Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

1

No 26.

Ank. till Riksd. Kansli d, 25 Febr, 1867, kl. 5 e. m.

Utlåtande, angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den Hd, som förflutit
sedan början af sednaste riksdag.

(R. A.)

Till följd af Riksdags-ordningens 39 § och efter erhållna remisser från
Riksdagens båda Kamrar å Rikets Ständers år 1866 församlade Revisorers berättelse
om granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning, har Statsutskottet
icke allenast genomgått dessa till trycket befordrade och bland Kamrarnes
ledamöter utdelade berättelser samt tagit närmare kännedom om de omständigheter
och förhållanden, hvilka föranledt särskilda framställningar eller yttranden
af Revisorerne, utan äfven genomläst de protokoll, som hos Fullmägtige blifvit
förda till och med den 28 sistlidne Januari, då Fullmägtige afgåfvo den berättelse
till innevarande Riksdag, som finnes bifogad Stats-Utskottets Memorial Jf:o 1; och
får Utskottet nu afgifva yttrande öfver hvad Revisorerne i ett eller annat hänseende
erinrat och föreslagit samt hvad vid den af Utskottet till sistnämnda tid fortsatta
granskningen af Riksgälds-kontorets förvaltning i öfrigt förekommit.

l:o.

Angående de inom Fullmägtige förefallna meningsstrider.

(Rev. ber. sid. 82, 102. Fullm. uti. sid. 127.)

Efter fullbordad läsning af Fullmägtiges protokoll hafva Revisorerne förklarat
sig icke kunna underlåta omförmäla, hurusom de vid denna läsning funnit
Bil), till Riksd. Prot. 1667. 4 Sami. 1 Afd. 10 Håft. 1

2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

”att sällan något vigtigare ärende afgjorts utan lifligare meningsstrider, hvilka ej
“kunnat slitas utan votering, och att dessa meningsskiljaktigheter sedermera gifvit
“anledning till diktamina och motförklaringar inför protokollet långt efter sedan
“den fråga, de afsett, blifvit afgjord; ett förhållande, som“, enligt
fattning, “ingalunda gör ett godt intryck".

Stats-Utskottet, som både tagit kännedom om innehållet af de protokoll,
på hvilka detta Revisorernes yttrande har afseende, och genomläst dem, hvilka
hos Fullmägtige sedermera intill sistlidne Januari månads utgång blifvit förda, har
destomindre kunnat undgå instämma i ofvannämnda af Revisorerne fällda omdöme,
som dessa sednare protokoll icke allenast i ännu högre grad, än de förra, äro
belastade med enskilde Fullmägtiges efteråt skriftligen aflemnade reservationer och
motreservationer samt ytterligare i samma ämne afgifna förklaringar och motförklaringar,
utan ock innehålla sådana tillmålen och beskyllningar, som med de till
Fullmägtiges handläggning hörande ärenden icke ega omedelbar gemenskap och
följaktligen icke bort i protokollen få inflyta. Då Stats-Utskottet, som beklagar,
att ett sådant förhållande inom Fullmägtige egt rum, icke vill inlåta sig
i undersökning eller bedömande, huruvida den ene eller andre bland Fullmägtige
härtill varit mer eller mindre vållande, har Utskottet endast trott sig böra såsom
en i icke ringa mån bidragande orsak till detta missförhållande angifva den såväl
i 1864 som i 1865 års revisionsberättelse anmärkta oformligheten, hvilken, det oaktadt,
fortfarande egt rum, att nemligen Fullmägtige understundom låtit protokollen
alltför länge förblifva ojusterade. Det är klart att, om den i 2 § af gällande instruktion
och tjenstgöringsordning meddelade föreskrift, att det vid Fullmägtiges
sammankomst förda protokoll i allmänhet bör, vid deras i påföljande vecka inträffande
ordinarie sammanträde justeras, icke noggrannt iakttages, deraf lätt kan blifva
en följd, att Fullmägtige understundom icke nog tillförlitligt kunna erinra sig
hvad som under sammanträdet verkligen passerat samt tillse att hvars och ens
afgifna yttranden blifva så uppfattade, att de icke gifva anledning till ytterligare
framställningar. Om deremot protokollet vid näst inträffande ordinarie sammankomst
blefve justeradt, skulle Fullmägtige äfven lättare kunna bedöma, huruvida
de skriftliga reservationer, som af en eller annan ledamot afgåfves, öfverensstämde
med hvad under sammanträdet blifvit af reservanten anfördt; hvaremot, om justeringen
alltför länge uppskjutes, de skriftliga reservationerna lätt kunna komma att
stödja sig på omständigheter och förhållanden, som inträffat efter sjelfva sammanträdet.
Stats-Utskottet delar på grund häraf den såväl under föregående revisioner,
som af sistförfluten riksdags Stats-Utskott yttrade åsigt om olämpligheten och
otillförlitligheten af en sålunda försenad protokollsjustering, och får, då rättelse
härutinnan, oaktadt de derom vid tvänne föregående revisioner framställda anmärkningar,
icke vunnits så fullständigt, som önskligt och nödigt varit, alltså hemställa,,
att Riksdagen måtte förständiga Fullmägtige, att noga tillse,

Stats-Vtskottets Utlåtande N:o 26.

3

det gifna föreskrifter, rörande justeringen af de hos Fullmägtige
förda protokoll, varda behörigen iakttagna.

2:o.

Angående Fullmägtiges åtgöranden för anskaffande af medel till jernvägsbyggnaderna.

(Rev. ber. sid. 60—77, 81, 82, 100, 102. Fullm. uti. sid. 128.)

Sedan Rikets Ständer under 1862 och 1863 års riksdag uppdragit åt
Fullmägtige att, på det sätt Fullmägtige funno lämpligast och ändamålsenligast,
till beredande af de för Staten mest fördelaktiga vilkor, för utbetalning af de vid
samma riksdag för jernvägsbyggnader beviljade anslag och lån, genom upplåning
mot fonderade, å innehafvarens sida ouppsägbara obligationer, anskaffa en summa
af högst 35,000,000 Riksdaler, samt Fullmägtige under år 1864 med bankirhuset
J. H. Schröder & C:o afslutat kontrakt om ett lån å 2 millioner £ Sterling mot
obligationer, löpande med fyra och en half procent ränta, hvilka genom en annuitet
af fem och en half procent under 54 år skulle blifva till fullo återbetalde,
men af hvilka obligationer dock endast 500,000 £, hvarför influtit omkring 8,790,000
Riksdaler, blefvo af berörda bankirhus öfvertagna, samt Fullmägtige mot slutet af
år 1864 med Skandinaviska Kreditaktiebolaget kontraherat om ett temporärt lån å
8,100,000 mark Hamburger banko, uppstod under sommaren 1865 fråga om anskaffande
af ett amorteringslån till fyllande af den del utaf ofvanberörda 35,000,000
Riksdaler, som icke genom det Engelska lånet redan blifvit anskaffad. Efter långvariga
öfverläggningar och underhandlingar för erhållande af ett sådant lån, i afseende
hvarå revisionsberättelsen (sid. 60—66) omständligt redogör för de af Fullmägtige
vidtagna åtgärder, blef under den 2 December 1865 mellan Fullmägtige,
å ena sidan, och bankirhusen v. Erlanger & Söhne samt Gebruder Bethmann i
Frankfurt am Mani och H. J. Merck & C:o äfvensom Nordtyska banken i Hamburg,
afslutadt kontrakt om ett lån å 9 millioner Thaler kurant, hvaraf lånöfvertagarne
förbundo sig att ovilkorligen öfvertaga 4 millioner Thaler, att betalas med
1 million Thaler den 1 Mars 1866 och 3 millioner Thaler inom den 1 Juli samma
år. I afseende på den återstående låneandelen, 5 millioner Thaler, förbehöllo
sig låneöfvertagarne rätt att sednast den 1 April 1866 för Riksgälds-kontoret
tillkännagifva, huruvida de ville öfvertaga antingen hela detta belopp eller större
eller mindre del deraf, dock ej mindre än 200,000 Thaler. I händelse, hvad som
utöfver den ovilkorligt öfvertagna andelen blifvit före den 1 April till öfvertagning
anmäldt, understeg 2 millioner Thaler, skulle summan ställas till Riksgäld s-konto -

4 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26,

rets disposition den sista December 1866; men om beloppet uppgick till eller öfversteg
2 millioner, skulle hälften hållas Riksgälds-kontoret tillhanda sistnämnda
dag och återstoden den sista Juni 1867. Deremot förband sig Riksgälds-kontoret
att icke före den 1 Oktober 1866 i allmänna rörelsen utsläppa obligationer, som
tillhörde den andel af lånet, hvilken icke sednast den 1 April samma år blifvit
till öfvertagande anmäld. Till ränta och amortering bestämdes en annuitet af fem
och tre fjerdedels procent, eller 517,500 Thaler årligen, att från och med den 1
Januari 1866 halfårsvis utgå under 65 år. Med förbehåll att ett premielån icke
finge ifrågakomma och att annuitetens fördelning i ränta och amortering så ordnades,
att lånet inom 65 år blefve till fullo amorteradt, skulle låneöfvertagarne
ega att bestämma, huru stor del af annuiteten komme att såsom ränta i obligationerna
utsättas.

I öfverensstämmelse med denna i kontraktet låneöfvertagarne förbehållna
rätt att, utan annan begränsning, än som innefattas i annuitetens belopp och den
tid inom hvilken lånet borde vara amorteradt, bestämma den ränta, som i obligationerna
borde förskrifvas, blef denna ränta af låneöfvertagarne fastställd till fem
procent; hvarefter under den 2 Januari 1866 utfärdades 33,825 st. fem-procentobligationer
å ett sammanlagdt belopp af 9,932,300 Thaler kurant, hvilka, enligt
å hvarje obligation tryckt amorteringsplan, skola vara till fullo betalda den 2 Januari
år 1931.

Den fixt öfvertagna lånesumman, 4 millioner Thaler, har, på sätt i revisionsberättelsen
(sid. 77, 78) närmare omförmäles, af de tyska låneöfvertagarne
blifvit Riksgälds-kontoret godtgjord. Men beträffande det återstående lånebeloppet,
i afseende å hvilket bemälde låneöfvertagare förbehållit sig att sednast den 1 April
1866 få tillkännagifva, huruvida de deraf ville Öfvertaga större eller mindre del,
blef genom Generalkonsul Heinemann, såsom uppgifvet ombud för dem, vid Fullmägtiges
sammankomst den 22 Mars samma år den anhållan framställd, att berörda
sista termin för anmälan om optionsandelens öfvertagande måtte, under oförändrade
kontraktsvilkor i öfrigt-, varda förlängd till den 1 derpåföljande Juli. I
anledning af denna framställning förklarade Fullmägtiges pluralitet den 27 i samma
månad att, enär all utsigt till optionsandelens öfvertagande under den då ännu
ej tilländagångna kontraktsterminen icke var genom samtlige låneöfvertagarnes egen
förklaring Fullmägtige betagen, och det således vore för tidigt att på grund af
gjord, men hvarken af några motiver eller något bestämdt förslag åtföljd, framställning
af Consortii medlemmar bevilja en förändring i hvad kontraktet rörande
denna andel stadgade, borde förloppet af den för nämnda förklaring bestämda tid,
eller den 1 April, afvaktas innan något yttrande af Fullmägtige kunde meddelas,
om och under hvilka vilkor någon förlängd tid för optionsrättens begagnande kunde
åt någondera bland låneöfvertagarne medgifvas. Jemte det underrättelse härom genom
telegram till Nordtyska banken genast expedierades, aflåta Fullmägtige, i an -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

5

ledning af uppkommet missförstånd om rätta meningen i detta telegram, under den
5 derpåföljde April till bemälda Bank en skrifvelse, deri Fullmägtige bestredo att
någon tolkning af telegrammets ordalydelse kunde ske i annan syftning, än att de
lemnade den framställda frågan om förlängning af tiden för optionsförklaringens
afgifvande oafgjord, men vore beredde att efter den 1 April mottaga de framställningar
derom, som kunde från långifvarnes sida göras, för att, efter då förhanden
varande omständigheter, af Fullmägtige tagas under pröfning. Härå fingo Fullmägtige
den 16 i samma månad från Nordtyska banken mottaga svar, hvilket,
bland annat, innehöll, att äfven bemälda Bank ansåg, det ”optionen måste förblifva
hvilande såsom en öppen fråga”.

Sedan den i kontraktet bestämda optionstiden sålunda tilländagått, utan
att någon anmälan från det Tyska Consortium ingått om öfvertagande af större
eller mindre belopp af återstående låneandelen samt Fullmägtige alltså ansågo sig
frie från skyldigheten att vidare tillhandahålla Consortium berörda andel, väcktes
vid Fullmägtiges sammankomst den 12 April förslag att hos Fullmägtige i folkets
Ständers bank göra förfrågan, huruvida de vore benägne att utaf obligationer, tillhörande
den andel utaf det med här förut omförmälda bankirhus och bank afslutade lån,
som icke blifvit af dem öfvertagen, och hvilken andel utgjorde 5 millioner Thaler, för
Riksbankens räkning öfvertaga större eller mindre belopp; hvarefter Skandinaviska Kreditaktiebolaget
den 16 i samma månad gjorde anbud på öfvertagande af hela nämnda
låneandel. I anledning af härom till Bankofullmägtige gjord framställning förklarade bemälde
Fullmägtige att, under förutsättning det Fullmägtige i Riksgälds-kontoret lyckades
med Skandinaviska Kreditaktiebolaget afsluta de inledda underhandlingarne om öfvertagande
af återstående delen af lånet, Bankofullmägtige ville för Bankens räkning
af Riksgälds-kontoret inköpa obligationer tillhörande berörde låneåterstod, efter
ett pris af 90,6135 procent (och efter kurs per Thaler, som sedermera bestämdes
till 262 Riksdaler Riksmynt per 100 Thaler) till ett effektivt värde af En million
Thaler, och således till nominelt belopp af omkring 1,103,500 Thaler, deraf i
hvarje af Maj, Juli och November månader 1866 komme att infrias obligationer
till nominelt värde af omkring 250,000 Thaler samt återstoden, i obligationer till
nominelt värde af omkring 353,500 Thaler, sednast före utgången af Februari
1867; och förbundo sig Bankofullmägtige att icke före den 1 Oktober 1866 försälja
några af de derförinnan inköpta obligationerna, äfvensom öfverenskommelse
sedermera träffades att, derest försäljning af dessa obligationer skulle före slutet
af år 1867 ifrågakomma, Banken skulle hembjuda obligationerna åt Riksgäldskontoret.

Samtidigt härmed pågingo underhandlingar med Skandinaviska Kreditaktiebolaget,
hvilka slutligen ledde derhän, att under den 11 Maj mellan Riksgälds-kontoret
och bemälda bolag afslöts skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom bolaget förband
sig att af Riksgälds-kontoret ovilkorligen inköpa obligationer för ett samman -

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

räknadt nominelt belopp af 2,208,000 Thaler efter samma pris, som med Riksbanken
blifvit aftaladt, eller 90,6135 af nominela beloppet, utgörande alltså 2,000,746
Thaler, deraf hälften, eller 1,000,373 Thaler, skulle till Riksgälds-kontoret inbetalas
före 1866 års utgång och återstoden sednast den 15 Juni 1867, med öppen
rätt för bolaget att göra tidigare inbetalningar. Vidare förbehöll sig bolaget att,
sedan till Riksbanken föryttrats obligationer å ett nominelt belopp af omkring
1,103,600 Thaler, de obligationer, som derefter funnes i Riksgälds-kontoret oföryttrade,
uppgående till omkring 2,206,000 Thaler, skulle till hela beloppet eller någon
del deraf, dock ej under 200,000 Thaler, få till samma pris af bolaget öfvertagas,
såvida bolaget före den 1 December 1866 för Fullmägtige tillkännagåfve
sin önskan i detta afseende, i hvilket fall hälften deraf borde inbetalas den 15
Juni 1867 och återstoden den . 15 December samma år. Derjemte förbehöll sig
bolaget, att de obligationer, som icke sednast den 1 December 1866 blifvit af bolaget
till öfvertagande anmälda, icke finge före den 1 April 1867 af Riksgälds-kontoret
i allmänna rörelsen utsläppas.

Enligt hvad Fullmägtige i sin till innevarande Riksdag afgifna berättelse
upplyst, har dock, efter derom framställdt förslag, öfverenkommelse i sistlidne
November månad blifvit med Kreditaktiebolaget träffad dels om tidigare inbetalning
för de obligationer, som enligt det först slutade aftalet icke behöfde liqvideras
förr än i medlet af nästkommande Juni månad, dels om dessa obligationers
betalande i Hamburg med mark banko, så att valutan för desamma kunnat utan
myntförvandling och diskontering användas till inlösen af de under sistförflutne
Januari månad förfallna obligationer lör 1865 års temporära lån; hvarjemte med
bolaget, i sammanhang dermed, jemväl aftalats, att den under December månad
förestående liqviden för de öfriga af bolaget öfvertagna obligationerna skulle, efter
bestämd särskild kursberäkning, verkställas i Svenskt mynt. Deremot har bolaget
icke begagnat sin genom ofvanberörda aftal förbehållna rätt att sednast den 1
sistlidne December till öfvertagande anmäla större eller mindre del af det återstående
obligationsbeloppet.

Vid jemförelse mellan vilkoren för 1866 års jernvägslån samt vilkoren för
lånen af 1858, 1860 och 1864 befinnes det, att till ränta och amortering äro anvisade
följande annuitetsbelopp, nemligen:
för 1858 års lån 5f procent under loppet af 40 år;

„ 1860 års lån 5| procent under 383 år;

„ 1864 års lån 5 2 procent under 54 år; samt

„ 1866 års lån 5| procent under 65 år.

Afser man vidare kapitalrabatten å det i obligationerna förskrifna beloppet,
så utgjorde densamma, enligt hvad i revisionsberättelsen för 1864 (sid. 71) finnes
uppgifvet,

för 1858 års lån 9,2794 procent;

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

7

för 1860 års lån (premielånet ej deri inbegripet) 6 procent;

„ 1864 års lån, efter tvänne olika beräkningar, antingen 10,1898 procent,

eller 9,8790 procent.

hvaremot kapitalrabatten för 1866 års lån (hvars obligationer dock löpa med 5
procent ränta, då obligationerna för de föregående lånen endast bära 4 2 procent
ränta) utgör 9,3865 procent.

Vidkommande åter den effektiva ränta, som utgår för det influtna kapitalet,
så utgör densamma, enligt förenämnda revisionsberättelse,
för 1858 års lån 5,2700 procent;

„ 1860 års lån 5,0022 procent;

„ 1864 års lån antingen 5,3190 procent,
eller 5,3487 procent,

då deremot den effektiva räntan för 1866 års lån uppgår till 0,5902 procent.

Ehuru Stats-Utskottet, lika med Revisorerne, villigt erkänner, att Fullmägtige
i Riksgälds-kontoret vid fullgörandet af det åliggande, hvarom här är
fråga, haft att strida mot svårigheter, som det legat utom deras magt att förekomma,
samt Utskottet likaledes delar Revisorernes åsigt att, i betraktande af den
tryckta penningeställning, som under slutet af år 1865 och större delen af år 1866
i allmänhet varit rådande, någon anmärkning icke kan göras i anledning af den
omständigheten, att vilkoren för 1866 års lån blifvit ofördelaktigare för Staten än
de, som för förut afslutade lån kunnat betingas; har Utskottet dock ansett
sig icke böra med tystnad förbigå tvänne åtgärder, hvilka verkat nedtryckande
på de äldre obligationernas kurs och sannolikt komma att utöfva ett menligt
inflytande på Svenska Statens möjligen blifvande framtida låneoperationer. Fullmägtige
hafva nemligen, vid afslutandet af ifrågavarande lån, dels medgifvit låneöfvertagarne
att ensamme bestämma obligationernas räntefot, hvilket haft till följd
att räntan blifvit satt högre, än den räntefot af 4 2 procent, hvilken i obligationerna
för såväl 1858 som 1860 och 1864 års jernvägslån är förskrifven, dels bestämt
annuiteten så låg, att för lånets amortering åtgår den långa tidsrymden af
65 år.

Obligations-räntans förhöjande till 5 procent synes destomindre varit nyttig
och nödig, som dess bestämmande till 4 \ procent icke hade kunnat utöfva annat
inflytande på låneaffären, än att vid lånets afslutande en större kapitalrabatt måst
medgifvas, samt i följd deraf, om samma lånesumma skulle erhållas, det nominela
obligationsbeloppet förhöjas i förhållande till den större kapitalrabatten.
Den effektiva räntan borde deremot i detta fall blifvit ungefär densamma, som
derest obligationsräntan bestämdes till 5 procent. Men äfven om man antager,
att långifvarne ansett sig kunna medgifva Riksgälds-kontoret i någon mån bättre vilkor
derför att dem lemnades frihet att efter eget godtfinnande bestämma obligationsräntan,
—- ett antagande, hvartill protokollen dock icke gifva anledning, enär

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

några alternativa förslag i det hänseendet ej blifvit framställda —, så synes det
som hade Fullmägtige, med uppmärksamheten fästad på angelägenheten att icke
förringa Svenska Statens kredit, bort, äfven med någon uppoffring, bibehålla eller
åtminstone icke förhöja den för Statens fonderade obligationer sedan flera år tillbaka
redan antagna räntefoten af 4 f procent. Om således denna räntefot blifvit
bibehållen i 1866 års obligationer, kunde deraf visserligen blifvit en följd, att
kursen på de äldre obligationerna, innan de nya kommit på fasta bänder, något
nedgått; men denna olägenhet både dock varit öfvergående, och de äldre obligationerna
hade åtminstone alltid stått lika högt, som de yngre med samma räntefot.
Nu deremot måste 5-procent-obligationerna, äfven sedan de blifvit af låneöfvertagarne
utsålda, verka nedtryckande på dem, som bära blott 41 procent ränta. Man behöfver,
för att inse detta, blott erinra sig att 1858 års 4 ^-procent-obligationer
vissa tider varit i Hamburg noterade ända till 98 * procent och i Frankfurt ännu
närmare pari, men för närvarande på förra stället noteras till blott omkring 83
procent. Då nu obligationer, som äro ställda på utlottning, äfven då de bära
en högre räntefot, icke kunna komma att betydligt öfverstiga pari, -följer deraf'',
att om ock 5-procent-obligationerna skulle dertill uppgå, 4 f-procent-obligationerna
ständigt måste få en i förhållande till den lägre räntefoten betydligt lägre kurs
och sålunda hädanefter icke gerna kunna återfå den ofvan angifna höga kursen.

Vidkommande Fullmägtiges åtgärd att genom bestämmandet af en alltför
låg annuitet hafva föranledt amorteringstidens utsträckning vida utöfver den period
af omkring 40 år, som åtgår för liqviderande af Svenska Statens båda äldsta fonderade
utländska lån, så innefattar det af 1863 års Riksdag Fullmägtige gifna
låneuppdrag visserligen icke något förbud häremot. Men då den effektiva ränta,
Riksgälds-kontoret måste erlägga för 1866 års lån uppgår till nära 5,6 procent,
— en ränta som med afseende på den långa amorteringstiden måste anses ganska
hög, — synes det som hade Fullmägtige i denna omständighet bort finna giltigt
skäl att tillse, det lånetiden icke blifvit alltför utsträckt. I detta hänseende torde
icke böra förbises, att Rikets Ständer såväl vid 1856—1858 som vid 1859—1860
års riksdagar, genom att till lånens amortering anvisa en annuitet, motsvarande
ej allenast den i obligationerna förskrifna ränta, ”utan äfven minst en procent
“af det i samma obligationer förskrifna kapital”, antydt att amorteringen icke
borde utsträckas till en alltför aflägsen framtid. Det är väl sannt, att Rikets
Ständer vid riksdagen år 1863, i stället att, på sätt förut egt rum, på förhand
bestämma en viss årlig amorteringsprocent, åt Fullmägtige öfverlemnade att, efter
sig företeende omständigheter, vid lånekontraktets uppgörande bestämma det belopp,
hvarmed lånet årligen borde amorteras, i följd hvaraf ock 4 mom. i 171 § af
Riksgälds-kontorets reglemente af sistnämnda år erhöll den förändrade lydelse, att till
ränteliqvider och kapitalets amortering anvisades ett “årligt anslag å det belopp
som, enligt de med vederbörande öfverenskomna lånevilkor, hvarje år erfordrades

för

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 28.

9

för sagde liqviders och amorterings behöriga verkställighet.“ Men syftemålet med
detta stadgande synes icke hafva varit att utsträcka amorteringstiden, utan endast
att söka undvika, det långifvarne skulle, genom att amorteringsprocentens minimum
blef på förhand bestämdt, deraf kunna taga sig anledning att stegra sina fordringar.
Om Fullmägtige, i stället att till ränta och amortering anslå en annuitet af
5 |. procent, hvarigenom, i följd af den långa amorteringstiden, den effektiva räntan
utgör nära 5.6 procent, medan för amorteringen icke afsetts mera än omkring
0,15 procent, hade förhöjt annuiteten med omkring f procent, eller till 6 i procent,
så hade lånet blifvit amorteradt på en tid af omkring 401 (rätteligen 40,7825) år,
hvilket, icke allenast med afseende på den höga effektiva räntan, för Staten varit
förmånligt, utan jemväl på obligationernas kurs bort utöfva ett godt inflytande,
då obligationsinnehafvare haft större utsigt att genom utlottningarne göra eu snar
kapitalvinst, än då lånetiden utsträcktes till 65 år.

Som likväl Fullmägtige, på sätt ofvan blifvit anfördt, icke i någotdera af
ofvan omförmälda hänseenden öfverskridit sin befogenhet, anser sig Utskottet endast
böra hemställa,

det Riksdagen måtte förklara, att det varit mera öfverensstämmande
med Svenska Statens fördel, om den i obligationerna
utfästa räntefoten icke blifvit satt högre, än till fyra och eu
half procent samt om lånets amorteringstid blifvit bestämd till
ungefärligen lika längd, som för de äldre lånen.

I afseende på det Tyska Consortii begäran om ny optionstid för den återstående
andelen af det öfvertagna länet, hafva Revisorerne uttalat den åsigt, att
denna begäran blifvit nog knapphändigt affärdad, samt att det väl kunnat vara
skäl att ingå i vidare underhandlingar härom, helst, på sätt af tvänne reservanter
mot beslutet blifvit erinradt, Consortii begäran utvisade, att ett bifall för detsamma
egde något värde och således gaf tillfälle för Riksgälds-kontoret att, mot medgifvande
af denna förlängning, betinga sig motsvarande fördel. Genom det hastiga
afvisandet af ifrågavarande anhållan hade inträffat, att på lånets återstod ingen
spekulant den 1 April funnits. Följden hade blifvit, att den ende, som kort
derefter anmälde sig såsom långifvare, då, likasom vid ett föregående låntillfälle,
hade begagnat sig af sin ställning för att tillägga nya och strängare vilkor,
hvilka slutligen måste af Fullmägtige antagas, ehuru man vid underhandlingarnes
början utgått från det å ömse sidor uttalade förbehåll, att denna del af lånet
på inga vilkor skulle blifva Staten dyrare, än den äldre i Tyskland kontraherade.

Till bemötande af hvad utaf Revisorerne sålunda blifvit anmärkt, hafva
Fullmägtige (sid. 128) erinrat, att ofvauberörda begäran om förlängning af den
utsatta sista terminen för anmälan om optionsandelens öfvertagande, hvilken begäran
af Generalkonsul Heinemann, några dagar innan den kontraktsenliga optionslSih.
till Riksd. Prat. 1887. 4 Sami. 1 Afd. 10 IJåft. t

10

Stats-Utakottets Utlåtande N:o 26.

tiden tilländagick, framställdes “i sammanhang med" en af honom å Consortii
vägnar gjord anhållan om uppskof med första utlottningens verkställande, icke var
förenad med erbjudandet af någon fördel för Riksgälds-kontoret eller något åtagande
å Consortii sida; — att dervid icke ens angafs något skäl för de genom
kontraktet bestämda stadgandenas förändring till ensidig fördel för långifvarne; —
att genom förlängning af den tid, som Consortium i lånekontraktet förbehållit sig
för bestämmandet om någon ytterligare del af lånet komme att af Consortium
öfvertagas, Riksgälds-kontoret skulle blifva fortfarande förhindradt att förfoga öfver
sina för den icke öfvertagna låneandelen utfärdade obligationer; — och att, innan
Consortii optionsrätt upphört, någon ny underhandling eller annan åtgärd i
afseende på sagda obligationers föryttrande ej kunde af Riksgälds-kontoret företagas.
De politiska tilldragelserna och de finansiela förvecklingarne, hvilka under tiden
till den 1 Juli 1866, eller den dag, till hvilken Consortium önskade få sin optionstid
förlängd, inträftade inom Tyskland, hade dessutom på ett i alla hänseenden
tillfyllestgörande sätt bekräftat rigtigheten af den åsigt, som hos Fullmägtiges plrralitet
gjorde sig gällande, angående ofördelaktigheten för Riksgälds-kontoret af
den Consortium i kontraktet medgifna optionstidens utsträckning samt angelägenheten
för Fullmägtige att genast, så snart tillfälle dertill erbjöde sig, kunna
kontraktsenligt begagna sin dispositionsrätt öfver nämnda obligationer. Nu antydda
förhållandens ofördelaktiga inverkan på alla inom Tyskland utspridda statspap -pers värde gåfve också ett ökadt stöd åt Fullmägtiges öfvertygelse att, ifall
antagandet af Skandinaviska Kreditaktiebolagets anbud skulle fördröjts genom samtidigt,
enligt Revisorernes yttrade mening, fortsatta underhandlingar med Consortium,
sådana betalningsvilkor, som bemälda bolag då erbjöd för de åt detsamma
öfverlåtna obligationerna, sedermera icke kunnat för Riksgälds-kontoret betingas,
om ens någon försäljning då varit tänkbar. Beträffande -“de nya och strängare
vilkor11, som Revisorerne funnit Fullmägtige hafva vid öfverenskommelsen med kreditaktiebolaget
måst slutligen antaga, erinra Fullmägtige, att dessa, i förhållande
till aftalet med Tyska lånöfvertagarne, nya vilkor endast afsåga) det fall, att det
skulle lyckas kreditaktiebolaget att sprida obligationerna inom landet, samt att,
till följd häraf, obligationerna och dertill hörande kuponer skulle komma att
göras inlösbara i Svenskt mynt, och att det var i syfte att söka uppnå detta, efter
Tullmägtiges öfvertygelse, gagnande mål, som dessa vilkor af Fullmägtige medgåfvos.
Det både emellertid visat sig, att obligationerna ändock ej blifvit afsättliga
inom landet, och de nämnda vilkoren hade följaktligen ej medfört någon utgift
eller förlust för Kontoret, likasom de ej åt kreditaktiebolaget beredt någon
fördel.

Då de Tyska lånöfvertagarne vid framställandet af sin begäran om förlängning
af tiden, inom hvilken anmälan att öfvertaga större eller mindre belopp
utaf den s. k. option sandelen borde ske, icke erbjudit Riksgälds-kontoret någon för -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

11

mån eller iklädt sig något åtagande, har Utskottet icke kunnat biträda det klander
Revisorerne mot Fullrnägtige i detta hänseende framställt, helst det uppenbarligen
skulle varit stridande mot Riksgälds-kontorets fördel, ifall Fullrnägtige,
efter det optionstiden tilländagått, skulle, under då för handen varande förhållanden,
afstått från rättigheten att kunna till pröfning upptaga äfven från andra
håll inkommande anbud å denna låneandels erhållande samt derom underhandla
med hvilka hugade långifvare som helst. Att Fullrnägtige i förevarande fall
handlat i fullkomlig öfverensstämmelse med Svenska Statens fördel, synes ock
destomera uppenbart, som med visshet kan antagas, att det endast derigenom
blef möjligt för Fullrnägtige att realisera Tre millioner Thaler af de återstående
obligationerna inom vida kortare tid, än de Tyska lånöfvertagarne, ifall de öfvertagit
dessa obligationer, varit skyldige att dem betala.

På dessa jemte de af Fullrnägtige anförda här ofvan upptagna skäl måste
Utskottet gilla Fullmägtiges åtgärd att, så snart tillfälle dertill kontraktsenligt sig
erbjöd, begagna sin dispositionsrätt öfver den icke fixt öfvertagna lånandelen,
hvarföre Utskottet hemställer,

att Riksdagen måtte förklara, det Fullmägtiges åtgöranden i
denna del varit påkallade af nödig omtanke för Svenska Statens
fördel, hvilken sålunda'' befrämjats, utan att de Tyska
kontrahenternes i''ätt derigenom blifvit på något sätt förnärmad.

3:o.

Angående jäf för Fullrnägtige samt om Fullmägtiges protokoll.

(Rev. ber. sid. 80—82, 101, 102. Fullm. uti. sid. 128—130).

I afseende på förhållandet till jSkandinaviska Kreditaktiebolaget hafva Revisorerne
anmärkt att, då vid början af förhandlingarne med nämnda bolag två
bland Fullrnägtige befunnos vara delegare i samma bolag, pluraliteten bland Fullmägtige
förklarat sig anse, att desse båda ledamöter icke finge deltaga i besluten,
men väl i öfver!äggningarne om bolagets anbud, oaktadt frågan här rörde uppgörandet
af ett kontrakt mellan tvänne korporationer, hvilkas intressen uppenbarligen
vore i strid med hvarandra, och som sålunda måste söka att nedsätta hvarandras
anspråk. Att, under sådant förhållande, medlemmar af den ena korporationen
tillätes deltaga i den andras rådplägningar, har synts Revisorerne icke
vara lämpligt. Revisorerne anmärka vidare, att något sednare till och med eu
af desse delegare i kreditaktiebolaget tilläts föra ordet vid öfverläggningen ro -

12

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 26.

rande samma lånaffär, och vid ett sammanträde hade slutligen medgifvits eu såsom
suppleant inträdande ledamot, hvilken också var delegare i oftanämnda bolag,
att deltaga såväl i öfverläggningarne, som besluten rörande förhandlingarne med
samma bolag. Härförutom hafva Revisoreme anmärkt, att protokollerna för de
öfverläggningar, hvarunder besluten angående uppgörandet af affären med Kreditaktiebolaget
förbereddes, voro de som, enligt ett först efteråt af pluraliteten fattadt
beslut, aldrig blifvit uppsatta. Revisoreme hafva dock härvid tillkännagifvit
att, ehuru de ej trott sig kunna underlåta anmärka sistberörda förhållande, de
likväl ej funnit någon anledning antaga, att detsamma ländt till något men för
Riksgälds-kontoret.

Beträffande först det anmärkta förhållandet, att två bland Fullmägtige,
som voro aktieegare i Skandinaviska Kreditaktiebolaget, tillåtits deltaga i öfverläggningarne
rörande aftalet med nämnda bolag, hafva Fullmägtige i sitt afgifna
utlåtande uttalat den mening, att de destomindre trott sig ega anledning förvänta
eu anmärkning i denna syftning, som vid föregående likartade tillfällen aktieegare
i inrättningar, med Indika Fullmägtige uppgjort lånaftal, opåtaldt bland Fullmägtige
deltagit både i öfverläggningar och beslut. Endast det förhållande, att
Fullmägtig varit ledamot af styrelsen för den anstalt, med hvilken Riksgälds-kontoret
underhandlat, hade, enligt förut följd, oklandrad praxis, ansetts utgöra jäf.
Då nu de ifrågavarande tvänne Fullmägtige så mycket mindre kunde anses till följd
af egande aktieantal hafva att vänta “synnerlig nytta eller skada" af saken, som
ingendera af dem innehade ens det aktieantal, som enligt kreditaktiebolagets stadgar
fordras för kompetens till ledamotskap i bolagets styrelse, och då således
lagligt jäf ej förefanns, ville det synas Fullmägtige, som hade de, genom tillämpningen
af ett i Riksdags-ordningen för likartadt fall intaget stadgande, icke lemuat
fog för anmärkning att hafva alltför litet uppmärksammat den framställda jäfsanmärkningen.

Utskottet har funnit hvad Fullmägtige i denna sak anfört, innefatta fullgiltiga
skäl för Fullmägtiges vid ofvanberörda tillfällen fattade beslut och hemställer,

att Riksdagen behagade förklara den gjorda anmärkningen

böra förfalla.

Vidkommande derefter det af Revisoreme anmärkta förhållande, att protokoll
öfver sammanträdena den 26 och 27 April ”enligt ett först efteråt fattadt beslut”
aldrig blifvit uppsatta, hafva Fullmägtige fästat uppmärksamheten derpå, att
Revisorernes framställning i detta ämne (sid. 79 — 80) vore i väsendtliga delar ofullständig
och nästan uteslutande bestode i omförmälatide af hvad den ende Fullmägtige,
som utgjort minoriteten och afgifvit en reservation, derom yttrat. Fullmägtige
hafva deremot erinrat att, då det i protokollet för den 3 Maj heter, att
protokoll vid. sammanträdena den 26 och 27 April ”ansetts icke behöfva föras”,

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 26.

13

det vore missförstånd att kalla detta ett efteråt fattadt beslut, att protokoll icke
skulle uppsättas, då det tydligen endast vore eu, i anledning åt reservantens yrkande,
gjord anteckning i protokollet om ett förhållande, som för alla, utom reservanten,
varit klart och obestridligt. Att dessutom beslut derom, att protokoll
ej skulle föras, icke först den 3 Maj fattades, framginge äfven oförtydbart af protokollet
den 30 April, i hvilket tinnes antecknadt, att det deruti införda förslag till
kontrakt mellan Riksgälds-kontoret och Kreditaktiebolaget var uppsatt med ledning
af de meningar, som yttrats vid de af Fullmägtige den 26 och 27 i samma månad
“utan dervid fördt protokoll hållna öfverläggningar.“ Förhållandet med dessa
sammankomster hade nemligen varit att, sedan Fullmägtige utsett delegerade för
underhandlingarne med Kreditaktiebolaget, och Sekreteraren uppsatt ett förslag till
kontrakt med bolaget, Fullmägtige öfverenskommit att sammanträda för granskning
af detta förslag och uttalande af sina meningar derom till ledning för delegerade
vid de fortsatta underhandlingarne. Vid dessa sammanträden hade det uppgjorda
förslaget genomgåtts punktvis på det sätt att, sedan de Fullmägtige, som sådant
önskade, yttrat sig, Ordföranden, sjelf delegerad, gjort en sammanfattning al pluralitetens
mening om hvad delegerade borde vid underhandlingarne eltersträlva och
söka ernå. Derjemte hade dessa samtal ledt till en gemensam mening derom, att
det uppsatta kontraktsförslaget borde till form och uppställning förändras. Men
icke någon proposition hade gjorts, icke något beslut i ärendet fattats under dessa
öfverläggningar, vid hvilka Notarien hos Fullmägtige, som eljest vore tillstädes vid
alla sammanträden, då protokoll fördes, icke varit närvarande, och hvilka derföre
ock af Fullmägtige betraktats såsom enskilda samtal till ledning för delegerade,
men icke såsom officiela sammanträden. Det hade derföre ock varit ganska oväntadt,
då från eu af deltagarne i dessa sammankomster det yrkande mötte, att de
uppsatser, som dervid varit föremål för öfverläggning, skulle intagas i protokoll;
och det hade varit i full öfverensstämmelse med samtlige öfrige Fullmägtiges uppfattning
och med hvad protokollet för den 30 April upptager, som vid sammanträdet
den 3 Maj det icke beslöts, att protokoll rörande omförmälda öfverläggningar
den 26 och 27 April ej skulle uppsättas, utan endast i anledning af det nyssnämnda
yrkandet antecknades, att protokoll ansetts icke böra föras.

Då stadgandet i Riksgälds-kpntorets reglemente, att vid hvarje Fullmägtiges
sammankomst protokoll skall föras, väl icke afsåge att hindra Fullmägtige att äfven
utom protokoll sammanträda och samråda om förekommande ärenden, då sådant
kunde befinnas lämpligt och af nytta; då ett dylikt fall obestridligen här
inträffat, och då någon skada eller förnärmelse destomindre varit en följd af Fullmägtiges
förfarande, som reservanten lått i protokoll intaget allt hvad han för
sin del yrkat, hafva Fullmägtige yttrat den åsigt, att den behandling ärendet erhållit
icke lemnade skälig anledning till klander.

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

I öfrigt, och då Revisorerne (sid. 79) förklara, att de “genom Sekreteraren
hos Fullmägtige gjort sig förvissade" derom, att beslut, att protokoll för
den 26 och 27 April icke skulle uppsättas, först efteråt blifvit fattadt, hafva Fullmägtige
anlört, att de i Revisorernes protokoll förgäfves sökt upplysning om den
förklaring, Sekreteraren skall hafva i nyssnämnda syfte afgifvit; men att, på tillfrågan
inför Fullmägtiges protokoll, Sekreteraren förmält, att hans yttranden blifvit
missförstådda, enär han vid tillfället företett memorialprotokollet vid sammanträdet
den 27 April, i hvilket icke förefanns någon anteckning om de ifrågavarande
öfverläggningarne, och för öfrigt nekande besvarat till honom framställda
frågor, om Ordföranden hos Fullmägtige före de ifrågavarande sammankomsterna
gifvit Sekreteraren tillkänna, att protokoll vid desamma ej skulle föras, samt huruvida
Sekreteraren påstode att reservanten hos Fullmägtige gjort origtiga uppgifter,
hvilken sistnämnda fråga Sekreteraren i den syftning sålunda besvarat, att han ej
i sin ställning velat skilja mellan olika Fullmägtiges olika uppfattningar. Ett tillkännagifvande
till Sekreteraren, sådant Revisorerne ifrågasatt, hade destomindre
kunnat gifvas, som protokoll båda de ifrågavarande dagarne förts öfver andra
låneärenden, och det endast var de enskilda öfverläggningarne till ledning för
delegerade, hvilka icke varit afsedda att ega rum inför protokoll.

Utskottet, som funnit Fullmägtige hafva på ett nöjaktigt sätt förklarat sig
ötver hvad i denna sak blifvit af Revisorerne anmärkt, hemställer,
att den gjorda anmärkningen må förfalla.

4:o.

Angående förandet aj anteckningar om de rörande lånen ankomna och
afgångna skrivelser, m. m.

(Rev. ber. sid. 79, 82, 83. Fullm. uti. sid. 130—132.)

Såsom ett fel mot den ordning och kontroll, som i hvarje ögonblick bör
finnas i ett Statens penningeverk, hafva Revisorerne anmärkt, att ända till den
26 sistlidne Juli Fullmägtige underlåtit uppdraga åt Kommissariatet att föra fullständiga
anteckningar öfver lånedeputerades förhandlingar med utlandet, utan hade
alla dylika anteckningar före nämnda tid endast förts enskildt af lånedeputerade
sjelfve. Härigenom förklarades möjligheten deraf att, då en af lånedeputerade den
12 Juli inlemnade en uppgift på Riksgälds-kontorets återstående tillgångar i utlandet,
hvilken uppgift sedermera befunnits upptaga endast en del af samma tillgångar,
och bemälde ledamot nämnda dag erhållit permission, hade Fullmägtige varit urståndsätta
att genast kontrollera uppgiften eller upptäcka rätta förhållandet, och

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 26.

15

det under en i afseende på penningetillgången brydsam tidpunkt. En ledamot
hade ock till protokollet anmärkt, att han redan förut, ehuru förgäfves, fästat
Fullmägtiges uppmärksamhet på nödvändigheten af en förändring i det dittills
följda bruket. Med anledning af hvad sålunda förekommit, hade dock Fullmägtige
förstnämnda dag fattat beslut, att dagbok skulle af Kommissariatet föras öfver
Riksgälds-kontorets samtliga nuvarande och blifvande lån samt en derpå grundad
räkenskap öfver hvarje lån, upptagande alla förefallna transaktioner med de i lånen
intresserade banker eller bankirhus; och hafva Fullmägtige för sådant ändamål
meddelat föreskrift angående sättet huru Kommissariatet skall delgifvas alla
rörande dessa lån utaf Fullmägtige eller lånedeputerade fattade beslut och vidtagna
åtgärder, äfvensom alla angående samma lån ankomna skrifvelser och telegrammer.

Efter tagen kännedom om hvad Fullmägtige till förklarande af det anmärkta
förhållandet anfört, får Utskottet, enär, enligt hvad Revisorerne sålunda
upplyst, nödiga kontroller i ofvanuppgifna hänseende redan före Revisorernes sammanträdande
blifvit införda, hemställa,

att Riksdagen härvid må låta bero.

5:o.

Angående utbetalda arjvoden för Inträde åt Lånedeputerade.

(Rev. ber. sid. 83, 100. Fullm. uti. sid. 132.)

Revisorerne, som funnit att Fullmägtige under den 28 December 1865
anordnat ett, efter afdrag af de för biträde vid premieobligationernas utlottning
anvisade medel, sammanlagdt belopp af 8,940 R:dr åt tretton af Riksgälds-kontorets
tjensteman och vaktbetjente i och för deras biträde åt lånedeputerade under samma
år, hafva ansett, att denna summa antydde en nog långt drifven frikostighet med
Statens medel. Särskildt hafva de ansett det arfvode af 3,000 R:dr, som af
nämnda belopp blifvit tillagdt Fullmägtiges Sekreterare, vara nog högt, då i betraktande
toges, att denne tjensteman, som enligt aflöningsstaten uppbär en årlig
aflöning af 5,000 R:dr och derjemte innehar fri våning, under samma tid åtnjutit
tre månaders tjenstledighet. Det syntes icke heller vara antagligt, att tjensteman
till så stort antal som det, hvilket erhållit gratifikationer, vore oundgängligen behöflige
såsom biträden åt lånedeputerade. För jemförelse hafva Revisorerne tillagt
att, efter hvad de inhemtat, ett arfvode af 2,400 R:dr varit tillerkändt dem, som
under sagda år biträdt Riksbankens Yexeldeputerade.

Stats-V t skottets Utlåtande N:o 26.

16

I anledning häraf hafva Fullmägtige erinrat, att sammanlagda beloppet af
de arfvoden, som vid 1865 års slut bestämdes för biträden åt lånedeputerade samt
för öfriga genom utländska lånen föranledda ökade göromål och åligganden, visserligen
med 1,450 II:dr öfverstege de under nästföregångna år beviljade enahanda
arfvoden; men denna förhöjning af ifrågavarande arfvodesbelopp hade varit en naturlig
följd af den genom nya låns upptagande förorsakade betydliga tillökning
af de göromål och särskilda bestyr, för hvilka dessa arfvoden skulle utgöra eu
skälig vedergällning. Under år 1865 upptogs nemligen och indrogs med hela sitt
belopp, 8,100,000 Mark Hamburger Banko, det s. k. temporära lånet; hvarförutom
under samma år vilkoren uppgjordes och bestämdes samt kontraktet afslutades angående
det sednaste fonderade statslånet. Då för hvart och ett nytt fonderadt
lån särskild räkenskap måste uppläggas och för hvarje sådant lån äfven särskilda
under hela låuetiden fortfarande utlottningar jemte hallårsvis förfallande ränteoch
amorteringsliqvider måste verkställas samt hvar och en dervid inlöst obligation
och kupon granskas, annulleras och ordnas, och då naturligtvis hvarje tillkommet
lån föranledde en, i synnerhet vid lånets upptagning och indragning, ansenligen
ökad skriftvexling, borde, i betraktande af dessa förhållanden, som Fullmägtige
väl icke kunde förbise vid bestämmandet af de arfvoden, hvaraf den
tjenstemannapersonal, som fått de nya och ökade tjenstebestyren sig ålagda, gjort
sig förtjent, Fullmägtige icke kunna skäligen anses hafva saknat giltiga anledningar
till den beviljade arfvodesförhöjningen; och hvad beträffade antalet af den personal,
bland hvilken ifrågavarande arfvoden fördelats, hafva Fullmägtige upplyst,
hurusom under hela den tid, eller från och med år 1858, då sådana särskilda
arfvoden blifvit af Fullmägtige vid hvarje års slut beviljade, utdelningen deraf icke
inskränkt sig endast till de tjensteman, hvilka omedelbart biträdt lånedeputerade,
utan hade, med det af Rikets Ständer föreskrift^ undantag för dem, som kommit
i åtnjutande af löneförhöjning, äfven öfrige tjensteman och vaktbetjente vid Riksgälds-kontoret
tillerkänts särskild vedergällning för de ökade göromål och åligganden,
som de utländska lånen för dem medfört. Vidkommande det af Revisorer^
såsom nog högt särskild! anförda arfvodet för Fullmägtiges Sekreterare, hafva
Fullmägtige upplyst, att detta arfvodes belopp för år 1865 var lika med det, som
för år 1864 äfvensom för ett föregående år Sekreteraren tillerkändes. Då äfven
denne tjensteman, till följd af de flera lån Riksgälds-kontoret under sednare åren
upptagit, erhållit betydligt ökade åligganden, och då dessa likasom de honom i
egenskap af Sekreterare hos deputerade tillhörande bestyr och göromål ingalunda
förminskats utan tvärtom förökats under år 1865, hade Fullmägtige, som höjde
arfvodena för Riksgälds-kontorets öfrige tjensteman, icke funnit sig böra ensamt
i afseende å hans arfvode besluta nedsättning i det under nästföregående år beviljade
beloppet, helst skälig anledning dertill icke kunde hemtas från den af

Revisorerne

Stats-U t skottets Utlåtande N:o 26.

17

Revisorerne uppgifna omständigheten, att Sekreteraren under ar 1865 åtnjutit
längre tjenstledighet än under år 1864, emedan en del af tjenstledighetstiden måst
begagnas för fullgörande af ett Sekreteraren af Låne-deputerade gifvet uppdrag
att, med afseende å flera i Tyska tidningar införda, för Svenska statspapperens
afsättning menliga uppsatser, sammanfatta på officiela handlingar grundade och
då offentliggjorda upplysningar om Sveriges finansiela och ekonomiska ställning.

Jemte det Utskottet anser sig böra upplysa, att utbetalningen af ifrågavarande
arfvoden grundar sig på ett uti samtliga för Riksgälds-kontoret alltifrån
år 1858 utfärdade reglementen intaget stadgande, hvilket igenfinnes i 215 § af
det nu gällande reglementet, enligt hvilket på Låne-deputerade ankommer att antaga
nödiga biträden, för hvilkas godtgörande lämpliga arfvoden må af Fullmägtige
efter hvarje års förlopp beviljas, får Utskottet, som icke vill bestrida Fullmägtiges
befogenhet att för detta ändamål disponera nödiga medel, hemställa,

att Riksdagen, förvissad att Fullmägtige i dylika fall för
framtiden skola iakttaga all lämplig sparsamhet, ville låta
anmärkningen förfalla.

6:o.

Angående inskränkning af Riksgålds-kontorets verksamhet.

(Rev. ber. sid. 83, 84. Fullm. uti. sid. 138.)

Efter uttalande af det omdöme om Riksgälds-kontoret, att det vore ett
verk, som svårligen kunde på nöjaktigt sätt fullgöra detsamma nu tillhörande
mångartade och vigtiga åligganden, hafva Revisorerne framställt det förslag, att
Riksgälds-kontorets befattning med extra statsregleringen måtte upphöra och detta
Kontors verksamhet inskränkas till skötandet af Rikets gäld eller indragningen af
upptagna lån och ombesörjandet af ränte- och amorterings-liqviderna för sådana
lån.

Då fråga dels om förändring af embetsverkens organisation, dels om möjligen
framdeles blifvande statslåns upptagande genom Kongl. Maj:ts nådiga medverkan
under innevarande Riksdag blifvit väckt genom särskilda motioner och torde
föranleda till en närmare utredning af hithörande ämnen,

anser sig Utskottet icke böra i anledning af Revisorernes
förenämnda framställning för närvarande afgifva något yttrande.

Bill. till Riksd. Prot. 1867. 4 Sami. 1 Afd. 10 Flöjt.

3

18

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

7:o.

Angående de. åt Fullmägtiges Sekreterare och en Kommissarie upplåtna
boställsrum.

(Rev. ber. sid. 97.)

Revisorerne hafva fästat sill uppmärksamhet icke blott vid de kostnader,
som föranleddes deraf, att lokaler för flera Statens embetsverk nu måste förhyras,
utan äfven de olägenheter, som deraf härflöte ej mindre för embetsverkén sjelfva
genom möjligen ofta förekommande flyttningar, utan äfven för allmänheten, som
mången gång stannade i ovisshet om hvarest ett embetsverk vore att finna. Enär
det ur flera synpunkter obestridligen vore en fördel, att alla Statens embetsverk
kunde koncentreras inom så liten omkrets som möjligt, har det synts Revisorerne
företrädesvis önskvärdt, om på Riddarholmen, der redan många af dessa embetsverk
äro förlagda, och hvilken stadsdel dertill vore särdeles lämplig, kunde beredas
lokaler för ännu flera. Då Revisorerne funnit, att den förmån af hyresfri bostad
i Riksgälds-kontorets hus, som Sekreteraren i nämnda embetsverk åtnjuter, icke
vore grundad på någon Rikets Ständers uttryckliga föreskrift, utan stödde sig på
Fullmägtiges den 6 Mars 1844 fattade beslut samt den för nuvarande Sekreteraren
utfärdade fullmagt, äfvensom att en af Kommissarierne i Riksgälds-kontoret, på
grund af 22 § i den instruktion och tjenstgöringsordning, som under den 9 Mars
1842 blifvit, till följd af Rikets Ständers vid föregående riksdag meddelade och i
reglementet för detta verk intagna beslut, af Fullmägtige utfärdad, åtnjuter fria
boningsrum i f. d. Rikets Ständers, numera Riksdagens hus, hafva Revisorerne
ansett sig ega anledning att till Riksdagens bepröfvande öfverlemna, huruvida icke,
efter omförmälde tjenstemäns afgång, de af dem innehafda boställslägenheter borde
till inrymmande af Statens embetsverk användas.

Det af Revisorerne i förevarande ämne framställda förslag afser egentligen
blott att fästa uppmärksamheten derpå, huruvida icke, efter nuvarande boställsinnehafvares
afgång, de af dem innehafda boställslägenheter må kunna till inrymmande
af Statens embetsverk användas. Men härvid anser sig Utskottet böra erinra
om den olikhet, som beträffande de ifrågavarande boställslägenheterna förefinnes,
i det nemligen de åt Fullmägtiges Sekreterare upplåtne lägenheter utgöra
en med denna tjenst från längre tid tillbaka förenad löneförmån, för hvilken, i
händelse densamma upphör, hyresersättning torde böra tjenstemannen tilläggas,
hvaremot rättigheten till fria boningsrum i Rikets Ständers, eller numera Riksdagens,
hus, enligt 22 § uti instruktionen och tjenstgöringsordningen af den 9 Mars

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

19

1842, blifvit tillagd icke någon viss tjensteman, utan blott den bland Riksgäldskontorets
Kommissarier, som af Fullmägtige erhåller uppdrag att hafva tillsynen och
vården öfver samma hus och der befintliga inventarier samt iakttaga de, i afseende
på husets jemte dertill hörande egendoms- och inventariepersedlars vidmagthållande
eller förbättrande, meddelade föreskrifter, äfvensom att föra en fullständig förteckning
öfver berörda inventarier, för hvilka han eger redovisningsskyldighet. Då
dertill kommer, att åt denne tjensteman derjemte är uppdraget att, i enlighet
med 234 § i Riksgälds-kontorets reglemente, före och under Riksdagen mottaga,
vårda och, efter vederbörliga reqvisitioner, utlemna det för tryckningen åt Riksdagens
protokoll med dertill hörande Bihang erforderliga, i Riksdagens hus förvarade
papper jemte skrifmaterialier och öfriga effekter samt ombesörja de under Riksdagen
v erforderliga ytterligare uppköp äfvensom nödiga reparationer å inventariipersedlarne
samt afgifva fullständig redovisning öfver alla af honom mottagna
effekter, men samtliga dessa bestyr, synnerligast numera, sedan Riksdagarne blifvit
årliga, omöjligen kunna med tillbörlig noggrannhet ombesörjas, med mindre den
person, åt hvilken de äro uppdragna, inom egendomen är boende, kan, enligt Utskottets
förmenande, någon indragning af de boställsrum, hvilka för detta ändamål
äro upplåtna, icke ifrågakomma.

Vidkommande åter de åt Fullmäktiges Sekreterare upplåtna rum i Riksgälds-kontorets
hus, så och ehuru, med den organisation detta verk för närvarande
eger, det obestridligen är med verkets fördel öfverensstämmande, att denne embetsman
i egendomen är boende, torde dock frågan, huruvida efter nuvarande inuehafvarens
afgång någon förändring i detta hänseende ma kunna till vägabringas,
böra hållas öppen; och Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte besluta, det Fullmägtige i Riksgälds-kontoret
efter deras nuvarande Sekreterares afgång icke må i anslaget
för tjenstens återbesättande eller i efterträdarens fullmagt
utfästa bibehållandet af boställslägenheterna för längre
tid, än tilldess näst derefter sammanträdande Riksdag, uppå
skeende anmälan, tagit i öfvervägande, huruvida boställslägenheterna
fortfarande må tjensten åtfölja eller för annat ändamål
varda disponerade.

8:o.

Angående tillämpningen af föreskrifterna, rörande befrielse från erläggande
af bevillning efter Första Artikeln.

(Rev. ber. sid. 94, 95.)

Revisorerne hafva ansett sig böra fästa uppmärksamheten på de belopp,
särdeles för revisioustiden, hvarmed bevillningen efter Första Artikeln utgått från

20

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

Stockholms stad och hvaije af Rikets län, enär med år 1864 den förändrade lagstiftning
till kraft och verkan inträdt, som, i öfverensstämmelse med Kongl. Förordningen
den 24 April 1863 och 1 § af 1864 års bevillningsstadga, låter befrielsen, så
från mantalspenningar, som personlig skyddsafgift äfvensom från folkskole-afgift,
kurhus-afgift m. m., hufvudsakligen bero på vederbörande kommunalstyrelsers afgörande.
Då dessas olika uppfattning af den dem tillagda rätt i afseende på tilllämpningen
af eu i sig sjelf god och ändamålsenlig lagstiftning och den deraf
föranledda stora olikheten i utgörandet af ifrågavarande bevillning emellan,
å ena sidan, Stockholms stad och länen, samt, å andra sidan, dessa sednare inbördes,
synts höra framhållas till allmännare kännedom och öfvervägande, för de
rättelser som möjligen kunna anses nödiga och lämpliga, hafva Revisorerne sökt
sådant åstadkomma genom framläggandet af en i revisionsberättelsen (sid. 95) intagen
tabell.

Som emellertid handläggningen af detta ärende torde tillhöra BevillningsUtskot
tet, hemställer Stats-Utskottet,

att Revisorernes ofvanberörda framställning må varda till Bevillnings-Utskottet
remitterad.

9:o.

Angående decharge för Hiksgälds-kontorets styrelse och förvaltning.

(Rev. ber. sid. 18.)

Uti sitt vid sednaste riksdag afgifna Utlåtande N:o 29, angående Riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit sedan början af 1862 och 1863
års riksdag, har Stats-Utskottet förklarat att, som frågan angående den af bankirhuset
J. H. Schröder & Cd fordrade och uti 1864 års kontokurant Riksgälds-kontoret
påförda godtgörelse af 3,750 A St., motsvarande 1| procent af de obligationer
å 250,000 C St., dem Riksgälds-kontoret anmält sig att öfvertaga af den till
1864 års jernvägslån hörande optionsandel, då ännu var beroende på fortgående
skriftvexling mellan Fullmägtige, å ena sidan, och Schröder & Cd, å den andra,
pröfningen och bedömandet af denna fråga borde uppskjutas, intilldess densamma
blifvit fullt utredd. Med anledning häraf hafva Revisorerne (sid. 60) anmält, att,
efter åtskilliga vexlade skrifvelser, Schröder & Cd under den 23 Januari 1866
förklarat, att frågan om förenämnda godtgörelse finge förfalla.

Likaså har sistlidne Riksdags Stats-Utskott ansett, att, då de åtgärder, dem
Fullmägtige, sedan öfvertagarne af 1864 års jernvägslån lemnat sin optionsrätt obegagnad,
under år 1865 vidtagit med afseende å ett nytt amorteringslåns afslutande,

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21 ■

21

först framdeles kunde komma under pröfning, samma åtgärder alltså för dét dåvarande
undantoges från allt bedömande.

Som emellertid nuvarande Stats-Utskott, på sätt ofvan är visadt, tagit kännedom
om allt hvad med 1866 års jernvägslån eger gemenskap, får Utskottet, som
funnit, att Fullmägtige i Riksgälds-kontoret under hela den tid, som Rikets Ständers
sednast församlade Revisorers samt Utskottets granskning af förval tningsåtgärderna
vid detta verk omfattat, hafva med nit och ospard möda sökt uppfylla de
af Rikets Ständer dem lemnade uppdrag, tillstyrka,

att Fullmägtige må tillerkännas decharge icke allenast för ofvanberörda,
vid 1866 års decharge undantagna tvänne ärenden,
än ock för alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade
i Fullmägtiges protokoll från den 26 Oktober 1865 till
och med den 28 Januari innevarande år.

Stockholm den 22 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Arvid Fr-.son Posse,

X:o 21.

Ank. till Riksd, K»nsli d. 25 Febr. 1867, kl 5 e m

Utlåtande., t anledning af Kongl. Majils nådiga Proposition, angående statsbidrag
till anläggande af väg invid Råne eif emellan allmänna
kustlandsvägen samt Degersels Ofverstby.

(R. A.)

Med föranledande af eu, på fattigvårdens och kommunalnämndens inom
Råneå socken vägnar, gjord framställning, att till beredande af arbetsförtjenst åt