48

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 92.

samt att E. K. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, med afseende
å den befrielse från prest- och pastoralexamina sålunda skulle inträda
för dem, som vid universitetet ailagt ofvanberörda theologiska examina,
skärpta fordringar i de sistnämnda må vara af nöden, för att de uti dem
erhållna vitsord för kunskaper och lärdom må vid befordran till prestembete
räknas den sökande till godo och mätas på enahanda sätt och efter den
norm för jemförelse, som i afseende på betyg, erhållna i pastoralexamen, för
närvarande eger rum.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 14 Maj 1867.

N:o 92,

Uppläst, och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1867.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om förändrad lydelse af 54 §
Konkurslagen.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79.)

8. A. K.

Hos Riksdagen har framställning blifvit gjord derom, att 51 § Konkurslagen
den 18 September 1862, dels kunde gifva någon anledning till
tvekan angående nämnda §:s rätta förstånd i fråga om försäljning af fast
egendom, som tillhör konkursmassa, enär stadgandet i nämnda §, det sådan
egendom, som vore intecknad, då den ej å offentlig auktion kunnat säljas med
bibehållande af inteckningarnas värde, borde ”försäljas i den ordning, som om
utmätt fast egendom vore stadgadt”, icke uteslöte möjligheten af den tolkning,
att försäljningen kunde ske af sysslomannen med iakttagande af de

före -

49

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 92.

föreskrifter, som om försäljning utmätningsvis af fast egendom blifvit meddelade;
dels der nämnde § rätteligen så förstodes, att försäljningen borde
ske genom exekutor, utgjorde hinder för borgenärerne, i förening med de
inteckningshafvare, hvilkas rätt af frågan vore beroende, att om försäljning i
annan ordning öfverenskomma.

Riksdagen har, med fåstadt afseende å donna framställning, trött sig
höra tillse, ej mindre på hvad sätt ofvanberörda förmenta tvetydighet må genom
ett förklarande tillägg, som icke ändrar sjelfva innehållet af nämnda
lagrum, kunna undanrödja^ än äfven att det måtte medgifvas borgenärerne
att, i den ordning som är föreskrifven för fattande af beslut i konkurssak,
jemte vederbörande inteckningshafvare lemna bifall till försäljning af fast
egendom utan anlitande af exekutor, och har Riksdagen i sådant ändamål
för sin del beslutat, att 51 § Konkurslagen den 18 September 1862 skall
erhålla följande förändrade lydelse: ”Fast egendom må ej annorledes än å
offentlig auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer,
så ock gäldenären dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad,
då må försäljning utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,
hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemna!; sker
försäljningen å auktion, värde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill
kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnas värde,
sammanlagd! med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma enligt
lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerne, i den ordning 59 och 60
§§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är deraf beroende, till
den försäljning bifall lemna. Kan försäljning sålunda ej ske, ega borgenärerne
hos vederbörande myndighet äska försäljning i den ordning, som om
fast egendom, den der utmätt blifvit, särskild! är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der
blifvit lagligen kungjord, der ej alla vid sammankomst närvarande borgenärer,
så ock gäldenären, dertill samtycka; består den af varulager och anses
den kunna med större fördel under hand säljas; beslute derom borgenärerne
i den ordning, som i 60 § stadgas; dock bör den, som i varorna har
panträtt, der sådan linnés, så ock Rättens ombudsman, sedan han gäldenären
hört, till försäljning under hand bifall lemna; lag samma vare i afseende å
ett eller annat stycke af annan lösegendom.”

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 14 Maj 1867.

Eib. till Rilcsd. Prot. 1897. 10 Sami, 1 Afd. 1 Band. 7 Raft.

7