Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

1

]%:o 15.

Ank. till Riksd. Kansli d. 4 April 1868, kl. 12 midd

Betänkande, angående allmänna bevillningen

Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed dels
afgifva utlåtande i anledning af de inom Kamrarne väckta och till Utskottet
hänvisade motioner, livilka afse förändring af särskilda bestämmelser rörande
allmänna bevillningen, dels i sammanhang dermed upptaga de fall, då Utskottet
vid dess i öfrigt anställda granskning af Bevillnings-stadgan funnit någon rättelse
deri påkallad.

De förändringar, Utskottet föreslagit, finnas med kursiv stil utmärkta i
bifogade författningsförslag.

Vid besvarandet af omförmälda motioner har Utskottet ansett lämpligast
att följa den ordning, hvartill Bevillnings-stadgans uppställning gifver anledning;
och öfvergå!'' således först till

Ärt. H.

b.) Bevillning för inkomst af kapital eller arbete.

§ G mom. 1.

Förestående § innehåller i lista mom., att för all inkomst, vare sig af
kapital eller arbete, erlägges bevillning med en procent, beräknad å behållna
inkomstbeloppet.

Bih. till Riksd. Brot. 1868. 5 Samt. 1 Afd. 10 Höft

1

Bevillnings-Utskottets Betänkande l\'':o 15.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 269) har Her,r Jöns
Pehrsson, under anförande att, då eu skattskyldigs förmåga att utgöra skatt
borde anses större i samma mån som hans inkomst är högre, det vore obilligt
och orättvist, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete skall, såsom nu
sker, utgå i hvarje fall med samma procent å inkomstbeloppet, ehvad detta är
högre eller lägre, föreslagit, att Riksdagen måtte besluta följande ändring af
nu gällande bestämmelse angående inkomstbevillningens beräknande, nemligen:

“l:o att den, som erlägger bevillning för en taxerad inkomst af kapital,
arbete eller tjenst af till och med 600 Riksdaler, erlägger en procent deraf i
bevillning:

2:o att den, som är taxerad öfver 600 Riksdaler till och med 1,200

Riksdaler, erlägger en och eu half procents bevillning;

3:o att den, som är taxerad öfver 1,200 Riksdaler till och med 2,000

Riksdaler, erlägger två procents bevillning;

4:o att den, som är taxerad öfver 2,000 Riksdaler till och med 3,000

Riksdaler, erlägger två och en half procents bevillning;

5:o att den, som är taxerad öfver 3,000 Riksdaler till och med 5,000

Riksdaler, erlägger tre procents bevillning;

6:o att den, som är taxerad öfver 5,000 Riksdaler till och med 8,000

Riksdaler, erlägger tre och en half procents bevillning;

7:o att den, som är taxerad öfver 8,000 Riksdaler till och med 12,000
Riksdaler, erlägger fyra procents bevillning, och

8:o att för alla dem, som äro taxerade öfver 12,000 Riksdaler, erlägges
fem procents bevillning."

I anledning häraf får Utskottet erinra, att denna föreslagna progressiva
beskattning sålunda förutsätter, att de olika inkomster, eu skattskyldig kan å
skiljda orter åtnjuta, borde alla sammanräknas för att å ett enda ställe beskattas,
samt att ett dylikt beskattningssätt vore stridande mot den grundsats,
som lagstiftningen hittills sökt att i fråga om bevillnings påförande i möjligaste
män tillämpa, eller den att, liksom fastighet taxeras der den är belägen, äfven
all rörelse, fabriks-, handels-, handtverks- eller annan näring skall påföras inkomstbevillning
der sådant yrke utöfvas, hvaremot beskattningen för inkomst af
kapital och af allmän eller enskild tjenstebefattning åtföljer den skattskyldige
personen och försiggår i hans mantalsskrifningsort.

Då således det af motionären framställda förslag är oförenligt med nu
antagna bevillningssystem och skulle, om detsamma vunne bifall, föranleda till
genomgripande förändringar med afseende å kommunala rättigheter och skyldigheter,
anser sig Utskottet, utan att nu ingå i bedömande af hvad som må
kunna i allmänhet åberopas för eller emot det progressiva beskattningssättet,
icke böra understödja det väckta förslaget; hvadan Utskottet hemställer,

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15. 3

att omförmälda motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

§ 6 mom. 2.

Enär bevillning af fast egendom skall erläggas efter fastighetens uppskattade
värde, utan afseende derpå, om egendomen uti innehafvarens hand äi
skuldfri eller med gäld belastad, och till följd häraf en kapitalist genom att.
inköpa eu fastighet, uti hvilken han har större eller mindre kapital intecknadt,
upphör att erlägga den bevillning, som han för samma kapital dittills utgjort,
har Herr A. B. Falkman, uti eu inom Ändra Kammaren väckt motion (N:o
154), i ändamål att förebygga den minskning i bevillning, som genom nämnda
förhållande kunde uppstå för Staten, yrkat, att 6 § 2 mom. matte eihalla så
dant tillägg, hvarigenom till inkomst af kapital komme att räknas ej allenast,
enligt nu varande lydelsen af nämnda moment, ränta af utlånade eller i läntebärande
obligationer nedlagda eller hos penningeförvaltande verk eller enskilde
insatta penningar, äfvensom ränta och sådan vinst å rörelse, som icke kan inbegripas
under benämning inkomst af arbete, utan äfven “ränta å uti egen
fastighet insatt kapital“.

Till bemötande af detta förslag torde endast vara nödigt eiinia, att då,
i det af motionären anförda fall, kapitalet i sådan egenskap upphört att vala
räntebärande och blifvit förvandladt till fastighet, för hvilken åtel bevillning
skall på stadgadt sätt utgöras, det icke under något vilkor bör kunna ifrågakomma
att, såsom motionären synes hafva asyftat, bevillning borde på samma
gång utgå såväl för fastigheten som för det kapital, hvilket, enligt motionäiens
förutsättning, blifvit i fastigheten nedlagdt.

Till följd häraf får Utskottet hemställa,

att Herr Falkmans ifrågavarande motion icke må vinna

bifall.

Vidare har uti en inom Första Kammaren väckt motion (K:o 36) Hen
P. von Möller föreslagit, att nyssberörda 2:dra moment måtte erhålla följande
förändrade lydelse: “Till inkomst af kapital räknas: ränta af utlånade eller i
räntebärande obligationer nedlagda eller hos penningeförvaltande eller penningerörelse
drifvande verk eller enskilde insatta penningar“.

Besvarandet af detta yrkande har Utskottet ansett lämpligast böla ske
i sammanhang med redogörelsen för de förslag till ändring af § 9, hvilka blifvit
framställda såväl af Herr von Möller som af Herr A. O. Wallenberg, och
hvarom således Utskottet kommer att här nedan sig yttra.

4

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 13.

§ 8 mom. 1.

I detta moment, hvilket lyder sålunda: “Bevillning för inkomst af kapital
eller arbete eget- icke ruin, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster
understiga fyrahundra Riksdaler. Öfverstiga de icke ett tusen åttaundra
Riksdaler, äro trehundra Riksdaler af inkomsten från kapital eller ar
bete fria från bevillning" har inom Första Kammaren Herr (7. Dickson (mo

re?m n°, fÖ?Sla?it den ändl''ing’ att det afdra& som 1111 vore medgift
n , 1! f?'' Ö1'' olnk0mSt af kapitaI eller arbete, der denna icke uppgår
tdl t^ÖO Riksdaler, matte utsträckas till all inkomst af kapital och arbete
hvilket förslag sedermera (ati motion N:o 60) blifvit i så måtto ändradt, att
beloppet af det tran erläggande af bevillning frikallade afdrag från inkomsten
åt kapital och arbete måtte bestämmas till 500 Riksdaler; hvarjemte Herr Falkimnut!
ofvanomtormähla motion (N:o 154) hemställt, att samma moment måtte
erhålla följande forandrade lydelse: “Af den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster
äro alltid femhundra Riksdaler fria från bevillning".

Till stöd för dessa förslag har blifvit åberopadt af Herr Dickson, att
audamålet med det nu stadgade afdraget, hvilket otvifvelaktigt varit att bereda
eu skattelindring för mindre bemedlade, icke fullständigt vunnes, enär genom

ett begränsa belopp, utöfver hvilket ett dylikt afdrag icke finge ega rum, fall

a ltid måste intratta, då en ökad årlig inkomst af blott en Riksdaler medför eu
ovad årlig bevillning af tre Riksdaler; att denna olägenhet i ännu högre grad
gatve sig tillkänna vid uttaxering af medel till fyllande af kommunala behof,
då kommunalskatter, hvilka grunda sig på den bevillning, som erlägges för
inkomst af kapital och arbete, stundom uppgå till tre ä fyra gånger bevillningen;
att häraf val blefve en följd, att de personer, hvilkas inkomst icke uppginge

till 1,800 Riksdaler, komme i åtnjutande af en väl behöflig lindring uti deras

i a fk,att’ men att deremot de I)ersonei’, hvilkas inkomst belöpte sig till

1,800 Riksdaler och derutöfver, och för hvilka ofta nog utbetalningen af en dryg
kommunalskatt torde kännas ganska betungande, icke allenast icke finge åtnjuta
någon lindring utan dertill deltaga lika med andra uti den förhöjning af
kommunalskatten, som blefve en följd af den lindring, hvilken erhölles af personer
med mindre årlig inkomst än 1,800 Riksdaler; - samt af Herr Falkman,
att da motivet for bestämmelsen, att 300 Riksdaler skola vara fria från bevillning
sakerhgen varit att lemna fritt ett belopp, som ansetts erforderligt till
tyllande af den skattskyldiges nödvändigaste lefnadsbehof, skulle man komma
det råtta närmare om sagda belopp höjdes till 500 Riksdaler, hvarigenom, med
jemförelsevis ringa uppoffring å det allmännas sida, en stor hjelp lemnades
den mindre bemedlade, hvilken oftast måste lifnära sig och de sina med sina

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15. 5

händers arbete; samt att bestämmelsen derom, att någon skattelindring icke
finge ifrågakomma, derest den skattskyldiges inkomster öfverstiga 1,800 Riksdaler,
saknade all rättsgrund samt kunde leda och äfven hade ledt till de besynnerligaste
missförhållanden mellan skattskyldig!'', hvilkas inkomster bestego sig
till något mer eller något mindre än 1,800 Riksdaler.

Utskottet har icke kunnat undgå att härvid uppmärksamma den ininskning
i Statens påräknade inkomst af bevillningen, som genom bifall till niotio
närernes förslag skulle uppkomma utöfver det belopp, hvartill, enligt general
sammandraget öfver 1866 års bevillning, redan medgifvet bevillningsafdrag visar
sig uppgå, eller omkring 360,000 Riksdaler.

För utrönande af betydenheten af en dylik ytterligare minskning har
Utskottet väl icke varit i tillfälle att kunna verkställa någon på tillförlitlighet
grundad omfattande beräkning; men för en stad, nemligen Örebro, har dock,
med begagnande af stadens taxeringslängd för år 1866, eu så beskatfäd uträkning
blifvit gjord och har deraf visat sig, att derest af de skattskyldiges sammanräknade
årsinkomster 500 Riksdaler &■’ inkomsten utaf kapital eller arbete varit
fria från bevillning, så skulle nämnda års bevillningssumma af kapital och arbete
för denna stad, hvilken summa belöpte sig till 14,289 Riksdaler 16 öre,
hafva minskats med icke mindre än 2,736 Riksdaler: och i Göteborg skulle,
enligt hvad för Utskottet blifvit uppgifvet, denna minskning för år 1867, då
hela bevillningen för inkomst af kapital eller arbete i sistnämnda stad uppgick
till 136,198 Riksdaler 17 öre, hafva bestigit sig till 18,043 Riksdaler. Enär häraf
lätteligen kan slutas till den betydliga uppoffring af nu påräknad statsinkomst,
antagandet af motionärernes liksom hvarje annat förslag i samma syftning, om
än i olika omfattning, skulle hafva till följd, och hvilken endast genom förhöjning
i bevillningsprocenten torde kunna ersättas, finner Utskottet, utan att ingå
i bedömande af de väckta motionernas lämplighet i ett eller annat afseende,
uti nyssberörda förhållande tillräckligt skäl för den hemställan,

att Herrar Dicksons och Falkmans ifrågavarande förslag
icke nu må till någon ändring i Bevillnings-stadgan föranleda.

§ 8 mom. 8 punkt, a)

Då Utskottet, under öfverläggningen angående den här nedan under §
9 omförmälda motion af Herr Å. Andersson med afseende å debitering af prestmans
löneinkomster, inhemtat den i viss mån med berörda fråga sammanhängande
upplysning, att det i Bevillnings-stadgans förestående § 8 mom. 3 punkt, a)
förekommande stadgande, att allmänna skolor och undervisningsverk äro från
utgörande af inkomstbevillning frikallade, blifvit så tillämpad^ att bevillning

6

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

ansetts icke böra utgöras för den behållna inkomst, som enligt gällande föreskrifter
kan vid lediga ecklesiastiska sysslor tillfalla de under Konsistoriernas
inseende ställda läroverkskassor; men dylik tillämpning af omförmälda stadgande,
hvarigenom tjensteaflöning sålunda blifvit undantagen vid bevillnings erläggande,
icke kan anses öfverensstämma med Bevillningsförordningens mening, samt
Kongl. Stadgan för rikets allmänna elementarläroverk den 29 Januari 1859
uti 133 § bland de till läroverkens byggnadskassor ingående medel, upptager
endast den del af inkomsten vid ledig ecklesiastik syssla, som återstår “sedan
aflöning och utskylder blifvit vederbörligen bestridda", liar Utskottet, för att
undanrödja all tvetydighet i berörda hänseende, funnit sig böra föreslå ett förtydligande
tillägg till punkt, a); hemställande Utskottet, att denna förändring,
sådan den finnes uti författningsförslaget upptagen,
må vinna Riksdagens bifall.

§

I fråga om stället för bolags beskattning innehåller denna §, att bevillning
för inkomst af kapital eller arbete skall påföras:

“Bankbolag, der bolagets rörelse drifves vare sig genom hufvudkontor, afdelnings-
eller kommissionskontor", samt

“annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å eu eller flera orter,
drifves eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har
sin styrelse".

I afseende härå hafva förslag till ändringar blifvit framställda dels af
Herr A. O. Wallenberg, som uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o
50) yrkat, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete må påföras:

“Bolag, som är grundadt på tillskjutet kapital, hvaremot antingen inga
lottbref eller lottbref ställda till innehafvaren äro utfärdade, der bolagets styrelse
har sitt säte eller rörelsen hufvudsakligen bedrifves.

Egare af aktie- eller lottbref, stäldt till viss person, för hvilket vinstut
delning erhållits, der han är mantalsskrifven, änskönt bolagets styrelse och
verksamhet icke tillhöra samma kommun.

Såsom grund för denna beskattning skall antagas sednast lemnade vinstutdelning
å lotterna, så vida ej redan för densamma skatt blifvit erlagd.

Bolag, grundadt på tillskjutet kapital, hvaremot aktie- eller lottbref till
viss person blifvit utfärdade, påföres icke bevillning för inkomst af kapital eller
arbete der bolagets styrelse har sitt säte, utan endast för egande fastighet der
densamma är belägen";

dels ock af Herr P. von Möller, som uti en inom Första Kammaren
väckt motion (N:o 36) föreslagit, att bevillning för inkomst af kapital eller ar
bete må påföras:

7

Bevillnings-Utskotfets Betänkande N:o 15.

“Bankbolag och andra penningerörelse drifvande verk för vinsten å rörelsen
efter den utdelning, som, utöfver den särskilt beskattade räntan å 6
procent å det tillskjutna och genom dertill lagda besparingar (reservfonder
in. m.) ökade kapitalet, lottegarne, under hvad namn som helst, tilldelas“; och
hafva i sammanhang med ofvanberörda förslag motionärerne hemställt, Herr
von Möller, att Bevillningsstadgans § 25 måtte erhålla tillägg, innefattande föreskrift
för styrelser öfver bankbolag, assuransbolag och andra penningerörelse
drifvande verk alt meddela uppgifter angående beloppet af hvarje delegares
kontant tillskjutna kapital och andel i reservfond m. in,, samt Herr Wallenberg,
att styrelsen för hvart och ett bolag, grundadt på tillskjutet kapital, hvaremot
aktie- eller lottbref till viss man blifvit utfärdade, måtte åläggas att till Konungens
Befallningshafvande i länet före den 15 April hvarje år insända länsvis
upprättade förteckningar på samtlige egare till aktier i bolaget, upptagande deras
postadress, det antal lotter, hvarje delegare i bolaget egde vid den tid, bolagets
räkenskaper för sistförflutna året afslutades, samt beloppet af sednast utlemnade
vinstutdelning å lotterna, hvarefter dessa förteckningar, genom försorg
af Konungens Befallningshafvande, borde vederbörande Bevillningsberedningar
tillställas.

Till stöd för dessa förslag har Herr Wallenberg förnämligast anfört, att
det synes ligga eu uppenbar orättvisa deri, att aktieegare, äfven om han icke
är boende inom den kommun, der bolaget nu påföres bevillning, skall “för sin
utdelning beskattas icke der han sjelf bor, utan inom den kommun, der bolagsstyrelsen
har sitt säte, hvarigenom denna kommun sålunda får tillgodonjuta
hela kommunalskatten för afkastningen af ett kapital, som eges af en mängd
utom kommunen boende personer, och detta oaktadt bolagens rörelse i de flesta
fall icke kan sägas inskränka sig endast till den ort, der rörelsen skenbart
bedrifves, utan oftast är beroende af affärsförbindelser på vidt åtskiljda orter“;
hvarjemte motionären förklarat sig vara af den öfvertygelse, “att det missnöje
med nu gällande grunder för rösträttigheten inom kommunen, som på sednare
tider gifvit sig till känna, har sin hufvudsakligaste orsak uti föreskrifterna om
bolags rättighet att genom sina styrelser rösta för hela bolaget“, samt att, enär
det vore orättvist beröfva bolagen en mot deras deltagande i kommunens gemensamma
utgifter svarande rösträtt eller inskränka densamma mera än för
andra röstberättigade, sådana förändringar borde vidtagas uti icke blott kommunalförfattningarne
utan ock i nu gällande Bevillningsstadga, “att den kollektiva
rösträttighet, hvilken bolagen nu ega att genom sina styrelser utöfva, blefve
fördelad mellan de särskilda bolagsmännen, så att hvarje delegare i dylika bolag
finge för sina egande aktier i bolaget utöfva rösträtten.“

Herr von Möller åter stödjer sitt förslag helt och hållet derpå, “att den
person, som i ett bankbolag insatt hela eller eu del af sitt kapital, beskattas

8 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

derför i de» kommun der bankrörelsen bedrifves, men icke der han är man
talsskrifven, och sålunda uteslutes han härstädes till större eller mindre del
från utskylderna till kommunen, som och från deltagande i dess angelägenheter
med mera/4

Af de §§ i Bevillningsstadgan, som handla om bolags taxering och påförande
af bevillning, framgår tydligt, att denna stadga konseqvent betraktar
hvarje slags bolag såsom juridisk personlighet; och rigtigheten deraf tyckes
åtminstone icke jäfvas af bolags rättsliga ställning i allmänhet till samhället.
Antingen det är fråga om fastighet, som eges, eller om rörelse, som drifves af
ett bolag, är det ensamt bolaget, genom sin enligt bolagsordningen utsedda
styrelse, men icke några bolagets lagliga uppdrag saknande bolagsmän, som det
åligger att iakttaga hvad lagar och författningar kunna föreskrifva såväl för
dem, h vil ka ega fastighet eller drifva rörelse, som hvad särslcildt kan vara
stadgadt för bolag i olika former. Lika mycket som man i allmänhet måste
erkänna befogenheten af en sådan uppfattning, synes man äfven böra det i fråga
om bolags utgörande af skatt för fastighet eller rörelse; och Bevillnings-stadgans
i detta fall gällande föreskrifter, såsom innefattande blott en tillämpning af de
lagar, hvarunder bolag i öfrig! lyda, böra väl härigenom anses fullt rättfärdigade.
Med eu sådan utgångspunkt gör Bevillnings stadgan icke på annat sätt
skilnad mellan olika slag af bolag eller meddelar om bolag andra särskilda
föreskrifter, än som afse vinnande i vissa fall af fullständigare upplysningar
för eu rigtig uppskattning, eller som motsvaras af likartade bestämmelser för
andra skattskyldige. Så har i sistnämnda afseende det stadgande, att bevillning
för inkomst af kapital eller arbete påföres bolag, der bolagets rörelse
hufvudsakligen, i eu eller flera orter, drifves, sin fullkomliga motsvarighet deri,
att sådan bevillning skall påföras enskild näringsidkare der näringen förnämligast
idkas; likasom tillägget i förstberörda stadgande, att, i fall sådana bestämda
orter icke förefinnas, bevillningen skall påföras der bolaget har sin
styrelse, motsvaras t. ex. af sista punkten i § 14 af den vid Bevillningsförordningen
fogade Instruktion för taxeringsförrättningarne, hvilken föreskrifver, att
den bevillning, gårdfarihandlande och andra i handelsärenden varande personer
böra erlägga lör inkomsten af sådan handelsrörelse, taxeras till hela sitt belopp å
de skattskyldiges mantalsskrifningsort.

I afseende å enkelhet i system, lätthet i tillämpning och säkerhet fölen
rigtig uppskattning al de föremål, för hvilka bevillning skall uttagas, anser
Utskottet nu gällande stadganden angående bolags taxering och påförande af
bevillning vara tillfredsställande, och vill nu vid öfvergående till granskning af
de förändringar i dessa stadganden, som af motionärerne blifvit föreslagna,
ytterligare söka ådagalägga denna åsigt.

Båda

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15. ö

Båda motionärerne föreslå i främsta rummet, ehuru hvar på sitt sätt,
att vissa uppgifna slag af bolag skola taxeras eller påföras bevillning efter särskilda,
från de i stadgan antagna, afvikande grunder. Herr Wallenberg vill
nemligen, att endast sådana bolag, hvilka äro grundade på tillskjutet kapital,
antingen utan lottbref eller emot utfärdade sådana, ställda till innehafvaren,
skola påföras bevillning för kapital eller arbete “der bolagets styrelse har sitt
säte eller rörelsen hufvudsakligen bedrifves“, samt att annat bolags delegare,
såsom innehafvare af ett till viss person stäldt lottbref, för hvilket vinstutdelning
erhållits, skall taxeras, der han är mantalsskrifven, men bolaget sjelft
endast för egande fastighet erlägga bevillning å den ort, der fastigheten är
belägen.

Herr von Möller åter anser den skilnad mellan bolag böra göras, att
bankbolag och andra penningerörelse drifvande verk undantagas från nu gällande
stadgande!! i så måtto, att dem påföres bevillning för inkomst af kapital
eller arbete endast “för vinsten af rörelsen efter den utdelning, som utöfver
den särskildt beskattade räntan å 6 procent å det tillskjutna och genom dertill
lagda besparingar (reservfonder m. m.) ökade kapitalet, lottegarne, under hvad
namn som helst, tilldelas*

Utskottet bör till en början framhålla hurusom, enligt dessa förslag, bolag
ej vidare skulle, såsom nu sker, samfäldt påföras bevillning, hvilken sedermera
genom dess styrelse erlägges, utan borde deremot hvarje delegare för hela sin
aktievinst, eller för viss del deraf, beskattas der han är boende. Båda förslagen
rubba på detta sätt den grundsats, som allt hittills varit vid bevillningstaxering
gällande, eller att rörelsen skall i allmänhet beskattas der den utöfvas,
det vill säga, der den beskattningsbara inkomsten bildas och dennas omfattning
samt alla de omständigheter som på beskattningen böra inverka, bäst kunna
iakttagas och bedömas. Likasom derföre bestämmelserna angående taxeringsorten
äro af stor vigt med hänsigt till bevillningens rättvisa utgörande, hafva
de också en icke mindre betydelse för de kommuner, inom hvilka, enligt nu
gällande grunder, afgift till Statsverket och i följd deraf äfven kommunalskatt
skall påföras. För dessa kommuner skulle de ifrågavarande båda förslagen
hafva ganska menliga påföljder; och det ena förslaget kunde till och med möjliggöra
det förhållande att, t. ex. ett industrielt bolag icke lemnade för sin
behållna inkomst något bidrag till den kommun, inom hvars område industrianstalten
är förlagd och rörelsen utöfvas, oaktadt det måste betraktas såsom
rättvist och billigt, att denna kommun, som mest bidrager att gifva arbetet och
egendomen nödig säkerhet, som har omsorg för arbetarnes undervisning, religionsvård
och fattigvård, och som genom sina allmänna inrättningar främjar arbetets
produktion, också bör odeladt uppbära den kommunalafgift, som belöper å boBih.
till Riksd. Prof. 1S68. 5 Sami. 1 Afd. 10 Häft. 2

10 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

lagets vinst. Otvifvelaktigt hafva äfven dessa omständigheter medverkat till
fastställande af den regel i afseende å taxerings- och debiteringsorten, som hittills
genomgått Bevillningsförordningarne, för att sedermera vinna tillämpning
jemväl i kommunernas skatteangelägenheter, och • hvilken, sedan kommunalutskylderna
nu mera hufvudsakligen bero af bevillningen, det synes ännu mera
nödigt att bibehålla.

Oafsedt dessa anförda, enligt Utskottets åsigt, afgörande skäl mot de
ifrågavarande förslagen, torde äfven böra anmärkas den osäkerhet för Staten
att utbekomma all den bevillning, som för dessa af motionärerne särskilt afsedda
bolags inkomst af kapital eller arbete bör utgöras, enär bevillningen
skulle uttagas icke hos Styrelsen för bolaget, såsom en bolaget åliggande skatt,
utan hos de enskilde bolagsmännen, som kunna vara spridde i ganska många,
från hvarandra skiljda landsorter. Derjemte torde de svårigheter i öfrigt, som
måste möta verkställigheten af dessa förslag, redan i och för sig vara tillräckliga
att nu, likasom vid 1865—1866 års riksdag, berättiga deras afstyrkande,
så mycket heldre som frågan då gällde endast, att den enskilda banker åliggande
bevillning skulle fördelas å hvarje särskild! lottbref och påföras egaren
af lottbrefvet i den kommun, der han var boende, men nu, enligt Herr Wallenbex’gs
förslag, en dylik åtgärd åsyftas i afseende å alla bolag, som hafva
utställt aktiebref till viss man. Förslaget har så till vida sökt undanrödja denna
anmärkning, som det innehåller, ej allenast att det skulle åligga Styrelsen för
hvarje bolag, grundadt på tillskjutet kapital, hvaremot aktie- eller lottbref till
viss man blifvit utfärdade, att till Konungens Befallningshafvande i länet före
den 15 April hvarje år insända förteckningar på samtlige egare till aktier i
bolaget, med uppgift å deras postadress samt det antal lotter, hvarje delegare
hade vid den tid, bolagets räkenskaper för sistförfluten året afslutades; utan
äfven att dessa förteckningar borde vara så upprättade, att alla lottegare, som
bo inom samma län, upptogos på en och samma förteckning, och att förteckningarne,
sedan de undergått behörig granskning till utrönande, huruvida egare
blifvit uppgifne till bolagets samtliga utelöpande lottbref, skulle genom Konungens
Befallningshafvandes försorg vederbörande bevillningsberedningar tillställas.
Men dels kan det betviflas, om bolagsstyrelsen alltid är i tillfälle att uppgifva
verklige egaren till hvarje aktie vid den tid bolagets räkenskaper för sistlidna
året afslutades, enär ofta händer, att skedda aktieöfverlåtelser icke blifva hos
Styrelsen anmälda förr än den nye aktieegaren lyfter utdelningen för det förflutna
året, hvilket kan ske längre eller kortare tid efter hållen ordinarie bolagsstämma,
dels lär det vara ännu mera ovisst om hvarje delegares postadress
är af bolaget känd, äfven om det kunde antagas, att postadressen angåfve
rätta mantalsskrifningsorten, hvilket likväl här skulle vara det angelägna
och väsendtliga. Derjemte bör erinras, att förslaget saknar föreskrifter derom,

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15. H

huru Styrelsen för sådant bolag bör förfara, hvars bolagsordning medgifver
aktiebrefs utställande såväl till viss man som till innehafvare^ såsom t. ex
stadgandena för Skandinaviska Kreditaktiebolaget, eller som räknar utländningar
såsom innehafvare af större eller mindre antal aktier.

Öfvergår man nu från frågan om hvem och hvarest bevillning för bolags
inkomst af kapital eller arbete skall påföras till granskning af de beräkningsgrunder,
motionärerne, hvar för sig, föreslagit föi uppskattning af bolags
bevillning underkastade inkomst, finner Utskottet de anförda anmärkningarne
vinna ökad styrka, på samma gång det måste till dem lägga en ny sådan,
bestående deri, att, i afseende å bankbolag och andra penningerörelse drifvande
verk, Herr von Möller, i sitt förut återgifna förslag, och, beträffande alla
slags aktiebolag, Herr Wallenberg, vilja såsom bolags beskattningsbara vinst
anse endast den utdelning, som bolagsmännen erhållit. Herr Wallenberg har
formulerat sitt förslag derom sålunda: “Såsom grund för denna beskattning
skall antagas sednast lemnade vinstutdelning å lotterna, såvida ej redan för
densamma skatt blifvit erlagd“; och lian yttrar till stöd för detta sitt föislag
följande: “att beskatta något annat än vinstutdelningen på aktierna är både
obilligt och skadligt, ty det drifver bolagsstämmorna till att utdela allt hvad
som möjligen kan utdelas, utan allt afseende på bolagens styrka och konsoligering“.
Någon annan beskattning har icke heller, enligt motionärens antasande,
varit i Bevillningsstadgan åsyftad; men han finner det nödigt, att i
stadgan tydligare uttryckes, “att bolags vinst ej må beskattas förr än den
utdelas“.

Hvad först beträffar Bevillningsstadgans syfte, tyckes, detta vara tillräckligt
tydligt uttaladt i l:sta punkten af*§ 6, som stadgar, att “för all inkomst,
vare sig af kapital eller arbete, erlägges bevillning med en procent af
behållna inkomstbeloppet“, äfvensom i den del af § 27, som, i fråga om vissa
bolagsstyrelsers skyldighet att insända bestyrkta utdrag af senast afslutade läkenskaper,
föreskrifver, att sådant utdrag skall utvisa “beloppet af den under
det år, dessa räkenskaper omfatta, för bolaget uppkomna vinst", samt slutligen
i tillägget till 21 § af instruktionen för taxeringsförrättningarne, att vederbörande
bolagsstyrelse skall erlägga bevillning både för ränteinkomsten af hela
det i bolaget eller inrättningen nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som
rörelsen lemnar. Alla tvifvel om Bevillningsstadgans mening i detta afseende
böra dessutom häivas derigenom, att, ehuru pluraliteten af ledamöterne i den
år 1858 nedsatta Bevillningskomitéen hade antagit ett stadgande i samma syfte,
som det af Herr Wallenberg nu föreslagna, Bevillnings utskottet vid 1859 —
1860 års riksdag likväl icke ansåg sig kunna förorda detsamma, men deremot,
med godkännande af tvänne inom komitéen afgifna reservationer, framlade
förslag till det stadgande, som sedermera genom Rikets Ständers beslut

i2 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

ingick i 1862 års Bevillningsstadga och sedermera bibehållits. Emot det af komitéen
då, liksom af Herr Wallenberg nu, anförda skäl för förslaget, nemligen
att bolag skulle afhallas från att genom bildande af reservfond söka konsoli
dera sig, i händelse något annat än vinstutdelningen på aktierna beskattades,
blef af Bevillnings-Utskottet erinradt, att deremot, genom det föreslagna beräkningssättet,
bolag skulle uppmuntras att bilda sig utan tillräckligt kapital såsom
grundfond. Utskottets egentliga motiv för afstyrkande af komitéens förslag
var dock, att för aktiebolag borde rättsenligt enahanda bevillningsgrund följas,
som för all annan inkomst af rörelse blifvit föreslagen.

Med anmärkning således att genomförandet af motionärernes förslag
skulle påkalla eu sådan förändring af Bevillningsstadgan i omförmälda hänseende,
som af Representationen tillförene icke ansetts lämplig, bör Utskottet nu
tillika anföra, att dessa förslag skulle äfven i öfrigt komma att föranleda minskad
inkomst för Staten och icke heller för kommunerna utfalla med den vinning,
som i motionerna åsyftats. Enligt Herr von Möllers förslag borde nemligen
6 procent af det i bankbolag och andra penningerörelse drifvande verk
insatta kapital afräknas från bolagets behållna inkomst och särskildt beskattas
hos kapitalisten såsom ränteinkomst af kapital, hvarvid således måste tillämpas
föreskriften i § 21 af instruktionen för taxeringsförrättningarne, att vid beräkning
af ränteinkomst från utlånadt kapital skall afdragas ränta, som den skattskyldige
utbetalt å upplånadt kapital, ett afdrag, hvilket äfven torde böra medgifvas,
då, enligt Herr Wallenbergs förslag, bevillning för vinstutdelning på aktie
skulle såsom inkomst i aktieegarens hand taxeras. Och då sålunda, enligt
båda förslagen, bevillning såsom för inkomst af kapital eller arbete skulle för
vinstutdelning å aktie- eller lottbraf påföras egaren der han vore mantalsskrifven,
synes aktieegaren böra härvid tillgodonjuta det i § 8 Bevillningsförordningen
för visst fall medgifna afdrag, hvilket deremot nu, enligt § 10, beräknas
hvarken för inkomst, som beskattas på annat ställe än den skattskyldiges mantalsskrifningsort,
ej heller för inkomst af bolag. Den minskning i bevillningssumman,
som på sådant sätt skulle uppkomma, låter sig visserligen icke bestämmas,
men kan utan fara för misstag antagas blifva ganska betydlig.

Af den här lemnade utredning torde, enligt Utskottets åsigt, framgå, att
intetdera af berörda förslag öfverensstämmer med det hittills fastsställda bevillningssystemets
grunder, eller kan antagas befordra dess ändamål. Icke heller
har någon af motionärerna med sitt förslag egt ett sådant syfte, åtminstone ej
i främsta rummet. Herr Wallenberg förklarar sig uttryckligen hafva varit ledd
af den öfvertygelsen, “att det missnöje med nu gällande grunder för rösträttigheten
inom kommunen, som på sednare tider gifvit sig tillkänna, har sin
hufvudsakligaste orsak uti föreskriften om bolags rättighet att genom sina styrelser
rösta för hela bolaget“, hvarför han velat söka få sådana förändringar

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15. IS

vidtagna “i kommunalförfattningarne och i nu gällande Bevillning stadga, att
den kollektiva rösträttighet, hvilken bolagen nu ega att genom sina styrelser
utöfva, blefve fördelad mellan de särskilde bolagsmännen så, att hvarje delegare
i dylika bolag finge för sina egande aktier i bolaget utöfva rösträtt/1 Herr
von Möllers framställning åter finnes deraf föranledd, att den. som i ett bankbolag
insatt hela eller en del af sitt kapital, ansetts derför höra beskattas i
den kommun, hvarest han är mantalsskrifven, för att icke blifva derstädes utesluten
till större eller mindre del både från utskylderna till kommunen och
från deltagande i kommunens angelägenheter.

En nöjaktig lösning af frågan om den kommunala rösträttigheten torde
dock, enligt Utskottets åsigt, kunna och böra vinnas utan rubbning af fastställda
vigtiga grunder för bevillningstaxeringen. De båda ifrågavarande motionernas
syfte att genom föreslagna förändringar i Bevillningsförordningen söka
åt ett aktiebolags spridda lottegare bereda ökad rösträtt i de kommuner, de
tillhöra, skulle dessutom, såsom här ofvan blifvit utredt i fråga om bevillningsbeloppens
utgående i dylikt fall, sannolikt komma att ganska ofullständigt utfalla
och ingalunda uppväga de olägenheter, som blefve en följd af en rubbning
uti hittills gällande grunder för bevillnings påförande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

att herr Wallenbergs ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt

att likaledes den motion, Herr von Möller framställt, icke
må vinna Riksdagens bifall.

§ 9 sista mom.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 258) har Herr Åke
Andersson anmärkt, att, enär bevillning för de inkomster, hvilka prest åtnjuter
från två eller flera församlingar, skall, jemlikt 9 § sista inom., honom påföras
inom den kommun, hvarest han är mantalsskrifven, häraf blef eu följd, att en
sådan ecklesiastik tjensteman icke bidroge till bestridande af utgifterna inom
den eller de öfriga kommuner, hvarifrån han dock uppbar inkomst; och har
derföre uti nämnda motion, för så vidt densamma blifvit till Utskottets behandling
hänvisad, föreslagits, att i Bevillningsförordningen måtte införas bestämmelse
derom, “att, prest, som har tionde, boställsjord eller andra inkomster i
flera kommuner, bör i hvardera kommunen taxeras.“

Hvad nu först beträffar frågan, att prest må för innehafvande boställsjord
taxeras i den kommun, der jorden är belägen, finnes föreskrift derom redan
meddelad genom det i § 5 af gällande Bevillningsförordning förekommande

H Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

stadgande, att deri för fast egendom belöpande bevillning skall påföras samt
erläggas och redovisas inom den ort, der egendomen är belägen.

Vidkommande deremot förslaget i öfrigt, torde anledning icke saknas
att godkänna hvad motionären dermed åsyftat, då härvid tages i betraktande
de alldeles särskilda förhållanden, som förete sig i afseende å kyrkoherdes och
komministers aflöning, i hvad den genom bidrag från särskilda församlingar
utgår. Utskottet har, med anledning häraf, uti 9 § af bilagda författningsförslag
inrymt ett stadgande, enligt hvilket bevillning för tionde och dylik inkomst,
som kyrkoherde eller komminister åtnjuter från annan församling än den, i
hvilken han är mantalsskrifven, bör påföras der inkomsten utgår; hemställande
Utskottet,

att berörda stadgande må godkännas.

Årt. III.

d.) Bevillning för Snylta Bruks tillverkningar.

§ 14.

Denna § lyder: “Jemte den enligt 2:dra artikeln utgående bevillning, erlägger
egaren af Dyka bruk i Örebro län

för hvarje centner svafvel . 31 öre,

för hvarje centner vitriol...............8 öre,

för hvarje centner rödfärg...............6 öre.“

Uti Skrifvelse den 31 sistlidne Januari har Statsrådet och Chefen för
Kongl. Maj:ts Finans-departement underrättat Utskottet, att, sedan sista Riks
dagen medgifvit Kongl. Maj:t att på vissa vilkor, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts nådiga förslag blifvit fastställda, träffa uppgörelse
med egaren af Dyka svafvelbruk angående upphörande af de tjenstbarheter till
bruket, hvilka de så kallade frisocknarne Axberg, Hofsta och Kihl utgöra, samt
egaren af nämnda bruk förklarat ,sig villig att ingå på dessa vilkor, hvaribland
förekommer att den särskilda bevillning, som enligt art. III § 14 i Bevillningsstadgan
skall, jemte den enligt 2:dra artikeln utgående bevillningsafgift, erläggas
för brukets tillverkning, bör försvinna, så snart nämnda reglering kommit
till stånd, — så har Kong], Maj:t, som beslutat, att de med regleringen afsedda,
nya förhållanden skola med den 14 Mars 1869 inträda, i följd deraf funnit godt
i nåder förklara, att omförmälda särskilda bevillning kommer att med utgången
af innevarande år upphöra.

På grund häraf får Utskottet hemställa, det Riksdagen måtte besluta,

15

Bevillnings- Uskottets Betänkande N:o 15.

att hvad ifrågavarande § 14 innehåller må, jemte dertill hörande
rubrik, ur Bevillningsstadgan utgå.

I ändamål att härigenom någon rubbning icke måtte ske i stadgans nu
varande paragragrafföljd och i de paragrafnummer, hvartill uti stadgan ofta
hänvisas, har, på sätt bifogade författningsförslag utvisar. Utskottet förflyttat
2:dra punkten i § 13 under § 14; hvarjemte, sedan föreskriften om bevillning
för Dylta bruks tillverkningar bortfallit, den under art. Ill förekommande bokstafsföljd
blifvit förändrad; hemställande Utskottet,

att dessa åtgärder må godkännas.

I

§ 15.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 323) har Herr A. W.
Wigardt föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, “att enskilda banker i och för
sin sedelutgifningsrätt må erlägga eu årlig afgift af 3 procent å högsta beloppet
af den sedelutgifning, hvaraf de för året sig betjenat.“

Vid sista riksdagen väcktes likaledes motioner om förhöjd beskattning
af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Dessa motioner vunno dock ej
Riksdagens bifall, sedan Bevillnings-Utskottet vid dess i anledning deraf afgifna
Betänkande N:o 11 fogat tabeller, rörande dels Riksbankens och de enskilda
bankernas sedelcirkulation under åren 1834 till och med 1865, och dels sistnämnda
bankers grundfondsbelopp, rörelsevinst och bevillning efter 3:dje Artikeln
under åren 1862—1865; genom hvilka tabeller blifvit ådagalagt, att, ehuru
Riksbankens sedelemission under de sednare åren till och med 1865 nedgått till
lägre belopp än hvad den utgjorde år 1834, hade likväl dess rörelsevinst under
tiden från sistnämnda år vuxit till mera än dubbla beloppet, samt att den särskilda
afgift, som utom bevillning enligt 2:dra Artikeln utgår af bankbolag med
sedelutgifningsrätt, icke kan anses stå i rättvist och billigt förhållande till
deras rörelsevinst i sin helhet, emedan de banker, som i jemförelsevis vidsträcktaste
omfång begagnat sin sedelutgifningsrätt, ingalunda lemnat den största
vinst åt sina delegare. De fördelar, de enskilda bankerna hemta af sin sedelutgifning,
synas icke heller vara sådana, att denna sedelutgifning må ytterligare
beskattas, så mycket mindre som dessa fördelar väsendtligen uppvägas dels af
den på grund af detta privilegium lottegarne ålagda solidariska ansvarighet, dels
ock af skyldigheten att förvandla 60 till 75 procent af aktiekapitalet till grundfondshypothek,
hvarigenom vinsten af rörelsen måste minskas på samma gång
som fastighetsegare beredas tillfällen till fast placering åt intecknade förbindelser.

Beträffande beloppen af den bevillning, som enligt nu gällande stadgauden
varder de sedelutgifvande bankerna påförd, anser Utskottet sig böra

I

16 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 16.

meddela den upplysning att, enligt hvad Utskottet varit i tillfälle inhemta, den
af dessa banker utgående bevillning enligt 2:dra Artikeln utgjorde för år 1866
inalles 22,952 Riksdaler 78 öre, under det den särskilda bevillningen enligt 3:dje
Artikeln i Bevillningsstadgan uppgick för samma år till mer än tredubbelt belopp,
eller 74,411 Riksdaler 66 öre Riksmynt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att Herr Wigardts ifrågavarande motion icke må till någon
åtgärd föranleda.

§ 69.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 265) har Herr M. Ahlgren
anfört, att de uti 12 och 16 §§ af Kongl. Förordningen om Kommunalstyrelse
i stad den 21 Mars 1862 förekommande, stadgande^ att sednast upprättade,
vederbörligen fastställda, bevillningslängd skall ligga till grund för utöfvande
af rösträtt, samt att allmän rådstuga skall hållas i stad, der stadsfullmägtige
finnas, uti December månad de år, då fullmägtige böra väljas, stundom
icke kunnat iakttagas af anledning dels att, enligt Bevillningsförordningens 69 §,
den, som fört pröfningskomités protokoll, eger att först innan årets slut till
vederbörande magistrater eller kommunalstämmors ordförande aflemna församlingsvis
utskrifna utdrag af nämnda protokoll, utvisande alla af pröfningskomitéen
beslutade förändringar uti och tillägg till de af taxeringskomité påförda bevillningsafgifter,
dels ock att i Bevillningsstadgan föreskrift saknas om skyldighet
för vederbörande att inom viss lämplig tid till magistrat eller kommunalstämmas
ordförande aflemna den vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängden,
hvadan förändring och tillägg uti ofvannämnda § vore af behofvet påkallad,
helst det inträffat, att magistrat i stad eller kommunalnämnd å landet först
någon af de sista dagarne utaf året fått emottaga bevillningstaxeringslängden,
hvilket åter haft till följd, att de i kommunallagarne föreskrifna val och andra
ärenden måst uppskjutas utöfver bestämd tid; och har motionären, under åberopande
af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställt, “att Bevillningsstadgans 69 §
måtte i antydda syftning förändras sålunda, att föreskrift lemnas, inom hvilken
tid sednast upprättade, vederbörligen fastställda, bevillningstaxeringslängd skall
vara till magistrater eller vederbörande kommunalstämmors ordförande aflemnad

I anledning häraf får Utskottet erinra, att frågan om skyldighet för
vederbörande att till magistrat eller kommunalstämmas ordförande aflemna bevillningstaxeringslängden
i sin helhet, för att vara till hands vid de i kommunallagarne
föreskrifna åtgärder, i hvilket afseende Beviliningstadgan icke innehåller
någon föreskrift, torde falla inom kommunallagstiftningens område och således

utgöra

Bevillning s-Utsköttets Betänkande N:o 15. 17

utgöra ett ämne, hvarmed det icke tillkommer Bevillnings-Utskottet att taga
befattning.

Hvad åter angår tiden, inom hvilken de i § 69 omförmälda utdrag af
pröfningskomités protokoll böra vara till vederbörande magistrater eller kommunalstämmors
ordförande aflemnade, för att på viss tid och bestämdt ställe hållas
de skattskyldige tillhanda; så, enär ett tidigare aflemnande af uppgiften angående
beslutade förändringar uti och tillägg till de af taxeringskomité påförda
bevillningsafgifter är af vigt jemväl med hänseende till de val och andra förrättningar,
som inom kommunerna böra ega rum inom utgången af December
månad, och vid livilka förrättningar bevillningen efter 2:dra Artikeln är lagd
till grund för rösträtten, har Utskottet ansett sig höra tillstyrka, att den, som
fört pröfningskomités protokoll må, utom i Stockholm, för hvilken kommun
särskilda stadganden äro gifna, förklaras skyldig att aflemna ifrågavarande
protokollsutdrag sist innan den 10 December hvarje år; hvadan Utskottet får
hemställa,

att den i öfverensstämmelse härmed föreslagna ändring i
§ 69 må godkännas.

§ 71-

Denna § innehåller, i fråga om rättighet att anföra besvär öfver pröfningskomités
beslut, att sådan rättighet tillkommer Kronans ombud samt den
skattskyldige.

I sin ofvan omförmälda motion har Herr Ahlgren under anförande, att,
om pröfningskomité beslutade att, med taxeringslängdernas förändrande, öfverflytta
eu skattskyldig från ett till annat taxeringsdistrikt, hvilken åtgärd såväl
Kronans ombud som den skattskyldige kunde sakna anledning att öfverklaga,
vederbörande kommun, oaktadt densamma genom ett dylikt beslut beröfvades
rättigheten att af den skattskyldige uppbära kommunalutskylder, likväl för närvarand
e icke egde att beslutet öfverklaga, yrkat, att rättigheten att anföra besvär
öfver pröfningskomités beslut måtte utsträckas till hvar och en, hvilkens
rätt blifvit eller förmenades hafva blifvit genom samma beslut förnärmad, och
att förthy första punkten af §71 måtte antingen erhålla följande lydelse: “Öfver
prö ningskomitéens beslut må såväl af Kronans ombud, som ock af den skattsky
ldige äfvensom af den, hvars rätt blifvit förnärmad, anföras besvär, hvilka,
ställda till Kongl. Kammar-rätten, böra, för att varda till pröfning upptagna,
inom utgången af Mars månad påföljande året till Konungens Befallningshafvande
ingifvas“, eller ock blifva sålunda affattad: “Öfver pröfningskomitéens
beslut må anföras besvär, hvilka, ställda till Kongl. Kammar rätten, böra, för
Bill. till Riksd. Prof. 1868. 5 Sand. 1 Ajd. 10 Häft. 3

18

Bevillning.?-Utskottets Betänkande N:o 15.

att varda till pröfning upptagna, inom utgången af Mars månad påföljande
året till Konungens Befallningshafvande, ingifvas.“

Enär bevillningen efter 2:dra Artikeln är lagd till grund för flera kommunala
rättigheter och skyldigheter, har kommunen ofta att bevaka ett vigtigt
intresse i afseende å en rättvis uppskattning af samhällsmedlemmarnes förmåga
att bidraga till fyllande af det allmännas behof; och då kommunernas rätt att
genom egna delegerade deltaga i laxeringskomitéernas förhandlingar redan fin
nes vara i Bevillningsförordningen dem tillförsäkrad, får Utskottet så till vida
understödja motionen, att Utskottet tillstyrker, att vederbörande kommun må
förklaras berättigad att anföra besvär öfver pröfningskomités beslut, om till
följd deraf antingen någon af taxeringskomité påförd bevillning skulle ur kommunens
taxeringslängd utgå eller dylik afgift tillkommit eller blifvit fastställd
till annat belopp än det, taxeringskomitéen påfört; hemställande Utskottet alltså,
att den i öfverensstämmelse härmed föreslagna ändring i
71 § måtte af Riksdagen antagas.

§ 85.

Denna § innehåller, att den, som upprättar och utfärdar debetsedlarne,
är berättigad att, såsom ersättning för detta bestyr, åtnjuta och å debetsedeln
upptaga för hvarje sådan sedel, hvars slutsumma icke öfverstiger sju Riksdaler
tre öre, deröfver till och med sjutiofem Riksdaler tolf öre, samt för debetsedel
af ännu högre belopp, femtio öre.

Uti sin ofvan omförmälda motion har Herr Falkman, under förmenande,
att den sålunda bestämda lösen icke vore behörigen proportionerad efter debetsedelns
slutsumma, föreslagit, att ifrågavarande lösen må utgå på följande
sätt: “Då slutsumman icke öfverstiger Fem Riksdaler, - två öre, deröfver till
och med Tio Riksdaler fem öre, deröfver till och med Tjugufem Riksdaler —
tio öre, deröfver till och med Sjutiofem Riksdaler —• tjugufem öre samt för
debetsedel af ännu högre belopp femtio öre.“

I det förslag till förnyad författning angående allmänna bevillningens
utgörande, som år 1859 afgafs af den utaf Kongl. Maj:t förordnade särskilda
Komité, hade ersättningen för debetsedlarnes upprättande och utfärdande blifvit
upptagen till fem, tio och tjugo öre för olika slutsummor under sjutiofem Riks
daler samt till femtio öre för hvarje debetsedel å sjutiofem Riksdaler och högre
belopp; men vid 1859 och 1860 årens riksdag beslöto Rikets Ständer, att debetsedelslösen
borde utgå med lika belopp, som vid den närmast föregående riksdagen
hade blifvit bestämda eller desamma, som sedermera bibehållits oförändrade.

I betraktande häraf och då någon mera allmän klagan, såvidt Utskottet

19

Bevillning*-Utskottets Betänkande E:o 15.

erfarit, icke försports öfver de hittills för ifrågavarande ersättnings utgående
fastställda grunder, enligt hvilka debetsedelslösen beräknas uti tre olika bestämningar
i stället för de fem, som af motionären föreslagits, finner Utskottet icke
någon giltig anledning vara för banden att tillstyrka den i 85 § yrkade ändring.
Utskottet får alltså hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd föranleda.

Sedan Statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd,
samt tiden sålunda är inne att meddela yttrande angående de i Bevillningsstadgan
upptagna procent- och sifferbelopp, skall Utskottet uti förevarande
ämne göra den slutliga framställning, hvartill förhållandet föranleder; nvilket

Utskottet

får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 3 April 1868.

På Utskottets vägnar:
Alb. Ehrensvärd.

Reservationer:

l:o. af Herr E. Swarts vid §9: “Jag har endast velat anmärka, att Utskottet,
jemte anförande af hvad Betänkandet innehåller, bort, i fråga om orten ,
hvarest bevillningen bör påföras, fästa uppmärksamheten på ännu en omständighet,
som sammanhänger med Herr Wallenbergs förslag. Ehuru Herr Wallenberg yttrat,
att någon förändring icke borde vidtagas i afseende på bolag, hvars aktiebref äro
utställda till innehafvaren, har Herr Wallenberg icke desto mindre kommit att föreslå,
att bevillningen skall påföras sådana bolag “der styrelsen har sitt säte eller delrörelsen
hufvudsakligen bedrifves“, hvilken ordställning är så till vida väsendt -

Bevillnings- Utskottets Betänkande N.-o 15.

!igen °Iik* ™ed Thvad Bevillningsstadgan innehåller, som “orten der styrelsen
hai sitt sate af Bevillningsstadgan omnämnes endast i sista rummet och såsom
undantag. Bevillningsstadgan säger nemligen uttryckligen: “der bolagets ro
re se hufvudsakligen, å eu eller flera orter, drifves, eller i fall sådana bestämda

-1 före finn as der bolaget har sin styrelse". Jag anser det vara af

vigt, att denna olikhet icke matte förbises."

• , 2:°'' af.Herr Ä■ Medin: “Utskottets beslut i afseende å § 15 har fao ic.

e kunnat Inträda. De enskilda bankerna hafva, enligt mitt förmenande
angt ifrån att verka gagnande för det allmänna, utöfva! ett högst menligt inflytande
på saval jordbruket och den öfriga industrien som den ekonomiska ställningen
i a manhet. De gorå dessutom ett stort intrång på nationens eget penningeverk,
eller Riksbanken, hvars välgörande och oegennyttiga verksamhet betydligt bära Ut?lmTe”,

^HlienSlkllfibankeriaS Sedelutgifningsrätt Deniia ^igt tyckes också
™fl riklu 7-1 dCn 80,11 det medgifvit’ hvad för öfrig* de Vid Utskottets under

g TBetänkande N:o 11 fogade tabeller tydligt gifva vid handen,
a Riksbankens sedelemission under de sednare åren till och med 1865 nedgått
ill lägre belopp an hvad den utgjorde år 1834“ Riksbankens utelöpande sedel 45°41

qnnnJ01 6 D«mhX 6nhgt tabeI1 N;0 1 1 nämnda Betänkande, år 1834
45,419,000, men ar 1865 endast 30,509,648 R:dr, då deremot de enskilda bankernas
utelöpande sedlar, som år 1834 utgjorde 1,333,000, år 1865 stigit till det

tTct“reLl33’491’826 **• De“» ‘ - <*■ £

««-»t =: iz tzz z ar:

penningerorelsen, utan endast tillägga, att, då jag anser Riksbanken utveckla
en foi nationell särdeles gagnande verksamhet, så tyckes mig de enskilda banorna
endast hafva tillkommit för åt t gynna några större kapitalister; hvarföre
jag icke kan annat an på det varmaste yrka bifall till Herr Wigardts motion"
Uti förestående reservation instämma Herrar A. J. Sandstedt och Per
Nilsson från Clmstianstads län.

3.o. af Herr Per Nilsson från Christianstads län vid § 6: “Ehuru
jag icke kan ingå på det af motionären framställda förslag till progressiv beskattning,
^ enär detta skulle föranleda till genomgripande förändringar såväl i
a seende a Bevillningsstadgan som å kommunala rättigheter och skyldigheter
sä anser jag dock att eu mera rättvis grund, än den nuvarande, för bevillnin Riksdagen°rande

^ anUgaS °ch tiIlämpas’ hvarföre jag får vördsamt föreslå

att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kong!.
Mapt täcktes taga denna fråga i öfvervägande och snarast
möjligt för Riksdagen framlägga förslag till ett ändamåls -

Bevillnings-Utskottets Betänkande N.-o 15 21

enligare beskattningssätt, fotadt på den i motionen uttalade
princip."

I denna reservation instämma Herrar A. Medin och A. J. Sandstedt.
Herr A. G:son Bennich har begärt få antecknadt, det han icke deltagit
i Utskottets beslut rörande allmänna bevillningen.

Förslag

till

ändringar i gällande Bevillnings-Stadga.

Svenska Riksdagens Bevillning

för år 1869 och påföljande år intill slutet af det år, under hvars lopp ny Bevillnings-Stadga
af Kiksdagen fastställd bäfver.

Art, i.

Personlig skyddsafgift

§ i.

Art. It.

A) Bevillning af rast egendom.

22 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o lä tt).

Bevillning för inkomst af kapital eller arbete.

§ 6.

§ 8.

Undantag från de i § 6 meddelade stadganden.

Vidare äro från utgörande af inkomstbevillning frikallade:

a) Staten, kyrkor, akademier eller vetenskapliga samfund, jernkontor,
så länge detta verks vinstmedel till allmänt nyttiga ändamål användas, länens

hushållningssällskaper, allmänna skolor och undervisningsverk — —---

samt städer eller menigheter; börande dock för löner, arfvoden och pensioner
in. m., som af nu uppräknade verks och inrättningars medel utgå, af innehaf varen

erläggas bevillning efter samma beräkningsgrund, som för andra lön- och

pensionstagare med flere är fastställd; och skall bevillning äfven utgå af “den
behållna inkomst, som enligt gällande föreskrifter kan vid lediga ecklesiastika sysslor
tillfalla de under konsistoriernas vård ställda kassor, äfvensom a/“ patroni
ecclesiarum i Skåne, Halland och Bohus län, som njuta spannmål af
krono- eller kyrkotionde, likasom af den kyrkorna i dessa orter tillhörande
tionde, som ej är på lön eller till andra bestämda ordinarie utgifter anslagen,
samt af Domkyrkorna i riket för deras inkomst i spanmål eller hemmansräntor,
sedan derifrån blifvit afräknade endast sådana, efter särskild stat utgående
löner, för hvilka innehafvarne, efter denna artikels ofvanstående 6 § till det
belopp, förut stadgadt är, bevillning erlägga;

b) medlen af — — — —- — — —• —• — — — — —■ — — — —• —

c) vid de förenade — — — — — — — — — — — — — —

d) utländsk man — — —--— — —- — — — — — — —

§ 9.

Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:

hvar och en annan, der han är mantalsskrifven; “dock att för tionde eller annan
inkomst, som kyrkoherde eller komminister åtnjuter från annan församling än den,
i hvilken han är mantalsskrifven. bevillning skall påföras der inkomsten utgår.11

23

Bevillnings-UtsJcot!ets Betänkande N:o 15.

§ 10.

Art. III.

A) Bevillning af frälseegendomar.

§ ii.

Bi. Bevillning för Post- och Lotshemman.

§ 12.

c) Bevillning för rättighet till skogsfång å

allmänningar.

§ 13.

För rättighet till skogsfång — — —• — — — _____ — — — —

§ 14.

För kolning sfrihet — — — — — — — — — — — —• — — — —
— _ — — — ___ — — _ —---- — — kronoskogarne erläggas

D) Bevillning af Bankholag med sedel-utgif ningsrätt.

24

Bevillnings-Utskottets Betänkande JSr:o lö.

e). Berm it isis af utländske handlande och handels-*

expediter.

§ 16.

Fi. Bevillning'' af utländingar för konserter och
dr a Bila Ilska eller andra föreställningar.

§ it.

G). Bevillning af gåfva, testamente, fideikomiss, arf

och fynd.

§ 13.

H) Bevillning för spelkort.

§ 21.

i) Bevillning^ för tidningar och periodiska

skrifter.

§ 22.

K).

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

K). Bevillning för karaktersfullmagter.

§ 23.

25

Föreskrifter angående allmänna Bevillningens påförande,
uppbörd, afkortning och redovisning.

A). Uppgifter rörande fast egendoms värde samt
beloppet åt hvarje skattskyldigs inkomster.

§ 25.

b ). Bevillningsafgifternas påförande.

1 -o. Bevillnings-Bcredningarne.

§ 31.

2:o. Taxeriiigskoinitéerna.

§ 43.

3:o. Pröfuiiigskoinitéerua.

§ 61.

§ 69.

Alla pröftungskomitéens beslut — -— — — — — — — —
Bih. till Biksd. Prof. 1868. 5 Sami. 1 Afd. 10 Håft.

4

26

11 spillning $-Utskottets Betänkande N:o It).

gjorda tillägg. Den, som fört pröfningskomitéens protokoll, åligger att ai Stock''
holma stad innan årets slut och i öfrig a orter innan den 10 DecemberÄ till veder*
börande magistrater eller kommunalstämmors ordförande aflemna församlingsvis
utskrida utdrag al nämnda protokoll, utvisande alla af pröfningskomitéen beslutade
förändringar uti och tillägg till de af taxeringskomitéen påförda bevillningsafgifter.
Dessa protokollsutdrag skola under viss bestämd och vederbörligen
kungjord tid på lämpligt och dervid äfven tillkännagifvet ställe hållas de
skattskyldige tillhanda.

§ 70.

§ 71.

Öfver pröfningskomité^ beslut må såväl af Kronans ombud, som af den
skattskyldige, anföras besvär, hvilka, ställda till Kongl. Kammar rätten, böra, för
att varda till pröfning upptagna, inom utgången af Mars månad påföljande året
till Konungens Befallningshafvande ingifvas. Sedan öfver de anförda besvären
utlåtande blifvit från vederbörande infordradt, afsänder Konungens Befallningshafvande
handlingarne i målet till Kongl. Kammar-rätten, med tillägg'' af de
upplysningar och erinringar, som besvären anses påkalla; hvarefter samma mål
kommer att i laga ordning af Kongl. Kammar rätten handläggas och afgöras.

“Derest, till följd af pröfningskomitéens beslut, bevillning saf gift ur taxeringslängd
utgått, eller dylik afgift tillkommit eller blifvit fastställd till annat belopp
än def taxeringskomité påfört, ege jemväl vederbörande kommun att deröfver
anföra besvär inom den tid och på det sätt, som i l:sta momentet af denna §
föreskrifves; och bör i anledning af besvären, efter vederbörandes hörande, likaledes
iakttagas hvad samma moment vidare innehåller.“

Anförda besvär få icke uppehålla uppbörden af hvad, enligt pröfningskomitéens
beslut, blifvit påfördt; hvaremot, derest det öfverklagade beslutet ändras,
hvad som blifvit för mycket erlagdt kostnadsfritt återbekommes.

8 72.

4o. Allmänna föreskrifter.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15. *

Uppbörd, afkortning: och redovisning,

l:o. Uppbördsbok^! och debetsedlarne.

§ 81.

’2:o. Uppbörden.

§ 86.

3:o. Afkortningarne.

§ 90.

4:o Redovisningen.