Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli d. 31 Mars 1868, kl. 5 e. in.

Betänkande och förslag angående Riksbankens Låne- och Kreditivrörelse.

Jemlikt 5 § af Banko-Utskottets instruktion, åligger det Utskottet att angående
de förändringar, som kunna pröfvas nödiga i afseende, bland annat, på Riksbankens
upp- och utlåningsrörelse, till Riksdagen inkomma med utlåtande och förslag;
och då Utskottet nu går att, efter verkställd granskning af de i hittillsvarande
reglemente befintliga, i 4:de Artikeln intagna stadganden, fullgöra berörda åliggande,
har Utskottet så mycket hellre kunnat följa det förut iakttagna förfaringssättet att
endast omförmäla de punkter, vid hvilka förändring antingen af någon motionär
blifvit ifrågasatt eller af Utskottet sjelft ansetts erforderlig, som de flesta af nuvarande
bestämmelser kunna bibehållas oförändrade.

Bland de i fråga om Riksbankens lånerörelse vid innevarande riksdag framställda
förslag förekommer först Herr Anders Gudmundssons (Andra Kammaren N:o
127) »att af Riksbankens tillgångar bildas en fond till belopp af minst 5 millioner
R:dr att användas till utlåning mot inteckning i fast egendom på landet, på vilkor
och mot uppfyllande af föreskrifter, som af Banko-Utskottet blifvit föreslagna och
af Kamrarne komma att fastställas.»

I den framställning, hvarmed motionären inleder nyss anförda förslag, synes
han vilja uttala den mening, att det Riksbanken, jemte skyldigheten att upprätthålla
myntvärdet, föresätta ändamål, att med lån understödja alla betydligare näringsgrenar,
skulle hafva blifvit bättre uppfyldt genom den tillförene följda grundsats
att för särskilda näringsgrenar afsätta vissa särskilda fonder, då han, i motsats
häremot anför, hurusom numera fonden för utlåning mot inteckning i fastigheter
på landet försvunnit, allmänna Diskontfonden förminskats samt räntan å kreditiven
till Manufakturdiskonten och Jernkontoret förhöjts, för att samla de i dessa
rörelsegrenar använda medel i Handels- och Näringsdiskontfonden till ensidig fördel
Bill. till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 1

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

för en skadlig handelsrörelse. Omförmälande de bekymmer, som för närvarande
trycka landtbruksnäringens idkare, angifver motionären den förnämsta orsaken härtill,
utom i ogynnsamma skördar, ligga uti eu för landtbrukarnes näringsfång ogynsam
finansiel lagstiftning, i det de blifvit bortvisade från Riksbanken och hänvisade
till Hypoteksbanken samt, då denna icke kunnat uppfylla deras önskningar,
nödgats anlita de enskilda bankinrättningarne och genom de vilkor, på hvilka dessa
lemnat försträckningar, förts till ruin. För att åvägabringa en i detta förhållande
nödig förbättring, yrkar motionären biträde af Riksbanken genom införande derstädes
ånyo af en amorteringslånerörelse, i afseende på de närmare vilkoren för hvilken
han antyder, att räntan borde sättas högst till 5 procent och betalningstiden ej
öfverstiga 20 år; och angifver han såsom möjliga tillgångar för den föreslagna lånefonden
dels Riksbankens ännu icke disponerade vinstmedel, dels reservfonden, dels
ock de från allmänna Hypoteksbanken ingående afbetalningar å dess skuld för öfvertagna
fastighetslån, de medel, som ingå från upphörande Filialbanker, samt den
tillgång Riksbanken eger uti obligationer.

Vid den pröfning Utskottet egnat åt denna, till den vigtiga landtbruksnäringens
befrämjande afsedda motion, har Utskottet i första rummet haft att taga i betraktande,
huruvida medel för den afsedda utlåningsfonden kunde af Riksbankens
tillgångar beredas, utan att andra lika vigtiga eller vigtigare ändamål åsidosättas.

Härvid får icke lemnas ur sigte Riksbankens första och förnämsta åliggande
att upprätthålla landets myntvärde, hvilket åliggande, synnerligast under sådana
förhållanden, då näringarnes och affärsverksamhetens jemna gång är utsatt för
rubbningar, kräfver särskild uppmärksamhet. Det ligger i sakens natur att landet
skall för den inre rörelsen behöfva stundom mera stundom mindre rörelsemedel
och för sina liqvider med utlandet tidtals anlita den befintliga metalliska fonden,
vare sig i form af vexlar eller klingande valuta. För att, under de vexlingar i det
utelöpande sedelbeloppet, den metalliska valutan och dessas inbördes förhållande
till hvarandra, som häraf ständigt föranledas, trygga möjligheten att alltid kunna
honorera sina sedlar och öfriga förbindelser, måste Riksbanken vara i stånd att
med erforderlig skyndsamhet kunna disponera öfver en betydlig del af de tillgångar
han under tiden, till näringarnes och affärsrörelsens tjenst, har i utlåning använda;
och Riksbanken kan derföre icke utan en våda af den svåraste beskaffenhet, genom
utlåning på längre tid fästa denna del af sina tillgångar på ett sådant sätt, att han
är urståndsatt att vid behof återfå densamma. Huru mycket af dessa tillgångar
Riksbanken må behöfva för nämnda ändamål hålla tillgängligt, lärer väl icke kunna
med någon bestämdhet afgöras, och kan under olika förhållanden vara olika; men
en försigtig bankförvaltning måste hålla denna summa snarare för hög än för låg.
Särskildt torde det för Riksbanken vara nödvändigt att, i och för ofvan angifna ändamål,
hålla ett betydligt belopp i försträckningar på kortare tider, då denna Bank
endast härigenom kan utöfva ett nödigt inflytande på rörelsen, och då, från en

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

3

annan sida den rubbning, som ovilkorligen i någon mån måste göra sig kännbar,
när Riksbanken från lånerörelsen i och för metalliska kassans behof indrager någon
del af sina medel, blifver desto svårare, ju större den del, som indrages, är i
förhållande till det hela, och ju svårare det är för Riksbanken att, utan alltför
mycket missnöje och klagan från de lånebehöfvandes sida, kunna göra öfverhufvud
någon indragning å sin lånerörelse.

Motionären har också icke, bland de tillgångar han antydt för bildande af
den utaf honom föreslagna fonden, tagit i beräkning att någon del af hvad som nu
användes i den s. k. handels- och näringslånerörelsen skulle derifrån dragas; men
om, såsom motionären deremot ifrågasatt, reservfonden skulle dertill användas, så
måste i och med detsamma lånerörelsen minskas. Reservfonden består nemligen i
sjelfva verket af den del utaf sedelutgifningsrätten, som anses böra hållas obegagnad,
för att i händelse af påkommet behof kunna användas; och som en sådan
reserv alltid är nödvändig, så måste, om den nu befintliga användes, annan i stället
beredas, hvartill utväg icke funnes, annorlunda än genom indragning från lånerörelsen,
enär Riksbankens öfriga fordringar antingen alldeles icke, eller åtminstone
icke utan lång tidsutdrägt, kunna realiseras.

Dessa bestå nemligen, såsom motionären angifvit, hufvudsakligen i obligationer,
amorteringslån mot inteckning i stadsfastigheter, fordran hos allmänna hypotheksbanken
för till denna öfverflyttade fastighetslån samt i försträckningar till
filialbanker.

Af nyss omförinälda anledning kan den föreslagna lånefonden icke heller
åstadkommas genom sist omförmälda fordringar. Bankens obligationer äro nemligen
till en del af sådan beskaffenhet, att de icke lära kunna realiseras genom försäljning,
eller annorlunda än att de i mån af förfallotidernas utlöpande eller genom
utlottning inlösas af utgifvarne. Den öfriga delen torde dels vara erforderlig såsom
reserv och dels icke under närvarande förhållanden kunna utan alltför betydlig förlust
säljas.

De medel, som inflyta i afbetalning å stadsfastighetslån, utgöra ett ringa belopp;
den från allmänna Hypotheksbanken för detta år skedda afbetalningen utgör
i kapital endast 162,290 R:dr, och af filialbanksförsträckningarne ingå under året allenast
1,027,500 från filialbankerna i Calmar och Helsingborg, som upphöra den förra
den 14 Augusti och den sednare den 1 Oktober.

För öfrigt äro de på nu omförmälda fordringar influtna medlen redan inbegripna
uti reservfonden, så att deras anvisande till en särskild lånefond i sjelfva
verket skulle utgöra en minskning i reservfonden, i hvilken dessutom äfven ingå Riksbankens
influtna vinstmedel, om dispositionen af hvilka sistnämnda Utskottet redan
afgifvit förslag.

Det anförda torde ådagalägga, att Riksbankens närvarande ställning icke
lemnar medel till den af motionären ifrågasatta särskilda utlåningsfond, äfven om

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

det för öfrigt kunde finnas lämpligt att nu ånyo i Riksbanken införa en amorteringslånerörelse
af samma beskaffenhet, som den, hvilken i följd af 1862—1863 års
riksdags beslut upphörde med år 1864, eller att i allmänhet återgå till ett sådant
förvaltningssätt, som det tillförene följda, hvarigenom Riksbanken skulle förlora allt
inflytande på affärsrörelsens gång och måhända se sig ur stånd att vid svårare tidpunkter
fullgöra sin silfverutvexlingsskyldighet.

Ehuru stort afseende jordbrukarnes, liksom andra näringsidkares närvarande
belägenhet må förtjena, tror Utskottet det dock vara af största vigt att i främsta rummet
åt Riksbanken bevara en tryggad ställning, och att först derefter tillse i hvad
mån denna inrättning kan direkt understödja näringarne; i hvilket sistnämnda afseende
Utskottet vill erinra, att äfven det slags lånesäkerhet, som jordbrukarne böra
kunna erbjuda, eller inteckning i fast egendom, vid Riksbankens utlåningsrörelse icke
afvisas, utan emottages såväl vid lån från den s. k. Handels- och Näringsdiskontfonden,
som Omsättningslånefonden;

Utskottet finner sig, på grund af hvad nu blifvit anfördt, icke annat kunna än

Ro)

afstyrka bifall till Herr Anders Gudmundssons ifrågavarande
motion,

I sammanhang med 44 § af Bankoreglementet har Utskottet till behandling
företagit en af Herr A. O. Wallenberg inom Första Kammaren väckt motion, N:o
49, deri blifvit hemstäldt, att Riksdagen, i ändamål att främja den vid sistlidne
riksdag uttryckta önskan om Kommers-kollegii indragning, måtte besluta upphörande
med år 1868 af det kreditiv, stort 2,250,000 R:dr, som den s. k. Manufakturdiskonten
hittills från Riksbanken disponerat; i sammanhang hvarmed motionären
för öfrigt föreslagit, att Riksbanken skulle vid innevarande års slut emottaga i slutliqvid
för detta kreditiv de icke förfallna lånehandlingar Manufakturdiskonten innehar,
med skyldighet för den sistnämnda att inom 1869 års utgång ersätta den förlust,
som genom berörda lånehandlingars öfvertagande möjligen kunde drabba Riksbanken,
samt att denna bank, med de 2,250,000 R:dr, öfver hvilka densamma sålunda
återbekomme sin förfoganderätt, borde utvidga sin kassakreditivrörelse och
dervid tillgodose företrädesvis dem, som haft lånerätt i manufakturdiskonten.

Motionären har angående den ifrågavarande låneinrättningen lemnat åtskilliga
uppgifter, till förfullständigande af hvilka samt deras berigtigande i några delar
Utskottet anser sig, efter de upplysningar Utskottet i frågan inhemtat, böra ytterligare
meddela följande:

Enligt nu gällande, den 8 Februari 1844 utfärdade, förnyade reglemente för
Manufakturdiskont-inrättningen, hvilken är ställd under Kommers-kollegii förvaltning,
är densammas ändamål att med antaglig säkerhet, genom lån understödja

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

5

inhemska fabriks- och manufakturinrättningar i förhållande till värdet af deras tillverkningar
och tillverkningarnes olika behof af låneunderstöd.

Alla slags fabriker och manufakturer äro likväl icke låneberättigade i Manufakturdiskonten,
hvarförutan de, åt hvilka en sådan rätt är tillförsäkrad, åtnjuta
densamma i olika grad, ithy att samtlige låneberättigade inrättningar äro fördelade
i tre klasser, af hvilka lånerätten, som bestämmes i förhållande till värdet af hvarje
inrättnings tillverkningar, är störst för första klassen, samt utgör för den andra
tre fjerdedelar och för den tredje allenast hälften af första klassens lånerätt.

Till första klassen höra: klädes- och sidenfabriker, bandfabriker för deras
tillverkning af sidenband, stoff-fabriker för i sjelfva väfnadssättet fasonerade och
blommerade mattväfnader, glasbruk, sulläders- och saffianstillverkningar samt tillverkningar
af polerade eggjern och andra fina manufakturs miden, med undantag af
Eskilstuna fristads tillverkningar, hvilkas idkare tillika med deras förläggare åtnjuta
eu särskild, högre lånerätt, uppgående för manufakturisterne till S3£ procent af
tillverkningsvärdet och för förläggare till 40 procent af förlagssumman.

Till andra klassen höra linne-, hamp- och bomullsfabrikernas tillverkningar
af kulörta väfnader samt af damastväfnad, stoff-fabrikerna för andra tillverkningar
än de under första klassen omförmälda, kattunsfabriker för tillverkningar, som blifva
der både till väfnad och tryckning förfärdigade, vaxduksfabriker för enahanda
tillverkningar, pappersbruk, oljeslagerier och alunverk.

Till tredje klassen höra bandfabrikernas tillverkningar af bomulls-, linneoch
ylleband, linne-, hamp- och bomullsfabrikerna för ofärgade väfnader, segel-,
tältduks- och strumpfabriker, kattuns- och vaxduksfabriker, der endast tryckning
verkställes af annorstädes tillverkade väfnader, samt mekaniska spinnerier.

Ofriga, icke uppräknade fabriks- och manufakturinrättningar ega icke att
undfå understöd, såvida icke Kongl. Maj:t, uppå särskild ansökan, åt en eller annan
fabrik beviljat rättighet dertill.

Hvarje fabriksidkares lånerätt bestämmes efter en af honom beedigad uppgift
om det föregående årets tillverkningsvärde; och skola för alla de fabriksidkare,
som önska erhålla lånerätt, årligen inom den 20 Januari så beskaffade uppgifter
vara genom städernas magistrater insända till Kommers-kollegium, som derefter,
med afseende på de för året till utlåning tillgängliga medel, bestämmer fördelningen
såväl emellan klasserna, som emellan hvarje lånesökande inom hvardera klassen.

För lånen skola afgifvas förbindelser, åtföljda af hypotek, bestående af så
kallade löpande reverser, eller accepterade invisningar, eller accepterade räkningar
å borgade varor, eller borgen, eller accepterade, i Stockholm betalbara, inrikes vexlar,
eller annan säkerhet, som Kommers-kollegium finner antaglig.

Lånen meddelas på minst en, högst nio månader; men har, efter hvad Utskottet
inhemtat, sedan långt tillbaka, låntagare, som inom förfallotiden för sitt lån
inlemnat och fått godkänd ny förbindelse, tillåtits att utan förutgången inbetalning

6

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

öfverföra det gamla lånet på ny räkning; hvadan lånen i sjelfva verket kunna blifva
under längre tider stående.

Räntan å diskontlånen från Manufakturdiskonten har varit bestämd till 4
procent, men höjdes från den 1 Juli 1866 till 5 procent, enär denna ränta i allmänhet
hållits en procent öfver den, som Manufakturdiskonten sjelf haft att erlägga
till Riksbanken för dess kreditiv derstädes, och hvilken sistberörda ränta varit 3
procent intill nyssnämnda tid, då densamma höjdes till 4 procent.

Af Manufakturdiskontens tillgångar är en särskild summa afsatt, hvaraf s. k.
förlagslån utaf Kongl. Maj:t beviljas till understöd för anläggning och drifvande af
större inrättningar i fabriksväg af antingen ny eller väsendtligen förbättrad beskaffenhet,
för Indika lån särskilda vilkor äro bestämda eller kunna af Kongl. Maj:t
föreskrifvas; och lära dessa vilkor vara, att lånen få innehafvas, mot 5 procents
ränta, under de första 4 åren utan afbetalning å kapitalet samt under ytterligare
4 år med afbetalning af \ hvarje år.

Den för sådana förlagslån afsätta summa, hvilken utgjorde till och med år
1866 750,000 R:dr, men enligt Kongl. Brefvet af den 14 December 1866 bör årligen
ökas med 50,000 R:dr, till dess den uppnått en million riksdaler, är för innevarande
år bestämd till 850,000 R:dr.

Enligt en af Kommers-kollegium d. 18 Juni 1867 till Kongl. Maj:t afgifven
berättelse, utgjorde vid 1866 års utgång Manufakturdiskontens egna tillgångar, efter

afdrag af skulden till Riksbanken med ränta,.......R:dr 1,730,371: 77,

deraf kontanta medel och säkra fordringar . . . R:dr 1,533,509: 68.

Osäkra, på konkursutredning m. m. beroende, fordringar

för lån i vanlig diskontväg.....175,812: 17.

Resterande kapital å ett förlagslån . . 1,419: 59,

derå samt å ett till kapitalet guldet förlagslån
upplupna räntor...... 19,630: 33. 196,862: 09. 1 730 371- 77

Vid den fördelning af Manufakturdiskontens säkra fordringar tillika med behållningen
i Riksbanken samt inflytande intressemedel, hvilken uppgjordes i Januari
månad 1866, beräknades dessa tillgångar till.......R:dr 3,960,149: 99.

Enligt då tillika uppgjord förslagsberäkning öfver afdragsposter,
antogos dessa komma att utgöra: ränta till Riksbanken

å kreditivet............... 67,500: —

aflöning, arfvoden och pension......... 29,850: —

d:o till Norrköpings ullkontors tjensteman m. m. 3,000: —

pensioner till tjensteman och betjente vid de upphörda
stämplingskontoren i Stockholm, Göteborg, Norrköping

och Nyköping............... 8,980: —

Transport 109,330: — 3,960,149: 99.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

7

Transport 109,330: — 3,960,149: 99.
Skrifmaterialier och diverse utgifter, såsom revisions kostnader,

vikariatsarfvoden m. m........ 2,000: —

R:dr 111,330: —

Ersättning till Riksgälds-kontoret för af statsmedlen ut -

gående anslag till Teknologiska institutet..... 21,000: —

Anslag för 1866 års industriutställning i Stockholm . 25,000: —

Anslag till förlagslån............. 750,000: —

Anståndslån*)............... 43,663: 17.

Eskilstuna förläggares lånerätt......... 194,923: —

Eskilstuna manufakturisters d:o......... 326,838: — 1,472,754: 17,

hvarefter återstod till fördelning emellan de tre klasserna af öfrige
låneberättigade................... 2,487,395: 82.

Det tillverkningsbelopp, hvarför lånerätt söktes, utgjorde: inom första klassen
R:dr 20,684,897; inom andra klassen R:dr 5,854,164; och inom tredje klassen R:dr
12,079,762.

Inom första klassen erhölls lånerätt till 8 procent af tillverknings -

beloppet med..................R dr 1,654,791: —

samt till följd deraf inom andra klassen till 6 procent med .... 35R249: —

och inom tredje klassen till 4 procent med......._483,190: —

Summa R:dr 2,489,230

Beträffande de ofvan uppgifna sifferförhållandena, bör Utskottet vidare upplysa
följande:

Uti de för aflöning, arfvoden och pension upptagna R:dr 29,850 ingå, utom
det för året tillfälliga högre belopp, som i begrafningshjelp utbetalts till aflidne
Kommerserådet Borelii sterbhus, dels lön till ett kommerseråd med 4,000 R:dr,
sportelersättning till advokatfiskalen i Kommers-kollegium i hans egenskap af diskontens
ombudsman, R:dr 1,800, samt arfvode till en kanslist hos ombudsmannen
R:dr 600, dels ock lönebidrag till presidenten i Kommers-kollegium, R:dr 1,500, till
två kommerseråd efter 1,000 R:dr till hvardera samt till ett kommerseråd 500R:dr,
af hvilka belopp likväl lönebidraget till Kommers-kollegii president nu, då presidentsembetet
är otillsatt, besparas.

Sedan Ullkontoret i Norrköping numera, enligt Kongl. Maj:ts i sistlidne December
månad fattade beslut, upphört, komma de derför utgående aflöningar att
upphöra, dock att tillsvidare utgå R:dr 1,850 såsom pensioner åt kamereraren och

*) Härrörande hufvudsakligen derifrån, att Manufakturdiskonten måst, för bevarande af
en dess fordran, öfvertaga en fastighet, som sedermera kunnat afyttras endast under
vilkor, att återbetalningen af den deri inteoknade summa fördelades på längre återbetalningstider.

8

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

eu ålderstigen ullsorterare. De öfrige tjenstemännen erhöllo vid entledigandet i ett
för allt ett års lön såsom gratifikation.

Det ofvan omförmälda pensionsbeloppet till tjensteman och betjente vid de
indragna stämplingskontoren i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Nyköping, hvilket
vid 1866 års början utgjorde 8,980 R:dr, har derefter något förminskats, och
kommer naturligtvis att än vidare nedgå.

Af f. d. Ullkontorets hus ingår visserligen någon inkomst, men denna betäcker
dock icke kostnaden för underhåll m. m., så att häraf någon årlig utgift kommer
att föranledas, intilldess möjligen försäljning af berörda hus kan blifva beslutad och
verkställd.

Anslaget till Teknologiska institutet, R:dr 21,000, har tillgodokommit institutet
nästan ända från dettas inrättande, och anslaget, som numera utgår från Riksgälds-kontoret,
hvilket åter från Manufakturdiskonten hittills derför erhållit ersättning,
motsvarar i det närmaste den behållning Manufakturdiskonten haft derigenom
att den i sin lånerörelse utlånat kreditivbeloppet till en procent högre ränta än
Manufakturdiskonten sjelf till Riksbanken erlagt.

Slutligen må meddelas, att vid 1867 års slut voro utestående:

i vanlig diskontväg:

hos Eskilstuna fristads förläggare 145,676: 22.

» d:o manufakturister..... 183,389: 25.

» fabriksaktiebolag............ 1,047,328: —

» låntagare, som häfta i skuld för 20,000 R:dr och

derutöfver.............. 536,873: —

» 105 låntagare, som hafva mindre lån än 20,000 R:dr 635,174: —

Förlagslån................. 795,669: 59.

Anståndslån................ 36,365: 21.

329,065: 47.

2,219,375: —

832,034: 80.

Summa R:dr 3,380,475: 27,

samt att antalet lånberättigade, oberäknadt Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister,
lärer utgjort: år 1855 183 st.; år 1866 179 st. och år 1868 147 stycken.

Det bör icke förnekas, att den ifrågavarande inrättningen varit för näringarne till
väsendtlig nytta under förflutna tiden, då tillfällena till låns erhållande voro inskränkta
och fabriksväsendet hade en vida mindre utsträckning, än numera. Fabriksoch
manufakturidkare hade då sannolikt få andra utvägar att i låneväg erhålla den
för deras rörelses drifvande och utvidgande behöfliga kapitalförstärkning; och de
belopp, hvarmed Manufakturdiskonten kunde tillhandagå, voro då, i jemförelse till
rörelsens omfattning, vida mera betydande, än de numera, efter den stora sträckning
industrien tagit, i sjelfva verket äro. I hvad män Manufakturdiskontens betydelse -

Banko-IJtslcottets Betänkande N:o 13.

9

delse i sistnämnda hänseende aftagit, visar sig vid jemförelsen emellan fondens tillgångar
och summan af det tillverkningsvärde, för hvilket lånerätt tagits i anspråk;
hvarförutan kan erinras, att ändock flera, högst betydande slag af fabriker icke
äro uti den nämnda summan inbegripna, enär de äro uteslutna från lånerätt, med
undantag af en eller annan fabrik, som erhållit särskildt medgifvande af Kongl.
Maj:t att från Manufakturdiskonten undfå försträckning.

Sistnämnda förhållande, i förening med reglementets bestämmelse af särskilda
klasser med olika lånerätt, förtjenar derjemte särskildt anmärkas derutinnan,
att, då de från Manufakturdiskonten uteslutna, eller till endast mindre lån än andra
berättigade, näringsgrenar numera för landet ega en vida större betydelse, än många
bland dem, som hafva företräde i afseende på det understöd från det allmännas
sida, som Manufakturdiskonten lemnar, sådant icke utan skäl kan anses såsom ett
tillbakasättande af de förstnämnda. Detta kunde väl afhjelpas genom förändring
af hittills gällande bestämmelser, sålunda att åt de nu uteslutna slagen af fabriker
beviljades lånerätt, och att den nuvarande klassfördelningen ändrades eller upphäfdes;
men härvid förekommer dels att i och med detsamma Manufakturdiskontens
tillgångar skulle blifva ännu mera otillräckliga, än de nu äro, för det med inrättningen
afsedda ändamål, dels att samma origtighet, som nu egen rum, skulle åter
uppkomma, i mån som nya fabriksgrenar uppstå, eller de nuvarande fabriksgrenarnes
utsträckning och betydelse i jemförelse med hvarandra förändras, ett förhållande,
som säkerligen hädanefter icke mindre än hittills lärer inträffa.

En annan omständighet, som, vid frågan om Manufakturdiskontens bibehållande
för framtiden, bör tagas i betraktande, är den svårighet, som i hvarje låneinrättning,
hvilken utöfvar sin verksamhet inom ett mycket vidsträckt område, måste
förefinnas för bedömande af lånesökandes soliditet och beskaffenheten af de säkerheter,
hvilka erbjudas. Under erkännande, att de förluster Manufakturdiskonten
lidit icke, åtminstone under det sednaste tiotalet af år, varit eller kunna blifva betydande,
enär, enligt Utskottet meddelade tillförlitliga uppgifter, inrättningens oguldna
osäkra fordringar under nämnda tid uppgå till allenast omkring Tl2 procent af utlåuingssumman
uti årligt medelbelopp, kan dock den nyssnämnda omständigheten
icke förbises, så mycket mindre, som ifrågavarande svårighet tilltager, i samma mån
som andra lånetillfällen uppstå. Så länge lånesökande nemligen äro inskränkte till
en eller få låneinrättningar för fyllande af sitt lånebehof, är det naturligtvis lättare
att vinna insigt om deras verkliga ställning, än när de kunna skuldsätta sig hos
flera olika inrättningar, och dymedelst göra det omöjligt för en hvar af dessa särskildt
att öfverskåda låntagares affärsställning.

Af det anförda torde vara ådagalagdt, ej mindre att Manufakturdiskonten i
dess nuvarande skick endast i alltför ringa man motsvarar det dermed afsedda

Bih. till lliksd. Prot. 1868. 6 Sami. 1 Åfd. 7 Raft. 2

10

Banlco-Utskottets Betänkande N:o 13.

ändamål, än äfven att denna inrättning icke kan genom en reorganisation göras ändamålsenlig;
och Utskottet anser det fördenskull icke vara skäl att Riksbanken fortfarande
till denna inrättning ofönninskadt öfverlemnar det betydliga belopp, som
hittills varit dertill anvisadt.

Men Utskottet kan å andra sidan icke tillstyrka, att hela det kreditiv Manufakturdiskonten
ifrån Riksbanken åtnjuter nu på en gång fråntages densamma.
Ehuru jemförelsevis obetydliga Manufakturdiskontens utlåningstillgångar må vara, i
förhållande till fabriks- och manufakturindustriens närvarande utsträckning på det
hela, skulle dock, om hela kreditivet på en gång indroges, många, om icke de fleste
af dem. som nu genom detta kreditiv äro i åtnjutande af låneförsträckning, råka i
en svårighet, som isynnerhet under närvarande ogynsamma förhållanden, blefve högst
kännbar och måhända oöfvervinnerlig. Detta blefve sannolikt framför allt fallet med
Eskilstuna stads förläggare och manufakturister. Till följd af den höga låneprocent,
hvartill desse äro berättigade, hafva de, synnerligast de sistnämnde, som hvar
för sig drifva sin rörelse i allenast en inskränkt skala, kunnat grunda densamma till
en stor del på de lån Manufakturdiskonten försträckt åt dem; och vid sådant förhållande
skulle en indragning på en gång af detta understöd sannolikt helt och
hållet omintetgöra den jernförädlingsindustri, som nu idkas i Eskilstuna. Utan tvifvel
bör denna industri, om de nuvarande små manufakturisterne förenade sig i bolag
och derigenom satte sig i tillfälle att komma i åtnjutande af de fördelar, som en
i stort ordnad industri erbjuder, kunna gorå sig oberoende af särskilda undantagsförmåner
från det allmänna; men under närvarande förhållanden anser Utskottet
det icke rådligt att återtaga de så beskaffade förmåner, hvilka äro ifrågavarande
industriidkare tillagda; hvadan Utskottet, vid den successiva indragning af kreditivet
från Riksbanken, som Utskottet vill föreslå, förutsätter att den deraf följande minskningen
i manufakturdiskontlån tillsvidare icke komme att beröra Eskilstuna frustads
förläggare och manufakturister.

Herr Wallenberg har väl i sammanhang med det af honom yrkade upphörande
af Manufakturdiskontens kreditiv hos Riksbanken föreslagit, att Riksbanken
skulle med de 2,250,000 R:dr, hvilka han åter finge till sitt förfogande, utvidga sin
kassakreditivrörelse och dervid tillgodose företrädesvis dem, som haft lånerätt i
Manufakturdiskonten.

En sådan anordning tror likväl Utskottet hvarken kunna blifva för vederbörande
tillfredsställande, eller på ett ändamålsenligt sätt utförbar.

Ofvan är omförmäldt, att lånen från Manufakturdiskonten, ehuru de beviljas
på högst nio månader, dock i sjelfva verket hafva fått genom öfverföring på ny
räkning blifva längre tid stående. Oaktadt detta icke är i reglementet uttryckligen
medgifvet, har det dock sedan långt tillbaka blifvit ett vedertaget bruk, hvilket man
alltså vid bedömande af de för handen varande förhållandena och de åtgärder, dessa
kunna medgifva, icke bör lemna utan afseende. En förändring af dessa lån till

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

11

vanliga kassakreditiv kan svårligen tillfredsställa åtminstone en stor del af försträckningstagarne,
då det i afseende på kassakreditiv bör utgöra en regel att de
icke få begagnas såsom stående lån och då de vid hvarje kreditivtids slut skola
inbetalas.

För öfrigt bör anmärkas, dels att den företrädesrätt, som skulle tillkomma
dem, hvilka haft lån från Manufakturdiskonten, icke blefve lätt att i Riksbanken
på ett rättvist och billigt sätt tillämpa, äfvensom att vid pröfningen af erbjuden
säkerhet andra grunder och åsigter, än i Manufakturdiskonten, kunde i Riksbanken
komma att blifva bestämmande; dels ock att denna företrädesrätt lätt nog kunde
komma att för eu lång framtid blifva ett bestående undantagsförhållande i Riksbanken
i fråga om sådana industrifirmor och bolag, som fortfara att bestå, oberoende
af inom dem inträffande personalförändringar.

Utgående från den åsigt Utskottet ofvan uttalat, att Manufakturdiskonten icke
mera uppfyller eller kan uppfylla sitt ändamål så, att densamma för en längre framtid
bör fortfara, men att å andra sidan en brådstörtad förändring icke bör ske, har
Utskottet, som egen betrakta frågan med afseende på det kreditiv, Manufakturdiskonten
från Riksbanken innehar, funnit det vara klokast att detta kreditiv så
småningom indrages.

Härigenom lemnas, utan någon häftig rubbning af enskildes affärsförhållanden,
åt dem, som i saken äro intresserade, en erinran om den förändring, som är
att emotse; och förberedes ett lättare förverkligande af den utaf sist församlade
Riksdag uttryckta önskan om Kommers-kollegii upphörande.

Vid den öfverläggning, som inom Första Kammaren föregick den nu ifrågavarande
motionens hänvisande till Banko-Utskottet, erinrades dels om den särskilda
företrädesrätt, som Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister, i afseende
på låns erhållande, åtnjuta; dels att, om den räntevinst, som hittills för Manufakturdiskonten
uppkommit, derigenom att en procent högre ränta tagits för de utlemnade
lånen, än som till Riksbanken för kreditivet erlagts, komme att i följd af kreditivets
indragning upphöra, med detsamma den inkomstkälla försvunne, som nu användes
till bestridande af löner till vissa Kommers-kollegii tjenstemän vid Manufakturdiskonten
samt till pensioner åt den personal, som varit anställd för inhemska
fabrikaters stämpling, så länge en sådan var stadgad; dels ock derom att från Manufakturdiskonten
utgå 21,000 R:dr årligen till Riksgälds-kontoret såsom ersättning
för det å Riks-staten numera öfverflyttade, tillförene af berörda fonds vinstmedel
omedelbart bestridda, anslag till Teknologiska institutet.

Utskottet har redan här ofvan, vid tillkännagifvande af sin åsigt om en successiv
indragning af kreditivet från Riksbanken, yttrat, hurusom Utskottet anser, att
den deraf följande minskningen i manufakturdiskontlån tillsvidare icke borde beröra
Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister.

12

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Beträffande åter den årliga räntevinst, som uppkommit genom nyss omförmälda
ränteskilnad, har Utskottet redan omnämnt, att densammas belopp i det
närmaste motsvarar de 21,000 R:dr, hvilka till Riksgälds-kontoret från Manufakturdiskonten
utbetalas, såsom ersättning för det till Teknologiska institutet utgående
anslag af samma summa. Denna räntevinst har således, efter Utskottets förmenande,
icke kunnat betraktas såsom en inkomstkälla för aflöning åt vissa Kommerskollegii
tjenstemän, vid Manufakturdiskonten, eller till pensioner åt den personal,
som varit anställd vid de numera upphörda stämplingskontoren, eller till andra dylika
ändamål; och Utskottet finner derföre icke af behof påkalladt att, i mån som
kreditivet indrages, andra medel anvisas för dessa utgifters bestridande. Deremot
måste det anses med rättvisa och billighet öfverensstämmande att Manufakturdiskonten
i mån af kreditivets förminskning befrias med motsvarande belopp från
den ersättning, som för närvarande lemnas till Riksgälds-kontoret för anslaget till
Teknologiska institutet.

Då emellertid det icke lärer tillkomma Banko-Utskottet att i detta hänseende
afgifva förslag, anser sig Utskottet vid detta tillfälle endast böra fästa uppmärksamheten
derpå att, i händelse Riksdagen bifaller Utskottets hemställan att
för år 1869. minska kreditivbéloppet med endast 250,000 R:dr, ännu för nämnda år
räntevinsten å återstående kreditivbeloppet, två millioner Riksdaler, kommer att så nära
uppgå till det ifrågavarande ersättningsbeloppet, att nu församlade Riksdag så mycket
mindre torde behöfva i detta hänseende vidtaga någon särskild anordning, som de
för år 1869 utgående utgifterna från Manufakturdiskonten med säkerhet kunna beräknas
blifva minskade med minst 3,000 R:dr, som belasta 1868 års utgiftsstat i
och för den gratifikation af ett års lön, hvilken, efter hvad ofvan är omförmäldt,
beviljades vissa tjenstemän vid Ullkontoret i Norrköping vid dettas i slutet af förlidne
år beslutade indragning.

Den § 44 i Bankoreglementet, i sammanhang med hvilken Herr Wallenbergs
motion af Utskottet blifvit behandlad, innehåller bestämmelsen om här ifrågavarande
kreditiv till Manufakturdiskonten, rörande hvilket dessutom särskildt kontrakt emellan
Bankofullmägtige och Kommers-kollegium är upprättadt.

Oberoende af det belopp, hvartill berörda kreditiv kan komma att bestämmas,
torde, enär afslutningstiden för detsamma bör beräknas och, efter hvad Utskottet
harsig bekant, äfven hvad ränteliqviden beträffar, verkligen beräknas efter kalenderår
samt riksdag numera årligen infaller, den nuvarande bestämmelsen om kreditivets
tillhandahållande »intill nästa riksdag» böra förändras derhän, att kreditivet
beviljas för visst år, och således nu för nästkommande år 1869.

Någon förändring i de öfriga, uti 3 44 intagna vilkoren för kreditivets utgående
anser Utskottet ej behöflig.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

13

I öfverensstämmelse med här ofvan uttalade åsigt att ofta berörda kreditiv
till Manufakturdiskonten bör, genom årligen skeende förminskning, efter hand helt
och hållet indragas, hemställes,

2:o)

att Herr A. O. Wallenbergs motion icke i vidsträcktare mån
må vinna afseende, än att 44 § i Bankoreglementet erhåller
följande lydelse:

»Till manufakturernas och fabrikernas understöd är anvisadt
ett kreditiv af två millioner riksdaler, hvilket under år 1869 hålles
Kongl. Kommers-kollegium tillhanda mot samma vilkor, som
varit stadgade för de hittills å Riksbanken för berörda ändamål
anvisade låneunderstöd, samt under förbehåll:

l:o) att Riksbanken för hela det belopp, som å kreditivet
kan varda uttaget, eger säkerhet i Manufakturdiskontens alla
fordringar samt egna behållna tillgångar;

2:o) att, i händelse Fullmägtige, med afseende å Riksbankens
ställning, finna sig nödsakade att kreditivet eller någon del
deraf uppsäga, Kongl. Kommers-kollegium då skall, efter nio
månaders förlopp och sedan derom sex veckor förut blifvit tillsagdt,
till Riksbanken återbetala hvad som derå är vordet
lyftadt; och

3:o) för de å kreditivet uttagna summor Riksbanken eger
att beräkna fyra procent årlig ränta, som, enligt deröfver uppgjorda
liqvider, vid hvarje hälft års slut till Riksbanken inbetalas,
vid äfventyr att i annat fall kreditivet anses uppsagdt.

I 46 g, hvilken innehåller de med försträckning från Riksbanken till filialbankerna
sammanhang egande föreskrifter, finner Utskottet icke någon annan ändring erforderlig,
än att ur litt. c. i mom. 2, hvari bestämmes den del af filialbanks teckningssumma''
som skall vara kontant inbetald, uteslutes Örebro läns filialbank, enär denna redan
upphört; hvadan Utskottet hemställer att, med nämnda §:s bibehållande oförändrad
i öfrigt, mom. 2 litt. c) må erhålla följande lydelse:

3:0)

af teckningssumman erlägges minst hälften, eller 50 procent, i
rikets gällande mynt; dock med undantag hvad angår filialbankerna
i Borås, Calmar, Helsingborg, Hernösand, Uddevalla
och Östersund, hvilkas delegare skola erlägga minst 25 procent
i rikets gällande mynt.

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Enär de uti Utskottets Memorial N:o 6 till afskrifning föreslagna 2:ne s. k. skiftesoch
odlingslån voro de enda numera å denna lånegren återstående fordringar, samt
alltså, sedan Riksdagen bifallit desammas afskrifning, 49 §, som innehåller föreskrift
i afseende på återbetalningen af ännu kvarstående lån till skiften och odlingar,
kommer att sakna tillämpning, får Utskottet hemställa,

4:o)

att 49 § i nuvarande reglemente må ur blifvande reglemente
uteslutas. ''

Vid 1865—1866 års riksdag förändrades den dittills varande bestämmelsen
af en viss summa såsom fond för handels- och näringsdiskontrörelsen och om dennas
fördelning mellan de särskilda lånekontoren med ett visst belopp åt hvarje till
det stadgande, som nu finnes i 52 §. mom. 1, att, med undantag af hvad som till
bestämdt belopp är anvisadt för utlåning med omsättning.sr ätt, de öfriga medel, som
kunna och böra afses för lånerörelsen, sammanföras till en gemensam handels- och
näringsdiskontfond, hvars fördelning mellan diskont- och lånekontoren Fullmägtige
ega bestämma.

Detta stadgande finner Utskottet ändamålsenligt och vill deri icke föreslå
någon ändring, men omförmäler detsamma här af den anledning, att Herr H. Gyllenram
i Första Kammaren (uti motion N:o 61) och Herr G. Kolmodin i Andra
Kammaren (i motion N:o 234) hemställt, att nuvarande förlaget från Riksbanken till
Lånekontoret i Wisby måtte från och med 1869 års ingång förstärkas med 300,000
riksdaler, hvaraf 150,000 riksdaler borde anvisas till handels- och näringsdiskontrörelsen
och 150,000 riksdaler till omsättningslånerörelsen.

Motionärerne angifva såsom skäl för denna hemställan, att filialbanken i
Wisby vid medlet af nästkommande år upphör; att, då ovisst torde vara huruvida
enskild bank kan komma till stånd på Gotland, stora svårigheter för affärsrörelsen
måste uppstå, i mån som filialbanken indrager sina medel ur rörelsen, derest annan
utväg för dennas underlättande icke beredes, och att Gotlands afskiljda läge från
fastlandet, synnerligen genom den vissa årstider inträffande oregelbundenheten i postgången
göra det nödigt att penningetillgången på ön icke må vara beroende af fastlandet.

Filialbankens i Wisby oktroj tilländagå!- den 30 Juni 1869, och då dess försträckning
från Riksbanken, stor 225,000 R:dr, således senast vid nämnda tid till
Riksbanken återgår, lära andra omsättningsmedel till ersättande af den nämnda
summan blifva för ön erforderliga. Men då, i händelse dessa icke skulle komma
att beredas genom inrättande af enskild bank på ön eller förläggande derstädes
af afdelningskontor från någon bland de redan befintliga enskilda bankerna på fastlandet,
Fullmägtige äro oförhindrade att anvisa förstärkning utaf lånekontorets i
Wisby hittillsvarande förlag till såväl handels- och näringsdiskontrörelsen, som omsättningslånerörelsen,
enär, hvad fonden för den sistnämnda angår, Fullmägtige, oak -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

15

tadt fördelningen af omsättningslånefonden är i 54 § af reglementet i allmänhet till
siffran bestämd, likväl enligt samma § för närvarande äro och enligt Utskottets åsigt
fortfarande böra blifva berättigade att efter sig företeende omständigheter kunna om
annan fördelning diskont- och lånekontoren emellan af denna fonds tillgångar förordna,
samt Fullmägtige icke lära underlåta att fästa behörigt afseende på Gotlands
behof af rörelsemedel; så och då ett beslut af Riksdagen i den af motionärerne
föreslagna syftning skulle nödvändiggöra en förändring i grundbestämmelserna angående
Riksbankens lånefonder, hvilken Utskottet icke anser lämplig, samt motionärernes
välgrundade afsigt kan derförutan uppnås, finner Utskottet sig böra hemställa,

5:o)

att Herrar Gyllenrams och Kolmodins förevarande motioner
icke må till någon Rikdagens åtgärd föranleda.

Mom. 2 af 52 § innehåller, att de till handels- och näringslånerörelsen anvisade
medel skola af vederbörande styrelser, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna
föreskrifter, förvaltas och utlånas, på sätt styrelserna, efter eget bepröfvande
och med rättvist afseende på de olika lånebehofven, finna för orternas rörelse mest
gagneligt, dock under iakttagande deraf, att utlåning mot pant af väg förda effekter
och vexeldiskontering slcer företrädesvis framför annan utlåning, samt att å någon
betydligare del af utlåningstillgångarne kreditiv beviljas till det belopp styrelserna
bestämma.

Då det icke torde vara rätt eller nödigt att vissa slag af säkerheter i all
mänhet tillerkännas en bestämd förmånsrätt framför andra slag, anser Utskottet att
det företräde nyssnämnda stadgande gifver åt vexeldiskontering och belåning af vågförda
effekter icke vidare bör i Bankoreglementet uttryckas, och hemställer på
grund häraf,

6:o)

att mom. 2 i 52 § af reglementet må erhålla följande lydelse:

»De till ifrågavarande rörelse anvisade medel ega vederbörande
styrelser att, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna
föreskrifter, förvalta och utlåna på sätt styrelserna, efter eget
bepröfvande och med rättvist afseende å de olika lånebehofven,
finna för orternas rörelse mest gagneligt, dock under iakttagande
deraf, att å någon betydligare del af utlåningstillgångarne
kreditiv beviljas till det belopp, styrelserna bestämma.»

Vid denna riksdag är enahanda yrkande, som vid många föregående, framställt
om tillökning af anslaget till utlåning med omsättningsrätt. Herr Jöns Pehrsson
har nemligen i motion N:o 126 (Andra Kammaren) under punkten 3:o) gjort ett
förslag af följande ordalydelse: ”att af Riksbankens kassor, som äro disponibla för

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

»utlåning, hälften deraf måtte utlånas mot omsättningsrätt, på sätt som nu är stad»gadt
för Diskontfonden, eller en femtedels omsättning hvarje halfår, och samma
»förhållande i Lånekontorenoch Herr Magnus Svensson har i motion N:o 198 (Andra
Kammaren) begärt, att från Handelsdiskontfondeu till allmänna Diskontfonden
måtte öfverföras ett belopp af minst tre millioner riksdaler, för att utlånas på sätt,
som för den sistnämnda fondens utlåningsrörelse nu är gällande.

Skälen emot öfverflyttande från andra användningssätt till omsättningsutlåning
utaf en ytterligare del af Riksbankens tillgångar, utöfver hvad dertill redan är
anslaget, hafva alltför ofta blifvit upprepade, för att Utskottet skulle behöfva annat
än i korthet framhålla desamma. Det första och vigtigaste är, att, om alla eller
en alltför betydlig del af Riksbankens tillgångar fästas för långa tider, Banken lätt
skulle råka i fara att förr eller senare vid inträffande brydsam tidpunkt nödgas brista
i sin skyldighet att upprätthålla silfverutvexlingen. Detta så mycket mera, som det
utan tvifvel, just när medlen behöfdes för det nämnda ändamålet, skulle blifva allra
som svårast, ja rent afNomöjligt, att återtaga låneförsträckningarne genom minskning
i utlåningen. Eu sådan nödvändighet inträder nemligen i allmänhet i förening
med behof för de enskilde att söka låneunderstöd eller att åtminstone få behålla
dem, som de redan innehafva. Har Banken sina fordringar hos större affärsmän
och industriidkare, hvilka i allmänhet ega eller böra kunna förskaffa sig utvägar till
kredit på annat håll och af hvilka man dessutom mera kan fordra att de hålla sig
beredde på penningemarknadens oundvikliga vexlingar, än af smärre jordbrukare, handtverkare
m. fl., för livilkas understödjande med lånetillfällen man väl egentligast vill
öka omsättningslånefonden, så kan Banken göra gällande sin af nödvändigheten förestafvade
fordran att återfå sina försträckningar med mera kraft och bättre framgång,
än om den måste framställas mot sistnämnde slags låntagare; de klagomål
och det missnöje, hvilka en sådan fordran knappast undgår att förorsaka, kräfva icke
samma afseende och upptagas måhända äfven icke så litet olika, om de utgå från
ett mindre antal egentlige affärsmän och andra, som hafva en med dem likartad
ställning, emot om de höjas af en stor, och af minskningen i låneunderstöd svårt
drabbad, mängd mindre jordbruks- och industriidkare. Ständigt och med skäl klagas
det öfver den öfverdrift, hvarmed borgensväsendet här i landet begagnas; men
denna för så mången förderfliga sedvana har haft och har fortfarande sitt största
fält på Riksbankens omsättningslånerörelse och lärer svårligen kunna derifrån aflägsnas,
oaktadt numera säkerhet af annan beskaffenhet, såväl inteckning i fast
egendom, som ointecknade hypothek, aktier och publika papper, der kan belånas.

Då stora summor af Riksbankens medel ännu alltjemt äro fästade, bland annat
i amorteringslån mot fastighetsinteckningar, i1 försträckningar till filialbanker
m. m., skulle en tillökning af omsättningslånefonden göra intrång på Riksbankens
både silfvervexlingsförmåga och tillfälle att någorlunda tillmötesgå den större

rörelsens

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13. 17

rörelsens behof, med deraf beroende utväg att på den allmänna affärsrörelsen utöfva
något inflytande.

Utskottet förnekar å andra sidan ingalunda att i allmänhet så beskaffade
lån, hvilka kunna få återbetalas i flera särskilda delar inom en icke alltför kort tid,
äro fördelaktiga och på det kraftigaste kunna bidraga till utvecklande och stärkande
af en helsosam verksamhet, om tillfällena till sådana och de upplånta medlen rätt
begagnas och om det nuvarande bruket af borgensförbindelser undanrödjes eller inskränkes;
men då Utskottet har att taga hänsyn till Riksbankens uppgift och vilkoren
derför, kan Utskottet icke tillstyrka att denna tages i ytterligare anspråk uti nu
ifrågavarande afseende, utöfver hvad redan är förhållandet; och då hvarken någon
minskning i omsättningslånefondens nuvarande belopp ifrågasättes, ej heller någon
annan ändring uti Bankoreglementets 54 §, som bestämmer nämnda fonds belopp
och fördelningen deraf mellan Diskontkontoren, får Utskottet, under åberopande af
hvad här ofvan i fråga om Herrar Gyllenrams och Kolmodins begäran om ökadt
anslag till Lånekontoret i Wisby anförts, hemställa,

7:o)

att med afslag å Herr Magnus Svenssons motion N:o 198 samt
å Herr Jöns Pehrssons motion N:o 126 i hvad densamma rörer
tillökning af omsättningslånefonden, stadgandet i nuvarande 54
§ af Bankoreglementet må oförändradt bibehållas.

Hittills har det icke varit tillåtet för de lånesökande i Riksbankens Diskontoch
Lånekontor, eller räkningshafvare derstädes, hvilka äro boende å från dessa
kontor skiljda orter, att skriftligen direkte till kontoren insända låneansökningar,
inbetalningar å lån eller räkning, eller anvisningar å sådan, likasom kontoren icke
heller ingått i skriftliga meddelanden, vare sig för lemnande af upplysningar, eller
öfversändande af penningar, handlingar eller dylikt.

Mot en anordning i den nu antydda syftningen har funnits, bland andra, ett
hinder uti den af stadgandet i Reglementets 56 § 4 mom. föranledda fordran att
hvarje lånehandling skall vara försedd med inlemnarens ansvarsförbindelse för lånehandlingens
rigtighet; hvarförutan, oafsedt detta, flera försvårande omständigheter
torde vara oskiljaktiga från en dylik anordning vid Riksbankens Diskont- och Lånekontor,
såsom t. ex. nödvändigheten af en omständlig bokföring af alla ingående
medel, infordrande af bristande belopp, återsändande af öfverskott, debitering af
postporto och andra afgifter samt all härtill hörande kontroll, verificering och skriftvexling
in. in.; omständigheter, hvilka i fråga om Riksbanken naturligen måste vida
mera kräfva afseende, än i andra bankinrättningar kan vara nödigt.

Emellertid hafva, efter det fråga om anstalters vidtagande för beredande af
tillfälle för lånesökande och räkningshafvare att direkt korrespondera med Diskont Bih.

till Riksd. Prof. 1868. 6 Samt. 1 Afä. 7 Raft. 3

18

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

och Lånekontor^! hos Fullmägtige blifvit väckt och styrelsen öfver Diskontkontoret
uppgjort ett förslag i berörda afseende, Fullmägtige öfverlemnat detsamma till Utskottet,
som deråt egnat ett noggrannt öfvervägande.

Fullmägtige hafva beträffande den ifrågavarande angelägenheten yttrat: att,
ehuru det icke undgått deras uppmärksamhet att betydande svårigheter måste vara
oskiljaktiga ifrån hvarje anordning i den afsedda syftningen, om denna anordning
å ena sidan skall innefatta den nödvändiga säkerheten för Riksbanken sjelf emot de
icke sällan förekommande försöken att belåna falska handlingar, men deremot å
den andra bereda allmänheten någon verklig fördel framför nu bestående förhållanden,
Fullmägtige likväl, med särskild! afseende på de ofta uttalade önskningarne att
allmänheten måtte kunna sättas i tillfälle undvika de med begagnandet af kommissionärer
förenade utgifter, samt föreställningarne att afsevärda svårigheter härvid
icke skulle förefinnas, ansett sig icke böra underlåta att, i hvad på dera ankomme,
bringa frågan under vidare ompröfning; att den lånerörelse Riksbanken genom Diskont-
och Lånekontoren bedrifver, är i flera afseenden så skiljaktig från de enskilda
bankernas enahanda rörelse, att redan härutinnan stora svårigheter uppresa sig
mot ett blott försök till åstadkommande af omedelbar beröring mellan Diskont- och
Lånekontoren samt deras oftast på vidt aflägsna orter varande gäldenärer, svårigheter,
hvilka icke obetydligt ökades till följd deraf, att formerna för lånerörelsens
bedrifvande icke kunde bringas till den enkelhet, som en dylik anstalt kräfver för
att i alla hänseenden motsvara sitt ändamål; samt att det nu framlagda, af Fullmägtiges
pluralitet antagna förslaget icke borde betraktas annorlunda, än såsom
ett försök att lösa den förevarande frågan, hvilket, om det vid tillämpningen visade
sig icke motsvara alla fordringar, kunde, med ledning af den emellertid vunna erfarenheten,
vinna förbättringar.

Då, såsom Fullmägtige yttrat, önskningar om åvägabringande i Riksbanken
och dess Lånekontor af en anordning i ofta omförmälda syftning länge och lifligt försports,
har Utskottet ansett sig böra, för att lemna så fullständig ledning som möjligt
för frågans bedömande, i sin helhet meddela icke allenast det nu uppgjorda
förslaget, utan äfven de dervid dels inom styrelsen öfver Diskontkontoret, dels hos
Fullmägtige afgifna särskilda yttranden.

Styrelsens öfver Diskontkontoret framställning är af följande innehåll:

»Då anspråken från allmänhetens sida på lättnader vid dess lånetransaktioner
med offentliga penningeinrättningar under sednare tider allt mer och mer gifvit sig
tillkänna, samt åtgärder redan blifvit af enskilda banker vidtagna för att i hvad på
dem beror tillfredsställa dessa anspråk, har Styrelsen trott sig böra tillse om och
hvilka lättnader i förevarande afseende må kunna för allmänheten i dess förhållande
till Riksbanken beredas.

Styrelsen har härvid icke kunnat undgå finna, att svårigheter möta för ett
sådant ordnande af denna angelägenhet, att Riksbanken betryggas för äfventyr och

Banko-TJtskottets Betänkande N:o 13.

19

förluster på samma gång allmänheten af den ifrågasatta institutionen beredes något
verkligt gagn; men, enligt Styrelsens förmenande, äro dessa svårigheter dock icke
så stora, att de böra hindra från åtminstone ett försök att genom lämpliga anstalter
i den åsyftade rigtningen tillvägabringa nedsättning i de från många håll öfverklagade
dryga provisioner och ötriga kostnader, som vederbörande vid sina lånetransaktioner
med Riksbanken få vidkännas.

Den hufvudsakligaste betänklighet, som framställer sig mot förslaget, betraktadt
från synpunkten af Bankens säkerhet, är tvifvelsutan att förslaget förutsätter
såsom nödvändigt vilkor, att den nu föreskrifna särskilda ansvarigheten för inlemnade
lånehandlingars rigtighet skulle eftergifvas för de handlingar, som omedelbart
till Banken inskickades. Styrelsen medgifver, att nämnda ansvarighet visat sig vara
för Banken betryggande, enär hitintills i följd af densamma inlemnandet till Banken
af falska lånedokumenter antagligen många gånger blifvit förebygdt och, der sådana
likväl inkommit och belånats, Banken af de ansvarige inlemnarne erhållit full godtgörelse
för de utgifna lånebeloppen. Men, enligt Styrelsens tanke, böra sådana försigtighetsmått
till förekommande af falska handlingars belåning i Banken kunna
uppställas, att önskvärd trygghet i detta afseende för Banken vinnes äfven med
eftergifvande af inlemnare-ansvarigheten. De vilkor och dermed förenade kontroller,
som här nedan blifvit af Styrelsen föreslagna för låns utlemnande utan sådan särskild
ansvarighet, anser Styrelsen böra blifva för Bankens säkerhet tillfyllestgörande;
och om än berörda vilkor och kontroller kunna finnas vara nog tunga och besvärliga,
hvilket Styrelsen är långt ifrån att vilja förneka, torde eu utväg för allmänheten
att undgå den högre utgiften till enskilde kommissionärer likväl böra beredas, helst
nödiga och nyttiga förenklingar i kontrollerna framdeles böra kunna vidtagas, i mån
som erfarenheten dertill gifver anledning. Icke heller betviflar Styrelsen, attjuuppsigten
och kontrollen öfver utöfvandet inom Banken af ifrågavarande kommissionsbestyr
kunna så anordnas, att erforderlig trygghet äfven i detta afseende för Banken
uppstår.

I hvad mån allmänheten kan beredas gagn af den föreslagna institutionen
kommer naturligtvis att bero icke allenast på afgifterna och öfriga vilkoren för
densammas begagnande, utan äfven på den utsträckning, som kan gifvas åt dess
verksamhetsområde. I detta sednare afseende inses emellertid lätt att af nämnda
institution hvarken kan eller får begäras eller påfordras biträde i så vidsträckt
omfattning och af den mångsidiga beskaffenhet, som den enskilde kommissionären
kan lemna. Styrelsen har således ingalunda förbisett att, enär »några andra anledningar
till afslag af sökt lån än anmärkta formela brister icke lämpligen kunna
från Banken meddelas, den lånsökande torde finna sig mindre tillfredsställd, när
han icke från Banken, likasom från en enskild kommissionär, får emottaga någon
underrättelse eller anvisning, om hvad han för undanrödjande af andra hinder för
bifall till hans låneansökning, må hafva att vidtaga; att, då, i fall de till låno -

20

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

omsättning insända medel äro otillräckliga för omsättningens besörjande, den enskilde
kommissionären i allmänhet förskjuter det bristande, men sådant icke kan
ifrågakomma, när omsättningen sker genom Bankens försorg, det lätt kan inträffa,
att genom en obetydlig brist i det insända beloppet, omsättningsrätten kommer att
gå förlorad och lånsökanden blottställes för äfventyret af lagsökning för hela låueåterstoden;
samt att Banken icke heller synes kunna, i likhet med den enskilde
kommissionären, betjena lånsökande med att disponera utfallen lånevaluta till särskilda
ändamål — såsom t. ex., efter hvad ofta lärer vara fallet, att använda sådan valuta
till omsättning eller slutbetalning af andra lån med mera dylikt —, emedan det för
utöfvandet af erforderlig kontroll lärer finnas oundgängligen nödigt föreskrifva, att
valutan för alla lån, med hvilka Banken såsom kommissionär tagit befattning, skall
direkte till gäldenären under hans adress afsändas. Emot dessa jemte andra anmärkningar,
som med mer eller mindre fog kunna göras, i syfte att ådagalägga
den ringa nytta för allmänheten, som med förslaget skulle åstadkommas, vill Styrelsen
endast erinra, först att det ju alltid star den, som har att besörja någon
låneangelägenhet i Banken, öppet att om biträde dervid anlita antingen enskild
kommissionär eller Banken, och följaktligen att begagna den förra utvägen, i fall
han anser densamma vara för sig mera fördelaktig och betryggande, än den sednare;
vidare att de vilkor och förbehåll, hvarunder det, enligt Styrelsens åsigt,
skulle tillåtas allmänheten att anlita Banken om kommissionsbiträde, torde i nedan
intagna förslag, vara så noga bestämda, att en hvar, efter deraf tagen erforderlig
kännedom, bör kunna tydligt inse i hvad män han kan komma att af Banken betjenas,
och att således ingen bör, i följd af bristande kunskap om vidden och beskaffenheten
af det biträde, Banken i detta afseende lemnar, blifva blottställd för
obehag eller lidande; och slutligen att, derest den föreslagna institutionen blott en
gång kommit till stånd, erfarenheten snart skall lära, hvilka ytterligare, lättnader
kunna, utan åsidosättande af Bankens trygghet och säkerhet, för allmänheten beredas,
pa det att institutionen ma komma att allt mer och mer uppfylla sitt ändamål
och tillfredsställa alla billiga anspråk.

I afseende på förslagets detaljer anser sig Styrelsen böra anföra, dels att,
ehuru Styrelsen, till vinnande af ordning och kontroll inom Banken, trott det böra
stadgas, att alla bref till Banken i de ärenden, hvarom nu är fråga, skola vara
rekommenderade, sådant likväl icke bör förhindra handläggningen jemväl af till
Banken utan rekommendation ingångna skrivelser med lånehandlingar, och dels
att de för kommissionsbestyrens besörjande föreslagna arfvoden, ehuru lågt beräknade,
dock med] all sannolikhet kunna antagas blifva tillräckliga till godtgörelse
för det tjenstebiträde, som för dessa bestyr påkallas, så att någon särskild kostnad
för Banken härigenom icke bör komma att föranledas.

Det förslag, Styrelsen på grund häraf uppgjort och till Herrar Fullmägtiges
närmare bepröfvande nu öfverlemnar, är följande;

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

21

Fullmägtige ega att vidtaga sådana anstalter att under vilkor, som nedan
stadgas eller ytterligare af Fullmägtige bestämmes, låneansökningar med dertill
hörande handlingar, äfvensom liqvid för erhållna lån samt afbetalningar derå, må
kunna omedelbart till Banken med posten insändas samt besked rörande dylika
låneansökningar, beloppet af de beviljade lånen samt de inlösta lånehandlingarne
vederbörande från Banken med posten tillsändas; och må de på sådant sätt Banken
tillhandakomna låneansökningar kunna beviljas äfven utan särskild ansvarighet för
rigtigheten af lånehandlingarne, under vilkor,

vidkommande lån från Handels- och Näring sdiskonten.

Underskrifterna å lånehandlingarne skola ovilkorligen vara bestyrkta af vittnen,
hvilka utsatt sina yrken och hemvist och som äro kände såsom trovärdige och
redbare män.

samt särskildt för lån från O ms ältning sfonden:

a) Låne- eller omsättningsförbindelserna skola vara bevittnade och i alla
erforderliga hänseenden bestyrkta af tvänne personer, begge boende i orten, der låntagaren
har sitt hemvist, hvilka särskildt hos Diskontkontorets styrelse på förhand
anmält sig vilja på detta sätt gå allmänheten tillhanda. Börande dessa personer
vara af Styrelsen kända eller eljest väl vitsordade, såsom fullt trovärdige och redbare
män;

h) för det fall, att gäldenärerne icke äro af vittnena personligen kände, skall
intyget sådant uttryckligen innehålla samt fullständigt meddelande ske om beskaffenheten
af de upplysningar, på grund hvaraf intyget lemnas; dock böra i detta
fall gäldenärernes erkännande af och underskrift å lånehandlingarne vara bestyrkta
äf andra vittnen, hvilka, på grund af personlig bekantskap med gäldenärerne och
närvaro vid deras underskrifter, derom lemnat skriftligt, handlingarne åtecknadt
intyg; kunnande tillförlitligheten af detta intyg bekräftas, endast då sistbemälde
vittnen äro kände och redbare män, samt hvar för sig muntligen vitsordat rigtigheten
af sitt intyg;

e) en gång i hvarje vecka, då intyg meddelats rörande lån eller omsättning
hos Banken, skall genom vittnenas egen försorg till Banken med posten insändas
en af dem begge underskrifven förteckning, upptagande gäldenärernes namn, lånebeloppet
och datum för intyget; och ega vittnena, om de så för godt finna, att i
denna förteckning meddela yttrande öfver gäldenärernes vederhäftighet, hvarom de
deremot icke å lånehandlingarne må teckna intyg; varande härvid förbehållet, att
Banken är frikallad från hvarje ersättning för kostnader och besvär för det sålunda
lemnade biträdet.

I öfrigt gälla följande bestämmelser:

1 :o) alla bref af ifrågavarande beskaffenhet skola adresseras till »Sveriges
Riksbank» och rekommenderas;

22

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

2:o) svar å bref må ej påräknas med mindre än att med brefvet följa postporto
och afgift för sluten rekommendation samt dessutom 50 öre såsom arfvode för
korrespondensen;

3:o) lånsökanden erhåller underrättelse om anledningen till afslag af sökt
lån endast då formela fel blifvit anmärkta, utan att pröfning af lånehandlingarne i
öfrigt skett;

4:o) såsom arfvode för försändningen beräknas för beviljade lån till belopp
af till och med 1,000 R:dr, en R:dr samt för belopp derutöfver en tiondedels procent,
i hvilket arfvode dock inbegripes den afgift, som för brefvet redan må vara
betald. Dessutom godtgöres porto för öppen rekommendation.

Vid omsättning af lån utgår arfvodet, beräknadt å det omsatta lånets belopp,
endast med hälften af hvad ofvan blifvit stadgadt.

5:o) Bankens kostnader och de bestämda afgifterna godtgöras alltid i första
rummet. Der medel till full liqvid brista, beräknas ränta å återstående skuld,
intilldess betalning sker, hvarförinnan lånehandlingarne ej återbekommas; varande
Banken öppet att anställa lagsökning utan afseende på beloppet af sådan återstod;

6:o) bref besvaras ej förrän ärendet blifvit bandlagdt i den mån sådant kan
ske, hvadan besked om bifall till låneansökning först erhålles då lånet utfaller,
dock må på särskild begäran äfven underrättelse om beviljade lån meddelas, under
vilkor att särskild afgift derför beräknas;

7:o) de från Banken afgående bref ställas ovilkorligen till lånsökanden eller
gäldenären personligen och till det postkontor han uppgifver, samt afgå alltid under
rekommendation, öppen, då brefvet innehåller penningar öfver 10 R:dr, men sluten,
då endast mindre penningebelopp och handlingar afsändas. Den sednare afsändningen
går icke på Bankens äfventyr och styrkes endast med postkontorets qvittens.

I enlighet med nu stadgade grunder må det ock vara kreditivtagare och
dem, som med Banken hålla upp- och afskrifningsräkning, medgifvet att till Banken
insända medel för insättning å deras räkningar, samt att mot insända vexlar få
sig medel från Banken tillsända under vilkor att, då svar från Banken påkallas, de
i mom, 2 bestämda afgifter på der stadgadt sätt godtgöras.

Fullmä.gtige ega att utfärda instruktion för de tjensteman inom Banken, åt
hvilka det ifrågavarande bestyret uppdrages, samt att åt Diskontkontorets styrelse
öfverlemna att meddela de vidare föreskrifter, som göromålens obehindrade gång
påkallar, äfvensom det tillkommer Fullmägtige eller, efter deras uppdrag, Styrelsen
att mellan tjenstemännen fördela de influtna medlen, efter det de utgifter, som vållats
Banken, blifvit deraf först godtgjorda.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

23

I Diskontstyrelsen hafva följande särskilda meningar blifvit afgifna, nemligen:

af Friherre Skogman, med hvilken Bankokommissarien Wennergren sig förenat:

»Bland svårigheterna vid bedrifvandet af en vidsträcktare lånerörelse intager
den att skydda sig emot förluster genom namnförfalskning ett ej ringa rum, en erfarenhet,
hvilken fått sitt uttryck i Bankoreglementets stadgande i § 56 mom. 4,
att en hvar, som till Diskont- eller Lånekontor inlemnar något lånedökument, skall
derå teckna sin ansvarighet för detsammas rigtighet. Att detta stadgande hittills
visat sig, på det hela taget, ganska väl motsvara sitt ändamål, lärer ej kunna förnekas.
Men det måste äfven erkännas att just uti detta samma stadgande ligger
roten och upphofvet till den vidlyftiga kommissionärsrörelse, som till en del
länge bedrifvits och ännu bedrifves åt åtskillige bland Riksbankens tjenstemän.
Det må äfven vara sannt att emot desses sysslande med denna rörelse grundade
anmärkningar kunna framställas, äfven om de allmänheten derigenom åsamkade
kostnader ej förtjenade afseende. Men innan man upphäfver ofvananförda stadgande,
torde det vara skäl att ingå i närmare pröfning af den utväg till ändamålets
vinnande, man vill sätta i dess ställe. En dylik pröfning saknas i ofvanstående
förslag, hvars fyndighet i afseende på de mera formela föreskrifternas uppställning
jag för öfrigt icke förnekar eller underskattar.

I de flesta andra länder pläga — såvidt tillgängliga upplysningar gifva vid
handen — bankinrättningar för de hos dem diskonterade vexlar eller belånade andra
papper fordra domiciliering i den stad der rörelsen bedrifves, vare sig att fråga
är om inrättningens hufvudkontor eller något af dess afdelningskontor; och sker
denna domiciliering, åtminstone hvad vexlar beträffar, genom åteckning å papperet
af mellanhandens namn eller så kallad indorsering, hvarigenom sagde mellanhand
blir ansvarig icke blott för papperets äkthet, utan äfven för dess rigtiga inlösen på
förfallodagen, så är förhållandet i Englands och Frankrikes banker; äfven i Christianiabanken
lärer sådant vara vanligt, om än afvikelser från regeln möjligen förekomma.
Den frågan torde således här sjelfmant framträda: är den lånerörelse Riksbanken
genom sina Diskont- och Lånekontor bedrifver så beskaffad, eller bedrifves
den under så gynsamma omständigheter, att den kan undvara det jemförelsevis
emot i andra länder ganska svaga skydd emot falska iånehandlingar, som ligger uti
den ofvananförda inlemnare-ansvarigheten? — Svaret å denna fråga kan, från mig
åtminstone, ej gerna utfalla annorlunda än på det hela nekande, framförallt hvad
lånerörelsen från allmänna Diskontfonden beträffar. Det är om denna jag nu först
yttrar mig.

De vilkor, hvarpå lån från denna fond utlemnas, äro tvifvelsutan synnerligen
förmånliga för de låntagande. Räntan är ej obetydligt lägre än den, som under det
sista årtiondet varit i landets penningemarknad gällande, lägre till och med än hvad
som förr fanns i lag bestämdt såsom tillbörligt; slutbetalningen af erhållet lån är
uppskjuten till två och ett hälft år från beviljandet, och derutöfver finnes vid hvarje

24

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

halfårig omsättning medgifven en respitmånad, hvars egentliga ändamål väl måtte
antagas vara att bereda möjlighet af rättelse uti ett i öfrigt godt, men i formelt hänseende
bristfälligt dokument — något som vid omsättningar ofta förekommer — men
hvilken af de aldra flesta låntagare anses och af flertalet begagnas endast som en
rättighet att utsträcka hela lånetiden till nära tre år. Om nu begagnande af kommissionär
skulle härvid medföra en kostnad för låntagaren af ^ procent eller dylikt
halfårligen, så synes denna val ej vara af så betungande natur, att den bör föranleda
en rubbning af nu gällande stadgande om inlemnare-ansvar, för hvars åtecknande
nämnda afgift till en hufvudsaklig del är att anse såsom godtgörelse. Väl
hafva emellanåt klagomål försports öfver höga debiteringar af kommissionärer, men
vid närmare undersökning torde befinnas att dessa debiteringar härrört af och utgjort
ersättning för något helt annat än vare sig inlemnareansvar eller expeditionsbesvär,
nemligen ränta å förskott lemnade på lån, som väl bifallits, men, såsom
vanligen är fallet, till följd af bristande tillgång icke kunnat genast utanordnas, eller
på, vid försummade omsättningar, förskjutna medel, utan hvilkas mellankomst
omsättningsrätten skulle varit försuten och det förfallna lånedokumentet gått till ombudsmannen
för lagsökning. Det är af vigt för frågans bedömande att skilja emellan
dessa särskilda anledningar till kostnad för låntagaren, enär de sist anförda, eller
räntor å förskjutna medel, icke hafva med stadgandet om inlemnareansvar det ringaste
att skaffa, utan helt och hållet bero af frivillig öfverenskommelse emellan kommissionären
och låntagaren, hvilken sistnämnde väl bör kunna sjelf bedöma, huruvida
han skall afvakta lånets utfallande eller begagna sig af erbjudet förskott.

Jag kommer nu till sjelfva hufvudstycket af förslaget. Enligt punkten a) skola
»låne- eller omsättningshandlingarne vara bevittnade och i alla erforderliga hänseenden
bestyrkta af två personer, begge boende i orten der låntagaren har sitt hemvist,
hvilka särskildt hos Diskontkontorets styrelse på förhand anmält sig vilja på
detta sätt gå allmänheten tillhanda; börande desse personer vara af Styrelsen kände
eller eljest väl vitsordade såsom fullt trovärdige och redbare män.» Här står, såsom
man finner, endast att dylika personer skola för ändamålet hafva anmält sig hos
Diskontstyrelsen, men en sådan anmälan lärer väl icke kunna anses såsom något
annat än första steget i saken, helst då väl icke en hvar, som anmält sig till förtroendets
erhållande, kan antagas besitta de nödiga egenskaperna; utan ligger hufvudsaken
väl deruti, att Diskontstyrelsen godkänner de anmälde och antager deras
anbud. För mig synes den pröfning, som naturligtvis måste föregå ett sådant godkännande,
vara af så kinkig beskaffenhet, att jag icke vill dermed belasta kommande
Diskontstyrelser, helst då det är antagligt, att icke så få inflytelser skola söka att
vid individernes utväljande göra sig gällande. Något slags skriftligt erkännande af
sin egenskap att vara Diskontstyrelsens förtroendemän skola väl de utsedde personerna
hafva att förete, för att i sin ort kunna dokumentera sig i och för det åtagna

uppdragets

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

25

uppdragets utförande, eller skall måhända deras anställning i sin nya egenskap på
något annat sätt allmänheten tillkännagifvas. Det förefaller mig, såsom hade man i
förslaget velat undvika att inlåta sig på denna väsendtliga, men tvifvelsutan kinkiga
punkt.

Antalet af ifrågavarande slag personer måste för Stockholms vidlyftiga lånedistrikt
blifva ganska stort. Förslagets uttryck »orten» lemna!- väl utrymme för den
mest godtyckliga tydning i afseende på vidden af det område, som under detta ord
bör förstås, enär det här saknar den begränsning, som vid dess vanliga användande
ligger deruti, att det blifvit satt i förbindelse med någon lokal embetsmyndighet
såsom domaren, kronofogden m. fl. Något synnerligt vidsträckt område kan dock
ej dermed åsyftas, enär de såsom vittnen betjenande personerna väl ej böra, eller
ens kunna vara boende synnerligen långt från den låntagare, som beböfver deras
biträde och som, enligt regeln, synes böra vara af dem personligen känd. Antalet kommer
således säkerligen att uppgå till flera hundra, ja måhända ett par tusen
personer. Jag vill nu icke tala om det myckna besväret af en officiel eller åtminstone
halfofficiel brefvexling med samtliga dessa individer, förd under alla de noggranna
former af registrering m. m., hvilka för allmänna handlingar gemenligen erfordras;
en brefvexling så mycket svårare, som många af de blifvande förtroendemännen
sannolikt komma att vara ganska litet skrifkunniga och icke ens kunna
antagas hålla sig regelbunden postgång. Hvad jag hufvudsakligen fäster mig vid,
är det kinkiga och vanskliga för Diskontstyrelsen att utse och anställa de nämnda
förtroendemännen samt att sedermera allt framgent öfvervaka dem. Diskontstyrelsen
står dervid i en alldeles annan ställning än den enskilde kommissionären.
Hans bref äro enskilda bref, hvilka man dock tvekar att meddela andra personer,
eller att åtminstone offentliggöra; de svar han erhåller från sina korrespondenter,
stadna hos honom i godt förvar. Man lemnar honom således under hand en hop
upplysningar, dem ingen vill eller vågar lemna Diskontstyrelsen. Denna skriftvexling
är och förblifver en allmän myndighets, den ingen kommer att hemlighålla, om
han finner sin räkning vid att offentliggöra den; de till Styrelsen ankomna bref från
eller om törtroendemäunen blifva tillgängliga för Revisorer och Banko-Utskott, måhända
till och med diskussionsämnen i Riksdagens Kamrar. Antingen skall man
således vid skriftvexlingens förande iakttaga en långt drifven varsamhet, som gör
att man kanske ej vågar vidröra just det hufvudsakligaste, eller skall man blottställa
både Diskontstyrelsen och dess korrespondenter för ledsamma sammanstötningar.
Skäl torde för öfrigt ej saknas till det antagande, att icke så fä bland de
af Styrelsen antagne förtroendemännen emellanåt komma att såsom riksdagsmän
deltaga i beslut rörande Banken och föreskrifterna för dess verksamhet. Det är väl
icke gifvet, att blifvande Bankoreglementen komma att vidkännas någon inflytelse
häraf; men låter en sådan känna sig, skall den säkerligen ej blifva välgörande.

Bill. till Riksd. Prof. 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Iläft. 4

1

26 Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

Då de nya lokalombuden säkerligen ej ämna för intet betjena de lånsökande,
hvilka äfven, enligt hvad föreslaget är, skola till Banken erlägga hvarjehanda
afgifter för expedition, postporto m. in., så synes det mig, huru måttligt tilltagna
dessa afgifter än äro, som skulle slutliga beloppet af låntagarnes omkostnader
ej blifva mycket mindre än hvad det nu plägar vara, utan endast komma att
utflyta åt andra håll. För ett så ringa måls vinnande finner jag ej skäl vara att
åsamka Banken möjliga äfventyr och förluster, hvilkas vidd är svår att nu bedöma,
samt att pålägga Styrelserna för dess lånerörelse en massa bestyr af den kinkiga
art, jag ofvan antyda Så länge Banken skall bedrifva en lånerörelse af så egendomlig
beskaffenhet, som den i hvilken allmänna diskontfonden nu användes, skola
alltid särskilda föreskrifter och åtgärder erfordras, i ej ringa mån afvikande från
dem, som behöfvas vid en låne- och diskonteringsrörelse i vanlig bemärkelse. Formerna
kunna ej här göras så enkla, och för de små lånen måste alltid en del omkostnader,
såsom postporto m. m., beräknade i procent af lånebeloppet, blifva större
än för större lån. Enda rätta sättet för undanrödjande eller åtminstone förminskande
af dylika olägenheter är — för att begagna ett kändt uttryck — att närma
producenter och konsumenter, här långifvare och låntagare, till hvarandra, eller,
med andra ord, att göra denna rörelse till ortlig, låta den bedrifvas af talrika, vidt
spridda låneinrättningar, hvilkas styrelser äro i tillfälle att mera omedelbart förskaffa
sig personlig kännedom om de lånesökandes vederhäftighet och om tillförlitligheten
af de rörande desamma lemnade uppgifter.

Såsom redan är nämndt röra de emot förevarande förslag här ofvan gjorda
invändningarne detsamma hufvudsakligen så vidt det syftar på allmänna diskontfonden.
Inom Handels- och närings diskonten gestalta sig förhållandena i flera afseenden
annorlunda. Inom ett par grenar af dennas rörelse emottagas sedan flera
år papper, hvilkas äkthet är för Banken af nästan lika stor vigt som lånehandlingars,
utan att denna äkthet är bestyrkt på något annat sätt än genom den undersätta
namnteckningens likhet med lemnad firma. Så är förhållandet med diskonterade
vexlar, så med å kreditiv eller löpande räkningar utställda vexlar och invisningar,
hvilka sistnämnda ej ens ega den lilla borgen för sin äkthet, som ligger deruti att
de skola vara skrifna på från Banken utlemnade, numererade och folierade blanketter.
Den tanken synes således ligga nära till hands, att personer, hvilka i Banken hafva
kreditiv eller hålla räkning eller i allmänhet stå till Banken i förhållandet af hvad
man kan kalla stadiga kunder, erhölle för sina lånehandlingar samma lättnad, som
de redan länge haft för sina kreditiv- eller andra vexlar, enär den lemnade firman
borde kunna gälla och hafva vitsord vid det ena fallet såsom vid det andra. Frågan
vänder sig här mindre om Bankens säkerhet emot namnförfalskningar, än om dess
öfvertagande af expeditions- och afsändningsbestyren, hvilka för Riksbanken ej äro
svårare än för andra bankinrättningar, då alla nu åsyftade personer kunna antagas
vara i den ställning, att man hos dem kan förutsätta utvecklade begrepp om och

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

27

vana vid affärers handläggning. Man skulle här ej heller behöfva för hvarje särskild
expedition fordra godtgörelse för postporto och dylikt, utan skulle sådant mycket
väl kunna föras i räkning, att årligen eller halfårligen betalas. För sådana låntagare
åter, hvilka ej hafva en mera jemnt fortgående gemenskap med Banken,
dem som ej egenhändigt lemnat eller till Banken insändt behörigen styrkt firma,
eller i allmänhet, der handlingars rigtighet anses böra särskildt vitsordas, torde
Diskontstyrelsen böra bibehållas vid rättigheten och skyldigheten att fordra påteckning
af ansvarig inlemnare.»

Af Bankokommissarien Deutsch: »Jemte det jag instämmer i det yttrande,
Herr Friherre Skogman afgifvit, anser jag mig böra här framställa de speciela anmärkningar,
som, enligt mitt förmenande, emot förslaget förekomma, grundande sig
dessa anmärkningar på den erfarenhet om diskontärendens behandling, som jag
under trettiotreårig tjenstgöring vid f. d. Bankodiskontverket och nuvarande
Diskontkontoret vunnit.

Uti ingressen till förslaget samt mom. a), b) och c) förekomma de stadganden,
hvilka af Styrelsen ansetts skola ersätta det skydd emot belåning af falska lånehandlingar,
som hittills beredts genom den särskilda inlemnare-ansvarigheten.

Hvad först lån från handels- och näringsdiskontfonden beträffar, så innehåller
förslaget, att underskrifterna å lånehandlingarne skola ovilkorligen vara bestyrkta
af vittnen, hvilka utsatt sina yrken och hemvist och som äro kände såsom
trovärdige och redbare män.

Nu är det emellertid allmänt bekant, att skuldförbindelser af affärsmän,
bruksegare och possessionater sällan eller aldrig bevittnas. För belåning af en så
beskaffad skuldförbindelse, äfven af den mest utmärkta beskaffenhet, skulle Banken
således icke kunna såsom kommissionär anlitas; och heldre än att möjligen till aflägsna
orter sända skuldsedeln för att bevittnas, kommer innehafvaren sannolikt att
använda den i någon annan bank, som ej är bunden af så stränga former. Mången
ansedd man torde ej heller gerna, vilja tillåta främmande personer att taga kännedom
om de förbindelser, han utfärdar. Men detta oafsedt förekommer en omständighet,
som enligt min öfvertygelse skall verka dertill, att endast jemförelsevis få
låntagare af denna fond kunna begagna Banken såsom kommissionär. Med temlig
säkerhet kan antagas, att icke en af tio, som önskar att få ånyo belåna hypotek af
enahanda beskaffenhet med det han förut såsom säkerhet för undfångst lån begagnat,
vid lånets förfallotid insänder hela lånebeloppet, utan endast så stor del som han
ämnar å skulden afbetala, samt anmodar kommissionären förskjuta hvad derutöfver
erfordras; och då Banken såsom kommissionär naturligtvis ej kan lemna sådana
förskott samt beviljandet från denna fond af ovilkorlig omsättningsrätt likasom
från allmänna diskontfonden väl icke gerna kan ens komma i fråga, så lära de
aldra flesta låntagare i handels- och näringsdiskontfonden fortfarande blifva i oaf -

28

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

visligt behof af enskild kommissionär i och för erhållande af de förskott, en sådan
på eget äfventyr lemnar.

För lån från omsättningsfonden är uti mom. a) stadgadt, att förbindelserna
skola vara bevittnade af tvänne personer, boende i orten, der låntagaren har sitt
hemvist, hvilka hos Styrelsen på förhand anmält sig vilja gå allmänheten tillhanda,
och att dessa böra vara af Styrelsen kände eller eljest val vitsordade såsom fullt
trovärdige och redhare män.

Att inom lånedistriktets 1,200 församlingar först finna dessa minst 2,400 förtroendemän
och att om dem bibringa Styrelsen en sådan kännedom, att Styrelsen
för dem kan hafva fullt förtroende, lärer väl redan vara förenadt med nära oöfvervinneliga
svårigheter; men att vid granskningen af circa 150 nya och 300 omsättningslånehandlingar
i veckan, hvilken granskning måste vara verkställd på tre dagar,
ihågkomma dessa förtroendemän, deras handstilar och namnteckningar torde väl
kunna sägas vara rent omöjligt äfven för en med mera än vanligt minne och skarpsinnighet
begåfvad tjensteman; och om än genom lång erfarenhet och vana hos de
granskande denna svårighet skulle åtminstone till någon del kunna öfvervinnas, så
måste dock vid sjukdoms- eller andra förfall eller vid ombyten af tjenstemän till
dessa platser förordnas personer, hvilka, huru öfverlägsna egenskaper de än må
ega, tvifvelsutan skola under lång tid famla i ett ogenomträngligt mörker.

Det sätt att bevittna lånehandlingar, som förekommer uti mom. litt. b, är så
inveckladt, att det icke gerna kan komma i fråga att användas, om ej möjligen på
orter, der Notarii publici finnas anställde.

Då det väl är öfverensstämmande med förslagets mening, att lån eller omsättningar
ej skulle få beviljas, om desamma ej funnos upptagna å de i mom. litt. c
omnämnda advislistor, eller om dessa advislistor uteblifvit, så måste ock vid granskning
af alla låne- eller omsättningshandlingar, som inkommit direkte till Banken,
jemförelse med advislistorna verkställas, ett arbete, som ofelbart blir mera tidsödande,
än att detsamma kan af de granskande medhinnas, då advislistornas antal
torde komma att uppgå till hundradetal i veckan; hvarförutom icke bör förbises,
att då förslaget förutsätter, att advislistorna skola innehålla yttrande äfven om
gäldenärens vederhäftighet, dessa advislistor lära behöfva rådfrågas vid sjelfva låneföredragningen,
hvilken, redan nu i anseende till lånens större antal besvärlig,
derigenom ovilkorligen kommer att ytterligare försvåras och fördröjas.

Huruvida här ofvan upptagna försigtighetsmått, äfven om de skulle kunna
behörigen iakttagas, hvilket jag för min del högeligen betviflar, komma att motsvara
den trygghet mot belåning af falska lånehandlingar, som dermed åsyftas, torde i allt
fall blifva ganska tvifvelaktigt. Åtminstone har erfarenheten från en förfluten tid
nogsamt ådagalagt, att då förfalskningar af lånehandlingar i större skala förekommit,
dessa blifvit verkställda af just sådana personer, som en längre tid haft sina
sockneboars förtroende att sköta deras låneaffärer med Banken.

Banko-JJtskottets Betänkande N:o 13.

29

Punkten 3:o af förslaget innehåller, att underrättelse om anledningen till afslag
af sökt lån meddelas endast då formela fel blifvit anmärkta.

Häremot är visserligen intet att erinra; men säkert är, att en lånsökande
omöjligen kan finna sig belåten med ett naket afslag å sin ansökning och att han,
om han vill fullfölja ansökningen, således nödsakas söka genom enskildt ombud förskaffa
sig underrättelse eller anvisning om de åtgärder, som från hans sida påkallas
för att få lånet beviljadt.

I punkten 5:o säges, att der medel till full liqvid brista, beräknas ränta å
återstående skuld intilldess betalning sker, hvarförinnan lånehandlingarne ej återbekommas.

Den stora allmänheten har sällan rätt reda på Bankens ränteberäkning och
således kunna ofta vid medels insändande till omsättning af lån öfverskott uppstå,
men också lika ofta brist inträffa. Då nu omsättning af ett lån ej kan få ske, med
mindre än att det uträknade beloppet fullt betalas; då Banken ej kan förskjuta
bristen och då omsättningarne till största delen icke inkomma förrän under de sista
dagarne af respittiden, så blifver häraf i förutsatta fall en gifven följd att endast
derigenom att ett aldrig så obetydligt belopp i liqviden brister, omsättningsrätten
förverkas och låntagaren lagsökes för hela låneåterstoden. Man må med skäl fråga,
om det kan vara välbetänkt eller ens värdigt Riksbanken att söka etablera en anstalt,
som på ett så hårdt sätt kommer att gäcka en om förhållandena inom Banken
okunnig allmänhets förväntningar att få sina låneangelägenheter derstädes på
ett fördelaktigt sätt ombesörjda. Att lånehandlingarne ej återbekommas, anse de
flesta gäldenärer sannolikt för sig vara af ringa eller ingen vigt, väl vetande att
något missbruk med dem ej sker. Men då de, i stället för att återfå dokumenterna,
plötsligt blifva öfverraskade af vederbörande kronobetjente för att kommuniceras
lagsökningen, skola de finna, huru illa de blifvit svikna i sin förmodan att allt varit
väl bestäldt, när de anlitat sjelfva Banken om kommissionsbiträde.

7:o punkten stadgar, att de från Banken afgående bref ställas ovilkorligen
till lånsökanden eller gäldenären personligen.

Detta stadgande förutsätter, att utfallna lånemedel ej kunna på annat än
uppgifna sätt genom Banken användas.

De betydliga olägenheter, som deraf skola följa, i synnerhet om ifrågasatta
kommissionsanstalt, i anseende till den ringa kostnaden och förmenta tryggheten att
hafva Banken till ombud, skulle komma att i någon större mån anlitas, torde förtjena
att särskildt framhållas; och jag väljer i detta afseende blott några af de aldra
vanligaste fall, som utan tvifvel skola inträffa:

a) En lånsökande har en äldre skuld, som han vill och skall betala af det
lån han söker. Detta beviljas och skulle utfalla om 8 å 9 veckor, men respittiden
för det äldre tilländalöper om 4 å 5 veckor. Banken kan ej, likasom den enskilde

30

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

kommissionären, förskjuta beloppet, och mannen måste lagsökas samt förlorar naturligtvis
derigenom äfven sin rätt att utbekomma det beviljade lånet.

b) En lånsökande förklarar, att af ett honom beviljadt lån nödiga medel få
användas till omsättning af ett eller flera af hans grannars lån, men respittiden
för dessa går till ända långt innan nya lånet utfaller och, då förskott ej kan lemnas,
förlora dessa sin omsättningsrätt.

c) Allmogens lånehandlingar inkomma nästan alltid genom ett ombud i orten,
hvilket vanligtvis föreskrifver, att de medel, som utfalla af ett beviljadt lån, skola
användas till omsättning eller liqvid af åtskilliga andra lån. Dessa föreskrifter
kunna ej emot stadgandet i 7:de punkten uppfyllas, hvaraf åter följer att omsättningsrätten
för ifrågavarande lån försittes.

Erfarenheten har ''ock ådagalagt, att under hvarje vecka den förlängda omsättningsrätt,
som är i Bankoreglementets 61 § 7 mom. medgifven, beredes åtskillige
gäldenärer derigenom, att kommissionärerne, af förtroende till dem eller deras
ombud i orten, förskjuta omsättningsbeloppen; men äfven denna förmån kommer att
bortfalla, när Bankens kommissionärsbiträde påkallas och följden deraf måste blifva
en betänklig ökning af lagsökningarnes antal.

Slutligen kan jag ej underlåta att fästa uppmärksamhet derpå, att, under
det att Bankens alla inkomster och utgifter kontrolleras för dag, så uppstår genom
detta kommissionsbestyr en uppbörd af måhända flera millioner, som blifver ytterst
svår att kontrollera, enär verifikationerna till hvarje inkomst och utgift måste uppsökas
på flera olika håll och åtskilliga utgifter dessutom äro af beskaffenhet att
icke ens kunna verificeras.

Genom det nu i korthet anförda tror jag mig hafva ådagalagt, att ifrågavarande
förslag är vådligt för Banken, otillfredsställande för den lånsökande allmänheten
och i verkställigheten förenadt med så stora svårigheter, att det med
förslaget åsyftade ändamål endast på ett särdeles ofullständigt sätt kan komma att
vinnas.»

Vid ärendets föredragning hos Fullmägtige anförde Ordföranden, Herr f. d.
Statsrådet Fåhrceus:

»Vid pröfningen af förevarande förslag hafva tvifvelsmål hos mig uppstått^
huruvida det dermed åsyftade ändamål, som visserligen förtjenar allvarlig uppmärksamhet,
genom verkställigheten deraf kan vinnas. Antagandet, att de föreslagna
garantierna mot missbruk skulle blifva tillfyllestgörande, hvilar nemligen på förutsättningar,
som, till en del åtminstone, synas mig alltför ovissa. Reglementet för
Riksbankens styrelse och förvaltning stadgar i § 50 mom. 4, att, »en hvar, som till
»Diskont- eller Lånekontor inlemnar något lånedokument, skall derå teckna sin an»svarighet
för detsammas rigtighet.» Detta stadgande, afsedt att afvärja förluster
för Banken i följd af falska lånehandlingar, har enligt hvad Diskontstyrelsen sjelf
vitsordat, allt hittills visat sig verksamt för ändamålet. Från synpunkten af Bankens

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

31

intresse kan således utbytandet af detta säkerhetsmått emot något annat icke vara
åt omständigheterna påkalladt. Om det befinnes erforderligt för befrämjande af de
lånebehöfvandes fördel, bör det dock dervid tillses, att den för Staten påräknade säkerhet
icke äfventyras eller försvagas. Det nya medel, som förslaget anvisar till
Bankens betryggande, är hufvudsakligen lånehandlingarnes verificerande genom intyg
af tvänne i orten boende personer, som i sådant afseende ega Diskontstyrelsens förtroende.
Men dessa intyg äro icke förbundna med någon juridisk ansvarighet. De
innebära i sjelfva verket ej annat än det förklarande, att, vittnena veterligen, något
svek med lånehandlingarne icke eger rum. Men det är uppenbart, att detta icke
kan för Banken vara ett betryggande medel emot förluster. Exempel hafva tyvärr
icke saknats, att lånehandlingar, änskönt de varit försedda med lokalmyndighets
officiela vederhäftighetsbetyg, upptagit namn å personer, som icke funnits till. Att
sådana och andra likartade svek skulle blifva säkrare förebyggda genom ifrågavarande,
till ansvar icke bindande intyg, kan ej vara att hoppas. Vid ärendets behandling
af Diskontstyrelsen hafva anmärkningar blifvit framställda med afseende
såväl å det vanskliga i pröfningen af deras antaglighet, hvilka anmäla sig till den
omförmälda vittnesbefattningen, som ock å det obestämda i territorialbegränsningen
för denna befattning, som i förslaget endast betecknas med »orten». Då utseendet
eller konstituerandet af vittnena väl icke kan tillkomma någon annan myndighet än
Diskontstyrelsen sjelf, alldenstund valet skulle grundas på dennas förtroende, synes
mig anmärkningarne i förra hänseendet vara fullt befogade. Distriktet för hvarje
par vittnen lärer ej kunna blifva mindre än socknen och ej större än häradet. Ju
mindre det är, desto säkrare kännedom om de lånsökande kan hos vittnena förväntas,
men desto svårare, om ens möjlig, blifver Diskontstyrelsens kontroll å det
i samma mån ökade antalet af vittnes-underskrifter. Ju större åter distriktet är,
desto mindre försvårad blifver denna kontroll, men desto osäkrare personalkännedomen
hos vittnena och desto obeqvämligare de lånsökandes kommunikation med dessa.
Utan vedergällning lärer icke någon åtaga sig det ifrågavarande uppdraget, och då
innehafvarne deraf, hvar inom sitt område, skulle få ett slags monopolium på vittnesbehörigheten,
kan bestämmandet af denna vedergällning blifva alltför godtyckligt.
Enär för öfrigt godtgörelsen för det besvär och de utgifter, som föranledas af de
föreslagna veckorapporterna till Diskontstyrelsen, äfvensom kostnaderna för de resor,
som kunna erfordras för det ifrågaställda muntliga bekräftandet af särskilda vittnens
intyg om lånsökandernes egenhändiga namnteckning, icke kunna drabba andra än
dessa sökande, är det fara värdt, att de lättnader, som härvid erbjudas dem, skola
leda till större kostnader än de förut öfverklagade, helst den omständighet, att underrättelse
om afslag å ingifna låneansökningar endast då skola sökanderne meddelas,
när formela brister vållat det, torde förmå många att, äfven vid begagnande
af den direkta kommunikationen med Diskontstyrelsen, anlita särskildt ombud för
erhållande i hvarje fall af besked om lånefrågans utgång, så att, om det finnes er -

32

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

forderlig!, annan låneanstalt må kunna för behofvets afhjelpande tillitas. Härvid
må ej heller förbises den olägenhet, som den föreslagna organisationen understundom
måste hafva till följd, att, då genom ett antaget vittnes död eller af sjukdom
vållade oförmögenhet att handhafva befattningen en länk i verifikationssystemet
blifvit bruten, låninnehafvare inom distriktet, under tiden innan nytt vittne kan hinna
utses, vid åliggande låneliqvider kunna varda blottställda för fatalietids försittande.

Bland de förutsättningar, på hvilka förslaget hvilar, är äfven den, att de för
låneexpeditionerna bestämda afgifter skulle lemna full tillgång till kommissionskontorets
aflöning och öfriga förvaltningskostnaden. Sannolikt blefve väl den föreslagna
kommissionsanstalten hufvudsakligast anlitad för lån från allmänna diskontfonden.
Efter en ungefärlig kalkulation särskild! för dessa slags lån, grundad på förhållandet
med lånerörelsen 1866, skulle, om det antages, |:delar af dessa lån komma att af
berörda kontor handläggas, expeditionernas antal för året uppgå till 14,750, eller
för hvarje arbetsdag i medeltal till 49. Ehuru afgifterna för de minsta lånen proportionel
skulle blifva något större, torde likväl inkomsten af de inflytande utgifterna
öfverhufvud icke kunna beräknas högre än hvad för de större lånebeloppen
ifrågasatts eller procent, enär blott hälften komme att utgå för omsatta lån.
Beräknadt efter 1866 års lånerörelse, skulle då besagda afgift lemna en tillgång
af omkring 8,300 R:dr, Då man härvid betänker omfånget af de göromål,
som skulle kommissionskontoret tillkomma, såsom öppnandet och journaliserandet
dagligen af öfverhufvud omkring 50 ankommande bref med lånehandlingar, medföljande
penningars sortering och insättning, anmälningssedlars utskrifning, uppsättning
och expedierande af öfverhufvud lika många afgående som ankomna bref,
dessas journaliserande, utskrifning och sedelförteckningar för postförsändningarne,
uträkning, bokföring och redovisning för stadgade expeditionsafgifter o. s. v., så och
då denna räkenskap äfven måste medföra ökadt revisionsarbete, samt den nya organisationen
med visshet kan antagas äfven föranleda lagsökningsärendenas tillökning
och i samma mån ökad personal i Ombudsmans-expeditionen, visar det sig för mitt
omdöme uppenbart att äfven en dubbelt större medeltillgång icke skulle förslå till
kostnadernas bestridande. Härvid skulle jag dock fästa mindre vigt, om blott förslaget
kunde antagas leda till det åsyftade ändamålet, utan att blottställa Banken
för svårare förluster än som under nuvarande omständigheter kunna uppkomma.

Det har någon gång ifrågasatts, att Bankens tjensteman borde förbjudas att
befatta sig med kommissioner för lånsökande derstädes, men om ett sådant förbud
skäligen kunde meddelas, så vore det dock näppeligen möjligt att kontrollera handhafvandet
deraf, då uppdragen kunna expedieras genom biträden och i deras namn,
af hvilket förfaringssätt exempel icke saknas i vissa andra embetsverk.

Det enda korrektivet mot obehöriga taxationer är i detta, som andra likartade
fall, att söka i den fria konkurrensen, och allt hvad Bankstyrelsen i denna sak

lämpligen

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13. 33

lämpligen kunde tillgöra, vore, såsom mig synes, att genom kungörelse erinra allmänheten
om denna fria konkurrens och att, så framt det i 50 § 4 mom. af Bankoreglementet
stadgade säkerhetsmått är behörigen iakttaget, vid pröfningen af inkommande
låneansökningar någon mannamån icke kan ega rum, ehvad de sökandes
ombud äro anställde i Bankens tjenst eller ej.»

Grosshandlaren Schwan afgaf följande yttrande:

"Att ett förslag i denna syftning, om ock så uppgjordt att detsamma uppfyllde
ändamålet och vore verkställbart, skulle väcka motstånd från ett visst håll inom
Diskontstyrelsen var mig visserligen icke oväntadt, men att äfven från detta håll så
väsendtliga anmärkningar skulle framställas, kunde jag ej förvänta. Herr Friherre
Skogman har ock, i den af honom afgifna reservation, låtit förslaget undergå en så
grundlig kritik, att jag ej kan finna annat än att förslaget tilläfventyrs bör snarare
afskräcka i all framtid från än uppmuntra till låneansökning från Banken. Ur
denna synpunkt betraktadt skulle jag vara färdig att detsamma biträda, då hvad
allmänna Diskonten angår, densamma, om förslaget antages, säkert lärer hafva erhållit
nådestöten; men jag anser icke detta vara rätta sättet att frånskilja Banken
en lånerörelse, som för densamma är alldeles olämplig, och dessutom vill jag icke
från Banken afvisa den kanske nog ringa del af affärspapper, som eljest skulle
dit ingå.

Det kan vara öfverflödigt att här närmare framhålla de erinringar mot förslaget,
hvartill detsamma föranleder, då såväl Herr Ordföranden som Friherre Skogman
i detalj berört förslagets alla svaga delar. Det är uppenbart att lånepröfningen skall
komma att ligga i händerna på de antagna målsmännen, hvilka derigenom taga sig
anledning att ganska betydligt beskatta den lånsökande äfvensom att på det ifrigaste
uppmuntra till ökandet af de lånsökandes antal, enär dessa målsmän eller
s. k. vittnen måste komma att finna sitt egna och stora intresse vid hvarje förnyad
eller ökad låneansökan.

Jag inskränker mig således till att här instämma i de af bemälde Herrar
afgifna reservationer.

Gerna omfattar jag detta tillfälle för uttalande af den åsigt, att det för
Banken skulle lända till den aldra största fördel och nytta om allmänna Diskontrörelsen
kunde till de enskilda bankerna öfverflyttas. Sådana finnas nu i alla provinser
med afdelningskontor i de flesta af rikets städer. Dessa banker hade låntagare
således på nära håll, allt kommissionärskap och dermed förknippade stora
utgifter skulle i de flesta fall kunna undvikas, ett förhållande fördelaktigt såväl för
den lånsökande som för den långifvande. Hos sagda banker kan, i de flesta fall,
en personalkännedom på goda grunder förutsättas. Riksbanken kunde utan all förlust
nöja sig med en ränta af 3 procent å det för rörelsen anvisade kapitalet.

Bih. till Riksd. Prot. 1868. 6 Sami. 1 Åfd. 7 Häft. 5

34

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Efter afdrag af förluster och de årliga stora förvaltningsutgifterna, lärer behållningen
svårligen kunna uppskattas högre än den till 3 procent nu här antydda.

De enskilda bankerna skulle den låga räntan uppmuntra till öfvertagande
af denna rörelse, ehuru med det bestämda förbehåll att icke få räkna sig till godo
högre ränta än den af Riksdagen nu föreskrifna.

Det skulle vara mig särdeles kärt om Höglofiiga Banko-Utskottet funne anledning
till att åt detta mitt förslag egna någon närmare uppmärksamhet.

Såsom ett ytterligare skäl för det nu anförda, tager jag mig friheten fästa
uppmärksamheten på det sätt, hvarpå Fullmägtige och således Diskontstyrelsens
fleste ledamöter hädanefter komma att tillsättas. Valen komma väl att uteslutande
bero på en vid riksdagen rådande majoritet utan egentligt afseende på de valdes
mer eller mindre lämplighet. Någon kontinuitet i Styrelsen kan således ej bestämdt
förutsättas, lika så litet som en vid bankärenders behandling vunnen erfarenhet.»

De yttranden, som i den förevarande frågan blifvit afgifna, ådagalägga nogsamt
hvilka svårigheter uppresa sig mot en anordning, som på en gång skall blifva
ändamålsenlig för allmänheten och möjliggöra bevarandet af nödig säkerhet för
Riksbanken. Om detta ock kan låta sig göra hvad beträffar den rörelse, som bedrifves
genom den s. k. handels- och näringsdiskontfonden. enär antagligen de
fleste, som med denna stå i beröring, äro eller kunna blifva för styrelserna någorlunda
kända, så blifva svårigheterna i flera afseenden — hvilka här ofvan redan
äro berörda — desto större i fråga om lånerörelsen i omsättningslånefonden.

Den svårighet, hvilken intager första rummet, äfven hvad angår handels- och
näringsdiskontrörelsen, men framför allt i fråga om omsättningslånerörelsen, är otvifvelaktigt
nödvändigheten att skydda Riksbanken mot faran för belåning af falska handlingar,
hvilken fara, säkerligen kännbar för de enskilda bankinrättningarne, ehuru
dessa inom sina till utsträckningen inskränktare låneområden böra lättare kunna
vinna nödig personalkännedom, måste blifva mycket stor för Riksbanken och dess
Lånekontor, hvilkas verksamhetsområden, synnerligen hvad angår Diskontkontoret i
Stockholm och Lånekontoret i Göteborg, omfatta den aldra största delen af landet.

Det af Fullmägtige framställda förslaget har sökt förebygga denna fara i
fråga om omsättningslånefonden genom den anordningen, att öfverallt i orterna
skulle antagas trovärdige personer, som hade att tillhandagå Diskont- och Lånekontorsstyrelserna
med bestyrkande af låneförbindelser och med lemnande af upplysningar;
men de anmärkningar, som emot denna anordning framställts, synas Utskottet
så betydande, att Utskottet finner sig icke kunna tillstyrka densamma; och då något
medel att på annan väg vinna det åsyftade ändamålet icke för närvarande åtminstone,
synes kunna sättas i stället, har Utskottet icke funnit det möjligt att förverkliga
den ifrågasatta anordningen i hela dess utsträckning.

Deremot tror Utskottet ett vinnande delvis af det önskvärda syftemålet vara
möjligt, då betänklighet icke synes möta mot att sätta Diskont- och Lånekontoren

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

35

i tillfälle att medgifva allmänheten direkt skriftlig beröring med sig i sådana angelägenheter,
der den ofvanantydda faran antingen lätt kan undvikas eller alldeles icke
förefinnes. Detta är förhållandet dels med sådana angelägenheter, som angå kreditivförsträckningar,
insättningar och uttagningar på upp- och afskrifningsräkningar
och deposition, samt sådana låneangelägenheter, vid hvilka såsom pant erbjudas
handlingar, som äro af beskaffenhet att i och för sig sjelfva, utan afseende på låneförbindelsen,
innebära säkerhet för lånebeloppet samt kunna användas till Riksbankens
godtgörelse derför, äfven utan afseende på sjelfva låneförbindelsens äkthet.
Medgifvandet vid dylika låneansökningar för lånsökande, hvilka bo på annan ort,
än der bank-kontoret finnes, att få skriftligen, utan begagnande af ombud, insända
sina handlingar och genom kontorets försorg erhålla såväl besked om utgången, som
lånesumman sig tillsänd, bör i sin mån befordra begagnandet af reela lånesäkerheter.

I det förslag till stadgande, hvilket här nedan afgifves, har det ifrågavarande
medgifvandet lemnats, dels i fråga om kreditivförsträckningar med deraf föranledda
uttag och insättningar, jemte insättningar och uttag på upp- och afskrifnings- samt
depositionsräkningar, dels i fråga om vexeldiskontering samt lån mot säkerhet af
Svenska Statens obligationer eller andra publika papper, vågförda effekter, intecknade
skuldebref och aktier.

Ett slags säkerhet, som i Riksbankens Diskont- och Lånekontor till belåning
antages och kunde anses vara af reel beskaffenhet, såsom utgörande verkliga fordringsbevis,
nemligen s. k. löpande förkrifningar, har från det ifrågavarande medgifvandet
uteslutits, emedan så beskaffade förskrifningar eller till ordres ställda skuldförbindelser
dels lätteligen kunna vara af falsk beskaffenhet och dels ofta torde i
sjelfva verket sakna den egenskap, som skulle göra dem till rea/säkerhet.

Då den anordning, som nu föreslås, är inom Riksbankens Diskont- och Lånekontor
hittills alldeles oförsökt och vid dess verkställighet mångahanda omständigheter
kunna förekomma, som icke till sin beskaffenhet kunna på förhand uppfattas,
har Utskottet trott det icke vara lämpligt att detaljföreskrifter i ämnet nu af Riksdagen
fastställdes, utan ansett meddelandet af sådana tillsvidare böra öfverlemnas
åt Bankofullmägtige, för att sedermera, efter det erfarenhet i ämnet vunnits, kunna
i den mån sådant anses nödigt af Riksdagen fastställas.

De för närvarande nödiga ansedda föreskrifterna i afseende på det förevarande
ämnet hafva sin naturliga plats i den del af Reglementets artikel 4, afdelning
2, som innefattar Allmänna bestämmelser angående lånerörelsen, och Utskottet har
derföre infört dem efter nuvarande § 56.

Men derjemte har Utskottet funnit dels några förändringar lämpligen böra
göras i den inbördes ordningen af de momenter, som innefattas under nyssnämnda §,
dels några föreskrifter, som för närvarande hafva sin plats under § 61, angående
lån med omsättningsrätt, böra flyttas under de allmänna bestämmelserna.

36

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Utskottet har derföre uppställt sitt förslag sålunda:

....... . §c56 mom'' lj 2 och 3 skulle bli^ oförändrade till lydelse och ordnings följd

i den g, som kommer att motsvara den nyss nämnda;

att i samma g under mom. 4 skulle införas, med en förändring, som endast
rorer uttrycket, hvad som for närvarande innehålles i mom. 7 af § 56 och mom 8
af § 61;

att likaledes i samma § skulle under mom. 5 intagas det nuvarande mom 5-att omedelbart efter § 56 skulle införas eu ny §, hvars mom. 1 upptoge den
nya bestämmelsen angående skriftliga meddelanden mellan Diskont- och Lånekonto
ren samt trafikerande; hvars mom. 2 skulle utgöras af nuvarande mom. 4 i 856-och h™rs “om- 3 innefattade öfverlemnandet åt Fullmägtige att meddela de närmare
vilkoren och föreskrifterna rörande den nya anordningen;

att derefter borde följa en ny g, upptagande i mom. l’ och 2 de nuvarande
bestämmelserna i mom. 9 och 10 af § 61, det sednare med en förändring i ordalagen,
hvilken Utskottet trott innebära ett förtydligande af innehållet; samt slutligen
att nuvarande mom. 6 i 56 § skulle bilda en ny §•
allt under de allmänna bestämmelserna i Afdelning 2 afLde Artikeln; kommande
alltså mom. 8, 9 och 10 i § 61 att från denna § utgå.

Utskottet återkommer här nedan vidare till sist omförmälda § 61; och föreslår
nu endast lydelsen af motsvarigheten till § 56 samt de nya stadgandena under
»Allmänna bestämmelser»:

3:°)

Mom. 1. Svensk medborgare, som är
bosatt utrikes, får icke såsom låntagare
eller löftesman antagas.

Mom. 2. Ingen må erhålla lån af
annat diskont- eller lånekontor än det,
inom hvars lånedistrikt han är mantalsskrifven,
med undantag likväl för ledamöter
i styrelserna vid lånekontoren och
dervarande tjenstemän, på sätt § bestämmer.
Låntagare, hvilken efter att
vid ett diskont- eller lånekontor hafva
lån erhållit, till annat lånedistrikt affiyttat,
och vid dervarande diskont- eller lånekontor
lån upptager, må vid omsättningsrätten
bibehållas.

Jfr § 56, mom. 1 oförändradt.

Jfr § 56, mom. 2 oförändradt.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

37

Mom. 3. Vexel-, förskrifnings- eller
invisningsutgifvare, acceptant, endossent
eller löftesman må kunna antagas, äfven
om han ej tillhör lånedistriktet.

Mom. 4. Ingen må i handels- och
näringsdiskontfonden blifva häftande såsom
låntagare och acceptant för större
skuldbelopp, än högst tvåhundratusen Riksdaler,
deruti dock ej inbegripet hvad han
kan vara skyldig i egenskap af trassent, endossent,
hypoteksutgifvare eller löftesman
eller i och för kassakreditiv, eller mot
pant af Svenska statsobligationer eller
vågförda effekter.

Till fonden för lån med omsättningsrätt
får ej någon såsom låntagare häfta
för högre belopp, än sextusen Riksdaler.

Mom. 5. Utlemnas lån med lägre
summa, än den, hvarå reversalet lyder,
skall på lånehandlingen antecknas och
tillika åt låntagaren eller handlingens inlemnare
meddelas särskildt intyg om det
beviljade lånebeloppet.

§

Mom. i. Fullmägtige ega vidtaga sådana
anstalter, att allmänheten må kunna
genom skriftvexling direkte med diskontoch
lånekontoren, utan begagnande af
särskildt ombud, få ombesörjda sina angelägenheter
hos bemälde kontor rörande
vexeldiskontering, låne- och kreditivförsträckningar
samt penningars insättande
och uttagande på upp- och afskrifning
eller deposition; dock med den, för Riksbankens
betryggande mot belåning af falska
handlingar, nödiga inskränkning, att
skriftligen med posten, och utan att särskild
ansvarsförbindelse för handlingens

Jfr § 56, mom. 3 oförändradt.

Jfr § 56, mom. 7. Högsta tillåtna
skuldsättningsbeloppet, för hvilket någon
såsom låntagare och acceptant får blifva
häftande, deruti ej inbegripet hvad han
kan vara skyldig i egenskap af trassent,
endossent, hypoteksutgifvare eller löftesman,
eller i och för kassa-kreditiv, eller
mot pant af vågförda effekter, må icke
öfverstiga tvåhundratusen Riksdaler.

Jfr § 61, mom. 8. Till denna lånefond
får ej någon, såsom låntagare, häfta
för högre belopp än sextusen Riksdaler.

Jfr § 56, mom. 5. Utlemnas lån med
lägre summa, än den, hvarå reversalet
lyder, skall på lånehandlingen antecknas
och tillika åt handlingens inlemnare meddelas
särskildt intyg om det beviljade
lånebeloppet.

Nytt mom.

38

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

rigtighet af personlig inlemnare erfordras,
må få insändas endast sådana låneansökningar,
för hvilka erbjudes säkerhet i
Svenska statsobligationer eller andra publika
papper, vågförda effekter, intecknade
skuldebref eller aktier.

Mom. 2. I öfrigt skall en hvar, som
till diskont- eller lånekontor inlemnar något
lånedokument, derå teckna sin ansvarighet
för detsammas rigtighet.

Men ehuru styrelsen således eger att
af inlemnaren fordra ersättning för hvad
som utgifves å ett dokument, hvilket sedermera
styrkes vara falskt, bör likväl
styrelsen icke af förtroende till honom,
hvem han än vara må, underlåta att
sorgfälligt iakttaga den granskning af
ingifna lånehandlingar, hvarigenom både
förlust för kontoret och andra personers
oförskylda lidande säkrast förekommes.

Mom. 3. Fullmägtige ega att tillsvidare
fastställa de närmare bestämmelser,
vilkor och förbehåll, hvarunder diskont-
och lånekontor en må uti ofvan
omförmälda angelägenheter genom skriftvexling
tillhandagå, äfvensom att bestämma
de särskilda afgifter, hvilka derför må
fordras, till ersättande af diskont- och
lånekontorens omkostnader samt de för
tjenstemännen häraf härflytande bestyr.

Derjemte ega Fullmägtige tillsvidare
ej mindre att utfärda instruktion för de
tjensteman i Riksbanken och lånekontoren,
åt hvilka ifrågavarande bestyr varda
uppdragna, samt åt diskont- och lånekontorsstyrelserna
öfverlemna meddelandet
af de ytterligare föreskrifter, som göromålens
obehindrade gång påkallar, än
äfven att sjelfve eller genom vederbörande
styrelser bestämma fördelningen mellan

Jfr g 56, mom. 4. En hvar, som till
diskont- eller lånekontor inlemnar något
lånedokument, skall derå teckna sin ansvarighet
för detsammas rigtighet.

Men ehuru styrelsen — — — —

— — — — — — _ förekommes.

Nytt mom.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

39

tjenstemännen af de genom ofvanberörda
särskilda afgifter influtna medlen, efter
det diskont- och lånekontorens egna utgifter
i och för ifrågavarande anordning
blifvit godtgjorda.

8

Mom. 1. Hvarje reversal, ehvad det Jfr § 61, mom. 9 oförändradt.
utgifves för nytt lån eller omsättning af
redan erhållet, skall, derest låntagares
och löftesmäns vederhäftighet ej är af
styrelsen känd, eller den erbjudna panten
icke, ensam för sig, anses innefatta fullgod
säkerhet, vara försedt med antingen
officielt intyg af länsstyrelse, eller, å landet,
af domhafvanden i orten, eller, i
stad, af magistraten eller borgmästaren,
den sednare å embetets vägnar, eller
ock med af enskild man, för hvilken styrelsen
hyser fullt förtroende, utfärdadt
bevis om hvardera personens vederhäftighet
för det sökta lånet, och, i fall personen
förut för låne- eller borgensförbindelse
till någotdera diskont- eller lånekontor!
häftar, jemväl för beloppet åt
sådan äldre förbindelse.

I öfrigt åligger det styrelsen att, med
afseende å hvarje sökt lånebelopp, pröfva
antagligheten af de derför erbjudna lånehandlingar
och hypoteker samt med
noggrannhet tillse, att kontorets säkerhet
genom desamma betryggas; och må
styrelsen icke underlåta att, för vinnande
af detta ändamål, förskaffa sig alla de
upplysningar, som kunna inverka på omdömet
om lånesökandes ställning och förmåga
att i allo uppfylla ingångna förbindelser.

40

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

Mom. 2. Då låntagare eller hypo- Jfr § 61, mom. 10. Då låntagare
teksutgifvare eller löftesmän ej sjelfve eller hypoteksgifvare eller löftesmän icke
kunna skrifva eller icke hafva för styrel- sjelfva kunna skrifva eller icke hafva för
sen känd namnteckning, skall af två tro- styrelsen känd namnteckning, skall förvärdige
män alltid vara bestyrkt antingen bindelsernas erkännande eller underskrifunderskrifternas
egenhändighet eller att ternas egenhändighet alltid vara bestyrkt
löftesmännen, vid deras namns tecknande af två trovärdige män, och således, i
närvarande, erkänt förbindelsen; hvadan händelse domaren namnteckningens rigsåledes,
i händelse domaren namnteck- tighet intygat, annan person densamma
ningens rigtighet intygat, jemväl annan jemväl bevittna,
person bör densamma bevittna.

§

Diskont- och lånekontoren ega att af Jfr § 56, mom. 6 oförändradt.
såväl Ofverståthållare-embetet i Stockholm,
som satntlige Konungens Befallningshafvande
och öfrige exsekutorer skyndsamligen
erhålla laga handräckning i alla
de utsökningsmål, som af diskont- och
lånekontorens utlåningar härröra, med
åliggande för bemälde myndigheter att,
efter skuldens indrifvande, de influtna
medlen ofördröjligen till diskont- eller
lånekontoren insända.

Som stadgandet i 1 mom. af 57 §, att diskontering tillätes allenast af vexel,
som är ställd i Svenskt mynt på högst sex månader o. s. v., naturligtvis afser endast
att vexeln bör vara förfallen till betalning inom nämnda tid efter det densamma
blifvit diskonterad, utan afseende derpå om vexeln möjligtvis ifrån utgifningsdagen
haft en längre löpetid, hemställer Utskottet,

9:o)

att § 57 mom. 1 må erhålla följande förändrade lydelse:

»Diskontering tillätes allenast af vexel, som, ställd i Svenskt
mynt och betalbar inom högst sex månader efter diskonteringsdagen,
är dragen på inom riket bosatt Svensk undersåte samt
inrättad i enlighet med den i Vexellagen af den 23 Augusti
1851 stadgade form och behörigen accepterad.

Uti

Banko-TJtskottets Betänkande N:o 13.

41

Uti 3:dje mom. af § 60, som innehåller vissa allmänna bestämmelser angående
Riksbankens kreditivrörelse, är stadgadt, att kreditiv icke får meddelas någon enskild
person till högre summa än 30,000 R:dr eller å lägre belopp än 1,000 R:dr.

Om nedsättning af berörda minimibelopp till 500 R:dr bar Styrelsen öfver
Lånekontoret i Wisby beträffande detta kontors distrikt gjort en framställning, hvartill
Bankofullmägtige tillstyrkt bifall.

Som emellertid likartade skäl för nedsättning af minimibeloppet för kassakreditiv
som de, hvilka blifvit anförda i afseende på Wisby Lånekontor, eller att
bereda tillfälle åt äfven de minsta näringsidkare att erhålla kreditivförsträckning,
tala för en dylik nedsättning likaledes vid Riksbankens öfriga kontor; så får Utskottet,
som i öfrigt icke föreslår någon ändring af reglementets 60 §, hemställa,

10:o)

att nämnda §:s mom. 3 må erhålla följande lydelse:

»Kreditiv meddelas icke någon enskild person till högre summa
än 30,000 R:dr, eller å lägre belopp än 500 R:dr; börande i
öfrigt kreditivbeloppet lämpas efter beskaffenheten och omfånget
af den rörelse kreditivsökanden bedrifver.»

Vid 61 § har Utskottet tagit under ompröfning en af Herr Jöns O/sson i Nordanå
inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 87, derihan anfört, hurusom delån,
hvilka lemnas från omsättningslånefonden, ehuru löpande med allenast fem procentränta,
blifva för låntagarne dyra och besvärliga genom åliggandet att för hvarje
omsättning utgifva nytt reversal med förnyad borgensförbindelse och nytt vederhäftighetsbetyg;
förmälande motionären att, om, i stället för nytt reversal vid omsättning
al lånet, den verkställda afbetalningen helt enkelt å gamla reversalet afskrefs
och låntagaren endast anskaffade vederhäftighetsintyg om löftesmännens fortfarande
vederhäftighet för den förbindelse de iklädt sig, Diskont- eller Lånekontorets säkerhet
vore fullkomligen tryggad och låntagaren samt löftesmännen befriade från besväret
att för hvarje omsättning sammanträda; och har motionären derföre hemställt
om en sådan ändring i reglementet, att låntagare vid omsättning af lån med omsättningsrätt
blefve befriad från utgifvande af nytt reversal med thy åtföljande borgenspåteckning.

Motionen åsyftar väl endast sådana omsättningslån, der säkerheten utgöres
af borgen; men befrielsen från aflemnandet af ny förbindelse vid hvarje omsättning
borde kunna ifrågakomma äfven i afseende på sådana lån, för hvilka andra slags säkerheter
äro lemnade. Ltt sådant medgifvande i afseende på de sistnämnda torde dock
vara till föga eller intet gagn, enär dervid någon borgenspåskrift eller vederhäftighetsbetyg
ej ifrågakommer. Hvad åter angår borgenslånen, så torde befrielse frtån
aflemnande af ny förbindelse vid hvarje omsättning icke böra medgifvas. Andra

Bill. till Bilcsd. Prof. 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Raft. 6

42

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

omständigheter oafsedda, är det för borgensmännen en stor skilnad att ikläda sig
en betalningsförbindelse, på hvars utkräfvande de. under flera år ovilkorligen bundne,
måste ständigt vara beredd, emot om denna förbindelse endast gäller för sex månader
och de efter denna tid kunna, om de så vilja, derifrån befria sig. De fleste
låntagare äro för styrelserna icke personligen kände, de äro boende på långt aflägsna
orter och det är ofta mycket svårt att om dem erhålla tillförlitliga underrättelser.
Det har visat sig, att styrelserna icke alltid kunna undvika att råka ut för bedrägeri
i afseende på ingifna lånehandlingars rigtighet. Svårigheterna äro dock vida
större att med framgång åstadkomma en falsk skuldförbindelse med dertill hörande
borgen spåskrifter, vittnes- och vederhäftighetsintyg, än att förskaffa sig ett falskt
vederhäftighetsintyg eller ett vilseledande sådant.

På dessa skäl finner sig Utskottet böra hemställa,

ll:o)

att Herr Jöns Olssons ifrågavarande motion må lemnas utan
afseende.

Första momentet af § 61, hvilken, såsom nyss är antydt, innehåller bestämmelser
angående lån med omsättningsrätt, lyder för närvarande sålunda: »Utlåning
från den härtill anvisade fond sker mot lånesökandes förbindelse, försedd med borgen
eller åtföljd af löpande förskrifning, accepterad invisning, aktier, publika papper
eller andra säkerheter.»

Utskottet har ansett, att, ehuru Svenska statsobligationer äro, bland de säkerheter
som få antagas till belåning, inbegripna i det allmänna uttrycket »publika
papper,» desamma dock böra särskildt nämnas; äfvensom Utskottet förändrat momentets
ordaställning; hemställande Utskottet alltså,

12:o)

att mom. 1 af 61 § må få denna lydelse:

»Utlåning från den härtill anvisade fond sker emot lånesökandes
förbindelse, åtföljd af Svenska statsobligationer eller andra
publika papper, intecknade skuldebref, löpande förskrifning,
accepterad invisning, aktier eller andra säkerheter, eller ock
mot förbindelse, försedd med borgen.

Momenten 2, 3, 4, 5, 6 och 7 i 61 § erfordra ingen förändring, men då föreskrifterna
uti momenten 8, 9 och 10, om Utskottets här ofvan framställda förslag
rörande de »allmänna bestämmelserna» vinner bifall, komma att der på sina
ställen upptagas, hemställer Utskottet, under sådan förutsättning,

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

43

13:o)

att nämnda moment 8, 9 och 10 i nuvarande § 61 må derifrån
uteslutas.

Enligt 62 § är det tillåtet såväl enskilde personer som enskilda korporationer,
bolag och kassor att i Diskont- och Lånekontoren insätta penningar på uppoch
afskrifningsräkning, under de uti §:n stadgade vilkor och bestämmelser, bland
hvilka uti punkten e) föreskrifves, förutom annat, att å insatta medel beräknas, från
och med första helgfria dag efter insättningen, å högsta fulla 100-tal af behållningen
den ränta, Fullmägtige ega att bestämma, och hvilken, icke understigande en procent,
för öfrigt kan vara olika för de särskilda Diskont- och Lånekontoren.

Det nämnda medgifvandet begagnas, bland annat, af åtskilliga bankbolag,
hvilka merändels hafva ganska betydliga summor innestående på upp- och afskrifning
i Riksbanken och Lånekontoren mot den ränta, som är för insättningar i allmänhet
å dylik räkning bestämd.

I en vid 1867 års revisionsberättelse angående Riksbanken fogad reservation
är erinradt, hurusom det i allmänhet kan tagas för afgjordt att upp- och afskrifningsräkningar
till betydliga belopp med anstalter eller personer, som drifva egen
penningerörelse, måste, synnerligen vid stor och hastigt påkommande brist i penningemarknaden,
medföra en viss risk, samt att de skola föranleda en verklig ränteförlust
för Riksbanken vid sådana tider, då denna har svårt att göra sina egna fonder
räntebärande; med anförande af exempel hvarpå reservanten, under förmälan
att sannolikt flera af de ifrågavarande penningeanstalterna skulle finna sin fördel
vid att i Riksbanken insätta medel, äfven om derå lemnades dem en så lag ränta,
att den allenast betäckte den ringa kostnaden och besväret för medlens insättning
och uttagande, yttrar sig anse, att den ränta, som beviljas sådana enskilda sedelutgifvande
banker och andra större penningeinrättningar och affärshus, hvilka få beräkna
ränta på ett högre belopp, än det för enskilda personer såsom regel bestämda,
borde i allmänhet hållas lägre än den dittills varit, äfvensom att denna ränta, äfven
oberoende af den för andra räkningshafvare fastställda, borde höjas och sänkas
allt efter de inom penningemarknaden för handen varande förhållanden.

Utskottet anser den anförda åsigten värd att beaktas. Då likväl någon inskränkning
uti det ifrågavarande afseendet af Fullmägtiges frihet att handla efter
omständigheterna icke bör göras utöfver den, som vid sistlidne riksdag beslutades,
att nemligen ränta icke finge beräknas å högre på en gång innestående belopp än
400,000 R:dr, men deremot bör öppet lemnas åt Fullmägtige att kunna sätta räntan
ännu lägre än den nu stadgade lägsta räntesatsen af eu procent, hemställer Utskottet
att, med uteslutande af bestämmelsen härom,

44

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13,

14:o)

mom. e) af 62 § må erhålla följande lydelse:

»å insatta medel beräknas, från och med första helgfria dag
efter insättningen, å högsta fulla 100-tal af behållningen den
ränta, Fullmägtige ega att bestämma och hvilken för öfrigt kan
vara olika för de särskilda Diskont- och Lånekontoren. På
Fullmägtige ankommer likaledes att, inom ett maximum af
400,000 riksdaler, bestämma å huru stort på en gång innestående
belopp ränta må hvarje särskild räkningshafvare godtgöras.
Om räntefotens förändring skall allmänheten genom kungörelse
i tidningarne underrättas.

Insättningar, att återbetalas antingen å bestämd dag efter insättningen, eller
efter viss, på förhand bestämd, ömsesidig uppsägning, s. k. depositioner mot ränta, få,
enligt punkten a) af § 63, för närvarande ske endast å hela 100-tal riksdaler. Som
likväl det icke skulle särdeles öka förvaltningsbesväret å Riksbankens sida, om det
tillätes insättare att få aflemna och göra räntebärande belopp, liggande emellan
fulla hundratal, hemställer Utskottet,

15:o)

att med ändring af punkten

a) i 63 §, denna § må erhålla följande lydelse:

»Yid Diskont- och Lånekontoren emottagas ock penningar af
såväl enskilde personer som enskilda korporationer, bolag och
kassor, att återbetalas antingen å bestämd dag efter insättningen,
eller efter viss, på förhand bestämd, ömsesidig uppsägning,
under följande vilkor:

a) insättning får ske » 100 riksdaler och deröfver äfven i brutna
tal;

b) öfver insättning meddelas bevis, hvilket skall återställas då
penningarne lyftas;

c) räntan bestämmes af Fullmägtige.

Stockholm den 27 Mars 1868.

W. F. Tersmeden.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

45

Reservationer:

vid punkten 2:o;

af Herr Friherre W. F. Ter smeden.

af Herr C. A. Mannerskantz: »Uti den af Utskottet föreslagna, börjande indragningen
af Riksbankens anslag till Manufaktur-diskonten har jag ej kunnat instämma.
Jag anser den närvarande tidpunkten, då stor svårighet råder, icke blott
för landets jordbrukare, utan ock för nästan alla idkare af Svensk industri, att kunna
erhålla förlag på för deras näringars behof tillräckligt lång tid, icke vara gynnsam
för upphäfvandet af den verksamhet, som nämnda Diskont, med Riksbankens kraftiga
biträde, näringarne till nytta, under en längre tidsföljd har utöfvat. Stora
fabriks- och manufaktur-aktiebolag och äfven enskilde, som bedrifva större industriel
rörelse, skola visserligen förstå skaifa sig förlag från både Riksbanken och
andra penningeanstalter, till ersättning för hvad de förlora genom Manufakturdiskontens
upphörande; men ett stort antal öfver hela landet spridde mindre industriidkare,
och särdeles de deribland som nyss börjat eller äro på väg att börja nya
företag, skola icke utan kännbar afsaknad kunna mista de försträckningar, som de
hittills varit vande att från nämnda anstalt påräkna. Jag medgifver gerna att anstalten
behöfver omorganiseras, komma under annan ledning och ordna sina utlåningar
på bättre och tidsenligare sätt, — men jag tror detta bäst kunna ske genom
att med de fonder, som af Banken och Staten hittills varit till Manufakturdiskonten
disponerade, gynna uppkomsten af en sådan, af enskilde förvaltad, förmedlande förlagsanstalt
till industriens och näringarnes tjenst, som Jernkontoret utgör för jernhandteringen,
och Hypoteksinrättningarne för jordbruket, och anser, att, då ett kraftigt
inhemskt näringslif är Riksbankens bästa och säkraste stöd, och då nöjaktig
ränta och full säkerhet för från Banken lemnade medel borde kunna betingas, det
skulle vara ett ganska »bankmessigt» sätt att använda någon del af Riksbankens
tillgångar, i nyss angifna nya form, fortfarande till understödjande af för svensk
manufakturindustri nyttig förlagsrörelse.»

af Herr J. Ekman: »Ehuru jag icke trott mig böra motsätta mig den af
Utskottets pluralitet omfattade åsigt, att kreditivet till Manufakturdiskonten icke
borde på en gång indragas, anser jag dock att det belopp, som för nästkommande
år till detta ändamål anvisas, skulle kunna nedsättas med 500,000 R:dr, utan större
olägenheter för dem, som af detta kreditiv erhålla lån, än att alla betänkligheter i
detta hänseende böra vika för angelägenheten att, utan alltför lång tidsutdrägt,

46

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

vinna det mål, som med den föreslagna indragningen afses, eller det ifrågavarande
kreditivets fullständiga upphörande. Jag föreslår således,

att, i stället för-2,000,000, ett belopp af 1,750,000 R:dr anvisas
att under 1869 hållas Kongl. Kommers-kollegium till hända till
manufakturernas och fabrikernas understöd, under de vilkor
i öfrigt som af Utskottet blifvit föreslagna.»

af Herr A. Th. Wijkander: »Äfven med erkännande att under närvarande

förhållanden en oförberedd indragning af kreditivet till manufakturernas och fabrikernas
understöd sannolikt skulle utöfva en betänklig inverkan på en del industriidkare,
hvilka under en lång följd af år egt att påräkna dylikt understöd, vill det
likväl synas, som öfvergången till ett mer rationelt förhållande skulle kunna utan
märkbara olägenheter verkställas något hastigare än Utskottet förslagit, hvadan
jag vördsamt hemställer,

att nedsättningen i anslaget för berörda kreditiv måtte för år
1869 bestämmas till 500,000 R:dr Runt.»

af Herr J. G. Agardh: »Lika med Utskottet anser jag en förändring i sättet
att tillhandahålla industrien de låneunderstöd, som hittills utgått genom Manufakturdiskonten,
vara af behofvet påkallad; men olika med Utskottets pluralitet tror jag
en förändring böra och kunna vinnas hastigare och med mindre olägenhet, om
den verkställes efter annan grund än den af Utskottet föreslagna.

Af handlingar, som varit tillgängliga, visar sig nemligen, att de i vanlig diskontväg
utlemnade lån, som vid 1865 års slut qvarstodo, utgjorde omkring 280
stycken med en sammanräknad lånesumma af omkring 2,608,000 R:dr. Af dessa
lån voro 30 stycken så stora (minst 20,000 R:dr), att den derpå belöpande lånesumman
uppgick till öfver 1,445,000 R:dr. 37 stycken närmast mindre lån (emellan
10—20,000 R:dr) upptogo en lånesumma af omkring 520,000 R:dr. En industriidkare,
som kunnat, enligt de för lån ur Manufakturdiskonten gällande reglor, erhålla
lån till belopp öfver 10,000 R:dr, bör utan tvifvel både vara så allmänt känd och i
öfrigt vara i den ställning, att han utan olägenhet kan hänvisas direkte till de allmänna
låneinrättningar (Riksbanken och Diskonterna), der handel och näringar i
allmänhet erhålla sina lån. Omgången att hemta dessa lån i en särskild inrättning
torde för sådane industriidkare vara öfverflödig. Jag måste till och med anse det
för dem vara en fördel, om de kunna få begagna såsom kreditiv en större del af
den försträckning de hittills haft under form af lån, som borde hvar nionde månad
omsättas. Då det dessutom synes som det vore vissa större industriidkare och
bolag, hvilka hittills haft på en gång stora andelar både af dessa diskontlån och
af de så kallade förlagslånen, och desamma möjligen under en tredje form innehaft
lån och kreditiv i Riksbankens Lånekontor, under det måhända andra industriidkare

/

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

47

saknade motsvarande fördel, så synes mig en förändring i dessa förhållanden äfven
vara påkallad af omtanke för allas lika rätt. Jag anser således att utan olägenhet
för den större industrien det belopp, som af densamma varit i Manufakturdiskonten
disponeradt, från denna kan indragas, emot det att i Riksbankens Diskontkontor
en motsvarande summa anvisas till kreditiv åt större industriidkare.

Deremot tilltror jag mig icke för närvarande, då industrien är i en mera
tryckt ställning, föreslå en minskning i de fonder som återstå, anvisade dels såsom
förlagslån åt nya och förbättrade fabriksinrättningar, dels såsom diskontlån åt mindre
industriidkare och Eskilstuna stads förläggare och manufakturister. En allmän inskränkning
af lånerätten kunde, under det den blefve en olägenhet för den mindre
industriidkaren, möjligen blifva för den större en fördel på det sätt, att inskränkningen
i lånerätt föranledde en förminskad konkurrens. Jag tror således att man
bör akta sig för att, utan nogare utredning, företaga en minskning i Manufakturdiskonten
på det sätt, att minskningen fördelades lika på alla. — Det har blifvit
uttaladt af en af vårt lands skarpaste tänkare, att det Europeiska samhällets största
framtidsfara ligger uti kapitalets alltmer öfverhandtagande magt öfver arbetet. Att
tiden går i den rigtningen framåt, att inom näringarne den kapitalfattige har alltmera
svårighet att bestå i kampen mot den mägtige, derom kan väl svårligen finnas
något tvifvel; likasom att detta blir en tvungen följd af industriens stora utveckling.
Men att utan trängande tvång påskynda farten i denna rigtning torde för
oss vara oklokt.

Efter afdrag af osäkra fordringar utgjorde Manufakturdiskontens egen fond
vid 1865 års slut (enligt Rev. Ber. p. 4) 1,545,000 R:dr. Om denna egna fond reserveras
för förlagslånen, enligt Utskottets utredning utgörande vid 1867 års slut, jemte

de så kallade anståndslånen, ett belopp af.......... 832,000 R:dr.

för Eskilstuna fristads förläggare och manufakturister, då utgörande 329,000 „

samt för mindre industriidkare (då till antalet 105) utanför Eskilstuna,
som vid nämnda tid innehade lån (med 20,000 R:dr såsom
högsta lånebelopp)................. 635,000_„

utgörande tillhopa 1,796,000 R:dr,

så skulle ett kreditiv på Riksbanken af 500,000 R:dr vara tillräckligt för att både
tillhandahålla mindre industriidkare — de som under föregående år haft lån till
högst 10,000 R:dr — en högre lånetillgång i Manufakturdiskonten än den de hittills
egt, och ett öfverskott ändock finnas till höjande af förlagslånefonden till det af
Kongl. Maj:t bestämda belopp. Endast under utredningsåret torde för Manufakturdiskontens
egen räkning ett något högre kreditivbelopp möjligen vara nödigt.

Med öfverlemnande åt Bankofullmägtige att närmare uppgöra sättet för liqvidationen
och formen för den låneförsträckning, som borde åt den större industrien
reserveras, har jag ansett att kreditivet till Manufakturdiskonten kunde under år

l

48

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

1869 inskränkas till 750.000 R:dr, för att derefter endast utföras med 500,000 R:dr
årligen, under vilkor att det sålunda Manufakturdiskonten fråntagna beloppet öfverfördes
till handels- och näringsdiskontfonden, för att der i vanlig ordning tillhandahållas
den större industrien och företrädesvis de industriidkare och bolag,
som förut haft lånerätt i Manufakturdiskonten. Och borde, för den händelse kreditivet
på detta sätt blefve minskadt, Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t redogöra för syftet af den företagna minskningen, i ändamål att förändrade
föreskrifter för lånerättens begagnande i Manufakturdiskonten måtte af Kongl. Maj:t
meddelas.»

af Herrar J. Rundbäck och Lindström.

vid § 45 i Bankoreglementet:

af Herr J. Ekman: »Emot Utskottets beslut att bibehålla 45 § oförändrad
får jag reservera mig af det skäl, att jag icke kan anse med Bankens ändamål
förenligt att till en bestämd ränta af 4 procent medgifva ett kreditiv af 900,000 R:dr
till Jernkontoret för att sätta bemälda institution i tillfälle att med den deraf uppkommande
räntevinst anställa rön och försök i jerntillverkningen. Huru vigtig denna
angelägenhet än må synas i och för sig, lär dock icke kunna begäras att Banken
mera skall understödja denna näringsgren än hvilken annan för landet naturlig
näring som helst, aldraminst då Jernkontoret, som eger ett kapital af mera än 4
millioner jemte obegränsad kredit, icke lärer behöfva denna förmån på Bankens,
det vill säga allmänhetens bekostnad. Deremot anser jag, att Utskottet hade bort
tillstyrka Riksdagen att, till förekommande af den rubbning i Jernkontorets rörelse,
som en hastigare indragning af detta kreditiv, hvaraf vid 1867 års slut voro begagnade
R:dr 582,620, möjligen skulle kunna förorsaka, medgifva Kontoret fortsatt kreditivrätt
till ett efter behofvet afpassadt belopp, under vilkor, som å ena sidan icke kunde
anses för Banken förlustbringande men å den andra frikallade Jernkontoret från de
förpligtelser, som blifvit satta i samband med den å kreditivet erhållna räntevinsten.»

Uti denna reservation instämde Herr C. F. Carlson, som i stället för ordinarie
ledamot varit i Utskottet tillstädes vid denna §-.s pröfning, samt Herr J. Rundbäck;
hvarjemte Herr J. Lindström anmälde, att han, till följd af erhållen ledighet
från riksdagsgöromålen, ej närvarit vid ärendets behandling i Utskottet.

vid punkten 6:o.

Herr Friherre TF. F. Tersmeden anmälde, att han icke närvarit vid behandlingen
af det i denna punkt förekommande ärende.

af

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

49

af Herr C. A. MannersTcantz: »Då jag anser det företräde, som hittills för
belåning af vågförda effekter och diskontering af vexlar funnits stadgad med hänseende
till både Riksbankens fördel och säkerhet och allmänna rörelsens fordringar,
hafva varit väl berättigadt, föreslår jag,

att 2 mom. af 52 § må förblifva oförändrad.»

af Herr A. Th. Wijkander: »Så länge Riksbanken har särskilda lånefonder
och särskilda kreditiv för särskilda klasser af lånebehöfvande, synes stadgandet
i nu gällande § 52 af Bankoreglemente^ det utlåning mot pant af vågförda effekter
sajnt vexeldiskontering böra ega företräde framför annan belåning, ickeföljdrigtigt
kunna ännu borttagas. Snarare torde, till underlättande af den upplåning
hvilken för Staten sjelf numera inom landet tid efter annan ifrågakommer och till
befrämjande af ett inhemskt fondsystem, detta stadgande, så länge det bibehålies,
i stället kunna och böra utsträckas till utlåning mot pant af Statens egna obligationer.
På dessa skäl hemställer jag vördsamt,

att berörda § måtte med dess nuvarande lydelse bibehållas, endast
med den förändring, att orden: »utlåning mot pant af vågförda
effekter och vexeldiskontering sker företrädesvis framför
annan utlåning» utbytas emot orden:

»utlåning mot pant af Statens obligationer eller vågförda effekter
äfvensom vexeldiskontering sker företrädesvis framför annan
belåning.»

vid punkten 7:o.

af Herr J. Rundbäck: »På skäl motionären Magnus Svensson i sin motion
anfört, har jag ansett, att den fond, som är afsedd för utlåning med omsättningsrätt,
utan fara kunde och borde ökas med 2,400,000 R:dr.»

vid punkten 8:o.

af Herr J. Ekman, som ansett att förbindelse mot hypotek af löpande förskrifning
likaväl borde kunna, för erhållande af lån ur handels- och nänngsdiskonten,
utan begagnande af kommissionär, till Banken och Lånekontoren insändas,
som de slag af förbindelser, anvisningar m. m., hvilka, enligt Utskottets förslag,
borde tillerkännas eu dylik förmån.

Uti denna reservation instämde Herrar Friherre G. O. Peyron och G. de Maré.

Herrar G. J. Malmsten och C. J. L. Lönnberg anmälde, att de ej närvarit
vid behandlingen af det i denna punkt intagna förslag, enligt hvilket lånesökande

Bill. till Likså. Brok 1868. 6 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 7

50

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

och räkningshafvare skulle ega att direkt korrespondera med Diskont- och Lånekontoren.

vid punkten 10:o.

af Herr Friherre TF. F. Tersmeden, som ansåg att minimum för kreditiv
borde bibehållas vid 1,000 R:dr.

af Herr A. Th. Wijkander: Då Utskottets ordförande vid sammanträdeden
23 innevarande Mars anmälde, att muntligen blifvit honom meddeladt, »att Stats-Utskottet
beslutat begära gemensamt sammanträde med Banko-Utskottet för öfverläggning
angående det åt Riksgälds-kontoret beviljade kreditiv,» men sistnämnda Utskott
sådant oaktadt »då någon officiel underrättelse härom ej meddelats,» icke ansåg sig
böra längre uppskjuta behandlingen af detta ärende, utan samma dag till pröfning
företog § 60 af Bankoreglemente^ hvilken § handlar om berörda kreditiv, samt då
sedermera officiel framställning i ämnet från Stats-Utskottet ingått och sålunda Sammansatt
Stats- och Banko-Utskott måste i grundlagsenlig ordning upptaga och behandla
detta ärende, får jag vördsamt hemställa,

att § 60, i hvad den rörer Riksgälds-kontorets kreditiv, må till
Banko-Utskottet återremitteras.

Vidare har Utskottet i mom. 3 af ifrågavarande § föreslagit en nedsättning
af minimi-beloppet för enskildes kreditiv från 1,000 R:dr till 500 R:dr, men då antalet
kreditiv-sökande redan är större än att de begärda beloppen kunna utan af''
kortning beviljas; samt då mera aflägset boende personer svårligen kunna finna med
sin fördel förenligt att hafva kreditiv till så ringa belopp som 500 R:dr R:mt, hvadan
ifrågavarande nedsättning skulle på hela landets, särdeles de större industri-idkar -nes, bekostnad komma Stockholm och de städer, inom hvilka lånekontor äro inrättade,
samt deras närmaste omgifningar nästan uteslutande tillgodo, får jag vördsamt
hemställa,

vid punkten l2:o.

af Herr J. Ekman, som ansett obehöflig^ att »Svenska statsobligationer»
intagas bland de i detta moment förtecknade säkerheter, då desamma måste anses
innefattade under den redan der befintliga rubrik, »publika papper.»

vid punkten 14:o.

af Herr J. Rundbäck: »Då jag anser, att sedelutgifvande banker böra ega
lika liten rätt att insätta medel på upp- och afskrifnings- samt depositräkning som

att mom. 3 af § 60 må oförändradt bibehållas.

Banko- Utskottets Betänkande N:o 13. 51

till kreditiv, så har jag icke kunnat instämma i Utskottets förslag att lemna 62 §
denna del oförändrad.»

vid punkten 15:o.

af Friherre W. F. Tersmeden och Herr J- Ekman, som ansett § 63 i Banko
reglementet böra oförändrad bibehållas.