Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. Kansli d. 9 April 1868, kl. 7 e. in.

Konstitutions-Utshottets Utlåtande, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga Propositioner till Riksdagen om ändringar
i 6 och 7 §§ i Regeringsformen, dels och enskild motion
om ändring i förstnämnda §.

Till Konstitutions-Utskottet hafva Riksdagens Kamrar öfverlemnat Kongl.
Maj:ts den 10 sistlidne Januari gifna nådiga Propositioner till Riksdagen, (N;o 6)
om ändring i 6 § Regeringsformen för inrättande af ett nytt Statsdepartement, samt
(N:o 7) om tillägg till 7 § Regeringsformen, angående rättighet för Konungen att
uppdraga afgörandet af vissa ärenden åt Departements-chef; varande de Kongl.
Propositionerna åtföljda af Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departementsärenden,
hållet i Stats-Rådet nämnda dag.

De ifrågavarande grundlagsparagraferna skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag
erhålla följande lydelse:

Regeringsformen.

§ 6.

Af Stats-Rådets ledamöter skola åtta vara chefer, hvar för sitt departement,
nemligen:

Justitie-statsministern, för Justitie-departementet;

Statsministern för Utrikes-ärendena, för Utrikes-departementet;

En chef och föredragande Statsråd för Landtförsvars-departementet, hvilken
tillika vare Konungens rådgifvare i kommandomål för arméen;

Eu för Sjöförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare i
kommandomål för flottan;

En för Civil-departementet;

Bih. till Riksd. Prot. 1868. 3 Sami. 3 Häft.

1

2

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 3.

En för Finans-departementet;

En för Ecklesiastik-departementet; samt

En för Departementet för näringar och allmänna arbeten.

Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan, bestämmes
af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kungjord stadga.

§ 7.

Alla regeringsärenden, med undantag al dem, som i 11 och 15 §§ omförmälas,
skola inför Konungen i Stats-Rådet föredragas och der afgöras.

Af sadana till Konungen inkommande ärenden, som icke äro i grundlag särskildt
nämnda bland dem,, hvilka Konungen eger afgöra, och som för (ifrigt hvarken
afse klagan öfver någon embetsmyndighets åtgärd eller eljest äro af den vigt, att
Konungen vill om dem sjelf besluta, vare Konungen obetaget att låta de mål, Han
föreskrifver, afgöras af vederbörande Departements-chef, hvilken åligger att öfver
sålunda af g jorda mål till Konungen i Stats-Rådet afgifva berättelse.

I sammanhang med dessa nådiga Propositioner har Utskottet förehaft till
behandling en af Friherre von Schulzenheim inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 161), om ändring i 6 § Regeringsformen, enligt hvilken detta lagrum skulle
erhålla följande lydelse:

»Af Stats-Rådets ledamöter, hvaraf en af Konungen förordnas till ordförande i
Stats-Rådet, skola åtta vara chefer, hvar för sitt Departement, nemligen:

Eu för Justitie-departementet;

En för Utrikes-departementet;

En Chef och föredragande Statsråd för Landtförsvars-departementet, hvilken
tillika vare Konungens rådgifvare i kommandomål för arméen;

En för Sjöförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare i
kommandomål för flottan;

En för Civil-departementet;

En för Departementet för jordbruket och kommunikationerna;

En för Finans-departementet;

En för Ecklesiastik-departementet.

Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan, bestämmes
af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kungjord stadga. Af de två
Statsråden utan departement bör en hafva förvaltat civil beställning».

Den förändrade form, som vid 1840 års riksdag gafs åt Stats-Rådets sammansättning
och verksamhet, visade sig snart vara af natur att taga ett mera ansträngande
och ansvarsfullt arbete i anspråk af de nya Departementscheferne, än man

Konstitutions-TJtskottets Utlåtande N:o 3.

3

kraft af de embetsman, hvilka det före Departementalstyrelsens införande tillkom
att bereda och inför Konungen föredraga regeringsärendena, nemligen Statssekreterarne.
Ty medan dessa sednare i Stats-Rådet föredrogo de dem anförtrodda ärenden
hvar för sig, utan skyldighet eller ens rättighet att öfvervara hvarandras föredragning,
gjordes det 1840 till regel, att Departementscheferne skulle närvara vid alla
ärendens behandling i Stats-Rådet med förpligtelse att sina meningar yttra och under
ansvarighet för rådslagen icke blott med afseende på de ärenden, som tillhörde
hvars och ens eget Departement, utan ock sådana, som lydde under de öfriga. Denna
skyldighet och detta ansvar gjorde det för föredraganden nödigt, att vid sidan af
den beredning han måste egna de mål, hvilka tillhörde hans förvaltningsgren, inhemta
kännedom om de ärenden, som af andra Departementschefer föredrogos.
Man kan ock ganska snart efter förändringens genomförande skönja spår till fruktan,
att en sådan börda skulle blifva Departementscheferne för tung, och till försök
att åvägabringa en väl behöflig lindring uti densamma. En sådan hade visserligen
lättast stått att vinna genom den ändamålsenligare fördelning af arbetet å byråer
inom de nybildade Departementen, hvilken synes vara en nödvändig konseqvens af Departementalstyrelsens
tillämpning, men då man icke ännu vunnit någon klar insigt om
nödvändigheten att uttaga steget i denna rigtning, återstodo endast tvänne utvägar,
hvilka syntes leda till det åsyftade målet, den ena att förstärka Regeringens arbetskrafter,
den andra att afskilja en del ärenden från Regeringens omedelbara handläggning
och förlägga deras behandling till andra myndigheter. Den sistnämnda
vägen blef den första, som tilldrog sig uppmärksamhet, i det nemligen Kongl. Maj:t
uti Proposition till Riksens Ständer den 30 Oktober 1844, angående tillökning i antalet
af Högsta Domstolens ledamöter, antydde, hurusom genom en sådan åtgärd
jemväl den fördel kunde beredas, att någon del af de besvärsmål, hvilka af Konungen
i Stats-Rådet afgjordes, kunde, om Konungen så för godt funne, öfverlemnas till
Högsta Domstolen. Då emellertid förslaget om en dylik förstärkning af Högsta Domstolen
icke vann Riksdagens bifall, och tanken på besvärsmålens hänvisande dit i
följd deraf måste uppgifvas, framlade en ledamot af Ridderskapet och Adeln under
1853—1854 års riksdag förslag om bildande af ett nytt embetsverk, som under namn
af Regeringsrätt skulle handlägga och afgöra besvärsmålen. Sedan detta förslag,
efter att hafva blifvit i grundlagsenlig ordning hvilande till påföljande riksdag, på
grund af tre Stånds afslag förfallit, tog Kongl. Maj:t första steget till frågans lösning
i den andra af ofvan antydda rigtningar, i det Kongl. Maj:t uti Proposition
till Riksens Ständer den 6 Oktober 1857 föreslog dels inrättande af ett nytt Statsdepartement
för allmänna arbeten och kommunikationsanstalter, som skulle emottaga
en del ärenden från de tyngst belastade Departementen, dels ock tillökning
af de konsultativa Statsrådens antal till fyra, i ändamål att dymedelst bilda en tillräckligt
talrik och mångsidig afdelning af Stats-Rådet, som skulle kunna uppå föredragning
af vederbörande Departementschef och utan öfrige Departementschefers

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

närvaro så bereda besvärsmålen, att de sedermera endast behöfde inför Kongl. Maj:t
i Stats-Rådeti korthet anmälas; hvarjemte med den föreslagna förstärkningen af StatsRådet
afsågs, att man vid afgörande af andra ärenden af mindre vigt alltid skulle
hafva att i konseljen tillgå det antal ledamöter, 8 § i Regeringsformen föreskrifver,
utan att Departementscheferne dervid behöfde öfvervara hvarandras föredragning.’
Äfven denna framställning blef i begge dess delar af följande Riksdag afslagen.

Emellertid har sedan denna tid en växande folkmängd, en hastig utveckling
i alla rigtningar på den andliga såväl som på den materiela kulturens fält och i
allmänhet eu lifligare verksamhet inom förvaltningens särskilda grenar i hög grad
ökat antalet af de mål, som komma under Regeringens pröfning. Af diarierna, som
föras vid de tre Departement, hvilka tillökningen i främsta rummet drabbat, har
Utskottet inhemtat, att de inkomna målens antal utgjorde

år 1841. år 1867.

i Civil-departementet .......... 981 1,387

» Finans-departementet.........1,216 1 573

» Ecklesiastik-departementet.......750 1,892,

eller om man, för att utröna, huru antalet småningom stigit, tager medeltalet under
följande perioder:

år 1841—50.

i Civil-departementet 1,100.

» Finans-departementet 1,155.

» Ecklesiastik-departementet 987.

år 1851—60.
1,401.
1,321.
1,244.

år 1860—67.
1,399.
1,452.
1,638.

Vid denna tabell är dock att märka, att den minskning den utvisar i de till
Civil-departementet under sista perioden inkomna målens antal endast är skenbar.
Den höga siffra detta Departement under perioden 1851—60 framter beror nemligen
dels derpå, att under en del af dessa år, omedelbart efter den nya bränvinslagstiftningens
genomförande, alla inkommande berättelser angående bränvinstillverkningen
under de särskilda bränningsterminerna upptogos i Departementets diarium, hvaremot
de numera ingå direkt till Bränvinskontrolleringsbyrån, dels derpå att en mängd
under samma ar ingående rapporter om kolerafarsotens utbrytande eller upphörande
inom olika delar af riket, höjde diariinummern för dessa år, hvilket i sin ordning
ganska betydligt inverkade på medelsiffran. Antalet af mål har sålunda i sjelfva
verket efter hand tilltagit i Civil-departementet, liksom i de begge öfriga.

De nu anförda siffertalen, hvilkas icke obetydliga förhöjning under närmast
kommande tider man torde kunna emotse af skäl, som i det Kongl. Majffs Propositioner
åtföljande Statsrådsprotokollet angifvas, synas Utskottet utan vidare utläggning
tillräckligt tydligt ådagalägga den tvingande nödvändigheten att snart vidtaga
tjenliga mått och steg, på det att icke Departementscheferne, nedtyngde af den
mängd detaljfrågor, som i ständigt växande grad tager deras tid och krafter i an -

Konstitutions-Utsköttets Utlåtande N:o 3.

5

språk, skola sättas ur stånd att egna de större, samhällsvigtiga frågorna den omsorg
och den tankekraft som vederbör.

Då Kongl. Maj:t ansett sig böra i denna syftning göra en framställning till
Riksdagen, har Kongl. Maj:t, efter erinran af Justitie-statsministern derom, att förslaget
om inrättande af ett nytt Statsdepartement vid 1859—60 årens riksdag af
tre Stånd bifölls, och att det mötte motstånd hos det fjerde hufvudsakligen, såsom
det af diskussionen ville synas, af de skäl att frågan sammanbundits med en jemväl
föreslagen förökning af Statsrådens antal, och att det ifrågasatta Departementet
icke omfattade jordbruket, ånyo upptagit förslaget om inrättande af ett nytt Departement,
hvars verksamhet skulle omfatta näringar och allmänna arbeten. Deremot
har den enskilde motionären till det nya Statsdepartement, som äfven han för sin
del förordar, med afseende å jordbrukets stora betydelse såsom landets hufvudnäring,
och den mindre tillfredsställande ståndpunkt, hvarpå detsamma för det närvarande
befunne sig, velat hänvisa endast denna näring och kommunikationsväsendet.

Utan att förbise betydelsen af de intressen, hvilka man sålunda velat anförtro
åt det nya Departementets vård, har dock Utskottet trott sig böra behandla
den föreliggande frågan mindre ur synpunkten af en eller annan närings behof af
en särskild omvårdnad, än med hufvudsakligt afseende fästadt å den inverkan på
statsärendenas gång i det hela, ett nytt Departements inrättande skulle utöfva.

Vid den pröfning Utskottet sålunda egnat de framställda förslagen, har Utskottet
erfarit de svårigheter, som nödvändigt måste inställa sig, när man söker
bilda sig ett omdöme om lämpligheten af en förändring uti en afsöndrad del af förvaltningen,
utan att ega tillfälle att taga förhållandena i deras helhet och sammanhang
på en gång i betraktande, och sålunda i saknad af den ledning, som för en
mångsidig och uttömmande behandling af frågan är nödvändig. Det kan vara möjligt,
att vid den ombildning af förvaltningen i det hela, som är i fråga, och för
hvars beredande Riksdagen nedsatt ett Särskildt Utskott, ett nytt Statsdepartement
för ärendenas ändamålsenligare behandling finnes af nöden; men lika möjligt är det
ock, att det komme att anses utgöra en mindre välberäknad beståndsdel i det system,
man vill åstadkomma. Att under sådana förhållanden uttala ett bestämdt
omdöme till fördel för den ifrågasatta partiela förändringen, har förekommit Utskottet
så mycket mera betänkligt, som ett bifall till Kongl. Maj:ts Proposition skulle
införa det nya Departementet i sjelfva grundlagen och dermed förläna detsamma
en viss karakter af orubblighet, som kunde lägga icke ringa hinder i vägen för ett
ändamålsenligare ordnande af förvaltningen i dess helhet.

Utskottet hyser äfven stor tvekan derom, huruvida lämpligaste sättet att
vinna det med Kongl. Maj:ts Proposition åsyftade ändamål vore att öka Departementens
antal. Utländska förhållanden, hvilka, om också ej af afgörande vigt vid
bedömande af våra, dock icke böra frånkännas all betydelse, gifva vid handen, att
man öfverallt sökt hålla detta antal vid den lägsta möjliga siffra, och att endast i

6

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 3.

länder med högst betydligt större folkmängd och utveckling än vårt Departementens
antal öfverstiger det nu hos oss befintliga. Så har — för att välja exemplen
från de länder, hvilkas förvaltning erbjuder de flesta jemförelsepunkter med vår —
Norge sju departement, Danmark, Holland, Bayern och Portugal likaledes sju; Belgien
och Wiirtemberg sex, Frankrike åtta, förutom den s. k. Statsministeren och ministéren
för Kejsarens hus, Italien nio och Preussen tio, af hvilka dock tvänne, nemligen
krigs- och marindepartementen stå under en gemensam departementschef.

Det torde äfven med skäl kunna antagas, att den föreslagna åtgärden endast
skulle medföra ett botemedel för tillfället och snart komma att följas i spåren af
andra i samma syftning. Om ärendena någorlunda jemnt fördelades mellan det
nya Departementet och de tre, hvilka nu erkännas vara af göromål mest öfverhopade,
skulle dessa sednare för tillfället kunna befrias från en fjerdedel af de till
hvart och ett af dem inkommande mål. Men denna fjerdedel har, enligt hvad de
ofvananförda siffrorna visa, tillkommit under de sista 25 åren. Såvida icke lagstiftningen
lägger hinder i vägen för ytterligare tillökning, är all anledning att befara,
att denna under den närmaste framtiden komme att antaga samma proportioner
som hittills. Om ett fjerdedels sekel skola vi således kunna finna oss i behof
af ännu ett departement o. s. v. Utskottet har sålunda trott sig ega grundade
skäl att befara, att den väg man velat inslå icke är den rätta.

En annan väg anvisas af Kongl. Majfls nådiga Proposition N:o 7 om tillägg till
Regeringsformens 7 § angående rättighet för Konungen att uppdraga afgörandet af vissa
ärenden åt Departementschef. Den lättnad, som härigenom för Departementscheferne
skulle uppstå, bestode deri, att en del mindre vigtiga mål, som nu i hela Stats-Rådets
närvaro föredragas, och af hvilka öfrige Departementschefer nödgas inhemta kännedom
i följd af den gemensamma ansvarighet, som förderas afgörande alfordras samtlige
närvarande Statsrådsledamöter, nu skulle skiljas från föredragningen i Konseljen
för att af vederbörande Departementschef ensam och på eget ansvar afgöras.

Konstitutions-Utskottet vid 1834—1835 årens riksdag förklarade i sitt Betänkande
öfver det förslag till förändrad organisation af Stats-Rådet, som vid följande riksdag
antogs, sig anse nödvändigt, att å ena sidan Departementscheferne sattes i
tillfälle att kunna när som helst göra Konungen redo för administrationens gång
och resultater, samt att å andra sidan dem bereddes myndighet att inom det dem
anförtrodda Departement främja verkställigheten af Konungens beslut och vaka
öfver allmänna författningars efterlefnad. I enlighet med dessa grundsatser blef
ock i 38 § Regeringsformen det tillägg infördt, att alla föreskrifter och erinringar
om verkställighet af utfärdade beslut måtte af Departementschefer omedelbarligen
kunna till vederbörande expedieras; och i öfverensstämmelse dermed stå ock Kongl.
Cirkulärbrefven den 18 Maj 1849 och 11 Januari 1859, samt Kongl. Brefvet den 1
April 1845, genom hvilka Kongl. Maj:t dels bemyndigat Departementscheferne att
öfvervara sessionerna i de under deras Departement lydande förvaltningsverk, dels

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3. 7

iippdragit åt vederbörande Krigsdepartementschef att närmast under Konungen föra
befäl öfver arméen och flottan, med rättighet att angående vissa ärenden fatta beslut.
Sammanställer man dessa stadganden och dertill tager i betraktande den
gra åt myndighet, man måste fästa vid sjelfva begreppet af chef för en förvaltningsgren,
synes Utskottet deraf framgå att, om ock enligt våra grundlagars anda
föredraganden hufvudsakligen är rådgifvare och icke eger i Konungens ställe afgora
något ärende, han dock såsom chef för sitt Departement eger gifva de föreskrifter,
hvilka kunna vara af nöden för förvaltningens gång inom den gren deraf
som blifvit honom anförtrodd, hvartill ock torde höra rättigheten att, sedan ett beS.
u^ ! r?n r6n förvaltningsfråga, som icke berör enskild persons eller korporations
ratt, blifvit till sina väsendtliga bestämmelser i Stats-Rådet fattadt, meddela sådana
föreskrifter till vederbörande embetsverk, som för beslutets genomförande kunna
finnas nödiga, utan att behöfva i Stats-Rådet föredraga hvarje detaljärende, hvars
sammanhang med ett redan fattadt beslut är klart och tydligt. Genom begagnande
af denna rätt, sa långt Regeringsformen kan anses medgifva, torde man i en mängd
tall kunna undvika att besvära Konungen med obetydliga ärendens afgörande och
befria btatsraden från deras gemensamma handläggning under gemensam ansvarighet,
utan att behöfva vidtaga den föreslagna förändringen i Regeringsformens 7 §.

Utskottet har nemligen tvekat att tillstyrka bifall till denna förändring redan
åt det skal, att det i den nya §, sådan dess lydelse blifvit i Kongl. Maj:ts Proposition
föreslagen, förekommande uttrycket »till Konungen inkommande ärenden» synes
unna gi va upphof åt olika tolkningar. Man stadnar i ovisshet, om meningen varit
att låta Departementscheferne afgöra vissa ärenden, som fortfarande skulle ingå till
Kongl Maj:t, och att Departementscheferne sålunda skulle med Konungen dela bes
utanderatten i verkliga regeringsärenden, eller om vissa mål af mindre betydenhet
skulle förlora sm egenskap af regeringsärenden och göras till Departementsärenden.
Och om den sednare tolkningen, såsom man torde kunna förmoda, vore den rätta,
vill det af Kongl. Maj:ts förslag ej rätt klart framgå, huruvida klagan hos Kongl.
Maj:t öfver Departementschefens beslut stode öppen, eller om Departementschefen i
dylika ärenden skulle utgöra den högsta instansen. Utskottet har icke heller förbisett
de ^lägenheter, som kunde följa deraf, att Konungen skulle kunna skiftesvis
gifva och återtaga ett sadant bemyndigande för Departementscheferne, som förslaget
omformaler samt att detsamma i följd af bristande bestämmelser om de grunder,
hvarefter det skulle lemnas, möjligen kunde blifva för den ene Departementschefen
vidsträcktare an för den andre. Och i allmänhet har Utskottet ansett sig kunna
befara, att det ifrågasätta bemyndigandet för Departementscheferne, äfven, inom de
gränser den föreslagna § utstakar, kunde utsträckas till ett omfång, som svårligen
vore forenhgt med Konungens och Stats-Rådets ställning till hvarandra, sådln d^n

llulmt m Grundsatse* om honungen såsom allena

och btatsraden såsom rådgifvare hafva våra grundlagar, med de af Ut -

8

Konstitutions-UtsTcottets Utlåtande N:o 3.

skottet förut vidrörda för förvaltningens jemna gång nödiga modifikationer, med stor
omsorg sökt uppehålla; hvarföre, om den Kongl. Propositionen bifölles, jemväl en
lucka komme att uppstå i grundlagens och den för Stats-Rådets ledamöter gällande
Ansvarighetslags bestämmelser i fråga om den ministeriela ansvarigheten. Kongl.
Maj:ts förslag synes derföre Utskottet kräfva icke blott en omarbetning af Regeringsformens
7 :de § utan jemväl af andra delar af vår konstitutionela rätt, och i allmänhet
innebära en ganska väsendtlig förändring i vårt statsskick, hvilken Utskottet för
sin del icke vågat tillstyrka.

Då af hvad Utskottet nu andragit lärer framgå, att Utskottet, som lifligt behjertat
nödvändigheten deraf att snart vidtaga sådana mått och steg, genom hvilka
Departementscheferne vunne någon lättnad från det detaljarbete, hvarmed de under
nuvarande förhållanden betungas, likväl icke funnit sig kunna biträda något af de
förslag, hvilka i denna syftning blifvit framställda, torde det tillåtas Utskottet, att,
om ock i största korthet, antyda de medel, hvarigenom Utskottet föreställt sig, att
det af alla önskade målet borde kunna vinnas. Såsom ett sådant erbjuder sig lättast
en åtgärd, hvilken det ligger i Kongl. Maj-.ts skön att när som helst vidtaga,
nemligen en öfverflyttning af ärenden från de mest öfverhopade Departementen till
andra, hvilka synas utan olägenhet kunna uthärda en tillökning i arbete. Utskottet
hade sålunda föreställt sig, att Justitie-departementet skulle kunna emottaga sådana
politiärenden, som nu handläggas af Civil-departementet, samt att, i likhet med hvad
inom flera stater eger rum, Utrikes-departementet skulle kunna öfvertaga utrikes
handeln, Sjöförsvars-departementet ärenden rörande sjöfart-, hamn- och kanalväsende,
o. s. v. Utskottet har vidare trott, att om en sådan fördelning skulle möta hinder
eller icke leda till nog verksamt resultat, sjöförsvaret, som genom den ombildning
det under sednare åren undergått, alltmer inskränkts till personal och materiel, och
närmat sig till att utgöra en förstärkning af landtförsvaret, borde kunna med detta
sednare förenas under en gemensam chef, såsom förhållandet är i Österrike och
Preussen. Tillfälle skulle härigenom uppkomma att kunna fördela den civila, ecklesiastika
och finansiela förvaltningen på fyra Departement, utan att behöfva öka
Departementets nuvarande antal.

Dock erkänner Utskottet att, med ärendenas ständigt växande antal, härigenom
endast ett tillfälligt botemedel vore vunnet, och att man derjemte måste taga
sin tillflykt till andra af mera kraftigt verkande natur. Utskottet anser, att man i
sådant afseende i främsta rummet borde rigta sin uppmärksamhet på en förändring
af arbetssättet inom Departementen. Det torde icke kunna förnekas, att stora brister
vidlåda den nu rådande arbetsordningen, sådan densamma vid 1840 års organisation
inrättades. Vi hafva visserligen fått Departementschefer, men de embetsverk,
i spetsen för hvilka de blifvit ställde, äro ej verkliga departement, utan endast
Expeditioner, som uppsätta och utfärda Konungens på chefens föredragning fattade

beslut,

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

9

beslut, och i allmänhet icke lemna honom något biträde vid ärendenas beredning.
Denna hvilar uteslutande på Departementschefen och hans Expeditionschef. Här
vore uppenbarligen en stor lättnad att vinna, om Departementen inrättades med
byråer för de olika grenarne af förvaltningen, hvilkas chefer med biträde af underlydande
tjenstemän och under Departementschefens högsta ledning underkastade
ärendena den grundliga och omsorgsfulla förberedande behandling, som nu upptager
Departementschefens tid. Det är på dessa platser fackkunskap erfordras, och
som den äfven lätteligen bör finnas att tillgå, då byråcheferne, oberoende af de
politiska vexlingar, som Statsråden äro underkastade, kunna stadna på sina platser.
I vissa Departement har ock en sådan fördelning i byråer redan med framgång
begynt införas. Civil-departementet har en byrå för kontrollen å bränvinsförfattningarnas
tillämpning. Ecklesiastik-departementet en för folkundervisningen och en för
den högre undervisningen; hvarjemte Utskottet har sig bekant, att inom en del
Departement ärendenas formela beredning åtminstone till en viss grad börjat emellan
tjenstemännen fördelas.

Men jemte det Utskottet såsom nära till hands liggande och lätt verkställbara
åtgärder förordar en jemnare fördelning af ärendena emellan Departementen
och ett ändamålsenligare ordnande af arbetet inom desamma, vågar Utskottet icke
anse det åsyftade målet dermed vunnet, så vida man icke tillika besluter sig för
den länge såsom oundviklig insedda, men dock hittills alltjemt undanskjutna reformen,
att från Regeringens handläggning skilja sådana mål, som icke genom sin
natur nödvändigt höra dit, och som lämpligen kunna blifva föremål för andra myndigheters
behandling. Först torde dervid komma i fråga afskiljande af en stor del
utaf de s. k. besvärsmålen och dessas öfverflyttande till Högsta Domstolen, som,
sedan den numera arbetar på tvänne afdelningar, möjligen kunde öfvertaga dessa
mål utan anmärkningsvärdt men för deras skyndsamma behandling. Åsigten om en
sådan åtgärds ändamålsenlighet torde numera hafva vunnit det insteg, att Utskottet
föreställer sig, det ett förslag i detta syfte icke skulle möta svårigheter hos Regeringen
eller Riksdagen. En annan vigtig klass af ärenden, rörande beskattningsfrågor,
skulle med den länge emotsedda förenklingen af den i dessa ämnen gällande
lagstiftning från Regeringens handläggning af sig sjelf försvinna. Andra torde skäligen
kunna stadna hos lägre myndigheter. Om man t. ex. åt Kammar-kollegium,
som har att granska uppgjorda förslag till löneregleringar för presterskapet, uppdroge
att å samma förslag äfven meddela fastställelse, skulle Ecklesiastik-departementet
befrias från ett slag af ärenden, som under sednare åren tagit och sannolikt
under några kommande år, till dess regleringen blifvit genomförd, kommer att taga
icke ringa arbete i anspråk. — Då i och med en förändrad organisation af landtdomstolarne
till dessas behandling torde förvisas de mål af rent judiciel beskaffenhet,
som nu för vinnande af skyndsam behandling gå till Konungens BefallningsBih.
till Biksd. Prat. 1868. 3 Sami. 3 Häft. 2

IQ Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

hafvande blefve denna myndighet i tillfälle att öfvertaga en del mindre vigtiga ärenden
som nu ingå till Kongl. Maj:t, såsom stadfästelse af vissa bolagsordningar, af
bro’ fåne- hamn- och sjöfartstaxor m. m. Och slutligen torde de kommunala institutionernas’utveckling
snart nog befria Kongl. Maj:t i Stats-Rådet från handläggning
af en hel del ärenden, som nu dit ingå, men som synas vara af den natur, att snarare
böra taga kommunens än Statens verksamhet i anspråk.

Framställandet af ett på grund af dessa, snarare antydda än tillräckligt utvecklade,
principer utarbetadt förslag torde, äfven om Utskottet dertill egt tid och
nödiga speciela insigter, så mycket mindre af Utskottet kunnat väntas, som ett
sådant företag till sina väsendtligaste delar legat utom Utskottets befogenhet, och
det Utskott Riksdagen tillsatt för behandling af frågor rörande den civila förvaltningen
icke lärer underlåta att åt de af Utskottet här behandlade ämnen egna uppmärksamhet
Men Utskottet har dock ansett sig böra föreslå de förändringar i
grundlagar^, hvilka Utskottet funnit nödvändiga för hvarje ombildning i tidsenlig
rigtning af vår förvaltning, och hvilka, i fall de ej snart toges under behandling,
möjligen skulle fördröja en dylik reforms genomförande.

Utskottets förslag stöder sig vid den grundsatsen, att alla bestämmelser om
Departementens antal och namn böra ur grundlagarne försvinna och göras till föremål
för en af Konungen och Riksdagen, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter,
stiftad lag. Utskottet behöfver icke till stöd för ett sådant förfarande åberopa
att, såvidt Utskottet har sig bekant, endast en mindre Tysk stat, Wurtemberg,
upptager departementsindelningen i sin grundlag; den historiska utvecklingen af
våra egna förhållanden visar tillräckligt tydligt hän på en sådan åtgärd. Den aldre
lagstiftning, från hvilken vår främsta grundlag härleder sitt namn, innehöll, såsom
sjelfva namnet Regeringsform antyder, ursprungligen föga mer än stadgar och reglementen
för förvaltningen. Så var framför allt fallet med 1634 års Regeringsform,
som, vid sidan af en vidlyftig framställning om statsförvaltningen ända in i dess
detaljer, endast hade några få §§ öfriga för ett högst fiygtigt och ofullständigt omnämnande
af Konungens och Riksdagens konstitutionela rättigheter. Men allt ifrån
denna tid har vår grundlagsstiftning småningom alltmera ifrån sig skiljt de administrativa
bestämmelserna, så att numera endast ett obetydligt antal qvarstår. Att,
fortgående i denna rigtning, ur grundlagarne borttaga hvad som gäller departementsindelningen
har synts Utskottet i mer än ett afseende önskvärdt. Man vunne
fördelen, att, efter den plan som för förvaltningens ordnande kunde komma att utstakas,
densamma finge efter hand utveckla sig utan hinder af några bestämmelser
i grundlagen; och Kongl. Maj:t lemnades friare händer att, om han så för godt
funne, företaga den jemnare fördelning af ärendena mellan de särskilda Departementen,
som enligt Utskottets förmenande vore af behofvet påkallad, men som nu
kunde möta hinder redan af Departementens i grundlagen utsatta namn.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

I sammanhang med borttagandet af departementsindelningen ur grundlagen
anser sig Utskottet äfven böra föreslå uteslutande derifrån af stadgandet om den
högre värdighet, som af endast historisk grund finnes tillagd cheferne för Justitieoch
Utrikes-departementen. Men då Statsministervärdigheten icke torde böra ur
våra grundlagar helt och hållet borttagas, dels emedan det synes lämpligt, att
Konungen kan med en sådan värdighet utmärka den bland sina rådgifvare, som
han anser böra bland dem intaga främsta platsen, dels emedan de umonela förhållandena
till Norge torde förutsätta tillvaron af en Svensk Statsminister, så länge
Norge enligt sin grundlag skall ega en embetsman med denna värdighet, bär Utskottet
ansett, att Konungen borde kunna utse Statsminister bland samtlige sina
rådgifvare. — Härmed torde Utskottet hafva besvarat den ofvannämnde motionärens
framställning om utnämnande af en ordförande i Stats-Rådet. Denna benämning
har förefallit Utskottet mindre lyckligt vald, då enligt våra grundlagar ingen annan
än Konungen är Stats-Rådets ordförande.

Slutligen och då Utskottet till följd af de grundlagsförändringar här nedan
föreslås, jemväl bort ifrågasätta förändring af 34 § Regeringsformen, har Utskottet
ansett sig böra tillstyrka uteslutande af allt hvad i denna § stadgas om Statsrådsledamöters
rang; man torde numera vara ense derom, att dylika bestämmelser icke
hafva sin plats i grundlag.

De öfriga af Utskottet föreslagna förändringar röra endast redaktionen och
äro nödvändiga följder af dem, hvilka Utskottet ansett böra vidtagas i 5 och 6 §§
Regeringsformen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, om ändring i 6 §
Regeringsformen för inrättande af ett nytt Stats-departement,
icke måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om tillägg till 7 §
Regeringsformen, angående rättighet för Konungen att uppdraga
afgörandet af vissa ärenden åt Departementschef, icke måtte
af Riksdagen bifallas;

3:o) att Friherre von Schulzenheims motion om förändradlydelse
af 6 § Regeringsformen icke måtte af Riksdagen bifallas; samt

4:o) att Riksdagen måtte antaga följande förändringar i

12

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

(Nuvarande lydelse, hvari med kursiv (Föreslagen lydelse, hvari ändringarne
stil äro utmärkta de delar, som blifvit eller tilläggen äro med kursiv stil utföreslagna
att ändras eller utgå) märkta.)

Regerings-formen.

§

Stats-Rådet skall bestå af Tio Ledamöter,
hvilka äge att alla der förekommande
ärenden öfvervara: ej må fader
och son eller bröder på en gång vara
Ledamöter af Stats-Rådet.

§

Af Stats-Bådets Ledamöter skola Sju
vara Chefer hvar för sitt Departement,
nemligen:

Justitie-Stats-Ministern för Justitie-Departementet; Stats-Ministern

för utrikes ärendena
för Utrikes Departementet;

En Chef och Föredragande Stats-Båd
för Landtför sv ar s-Departementet, hvilken
tillika vare Konungens Bådgifvare i kommandomål
för Arméen;

En för Sjöförsvars-Departementet, hvilken
tillika vare Konungens Bådgifvare i
kommandomål för Flottan;

En för Civil-Departementet;

En för Finans-Departementet, samt

En för Ecklesiastik-Departementet.

Den närmare fördelningen af ärendena,
Departementen emellan, bestämmes af
Konungen genom en särskildt utfärdad,
offentligen kungjord Stadga.

Bland de tre Stats-Båden utan Departement
böra minst Två hafva förvaltat
civil bestallning.

Stats-Rådet skall bestå af Tio Ledamöter,
bland hvilka Konungen utnåmne
en Stats-Minister. Desse äga att alla i
Stats-Bådet förekommande ärenden öfvervara:
ej må fader och son eller bröder
på en gång vara Ledamöter af StatsRådet.

För de särskilda förvaltningsgrenarne
skola finnas Statsdepartement till det antal,
som bestämmes genom en af Konungen
och Biksdagen gemensamt stiftad lag. Ibland
Stats-Bådets Ledamöter utnåmne Konungen
Departements-Chefer, hvilka åro Föredragande
hvar och en för sitt Departement.
Fördelningen af ärendena, Departementen
emellan, bestämmes af Konungen
genom en särskildt utfärdad, offentligen
kungjord Stadga.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

13

Ministeriella mål, hvarmed förstås alla
de, som angå Rikets förhållande till främmande
Makter, må Konungen låta bereda
och handhafva på det sätt, Honom
lämpligast synes. Stats-Ministern för utrikes
ärendena tillhör, att dessa mål inför
Konungen föredraga och anmäla, i
närvaro af någon annan Stats-Rådets Ledamot.
År Stats-Ministern frånvarande,
föredrage den Stats-Rådets Ledamot, som
Konungen äfven i detta fall tillkalle. Sedan
Konungen af dessa Embetsman inhemtat
till protokoll anförda råd, för
hvilka de blifva ansvarige, fatte Konungen,
i deras närvaro, besluten; åliggande det
den dertill särskilt förordnade att protokollet
föra. Af sådana beslut må Konungen
låta till Stats-Rådets kunskap
komma, hvad Honom nyttigt synes, så att
äfven någon kännedom af denna Riksstyrelsens
gren måtte hos Stats-Rådet
finnas.

§

Konungen äger att i Afhandlingar och
Förbund med främmande Makter ingå,
sedan Han, enligt föregående §, deröfver
hört Stats-Ministern för utrikes ärendena
och någon annan tillkallad Stats-Rådets
Ledamot.

§

Kommandomål, hvarmed förstås sådana,
som Konungen, i egenskap af Högste
Befälhafvare öfver Krigsmakten till lands
och sjös, omedelbarligen besörjer, må
Konungen, då Han sjelf förer Riksstyrel -

11.

Ministeriella mål, hvarmed förstås alla
de, som angå Rikets förhållande till främmande
Makter, må Konungen låta bereda
och handhafva på det sätt, Honom lämpligast
synes. Chefen för det Departement,
till hvilket utrikes ärendena höra, tillkommer,
att dessa mål inför Konungen
föredraga och anmäla, i närvaro af någon
annan Stats-Rådets Ledamot. Är
Departements-Chefen frånvarande, föredrage
den Stats-Rådets Ledamot, som
Konungen äfven i detta fall tillkalle.
Sedan Konungen af dessa Embetsman
inhemtat till protokoll anförda råd, för
hvilka de blifva ansvarige, fatte Konungen,
i deras närvaro, besluten; åliggande
det den dertill särskildt förordnade att
protokollet föra. Af sådana beslut må
Konungen låta till Stats-Rådets kunskap
komma, hvad Honom nyttigt synes, så att
äfven någon kännedom af denna Riksstyrelsens
gren måtte hos Stats-Rådet
finnas.

12.

Konungen äger att i Afhandlingar och
Förbund med främmande Makter ingå,
sedan Han, enligt föregående §, deröfver
hört Föredraganden för utrikes ärendena
och någon annan tillkallad Stats-Rådets
Ledamot.

15.

Kommandomål, hvarmed förstås sådana,
som Konungen, i egenskap af Högste
Befälhafvare öfver Krigsmakten till
lands och sjös, omedelbarligen besörjer,
må Konungen, då Han sjelf förer Riks -

14

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

sen, afgöra i närvaro af den bland Krigs- styrelsen, afgöra i närvaro af den bland
Departementens Chefep, till hvars Departe- Departementens Chefer, till hvars Departement
ärendet hörer. Honom åligge, vid ment ärendet hörer. Honom åligge, vid
ansvar, — — — — — —---— ansvar, — — — — — — —--—

§ 26.

Då justitieärenden i Stats-Rådet före- Då justitieärenden i Stats-Rådet föredragas,
skola, jemte Justitie-Stats-Mini- komma, skola, jemte Stats-Rådet och Förestern
och Två Stats-Råd, Två af Högsta draganden för samma ärenden samt Två
Domstolens Ledamöter dem öfvervara, andra Stats-Råd, Två af Högsta Dommed
den skyldighet att till protokollet stolens Ledamöter dem öfvervara, med
sig yttra, som 9 § föreskrifver. den skyldighet att till protokollet sig

yttra, som 9 § föreskrifver.

§ 32.

Sändebud hos främmande Makter och Sändebud hos främmande Makter och
Tjenstemän vid Beskickningarne namne Tjensteman vid Beskickningarne nämne
Konungen i Stats-Ministerns för utrikes Konungen i Föredragandens för utrikes
ärendena och någon annan tillkallad Stats- ärendena och någon annan tillkallad
Råds-Ledamots närvaro. Stats-Råas-Ledamots närvaro.

§ 34.

Stats-Ministrar ne innehafve Riketshögsta
värdighet, och Stats-Råden den närmaste

derintill. Stats-Minister eller Stats-Råd må Stats-Minister eller Stats-Råd må icke
icke tillika annat embete utöfva, ej heller tillika annat embete utöfva, ej heller nånågra
inkomster deraf uppbära. Justitie- gra inkomster deraf uppbära. Justitieråd
må ej tillika annat embete innehafva råd må ej tillika annat embete innehafva
eller utöfva. eller utöfva.

Riksdags-ordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till Riksdagsman
vald, skall, första gången han efter valet
till Riksdag sig inställer, inför JustitieStats-Ministern,
eller den Konungen i hans
ställe förordnar, sin fullmakt till gransk -

Den, som blifvit till Riksdagsman vald,
skall, första gången han efter valet till
Riksdag sig inställer, inför Stats-Ministem,
eller den Konungen i hans ställe
förordnar, sin fullmakt till granskning

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

15

ning uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder
eller, om Riksdagsman sednare
sig inställer, så snart derefter ske
kan. Denna granskning, —--— —

§

Så snart fullmakterne undergått den i
mom. 1 af nästföregående § föreskrifna
granskning samt berättelse om förloppet
dervid blifvit af Justitie- Stats- Ministern,
eller den i hans ställe förordnad är, meddelad
Kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter
angår, begäre hvardera Kammaren
ofördröjligen hos Konungen, medelst Deputation,
Talman och vice Talman, dem
Konungen då för hvardera Kammaren,
bland dess ledamöter, utnämner.

Talman och Vice Talman--— —

§

Konungen låter offentligen kungöra den
af Honom för Riksdags öppnande bestämda
tid, som ej må utsättas sednare än å
femte söckendagen efter Riksdags början.
På den tid skola Riksdagsmännen, sedan
Gudstjenst med dem hållen är, sammankomma
på Rikssalen, der Konungen, eller,
då Han så för godt finner, någon af StatsMinistrarne
förer ordet. Vid detta till § Vill

Konungen, med upplösande--

----meddelas.

Då Riksdag skall afslutas, infinna sig,
på Konungens kallelse och efter förrättad
Gudstjenst, Riksdagsmännen på Rikssalen
och framföra genom Talmännen sina
välönskningar. Derefter uppläses Riks -

uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder
eller, om Riksdagsman sednare
sig inställer, så snart derefter ske kan.
Denna granskning, — —--— — —

33.

Så snart fullmakterne undergått den i
mom. 1 af nästföregående § föreskrifna
granskning samt berättelse om förloppet
dervid blifvit af Stats-Ministern, eller den
i hans ställe förordnad är, meddelad Kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter angår,
begäre hvardera Kammaren ofördröjligen
hos Konungen, medelst Deputation, Talman
och vice Talman, dem Konungen
då för hvardera Kammaren, bland dess
ledamöter, utnämner.

Talman och vice Talman---—

34.

Konungen låter offentligen kungöra den
af Honom för Riksdags öppnande bestämda
tid, som ej må utsättas sednare
än å femte söckendagen efter Riksdags
början. På den tid skola Riksdagsmännen,
sedan Gudstjenst med dem- hållen
är, sammankomma på Rikssalen, der Konungen,
eller, då Han så för godt finner,
Stats-Ministern eller annan Stats-RådsLedarnot
förer ordet. Vid detta tillfälle

36.

Vill Konungen, med upplösande---

—--— meddelas.

Då Riksdag skall afslutas, infinna sig,
på Konungens kallelse och efter förrättad
Gudstjenst, Riksdagsmännen på Rikssalen
och framföra genom Talmännen sina
välönskningar. Derefter uppläses Riks -

16

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

dagsbeslutet, hvaruppå Konungen, sjelf dagsbeslutet, hvaruppå Konungen, sjelf
eller genom någon af Stats-Ministrar ne, eller genom Stats-Ministern eller annan
förklarar Riksdagen vara afslutad. Stats-Råds- Ledamot, förklarar Riksdagen

vara afslutad.

Tryckfrihets-förordnmgen.

§

Mom. 4. Utgifvare af Dagblad eller
Periodiska Skrifter anmäle sig, jemte titeln
och tryckningsorten, hos JustitieStats-Ministern,
som äger att, så vida Sökanden
ej för nesligt brott blifvit dömd,
eller förklarad ovärdig föra andras talan,
meddela bevis, att intet hinder emot Skriftens
utgifvande förekommer.

Mom. 5. Privilegier å Boktryckeri---

----mil.

Då ett Boktryckeri — — — — rätt.

Den ett nytt Boktryckeri — — ägare.
I båda fallen åligger det Konungens Befallningshafvande,
sedan behörig anmälan
hos honom blifvit gjord, att, genast eller
med först omgående Post, derom underrätta
Justitie-Stats-Ministern.

Mom. 8. Vid rättegångens början vare
Boktryckare skyldig att Författarens namnsedel
till Domstolen ingifva. I annat fall
stånde han författareansvar, så framt icke
Författaren sig hos Domaren sjelfmant
tillkännagifver. Angår rättegången Dagblad
eller Periodiska Skrifter, blifve Utgifvarens
namn af Justitie-Stats-Ministern,
i följd af ofvan föreskrifne anmälan, uppgifvet.
Domaren äger — — — — —

1.

Mom. 4. Utgifvare af Dagblad eller
Periodiska Skrifter anmäle sig, jemte
titeln och tryckningsorten, hos Stats-Rådet
och Föredraganden för justitieårenden,
som äger att, så vida Sökanden ej
för nesligt brott blifvit dömd, eller förklarad
ovärdig föra andras talan, meddela
bevis, att intet hinder emot Skriftens
utgifvande förekommer.

Mom. 5. Privilegier å Boktryckeri —--

— — — — mil.

Då ett Boktryckeri--— - rätt.

Den ett nytt Boktryckeri---ägare.

I båda fallen åligger det Konungens Befallningshafvande,
sedan behörig anmälan
hos honom blifvit gjord, att, genast eller
med först omgående Post, derom underrätta
Stats-Rådet och Föredraganden för
justitiecirenden.

Mom. 8. Vid rättegångens början vare
Boktryckare skyldig att Författarens namnsedel
till Domstolen ingifva. I annat fall
stånde han författareansvar, så framt
icke Författaren sig hos Domaren sjelfmant
tillkännagifver. Angår rättegången
Dagblad eller Periodiska Skrifter, blifve
Utgifvarens namn af Stats-Rådet och Föredraganden
för justitieärenden, i följd
af ofvan föreskrifne anmälan, uppgifvet.
Domaren äger — — — — —— — —

Mom

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

17

Mom. 12. Intet hinder vare---

föryttra; dock vare hvar och en, som
antingen i öppen bod eller eljest, med
rättighet att derom i Allmänna Tidningarne
få Kungörelse införa, Bokhandel
idka eller Böcker försälja vill, förbunden
att, på sätt om Boktryckeriers anläggning
stadgadt är, och vid samma ansvar,
anmälan derom hos Justitie-Stats-Ministern
göra. För fortfarande----

Mom. 12. Intet hinder vare---

föryttra; dock vare hvar och en, som antingen
i öppen bod eller eljest, med rättighet
att derom i Allmänna Tidningarne
få Kungörelse införa, Bokhandel idka
eller Böcker försälja vill, förbunden att,
på sätt om Boktryckeriers anläggning
stadgadt är, och vid samma ansvar, anmälan
derom hos Stats-Rådet och Föredraganden
för justitieärenden göra. För
fortfarande — —------—

§ 4.

I afseende på bevakningen öfver Skrifters
lofliga allmängörande skola följande
stadganden gälla:

Mom. 1. Justitie-Stats-Ministern skall
tillkomma att både inom Hufvudstaden
och i orterna, antingen sjelf eller genom
vederbörligen af honom förordnade Ombud,
vaka öfver skrifters allmängörande,
på det sätt och i de delar, som här nedanföre
stadgas.

Mom, 2. Till befrämjande af detta ändamål,
vare härmed till ovägerlig efterlefnad
föreskrifvet, att i samma stund,
ej senare, än en Skrift till försäljning eller
till spridande, på hvad annat sätt som
helst, utgifves, skall ett exemplar aflemnas,
i Stockholm till Justitie-Stats-Ministern,
och i hvarje annan ort till hans
förordnade Ombud. Boktryckare, som
denna föreskrift uraktlåter, böte hvarje
gång Femtio Riksdaler, och om han, utan
att vara försedd med Justitie-Stats-Ministerns
bevis om gjord anmälan af ett Dagblad
eller Periodisk Skrift, desamma trycker,
böte Etthundrade Riksdaler, och
Bih. till Riksd. Prat. 1868. 3 Sami

I afseende på bevakningen öfver Skrifters
lofliga allmängörande skola följande
stadganden gälla:

Mom. 1. Stats-Rådet och Föredraganden
för justitieärenden skall tillkomma
att både inom Hufvudstaden och i orterna,
antingen sjelf eller genom vederbörligen
af honom förordnade Ombud,
vaka öfver skrifters allmängörande, på
det sätt och i de delar, som här nedanföre
stadgas.

Mom. 2. Till befrämjande af detta
ändamål, vare härmed till ovägerlig efterlefnad
föreskrifvet, att i samma stund,
ej senare, än en Skrift till försäljning
eller till spridande, på hvad annat sätt
som helst, utgifves, skall ett exemplar aflemnas,
i Stockholm till Stats-Rådet och
Föredraganden för justitieärenden och
i hvarje annan ort till hans förordnade
Ombud. Boktryckare, som denna
föreskrift uraktlåter, böte hvarje gång
Femtio Riksdaler, och om han, utan att
vara försedd med Siats-Rådets och Föredragandens
för justitieärenden bevis om
gjord anmälan af ett Dagblad eller Perio.
3 Haft. 3

18

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 3.

Skriftens utgifvande inställes, intill dess
Utgifvaren iakttagit hvad (^Vanföre derom
stadgadt är.

Mom. 3. I alla de fall. der åtal, enligt
2 § 4 mom. samt 3 §, genom allmän åklagare
anställes, äge Justitie-Stats-Ministern
eller dess Ombud rättighet att, då han
det nödigt pröfvar, en Skrift med qvarstad
belägga låta, hvilken sist inom åtta
dagars förlopp verkställes. Börande en
månad efter den dag, då i landsort qvarstaden
lagd blifvit, Justitie-Stats-Ministern
meddela Ombudet sitt gillande eller
upphäfvande deraf. Är uti Hufvudstaden
qvarstad ej inom åtta dagars förlopp lagd,
eller i landsorterna Justitie-Stats-Ministerns
gillande ej, inom ofvanskrifna en
månads förlopp, ankommit, må qvarstad
ej, utan efter laga Domstols och Tryckfrihets-komraittéens
yttrande, gälla. Men
vid alla de tillfällen, då Justitie-StatsMinistern
anser förbrytelser emot denna
Lag sig yppa, och så ofta målet ej hör,
vare sig, såsom blott ordningsmål, under
hans egen pröfning, eller, vid personliga
förolämpanden, till den oförrättades enskilda
beifrande, åligge Justitie-StatsMinistern,
antingen han funnit qvarstad
äga rum, eller endast åtal vid laga Domstol,
att Skriften ofördröjligen och omedelbart
till Justitie-Kanslerens laga åtgärd
öfverlemna.

Mom. 4. Till ordningsmål räknas,
om, vid Tryckeris anläggande, uraktlåtes
hvad 1 § 5 mom. derom stadgar, eller
om Boktryckare underlåter att, enligt 1 §

disk Skrift, desamma trycker, böte Etthundrade
Riksdaler, och Skriftens utgifvande
inställes, intill dess Utgifvaren iakttagit
hvad ofvanföre derom stadgadt är.

Mom. 3. I alla de fall, der åtal enligt
2 § 4 mom. samt 3 § genom allmän
åklagare anställes, äge Stats-Bådet och
Föredraganden för justitieärenden eller
dess Ombud rättighet att, då han det nödigt
pröfvar, en Skrift med qvarstad belägga
låta, hvilken sist inom åtta dagars
förlopp verkställes. Börande en månad
efter den dag, då i landsort qvarstaden
lagd blifvit, Stats-Bådet och Föredraganden
för justitieärenden meddela Ombudet sitt
gillande eller upphäfvande deraf. Är uti
Hufvudstaden qvarstad ej inom åtta dagars
förlopp lagd, eller i landsorterna
Stats-Bådets och Föredragandens för justitieärenden
gillande ej, inom ofvanskrifna
en månads förlopp, ankommit, må qvarstad
ej, utan efter laga Domstols och
Tryckfrihets-kommittéens yttrande, gälla.
Men vid alla de tillfällen, då Stats-Bådet
och Föredraganden för justitieärenden anser
förbrytelser emot denna Lag sig yppa,
och så ofta målet ej hör, vare sig, såsom
blott ordningsmål, under hans egen pröfning,
eller, vid personliga förolämpanden,
till den oförrättades enskilda beifrande,
åligge Stats-Bådet och Föredraganden för
justitieärenden, antingen han funnit qvarstad
äga rum eller endast åtal vid laga
Domstol, att Skriften ofördröjligen och
omedelbart till Justitie-Kanslerens laga
åtgärd öfverlemna.

Mom. 4. Till ordningsmål räknas,
om, vid Tryckeris anläggande, uraktlåtes
hvad 1 § 5 mom. derom stadgar, eller
om Boktryckare underlåter att, enligt 1 §

KonstitUtions-ZJ tshottets Utlåtande N:o 3.

19

10 mom., å Skriften utsätta sitt namn,
tryckningsorten ock årtalet, eller om han
en hos honom tryckt skrift till JustitieStats-Ministern
eller dess Ombud, inom
utsatt tid, icke afiemnar, eller om, emot
1 § 12 mom., tryckta Skrifter, hvarå boktryckarenamn,
tryckningsort eller årtal
ej äro utsatta, föryttras. I dessa fall
äge Justitie-Stats-Ministern att, i öfverensstämmelse
med hvad denna Lag stadgar,
den brottslige genast pliktfälla, denne
likväl obetaget att, der han sig så befogad
finner, hos Konungen i Dess JustitieRevisions-Expedition,
underdåniga besvär
anföra, i Stockholm inom 15:de dagen
och i landsorterna inom en månad, sedan
han af Justitie-Stats-Ministerns Utslag
bevisligen del undfått. För öfrigt
äro ordningsmål ej andra än sådana
ekonomiska, som, enligt något framdeles
tillgörande Boktryckeri- och Bokhandelsreglemente,
till Justitie-Stats-Ministerns
pröfning kunna höra, och till rubbning
af något stadgande i denna Lag icke leda.

Mom. 5. Så snart någon förbrytelse emot
denna Lag blifvit af Justitie-Stats-Ministern
hos Justitie-Kansleren anmäld, åligge
den sistnämnde att ofördröjligen låta förbrytelsen,
genom tillförordnad Aktor, vid
behörig Domstol åklaga; — — — — —

Mom. 6. Sedan sex månader förlupit,
efter det en Skrift till Justitie-StatsMinistern
eller hans Ombud, enligt nästföregående
2 mom., inkommit, hvaröfver
embetsbetyg genast afgifvas bör, må ej
af publik Aktor åtal derå äga rum. En -

10 inom., å Skriften utsätta sitt namn,
tryckningsorten och årtalet, eller om han
en hos honom tryckt skrift till StatsBådet
och Föredraganden för justitieårenden
eller dess Ombud, inom utsatt tid,
icke afiemnar, eller om, emot 1 § 12 mom.,
tryckta skrifter, hvarå boktryckarenamn,
tryckningsort eller årtal ej äro utsatta,
föryttras. I dessa fall äge Stats-Bådet
och Föredraganden för justitieärenden att,
i öfverensstämmelse med hvad denna Lag
stadgar, den brottslige genast pliktfälla,
denne likväl obetaget att, der han sig
så befogad finner, hos Konungen i Dess
Justitie-Revisions-Expedition, underdåniga
besvär anföra, i Stockholm inom 15:de
dagen och i landsorterna inom en månad,
sedan han af Stats-Bådets och Föredragandens
för justitieärenden Utslag bevisligen
del undfått. För öfrigt äro ordningsmål
ej andra, än sådana ekonomiska,
som, enligt något framdeles tillgörande
Boktryckeri- och Bokhandels-regleinente,
till Stats-Bådets och Föredragandens för
justitieärenden pröfning kunna höra, och
till rubbning af något stadgande i denna
Lag icke leda.

Mom. 5. Så snart någon förbrytelse
emot denna Lag blifvit af Stats-Badet
och Föredraganden för justitieärenden hos
Justitie-Kansleren anmäld, åligge den
sistnämnde att ofördröjligen låta förbrytelsen
genom tillförordnad Aktor vid behörig
Domstol åklaga; —-----

Mom. 6. Sedan sex månader förlupit,
efter det en Skrift till Stats-Bådet och
Föredraganden för justitieärenden eller
hans Ombud, enligt nästföregående 2
inom., inkommit, hvaröfver embetsbetyg
genast afgifvas bör, må ej af publik Ak -

20

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

skild man njute, enligt Allmän Lag, till
godo sin talan uti mål, genom hvilkas
tryckning han är personligen förolämpad.
Är någon Skrift med qvarstad belagd,
då skall åtal ske å Skriften, inom åtta
dagar i Hufvudstaden, och, i orterna,
åtta dagar efter det Justitie-Stats-Ministerns
gillande af qvar staden blifvit kunnigt;
i annat fall upphöre qvarstaden och
vare Skriftens försäljning obehindrad.

Mom. 10. I afseende på försäljning
och utspridande af utifrån inkomna Skrifter
på Svenska språket, äge Justitie-StåtsMinistern
lika rättigheter och åligganden,
som i afseende på inom Riket tryckta;
och vare — — — — — — — — — —

Mom. 11. Finner Jusiitie-Stats-Ministern,
att utrikes ifrån inkommen, på
främmande språk författad, Skrift innehåller
något stridande emot 3 §:s 4, 5, 7,
9, 10 och 13 mom., åligge honom, att, efter
tills vidare derå lagd qvarstad, i underdånighet
inhemta Kongl. Maj ds befallning,
huruvida Skrifteu bör till föryttrande
frigifvas, eller under vidare qvarstad förblifva.
Till den ändan åligge hvar och en,
som genom gjord anmälan hos JustitieStats-Ministern
är berättigad att bokhandel
idka, att till Justitie- Stats-Ministern eller
hans ombud inlemna förteckning på inkomna
utländska Skrifter. Skulle å någon
sådan qvarstad läggas, inhemte Justitie-Stats-Ministern
i underdånighet Kongl.
Maj:ts nådiga befallning, huruvida Skriften
bör till föryttrande frigifvas, eller
under vidare qvarstad till återutförande
förblifva, då det på Konungens nådiga

tor åtal derå äga rum. Enskild man
njute, enligt allmän Lag, till godo sin
talan uti mål, genom hvilkas tryckning
han är personligen förolämpad. Är någon
Skrift med qvarstad belagd, då skall
åtal ske å Skriften, inom åtta dagar i
Hufvudstaden, och, i orterna, åtta dagar
efter det Stats-Uådets och Föredragandens
för justitieärenden gillande af qvarstaden
blifvit kunnigt; i annat fall upphöre
qvarstaden och vare Skriftens försäljning
obehindrad.

Mom. 10. I afseende på försäljning
och utspridande af utifrån inkomna Skrifter
på Svenska språket, äge Stats-Bådet
och Föredraganden för justitieärenden
lika rättigheter och åligganden, som i
afseende på inom Riket tryckta; och vare

Mom. 11. Finner Stats-Bådet och Föredraganden
för justitieärenden, att utrikes
ifrån inkommen, på främmande språk
författad, Skrift innehåller något stridande
emot 3 §;s 4, 5, 7, 9, 10 och 13 inom.,
åligge honom, att, efter tills vidare derå
lagd qvarstad, i underdånighet inhemta
Kongl. Maj:ts befallning, huruvida Skriften
bör till föryttrande frigifvas, eller under
vidare qvarstad förblifva. Till den ändan
åligge hvar och en, som genom gjord anmälan
hos Stats-Bådet och Föredraganden
för justitieärenden är berättigad att bokhandel
idka, att till Stats-Bådet och Föredraganden
för justitieärenden eller hans
ombud inlemna förteckning på inkomna
utländska skrifter. Skulle å någon sådan
qvarstad läggas, inhemte Stats-Bådet och
Föredraganden för justitieärenden i underdånighet
Kongl. Maj:ts nådiga befallning,
huruvida Skriften bör till föryttrande

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

21

pröfning må ankomma, om och till hvad
belopp Bokhandlaren må njuta ersättning
af statsmedlen.

§

Mom. 8. Finner Justitie-Stats-Ministern
eller dess ombud sig befogad att,
på de grunder för qvarstad å tryckt Skrift,
här ofvan stadgade äro, förordna eller
äska, det någon Skrift med qvarstad beläggas
må, vare han eller det berättigad,
att i Stockholm, genom biträde af OfverStåthållare-Embetet,
och i öfriga städer
samt orterna, medelst skyndsam handräckning,
som ej får vägras af den Magistrat,
hvarunder Boktryckeriet, enligt §
1, lyder, sådan qvarstad erhålla; börande
öfver förloppet af qvarstadsförrättningen
och orsakerna dertill, samt i afseende på
den åklagade Skriften, om och huru många
exemplar då ännu finnas uti Boktryckarens
värjo, anteckning trefaldt författas,
hvaraf den ena tillställes Justitie-Statsministern
eller hans Ombud, den andra
Magistraten och den tredje Boktryckaren.

Magistraten vare--embetets förlust.

Justitie-Stats-Ministern eller dess Ombud
äge ej makt att, annorlunda än nu sagdt
är, qvarstad fordra eller vidare befattning
med saken taga, utan hänskjute genast
alltsammans till Justitie-Kansleren,
på hvilkens ytterligare embetsåtgärd och
ansvar det ankommer, att sådana mål
varda, enligt denna och allmän lag, handhafda.
Anmäles hos Justitie-Kansleren
omedelbarligen någon Skrift till åtal, bör
han, sist inom fjorton dagar, om målets
upptagande vid laga Domstol, genom af

frigifvas, eller under vidare qvarstad till
återutförande förblifva, då det på Konungens
nådiga pröfning må ankomma, om
och till hvad belopp Bokhandlaren må
njuta ersättning af statsmedlen.

5.

Mom. 8. Finner Stats-JRådet och Föredraganden
för justitieärenden eller dess
ombud sig befogad att, på de grunder
för qvarstad å tryckt Skrift, här ofvan
stadgade äro, förordna eller äska, det
någon skrift med qvarstad beläggas må,
vare han eller det berättigad, att i Stockholm,
genom biträde af Ofver-StåthållareEmbetet,
och i öfriga städer samt orterna,
medelst skyndsam handräckning, som ej
får vägras af den Magistrat, hvarunder
Boktryckeriet, enligt § 1, lyder, sådan
qvarstad erhålla; börande öfver förloppet
af qvarstadsförrättningen och orsakerna
dertill, samt i afseende på den
åklagade Skriften, om och huru många
exemplar då ännu finnas uti Boktryckarens
värjo, anteckning trefaldt författas,
hvaraf den ena tillställes Stats-Bådet och
Föredraganden för justitieärenden eller
hans ombud, den andra Magistraten och
den tredje Boktryckaren. Magistraten

vare--embetets förlust. Stats-Bådet

och Föredraganden för justitieärenden
eller dess Ombud äge ej makt att, annorlunda
än nu sagdt är, qvarstad fördra
eller vidare befattning med saken taga,
utan hänskjute genast alltsammans till
Justitie-Kansleren, på hvilkens ytterligare
embetsåtgärd och ansvar det ankommer,
att sådana mål varda, enligt denna och
allmän lag, handhafda. Anmäles hos
Justitie-Kansleren omedelbarligen någon

22

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

honom tillförordnad Aktor, anstalt foga;
men icke må han om någon sådan föregående
qvarstad, som här framföre nämndt
är, förordna, utan Justitie- Stats-Ministerns
eller hans Ombuds hörande och tillstyrkande.
År målet till laga Domstol kommet,
och qvarstad der af Aktor yrkad,
bör Domstolen sig deröfver, inom åtta
dagar, utlåta; men likväl, derest det utan
tidsutdrägt ske kan, Justitie-Stats-Ministerns
eller dess Ombuds utlåtande inhemtas.
Afslås qvarstadspåståendet, fortfares
ändock med rättegången; men om påståendet
gillas, och har Justitie-Stats-Ministern
eller hans Ombud sådant tillstyrkt,
skall qvarstaden verkställas; dock bör

Mom. It. Angripas uti af trycket —

— --— — allmän lag föreskrifva;

dock må underdomaren, vid sådana enskilda
tvister, utan inhemtadt utlåtande
af Justitie-Stats-Ministern eller hans Ombud,
qvarstadsfrågor upptaga och deröfver
meddela utslag, hvaröfver parterna
äga i laglig ordning hos öfverrätten besvär
anföra; i hvilket fall qvarstaden ej
må verkställas.

Mom. 12. I frågor om qvarstad ---

— --biträda; dock må ej hos Bok handlare

eller annan försäljare å någon
inom Riket utkommen Skrift qvarstad begäras,
utan att genom bevis kan styrkas,
att Skriften i tryckningsorten blifvit med
qvarstad belagd, eller i det fall, att Skriften
ej blifvit, enligt 4 § 2 mom., till Ju -

Skrift till åtal, bör han, sist inom fjorton
dagar, om målets upptagande vid laga
Domstol, genom af honom tillförordnad
Aktor, anstalt foga; men icke må han om
någon sådan föregående qvarstad, som
här framföre nämndt är, förordna, utan
Stats-Bådets och Föredragandens för justitieärenden
eller hans Ombuds hörande och
tillstyrkande. År målet till laga domstol
kommet, och qvarstad der af Aktor yrkad,
bör Domstolen sig deröfver, inom
åtta dagar, utlåta; men likväl, derest
det utan tidsutdrägt ske kan, Stats-Bådets
och Föredragandens för justitieärenden
eller dess Ombuds utlåtande inhemtas.
Afslås qvarstadspåståendet, fortfares ändock
med rättegången; men om påståendet
gillas, och har Stats-Bådet och Föredraganden
för justitieärenden eller hans
Ombud sådant tillstyrkt, skall qvarstaden
verkställas; dock bör — — — — — —

Mom. 11. Angripas uti af trycket —
— — — — — allmän lag föreskrifva;
dock må underdomaren, vid sådana enskilda
tvister, utan inhemtadt utlåtande
af Stats-Bådet och Föredraganden för justitieärenden
eller hans ombud, qvarstadsfrågor
upptaga och deröfver meddela
utslag, hvaröfver parterna äga i laglig
ordning hos öfverrätten besvär anföra; i
hvilket fall qvarstaden ej må verkställas.

Mom. 12. I frågor om qvarstad —
---biträda; dock må ej hos Bokhandlare
eller annan försäljare å någon inom
Riket utkommen Skrift qvarstad begäras,
utan att genom bevis kan styrkas, att
Skriften i tryckningsorten blifvit med qvarstad
belagd, eller i det fall, att Skriften
ej blifvit, enligt 4 § 2 mom., till Stats -

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 3.

23

stitie-Stats-Ministern eller dess Ombud inlemnad.

Mom. 13. Varder någon af trycket
härstädes utkommen eller utländsk, hit i
Riket införd, Skrift, utaf en eller flera
främmande staters Sändebud eller deras
Regeringar anmäld, såsom innefattande
sådana ämnen, hvilka kunna föranleda till
missnöje hos andra Makter, äge Konungen
att derom, efter sakens och omständigheternas
beskaffenhet, i nåder förordna,
samt, om Han så nödigt pröfvar, om Skriftens
seqvestrerande och indragning genom
Dess Justitie-Stats-Minister eller JustitieKansler,
så väl hos Boktryckare som försäljare
eller andra utspridare, låta föranstalta,
och hvarmed förhålles på sätt,
som angående beläggande med qvarstad
här ofvanföre stadgadt finnes; skolande i
de fall — — — — — — —---

Rådet och Föredraganden för justitieärenden
eller dess ombud inlemnad.

Mom. 13. Varder någon af trycket
härstädes utkommen eller utländsk, hit i
Riket införd, Skrift, utaf en eller flera
främmande staters Sändebud eller deras
Regeringar anmäld, såsom innefattande
sådana ämnen, hvilka kunna föranleda till
missnöje hos andra Makter, äge Konungen
att derom, efter sakens och omständigheternas
beskaffenhet, i nåder förordna,
samt, om Han så nödigt pröfvar,
om Skriftens seqvestrerande och indragning
genom Dess Föredragande för justitieärenden
eller Justitie-Kansler, så väl
hos Boktryckare som försäljare eller andra
utspridare, låta föranstalta, och hvarmed
förhålles på sätt, som angående beläggande
med qvarstad här ofvanföre
stadgadt finnes; skolande i de fall---

Anm. 1 händelse de af Utskottet i ett annat Utlåtande, N:o 5, nu jemväl
föreslagna ändringar i Tryckfrihetsförordningens §§ 1 och 4 skulle godkännas,
komme dessa §§ att erhålla den lydelse, som i detta sednare Utlåtande är införd.

Stockholm den 9 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Th. Munck af Rosenschöld.
Ordförande.