‘2
Banko- Utskottets Utlåtande N:o 8.
skolande texten å dessa sedlar lyda sålunda
: Sveriges Riksbank inlöser, vid anfordran,
denna sedel å Riksdaler 00
Riksmynt med 00 Riksdaler i silfver eller
00 ort tolflödigt myntadt silfver. Hvarjemte
sedeln bör innehålla erinran om
lagen mot banksedlars efterapning och
förfalskning samt om gällande bestämmelse
angående belöning för upptäckandet
af sådant brott.
Ofriga 2:ne momenter i 29 § to
skolande texten å dessa sedlar lyda sålunda:
Sveriges Rikes Ständers Bank
inlöser, vid anfordran, denna sedel å
Riksdaler 00 Riksmynt med 00 Riksdaler
i silfver eller 00 ort tolflödigt
myntadt silfver. Hvarjemte lagen emot
bankosedlars efterapning och förfalskning
samt den deruti tillika stadgade
belöning för upptäckandet af sådant
brott bör å sedeln åberopas.
le få förblifva oförändrade.
Stockholm den 4 Mars 1867.
W. F. Tersmeden.
Utskottets ordförande.
AT:0 §•
Ank. till Eiksd. Kansli d. 4 Mars 1867, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion angående myntfotens bestämmande
i guld.
Till Utskottet har blifvit remitterad en i Första Kammaren af Herr A. O.
Wallenberg afgifven motion, N:o 70, om införande af en ny myntenhet, benämnd
frank, fördelad i 100 öre och utmyntad i guld sålunda, att en vigt af 1,000
franska gramm, bestående af 900 delar fint guld och 100 delar koppar, utmyntas
till 3,100 frank.
Anförande åtskilliga af de anmärkningar, hvilka kunna göras emot det
här i landet nu gällande myntsystem, och utgående från den allt allmännare
Banko- Utskottets Utlåtande N:o 8.
3
insigten om fördelen af ett för alla folkslag gemensamt eller likartadt myntväsende,
har motionären, efter hvad hans förslag visar, trott det lämpligt att för
Sveriges del ett steg i denna rigtning nu toges, och det på ett sådant sätt, att
det för Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz genom inbördes öfverenskommelse
antagna myntsystem äfven här i landet infördes, ehuru af hans hemställan
att, intill dess större erfarenhet vunnits, endast myntstycken å 20 och 10 frank
skulle utmyntas, det vill synas, som vore hans mening att den hittills varande, i
silfver bestämda myntgrunden borde tillsvidare hufvudsakligen bibehållas.
Ehuru Utskottet fullkomligt uppskattar vigten för samfärdseln mellan folkslagen
af gemensamt eller åtminstone likartadt mynt, tror Utskottet likväl tiden
icke ännu vara inne för Sverige att i sådant ändamål uti sitt myntväsende vidtaga
en förändring.
De högst betydliga svårigheter och olägenheter, Indika ifrån verkställigheten
af hvarje sådan förändring äro oskiljaktiga, måste föranleda dertill, att
dylika förändringar icke böra vidtagas utan att de å andra sidan med dem
afsedda fördelar i så fullt mått som möjligt vinnas. Dessa fördelar, bestående,
för så vidt förändringen afser öfverensstämmelse i skiljda länders mynt, hufvudsakligen
uti lättnad och dermed förenad besparing vid liqvider de olika länderna
emellan, äfvensom uti en lättare vunnen öfversigt af alla slags prisförhållanden,
ernås alltså endast i mån af den internationela rörelsens betydenhet. Men genom
den förändring af Sveriges myntväsende till likhet med det i Frankrike,
Belgien, Italien och Schweitz antagna, hvarom nu är fråga, skulle fördelarne
blifva jemförelsevis till olägenheterna ringa, då Sveriges handelsrörelse ännu åtminstone
hufvudsakligast är rigtad icke på dessa länder, utan på de öfriga
Skandinaviska länderna, Tyskland och England, hvilkas myntväsende är fotadt
på helt andra grunder.
Om det ock kan härvid anmärkas att de undersökningar och förhandlingar,
hvilka alltjemt pågå för åvägabringande af ett gemensamt myntsystem,
synas gå i den rigtningen, att guldet slutligen blifver allmänt antaget till myntmetall
och att först omförmälda länders myntenhet blifver den herrskande, torde
det likväl ännu vara för tidigt att på ett sådant antagande bygga en så högst
genomgripande förändring af vårt lands myntväsende, helst grannländerna ännu
icke, så vidt Utskottet har sig bekant, äro beredda på vidtagandet af enahanda
åtgärd.
Enär för öfrigt motionen, hvilken Utskottet funnit i åtskilliga afseenden
sakna önskvärd bestämdhet, synes åsyfta, att myntstycken, präglade både i silfver
och i guld, skulle tillsvidare jemte hvarandra utgifvas och gälla med ett dem
emellan genom allmänt påbud faststäldt värde, bör Utskottet icke underlåta att
anmärka, hurusom ganska kännbara olägenheter, härflytande af de oundvikliga
vexlingarne i sjelfva metallernas inbördes värden, härifrån äro oskiljaktiga, såsom
4
Banko- Utskottets Utlåtande N:o 8.
ock torde bestyrkas af erfarenheten i de ofta nämnda länderna, der mynt af
båda slagen i rörelsen användas.
Ofvanstående i korthet antydda skäl hafva varit de väsendtligaste, som,
enligt Utskottets förmenande, tala emot de åtgärder, hvilka ifrågavarande motion
föreslår, och hvilka dessutom synas vara af beskaffenhet att en förändring uti
Regeringsformens stadgande i 7 2 § derom, att Riksbankens sedlar skola med
silfver inlösas, torde böra föregå. Af denna anledning har Utskottet funnit öfverflödigt,
att ingå uti de siffer- och andra detaljer, som till en utförligare utredning
af ämnet vore behöfliga; och då härtill kommer att Utskottet af ett vid
motionens remitterande utaf en bland Stats-Rådets ledamöter afgifvet yttrande
inhemtat, hurusom från Franska och Italienska regeringarne till den Svenska
nyligen ankommit en inbjudning att sluta sig till den emellan Frankrike, Italien,
Belgien och Schweitz ingångna, ofvan omförmälda myntkonvention, äfvensom att
öfver denna framställning utlåtanden infordrats, efter inhemtande af hvilka Kong!.
Maj:ts Regering utan tvifvel komme att taga i moget öfvervägande skälen för
och emot förslaget samt, om svårigheterna icke blefve för stora, till antagande
förorda ifrågavarande reform, finner Utskottet häruti ett ytterligare skäl att afvakta
den vidare utredning af frågan, som med säkerhet kan vara att emotse
samt att fördenskull hemställa,
att Herr Wallenbergs förevarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 Mars 1867.
W. F. Tcrsmetlen.
Utskottets ordförande.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MAR, CHS, 1867.