till undantag, antaga Landstingsområdet, i stället för Häradet, till gemensamhet.
v

Utan tvifvel skall tyngden af brobyggnadsskyldigheten och färjhållningen
blifva jemnare och billigare fördelad, när i fördelningen ingår ett större om
råde, eller ett helt län, än när den måste verkställas för ett mindre, eller endast
ett härad. En annan fördel vore ock härvid att vinna. Genom en sådan
anordning, till en början inskränkt till en mindre del af det allmänna våghål!
ningsbesväret, blefve nemligen tillfälle beredt att praktiskt utröna, huruvida detta
besvär i än större omfattning möjligen sedermera skulle kunna, under eu eller
annan form, på lika sätt göras till föremål för Landstingens eller dem underordnade
vägstyrelsers verksamhet. Inom ett af Rikets län, Jemtland, har från
äldre tider en fördelning af väghållningsbesväret å samtliga hemman inom hela
länet egt rum, och, efter allt hvad förhållandena antyda, har en sådan reglering
varit gagnelig och ledt till belåtenhet.

Innan den af mig nu väckta fråga göres till föremål för Eders Kongl.
Maj:ts slutliga bedömande och Riksdagens pröfning, torde dock vara nödigt att,
genom inhemtande af Landtingens och Länsstyrelsernas yttranden, få u tre dt om
och i hvilka hänseenden betänkligheter mota mot en sådan anordning, dervid Länsstyrelserna
äfven blefve i tillfälle att utreda, hvilka broar och färjeinrättningar
inom hvarje län lämpligen äro att hänföra till dem,( som höra till underhåll af
Landstinget öfvergå. Då emellertid dessa yttranden med större lättnad och fullständigare
torde kunna afgifvas, derest de få hänföra sig till ett bestämdt förslag
till vissa hufvudgrunder för nya stadgande!!, hemställer jag i underdånighet,
att yttranden från Landsting och Länsstyrelser må genom Departementschefen
få infordras öfver följande inom Civil departementet i sådant hänseende
uppgjorda förslag, ''nemligen:

Do att hvarje Landsting såsom en landstingsområdets gemensamma
angelägenhet" skall ombesörja det underhåll af större brobyggnader, som förut
ålegat hemmanen inom de till samma område hörande landtkommuner, enligt
särskild längd, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter vederbörandes
hörande, upprättas;

2:o att kostnaderna för detta underhåll skall från och med året näst
efter det, under hvars lopp allmän författning derom utfärdas, gäldas af för
ändamålet särskild! afsedda landstingsmedel, hvilka ensamt från landsbygden
uppbäras och i förhållande till den allmänna bevillningen, enligt Art. II
Bevillnings-stadgan, för fast egendom eller för inkomst åt kapital eller
arbete uttaxeras efter enahanda grund, som för kommunal utskylder i
allmänhet är gällande, eller Sålunda, att jordbruksfastighet, ehvad den är
i mantal satt eller ej, erlägger afgift med dubbelt belopp emot det som

39

Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:o 17.

för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål utgår, dervid
iakttages, att sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgöres,
likväl skall efter ofvan angifva grund påföras afgift efter det belopp, som, derest
bevillning för densamma, enligt Art. II i Bevillnings-stadgan, skulle utgå,
på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af
arrende för sådan fastighet ej påföres någon afgift; skolande i fråga om löntagare,
som tillika innehar boställe, gälla, att bevillningen för inkomst af bostället
icke vid debitering å den öfriga lönen bör tagas i beräkning;

3:o att enahanda bestämmelser gälla i fråga om öfvertagande af befintliga
färjeinrättningar å de allmänna vägarne inom landstingsområdet;

4:o att alla broar eller färjor, som sålunda öfvergå till underhållande
af Landstinget, först skola vara af de hitintills i detta afseende byggnadsskyldige
försätta i fullgod! stånd, enligt bevis af vederbörande kronofogde, efter
verkställd besigtning, vid hvilken tillfälle bör lemnas åt ombud af Landstinget
att tillstädesvara;

5:o att i de härader, der kassör för byggnad och underhåll af broar
eller färjor finnas samlade, dessa kassör skola, der de uppkommit genom upp
börd från de trafikerande, öfverlemnas till Landstinget, men, der de bildats genom
sammanskott från de brobyggnadsskyldiga hemmanen, bibehållas för sådana
gemensamma utgifter, som fortfarande åligga samma hemman; och

6:o att vederbörande Landsting ega vidtaga de åtgärder för öfrig!, som
erfordras för fullgörandet af de Landstinget sålunda tillkommande nya åligganden.
^

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfrige ledamöter, behagade
Kongl. Näjd i nåder bifalla hvad Departements chefen
sålunda föreslagit och hemställt, samt befallde att nådig
Proposition i fråga om vinterväghållningen skulle till Riksdagen
afgå i enlighet med ett af Departements chefen i detta
hänseende uppsatt, till justering jemväl uppläst förslag, sådan
den finnes detta Protokoll bilagd.

Ex protocollo
Otta W. Seippel.