Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

1

N:o 19.

Ank. till Riksd. Kansli d. 5 April 1867, kl. 1 e. m.

Betänkande med förslag till reglering af Bankens låna- och kredihv-rörelse.

Vid den granskning Utskottet verkställt af nu gällande reglementes bestämmelser
rörande Bankens Inne- och kreditivrörelse, har Utskottet tillika tagit under
ompröfning de vid innevarande riksdag af enskilde motionärer väckta förslag, som
hafva afseende på detta ämne, och yttrar sig här nedan öfver dessa förslag i den
ordning, som föranledes af uppställningen utaf reglementets fjerde artikel; anmärkande
Utskottet att, der ändring af något stadgande ej blifvit ifrågasatt, detsamma
i detta Betänkande icke särskildt omnämnes, utan anses böra i blifvande reglemente
oförändradt inflyta.

Stadgandena om Bankens låne- och kreditivrörelse äro, med afseende på
de särskilda slagen af denna rörelse, fördelade på tvänne kontor inom Banken,
nemligen: Räkenskaps-kontoret, hvilket, jemte annat, har befattning med utlåningar
till Staten och allmänna inrättningar, med kreditiven till Manufakturdiskonten och
Jernkontoret, med försträckningarne till filial-banker och med utredningen af numera
upphörda lånegrenar; samt Diskont- och Låne-kontoren, hvilka ombesörja den öfriga
låne- och kreditivrörelsen.

Af denna anledning är fjerde artikeln, som i nuvarande § 38 innehåller
en allmän bestämmelse om nyssnämnda anordning, i öfrigt fördelad i tvänne afdelningar,
af hvilka den första afhandlar Räkenskaps-kontorets rörelse och omfattar
§§ 39-50.

I de två första af dessa §§, nemligen 39 och 40, är ändring ej ifrågasätt,
men beträffande § 41, som innehåller bestämmelse om sättet för återbetalning af
Bih. till 1 liksd. Prot. 1867. 6 Sami. 1 Afd. 12 Höft. 1

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

ett till Kong]. Myntverket från Banken lemnadt räntefritt lån å 50,000 R:dr, får
Utskottet, då detta lån under förlidet år blifvit till fullo återbetaladt, hemställa

Bo.

att berörda § 41 må ur reglementet utslutas.

Det i § 44 förekommande uttrycket “Rikets Ständers Bank" bör utbytas
mot “Riksbanken4'', då §:n, i öfrigt oförändrad, kommer att lyda sålunda:

2:o.

De af Allmänna Ilypotheksbanken, mot säkerhet i denna banks
obligationer, från Riksbanken öfvertagna fordringar mot pant
af inteckning i fastighet på landet och återbetalning i sedlar,
till belopp samma fordringar vid 1864 års slut utgjorde, eller
6,280,832 riksdaler 56 öre riksmynt, liqvideras i öfverenstämmelse
med uppgjordt aftal och antagen amorteringsplan.

Vid innevarande liksom vid föregående riksdag hafva framställts flera förslag,
åsyftande att från Riksbanken hemta medel till ökande af redan befintliga
och förskaffande af nya tillgångar för lån, särskilt till jordbruksidkare, på längre
återbetalningstider, dels förmedelst höjande af nuvarande omsättningslånefonden,
dels förmedelst afsättande af särskilda utlåningsfonder. Dessa förslag afse att taga
Banken i anspråk för afhjelpande af svårigheter, hvilka, mer eller mindre tillfälliga,
för närvarande göra sig kännbara inom landets modernäring.

Då Riksdagen uppdragit åt ett särskildt Utskott att undersöka landets närvarande
financiela ställning samt föreslå åtgärder till afhjelpande af de svårigheter,
hvari jordbruksidkare befinna sig, fritager sig Banko-Utskottet från försök att utreda
orsakerna till och beskaffenheten af berörda öfverklagade svårigheter; och kan
derföre i sina yttranden öfver de på Utskottets handläggning beroende förslag, som
afse användningen af Bankens tillgångar och rigtningen af dess lånerörelse, hålla
sin uppmärksamhet fästad på Bankens säkerhet och rigtiga förvaltning.

. Utskottet måste då, emot de förslag, hvilka gå ut på att använda en alltför
betydlig del af Bankens rörelsekapital i försträckningar på långa tider, upprepa
den ofta gjorda erinran, att sådant icke kan låta sig väl förena med det åliggande,
hvilket är Sveriges Riksbank pålagdt såsom det förnämsta, att nemligen upprätthålla
myntvärdet i landet, och hvilket åliggande ovilkorligen fordrar att Banken
skall vara i stånd att inom kort tid förfoga öfver sina utlånta eller annorledes
placerade tillgångar, för att, när det behöfves, hafva medel till inlösen af sina
sedlar och honorerande af andra likaledes vid anfordran eller inom kort tid förfallande
förbindelser. Den verkan Banken är afsedd att utöfva till direkt befräm -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

3

jande af landets industri genom försträckningars meddelande, får icke åstadkommas
på bekostnad af det först nämnda, ännu vigtigare ändamålet, och uppfyllandet af
detta underlättas otvifvelaktigt desto mera, ju mera Banken är i tillfälle att göra
gällande sitt inflytande på handelsomsättningen, synnerligast med utlandet, ett inflytande,
förmedelst hvilket Banken tillika blifver i tillfälle att på flerahanda sätt
indirekt gagna de egentliga produktionsnäringarne, under det att Banken betjenar
handelsrörelsen, som öfverhufvud kan vara belåten med försträckningar på korta
tider.

Från denna synpunkt måste det medgifvas, att en utlåningsrörelse på långa
återbetalningstider är för Banken otjenlig; men då Banken eger ett i förhållande
till landets rörelse ganska betydligt eget kapital, kan Banken å andra sidan vara
i stånd att för en så beskaffad utlåning afsöndra någon del, allenast denna icke
är alltför stor; och då Utskottet erkänner behofvet af sådana försträckningar, som
Riksbankens omsättningsfond meddelar, förnämligast för smärre näringsidkare, ifrågasätter
Utskottet ej någon minskning af denna fonds nuvarande belopp. Detta
belopp, 9,600,000 riksdaler, är likväl ganska betydligt i jemförelse med hvad Banken
för öfrigt kan använda till utlåningsrörelse, synnerligast så länge ännu stora summor
äro fastade i amorteringslån på fastighetssäkerhet, i försträckningar till filialbanker
m. m.

Utskottet, som nedan på sina behöriga ställen skall vidare yttra sig öfver
de förslag, hvilka afse Bankens lånerörelse, har till förestående allmänna erinringar
föranledts af Herr J. Rundbäcks i dess motion Nio 134 (Andra Kammaren) gjorda
hemställan att för ökande af allmänna diskontfonden indraga de understöd, hvilka,
jemlikt 45 och 46 §§ i Bankoreglementet, nu äro beviljade till Kommers-kollegium
för den s. k. Manufakturdiskonten och till Jernkontoret; och får, beträffande dessa,
ytterligare anmärka: att den förlägenhet hos enskilde, för hvars afhjelpande allmänna
åtgärder nu påyrkas, ingalunda gör sig kännbar ensamt för jordbruksidkare,
utan äfven för idkare af fabriksindustrien och bergsbruket med flere, och att det
sålunda skulle än ytterligare försvåra sistnämnda vigtiga näringar, om det jemförelsevis
icke betydliga, åt dem särskildt lemnade understödet vid denna tidpunkt
återtoges, samt en obillighet, ifall sådant skedde under det, såsom af flera motionärer
föreslagits, icke allenast dessa, utan ännu betydligare summor disponerades
särskildt till understöd åt en annan näringsklass. Utskottet kan fördenskull icke
annat än godkänna den i enahanda fråga vid sistlidne riksdag uttalade åsigt att,
så länge ännu, vid bestämmelserna om användningen af Bankens tillgångar, den
grundsatsen vidhålles att afsätta särskilda större eller mindre delar deraf för särskilda
industrigrenar eller industriidkare och på gynnsammare vilkor, än som kunna
tillgodokomma den öfriga näringsverksamheten, berörde manufakturerna och bergsbruket
sedan längre tid tillbaka förunnade förmån icke bör dem fråntagas.

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

På dessa skäl, hemställer Utskottet:

3:o.

att, med afslag å Herr J. Rundbäcks förslag om uppsägning och
indrifning af de till Manufakturdiskonten och Jernkontoret
hittills beviljade kreditiv från Banken, §§ 45 och 46 i Bankoreglementet
må få förblifva oförändrade.

Herr Magnus Svensson har i en inom Andra Kammaren väckt motion,
N:o 269, hemställt, bland annat, att nya oktrojer ej må lemnas filialbankerna.

Som i följd af näst föregånde tvänne riksdagars beslut, allt meddelande af
försträckningar från Riksbanken till filialbanker redan upphört, och 47 § 1 mom.
i Bankoreglementet härom innehåller bestämmelse, påkallar nyssberörda motion i
denna del icke från Riksdagens sida något beslut, hvadan Utskottet hemställer:

4:o.

att Herr Magnus Svenssons förslag, det nya oktroijer ej må
meddelas filialbankerna, må lemnas utan afseende.

Hvad beträffar Bankoreglementets 47 § i öfrigt, erfordras deruti ingen
annan förändring, än att då Nyköpings och Westerbottens läns filialbanker redan
upphört, dessa uteslutas från de i första stycket af litt. C. mom. 2 uppräknade
filialbanker, samt att, i andra stycket af samma moment och litt., orden “Rikets
Ständers Bank" utbytas mot “Riksbanken"; hemställande Utskottet fördenskull:

5:o.

att, med bibehållande af nuvarande 47 § i öfrigt oförändrad,
mom. 2 litt. C. första och andra styckena må få följande
lydelse:

“Af teckningssumman erlägges minst hälften eller 50 procent
i rikets gällande mynt; dock med undantag hvad angår filialbankerna
i Borås, Calmar, Helsingborg, Hernösand, Uddevalla,
Örebro län och Östersund, hvilkas delegare skola erlägga
minst 25 procent i rikets gällande mynt."

“För den del af teckningssumman, som icke utgöres af
rikets gällande mynt, afgifve delegarne en till filialbanken
eller ordres ställd förbindelse, betalbar efter sex månaders
uppsägning samt åtföljd af hypothek, bestående af myntadt eller
kontrolleradt guld eller silfver, eller publika papper, beräk -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

5

nafle till det värde, hvartill de i Riksbanken belånas, eller
inteckningar inom 1850 års taxeringsvärde i fastighet å landet
och sjelfegande stadsjord, eller inom två tredjedelar af
brandförsäkringsvärdet å fastighet i stad.1*

Fjerde artikelns afdelning 2, om Diskont- och Lånekontorens rörelse, innehåller
i § 51 bestämmelse om kontorens antal och de delar af landet, Indika

skola tillhöra hvarje kontors distrikt. Utskottet ifrågasätter icke för närvarande
någon förändring härutinnan, men vill fästa uppmärksamheten derpå, att det område,
inom hvilket Diskontkontoret i Banken har att utöfva sin verksamhet, omfattande
hela Norrland, östra delen af landet intill Blekinge samt jemväl provinserna
Wermland, Westmanland, Upland, Södermanland, Nerike, Östergötland och
Småland, är alltför vidsträckt och torde böra delas, om icke förr, när Banken
genom fortsatt indragning af nu på längre tider fastade medel erhåller större tillgångar
för denna del af dess rörelse.

Benämningen ”diskontrörelse” för en verksamhet, som omfattar icke allenast
diskontering af vexlar, utan äfven utlåning mot hypothek och borgen, meddelande
af kassakreditiv samt upplåning, förefaller Utskottet oegentlig, och Utskottet
föreslår derför, till undvikande af denna benämning, följande förändrade redaktion
af 51 §:

6:o.

Den del af Bankens lånerörelse, som Diskont- och Lånekontoren
hafva att besörja, bedrifves: genom Lånekontoret i Göteborg
för provinserna Westergötland, Dalsland, Bohuslän och
Halland; genom Lånekontoret i Malmö för provinserna Skåne
och Blekinge; genom Lånekontoret i Wisby för Gottlands län,
samt genom Diskontkontoret i Stockholm för rikets alla öfriga
delar.

Då andra afdelningen af fjerde artikeln innehåller föreskrifterna jemväl rörande
Bankens upplåning medelst upp- och afskrifning samt deposition, anser Utskottet,
att § 52, som uppräknar de särskilda lånegrenarne, bör förfullständigas
genom omförmälande af nämnda rörelse; och föreslås derföre för berörde § denna
lydelse:

7:o.

Denna rörelse omfattar:

A) Diskontering af vexlar;

B) Utlåning mot hypothek af löpande förskrifning, aktier, pu blika

papper eller annan säkerhet;

6

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

C) Utlåning mot pant af vågförda effekter;

D) Beviljande af kreditivrätt;

E) Utlåning med omsättningsrätt; och

I) Upplåning på upp- och afskrifning samt deposition mot
ränta.

I fråga om de “allmänna bestämmelser", som innefattas i §§ 53—57, bör
Utskottet omförmäla Herr Anders Gudmundsons i Andra Kammaren väckta motion,
N:o 136, “att af Riksbankens medel antingen en särskild fond till belopp af fem
millioner R.dr afsättes, att användas till utlåning, företrädesvis mot säkerhet af
inteckning i fast egendom å landet, eller till inköp af hypotheksbankens, af begge
Statsmagterna garanterade femprocents-obligationer”.

Om motionens sednare alternativ kommer Utskottet på annat ställe att yttra
sig. Skulle det förra alternativet i motionärens förslag afse återinförandet af en
fastighets-lånerörelse, likartad med den, som tillförene af Banken bedrifvits, kan
Utskottet icke dertill förorda bifall, emedan Bankens fonder icke ånyo böra disponeras
till utlåning på långa amorteringstider och mot säkerheter, hvilka icke kunna
i händelse af behof skyndsamt realiseras. Afser åter förslaget allenast att inteckningar
i fast egendom på landet må kunna i vanlig låneväg användas såsom hypothek,
så torde förslaget vara öfverflödigt, enär nuvarande stadganden icke häremot
lägga hinder, hvarken hvad angår handels- och närings- eller omsättningslånefonden,
och afsättandet af en särskild fond således skulle vara ändamålslöst,
om icke skadligt derutinnan att, om fondens medel icke finge på annat sätt användas,
större eller mindre del deraf kunde komma att tidtals ligga oanvänd, i
händelse antagliga säkerheter ej förefunnes.

Utskottet får derföre

8:o.

afstyrka bifall till Herr Anders Gudmundsons nu omförmälda
förslag.

Vid granskning af 55 §:n, som angifver fördelningen mellan Diskont- och
Lånekontoren af allmänna diskont- eller omsättnings-lånefonden, 9,600,000 R:dr,
med Fullmägtige lemnad rättighet att, efter sig företeende omständigheter, kunna
förordna om annan fördelning, än den uti §:ne i allmänhet antagna, har Utskottet
tagit i öfvervägande Herr J. Rundbäcks i dess ofvan oförmälda motion N:o 134
gjorda förslag derom, att allmänna diskontfonden måtte, så fort ske kan, ökas med
2,400,000 R:dr och sedermera ytterligare förstärkas, tills den blifver 18 millioner
R:dr, äfvensom Herr C. A. Larssons, i motion N:o 202 (Andra Kammaren) gjorda
yrkande att alla Bankens fonder måtte sammanföras under en enda kassa och utlånas
under enahanda grunder som nuvarande omsättningsfonden.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

7

Utskottet har ofvan angifvit de skäl, på hvilka Utskottet icke kan förorda
någon tillökning i omsättnings-lånefonden; och liksom Utskottet redan afstyrkt indragningen
af kreditiven till Manufakturdiskonten och Jernkontoret, för att tilläggas
nämnde fond, kan Utskottet icke heller anse nyttigt hvad Herr Rundbäck föreslagit
dels att nuvarande försträckningar till filialbankerna, i den mån dessa banker
upphöra, anvisas till omsättningsfonden, dels alternativt att, för rörelsens underlättande
och penningeförlägenhetens afhjelpande, ett ut- eller inländskt lån på
längre afbetalningstid upptages, för att allmänheten genom allmänna diskontfonden
tillhandahållas.

De till Riksbanken åter inflytande försträckningarne till Filialbanker anser
Utskottet böra komma rörelsen till godo på ett sätt, som motsvarar det hittills
varande, eller något annat, som kan finnas lämpligare, men tror en för framtida
efterrättelse afsedd allmän föreskrift härom af ena eller andra beskaffenheten icke
på förhand böra uppställas; och emot förslaget om upptagande af lån till omsättnings-lånefondens
förstärkande torde så talande skäl ligga för eu dag, att Utskottet
endast behöfver erinra, hurusom ett sådant lån med all sannolikhet måste
blifva kostsammare, än att det med fördel kunde af låntagare begagnas, samt att
operationer af denna beskaffenhet icke böra åt Riksbanken göras.

I sammanhang med det föregående, vill Utskottet ock omförmäla Herr Jöns
Pährssons redan i fråga om bankovinstens användande berörda motion N:o 10
(Andra Kammaren), deri föreslås och yrkas:

“Do) att Riksdagen beslutar att af bankovinsten En million riksdaler riksmynt
årligen utlemnas till Banko-diskontverket under rättvis fördelning mellan
“lånekontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö till utlåning åt endast jordbrukare,
dervid jag ville, att minsta lånesumman vore 500 riksdaler riksmynt och
“den största 4,000 riksdaler riksmynt för en låntagare, derjemte att lånerörelsen
“börjar så fort som möjligt;

“2:o) att lånen beviljades mot möjligaste lägsta ränta icke öfver 5 procent
och en tioårig omsättning med en tiondedel hvarje år jemte årlig belöpande
“ränta;

“3:o) de som erhålla dessa så kallade jordbrukslån skola inom tre år efter
“lånets emottagande hos Bankofullmägtige styrka med godkända bevis och räknin“gar
att ett lika belopp blifvit användt på låntagarens egande jordbruks förbättring;
försummades detta skulle hela lånet återfordras och skulle af denna lånefond
utlemnas endast mot revers med borgen och icke mot vexel; och att de
“smärre sökta lånen måtte få företräde framför de större, äfvensom att lånerörelsen
bestrides af Banko-diskontverket, så att inga förökade tjensteman i och härför
“böra uppkomma;

“4:o) de öfriga reglementariska föreskrifter, som betrygga Bankens säkerhet
“för alla förluster torde böra upprättas af vederbörande Utskott.“

8

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Utskottet kan öfverhufvud taget icke förorda, att Bankens tillgångar sönderstyckas,
för att, på sätt som tillförene varit förhållandet, förbehållas den ena delen
åt en, den andra åt en annan samhälls- eller näringsklass; och skälen torde
knappast behöfva utvecklas, hvarföre Utskottet ännu mindre kan godkänna de i beberörda
motion föreslagna detalj-föreskrifter för en dylik lånerörelse.

Utskottet hemställer:

9:o.

att Herrar J. Rundbäcks, C. A. Larssons och Jöns Pährssons
nu omförmälda förslag icke må till någon särskild åtgärd
föranleda;

i följd hvaraf och då något annat förslag rörande ändring i 55 § icke
är framstäf, denna § kommer att blifva oförändrad.

I 57 §, som innehåller allmänna bestämmelser och vilkor för låns beviljande,
anser Utskottet ändring erfordras endast af 5:te momentet, som nu bestämmer,
att lån ej må utgå till annan summa, än den, hvarå reversalet lyder.

Detta stadgande föranleder understundom för låntagare olägenheter, hvilka
utan skada för Banken kunde undvikas. Då till exempel, af en eller annan orsak,
lån icke kan beviljas en i landsorten boende lånsökande till hela det belopp,
hvarå hans till Banken inlemnade reversal lyder, men hinder icke mötte för beviljande
af ett mindre belopp, måste reversalet genom lånsökandens kommissionär
återsändas, för att omskrifvas, förses med nya vittnes- och borgens-underskritter
samt vederhäftighets*betyg och derefter ånyo hitsändas. Häraf uppkommande omgångar,
tidsutdrägt och kostnader kunde undvikits, om det hade varit medgifvet
att reversalet fått förses med påskrift derom, att detsamma blifvit med en lägre
summa belånadt. För Banken synes ingen olägenhet häraf kunna uppstå, och icke
heller för någon af dem, som för lånet häfta med betalningsskyldighet, allenast
reversalet förses med behörig anteckning om det belopp, för hvilket detsamma
är gällande, samt särskildt intyg lernnas låntagaren om den summa, som han till
låns undfått.

Med bibehållande af 57 § oförändrad i öfrigt, föreslår derföre Utskottet
för öde mom. deraf följande lydelse:

10:o.

Utlemnas lån med lägre summa, än den hvarå reversalet lyder,
skall på lånehandlingen antecknas och tillika åt handlingens
inlemnare meddelas särskildt intyg om det beviljade
lånebeloppet.

Genom

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

9

Genom 2 mom. af nuvarande § 58 är medgifvet, att äfven sådan vexel
må i diskont- och lånekontoren diskonteras, hvars acceptant icke är bosatt å diskonteringsorten,
allenast densamma är betalbar derstädes eller å ort, der filialbank
finnes, med hvilken Riksbanken kunnat träffa öfverenskommelse om provisionsfri
inkassering. Utskottet finner intet hinder att utsträcka detta medgifvande äfven
till sådana vexlar, hvilkas acceptanter bo på orter, hvarest väl icke filialbank, men
annan bankinrättning finnes, eller äro gjorda betalbara (domicilierade) å sådan
ort, då i allt fall träffandet af öfverenskommelse om inkassering kommer att för
Riksbankens del bero på Fullmägtige.

Utskottet tillstyrker derföre förändring i denna del af 58 §:s 2 mom ,
så att detta erhåller följande lydelse:

ll:o.

År acceptanten icke bosatt å diskonteringsorten, eller i
Stockholm eller å ort, der lånekontor eller annan bankinrättning,
med hvilken öfverenskommelse om provisionsfri inkassering
träffats, har sitt säte, skall å vexeln uppgifvas namnet
på eu å diskonteringsorten boende person, hos hvilken betalningen
vid förfallotiden tillhandahålles.

I de särskilda bestämmelserna om utlåningen mot hypotek af löpande
förskrifning, aktier, publika papper eller annan säkerhet, samt mot pant af vågförda
effekter stadgas, beträffande den förra i 2 mom. af 59 g och beträffande
den sednare i 3 mom. af 60 §, att lånen meddelas på högst sex månader.

Utskottet har i sitt Memorial Nio 4, angående Bankens tillstånd, styrelse
och förvaltning, omförmält, hurusom Fullmägtige inskränkt diskonterings- och utlåningstiden,
hvad beträffar handels- och näringsdiskontfonden, så att densamma under
större delen af förlidet år utgjorde högst tre månader, hvilken inskränkning
ännu är så till vida gällande, att berörda tid endast undantagsvis får öfverstiga
fyra månader.

Om ock en så beskaffad tidsinskränkning må, särdeles under vissa förhållanden,
vara för Bankens egen skuld påkallad eller till och med nödvändig, är
densamma deremot alltid oläglig för lånebehöfvande, och bör derföre endast vid
verkligt behof tillämpas. Hvad särskild! angår lån mot pant af vågförda effekter,
kan det icke förbises att tillämpningen af en sådan föreskrift vid den tid af året,
då skeppningen är på Väg att upphöra, endast åstadkommer osäkerhet för dem,
som då belåna vågförda effekter, utan att gagna Banken. Berörda effekter kunna
Bih. till Piksd. Prof. 1867, 6 Sami, 1 Afd, 12 Haft, 2

lo

Banko-Utskottets Betänkande N:o W.

under vintertiden icke realiseras, utan deras egare måste, när den korta lånetiden
är tilländalupen, ånyo- söka få dem belånade, och det skulle knappast låta
sig göra att under vintertiden i massa indrifva dessa lån.

Enär emellertid Banko-fullnjägtige böra hafva så vidt möjligt fria händer
för vidtagandet efter omständigheterna af de . åtgärder banko-reglementet angifver,
kan någon inskränkning i Fullmägtiges befogenhet att bestämma äfven en kortare
utlåningtid, än sex månader, icke ifrågakomma; men då ordställningen i de anförda
stadgandena möjligen kan tydas så, so,in om utlåning på sex månader borde
utgöra endast undantag, föreslår Utskottet, till undanrödjande af ett sådant missförstånd,
den förändring,

12:o.

att mom. 2 af 59 § får denna lydelse:

Lånen meddelas icke på längre tid än sex månader
och icke å mindre summa, än tvåhundra Riksdaler;

samt

13: o.

att mom. 3 af 60 § får lyda sålunda:

Lånen utgifvas å fullt riksdalertal och på tid, som ej får
öfverstiga sex månader; med diskont-och lånekontorsstyrelserna
förbehållen rätt att pröfva huruvida omsättning af lån må
ega rum.

Intill sist förflutna riksdag var, i det stadgande, som motsvarade nu gällande
reglementes § 61 inom. 2, bestämdt, att inträdesafgiften för kassakreditiv
skulle utgöra en half procent å kreditivets hela belopp; men beslöts då nuvarande
förändrade stadgande, enligt hvilket styrelsen eger bestämma berörda afgift; och
Fulloaägtige hafva, såsom Utskottet i dess Memorial N:o 4 redan omförmält, begagnat
den dem lemnande friheten på det sätt, att de höjt kreditivafgiften till en
procent.

Då för Riksbanken icke bör alltför mycket afses samlandet af en stor
vinst, har Utskottet ansett, att Banken af sina kreditivtagare kan åtnöjas med en
lägre inträdesafgift, än den, som numera i allmänhet fordras i andra bankinrättningar,
och föreslår derföre återgång till förut gällande bestämmelse i denna del,
så att mom. 2 af 61 § får följande lydelse:

14:o.

Såsom inträdesafgift erlägges af bolag och enskilde personer
en half procent af kreditivets hela belopp. Riksgäldskontoret
och sparbankerna vare från inträdesafgift befriade.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

11

Enligt 5 mom. af 61 § få uttag och afbötalningar å kreditiv verk- *
ställas i mån af behof, dock aldrig på mindre summa hvarje gång än 100 R:dr,
och derutöfver endast på hela tiotal riksdaler.

Bland de fördelar, löpande bankräkningar bereda, är äfven den, att minska
behofvet af kontanta kassor på enskilde händer samt begagnandet af mynt och
banksedlar. Denna fördel vinnes derigenom att liqvider kunna göras medelst anvisning
å löpande bankräkning på jemnt det belopp, som skall betalas, och i
detta afseende är det af icke ringa betydelse att anvisningar må kunna utställas
samt insättningar göras äfven å ojemna belopp al riksdaler och öre. Någon
nämnvärd tillökning i besvär för bankinrättningen sjelf, i fall detta skulle förtjena
att i förevarande fall tagas i betraktande, uppkommer icke, allenast anvisningar
icke få utställas å alltför små summor samt ränteberäkningen uppgöres för jemna
tiotal riksdaler; och Utskottet anser sig derföre af nu anförda anledning kunna
föreslå förändring i den ofvan angifna syftningen af 61 §:s 5 mom., så att
detta mom. erhåller följande lydelse:

15:o.

Uttag och afbetalningar få i mån af behof verkställas,
dock icke på mindre summa hvarje gång, än 100 Riksdaler.
Ränta beräknas för fullt tiotal riksdaler närmast öfver hvad
å kreditivet är utestående.

I fråga om lån med omsättning sr ätt har, utom hvad redan är omförmäldt,
dels Herrar Jöns Fährsson och Magnus Svensson i deras ofvan anförda motioner
föreslagit, under förutsättning att en särskild lånefond för jordbrukare bildades,
att återbetalningstiden skulle bestämmas till antingen fem eller tio år; dels Herr
J. Bundbäck i sin likaledes ofvanberörda motion, N:r 134, hemställt att lån med
omsättningsrätt borde beviljas på en tid af högst fem år med minst en femtedel i
årlig afbetalning, låntagare, dock medgifvet att halfårsvis omsätta lån med minst
eu tiondedel af ursprungliga lånebeloppet.

Då Utskottet icke kunnat tillstyrka afsättandet af någon så beskaffad särskild
lånefond, som först nämnde tvänne motionärer åsyftat, lärer deras nyss anförda
förslag i afseende på omsättningstiden dermed få anses förfallet; och då, i
händelse en längre tid, än den nu medgifna af 2 */» år, för lån från nuvarande
allmänna diskontfonden medgåfves, medlen komme att stadna i de händer, hvilka
en gång erhållit dem så länge, att sednare lånebehöfvande blefve för långa tider
tillbakasätta, finner Utskottet en utsträckning af lånetiden olämplig.

Utskottet hemställer derföre,

16:o.

att nu omförmälda delar af Herrar Jöns Pährssons, Magnus
Svenssons och J. Rundbäcks motioner må lemnas utan afseende.

12

.Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Bland de i § 63 gifna föreskrifter rörande medels emottagande på uppock
afskrifningsräkning, förekommer i litt. e) ett medgifvande för Fullmägtige att
bestämma å huru stort på en gång innestående belopp ränta må hvarje särskild
räkningshafvare godtgöras. Detta stadgande har så tillämpats, att Fullmägtige
öfverlåtit bestämmandet af berörda högsta belopp åt diskont- och lånekontorens
styrelser, hvilka ock öfverhufvud närmast böra kunna bedöma saken, med skyldighet
för dem att månadtligen meddela Fullmägtige uppgifter angående sina beslut
härutinnan samt de betydligare räkningarnes ställning; och har det understundom
inträffat, att Fullmägtige i anledning af dessa uppgifter förordnat ändringar i den
ena eller andra styrelsens åtgärder.

Emellertid har Utskottet inhemtat att, under det enskilda bankinrättningar
fått beräkna ränta å belopp, hvilka tillförene utgjorde i allmänhet mellan 450,000
och 200,000 R:dr, men i Juni 1866 nedsattes till i allmänhet 200,000 R:dr, en dylik
inrättning haft den förmånen att erhålla räntegodtgörelse å 1,200,000 R:dr, hvilket
belopp väl vid nyssnämnda tid nedsattes, men ännu utgör eu million R:dr. Detta
belopp anser Utskottet alldeles för högt; och af denna anledning har Utskottet
funnit en inskränkning af Fullmägtiges befogenhet härutinnan böra fastställas, så
att icke någon räkningshafvare må kunna få beräkna ränta å högre på en gång
innestående belopp, än 400,000 R:dr; hemställande Utskottet fördenskull,

17:o.

att litt. e) i 63 § må erhålla följande i nyssnämnda hänseende
förändrade lydelse:

å insatta medel beräknas, från och med första helgfria dag
efter insättningen, å högsta fulla 100-tal af behållningen den
ränta, Fullmägtige ega att bestämma, och hvilken, icke understigande
en procent, för öfrigt kan vara olika för de särskilda
diskont- och lånekontoren. På Fullmägtige ankommer
likaledes att, inom ett maximum af 400,000 Riksdaler, bestämma
å huru stort på en gång innestående belopp ränta
må hvarje särskild räkningshafvare godtgöras. Om räntefotens
förändring skall allmänheten genom kungörelse i tidningarne
underrättas.

Stockholm den 5 April 1867.

W. F. Termeden.

Utskottets Ordförande.

Banko-Utskottets Betänkande AT:o 19.

13

Reserv a tioner:

af Herr Lönnberg: “Emot Utskottets beslut att icke till Riksdagen aflåta

någon hemställan om ändring af stadgandet i nu gällande Banko-reglementes § 53
mom. 2 får jag vördsamt reservera mig.

Nämnda moment, som innefattar “allmänna bestämmelser” för diskont- och
lånekontorens rörelse, lyder sålunda: “De till ifrågavarande rörelse anvisade me “del

ega vederbörande styrelser att, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna föreskrifter,
förvalta och utlåna, på sätt styrelserna, efter eget bepröfvande och med
“rättvist afseende å de olika lånebehofven, finna för orternas rörelse mest gagneligt,
dock under iakttagande deraf, att utlåning mot pant af vågförda effekter och
“vexeldiskontering sker företrädesvis framför annan utlåning, samt att å någon be”tydligare
del af utlåningstillgångarne kreditiv beviljas till det belopp, styrelserna
”bestämma”.

Den sednare delen af nämnda moment synes mig på ett otjenligt sätt lägga
hinder i vägen för vederbörande styrelser att ”med rättvist afseende.)å de olika
lånebehofven” sköta utlåningsrörelsen på det för de olika orterna mest gagnande
sätt, helst ett slag af affärspapper under alla omständigheter icke ovilkorligen
torde böra privilegieras framför ett annat slag.

För att med ett exempel ådagalägga huru med nu gällande stadgande
utlåningen från den s. k. handels- och närings-diskontfonden gestaltar sig, kan
anföras att den 1 September nästlidna år (se 1866 års revisions-berättelse angående
Banko-verket, pag. 24) förefunnos vid Bankens diskontkontor i Stockholm:

diskonterade vexlar till belopp af . . R:dr 931,576: 61.

lån på löpande förskrifning .... ,, 2,565,211: 56.

lån på vågförda effekter.....,, 4,067,381: 59.

å beviljade kassakreditiv R:dr 6,684,400:

lyftade...........„ 4,338,275: 82.

under det samtidigt låneförlaget vid diskontkontoret och lånekontoren i orterna
utgjorde 11,756,000 R:dr. Hvad som genast springer i ögonen är den ovanligt
höga siffra, som lån på vågförda effekter förete. Dessa lån äro dessutom, gynnade
med den förmånsrätten, att räntan icke afdrages på förhand, såsom fallet är med
andra lån. Att, till följd af det nuvarande stadgandet, Fullmägtige vid vissa tillfällen
kunna komma i stor förlägenhet, finner man bland annat af det hos dem
den 19 Juni förlidet år hållna protokoll, som finnes åberopadt i Banko-Utskottets
Memorial N:o 4 vid innevarande riksdag, der det heter nederst på sid. 15:
”Vidare upplystes, att ensamt vid diskont-kontoret härstädes utestodo i lån mot
”vågförda effekter icke mindre än 4,160,000 R:dr, i hvilket betydliga belopp

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

”minskning icke vore att motse så länge låntagarne tillätes att alltjemt omsätta
”sina lån och dervid funne sin fördel, till följd af den jemförelsevis låga räntan,
”hvilken gåfve dem anledning att heldre fortfarande belåna sina lager, än att
”sälja dem till närvarande pris. Härigenom vore emellertid en högst betydlig del af
”Bankens utlåningstillgångar bunden, så att Bankens öfriga utlåningsrörelse måste i
”hög grad inskränkas, om icke alldeles inställas;” — — —

Detta förhållande tyckes nog anmärkningsvärdt för att påkalla Riksdagens
synnerliga uppmärksamhet. För egen del vågar jag vördsamt föreslå, att motsvarigheten
till § 53 mom. 2 må erhålla följande lydelse:

De till ifrågavarande rörelse anvisade medel ega vederbörande
styrelser att, enligt af Fullmägtige meddelade allmänna
föreskrifter, förvalta och utlåna, på sätt styrelserna, efter
eget bepröfvande och med rättvist afseende å de olika lånebehofven,
finna för orternas rörelse mest gagneligt”.

emot punkten 14:o:

af Herrar Kock, Malmsten, Kuylenstjerna och Westman.

af Herr Agardh: ”Emot Utskottets beslut, att fixera inträdesafgiften för

kreditiv till en half procent, får jag reservera mig, under åberopande af de skäl,
som i en Banko-Utskottets Memorial ,N:o 4 pag. 26 intagen reservation finnas
utvecklade”.

emot punkten 15:o:

af Herr Beutersvärd, med afseende på det ökade besvär vid bokföringen
och ränte-uträkningarne, som af förändringen föranleddes.

emot punkten 17:o:

af Friherre Tersmeden.

af Herr Agardh: “Då jag anser hvarje fixerande af siffror, som inskränker

Fullmägtiges rätt att handla inom de i Reglementet gifna-allmänna reglorna, mera
eller mindre vara till hinder för en ändamålsenlig förvaltning af Riksbanken, så
måste jag reservera mig emot Utskottets beslut, att föreskrifva ett maximum för
insättning på upp- och afskrifning, hvartill den föreslagna förändringen af mom. e
af 63 § i sjelfva verket torde reducera sig.

Man har såsom motiv för detta beslut tänkt sig en fara för Riksbanken
ligga deruti, att enskilda penninge-inrättningar tillåtits att på giro insätta höga belopp,
hvilka när som helst kunde uttagas. Det torde förtjena att eftersinnas,
huruvida denna farhåga är berättigad.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

15

Må man först erinra sig att hvad de enskilda bankerna insätta i Riksbanken
måste utgöras af Riksmynt. För vexling af sina sedlar måste de derjemte
innehafva eu under eget lås liggande Riksmynts-kassa. Hafva de nu öfverflöd på
Riksmynt, så hafva de väl mera skäl att använda af den Riksmynts-kassa, som ligger
hos dem sjelfva utan ränta, än af den, för hvilken de i Riksbanken erhålla
någon. Börja de åter att få brist på Riksmynt, så antyder detta en ställning,
som det måste ligga i de enskilda bankernas eget intresse att så fort möjligt
afhjelpa.

Dylika uttag af i Riksbanken insatta giro-medel kunde vidare ifrågakomma
för befrämjande af någon vinstgifvande operation, t. ex. utförsel af silfver. Men
här torde vara nödigt att skilja sjelfva silfverköpet i Banken och uttaget af giromedlen.
Att eu silfver-export tillfälligtvis kan löna sig, eller stundom måste ske
för betäckande af skuld, är en sak för sig; men att det skulle löna sig att samla
medel å upp- och afskrifningsräkning, för hvilka i Riksbanken betalas 2 %■, under
det den allmänna räntefoten är 6 %, för att slutligen användas till en silfverexport,
på hvilken en eller annan procent eller bråkdel af procent förtjenas, torde
kunna betviflas.

Att slutligen enskilda penninge-inrättningar skulle företaga dylika uttag endast
i afsigt att oroa Riksbanken, är väl knappast antagligt. Skulle dock sådant
förekomma, så torde korrektiven deremot kunna vara flera, och framför allt i detta
fall torde det vara lämpligare att åt Fullmägtige öfverlemna valet deraf, än att i Bankoreglementet
införa en föreskrift, som drabbar lika väl den skyldige som den oskyldige,
och hämmande inverkar på rörelsens frihet.

Men jemte det jag tror att den förespeglade faran, om den finnes, icke bör
afhjelpas på det af Utskottet föreslagna sättet, måste jag anse sjelfva den föreslagna
inskränkningen principielt origtig. Så vidt jag kan begripa, måste det ligga
både i Riksbankens och det allmännas intresse, att de enskilda bankerna innehafva
en stor Riksmynts-kassa. Det kan då svårligen vara skäl att försvåra möjligheten
af det som man i sjelfva verket eftersträfvar. Vidare, likasom det anses utgöra
en af det Skottska banksystemets hufvudförtjenster, att hafva på allt sätt uppmuntrat
inlåningsrörelsen, så torde det vara en knappt af någon bestridd förtjenst
i vårt eget banksystem, att bankerna söka uppsamla och använda det annars i
tusentals kassor kringspridda och fruktlöst liggande förbrukningskapitalet. Insättarne
få på detta sätt sitt kapital icke blott förvaradt, utan de hafva deraf äfven
en liten ränta; och uppsamladt i bankerna kommer större delen af detta kapital
rörelsen till godo. Insättarne kunna för längre eller kortare tid undvara detta
kapital, emedan deras utgifter icke infalla på samma tid som deras inkomster.
Bankerna kunna för detta kapital betala en ränta, emedan de sjelfve kunna
till högre ränta utlåna en stor del deraf. Liksom de i orterna kringspridda bankerna
upplånat det lediga kapitalet bos den stora allmänheten, så emottager Riks -

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

banken en del af de enskilda bankernas Riks mynts-kassa; och just emedan de
enskilda bankerna måste ega en sådana Riksmynts-kassa och ständigt hålla den vid
ett för utvexlingen af egna sedlar nödigt belopp, kan Riksbanken deraf utlåna och
i sin ordning derpå förtjena.

Kan det nu vara skäl att vidtaga åtgärder, som åsyfta inskränkning i detta
system af uppsamling och fruktbargörande af annars oanvändt kapital? Minskar
man möjligheten för de enskilda bankerna, att göra de emottag na medlen fruktbärande,
så minskar man väl äfven deras förmåga att emottaga dem. Bankerna
måste neka att emottaga hvad de icke kunna använda; och inskränkningsåtgärderna
återfalla väl sålunda till slut på den insättande allmänheten.

Att de enskilda bankerna skulle missbruka sin insättningsrätt hos Riksbanken
kan väl knappast antagas, enär de alla med undantag af Östergötlands, Smålands
och Hallands (enligt sista qvartals-öfversigten) betala 3 % för hos dem insatta
medel, under det de endast erhålla 2 % för de medel de på upp- och af -

skrifnings-räkning i Riksbanken insätta.

Den föreslagna inskränkningen kunde hafva något skäl, om man såge åtgärden
uteslutande från Bankens sida och det visade sig att Bankens upp- och atskrifnings-rörelse
förorsakade Banken någon verklig förlust. Det kunde tänkas,
att om Riksbanken icke emottog och åter utsläppte dessa medel i rörelsen, så
skulle den af egna fonder kunna utlåna mera. I stället för att den nu får betala
2 % för dessa upplånade medel, skulle en motsvarande kostnad icke förekomma,
om det vore dess egna fonder, som utsläpptes i rörelsen. Men det torde vai''a
klart att så länge de enskilda bankerna kunna af egna medel utlåna 61 millioner
(enligt sista qvartals-öfversigten), så borde det icke vara något hinder för Riksbanken,
att både utlåna alla egna disponibla fonder och derutöfver af de upplånta
medlen allt hvad som deraf utan fara kan åter utlånas och således äfven pa
dessa förtjena. I sjelfva verket hafva Banko-fullmägtige redan till besvarande upptagit
(se Banko-Utskottets Memorial N:r 1, pag. 30 och 31) det antagna inkastet:
de hafva visat, att om man för år 1865 antager hela den egna disponibla fonden
utlånad, vidare de ifrån reserv-fonden för lånerörelsen anvisade förstärkningar,
samt slutligen de å depositräkning med uppsägning stående medel vara till hela
beloppet för diskontering och utlåning (men ej å kassa-kreditiven) i rörelsen utlemnade,
så hade derutöfver af upp- och afskrifningsmedlen blifvit använda öfver 3

millioner, som leinnat en ränteafkomst af........ 167,243 Rall-,

när derifrån dragés erlagdt räntebelopp för de insatta giromedlen 103,000 ,,

så belöpte sig vinsten af denna rörelse till....... 64,243 R:dr.

Jemte erinran härom tillåter jag mig i transsumt bifoga ett i Utskottet föreläst
Bauko-fullmägtiges protokoll för den 29 September 1864, som belyser denna fråga.

Ånyo

17

Banko-Utskottets Betänkande, N:o 19.

“Ånyo föredrogs den af Herr Presidenten Åkerman, i sammanträdet den 15
dennes, väckta fråga om nedsättning af de belopp, hvarå ränta godtgöres å medel,
som af enskilde banker och öfrige penningeinrättningar insättas å upp- och afskrift
ii] inräkning i Riksbanken och dess Lånekontor.u

“Under den öfverläggning, som rörande denna fråga uppstod, upplyste Herr
Deputeraden, att de enskilda banker, som vid Diskontkontoret i Stockholm hade
upp- och afsknfningsräkning, voro St. Kopparbergs, Norrköpings, Östergötlands och
Smalands Enskilda Banker, hvilka för närvarande egde tillgodonjuta ränta å högst
300,000 R:dr hvardera; Stockholms Enskilda Bank, hvars högsta räntebärande belopp
vore 1,200,000 R:dr; Mälareprovinsernas Enskilda Bank, som finge beräkna ränta
pa högst 450,000 R:dr, samt Örebro och Wadstena Enskilda Banker, hvilkas högsta
räntebärande belopp utgjorde 200,000 R:dr. Olägenhet för Riksbanken af dessa
rakningar kunde uppstå egentligen endast i den händelse, att räkningarnes saldon
otydligt varierade genom stora och täta insättningar och uttag, hvaremot, om de
innestaende beloppen visade sig någorlunda konstanta, Riksbanken kunde göra en
ganska stor del af de insätta medlen fruktbärande genom utlåning och sålunda,
genom den högre räntan vid utlåningen, hafva fördel af denna rörelse. Hurudan!
förhållandet i detta afseende varit> Osade sig tydligast genom en jemförelse mellan
n.°i?Tta Bankerua verkliSen bekommit, och det räntebelopp, som de högst kunnat

“En sådan jemförelse, grundad på sistlidet års afslutade räkenskaper, ådagalade,
att de utbetalda räntebeloppen ungefär motsvarade två procents ränta å den
högst tillåtna räntebärande summan: för Kopparbergs Enskilda Bank under 8 månader;
för Norrköpings Enskilda Bank under 8i månad; för Stockholms och Mälareprovinsernas
Enskilda Banker under 10 månader och för Örebro Enskilda Bank
under,6 “anader‘ Östergötlands, Wadstena och Smålands Enskilda Banker hade
Val eri,rå.„lt endast ett mycket ringa räntebelopp, men de hade heller icke vid något
tillfälle under hela året haft insatt något betydligare belopp och således icke
k.Uai!at f°ranleda. nå80n anmärkningsvärd rubbning i diskontverkets kassa. Dessa
förhållanden utvisade att de enskilda bankerna under det sednaste året begagnat
sina upp- och afskrifningsräkningar i Riksbanken på ett sätt, som för denna medfört
vinst, enär Riksbanken kunnat hafva och verkligen haft större delen af behållningarna
å upp- och afskrifningsräkningarne utlånta, och en undersökning af förhållandet
under de föregående åren skulle sannolikt gifva ett liknande resultat. Någon
betydligare olägenhet genom större uttagningar på en gång hade icke hittills förekommit
och sådan vore måhända minst att befara under svårare konjunkturer, då
de enskilda bankerna måste tillvägagå med ökad försigtighet. Först om eu allvarsammare
rubbning i penningeförhållandena inträffade, skulle bankerna nödgas
använda de insätta medlen, och en sådan händelse måste Riksbanken alltid vara
Bih. till Riksd. Prot. 1867. 6 Sarnl. 1 Afd. 12 Höft. 3

18

B.anko-Utskottets Betänkande N:o 19.

beredd att möta och vore det ock. Utan att förneka äfventjret af en upp- och
afskrifningsrörelse, som, i likhet med Riksbankens, vore grundad hufvudsakligen på
några få räkningar, uppgående jemförelsevis till höga belopp, måste det dock medgifvas,
att Banken haft och fortfarande har omedelbar vinst af denna rörelse; och
då densamma ökade Bankens inflytelse på penningeomsättningen och till följd deraf
vore för Banken äf icke ringa vigt, syntes åtminstone för det närvarande någon
förändring i de hittills gällande bestämmelserna mindre lämplig."

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig föreslå,

att mom. e af 63 § af nu gällande Banko-reglemente måtte
oförändradt bibehållas".

Herr Lindström ville hafva antecknadt, att han icke närvarit vid fattandet
af de i punkterna 14, 15 och 17 omförmälda beslut.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L Norman, 1867.