Bevillning*- Utskottets Betänkande N:o 8
1
W.o 8.
Ank. till Riksd. Kansli <1. 11 Mars 1867, kl. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af en inom Andra Kammaren väckt
motion om beskattning af den inhemska hvitbetssockertillverkningen.
Från Riksdagens Andra Kammare har Bevillnings-Utskottet fått mottaga en
af Herr Hedlund, S. A., vackt motion (N:o 24), i hvilken blifvit föreslaget, ’ att
hvitbetssockertillverkningen i landet måtte beläggas med en accis, som motsvarar
den tull å råsocker, hvilken erlägges af de raffinadörer, som bearbeta detta råämne.
” Motionären hav till stöd för sitt förslag hufvudsakligen anfört, dels att
hvitbetssocker-till verkningen, om den får skattefri utveckla sig, maste snålt
komma att ganska allvarsamt förminska den högst betydliga statsinkomst tullen
å utländskt socker hittills lemnat, utan att likväl sockerförbrukarne deraf erhölle
någon fördel, enär denna tull, som hittills uteslutande afsett att bereda
Statsverket inkomster, derigenom blefve förvandlad till en skyddstull för ti
verkarne af hvitbetssocker; dels äfven, att hvarje sednare bemödande för denna
frågas lösning på ett med Statens intresse och rättvisans fordringar öfverensstämmande
sätt säkerligen skall föranleda förvecklingar och strider som man i
andra länder med stor svårighet och ännu endast till en del lyckats bilägga.
Af de flera yttranden, som vid motionens remitterande blifvit afgifna, har Ltskottet
inhemtat huru meningarne inom Kammaren skiftat i afseende såväl å motionens
syfte som å det sannolika inflytandet af dess antagande på landets ekonomiska
förkofran. Man har sålunda dels yrkat omedelbart afslag, emedan den i förslaget
begärda beskattning skulle endast ytterligare betunga det redan hardt tryckta
iordbruket, och dessutom hvarje accis å inhemska tillverkningar ar i sig sjelf
''förkastlig och särdeles måste så vara, då den drabbar en nyfödd industri, hvilken
Bill. till Riksd. Brok 1867. 5 Sami. 1 Afä. 5 Haj t. 1
t Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8..
direkt slräfvar att minska landets behof af utländska produkter, samt följaktligen
af hvarje klok lagstiftning heldre bör genom premier uppmuntras; dels åter bär
man gillat motionens allmänna grunder, men likväl funnit den för tillfället särdeles
både opåkallad och farlig, emedan dess framgång vore säker död för en gryende
fabriksindustri, som. lemnad ostörd, skulle hafva gagnat såväl landet i sin helhet,
som särdeles jordbruket ; dels slutligen har man ej allenast gillat förslaget i allmänhet,
utan äfven ansett det under närvarande förhållanden ganska välbetänkt,
men likväl funnit sig böra lägga Utskottet på hjerta!, att ytterst försigtigt behandla
sjelfva beskattningsfrågan, att föreslå eu beskattning, som endast små
ningorn får stegras till fulla beloppet, emedan i motsatt fall eu lofvande näring
lätteligen kan förqväfvas och landets hushållning sålunda lida en svår förlust.
Utskottet har egna! detta förslag den sorgfällig» granskning, som ärendets egen
vigt och grannlaga beskaffenhet, ej mindre än de mot detsamma anförda betänk
ligheter hafva fordrat. Särdeles har Utskottet pröfvat de skäl. som ur synpunkten
af jordbrukets intresse och behof blifvit deremot anförda, så mycket
heldre, som omsorgen för vår förnämsta näring fordrar att ej tillstyrka någon
åtgärd, som med fog kan befaras ytterligare komma att trycka dess af flerahanda
orsaker redan nog svåra ställning. Denna pröfning har dock ytterligare gifvit
styrka åt Utskottets åsigt, att motionen, långt ifrån att vilja ålägga jordbruket
en ny skatt, endast sträfva!'' att befria detsamma från en ojemnhet i bördor och
från åtskilliga andra missförhållanden, som af hvitbetssocker-tillverkningens konstlade
uppmuntran måste blifva eu följd, samt att således endast genom dess antagande
jordbrukets verkliga fördel kan på ett billigt och rättvist sätt tillgodoses.
Det bör nemligen ej förloras ur sigte, att motionen icke ifrågasätter
någon särskild beskattning af hvithetssocker-tillverkningen utöfver hvad
andra likartade näringar bära, utan endast en sådan, som någorlunda motsvarar
det skydd eller den premie, som denna näring åtnjuter i följd af den höga tullen
ä utländskt råsocker. Genom eu dylik skatt ställes näringen endast i jemnlikt
förhållande med våra öfriga sockerraffinaderier, men fri från en sådan måste den
anses erhålla ett särskildt skydd, medgifvas rätt att stegra priset å sin vara
med samma belopp, som den nu till Statens fördel erlagda tullen å råsocker
utgör. Med någon kännedom om vilkoren för hvitbetsodlingen är det likväl lätt
insedt, att endast en mindre del af Sveriges jord kan för densamma göras tjenlig,
och genom skattefrihet för tillverkningen af hvitbetssocker skulle sålunda
denna redan af naturen gynnade jord erhålla ett stort privilegium, en verklig
premie. Här, såsom alltid, gäller dock den regel, att ett privilegium för eu
näring ej kan medgifvas utan på bekostnad af andra, och frågan måste då blifva,
hvem som skall betala det här ifrågavarande. Från hvilken synpunkt man än
vill söka svaret, gifver dock detta vid handen, att kostnaderna komma att
uppbäras i främsta rummet af det öfriga jordbruket, såsom vår förnämsta
Bevillnings-UtslotteU Betänkande N:o 8. 3
näring. Det är nemligen bekant, och har äfven i flera yttranden blifvjt anfördt.
att hvitbetsodlingen för sin framgång krafvel- rik tillgång på såväl arbetskraft
som kapital. I följd af sin skyddade ställning skall sannolikt hvitbetsodlingen
förmå förskaffa sig dessa båda hufvud vilkor för sin produktion, om äfven i
följd af den stegrade efterfrågan till stegradt pris, men i samma mån
måste de likväl dels undandragas, dels äfven fördyras för det öfriga jordbruket,
som således under; samma produktionsvilkor i (ifrigt, som förut, får dyrare köpa
sitt behof af både arbetskraft och kapital. Den med hvitbetor odlade jorden
skall stiga i värde, i följd af det genom skyddet stegrade värdet af dess
afkastning, men den öfriga jorden skall deremot falla i värde, emedan dess netto
afkastning måste förringas, i samma mål) den nödgas högre betala de båda of
vanna runda förnämsta vilkoren för sin produktion. Att, slutligen, jordbruket
likasom landet i sin helhet måste äfven ytterligare tryckas genom de ökade skatter,
som af hvitbetsodlingen? fortfarande skyddande blifva eu följd, torde vara
lätt insedt, och skall äfven af Utskottet längre ned närmare antydas,
Såsom skäl för afslag å motionen bär äfven blifvit anfördt, att i vår all
manna hushållnings intresse såväl odlingen af hvitbetor, som sockertillverkningen
deraf höra ostörda af någon beskattning få utveckla sig, och med anledning
deraf torde mot hvad ofvan blifvit yttradt den invändning göras, att den rika
vinst, landet af denna nya industri måste skörda, äfven skall komma jordbruket
till godo, att de stora kapital, som derigenom qvarhållas i landet, snart skola
göra tillgången deraf ymnig, och således jordbrukets produktion underlättas och
förhöjas. Utskottet erkäpner, att eu dylik invändning kan vara berättigad, men
likväl endast under förutsättning, att denna näring utvecklar sig fritt, med stöd
af blott sin egen lifskraft, sin egen produktiva förmåga. Om sålunda genom
odling af hvitbetor besparas os?'' utgiften till utlandet för råsocker, så kan denna
odling visserligen vara en stol'' fördel och gifva eu hög lyftning åt vårt natio
nela välstånd, men detta likväl endast på det vilkor, att denna uva produktion
gifver, sedan alla kostnader derför blifvit afräknade, eu verklig nettobehållning,
och en större sådan, än man vunnit af den derigenom till en del undertryckta
spanmålsodlingen. Förmår produktionen af hvitbetor gifva en sådan behållning,
så kan man ej finna något skäl, hvarföre den ej skulle bära upp sig af egen
kraft, och alldeles uppenbart vägar Utskottet anse det vara, att, om denna behållning
endast kan vinnas genom ett så beskaffadt premium, som skattefrihet
under fortfarande helg tull på den utländska varan, så bör denna produktions uppmuntrande
betraktas såsom en nationel förlust, emedan man derför förqväft en näring,
som blomstrade på egen sjelfständig grund, och låtit eu annan uppväxa, som endast
genom beskattning på hela nationen kan upprätthållas. Utskottet kan af det
här anförda ej draga annan slutsats, än att. ur synpunkten af landets ekonomi
ska förkofran, den nya, bär berörda näringen bör betraktas såsom eu verklig vinst
4
Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o S.
endast i det fall, att den förmår utveckla sig och bestå under en beskattning,
som ställer den lika med andra likartade näringar, och att särdeles jordbrukets
välförstådda intresse tyckes fordra, att ej en del af vår jord förlänas ett privilegium,
som den öfriga delen, redan med bördor och svårigheter hårdt belastad,
nödgas i dubbel mån betala. Utskottet önskar likväl få uttala den åsigt,
att det genom skattefriheten beviljade premium för inhemsk råsockertillverkning
endast föga skulle komma att tillfalla hvitbetsodlingen. Ty om äfven derma
skulle till en början få njuta detsamma, och under dess inflytande i betydligare
mån förmå utvidga sitt område, så måste dock snart den växande konkurrensen
mellan odlarne åter nedtrycka hvitbetans pris till det normala, som bestämmes
af produktionskostnaden, och vinsten af premiet sålunda stanna hos sockertiliverkningen.
Det är äfven denna industri, ej odlingen af hvitbetor, som niotio
nen åsyftar att ålägga en passande beskattning, och denna kan ej anses annat
än billig och rättvis, då den öfriga sockerindustrien redan genom tulien erlägger
en betydlig afgift till Staten för den råvara, den bearbetar.
Utskottet har vidare tagit i öfvervägande deri meningen, att, ehuru den be
gärda beskattningen är till sin grund rigtig och i framtiden torde befinnas oefter
giflig, så bör den dock ej nu komma i fråga, emedan den skulle förqväfva eu
lofvande näring, till stöd för hvilken åsigt man anfört exempel från Frankrike
och Preussen, hvilka länder förstått att skydda sin tillverkning af hvitbetssoeker
och deraf nu skörda eu rik inkomst. Det tyckes likväl, som vore dessa exem
pel föga efterföljansvärda, och det är till ej ringa de! de svårigheter och strider,
som i dessa länder gjort ”sockerfrågan” till ett nästan olösligt problem, som
föranledt här ifrågavarande motion. Det är bekant, att i Frankrike uppväxte
denna industri nästan obemärkt under skydd af den höga tull, som erlades för
kolonialsocker, och redan 1828 tillverkade den afgiftsfritt nära 5 millioner kilo
grammer socker, under det att kolonialsockret betalade nära 50 francs per 100
kilogrammer. Trots alla bemödanden från denna tid å Regeringens, kolonialproducenternas
och allmänhetens sida lyckades man först 10 år derefter att i någon mån
bryta sockertillverkarnes och jordbrukarnes förenade motstånd och ålägga den
inhemska sockertillverkningen en ringa skatt af 10—15 francs, under det nyssuppgifna
höga afgift å kolonialsockret bibehölls. Det bör likväl observeras, att det
skydd, som sålunda ännu medgafs den inhemska sockerindustrien, hade sin goda
grund i det allmänna protektionssystem, som då var gällande, genom hviiket
såväl alla det Fransyska jordbrukets som äfven sockertillverkningens produkter voro
i hög grad skyddade. Under närmast följande år ökades likväl så starkt den inhemska
produktionen, nemligen ända till 35 millioner kilogrammer, att Regeringen, under
påtryckning af faran för sina statsinkomster, af koloniernas och sockerförbrukarnes
klagomål, samt utledsen vid de städse återkommande tvisterna, föreslog, att
på Statens bekostnad inköpa alla de inhemska sockerfabrikerna och för framtiden
5
Bevillning s-TJtskottets Betänkande N:o 8.
undertrycka denna industri. Förslaget gick visserligen ej fram, men man antog
likväl nu principen om lika beskattning för inhemskt, som för kolonialsocker.
Denna princip tillämpad visade, huru föga det hittills beviljade skyddet varit af
behofvet påkalladt, ty redan några år derefter hade den inhemska tillverkningen
vuxit till 60 millioner kilogrammer. och man farm snart nödigt att pålägga den
ny beskattning, denna gång högre än den för kolonialsockret stadgade. Ehuru
alltsedan nödgad att i sin tur kämpa mot en i viss mån skyddad näring, sockerproduktionen
i Frankrikes kolonier, har dock hvitbetssocker-tillverkningen så
föga lidit deraf, att den från 1844 till 1864 nära nog femdubbla! sin produktion,
hvilken sistnämda år utgjorde 149 millioner kilogrammer eller omkring % af
Frankrikes hela sockerförbrukning. Nära nog enahanda har utvecklingen af för
hållandena varit i Tyska tullföreningen. Äfven der finner man, under inflytande
af det rådande skyddssystemet, samma motvilja att ålägga den inhemska tillverk
gen någon börda, under det man likväl tvingas att genom en stigande beskattning
deraf skydda Statens inkomster, och äfven der växel tillverkningen af hvit
betssocker, likasom oberörd al den stegrade beskattningen, oupphörlig! och
så starka proportioner, att år 1864 ej mindre än 179,481 Svenska tunnland voro
planterade med hvitbetor, af hvilka tillverkades omkring 4 millioner Svenska
centner råsocker. Såvidt Utskottet känner, utgör skatten i Tyska tullförenin
gen nu, och sedan snart 10 år, 7 l/2 Silbergroschen för hvarje Zollcentner hvitbetor,
hvilken skatt beräknas motsvara omkring 8 öre per Svenskt skålpund råsocker
och sålunda lemnar ett skydd mot utländsk vara af 1 V2 öre per skålpund. Detta
ringa skydd är likväl tillräckligt att nästan fullständigt utestänga det utländska
sockret och tillåta det inhemska att tillfredsställa mera än %0 af förbrukningens
behof. Af denna korta historik torde kunna inhemtas, att den inhemska
sockertillverkningen i dessa länder visserligen vuxit upp under ett starkt skydd,
men att dermed äfven fostrats svårigheter, som ännu ej äro fullt lösta; att detta
skydd hade sitt berättigande i det starkt utpräglade skyddssystem, som då i all
mänhet tillämpades, och äfven kunde anses påkalladt af de da ännu föga kända
och utvecklade sätten för sjelfva tillverkningen; samt slutligen äfven, att sjelfva
detta skydd, för Staten som för nationen alltid tungt och kostsamt, dock torde
hafva varit i det hela obehöfligt, då i Frankrike denna industri starkast tilltagit,
under det den haft att kämpa mot eu på dess bekostnad skyddad näring, och
äfven inom Tjska tullföreningen densamma, ehuru högt beskattad, oafbrutet gått
framåt. Intet af de förhållanden, som i dessa länder pakallat eller berättigat
skydd för den inhemska sockertillverkningen, kan likväl med fog sägas hos oss numera
existera, och då man torde kunna antaga, att i ett eller annan af Sveriges södra
provinser jordmån och klimat erbjuda lika fördelaktiga vilkor för hvitbetsodlin
gen, så bör af ofvananförda uppgifter den förhoppning kunna vinnas, att inhemska
6 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
sockertillverkningen skall äfven hos oss förmå utveckla sig, ehuru ålagd eu
tullen å råsocker mer eller mindre jemnlik beskattning. Skulle deremot denna
industri få fortfarande förblifva skattefri, så låter det sig .ej bestridas, att den i
motionen uttalade farhåga för eu betydlig förminskning af Statens inkomster egetsin
goda grund. För Statsverket kan detta visserligen vara hemligen likgiltigt,
emedan dess behof ovilkorligen måste fyllas, men för nationen åter är det af
stor vigt, att ej eu af de mest gifvande och kanske äfven minst tryckande skak
tetitlar obetänksamt bortkastas, då den likväl måste ersättas af en annan. Och
ej bör Utskottet underlåta att anmärka, att följden för nationen måste blifva ej
endast en annan och kanske mera tryckande beskattning, utan äfven en dubbel
sådan. Främst nemligen en ny, som blifvit nödvändig för att fylla den stats
brist af 3,000,000 R:dr R:mt, som måste uppkomma i samma mån råsocker
tullen upphör att gifva inkomst, och dernäst äfven den, som nu utgår till Sta
ten i form af en genom tullen upptagen skatt för hvarje skålpund socker, soro
inom landet förbrukas, hvilken skatt hädanefter skall utgöras till förmån för till
verkarne af hvitbetssocker. Tyngden af denna'' dubbla beskattning måste i främ
sta rummet drabba jordbrukarne, såsom den vida öfvervägande delen af landets
befolkning, och på samma gång kränka deras, likasom alla öfriga medborgares
rättvisa anspråk, att ej annorlunda beskattas än i män af det allmännas behof
och uteslutande till dess fördel.
Slutligen har Utskottet äfven att yttra sig öfver den mening, som vill att
den föreslagna skatten å tillverkningen af hvitbetssocker endast småningom bör
påläggas och höjas till fulla beloppet, men att frågan dock nu, eller så skynd
samt som möjligt, upptages och genom lagstiftningen afgöres. Utskottet hvarken
kan eller vill för det närvarande, i det outredda skick hvari alla från ärendets
behandling oskiljaktiga detaljfrågor befinna sig, inlåta sig på frågan i hvad mån,
samt om nu genast, eller först efter någon tids förlopp, tillverkningen af hvitbeta
socker kan tåla att beskattas, men instämmer lifligt deri, att det nu väckta
förslaget ej får undanskjutas. Det förefaller nemligen obestridligt, att ett dylikt
uppskof numera, sedan denna industri redan inom landet ej obetydligt bedrifves,
och nya förslag om dess vidare utsträckning nästan dagligen framkomma, ej kan
ske utan ganska stora faror, så för det allmänna, som för den enskilde, lena
sidan torde lagstiftningen, i närvaro af ett intresse, som dess egen uraktlåten
het bidragit att kalla till lif, endast med stor svårighet och i ringare mån förmå
ordna förhållandena uteslutande med afseende på det allmännas fördel, och å
andra sidan åter torde producenten med fog kunna klaga öfver ett dröjsmål, som
förledt honom att offra arbete och kapital på en industri, som man derefter
hotar att genom skatter förqväfva. Denna hotelse skulle dessutom ständigt
hänga tung öfver honom och förlama den kraft, det förtroende till framtiden,
som är vilkoret för alt framgång, och bättre torde det då otvifvelaktigt vara för
BeviUnings- Utskottets Betänkande N:o 8. 7
industrien sjelf, att frågan om beskattningen snarast möjligt afgöres, på det hvar
och en må sättas i stånd att beräkna vilkoren för och den deraf beroende framgången
af sina företag i denna rigtning.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt. anser Utskottet sig visserligen
böra instämma i motionens syfte; men då Utskottet saknat den tid och de sär
skilda insigter, som erfordras för att fullständigt utreda detta vigtiga ärende, och
sådant lämpligast torde ske genom särskilde sakkunnige personer, så vill Utskottet
endast föreslå Riksdagen,
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kong).
Maj:t täcktes genom sakkunnige personer låta undersöka och
utreda, i hvad mån och på hvad sätt tillverkningen af hvitbetssocker
inom landet lämpligen kan och bör åläggas särskild
beskattning, samt för nästkommande Riksdag framlägga
det förslag i ämnet, hvartill en så beskaffad utredning föranleder.
Stockholm den 11 Mars 1867.
På Utskottets vägnar:
Gast af Ugglas.