Konstitutions-Utskottett Memorial Nio 1.

i

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli d. il Mars 1868, kl. 6 e. ni.

Konstitutions- Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning af
de i Statsrådet förda protokoll.

Till Konstitutions-Utskottet kafva, uppå derom kos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidna riksdags början oek intill
början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver:

Justitie- och Ju''stitie-departements-ärenden från ock med den 22 Januari 1867
till ock med den 10 Januari 1868;

Utrikes-departements-ärenden från ock med den 8 Februari 1867 till ock
med den 4 Januari 1868;

Landtförsvars-departements-ärenden från och med den 18 Januari 1867 till
ock med den 4 Januari 1868;

Sjöförsvars-departements-ärenden från ock med den 22 Januari 1867 till ock
med den 4 Januari 1868;

Civil-departements-ärenden från ock med den 18 Januari 1867 till ock med
den 10 Januari 1868;

Finans-departements-årenden från ock med den 18 Januari 1867 till ock
med den 10 Januari 1868; samt

Ecklesiastik-departements-ärenden från ock med den 18 Januari 1867 till ock
med den 4 Januari 1868.

Yid den jemlikt grundlagarnes stadgande företagna, numera fullbordade
granskningen af dessa protokoll kar anledning icke förekommit att mot någon ledamot
af Statsrådet tillämpa 106 § Regeringsformen; hvaremot Utskottet funnit rådgifvareåtgärderna
rörande kär nedan nämnda ärenden vara af beskaffenhet att böra
kos Riksdagen anmälas.

Ro.

Protokollen öfver Justitie-departements- ock Civil-departements-ärenden för
den 10 Januari 1868, öfver Finans-ärenden för den 18 Januari 1867, samt öfver
Bill. till Riksd. Prot. 1868. 3 Sami. 1 Höft. 1

2

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

Ecklesiastik-departements-ärenden för den 13 och 20 Juni, 10 och 31 Juli, 14 Augusti,
8 och 29 November samt 6 December 1867 upplysa, att Kong! Maj:t uppi
derom gjorda framställningar och ansökningar meddelat tillåtelse för åtskillige embetsman,
indika blifvit till ledamöter af Riksdagens Första eller Andra Kammare
utsedde, att under den tid de såsom deltagande i Riksdagens förhandlingar vore
förhindrade att sina embeten förvalta, uppbära sina löner oafkortade, och af allmänna
medel anvisat anslag till aflöning åt de vikarier, Indika förordnats att under
sagda tid dessa embeten förestå, samt att Kong!. Maja befriat tre i Stockholm bosatte,
till ledamöter af Riksdagens Andra Kammare utsedde embetsman, från skyldighet
att till tjenstevikariers aflöning bidraga med större andel af sina löner, än
eu åttondedel af det belopp deraf, som belöpte sig på den tid Riksdagen varade;
hvarjemte Kongl. Maj:t i samma ändamål beviljat eu provincialläkare, som under
sistlidna riksdag varit ledamot af Första Kammaren, ett anslag uppgående till
hälften af hans lön under samma tid. Statsrådets samtlige ledamöter hafva öfvervarit
dylika ärendens behandling inför Kongl. Maj:t.

Det har visserligen icke undgått Utskottets uppmärksamhet, att förenämnda
regeringsbeslut stödja sig på en häfdvunnen praxis, enligt hvilken embets- och
tjensteman äfven under tider, då de äro af tillfälliga allmänna uppdrag förhindrade
att utöfva sina befattningar, likväl eg-a att uppbära sina löner oafkortade. Om det
äfven lemnas åsido, att denna praxis icke omedelbart grundar sig på någon lag
eller uttrycklig föreskrift, qvarstår dock den omständigheten, att de billjghetsskäl,
hvilka föranledt grundsatsens tillämpning på andra fall, icke ega samma giltighet
i fråga om embetsmäns hinder af riksdagsmannabefattning. Sjelfva grundlagarne
innehålla detta, Riksdags-ordningens 12 § har i fråga om Första Kammaren satt
den rättighet att afsåga sig riksdagsmannauppdraget, som tillkommer dess ledamöter,
i närmaste sammanhang med skyldigheten att utan arfvode fullgöra detsamma,
och har tydligen velat hänvisa på nämnda rättighet såsom en laglig utväg
att befria sig från uppdraget. Hvad åter angår Andra Kammaren, så har 23 §
Riksdagsordningen lika för alla bestämt den ersättning, som bör komma ledamöterne
i nämnda Kammare till godo för deras ekonomiska uppoffringar, utan afseende
derå, att dessa naturligtvis måste vara vida större för den ene än för den
andre, och då den enskilde riksdagsmannen icke kan af allmänna medel utöfver
det bestämda beloppet bekomma någon ersättning för den förlust, som möjligen
kan genom en längre tids hinder för vården af de enskilda angelägenheterna drabba
honom, så synes ej heller skäl vara för handen, att embetsmannen skall åtnjuta
någon lindring i de uppoffringar för tjenstens uppehållande under riksdagstiden,
som honom enligt lag åligger. Då Regeringen icke dess mindre ansett sig böra
dels från löneafdrag befria till emhetsmannaklassen hörande riksdagsmän, dels beviljat
nedsättning i sådant löneafdrag för i Stockholm bosatte embetsman, dels ock
-lemna! en embetsman ersättning för en del af det löneafdrag han till följd af sin
riksdagsmannabefattning måst vidkännas; så har detta förhållande synts Utskottet
vara af beskaffenhet att böra hos Riksdagen anmälas.

2:o.

Genom generalordres den 11 Juli 1867 har Kongl. Maj:t, efter beslut fattadt
på föredragning af Konungens tillförordnade rådgifvare i kommandomål, Herr
Statsrådet Thulstrup, befallt tvänne officerare att afresa till S:t Petersburg för att

Konstitutions- Utskottets Memorial JS'':o 1.

3

öfvervara de vapenöfning^, Indika i trakten af denna stad egde rum under sednare
hälften af Juli månad sistlidet år, hvarjemte Kongl. Maj:t förklarade sig vilja
framdeles bestämma den rese- och traktamentsersättning, som i anledning häraf
komme att nämnde officerare tilläggas. Efter det räkningar öfver de i och för
denna resa förorsakade utgifter, till ett sammanlagdt belopp af 1,534 Riksdaler,
blifvit af vederbörande aflemnade, beslöt Kongl. Maj:t i Statsrådet den 3 September
1867 på föredragning af Chefen för Ldndtförsvars-departementet, Herr Statsrådet
Abelin, att detta belopp skulle utbetalas af det å Fjerde Hufvudtiteln till extra
utgifters bestridande uppförda anslag.

Utskottet har icke förbisett, att Konungen äfven i kommandomål bär vid
sin sida en rådgifvare, som bär ansvaret för de fattade besluten, ehuruväl jemlikt
Regeringsformens 38 §, jemförd med Ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter,
detta ansvar visserligen icke kan sägas vara af den omfattning, som det, hvilket
åligger vederbörande föredragande i Statsrådet. Men då kommandomålen afgöra»
i närvaro af endast en Statsrådsledamot och sålunda sakna den mångsidigare pröfning,
som betingas af samtlige Statsrådens deltagande i rådslagen, har Utskottet
ansett, att i kommandoväg ej borde behandlas andra ärenden än sådana, som afse
rena verkställighetsåtgärder, och att ingalunda de med ett kommandomål möjligen
sammanhängande frågor af annan natur borde, såsom fallet varit med den i ofvannämnda
generalordres vidrörda anslagsfråga, i kommandoföredragningen inblandas,
för att på denna väg i hufvudsaken så afgöras, att den behandling frågan sedermera
enligt grundlagen måste i Statsrådet undergå, nedsjunker till en tom formalitet.
Utskottet anser sig kunna befara, om anslagsfrågor på dylikt sätt behandlas,
att Kongl. Maj:t i kommandoväg skulle i ett eller annat fall komma att
disponera Statens medel till ändamål — låt vara i och för sig goda och nyttiga, men
Indika Kongl. Maj:t, då medlen sedermera skolat i Statsrådet utanordnas, funnit hafva
bort stå tillbaka för gagneligare och mera magtpåliggande. Den för ärenden af
sådan natur, som det nu förevarande, lämpligaste behandling torde derföre enligt
Utskottets förmenande vara, att först anslagsfrågan i hvarje särskildt fall i Statsrådet
pröfvas, eller ock en viss summa till visst uppgifvet slag af ändamål i Statsrådet
anordnas, hvarefter Kongl. Maj:t i kommandoväg har att närmare bestämma
användningen af de anslagna medlen.

3:o.

Sedan Stockholms Stadsfullmägtige, för anläggning af ett nytt salutorg i
närheten af den å Norrmalm belägna jernvägsstation, år 1865 inköpt en Allmänna
Barnhuset tillhörig tomt, men sedermera nödgats afstå en större del af densamma
åt Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader, hemställde Stadsfullmägtiges Beredrednings-utskott
i utlåtande den 28 Maj 1866, att Stadsfullmägtige för beredande
af erforderligt ökadt utrymme åt den föreslagna saluplatsen, samt för åstadkommande
af beqvämare förbindelse emellan densamma och öfriga delar af Norrmalm,
måtte dels besluta att för stadens räkning inköpa tomterna N:is 1, 11 och 12 i
qvarteret Lagerbärsträdet emot den köpeskilling, Trehundratusen Riksdaler, och
öfriga vilkor, som i ett mellan Drätselnämndens Första Afdelning och berörda
tomters egare förslagsvis upprättadt kontrakt funnes upptagna, samt bemyndiga
bemälda Afdelning att å stadens vägnar köpet afsluta och de derför erforderliga
medel på lämpligaste sätt anskaffa; dels ock hos Kongl. Maj:t i underdånighet an -

4

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 1.

hålla om rättighet för staden att för ofvan omförmälda ändamål expropriera tomterna
N:is “21—26 i qvarteret Lagerbärsträdet, jemte de delar af tomterna N:is
27 och 28 derstädes, från hvilkas inlösen Styrelsen för Statens jern vägsbyggnader
genom laga dom i en emellan Styrelsen och nämnda tomters egare pågående rättegång
tilläfventyrs kunde komma att blifva befriad.

Efter det vid frågans behandling hos Stadsfullmägtige den 13 Juni 1866
41 röster afgifvits för bifall till Berednings-utskottets hemställan emot 39, hvilka
samma hemställan afslogo, förklarade Stadsfullmägtige, i anledning af särskild derom
gjord framställning af eu ledamot, sig anse, att till förslagets antagande erfordrades
två tredjedelar af deras röster, som i. beslutet deltagit, eller den pluralitet 23 § i
Kong!Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23Maj 1862 föreskrifver för
giltigheten af beslut i frågor, hvilka angå beviljande af anslag till nya ändamål eller
behof; i följd hvaraf Stadsfullmägtige ansåges hafva beslutit att för det dåvarande
icke ingå uti berörda nya företag.

Uppå häröfver dels af åtskillige Stadsfullmägtige, dels af några bland Stockholms
öfriga innevånare anförda besvär, meddelade Öfverståthållare-embetet den
20 Augusti 1866 det utslag, att “emedan ofvanomförmälda af Stadsfullmägtige vid
sammanträdet den 13 nästförutgångne Juni handlagda fråga, uti hvilken omröstningen
utfallit med 41 röster emot 39 för bifall till Berednings-utskottets förslag, afsett
att bereda dels tillökning i det område, som för det redan beslutade salutorget å
Norrmalm återstode, sedan en oj ringa del af den för ändamålet förvärfvade tomt
tagits i anspråk för Statens behof i och för norra stambanan, dels ock beqväm are
kommunikationsled till denna saluplats och emellan stadens särskilda delar; samt
ärendet således efter sin beskaffenhet icke kunde anses hafva för bifall erfordrat
två tredjedelar bland dem, hvilka i beslutet deltagit; i följd hvaraf Stadsfullmägtiges,
efter votering i hufvudsaken, uttalade motsatta mening, med den deraf dragna
slutföljd, att Stadsfullmägtige beslutit att icke för närvarande ingå uti det ifrågasatta
företaget, icke varit med författningens föreskrift och Stadsfullmägtiges befogenhet
öfverensstämmande, funne Öfverståthållare-embetet skäligt att, med stöd
af § 49 mom. 3 i berörde Förordning, Stadsfullmägtiges sistberörda åtgärd undanrödja,
med förklarande derjemte, att Fullmägtiges genom 41 röster emot 39 i frågan
fattade beslut om bifall till Utskottets hemställan skulle lända till efterrättelse.

Sedan ett antal medlemmar af Stockholms Stadsfullmägtige uti detta utslag
hos Kong!. Maj:t sökt ändring och Öfverståthållare-embetet med vederbörandes
förklaringar och eget infordradt utlåtande inkommit, företogs saken till behandling
i Statsrådet den 15 Februari 1867, dervid föredragande Departements-chefen, Herr
Statsrådet Lagerstråle, beträffande sjelfva saken yttrade: “som vid Stadsfullmägtiges
sammanträde den 13 Juni 1866, då förevarande mål angående anläggandet dels af
en ny gata, dels af ett salutorg å Norrmalm, hos Stadsfullmägtige förevar, sedan
SO ledamöter i omröstningen deltagit med den utgång, att 41 bifallit Beredningsutskottets
i ämnet afgifna förslag och 39 beslutit att för närvarande icke ingå uti
ifrågavarande nya företag, den af ordföranden derefter på en ledamots yrkande
framställda proposition, huruvida, jemlikt § 23 i gällande kommunalförordning för
hufvudstaden, för bifall till Utskottets förslag erfordrats bifall af två tredjedelar af
dem, hvilka i omröstningen deltagit, blifvit med öfvervägande ja besvarad; men
derefter under skriftvexlingen i målet 44 medlemmar bland Stadsfullmägtige, och
således ett större antal än det, som vid ofvanberörda sammanträde erfordrats för
att med öfvervägande ja besvara den framställda propositionen, uttalat sig för och
påyrka'' tillämpning af eu motsatt åsigt, eller att den i förut åberopade § bestämda

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

5

pluralitet af två tredjedelar icke för frågans afgörande erfordrats; alltså och då,
vid slikt förhållande att innehållet af nämnda § blifvit så olika uppfattadt af medlemmarne
uti den korporation, för hvars verksamhet och beslut stadgandet deri
gäller, Kong]. Maj:t icke torde, utan oundgängligt behof, vilja vid tillämpningen å
en speciel fråga närmare bestämma samma §:s lydelse, samt utväg borde kunna beredas,
dels att genom det förevarande ärendets förnyade behandling efter en ytterligare
utredning och möjlig inskränkning i de med de föreslagna åtgärderna förenade
kostnader åstadkomma de stridiga meningarnes samman] emkning, dels genom
förslag från Stadsfullmägtige till sådan förändrad redaktion af förberörda § att, om
förändringen af dess lydelse i laga ordning kommer till stånd, möjligheten af en
dylik stridighet i åsigter i detta hänseende, som nu hos Stadsfullmägtige eger rum,
åtminstone för framtiden skulle, till fromma för de kommunala ärendernas handläggning
och afgörande i hufvudstaden, undvikas, tillstyrker jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t, med undanrödjande af Öfverståthållare-embetets öfverklagade
utslag och Stadsfullmägtiges i ämnet fattade beslut, måtte visa ärendet i hela
dess vidd åter till Stadsfullmägtige, på det att dels de nu fullföljda tvistefrågorna
må, genom vidtagande åtgärder till sammanjemkning af de stridiga meningarne i
sjelfva hufvudsaken, vinna en för hufvudstaden gagnelig lösning, dels ock frågan
om förslag i antydd syftning till förändrad lydelse af 23 § i kommunalförfattningen
må komma under öfvervägande och till laglikmätig vidare behandling hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anmälas. “

Uti detta yttrande instämde Hans Excellens Herr Grefve Manderström
samt Statsråden Herr Grefve von Plåten och Herr Carlson, hvaremot Hans Excellens
Herr Friherre De Geer, med hvilken Statsråden Herr Bredberg, Herr Reuterskiöld,
Herr Lagercrantz och Herr von Ehrenheim sig förenade, tillstyrkte att,
enär stadens behof af det till inköp föreslagna, å Norrmalm belägna området icke
kunde anses hafva uppkommit annorlunda än i följd af de nya förhållanden, hvilka
stodo i sammanhang med den pågående anläggningen af jernväg genom hufvudstaden
med station i nämnda stadsdel, och Stadsfullmägtige således icke saknat
befogenhet att, på sätt som skett, förklara frågan vara af den beskaffenhet, att för
anslags beviljande erfordrades bifall af två tredjedelar bland dem, som i omröstningen
deltagit, Kongl. Maj:t alltså måtte, jemlikt 23 och 49 §§ i Kongl. Förordningen
den 23 Maj 1862, med undanrödjande af Öfverståthållare-embetets utslag,
låta bero vid Stadsfullmägtiges i målet fattade beslut.

Hans Maj:t Konungen, som ansåg ärendets ifrågasatta återförvisning till ny
behandling hos Stadsfullmägtige icke kunna leda till det dermed åsyftade mål, förklarade
sig på anförda grunder ej finna skäl att göra ändring i det slut, Öfverståthållare-embetets
utslag innehöll.

Då, såvidt Utskottet har sig bekant, här föreligger första exemplet derpå,
att, efter införande af vårt nya statsskick, Konungen begagnat, sin i grundlagen
stadgade rätt, att emot samtlige sina rådgifvares tillstyrkande, eller åtminstone
utan stöd af någon rådgifvares till protokollet yttrade mening, fatta sitt beslut uti
en genom besvär under Hans pröfning dragen rättsfråga, har Utskottet ansett sig
böra fästa särskild uppmärksamhet vid behandlingen af detta ärende och noggrant
tillse, huruvida Konungens rådgifvare i allo fullgjort de pligter grundlagen dem
ålägger; och Utskottet har så mycket heldre funnit sig böra för Riksdagen framlägga
de resultator, hvartill Utskottet vid en dylik granskning kommit, som med
skäl synes kunna befaras, att om de förhållanden, som i afseende å handläggningen
af detta mål inom Statsrådet förete sig, ofta skulle återkomma, Statsrådets konst!-

6 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

tutionela ansvarighet komma att i väsendtlig män inskränkas och möjligen blifva
endast skenbar.

Regeringsformens 9 § stadgar, “att Statsrådets tillstädesvarande ledamöter
böra, under ansvarighet för rådslagen till den påföljd, hvarom i 106 och 107 §§
vidare stadgas, ovilkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklara.''1 Af
den redogörelse för sakförhållandena Utskottet här ofvan lenmat, visar sig, att den
fråga, som förelåg till afgörande och jemväl af Konungen afgjordes, var den, huruvida
Stockholms Stadsfullmägtige genom den af dem verkställda omröstning, som
utfallit med 41 ja mot 39 nej, bifallit eller afslagit Berednings-utskottets förslag
om inköp af ofvanomförmälda tomter in. m., och utgången af denna fråga var beroende
derpå, om stadgandet i 23 § af Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
angående en röstpluralitet för vissa fall af två tredjedelar af de närvarandes
röster, härvid var tillämpligt eller icke. Hans Excellens Herr Friherre De Geer
och de Statsrådsledamöter, som med honom instämde, ingingo ock i pröfning af
nämnda stadgandes tillämplighet i förevarande fall och afgåfvo i öfverensstämmelse
med sin öfvertygelse derom sitt underdåniga tillstyrkande om upphäfvande af
Öfverståthållare-embetets utslag; hvaremot föredraganden Herr Statsrådet Lagerståle
och de ledamöter, som biträdde hans mening, utan att meddela något yttrande
i den fråga, som var dragen under Kong! Maj:ts pröfning, tillstyrkte målets
återförvisning till Stadsfullmägtige. Utskottet vill icke ingå i någon närmare
granskning af de skäl föredraganden för detta sitt tillstyrkande anfört, men kan
dock icke underlåta yttra, att Utskottet icke funnit dem tillfredsställande, och att
föredraganden synes hafva saknat all anledning att, utan något derom af parterna
gjordt påstående och emot stadganderna i 49 § af kommunalordningen för Stockholm,
föreslå upphäfvande jemväl af Stadsfullmägtiges genom omröstning i bufvudsaken
fattade beslut. Emellertid anser Utskottet, att, äfven om giltiga skäl för en
återförvisning kunnat anföras, de Statsrådsledamöter, som en sådan tillstyrkt, likväl
varit pligtige att, sedan Hans Maj:t Konungen ej funnit godt framställningen
härom bifalla, yttra sig i sjelfva saken. Af det förfarande, som nu iakttagits, har
blifvit en följd, att endast fem af de nio Statsrådsledamöter, som närvarit, gifvit Konungen
råd i den sak, hvari Han fattat beslut, och att sålunda ärendet icke vunnit
den utredning, som bort föregå detta beslut. Härigenom har äfven det anmärkningsvärda
förhållande inträffat, att om man af protokollet vill göra sig underrättad
om, hvilken mening den Statsrådsledamot, som kontrasignera! Konungens beslut,
hyst angående tolkning af ifrågavarande för behandlingen af kommunalärenden inom
Stockholm vigtiga stadgande, så finner man, att han icke i ämnet yttrat någon
mening. Skulle detta förfaringssätt godkännas, kunde lätt i konseqvens dermed
den praxis utbilda sig, att ett tillstyrkande af en preliminäråtgärd eller annan i
mer eller mindre aflägsen gemenskap med det förevarande ärendet stående åtgärd
komme att fritaga Konungens rådgifvare från skyldigheten att afgifva yttrande i
den sak, som af Konungen afgöres.

Af de skäl, som nu blifvit anförda, har Utskottet kommit till den öfvertygelse,
att ofvananförda för ett konstitutionelt statsskick vigtiga stadgande i Regeringsformen
icke vid behandlingen af ifrågavarande mål blifvit vederbörligen iakttaget,
och derföre ansett sig pligtigt att om hvad deri förekommit lemna Riksdagen
kännedom.

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

7

4:0.

Frågan om rang och värdighet mellan rikets embetsman inbördes är för
grundlagar^ med rätta i allmänhet främmande. Det enda ställe, der sådant omnämnes,
är 34 § Regeringsformen, efter den ännu gällande lydelse detta lagrum vid
1840 års riksdag erhöll, och hvari stadgas, att “Statsministrarne innehafva rikets högsta
värdighet och Statsråden den närmaste derintill. “ Detta stadgande har dock blifvit
i viss mån åsidosatt, icke blott derigenom, att Konungens rådgifvare äfven efter utträdandet
ur Statsrådet bibehållit den med deras förra embeten förenade rang, räknad
från fullmagtens datum, och sålunda med företräde framför Statsrådets i tjenst
varande medlemmar, utan ock derigenom, att lika värdighet med Statsministrarne,
eller framför Statsråden, ansetts tillkomma såväl dem, hvilka af Konungen hugnats
med titel Eu af Rikets Herrar, som ock i följd af Kongl. Beslutet den 18 December
1857 Riksmarskalken i kraft af hans embete; hvarjemte Konungen genom beslut
den 31 Oktober 1851 tillerkänt Serafimerriddarne lika rang med Statsråden,
med företräde efter utnämningens datum. I dessa bestämmelser har nu Kongl.
Maj:t den 10 Januari innevarande år uppå föredragning af Chefen för Civil-departementet,
Herr Statsrådet Lagerstråle och i närvaro af Statsrådets samtlige öfrige
medlemmar, beslutit den ändring:

att den värdighet grundlagen tillägger Statsministrar och Statsråd skall af
dem innehafvas endast så länge de sina embeten bekläda;

att värdigheten och benämningen af “Rikets Herrar11 kommer att upphöra;

samt

att de, som. heklädt Statsministers-, Riksmarskalks- eller Statsråds-embete,
skola, sedan de derifrån afgått, jemte Serafimerriddarne, sinsemellan efter tiden för
deras utnämning, ega värdighet näst efter Statsrådets i tjenst varande ledamöter;
hvaremot Kongl. Maj:t för ordnat, att lika värdighet med Statsministrarne fortfarande
tillkommer Riksmarskalken.

Det må visserligen icke nekas, att de flesta af ofvan anmärkta med 34 §
Regeringsformen icke öfverensstämmande förhållanden genom förberörda beslut blifvit
rättade; men då en sådan fråga om rang och värdighet, på sätt nu skett, blifvit
gjord till föremål för ett formligt, officielt kungjordt regeringsbeslut, hade man kunnat
vänta, att detta beslut blifvit stäldt i närmare öfverensstämmelse med grundlagens
föreskrift än nu egt rum, genom den åt Riksmarskalks-embetet tilldelade värdighet.

Hvad nu beslutets innehåll i öfrigt beträffar, kan Utskottet icke underlåta
att uttala den åsigten, att det varit önskvärdt, om Regeringen, då hon ansett sig
böra utfärda ett särskildt stadgande om förre Statsråds värdighet, tagit steget fullt
ut i den rigtning första momentet i det ofvan citerade beslutet utvisar, så att all
på innehafvande af Statsministers- och Statsråds-embete grundad rang i och med
embetets nedläggande kommit att upphöra, i likhet med hvad exempelvis gäller i
afseende på Expeditions-cheferne i Konungens Kansli. Den ställning Statsrådets
medlemmar intaga till Konungen å ena sidan och Riksdagen å den andra förlänar
deras embeten i ännu högre grad än öfriga förtroendeembeten en exccptionel egenskap
och fordrar med nödvändighet, att dem beredes tillfälle att när som helst
kunna lemna sina platser, utan att vid dem, af hänsyn på sin framtida utkomst,
bindas längre än samhällets väl anses kräfva, och deras personliga öfvertygelse och
böjelser det medgifva. I denna syftning har också 34 § Regeringsformen anvisat
Statsråden den utvägen att hålla för sig öppna de embeten de innehaft före sitt

8

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

inträde i Konungens Råd. Men återgången till dessa eller emottagande! af andra
embeten af underordnadt anseende försvåras väsendtligen derigenom, att Statsrådets
ledamöter, äfven sedan de nedlagt sitt embete, betungas med en rang, till hvars
upprätthållande i enlighet med ännu i allmänhet rådande seder och föreställningssätt
endast innehafvande! af de fåtaliga chefsplatserna inom statsförvaltningen sätter
dem i tillfälle. Ett stadgande, hvarigenom den, som nedlade Statsråds-embetet, på
samma gång befriades från den dermed följande rangen — och hvarigenom ju i öfrigt
Konungen ingalunda betages utvägen att åt män, som länge sutit i Hans Råd,
eller som Han af andra anledningar önskade dermed hugna, särskild! förläna den
personliga utmärkelse, Han kunde finna lämpligt — skulle, enligt Utskottets förmenande,
i cj oväsendtlig mån undanrödja de olägenheter, som af Statsrådens mera
öfvergående embetsuppdrag härflyta.

Stockholm den 11 Mars 1868.

På Utskottets vägnar:

Th. Munck af Rosenschöld.

Ordförande.

Reservationer:

af Herr Munek oj Rosenschöld, som förklara!, att han icke instämt i Utskottets
beslut, så vidt detsamma afser framläggande för Riksdagen af de i momenterna
1 och 2 upptagna frågor.

af Herr Rydin: “Då enligt Regeringsformens 106 och 107 §§ samt 38 § Riksdags-ordningen
Konstitutions-Utskottet efter granskning af de i Statsrådet förda
protokoll har att vid pröfning och afgörande af de anmärkningsanledningar, som
under protokollens läsning sig yppat, först afgöra, huruvida anmärkningsanledning
skall förfalla eller föranleda till någon åtgärd, som kan vara antingen beslut om
åtal inför Riksrätt, på sätt Regeringsformens 106 § föreskrifver, eller anmälan hos
Riksdagen af så beskaffad anmärkning, som Regeringsformens 107 § omförmäler,
men Utskottet, som ej ansett någon anledning till åtgärd enligt Regeringsformens
106 § vara för handen, uraktlåtit att bestämdt angifva beskaffenheten af de anmälanden,
som nU till Riksdagen afgifvits, kan jag ej godkänna den form, som af
Utskottet valts för dessa anmälanden. Utskottet, som enligt grundlagarne är pligtig! -

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

9

tigt att afgifva ett bestämdt yttrande derom, huruvida Statsrådets ledamöter vederbörligen
iakttagit sin rådgifvarepligt eller icke, har genom den nu gjorda anmälan,
utan åberopande af Regeringsformens 107 §, lemnat Riksdagens Kamrar i okunnighet
om, huruvida Utskottet ansett de af detsamma uppgifna förhållanden vara af den
beskaffenhet, att de rådgifvare, som deltagit i ett anmärkt regeringsärendes handläggning
och rådslagen derom, skola anses hafva gjort sig skyldiga till försummelse
af sin rådgifvarepligt, eller Utskottet ansett de anmälda punkterna innefatta blotta
anmärkningsanledningar i afseende på rådslag, hvilka ur principicl synpunkt kunna
anses förtjenta af Riksdagens uppmärksamhet.

I afseende på innehållet af de framställda punkterna, af hvilka jag icke
anser någon vara af beskaffenhet att föranleda till anmärkning enligt Regeringsformens
107 §, får jag tillkännagifva att jag, med gillande i och för sig af hvad
Utskottet uttalat i momenterna 2 och 4, icke ansett mig böra instämma i de i
momenterna 1 och 3 innehållna anmärkningarne.

Hvad första punkten angår, lämpar sig, efter mitt förmenande, den principfråga,
som deri innekålles, till föremål icke för anmärkning utan för lagstiftning,
på det en viss princip må göras gällande i afseende på tjenstledig embetsmans
skyldighet att afstå viss andel af honom tillkommande löneförmåner, och det ej
allenast i det inskränkta omfång, hvari denna fråga varit föremål för Utskottets
pluralitets uppmärksamhet, utan i hela dess vidd. Sådan anmärkningen nu blifvit
gjord, då den blott gäller frågan om Regeringens rätt att anordna vikariats-arfvode
åt den, som förestår riksdagsmans innehafvande tjenst, men ingalunda tjenstemans
skyldighet att afstå andel af lön under den tid han ej tjenstgör, blir anmärkningen
ur principiel synpunkt betraktad ensidig. Ännu mindre befogad blir den i sin
egenskap af anmärkning mot Statsrådet. Riksdags-ordningens 4 § stadgar, att ingen
riksdagsman må förmenas att riksdagsmannabefattningen utöfva. Detta stadgande,
tillkommet för att undanrödja de hinder, som i embetsmannabefattningen kunna
finnas för riksdagsmannakallets fullgörande, innebär visserligen ej någon föreskrift
att vikariatsarfvode af allmänna medel bör åt den, som upprätthåller riksdagsmans
tjenst, gäldas, men innefattar en maning för Regeringen att i förevarande fall åtminstone
ej låta riksdagsmän komma i en sämre ställning än embetsman, som användas
i Regeringens egna uppdrag. Ett motsatt förfarande å Regeringens sida
skulle lätt kunna framkalla den anmärkning, att embetsmäns riksdagsmannauppdrag
af Regeringen ringaktades i jemförelse med andra offentliga uppdrag. Slutligen
bör märkas, att denna punkt äfven såsom innehållande en blott anmälan af ett
förhållande, som bör till Riksdagens kunskap komma, är obehöflig, enär motion i
denna fråga blifvit väckt och är under behandling af Riksdagen.

Beträffande tredje punkten kan jag ej heller instämma med Utskottet.
Då det, som förtjenar uppmärksamhet i förevarande fråga, är att ett regeringsärende
förekommit, uti hvilket beslutet afvikit från samtlige rådgifvarnes uttalade
råd, men gran diagarn e ej gifva rätt att, på sätt af Konstitutions-Utskottet vid
1840 års riksdag skedde (Memorial N:o 13, anmärkningen enligt Regeringsformens
107 § Ko 58), derföre rigta anmärkning mot Konungens rådgifvare, och en
sådan anmärkning ej heller med hänsyn till regeringsärendets betydelse i och
för sig kan anses påkallad, anser jag tillräckliga skäl till anmärkning i förevarande
fall saknas. De skäl Utskottet anfört för sin uttalade åsigt, enligt hvilken
vissa af Statsrådets ledamöter skulle vid denna frågas handläggning uraktlåtit
att vederbörligen iakttaga Regeringsformens 9 §, anser jag ej tillfyllestgörande.

Bih, till Riksd. Brott 1868. 3 Sami. 1 Höft. 2

10

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

Protokollet utvisar, att dessa Statsrådsledamöter, på sätt berörde § föreskrifver,
afgifvit bestämdt förslag- till beslut, som ej kau frånkännas egenskapen af råd
eller i saken yttrad mening. “

af Herr Uggla: “Jemte det jag förenar mig i den ingress, som Herr Hy din
begagnat vid afgifvande af sin reservation, instämmer jag också, i livad densamma
rörer första och tredje punkterna, i Utskottets Betänkande, och får dessutom anmäla
min reservation emot andra och fjerde punkterna, hvilka jag ej anser befogade, ej
heller angå angelägenheter af den vigt, att Utskottet bort sig dermed befatta.“

af Herr Bergstedt: “Jag anhåller få antecknadt, att jag icke inom Utskottet
medverkat till att bringa momentet 1 under Riksdagens pröfning. Jaganser
visserligen, att hvarje medborgare, som kallas att utöfva ett representativt
uppdrag, är skyldig att mottaga detsamma äfven med deraf följande personligt
och ekonomiskt omak — en grundsats, som också gäller i afseende på embetsmännen.
Men då do uppoffringar, som representanter af denna samhällsklass äro
underkastade för upprätthållandet af deras sysslor under riksdagarne, i allmänhet
svårligen kunna af dem enskildt bäras, isynnerhet som det ej står dem fritt att
utse sina vikarier och med dessa träffa aftal om arfvodot, och då Riksdagen, åtminstone
för närvarande, icke synas mig kunna umbära deras insigt och erfarenhet
i administrativa ämnen, så anser jag att Kongl. Maj:ts Regering i fråga om vikariatsarfvoden,
särdeles i afseende på Andra Kammarens ledamöter, förfarit med behörigt
afseende på rikets sannskyldiga nytta.“

af Herr Hammar!ijäm: “Emot de anmälanden Utskottet beslutat uti för sta,

andra och fjerde punkterna får jag härmed anföra min reservation.

Hvad beträffar de regeringsbeslut, som i första punkten omförmälas, så
synas Statsrådets Herrar ledamöter hafva följt en praxis, hvilken af föregående
Riksdagars Konstitutions-Utslcott blifvit utan anmärkning lemnad, då de tillstyrkt
bibehållande af hela lönen för de embets- och tjensteman, hvilka blifvit till representanter
valda. Regeringen lärer väl äfven böra förfara med en viss varsamhet
uti alla sådana frågor, som röra Representationen och särskilda medlemmar af densamma,
i synnerhet som Representationen icke tillförene i denna fråga uttalat någon
mening. Det är på grund häraf som jag anser, att Utskottet saknat skäl till det
tillkännagifvande, som i denna punkt egt rum.

Vidkommande dernäst det anmärkta regeringsbeslutet i andra punkten,
anser jag Regeringsformens 15 §, hvilken ålägger Konungens rådgifvare i kommandomål,
vid ansvar, att sin mening yttra öfver de företag Konungen besluter,
samt till protokollet föra sina yttrade betänkligheter och råd, innefatta tillräcklig
konstitutionel garanti emot möjliga missbruk, hvarföre jag icke heller kunnat uti
tillkännagifvandet i denna punkt deltaga.

Slutligen har jag lika litet kunnat förena mig med Utskottets majoritet uti
den anmälan, som skett uti fjerde punkten. Jag anser nemligen denna fråga icke
vara af den beskaffenhet, att rikets sannskyldiga nytta på något sätt derigenom
blifvit förbisedd, hvarföre jag tror, att Utskottet, utan fara för det allmänna, kunnat
förbigå den i denna punkt gjorda anmärkningen, helst den, hvad Riksmarskalks-embetet
angår, efter min uppfattning, egentligen endast afser en hofcharge.“

af Herr Friherre Stjernblad: “Då jag ej anser det med grundlagarnes

föreskrift öfverensstämmande, att Konstitutions-Utskottet i sitt Memorial, angående
verkställd granskning af Statsråds-protokollen, intager anmälanden om vissa uppgifna
regeringsärenden, utan att för Riksdagens Kamrar tillkännagifva, huruvida
anmälan sker till följd af anmärkning af den beskaffenhet, som i § 107 Regerings -

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 1.

11

formen omförmälos, emot de rådgifvare, som deltagit i ärendenas handläggning och
rådslagen derom, och då detta dock är förhållandet i föreliggande Betänkande, så
får jag anmäla min reservation emot det formela i detta afseende af Utskottets
Betänkande, och till stöd derför åberopa do af Herr Rydin i första satsen af hans
reservation, denna sak beträffande, anförda grunder.

Hvad sakförhållandena beträffar, kan jag icke heller med Utskottet instämma,
emedan jag icke anser någon af de föreliggande frågorna vara af den
Beskaffenhet, att de, med stöd af § 107 Regeringsformen, gifva anledning till anmälan
deraf hos Riksdagens Kamrar.

Hvad punkterna l:o och 3:o beträffar, så förenar jag mig uti det af Herr
Rydin derom afgifna yttrande.

Hvad punkten 2:o vidkommer, så synes mig, att man endast behöfver läsa
Regeringsformens § 15 för att. finna, att det i denna punkt berörda ärende blifvit
behandladt i fullaste öfverensstämmelse med grundlagens bud, såväl till form som
anda; och för min del kan jag icke instämma i Utskottets åsigt om olämpligheten
af att man, vid behandling af frågor af den beskaffenhet, som den föreliggande, på
samma gång man beslutar om verkställigheten deraf, äfven bestämmer grunden
för don ersättning, som måste deraf följa. Och jag kan så mycket mindre finna.
detta olämpligt eller innebära någon slags fara i konstitutionel hänseende, som
enligt § 15 Regeringsformen den föredragande Departements-chefen är icke allenast
ansvarig för sina rådslags ändamålsenlighet, hvad sakförhållandena beträffar,
utan älven hvad anordningen af de dertill erforderliga medlen vidkommer.

Hvad punkten ko beträffar, så ber jag endast att få förklara, att jag icke
anser den qvar stående bestämmelsen rörande värdigheten för Riksmarskalks-cmbetet
i ringaste mån träda grundlagens bud för nära, tv bestämmelsen i 34 § Regeringsformen^
att Statsministrarne skola innehafva rikets högsta värdighet, kan icke
lägga hinder i vägen för någon annan att innehafva en lika hög värdighet.

Hvad Utskottets åsigt om afgående Statsråds rang beträffar, kan jag ej
annat än till alla delar biträda den, men, i konseqvens med mina förestående
yttranden, kan jag oj undgå att finna det ett sådant uttalande icke bär sin plats i
ett Betänkande af den beskaffenhet, som det föreliggande. “

af Herr Grefve F. Piper, som förenat sig i Herr Hammarhjelms yttrande
rörande första och andra punkterna i Utskottets Memorial och derjemte förklarat
sig afvika från Utskottets uti fjerde momentet uttalade mening.

af Herr Landgren: “Nitet för den utveckling'' af vårt konstitutionela stats skick^

som _ går ut på Konungamagtens kringskärande och Statsrådets successiva förvandling
till eu delegation af Riksdagen, röjes temligen otvätydigt i motiveringen
för andra och fjerde anmärkningspunkterna, hvilka jag derföre icke anser mig
kunna biträda.

Hen bildade allmänheten skall visserligen med bifall helsa Riksdagen, då
den kraftigt motsätter sig det inkonstitutionela godtycket hos de styrande; men
ingalunda skall den med välbehag se Riksdagen sträcka ut sin hand för att sjelf
fatta regeringstömmarne. Utskottets förklaring, att frågan om anslags beviljande
i alla kommandomål bör först i Statsrådet afgöras, tillintetgör i de flesta fall den
magt, som § 15 i Regeringsformen tillerkänner Konungen. Likaledes är intet tvifvel,
att det bemödande, som i fjerde anmärkningspunkten röjer sig, att beröfva
afgående Statsråd det anseende, som i det sociala lifvet tillkommit dem, utgår ifrån
ett annat begrepp om Statsråds-embetets betydelse, än det som grundlagen gifver
vid handen. Har Regeringen felat genom att åter upptaga förhatliga rangfrågor,

12

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

så liar Utskottet gjort sig skyldigt till samma förseelse i måhända dubbelt mått,
då det icke blott tillmätt sådana rangfrågor synnerlig vigt, utan äfven gått det
allmänna omdömet i förväg, hvilket icke lätteligen inser, hvarföre Statsråden mera
än alla andra embetsman skola så offentligen afklädas sitt sociala anseende, då de
lemna sin plats. “

af Herr Jonas Andersson, som ansett rådgifvare-åtgärden beträffande det i
fjerde punkten af Utskottets Memorial omförmälda regeringsbeslut icke vara af
beskaffenhet att böra för Riksdagen tillkännagifvas.

af Herr Berger emot första, andra och fjerde momenterna i Utskottets
Memorial.

af Herr Nils Larson emot Memorialets Ijerde punkt.

af Herr Siljeström, med hvilken Herr Blanclie sig förenat: “Utom de i Utskottets
Betänkande upptagna ärenden har jag ansett äfven följande trenne vara
förtjente att delgifvas Riksdagen, nemligen:

a) Enligt Statsråds-protokollet för den 8 Mars 1867 hafva Statsrådets närvarande
ledamöter tillstyrkt bifall till eu underdånig anhållan af Konsistorium i
Westerås om bidrag af statsmedel till aflönande af en extra predikant i Wåmhus
kapellförsamling i Dalarne, med uppgifvet ändamål att “motverka derstädes rådande
baptistiska villomeningar. “ Ett dylikt statsbidrag har för samma ändamål äfven
föregående år beviljats, men torde svårligen kunna anses fullt berättigadt. Om
nemligen, å ena sidan, det ordinarie presterskapet i en församling är af en eller
annan orsak urståndsatt att på vederbörligt sätt bestrida själavården, så lärer det
icke kunna anses vara Statens pligt att bekosta vikarierande eller biträdande prestmäns
aflöning; och å andra sidan synes ett så beskaffad! ingripande från Statens
sida, i ändamål att “motverka11 afvikande läror eller s. k. “villomeningar11 — så
snart dessa icke äro af annan beskaffenhet, än att deras bekännare tolereras och
enligt lag hafva rätt att bilda egna församlingar — icke rätt öfverensstämma med
de allmänna begrepp om religiös frihet, som äro, om än ofullkomligt, uttryckta i
våra lagar. Allt synes således hafva bort föranleda att i detta fall icke tillstyrka
någon slags inblandning från Statens sida.

b) Enligt protokollet för den 6 Juni har Statsrådet tillstyrkt stadfästandet
af ett nytt reglemente för Skandinaviska Kredit-aktiebolaget, genom hvilket reglemente,
bland annat, en icke oväsendtlig förändring i afseende på bolagets grundfond
blifvit införd. Denna sednare utgjorde förut i minimum 5 (i verkligheten 7-J)
millioner Riksdaler, fördelade i aktier å 355 R:dr, hvaraf 142 R:dr inbetalda, under
det återstoden 213 R:dr qvarstod såsom fordran hos aktieegarne. G-enom ifrågavarande
nya reglemente har minimigrundfonden deremot blifvit bestämd till 5 millioner
kontant inbetalda; hvaijemte reservfonden ökats genom premier på försålda
aktier.

Ehuru nu icke ringaste tvifvel kan ega rum rörande säkerheten af ifrågavarande
bolag, lika väl med den på sistnämnda sätt bestämda grundfonden som
förut, och ehuru den nya bestämmelsen till och med torde, ur generel synpunkt
betraktad, vara att föredraga, har det likväl icke kunnat undgå att väcka uppmärksamhet,
att uti Statsråds-protokollet icke finnas uttryckligen anförda några slags motiver
för ifrågavarande förändring, lika litet som någon antydan, huruvida bolagets
fordringsegare borde sättas i tillfälle att på förhand erhålla kännedom om den ifrågasatta
bestämmelsen rörande grundfonden, eller angående viss tid för förändringens
trädande i kraft; hvilket allt gör, att vid genomseende af protokollet hela förändringen -

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.

13

dringen vill förefalla såsom föga annat än en obetydligare redaktionsförändrin* Ej
heller torde ett sådant prejudikat i fråga om säkcrlietsvilkorcn för stora aktiebok»
ehuru i närvarande fall fullkomligen oskadlig!, kunna anses vara utan våda för
framtiden; helst man i andra länder icke saknat exempel på att regeringsledamöter
vant djupt intresserade uti dylika bolag. Det vill följaktligen synas såsom skulle
denna sak icke alldeles hafva erhållit en sådan behandling, som dess vigt och grannlaga
beskaffenhet bort föranleda.

c) Enligt 45 § Regeringsformen är det icke medgifvet Prins af det Kongl.Husct
att hafva civilt embete. “. Såsom sådant torde böra anses den befattning, hvilken
ans Kongl. Höghet Hertigen af Östergötland bekläder såsom inspektör öfver militärläroverken,
helst uti de 18 momenter, som i stadgan för ifrågavarande läroverksstyro
so bestämma inspektörens åligganden, icke finnes uppräknadt något enda
egentligen militäriskt göromål, utan endast göromål af rent administrativ natur,
såsom att hafva tillsyn öfver undervisningen och ordningen vid läroverken, att
utanordna statsmedel för hit hörande ändamål, att tillsätta och entlediga vissa tjensteman,
att till Konungen inkomma med förord i fråga om vissa andra embeten
så val vid läroverken som vid arméen o. s. v. I följd häraf synes skäl hafva varit
nr handen att i _ Statsrådet, med erinran om hvad bär ofvan nämnts, tillika påvisa
det olämpliga uti att den, som genom sin höga ställning är vid vissa tillfällen sjeifskrifven
att förestå Regeringen, bekläder en jemförelsevis underordnad tjenstebefattning,
öfver hvars utöfning man kan tänka sig möjligheten af besvärs anförande
hos Konungen. En osökt anledning till en framställning i donna syftning yppade
sig, då enligt protokollet för den 10 Juli, vikarierande inspektör utnämndes för den tid
Hans Kongl Höghet under Konungens frånvaro skulle förestå Regeringen, och då Hans
Kong!. Höghet hade att i sitt ställe sådan vikarie förordna. Och som frågan för öfrKt
äfven ur praktisk synpunkt ej torde vara utan vigt, har förhållandet synts böra inför
Riksdagen anmälas. “ J

af Herr Ola Jönsson, som instämt uti första och andra punkterna af Herr
Siljeströms reservation.

af Herr Lithner, som biträdt nämnda reservations andra moment; samt
åt Dörr Friherre 1. Koskull, emot andra punkten af Utskottets Memorial
a -7 A Dl™.son liar velat tillkännagifva att han icke varit i Utskottet när varande

vid behandlingen af de i detta Memorial omförmälda ärenden; samt

Herr Lithner och Herr Friherre Koskull, att de icke deltagit i förhandlingarne
rörande fjerde punkten af Utskottets Memorial.

I2ih. till Riksd. Prat. 1868. 3 Sami. 1 Höft.