10
Stats-Utskottels Utlåtande N:o 37.
Uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1867, angående ändringar i landtförsvarets
organisation, har emellertid Riksdagen uttalat den åsigt, att alla till aflöning
åt indelta arméen anslagna boställen skola ingå till Statsverket i den mån sådant
författningsenligt kan ske; och då Riksdagen destoheldre torde sakna anledning
att i förevarande speciela fråga fatta beslut i alldeles motsatt syftning, som
motionären icke anfört något förhållande, hvilket ens utmärker, att han sjelf ansett
det från det allmännas synpunkt vara nyttigt och ändamålsenligt, att hans,
enligt ordalydelsen i motionen, “efter nämnda afdelningschefs önskan''1 väckta förslag
bifölles, hvilket i frågans nuvarande outredda skick i allt fall icke kunde ega
rum, hemställer Utskottet
att motionärens i ämnet gjorda framställning må af Riksdagen
lemnas utan allt afseende.
Stockholm den 25 Februari 1868.
Arv. Fr:son Posse.
M:o 37.
Ank. till Eiksd. Kansli d. 27 Febr. 1868 kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion
Sala silfververk, m. rn.
om upphörande eif arrendet utaf
(/. A.)
Uti eu inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o 203), som blifvit
till Stats-Utskottet remitterad, har Herr J. E. Johansson föreslagit, att Riksdagen
måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att, sedan Sala
bergslag numera vägrat ingå på de af Rikets åren 1862—1863 församlade Ständer
föreslagna vilkor för upphörande af arrendet utaf Sala silfververk, Kongl. Maj:t
täcktes låta samma arrende uppsäga, eller, om sådant icke läte sig göra, att Kongl.
Maj:t måtte låta genom vederbörande embetsverk meddela bergslaget nödiga föreskrifter
att efter rätt bergsvis anskaffa tidsenliga maskiner; att med ångkraft drifva
silfververket, så att alla vattenuppdämningar för detsamma komme att upphöra;
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.
11
att i öfrigt, med begagnande af de bästa så väl inom som utom landet använda
methoder för silfvertillverkningen, drifva handteringen och att dertill använda betydligt
ökad arbetskraft samt en omorganiserad förvaltning, på det att Statens/ och
enskildas uppoffringar för silfververket måtte för framtiden försvinna, äfvensom att,
derest bergslaget underläte att ställa sig de sålunda erhållna föreskrifterna till
efterrättelse eller dervid visade försummelse, Kongl. Maj:t måtte bergslaget från
arrendet genast skilja.
För att Riksdagen må komma i tillfälle att rätt bedöma den icke ovigtiga
men särdeleles invecklade fråga, som nu åter blifvit bragt å bane, har Utskottet
ansett nödigt att, i den mån sådant med tillgängliga handlingar under en begränsad
tid kunnat verkställas, söka här åvägabringa någon utredning af ämnet, dervid
Utskottet ansett sig böra till en början redogöra för uppkomsten af förhållandena
i afseende å silfverkerket och deras utveckling till nuvarande ståndpunkt.
Sala silfververk har från urminnes tid varit en Kronans tillhörighet. Tid
efter annan har det varit upplåtet på längre eller kortare terminer dels åt enskilda
personer, dels åt det redan år 1624 inrättade Sala bergslag. Till Kammarrådet
Gripenstjerna, som försträckte Kronan eu ansenlig summa penningar, lemnades det
år 1675 under förpantning; men sedan denna förpantning upphörde, öfverlät
Konung Carl den XI, genom transport den 20 Januari 1682, silfververket med dess
tillbehör och inventarier åt Sala bergslag till ett perpetuelt och everldeligt arrende,
så länge bergslaget förmådde hålla det vid magt och efter rätt bergsvis detsamma
drifva; dock förbehölls Kronans regale samt en fri disposition att, efter tillverkningen
och välsignelsen, öka eller lindra afgiften. Genom samma transport öfverlemnades
jemväl till bergslaget vindkörings-spanmålen och gärden samt Kyllinge
sågqvarn och mjölqvarns tull, hvilken sednare äfven förut varit förlänt till underhåll
åt fattiga och förlamade, som kunde blifva slagne i grufvan eller eljest vid
hytteverken förderfvade. Likaledes uppsats åt bergslaget arrendet af de sex Salberget
underlagda s. k. nedre socknarne i Salbergs län, nemligen Sala, Möklinta,
Norrby, Tärna, Kyla och Kumla, med tillstånd att af dessa räntor få i ved och
kol förvandladt så mycket som bruket, emot betalning efter kronovärdering, tarfvade
och icke uppbar i andra persedlar. Å detta arrende utfärdades af Kongl.
Kammar-kollegium den 10 December 1685 särskildt kontrakt, ursprungligen blott
för sex år, men detta kontrakt blef sedermera tid efter annan prolongeradt. Bergslaget
skulle deremot till Kronan inleverera det tillverkade silfret, med undantag
af till konststaten anslagna 2,400 daler silfvermynt, emot en betalning af 10 daler
samma mynt för lödiga marken. Bergslaget klagade derefter flera gånger att det
vore omöjligt tillverka silfver för den utsatta betalningen. I anledning deraf och
på det bergslaget icke skulle aftröttna med verkets drifvande blef betalningen förhöjd
till 11, 115 och år 1708 till 12 daler för lödiga marken, hvarefter bergslaget
beviljades fri utmyntning för dess tillverkade silfver, dock till en början under
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.
förbehåll att förhöjningen på myntet tillfölle Kronan. Sedermera erhöll bergslaget
år 1720, i anseende till sitt då beträngda tillstånd, hela utmyntningsfriheten. År
1738 anhöll bergslaget om vidare förmåner, men erbjöd sig att till Kronan erlägga
hvar tionde mark af hvad utöfver ett visst qvantum (1,000 lödiga marker) kunde
tillverkas. Efter åtskilliga förslag till jemkning och reglering af bergslagets rättigheter
och skyldigheter blef resultatet häraf “Kongl. Majrts Nådige Öpne Transport,
hvarigenom Sala Silfvervärk framgent och evärdeligen, med visse betingade
vilkor och förmoner, uppdrages till Sala Bergslag samt thess Ledamöter och Interessenter,
gifven Stockholm i Råd-Cammaren then 9 September 1741“, — den urkund,
som, jemte Kongl. Kammar-kollegii arrendekontrakt angående räntorna af de
sex nedre socknarne i Salbergs län af den 20 September 1748, ännu hufvudsakligen
ligger till grund för bedömande af Kronans och bergslagets inbördes rättigheter
och skyldigheter.
Af dessa handlingar, hvaraf Utskottet tagit kännedom, inhemtas, bland annat,
att Kongl. Maj:t, å ena sidan eftersinnande, huru Sala silfververk må kunna
upprätthållas, såsom för riket högst angeläget, så väl i anseende till det silfver,
som årligen utur jorden, såsom ett nytt kapital, frambringades i dagsljuset, som ock
att bergslaget, hvilket bestod af eu myckenhet folk, af grufvedriften hade sin näring
och uppehälle, men å andra sidan skärskådande och eftertänkande, huru Kronan,
som förlänt verket åtskilliga förmåner, måtte deremot hafva någon inkomst,
genom denna transportresolution efterlåtit och beviljat Sala bergslag framgent och
everldeligen, så länge bergslaget förmådde efter rätt bergsvis hålla grufvan och silfververket
vid magt och behörig drift, att få behålla verket, emot det att bergslaget
till Kronan utgjorde och erlade tiondedelen af hela tillverkningen. Härvid voro
för öfrigt flera vilkor stadgade, deribland här allenast torde , böra omförmälas: att
bergslaget förpligtades till Myntverket aflemna allt det tillverkade silfret, hvaraf xodelar
förmyntades för bergslaget, som hade att derför erlägga myntarelön och slagskatt
efter Myntordningen; att om tillverkningen öfverstege 2,000 lödiga marker
om året, bergslaget skulle, förutom tionde samt myntarelön och slagskatt, till Kronan
betala en daler silfvermynt för hvarje mark af bergslagets xVdelar utaf detta
öfverskott, och att, derest tillverkningen öfverstege 2,500 marker årligen, bergslaget
då skulle äfven för hvarje Överskjutande mark erlägga 1 daler 16 öre silfvermynt,
på det Kronan måtte erhålla någon ersättning för den ränta och de dagsverken,
som bergslaget till konststatens underhållande af Kronan innehade; att
bergslaget tillförsäkrades att derefter och framgent till konststatens underhåll få
orubbadt njuta alla de förmåner och förläningar af hemman och räntor, som till
silfververket och Sala stad af fordna Konungar blifvit donerade och hvaruti stadsoch
grufvejorden innefattades, utan ock derjemte grufvedrängshjelpen af hela Salbergs
län, innefattande, förutom de förut omnämnda sex nedre socknarne, sex andra
församlingar, nemligen Löfsta, Enåker, Nora, Wåla, Harbo och Huddunge, så
Stats-Utslcottets Utlåtande JS/:o 37.
13
ock dagsverkspenningarne eller jordeboks- och mantalsdagsverken af de sex arrenderade
nedre socknarne, jemte Kyllinge sågqvarn samt Kyllinge mjölqvarns kronoqvarntull;
att skogarne uti de tolf Salbergs socknarne skulle vara silfververket endast
och allenast förbehållna, likmätigt alla derom utfärdade stadgar, förordningar
och resolutioner; att bergslaget, såsom innehafvare af Kronans rätt, egde tillgodonjuta
hvad allmogen och flere i nämnda 12 socknar enligt Kongl. förordningar,
föreningar och kontrakter varit skyldige till silfververkets tjenst prestera, såsom
konstgrafsbyggnad, dammars vidmagthållande, årensning, grässkärning, nkterkörning,
storstockskörsel m. ro.; att vissa tjensteman, som hade uppsigten öfver hushållning
och ordning vid silfververket, bestodes aflöning å Kronans stat, hvarå äfven 20
daler silfvermynt uppfördes till årligt inköp af materialier till proberkammaren;
att med hushållningen vid grufvan och silfververket samt dess bearbetande och
drifvande in. m. visserligen skulle förblifva efter 1682 års transport och flera sedermera
derom gjorda författningar; men att på det grufvedriften, såsom källan
till bergslagets välstånd och upprätthållande så mycket bättre måtte befrämjas, de
medel, dagsverken, spanmål och andra räntepersedlar, som till silfververket och
såsom hjelp till konststaten och grufveförsöks drifvande endast och allenast blifva
anslagna, icke finge lemnas bergslaget till utbyte, på sätt förut skett, utan i
stället den avance utdelas, som af grufvearbetet och silfvertillverkningen igenom sådana
medel och bergslagets egen kassa kunde åstadkommas; dock att penningar
alltid borde finnas i reserv till grufvans drift och således en god hushållning till
bergslagets eget bästa iakttagas; samt att, beträffande arrendet af de sex nedre
socknarne, att Kongl. Kammar-kollegium skulle det härom förut upprättade kontrakt
genomse och renovera samt priset på persedlarne efter tidens beskaffenhet
lämpa och utsätta. Uti 17:de punkten af ifrågavarande 1741 års transport förekommer
slutligen följande märkliga stadgande: “Sidst ehuruväl Sala Silfvervärk är på
förenämde sätt Bergslagen uppdragit, åt innehafvas och nyttias i evärdeliga tider;
Så vele Wi dock åt bemälte Bergslag så hädan efter, som här tils, skal vara förbunden,
att under Wårt Bergs-Collegii, samt Bergmästarens, Bergs- och GrufveRätternes
inseende och Administration, ställa sig alla de Förordningar och Resolutioner
till hörsam efterlefnad, som ther om antingen redan äro, eller hädan efter
kunna blifva utfärdade, berörande så väl Grufvedriften som Bergslagens Oeconomie
vid Silfvervärket, med thet mera, som tfyer af dependerar“.
Till följd af föreskriften i ofvanberörda transport utfärdades af Kongl.
Kammar-kollegium, på sätt ofvan förmärs, arrendekontrakt under den 20 September
1743 å räntorna af de sex nedre socknarne. Genom detta kontrakt uppläts
åt bergslaget under perpetuel! arrende de uti en vid kontraktet fogad jordebok
upptagna hemman och lägenheter i nämnda socknar, med deras uppgående årliga
ränta, gärder, vinterkörslor, vinds- och vaskekörningar, boskaps- och skjutsfärdspenningar,
som jordeboken utvisade, så länge och ej vidare, än bergslaget efter
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.
rätt bergsvis hölle grufvan och silfververket. vid magt och med sådan full flit drefve
detta verk, att, medelst Guds välsignelse, Kongl. Maj:t och Kronan deraf tilltiöte
den nytta och inkomst, som så väl transporten af den 9 September 1741 som
arrendekontraktet åsyftade, samt bergslaget rigtigt betalade arrendet, hvilket var
utfäst till 6,715 daler silfvermynt, med viss förhöjning, då silfvertillverkningen öfverstege
2,000 '' lödiga marker om året Under detta arrende voro icke inbegripna
jordeboks- och mantalsdagsverken samt grufvedrängshjelpen af de sex nedre socknarne,
emedan dessa räntor förut blifvit fritt lemnade bergslaget till konststatens
och hytteverkens underhållande. Äfvenledes undantogos från de arrenderade räntorna
mantalspenningarne af de Upsala akademi förlänta hemmans åboar med deras
barn och tjenstefolk, emedan dessa mantalspenningar voro akademistaten anslagna.
För öfrigt innehåller äfven detta arrendekontrakt uttryckligt förbud för bergslaget,
att förbyta kol och ved eller de öfriga räntorna i andra persedlar; och som kolen
och veden borde användas endast till silfververkets drift, förbjöds det äfven bergslaget
att under hvad vilkor det vara måtte göra någon utdelning deraf sins emellan,
utan skulle dermed förhållas på lika sätt som uti 1741 års transport föreskrifves
om det, hvilket blifvit till konststaten anslaget.
På det silfververket icke skulle med tiden lida brist pa nödigt timmer och
storvirke, förklarades, genom särskildt nådigt Bref den 13 November 1741, att den
så kallade Norra Allmänningen skulle vara silfververket förbehållen samt på allt
möjligt sätt till framtiden besparas.
Af dessa förmåner eftergå!’ likväl sedermera bergslaget, enligt öfverenskommelse
vid en år 1802 nedsatt kommission, dels knekteveden och knektekolen, som
varit en lemning af allmogens skyldigheter emot den fordna knekteutskrifningen,
dels ock de extra onera af årensning, konstgrafsbyggnad, grässkärning, dammars
underhållande, storstockskörsel m. m., hvilka ansågos hafva bort upphöra redan år
1652, emot då, genom samma års Riksdagsbeslut, allmogen ålagda vissa mantals-,
öke- och dränge-dagsverken; hvarjemte öfverenskommelse vid samma kommission
träffades, rörande smärre lindringar i utgörandet af mantalsveden och mantalskolen
samt grufvedrängshjelpen.
Sedan emellertid silfvertillverkningen aftagit, men räntepersedlarne efter kontraktets
afslutande stigit mera än dubbelt i värde mot silfret, föranleddes häraf Rikets
Ständer vid 1809 och 1810 årens riksdag att uti underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, att en vetenskaplig undersökning vid bergverket om grufvans
och silfververkets beskaffenhet måtte anställas af kunnige bergsmän, samt åt dem
äfven uppdragas att höra bergslaget om vilkoren för en ny reglering af kontraktet
och grufvedriften, så att ett aftal måtte kunna träffas, hvarigenom intressenternes
bestånd och ortens fördel kunde med någon vinst för Statsverket förenas.
Med bifall till denna underdåniga anhållan förordnade Kongl. Maj:t, genom
nådigt Bref den 26 Mars 1810, Bergsrådet Rcthoff och Bergshauptmannen Pihl att
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.
15
verkställa ifrågavarande undersökning och att höra bergslaget om vilkoren för en
ny reglering af kontraktet och grufvedrifteu. Bergslaget åberopade emellertid helgden
och orubbligheten af de ingångna kontrakten och förmenade att resultaten af
de vetenskapliga undersökningarne, i den mån dessa kommit silfververket till godo,
skulle minska Statsverkets förlust. Bergskollegium, som afgaf utlåtande i frågan,
instämde hufvudsakligen med bergslaget, men föreslog tillika åtskilliga åtgärder för
vinnande på annat sätt af det utaf Rikets Ständer afsedda syftemål, bestående dessa
åtgärder hufvudsakligen deri, att af de besparingar, som under eu tid af 25 år
hunne samlas af anslagen till silfververket, en fond skulle inrättas för grufvedriftens
uppehållande i framtiden, hvarmedelst, i förening med eu påräknad högre silfvertillverkning,
efter nämnda års förlopp Statens förläningar skulle kunna till det mesta
indragas och ersättas. Häröfver hördes ånyo bergslaget. Frågan underställdes Rikets
Ständer både vid 1818 och 1823 årens riksmöten, men ledde icke då till någon
uppgörelse. Slutligen godkände Rikets Ständer vid 1828—1829 årens riksdag
ett af Kongl. Maj:t framstäldt, af bergslaget förut antaget förslag till reglering af
en framtida ersättning för de förluster, Kronan genom förläningarne nödgades vidkännas;
varande detta förslag hufvudsakligen af det innehåll att, emot det ingen
rubbning egde rum, hvarken i Sala stads privilegier af år 1624, eller transporterna
af åren 1682 och 1741, med hvad deraf härflöte rörande tionden, myntarelön och
slagskatt, eller förlänade rättigheter till konstens underhållande, samt att Norra
Allmänningen till silfververkets disposition öfverlemnades, en fond af bergslaget inrättades
till bergsbrukets framtida upprätthållande utan vidare begagnande af 1743
års arrendekontrakt, såmedelst: att, vid en tillverkning af 2,500 lödiga marker, silfververket
skulle afsätta 500 R:dr Banko samt sedermera derutöfver 100 R:dr Banko för
hvarje fulla 100 lödiga marker, hvarmed silfvertillverkningen öfversköte beloppet af
2,500 lödiga marker, hvilka årliga afsättningar till fonden skulle utgå i silfver efter
de sednare årens medelkurs, sa att vid en tillverkning af 2,500 lödiga marker årliga
tillskottet utgjorde 185 Specie-silfver-Riksdaler samt för fulla 100 lödiga marker
derutöfver 37 Specie-silfver-Riksdaler; att berörda fond, icke allenast genom de årliga
tillskotten, utan ock genom ränta, som af medlens ändamålsenliga fruktbargörande
härflöte, skulle bildas och fondens tillgångar, så fort sådant efter hand kunde
ske, nedläggas uti jordegendom, som emot viss spanmålsränta utarrenderades; samt
att, när på detta sätt en så stor fond hunnit, samlas, att årliga afkastningen deraf
utgjorde eller motsvarade 1,100 tunnor spanmål, hälftgn råg och hälften korn, en
afkastning, hvilken efter antagen medelmarkegång för spanmålen af 6 R:dr 32 sk.
Banko för tunnan, kunde anses ungefärligen uppgå mot bergslagets vinst af 1743 års
arrendekontrakt, silfververkets afsättningar till fondens förökande komme att upphöra,
hvaremot bergslaget då, från samma tid, skulle antingen till Statsverket betala
de genom kontraktet utarrenderade räntorna till fulla värdet efter årliga rnarkegången,
med bibehållande af kontraktet i allt öfrigt, eller ock komme det att då
16
Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 31.
genast upphöra samt räntorna att till Statsverket öfverlemnas, allt efter som sådant
vid den tidpunkten kunde befinnas vara för Staten eller silfververket lämpligast;
men den samlade fonden jemte dess afkastning skulle i alla fall blifva med silfververket
orubbeligen förenad, dock att afkastningen årligen användes till samma ändamål,
som om behållningen af räntorna vore stadgadt.
För förvaltningen af denna fond, kallad Sala Silfververls Ränte-ersättningsfond,
utfärdades af Kongl. Maja under den 14 Maj 1831 nådigt reglemente. . Fondens
tillgångar uppgingo den 1 November 1866, pa sätt Stats Utskottets Utlåtande
N:o 6 vid innevarande riksdag utvisar, till ett sammanlagdt belopp af 207,609 R.di
66 öre R:mt.
Enligt Kongl. Brefvet den 14 Oktober 1853 erhöll bergslagsstaterna en förändrad
organisation, Grufverätten i dess förut varande form — den utöfvade administrationen
och den ekonomiska förvaltningen af silfverveiket upphörde och
Bergslags-styrelsen, bestående af en bergshauptman, såsom ordförande, en grufveingeniör
och tre af bergslaget bland delegare i grufvan och silfververket utsedde
ledamöter, öfvertog administrationen och förvaltningen; hvarjemte de med löner å
Kronans stat försedde bergsfiskals- och bergsgevaldiger-tjensterna indrogos.
För beredande af ränteförenklingens fördelar åt de skattskyldige i Salbergs
län beviljades af Rikets Ständer vid 1859—1860 årens riksdag ett förslagsanslag,
motsvarande värdet af 185 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, att årligen
efter medelmarkegångspris bergslaget tillhandahållas, i ersättning för bergslagets
förlust å grufvedrängssädens och dagsverkspenningarnes förvandling, samt för den å
de arrenderade räntornas förenkling uppkommande förlust meddelades nedsättning i
arrendet med 450 R:dr R:mt årligen, till dess framdeles, då ersättningsfonden hunnit
till sin föreskrifna storlek, räntorna kunde till Statsverket återgå.
Under anförande hufvudsakligen, hurusom det vore i högsta måtto angeläget,
att frågan om Sala bergslags rätt till fortfarande arrende af silfververket snart
blefve afgjord, enär Kronan genom arrendet tillskyndades stora förluster, uppgående
till ett årligt belopp af omkring 20,000 R:dr, förutom en högst betydligt minskad
afkastning af jordbruket, hvilken icke kunde till siffran beräknas, samt då det syntes
antagligt att jemväl bergslagsintressenterne kunde finna med sin fördel förenligt
att, emot ‘erhållande af nöjaktig ersättning, afstå från arrendet af silfververket, anhöllo
Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse den 25 Juli 1863, att bergslagsintressenterne
måtte höras, huruvida och på hvad vilkor de kunde vilja afstå från
ifrågavarande arrende, äfvensom att Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, måtte
aflåta nådig Proposition i ämnet. Enligt hvad Utskottets Utlåtande N:o 63 vid
1865 1866 årens riksdag utvisar, hade emellertid bergslaget, i frågan hördt, efter
omröstning förklarat, att detsamma icke ville afträda silfververksarrendet, utan påyrkade
dess orubbade bibehållande, och Kongl. Maj:t hade icke funnit skäl att då
i ämnet vidtaga annan åtgärd, än att till Rikets Ständers kännedom meddela hvad
i frågan förekommit.
Slutligen
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.
17
Slutligen har nästlidna års landsting i Westmanlands län hos Kongl. Maj:t
gjort underdånig framställning, angående aflåtande till Riksdagen af nådig Proposition
om Sala bergslags skiljande från arrendet, och att vattenuppdämningarne för
silfververkets drifvande i följd deraf måtte upphöra. Denna, på Kongl. Majrts nådiga
pröfning beroende framställning lärer vara remitterad till utlåtande af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länet.
Beträffande Kronans såväl omedelbara som medelbara förluster i följd åt
ifrågavarande arrende anser Utskottet sig, hufvudsakligen med ledning af ett utaf
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län, i anledning af enskild persons
köpeanbud å silfververket, år 1862 afgifvet underdånigt utlåtande, böra meddela
följande:
Bergslaget har af Staten för åren 1841—1860, efter uppgjord beräkning,
i medeltal årligen åtnjutit:
l:o Inkomsten af Kyllinge qvarn.......... 876: 10.
2:o Räntorna af de 6 nedre socknarne ........ 20,779: 51.
3:o Grufvedrängshjelpen och öfriga konststatsmedel .... 10,475: 85,
4:o Lönerna på Kronans stat till tjenstemännen vid verket . . 2,700: 79.
5:o Till inköp af materialier vid proberkammmaren .... 10: —
Tillsammans R:dr R:mt 34,842: 25.
Kronan har deremot af bergslaget för samma tid årligen i medeltal åtnjutit:
l:o Arrende för de 6 nedre socknarne........ 3,191: 5.
2:o Silfvertionde............... 11,745: 17.
3:o Myntarelön och slagskatt........... 3,658: 57.
Tillsammans R:dr R:mt 18,594: 79.
Statens årliga förlust har således utgjort........ 16,247: 46.
Då emellertid myntarelönen och slagskatten i sjelfva verket icke
äro annat än ersättning för ett af Statens myntverk lemnadt
arbete, hvilket bergslaget, likasom andra silfveregare, hvilka
åtnjutit förmånen att få sitt silfver genom Statens prägel gångbart
i allmänna rörelsen, bort godtgöra, synes denna böra frånräknas
de på grund af kontraktet erhållna förmåner och tilläggas
förlusten med......,....... 3,658: 57.
hvadan Statens förlust för nämnda år i medeltal uppgått till . . 19,906: 3.
Härtill kommer dock numera beloppet af den ersättning, som till bergslaget
utgår derför, att de skattskyldige inom Salbergs län kommit i åtnjutande af ränteförenklingens
fördelar, utgörande denna ersättning värdet af 185 tunnor spanmål
Bill. till Riksd. Prot. 1863. 4 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 3
18 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
och en nedsättning af 450 Rdr i det årliga arrendet för räntorna, tillsammans omkring
3,000 Rdr.
Ytterligare ökas denna förlust:
a) med beloppet af de räntor, hvilka frångå Kronan, i följd deraf att förmedling
erhållits å hemman, hvilka genom vattendämning vid silfververket lida vattenskada.
Sådan förmedling uppgifves af motionären hafva skett, så att 33 tV mantal
blifvit nedsatta till 9xV mantal;
b) genom vederlag till Enåkers bys frälsehemman för vattenskada. Detta vederlag
uppgick efter 1803 års markegång till 22 Rdr 33 sk. 6 rst.;
c) genom ersättning till 163 rotar i Salbergs län för grufvedrängsbjelpen, utgörande
denna ersättning 1 tunna spanmål för hvarje rote;
d) i följd af lindring i roteringen inom Salbergs län. I öfriga delar af Westmanlands
län utgöra nemligen tvänne mantal rote för en karl, men här äro 3 mantal
anslagna till en rote. Härigenom uppkommer en minskning af ungefär 63 soldater;
e) genom uteblifven inkomst af Kyllinge såg och all den jord, som blifvit åt Bergslaget
upplåten. Denna jord består dels af grufvejorden, 2,062 tunnland 14 kappland,
dels af krono-, stads- och bergsmans-jorden, 2,045 tunnland, utom torpegor,
äfvensom allmänningarne.
Statens förlust, som Utskottet icke med tillförlitlighet kan uppskatta, uppgår
uppenbarligen till betydligt högre belopp, än hvad vid 1862—1863 årens riksdag uppgafs,
eller 20,000 Rdr årligen. Dertill kommer slutligen enskildes förlust i följd af vattenuppdämningen.
Den jord, som derigenom ständigt hålles under vatten, uppgifves af
motionären, enligt vid motionen fogade intyg, uppgå till minst 2,750 tunnland.
Dessutom funnes, jemväl enligt motionärens uppgift, minst 6,350 tunnland god och
odlingsbar mark, som i anseende till vattendämningen icke kunde förbättras, samt
minst 2,000 tunnland skogsmark, som vore af vattendämningen fördränkt.
Hvad i denna fråga sålunda förekommit har Stats-Utskottet tagit under
sorgfällig ompröfning, och dervid, oaktadt det ihärdiga motstånd som från bergslagets
sida mött för en i högsta måtto önskvärd slutlig reglerig af hela ifrågavarande
angelägenhet, funnit att den ofta framträdande tanken derpå icke bör öfvergifvas.
De faktiska förhållanden, Utskottet här ofvan framställt, innebära, enligt
Utskottets tanke, mer än tillräckligt stöd för en sådan åsigt, och frågan, från det
allmännas synpunkt sedd, är af den synnerliga vigt, att den icke bör eller kan
förfalla. Om än de vid upplåtelsetiden i allmänhet gällande nationalekonomiska
åsigter samt svårigheten att, under en tid da förbud mot export af ädla metaller
förefanns i nästan alla länders tull-lagstiftningar, på annat sätt fylla landets ound
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.
19
gängliga behof af sådana metaller, må utgöra en nöjaktig förklaringsgrund, hvarföre
Staten underkastade sig dessa uppoffringar för erhållande af en, efter nutidens
måttstock, jemförelsevis ringa qvantitet silfver, så följer ingalunda deraf, att, under
nu betydligt förändrade förhållanden, Staten allt framgent skulle på samma sätt
tillvägagå. För öfrigt var det med bergslaget under åren 1741 och 1743 träffade
aftal för Statsverket ursprungligen föga betungande. Det var nemligen uppgjordt
efter en sådan beräkningsgrund, att bergslaget deraf skulle njuta fördel, då årliga
silfvertillverkuingen vore under 2,900 lödiga marker, men att Statsverket deremot
erhölle behållning, i den mån tillverkningen öfverstege denna qvantitet. Förhållandet
har dock under tiden derefter i högst väsendtlig mån förändrats, i följd deraf
att värdet å räntepersedlarne och öfriga åt bergslaget upplåtna förmåner mångdubblats.
Upplåtelsen af dessa förmåner afsåg dock endast att upprätthålla silfververket,
“såsom", enligt ordalydelsen i upplåtelsen, “för Riket högstangeläget",
men icke att bereda bergslaget någon annan förmån, än att erhålla den vinst,
som af sjelfva grufvearbetet och silfvertillverkuingen, förkofrade och utvecklade genom
så väl det af Staten lemnade betydliga understödet som medelst bergslagets
egna medel, kunde härflyta. I sådant hänseende stadgades förbud mot det förut
inrotade missbruket att lemna bergslaget till utbyte de medel, dagsverken, spanmål
och andra räntepersedlar, som Kronan endast och allenast anslagit till silfververket
och såsom hjelp till konststaten och grufveförsöks drifvande. Då emellertid
värdet af dessa anslag under tidens lopp betydligt stigit., och Statens understöd
för silfververket nu är vida större än fordom, synes det Utskottet som skulle bergslaget,
med så ansenliga hjelpmedel, hvilka endast för det afsedda syftemålet få
användas, vara i tillfälle att så utveckla handteringen och tillegna sig de utmärktaste
methoder för tillverkningens bedrifvande, att någon den ringaste tvekan icke
kunde, på sätt likväl hittills skett, uppstå derom, att bergslaget, såsom kontraktet
föreskrifver, efter rätt bergsvis håller grufvan och silfververkat vid magt och behörig
drift — ett uttryck, som vid olika tider måste ega olika betydelse, men synes
innebära en förpligtelse för bergslaget att städse följa framstegen i handteringen
och icke qvarstå vid föråldrade methoder, äfven om dessa på sin tid varit utmärkta.
Utskottet har, utan att ega någon särskild kännedom om det sätt, hvarpå
silfvertillverkningen och grufvearbetet af bergslaget bedrifves, ansett sig icke
sakna anledning ifrågasätta, huruvida icke de till Bergslagets förfogande för handteringens
bästa lemnade betydliga tillgångar må medgifva, att verkets drift verkställdes
genom ångkraft, så att uppdämningarne för verkets drifvande med vatten,
hvilka förorsaka särdeles betydliga förluster, kunde upphöra. Om vid undersökning
det skulle befinnas att verkets tillgångar ej helt och hållet sådant medgifva, föreställer
sig Utskottet, att vederbörande strand- och jordegare, hvilka af uppdämningens
upphörande skulle hemta den väsendtligaste fördelen, icke skulle vara obe
-
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
nägne att i någon mån deltaga i kostnaden. Kronan borde äfven, till minskning
af förlusten å arrendet, deraf kunna hemta någon fördel. De hemman, som i anseende
till vattenskada erhållit förmedling, synas nemligen, om vattenskadan upphör,
böra återtaga sitt ursprungliga mantal och dermed (oljande ränta och rotering,
så vidt hinder af förut gjorda utfästelser derför icke möter, hvarom utredning
äfven synes vara erforderlig. Skulle efter verkställd undersökning och ved
hörandes hörande det befinnas lämpligt, att verkets drift verkställdes genom ångkraft;
så enär bergslaget enligt 1741 års transportresolution, är skyldigt att ställa
sig alla de förordningar och resolutioner till hörsam efterlefnad, hvilka, rörande
så väl grufvedriften som bergslagets ekonomi vid silfververket med det mera som
deraf dependerar, förut varit eller hädanefter kunna blifva utfärdade, synes hinder
för en sådan åtgärds vidtagande icke böra möta, äfven om bergslaget icke dertill
lemnar sitt medgifvande. De så kallade perpetuela arrendeaftalen, på hvilkas
orubbliga bestånd bergslaget städse yrkat, ocli uti hvilka Utskottet, utan bergslagets
samtycke, icke heller kan ifrågasätta någon rubbning, så vida bergslaget uppfyller
sina deri åtagna skyldigheter, äro nemligen icke arrendekontrakt af vanlig
beskaffenhet, enligt hvilka kontrahenternes inbördes rättigheter och skyldigheter
äro noga bestämda ocli den ena kontrahenten efter aftalets afsilande icke eger
meddela den andra kontrahenten föreskrifter angående hans åligganden, utan har i
dessa aftal den ena kontrahenten, Kronan, förbehållit sig rättighet att ensam bestämma
i de vigtiga frågor, hvaraf arrendets mer eller mindre förmånlighet för
den andra kontrahenten, bergslaget, är beroende, nemligen angående grufvedriften
och silfververkets hela ekonomi.
Men om, med begagnande af den rätt Kronan eger och under förutsättning
att nödiga medel dels äro att tillgå, dels varda af vederbörande strand- och
jordegare tillskjutna, uppdämningsfrågan, hvilken motionärens framställning synes
företrädesvis afse, skulle, äfven utan något medgifvande från bergslagets sida, kunna
erhålla eu tillfredsställande lösning, hvilket vore i högsta måtto önskvärdt, återstår
i allt fall frågans reglering i öfrigt, och en sådan reglering lärer väl under närvarande
förhållanden näppeligen kunna utan bergslagets medgifvande komma till
stånd. Tidpunkten för en sådan reglering, hvarigenom arrendet komme helt och
hållet att upphöra, synes emellertid nu icke vara olämplig, då ränteersättningsfonden,
hvars behållning för närvarande torde uppgå till omkring 230,000 Rd:r,
snart, om icke redan, lärer hafva stigit till det belopp, vid hvars uppnående bör
afgöras, antingen bergslaget då skall till Statsverket betala de arrenderade räntorna
till lulla värdet, med bibehållande af kontraktet i öfrigt, eller ock detsamma
komma att upphöra och räntorna till Statsverket öfverlemnas, allt efter som sådant
kan vara för Staten eller silfververket lämpligast.
I anseende
21
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.
.'' ^ afsee^e å den särskilda frågan, angående tidpunkten då ränteersätt
mngsfonden
må hafva uppnått det belopp, att reglering i nyssberörda hänseende
bor ega rum, förekommer, att, enligt det vid 1828-1829 årens Riksdag fattade
beslut, fondens samlande borde fortgå, till dess afkastningen deraf utgjorde eller
motsvarade 1,100 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, eu afkastning,
som, enligt bergslagets beräkning af spamnålen till ett medelpris af 6 R;dr 32 sk.
banko eller 10 R:dr R:mt för tulpan, ,,jnptsvarade ungefärliga vinsten af 1743 års
arrendekontrakt. Denna vinst beräknades alltså uppgå till 11,000 R:dr årligen.
Då emellertid priset å spanmål numera vida öfverstiger 10 R:dr för tunnan, skulle,
under förutsättning att värdet å de i räntorna ingående persedlarne, af hvilka en
del utgå efter kronovärdi, icke stigit i samma förhållande, mindre qvantitet spanna
al an 1,100 tunnor erfordras för att efter nu gällande pris bereda full godtgörelse
för ifrågavarande vinst.
Skulle bergslaget, hvars vinst å den jemförelsevis obetydliga silfvertillverkn“g6cn
"7 den uPP&ick lör redogörelseåret 1866 till 3,662 lödiga marker, 6 lod
och 6 gran fint silfver — synes vara ringa i förhållande till värdet af Statens och
och enskildes uppoffringar för silfververket, fortfarande vägra att på antagliga vilkor
afstå från de förmåner, som till grufvans och silfververkets drift blifvit bergslaget
forlanade, så torde angeläget vara att en noggrann kontroll åvägabringas deröfver,
att ifrågavarande förmåner, hvilka numera till väsendtlig del utgå i penningar,
uteslutande tillgodokomma det afsedda ändamålet så att icke sådana missbruk
dermed ma kunna ega rum, som före 1741 föröfvats. En sådan kontroll synes
numera vara nödvändig, sedan förmånernas utgörande in natura i det närmaste
torde hafva upphört och derigenom äfven den särskilda kontroll, som låg i det uttryckliga
forbudet att annorledes än in natura uppbära prestationerna, hvilka alltså
enligt förut gällande föreskrifter måste komma grufvan och silfververket till godo.
På grund af hvad Utskottet anfört, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t, efter vidare utredning af frågan, täcktes ånyo
låta höra Sala bergslag om och på hvilka vilkor det må vara
villigt att afstå från hela ifrågavarande arrende och i sådant
fall till Riksdagen aflåta nådig Proposition i ämnet, men att,
i händelse bergslaget skulle fortfarande vägra att ingå på reglering
af frågan, Kongl. Maj:t täcktes dels anbefalla nödiga åtgärder för
erhållande af noggrann kontroll deröfver, att bergslaget efter
rätt bergsrå drifver verket, och att alla de förmåner, som blifvit
till verket förlänade, uteslutande må på ett ändamålsenlig.
till Riksd. Prof. 1868. 4 Sand. 1 A/d. 20 Häft. 4
22
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.
ligt sätt komma detsamma till godo, dels ock låta vidtaga åtgärder
ledande dertill, att vattenuppdämningen vid silfververket
må om möjligt upphöra.
Stockholm den 25 Februari 1868.
Arv. Fr:son Posse.
STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman, 1868.