Banko-Utskottets Memorial N:o 2.

1

M:o

•»
a» (

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 Febr. 1868, kl. 1 e. m.

Memorial, angående verkställd undersökning och granskning af
Riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning.

Jemlik! 4 g af den för Banko-Utskottet gällande instruktion, åligger det Utskottet
att undersöka Riksbankens tillstånd samt huru densamma sedan nästförflutna
riksdag styrd och förvaltad blifvit.

I och för fullgörandet af denna föreskrift har Utskottet tagit kännedom såväl
af Banko-fullmägtiges protokoll för tiden från och med 1867 års början, som af de
berättelser angående Riksbanken. Indika, afgifna dels till innevarande Riksdag utaf
de sistlidet år församlade Revisorer, dels till Banko-Utskoftet utaf Fullmägtige, redan
kommit till Riksdagens kännedom, den sistnämnda genom Utskottets Memorial N:o 1;
och har Utskottet härvid med synnerlig uppmärksamhet följt de åtgärder, som afsett
silfverutvexlingens fortgång och bestånd.

Då de utåt Revisorerne samt Banko-fullmägtige afgifna berättelser innefatta
upplysning om de vigtigare bland Fullmägtiges åtgärder, har Utskottet ansett sig
kunna, i den framställning Utskottet nu, efter fulländad granskning, går att göra,
inskränka sig till omförmälande endast af sådant, som funnits påkalla särskild!
yttrande.

Detta har synts Utskottet vara förhållandet hufvudsakligen beträffande vissa
bland de åtgärder, Fullmägtige beslutat i anledning af några under de sista månaderna
utaf förlidet år skedda mera betydliga uttagningar från Riksbanken utaf silfvermynt.
Det inträffade nemligen att, förutom smärre uttagningar af silfvermynt,
hvilka ständigt ega rum, reqvisitioner utaf sådant till betydligare belopp från och
med den 6 November till och med den 18 December gjordes en till två gånger i
hvarje vecka å summor af 20 till 25,000 specier i sender; hela den summa, som
i nu omförmälda större poster från Riksbanken uttagits, uppgår till omkring 225,000
Bill. till Biksd. Prot. 1868. 6 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 1

Fullm. berätt.
§ S, om förrådet
åt
ornyntadt
silfver, samt
§ 9 om tillgången
å
prägladt
silfvermynt.

2

Banko-Utskottets Memorial N:o 2.

speciel’ eller 900,000 R:dr R:rat, och har, efter hvad Utskottet inhemtat, utlemnats
i hela specier eller 4 R:dr R:mt-stycken, med undantag af en jemförelsevis obetydlig
del, som lärer utlemnats i silfvermynt af 1 R:dr R:mts valör.

Innan Utskottet redogör för de förhandlingar, hvilka i anledning af nämnda
silfveruttagningar hos Fullmägtige förekommit, bör Utskottet till upplysning vid frågans
bedömande omförmäla: att å ifrågavarande silfveruttagningar till Riksbanken
inlemnats skriftliga reqvisitioner, hvilka. tillfälligtvis i kassakontoret förvarade, för
Utskottet företetts, med undantag af tvänne, som icke hittills kunnat tillrättafinnas;
samt att dessa reqvisitioner innefattat begäran om ett visst, emot uppgifvet belopp
i riksmynt svarande, antal silfverspecier, med undantag af en för den 13 December,
deri alternativt ifrågasatts att emottaga plantssilfver »efter beräkningsgrund 36|R:dr
R:mt per Kölnisk mark fint Hamburger prof och vigt.»

Då utlemnandet af silfvermynt tillhör Riksbankens dagliga rörelse och verkställes
omedelbart från kassakontoret, förefanns ingen anledning till särskild uppmärksamhet
härå från Fullmägtiges sida, eller omförmälande deraf i deras protokoll,
förrän förhållandet ansågs kräfva särskilda åtgärder.

Det första tillfälle, då ämnet till Fullmägtiges protokoll omförmäles, var när
den Fullmägtiges deputerad, hvilken detsamma enligt den mellan deputerade bestämda
fördelning af göromålen närmast tillhörde, nemligen Rådman Björck, den 5
December gjorde framställning härutinnan.

Rådman Björck yttrade då, att som Bankens vexelhandel hade till ändamål
icke allenast att bespara den enskilde omsorgen och kostnaderna för tillgodogörande
härstädes af den utländska valuta, han kunde hafva att disponera, samt att sålunda
bereda Riksbanken tillgång på silfver för myntning, utan jemväl att befria landet
från de utgifter, som voro förenade med silfrets ut- och införande, då detta kunde
förekommas genom afgifvande af vexlar utan att deraf uppstode större förlust, än
som föranleddes af utförseln, vare sig af myntadt eller omyntadt silfver, någon åtgärd
syntes nödvändig för att söka uppfylla det sednare syftemålet och sålunda
hämma den då pågående exporten af myntet. Väl vore det tydligt, att en alltför
hastig eller alltför stor nedsättning af de under många år högt upprätthållna kurserna
skulle framkalla en spekulation, som, påkallande mindre omsorg än silfverexporten,
inom kort under nuvarande förhållanden skulle uttömma Riksbankens tillgångar
; och likaså vore det antagligt att, om Riksbanken skulle med någon större
framgång söka bringa kursen ned, man måste någon gång underkasta sig att öka
tillgången genom köp till kurser, som möjligen icke stode i noggrann! förhållande
till diskonton, beräknad med afseende å försäljningskurserna. De olägenheter, som
deraf kunde uppkomma, skulle likväl vid tillämpningen kunna väsendtligen förringas;
och för att i möjligaste måtto bespara utgifterna för silfvertransporten äfvensom
särskilt myntningskostnaden, syntes det derföre nödigt att Riksbanken småningom
sökte nedbringa kursen å Hamburger Banko till det belopp, att silfverutförsel, som

Banko-Utskottets Memorial N:o 2.

3

nu kunde ske vida billigare än förut, icke framtvingades, der den kunde undvikas.
I öfverensstämmelse härmed syntes Fullmägtige böra rätta de bestämmelser, hvilka
det enligt 9 § i Banko-reglementet tillkomme Fullmägtige att lemna för köp och
försäljning åt vexlar, hvarjemte borde tagas i öfvervägande huruvida särskilda åtgärder
erfordrades, för att bereda tillgång till den metalliska kassans upprätthållande
till nödigt belopp.

Denna framställning jemte andra vid samma tillfälle väckta förslag om åtgärder
i anledning af den fortgående minskningen af metalliska kassan togs under
förnyadt öfvervägande vid ett sammanträde fyra dagar derefter, eller den 9 December,
då Fullmägtige, som, i afseende på tillämpningen af Banko-reglementets föreskrift att
kursen vid köp och försäljning af vexlar för Riksbankens räkning skall af Fullmägtige
bestämmas, i allmänhet plägat gå tillväga sålunda, att allenast en maximikurs
för köp och en minimikurs för försäljning bestämts med öfverlemnande åt vexeldeputerade
att inom dessa gränser handla efter omständigheterna, meddelade, i afseende
på köpe- och försäljningskurserna, bestämmelser att tills vidare af Fullmägtiges
deputerade för vexelärendena iakttagas.

Öfver den af Rådman Björck uti hans nyss omförmälda framställning i allmänhet
uttalade grundsats att Riksbanken borde söka nedbringa kursen samt på
antydt sätt hålla densamma lägre, än förhållandet hittills öfverhufvud varit, förekommer
i Fullmägtiges protokoll icke något yttrande; men det kan i denna fråga
förtjena uppmärksamhet att, oaktadt vexelkurserna under den sednare tiden fortfarande
stått lika högt eller till och med högre än förut, och oaktadt Riksbanken
rättat sina försäljningskurser efter de å börsen gängse, densammas behållning i utländska
valutor samt deraf beroende tillfälle att aflåta vexlar varit så strängt anlitade,
att denna behållning till största delen åtgått, utan att kunna i motsvarande
mån åter fyllas; ett förhållande, som måste hafva inträffat desto mera, om Riksbanken
försålt vexlar till lägre kurs, än den å börsen gällande, samt för köp af
vexlar erbjudit endast en kurs, som mera betydligt understeg den, hvilken af goda
vexelgifvare kunnat å börsen erhållas.

Vid sammanträdet den 12 December anmälde Rådman Björck att han, i anledning
af de fortfarande uttagningarne af silfvermynt, under hand sökt göra sig
underrättad huruvida icke vederbörande kunde finnas benägna att i stället mottaga
plantssilfver. För utlemnande af sådant hade Riksbanken hittills betingat ett pris
af 37 R:dr R:mt per Kölnisk mark finsilfver efter Hamburger prof och vigt; men då
detta pris vore högre, än som motsvarades af det verkliga silfvervärdet, beräknadt
efter silfvermyntets vigt och halt, och då dessutom vid utförsel af inyntadt silfver
så väl myntningskostnaden som den till legering använda kopparen ginge för landet
förlorad, ansåg Rådman Björck, att man icke borde under alla omständigheter vidhålla
det hittills fordrade, nyss nämnda priset på plantssilfver, utan, när sådant af
omständigheterna föranleddes, heldre utlemna plantssilfver till pris efter värdet, än

4

Banko-TJtskottets Memorial N:o 2.

att öka förlusten med kopparvärdet och myntningskostnaden. Enligt Fullmägtiges
den 21 Januari 1864 fattade beslut vore väl åt Fullmägtiges deputerade medgifvet
att aflåta omyntadt silfver till ett pris af 36 R:dr 80 öre per Kölnisk mark finsilfver;
men äfven detta pris vore i sjelfva verket för högt, då en Kölnisk mark finsilfver i
verkligheten motsvarade endast 36 R:dr 66f- öre, eller något obetydligt derutöfver;
och hemställde derföre Rådman Björck, som yttrade sig hafva anledning antaga att
de nuvarande uttagningarne af myntadt silfver skulle blifva förebyggda om plantssilfver
finge lemnas till pris af 36 R:dr 66f öre per Kölnisk mark fint, om icke deputerades
bemyndigande borde utsträckas derhän, att plantssilfver kunde sålunda
få utlemnas, när sådant funnes för Riksbanken fördelaktigt, utan att dock samma
pris för alla fall blefve gällande.

Sedan vid nämnda sammanträde den 12 December Grosshandlaren Schwan
tillkännagifvit, det han vidtagit åtgärder för att inhemta upplysningar, som på den
förevarande frågan hade inflytande, beslöts, att densamma skulle hvila i afvaktan
på berörda upplysningar.

Vid sammanträdet den 19 December framställde Rådman Björck ånyo begäran
derom att Fullmägtige måtte fatta beslut öfver det af honom gjorda förslaget om
nedsättning af priset på omyntadt silfver; hvarpå Fullmägtige yttrade, att som den
åtgärd, om hvilken förut varit fråga och hvilken Fullmägtige nu förklarade böra
vidtagas, att nemligen i stället för hela specier utlemna smärre silfvermynt, antagligen
skulle verka till upphörande af den ifrågavarande operationen, så ville Fullmägtige
först afvakta erfarenhet härom, innan Fullmägtige beslöto nedsätta priset
på plantssilfver, en åtgärd, mot hvilken å en annan sida väsendtliga betänkligheter
företedde sig.

Emot detta beslut anmälde Rådman Björk vid det följande sammanträdet reservation,
under erinran att han af Fullmägtige blifvit anmodad att med den person,
som hufvudsakligen uttagit silfver, inleda samtal derom, att han skulle taga plantssilfver
i stället för mynt, och åtagit sig detta uppdrag under uttryckligt förbehåll
att åtminstone någon nedsättning i det bestämda och förut tillkännagifna priset skulle
medgifvas, samt att, efter en sådan underhandling, något bestämdt besked borde
lemnas till svar å det redan af silfveruttagaren gjorda anbudet, derest detsamma vid
ytterligare silfveruttag förnyades; hvilken reservation åter föranledde Grosshandlaren
Schwan och Fullmägtiges ordförande att i dernäst följande sammanträde den 2 Januari
till protokollet afgifva den anmärkning att, då fråga samtalsvis utom protokollet
förevar om inledande af underhandling angående utlemnande af silfverplantsar i
stället för myntadt silfver, Fullmägtige icke frånsade sig och icke kunde frånsåga
sig rättigheten att i sista hand pröfva antagligheten af det pris å omyntadt silfver,
som tilläfventyrs kunde blifva erbjudet, och att följaktligen Rådman Björks framställning
syntes vara föranledd af någon missuppfattning.

Banko-TJt&kottets Memorial N:o 2.

5

De ifrågavarande silfveruttagningarne hade emellertid, såsom redan är omförmäldt,
med den 18 December upphört.

De genom Banko-reglementet till Fullmägtiges iakttagande lemnade bestämmelser
i afseende på fullgörandet af Riksbankens, enligt lagen för Rikets Ständers
Bank af den 1 Mars 1830 stadgade skyldighet att, när så påfordras, sina sedlar
med Svenskt silfvermynt inlösa, innefattas, bland annat, i 16 §, som ålägger Fullmägtige
tillse att, såvidt ske kan, prägladt silfvermynt af alla fastställda sorter städse
må finnas i förråd, samt i 20 §, hvarigenom åt Fullmägtige öfverlemnas att kunna,
i stället för Svenskt silfvermynt, från Banken utgifva ej allenast utländska silfvermyntsorter
mot det af Fullmägtige fastställande utvexlingspris, utan äfven silfver- och
guldplantsar mot det pris, som Fullmägtige, med afseende å Bankens fördel och med
ledning af priset å silfver och guld på utrikes orter, bestämma.

Ehuru förstnämnda föreskrift icke uttryckligen berättigar den, som emot Riksbankens
sedlar begär silfvermynt, att ovilkorligen utfå sådant å den valör, han önskar,
lärer dock samma föreskrift knappast, vare sig fråga är om mindre eller större
uttag af silfvermynt, kunna anses gifva anledning till frångående af uttagarens önskan
i annat fall, än att hinder eller svårighet mött för anskaffande eller vidmagthållande
af nödigt förråd utaf någon viss valör; och upprätthållandet af Riksbankens
anseende samt förtroendet till dess förmåga att fullgöra sitt åliggande i afseende på
landets myntväsende torde minst medgifva ett godtyckligt förfärande härutinnan i
de fall, då fråga är om liqvider till utlandet.

Vidkommande åter tillämpningen af den Fullmägtige medgifna rättigheten att
i stället för mynt kunna utgifva silfver i plants, när uttagaren vill med så beskaffad
valuta för Riksbankens sedlar åtnöjas, finner Utskottet det i allmänhet icke kunna
leda till förlust, utan tvärtom, särskildt när det kan antagas att silfret är ämnadt
till liqvid i utlandet, utgöra en fördel för Riksbanken och landet i det hela att i stället
för mynt lemna plantssilfver till ett pris i Riksbankens sedlar, som ej understiger
värdet i samma sedlar af det silfver myntet innehåller, eller, för att begagna ett
annat uttryck, att för en qvantitet fint silfver i plants utaf t. ex. en Kölnisk vigtmark
åtnöjas med samma belopp i Riksbankens sedlar, som det, mot hvilket Riksbanken
är ovilkorligen förpligtad att utlemna samma qvantitet fint silfver i myntad
form; enär, om myntet utföres ur landet och nedsmältes eller eljest blifver borta,
landet, jemte den i båda fallen inträffande minskningen af dess silfverförråd, vid
myntets utförande ytterligare förlorar värdet såväl af den i myntet inlagda ganska
betydliga qvantiteten koppar, som af det på myntets tillverkande använda arbete.

Utgående från dessa åsigter, har Utskottet ansett sig böra meddela Riksdagen
kännedom om hvad i förevarande ämne hos Banko-fullmägtige förekommit samt
dervid uttala den mening,

6

Banko-Utskottets Memorial N:o 2.

1:0

att, ehuru Utskottet anser Fullmägtiges beslut om utlemnande vid
de ifrågavarande tillfällena af silfvermynt å smärre valörer i stället
för begärda hela speciel- icke väl öfverensstämma med en rigtig
omsorg om Riksbankens kredit och anseende; Utskottet likväl,
då detta beslut ej kan anses innefatta något öfverträdande af
gällande föreskrifter, finner detsamma icke böra till anmärkning
föranleda.

2:o

att Utskottet anser det hafva varit med Riksbankens fördel
öfverensstämmande, om Fullmägtige i förevarande fall, genom
erbjudande af silfver i plants till ett lägre pris, än det hittills
medgifna, sökt förebygga uttagningen af myntadt silfver.

Ang. inköpta Fullmägtige hafva, i § 2 af deras berättelse, sid. 5, omförmält, hurusom de,

kordsamor- Pa framställning af Kongl. Konvoykommissariatet, för Riksbankens räkning inköpt
teringsfonds Arméens ackordsamorteringsfonds obligationer å R;dr 157,050 samt Smålands med
lands hypö- ^era Pr°vmsers hypoteksförenings obligationer å R:dr 84,700, hvilket inköp skedde
teksförenings i December månad förlidet år till ett pris af 80 procent utaf obligationernas nominalobligationer.
väröe, med godtgörande af den i obligationerna vid liqvidationsdagen upplupna ränta.

Då Riksbanken redan derförutan innehade obligationer till ett belopp, som
måste anses alltför stort, synnerligen med afseende på den ringa säljbarheten utaf
eu betydlig del bland obligationerna, och då, vid tiden för inköpet, Riksbankens
ställning var sådan, att snarare kunde förutses ett behof att afyttra en del af de
redan innehafvande obligationerna, än tillfälle att öka behållningen utaf dylika
valutor, skulle Utskottet hafva ansett sig böra ogilla denna åtgärd, såvida icke dervid
bort tagas i betraktande, att inköpet skett för att underlätta realiserandet af handelsoch
sjöfartsfondens tillgångar vid deras öfverlemnande från Konvoykommissariatet
till Statskontoret, samt för öfrigt den på obligationsköpet använda summa varit af
jemförelsevis mindre betydenhet; med afseende på hvilka sistnämnda omständigheter
Utskottet hemställer

3:o

att Riksdagen må låta vid Fullmägtiges ofvanberörda åtgärd
bero.

Rev. berätt.
§ 43, ang.
granskning
af Diskontkontorets

förvaltning
under år
1866.

Som det vid sistlidna riksdag fattade beslut att granskning af Diskontkontorets
i Stockholm förvaltning skall verkställas af särskilde revisorer först med
detta år träder i verket, hafva de sistlidet år församlade Revisorer af Statsverket,
Riksbanken och Riksgälds-kontoret, på sätt deras berättelse i §§ 43 och 44 omförmäler,
granskat nämnde kontors förvaltning under år 1866; och som de anmält att
någon anledning till anmärkning icke förekommit, får Utskottet

BanTco-Utskottets Memorial N:o 2.

7

4:o

tillstyrka, att åt styrelsen öfver Bankens Diskontkontor må
meddelas decharge för kontorets förvaltning under år 1866.

Den af Fullmägtige i 6 § af deras berättelse gjorda erinran om behofvet af
ändring i Banko-reglementets 13 §, med afseende på behandlingen af utländskt
guldmynt, som till in- eller utvexling i Biksbanken förekommer, vill Utskottet iakttaga
vid blifvande granskning af berörda reglementsparagraf.

Vid den nu verkställda granskningen har Utskottet funnit, det Banko-fullmägtige
med nit och omsorg städse motsvarat det dem lemnade vigtiga förtroende; och
Utskottet tillstyrker derföre,

5:0

att decharge må meddelas Fullmägtige för förvaltningen af Riksbanken
under år 1867.

Stockholm den 13 Februari 1868.

På Banko-Utskottets vägnar:

Carl Axel Mannerskantz,
vice Ordförande.

Reservationer:

vid punkten l:o:

af Herr O. de Maré, som ville hafva antecknadt, att han ej med sin röst
bidragit till Utskottets i denna punkt afgifna yttrande,
af Herr Jöns Rundbäck: »Då silfveruttagningen ur Riksbanken från den 6 sistlidne
November till den 18 derpå följande December var så betydlig, att icke mindre än

Fullm,ägtiges
berätt. § 6,
om föreskrifterna
rörande
in-och utvexling
af
utländskt
guldmynt.

Decharge
för Bankofullmägtige.

8

Banko-Utskottets Memorial N:o 2.

225,000 specier eller 900,000 R:dr R:mt i endast större poster under denna korta tid på
reqvisition utlemnades, hvarigenom Riksbankens förut hårdt anlitade metalliska kassa,
särdeles den del deraf, soin bestod af hela specier och utrikes vexlar, på ett oroväckande
sätt förminskades; så har jag icke i likhet med Utskottet kunnat finna Banko-fullmägtiges
åtgörande, att, i sammanhang med utlemnandet af ett så stort belopp
specier, jemväl utlemna ”eu jemförelsevis obetydlig del i silfvermynt af 1 R:dr R:mts
valör”, böra få namn af godtycklighet eller vara af sådan beskaffenhet, att Fullmägtige
derför borde erhålla en offentlig tillrättavisning.

Visserligen — det medgifves gerna — är grannlagenhet och värdighet allestädes
på sin plats och åligger framför allt den eller de, som erhållit ett stort förtroende;
men att Fullmägtige vid ifrågavarande operation skulle hafva felat mot
goda tonens fordringar eller så förnärmat sin värdighet, att de derigenom satt Riksbankens
kredit och anseende i fara, det kan jag så mycket mindre fatta som jag
icke känner af hvad beskaffenhet de operationer voro, som förorsakade1 den starka
påkänningen å Riksbankens specieförråd. Något beslut att utlemna myntadt silfver
af mindre valör i stället för hela specier hafva Fullmägtige icke heller fattat, likasom
man ej kan säga att utlemnandet af %-specier missbrukats då blott ”eu obetydlig
del” i detta myntslag levererats; men om ock för den händelse denna obetydliga
del af %-specier, som utlemnades innan Fullmägtige derom samtalade, åstadkom
den verkan, hvarom Memorialet lemnar upplysning, eller att silfveruttagningen
i stor skala från och med den 19 December upphörde; så synes detta i sanning
oskyldiga medel vara väl valt för att i en kritisk tidpunkt upprätthålla Riksbankens
utvexlingsförmåga och kredit och derföre kan jag för min del icke finna att Fullmägtige
uti nu ifrågavarande fall ovärdigt förfarit; hvarföre ett småaktigt mästrande
härutinnan synes mig ganska öfverflödigt. “

vid punkten 2:o:

af Herr Mannerskantz, C. A.: ”1 det yttrande vid punkten 2:o, hvarigenom
af Utskottet emot Banko-fullmägtige blifvit anmärkt, att de ej, genom
nedsättning af priset på omyntadt silfver, förekommit den uttagning af silfver
i myntad form, som af en större penningeanstalt i hufvudstaden under
sistlidne November och December månader blifvit verkställd — har jag ej kunnat
instämma. Den ifrågavarande silfveruttagningen kan ej anses, hvarken hafva
varit så betydande med hänseende till dess inverkan å Riksbankens metalliska
kassa, eller hafva innefattat en så vinstgifvande spekulation för den, som försökt
densamma, att Banko-fullmägtige deraf bort låta förleda sig, att så lågt,
som uttagaren fordrat, nedsätta det pris å silfverplantsar, som under flera föregående
år varit bestämdt och som då visat sig vara tillräckligt att förekomma utförsel
af större belopp silfver i myntad form; — och så mycket mindre synes eu
så stor nedsättning, långt under det pris till hvilket omyntadt silfver kan af Riksbanken -

Banko- Utskottets Memorial N:o 2.

9

banken sjelf anskaffas, hafva bort af Fullmägtige medgifvas, som der, måste hafva haft
till följd jemväl en sådan sänkning i priset å från Riksbanken aflåtna vexlar, som
säkerligen skulle hafva tillskyndat denna Bank en mycket större förlust än den, som
det verkställda jemförelsevis mindre betydliga uttaget af myntadt silfver kunnat
för densamma förorsaka. Och har jag så mycket mera skäl att afstyrka ett godkännande
af Utskottets anmärkning, som jag anser densamma åsyfta, att inom alltför
trånga gränser inskränka den rättighet, att, till af Fullmägtige sjelfve bestämda
priser, köpa och sälja både vexlar och silfverplantsar, som Fullmägtige enligt gällande
reglemente hittills egt, och som måste vara desto angelägnare att jemväl
hädanefter oförminskad åt Riksbankens styrelse bevara, som den för denna styrelse
utgör ett af de vigtigaste vilkoren för möjligheten, att kunna bibehålla Riksbanken
i nog fast och säker ställning, gent emot de starka och skickligt styrda penningeanstalter,
som på sednare tider i dess närhet uppstått.”

Uti denna reservation hafva Herrar J. C. Kuylenstjerna, G. G. Indebetou och
G. de Maré instämt.

Suppleanterne Herrar A. G. Hedenberg och Ola Lasson, som vid dechargeberättelsens
justering i stället för ordinarie ledamöter intagit säte i Utskottet, ville
hafva anmält, att de icke deltagit i öfverläggningarne och beslutet om det i 2:dra
punkten innefattade yttrande.

2

Bill. till RiJcsd. Prof, 1868. 6 Samt. 1 Afd. 2 Haft.