Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
3
Iso 8.
Ank. till Eiksd. Kansli d. 18 April 1868, kl. 10 f. m.
Konstitutions- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring i Riksdag s-ordning ens 21 och 22 §§.
Riksdagens Andra Kammare har till Utskottets behandling hänvisat en
derstädes väckt motion (N:o 327), uti hvilken Herr Falkman föreslagit, att Riksdags-ordningens
21 §, med upphäfvande af hvad der finnes stadgadt om en
ovilkorlig förpligtelse för den, som blifvit vald till ledamot af Andra Kammaren,
att åtaga sig ett sådant uppdrag, måtte erhålla följande lydelse: “Vill riksdags
man,
som för Andra Kammaren vald blifvit, befattningen sig afsåga, vare han
dertill berättigad. Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid sjelfva
valtillfället eller sist inom åtta dagar derefter, anmäles hos valförrättaren, som
ombesörja att nytt val i laga ordning skyndsamt företages. Sker afsägelse sedermera
eller mellan riksdagar, må anmälan derom göras hos Konungens Befallningshafvande,
som, på sätt i § 28 mom. 2 är föreskrifvet, föranstaltar att nytt
val ofördröjligen varder anstäldt. “ I öfverensstämmelse härmed har ock blifvit
föreslaget, att Riksdags-ordningens 22 § 3 mom., hvilket innehåller föreskrifter
om huru klagan föres öfver beslut, hvarigenom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag
ej blifvit godkänd, måtte ur grundlagen utgå.
Det stadgande, hvilket motionären velat, såsom obilligt, onödigt och rent
af skadligt, från grundlagen utesluta, är ingen nyhet inom vår lagstiftning. Innan
det fick sin nuvarande plats, har det förekommit i 17 § af 1810 års Riksdagsordning
och före denna i Riksdagsordningen af år 1723. Här är alltså
fråga om en sedan lång tid tillbaka i vår statsrätt rotfästad grundsats, som utan
tvifvel har sin källa i insigten derom, att det är på medborgares förtroende som
representantskapet bör grundas, men att denna grundval kunde komma att saknas,
derest det tilläts dem, hvilka på grund af ett sådant förtroende blefve till
riksdagsmän valda, att af hvarjehanda orsaker undandraga sig det arbete i det
allmännas tjenst, man af dem fordrade. Derjemte torde ock, med afseende på
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
närvarande förhållanden och så länge valbarheten till ledamot af Andra Kammaren
anses böra vara fästad vid valkretsen, så att ingen utom densamma får väljas,
en begränsning af rättigheten att afsäga sig riksdagsmannaskapet vara af nöden,
emedan eljest vissa valkretsar, i följd deraf att möjligen endast ett ringa
antal riksdagsmannavärfvet fullt vuxne personer inom dem funnes att tillgå, skulle
kunna utsättas för nödvändigheten att välja en representant, som icke blott saknade
valmännens förtroende, utan ock öfriga egenskaper, som för riksdagsmannakallets
utöfvande vore af vigt. För det tvång, det allmänna sålunda fortfarande
torde nödgas ålägga de enskilde medborgarne, har grundlagen å andra sidan
sökt, savidt möjligt var, halla dem skadeslösa genom det riksdagsmannaarfvode,
som tillkommer Andra Kammarens ledamöter. Och skulle, detta oaktadt, i ett
eller annat fall inträffa, att de uppoffringar, riksdagsmannaskapet ålägger, blefve
alltför kännbara, lära valmännen säkerligen vara villige att vid en af denna anledning
uttalad önskan att vid riksdagsmannaval icke komma i åtanka, fästa allt
det afseende, som med en tillbörlig omtanke för det allmännas intresse kan förenas.
Högst sällsynta torde ock de fall vara, då någon med bestämd motvilja
för riksdagsmannakallet blifvit på grund af här anmärkta lagstado-ande nödgad
att detsamma utöfva, hvarföre Utskottet, som funnit den föreslagna förändringen
hvarken nödig eller nyttig, vördsamt hemställer,
att den ifrågavarande motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 17 April 1868.
På Utskottets vägnar:
Th. Mun c k af Rosenschöld.
Ordförande.