Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16.
1
Ms© 16.
Ank. till Riksd. Kansli d. 8 April 1867, kl. 3 e. m.
Betänkande, angående vilkor en för bränvins tillverkning.
Med stöd af 40 § Riksdags-ordningen hafva till Bevillnings-Utskottets
behandling blifvit öfverlemnade så väl Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna nå
diga Proposition (N:o 22), angående förhöjning af bränvinstillverknings-afgiften,
som de inom Kamrarne väckta motioner om ändring i den rörande vilkoren
för bränvins tillverkning nu gällande förordning.
I likhet med hvad vid föregående riksdagar egt rum, har Utskottet an
sett lämpligast att under hvarje särskild § upptaga dervid af motionär framställda
anmärkningar, äfvensom de hufvudsakliga ändringar i öfrig!, Utskottet,
efter granskning af författningen, funnit af behofvet påkallade.
Innan Utskottet öfvergår till de §§, vid hvilka någon särskild redogörelse
sålunda kan ifrågakomma, får Utskottet likväl först omförmäla Herr A.
Odelbergs, uti eu inom Första Kammaren väckt motion (N:o 12), framställda vikande:
“att en förändrad lagstiftning för sprittillverkningen måtte åvägabringas
i syftning att åt näringen bereda större frihet^. Då emellertid detta yrkande
icke innefattar något bestämdt förslag till ändring i gällande stadganden, har
Utskottet, som lika med motionären ansett större frihet i flera hänseenden böra
denna handtering medgifvas, och i sådant afseende här nedan framställt åtskilliga
förslag, funnit sig i anledning af Herr Odelbergs motion endast böra
till omförmälda förslag hänvisa.
Efter denna erinran öfvergår Utskottet till:
§ 2.
Beträffande tiden för bränvinstillverkningens utöfvande har blifvit yrkadt:
Bill. till Biksd. Prof, 1867. 5 Sami 1 Ajd. 11 Haft. 1
o
Be vulning s-Utshottets Betänkande N:o 16.
inom Första Kammaren:
af Herr A. Faxe (motionen N:o 28), att bränvinstillverkare må ega
u n-ihet att med iakttagande af de bestämmelser, som i afseende på rättighetens
vinnande kontrollen och beskattningen varda meddelade, under hela
e er eu del af den tid, för hvilken tillverkning kan blifva medgifven, hand
teringen utöfva--; ’
inom Andra Kammaren:
^eU "f" Åstrand (motionen N:o 185), “att den, som under hösten
brannt eu månad, må, derest han så önskar, idka sådan handtering under blott
fjorton dagar åt vintermånaderna".
Den särskilda lagstiftning, som för närvarande bestämmer vilkoren för
lättigheten att tillverka bränvin, har till tydligt syftemål dels att motverka eu
alltför stor bränvinsförbrukning inom landet, dels äfven att genom beskattning
a denna vara bereda Statsverket ökade inkomster, hvarutaf naturligen föraniedts
åtskilliga inskränkningar i denna närings frihet, samt flerfalldiga reglemenUmska
föreskrifter och kontroller, från hvilka andra näringar äro befriade.
and de bestämmelser, som ännu hindra denna närings utveckling och framgång,
har Utskottet funnit uem, som till vissa tider af året inskränka tillverkn
ingen af bränvin, vara af beskaffenhet att ålägga idkaren bördor och kostnader,
utan att likväl vara nödvändigt betingade af de angifva särskilda ändamål,
denna lagstiftning söker att vinna. Genom borttagande af denna inskränkning
skulle likväl bränvinstillverkningen sannolikt kunna bedrifvas med betydligt
större ekonomisk fördel, och derigenom beredas möjligheten af export af
denna vara samt i ej ringa män vinnas det önskningsmål, som redan vid
1853 18d4 årens riksdag åsyftades, nemligen att få bränvinstillverkningen smån
in gom ombilda^ till er» fabriksnäring. På dessa skäl och i likhet med hvad
vongl. Maj:t i nådig Proposition till sednaste riksdag föreslagit samt, det sammansatta
Utskott, som då behandlade detta ärende, tillstyrkt, får Utskottet
alltså hemställa,
att, brän vinstill verkning, så framt ej högst vigtiga omständigheter
föranleda dess inställande, må vara tillåten under
hela året; att året fördelas i 24 terminer, hvilka taga sin
början den lista och 16:de i hvarje månad klockan 12 på dagen
och räcka till nästa termins ingång, med de bestämmelser
i afseende å sön- eller helgedag^ inträffande, som inom. 3,
4 och 5 i § 2 af gällande förordning innehålla; samt att
af dessa terminer tillverkaren må välja hvilken eller hvilka
och huru många lian åstunda!''.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16.
3
§ 4.
Inom Andra Kammaren hafva Herrar A. A. Andersson (motion N:o 104'',
J. A. Astrand (N:o 185), J. Jonasson och Johan Olsson (N:o 187) samt Ber
Nilsson (N:o 232) yrkat, att den minsta tillverkning på dygn, för hvilken an
mälan skulle få ske, måtte bestämmas till 100 kannor, hvilket minimibelopp
sistnämnde motionär likväl ansett böra medgifvas endast då rättigheten att
idka bränvinstillverkning grundade sig på egandet eller innehafvande! af jord.
Någon ändring i föreskriften angående minsta tillverkningsbeloppet på
dygn har likväl Utskottet funnit sig ej böra tillstyrka, enär denna föreskrift
tyckes stödd på grunder, som icke utan stor fara för lagstiftningens förnämsta
ändamål kunna rubbas. Redan vid den riksdag, som fastställde grunderna för
nu gällande bränvinslagstiftning, uttalades den åsigt, att en orsak till den öfverdrifna
bränvinsförbrukningeu vore varans åtkomlighet, hvilken åter bereddes
derigenom, att den öfverallt i landet vid små och spridda brännerier tillverkades.
Man utgick äfven då från den grundsats, att bränvinstillverkningen småningom
och med den varsamhet, bestående förhållanden kräfde, borde samlas
på få och stora fabriker, och man har sedermera städse sökt att i fullständigare
grad tillämpa denna grundsats. En nedsättning i nu stadgade minimibelopp
skulle likväl bidraga till små bränneriers åter-utspridande öfver landet och sålunda
utgöra en vådlig återgång från det system, som Utskottet anser hafva
utöfvat en särdeles lycklig verkan på nationens tillstånd i både moraliskt och
fysiskt afseende. Inför en dylik betänklighet måste hvarje enskild närings
fordran på tillgodoseende genom bränvinstillverkningens vidsträcktare frihet i
detta hänseende gifva vika, och hvad särskilt angår de i motionerna ornförmälda
fördelarne deraf för de mindre jordbrukarne, så torde deras intresse
vara tillräckligt bevakadt genom den medgifna och ganska allmänt begagnade
rättigheten att bilda bolag för bedrifvande af bränvinstillverkning. Utskottet
får alltså hemställa,
att förevarande yrkande icke må af Riksdagen bifallas.
Mot uteslutande ur författningen af nu stadgade inskränkning i afseende
å högsta tillverkningsbeloppet på dygn tyckes deremot ingen dylik betänklighet
kunna förefinnas, och en sådan åtgärd står dessutom i så nära samband med
den föreslagna friheten i afseende å tiden för näringens utöfvande, att den ena
torde böra anses såsom en gifven följd af den andra, hvarföre Utskottet får
föreslå,
att stadgandet om ett högsta medgifna tillverkningsbelopp
på dygn må ur författningen uteslutas.
4
Besittnings-Utskottets Betänkande N:o 16.
§ 6.
Enligt föreskriften i denna § skall bräuvinstillverkning minst trettio dagar
före den termin, under hvilken tillverkaren vill handteringen företaga, hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmälas.
Häruti har Herr A. A. Andersson i sin nyssberörda motion yrkat den
ändring, att anmälningstiden måtte inskränkas till fjorton dagar före hvarje termins
början; och då det är att antaga, att, för besparing i resekostnadsersättningen,
kontrollörer förnämligast användas inom den ort, der de äro bosatte,
samt att hinder för desses förordnande alltså icke skulle genom en sådan
inskränkning uppkomma, men det stundom torde för eu bränvinstillverkare
möta svårighet att trettio dagar förut bestämma angående sin tillverkning, får, i
betraktande jemväl deraf att tiden för anmälan om företagande af distillering,
då densamma såsom särskild näring utöfvas, är, jemlikt § 13, bestämd till
fjorton dagar, Utskottet föreslå,
att tiden, inom hvilken tillämnad bränvinstillverkning sist
far anmälas, måtte bestämmas till fjorton dagar före den
termin, under hvilken tillverkaren vill handteringen företaga.
§ 7.
Rörande denna § har Herr A. Faxe i sin förut omnämnda motion anför.
. följande: “Då 1 mom. i 7 § endast tillåter utvidgning af anmäld tillverkning
för eu, eu och en half, två, två och en half eller tre terminer, och således
ej för blott en half termin, men sednare mom. åter, utan sådant vilkor,
medgifver tillverkare att minska uppgifvet tillverkningsbelopp, så kan deraf
dragas den slutsats, att inskränkning af det anmälda tillverkningsbeloppet är
tillåten äfven för en half termin, hvilket dock synes stå i strid med den förra
bestämmelsen".
Enligt Utskottets härofvan under § 2 framställda förslag skulle terminerna
för bränvinstillverkning hädanefter komma att utgöra endast eu half
månad, och da, i händelse detta förslag bifalles, halftermin icke vidare ifrågakommer,
samt följaktligen detta uttryck såväl i förevarande § som på öfriga
ställen i författningen måste vid författningens omredigerande uteslutas, torde
vid sådant förhållande hvad motionären i detta hänseende anmärkt
tmn ny. icke böra till någon särskild åtgärd föranleda.
(/Vidare har Herr O. Månsson uti en inom Andra Kammaren väckt
motion (N:o 254), i hvilken Herrar 1’. Andersson, O. F. Brunberg och J. Sjögrfy\o
Pig:, g föröda t, i: y rk a t, att, med ändring af såväl denna som näst föregående
§, “Riksdagen för sin del må besluta, att allt reglementerande i fråga om an
-
5
Bevillnings Utskottets Betänkande X:o 16.
mälningar och afsägelse!- vid bränvinstillverkning må lämpas mera efter bränvinstillverkarens
beqvämlighet och till hans fördel."
I öfverensstämmelse med hvad här ofvan i fråga om § 6 blifvit föreslaget,
anser Utskottet jemväl den i förevarande § stadgade tid af fjorton dagar
för anmälan om fortsättning eller utvidgning af förut anmäld tillverkning samt
derom, att tillverkare önskar från tillverkningen afstå eller uppgifven tillverkningstid
inskränka eller uppgifvet tillverkningsbelopp minska, utan olägenhet
kunna förkortas, och tillstyrker,
att anmälningstiden uti förevarande § måtte bestämmas till
åtta i stället för fjorton dagar.
§ 17.
I afseende å tillverkningsafgiftens belopp är föreslaget: såväl uti Kongl.
Maj ds nådiga Proposition som uti en inom Andra Kammaren af Herr O. Larsson
väckt motion (N:o 153), att nämnda afgift må från nuvarande beloppet, 60 öre,
till 75 öre på kannan förhöjas;
och uti särskilda motioner inom Första Kammaren af Herr A. Odelberg
(N:o 12) samt inom Andra Kammaren af Herr A. A. Andersson (N:o 104), Per
Nilsson (N:o 232) och Ola Månsson (N:o 254), att tillverkningsafgiften måtte
nedsättas till 50 öre för hvarje kanna; hvarjemte den sistnämnde alternativt
yrkat, “att tillverkare aflemna!'' hälften af det tillverkade bränvinet som skatt
och erhåller den andra hälften skattefritt.“
Hvad nu först angår sistberörda yrkande, åt hvilket motionären icke
gifvit någon närmare utveckling, så torde det ligga i öppen dag, att detsamma
i tillämpningen komine att medföra så stora olägenheter, att denna omständighet
i och för sig innebär tillräckliga skäl för Utskottets hemställan,
att ifrågavarande yrkande må lemnas utan afseende.
Beträffande åter den föreslagna förhöjningen i tillverkningsafgiften, får,
med afseende å den i nådiga Propositionen angående Statsverkets tillstånd och
behof den 11 sistlidne Januari tillkännagifna nödvändighet af ökade inkomster
för fyllande af uppkomna statsbehof, Utskottet, för den händelse de antydda
behofven af Riksdagen finnas vara oafvisliga, i så måtto tillstyrka bifall till
berörda förslag,
att afgiften för bränvinstillverkning må förhöjas till 70 öre
på kannan, bränvinet såsom förut beräknadt till 50 procents
styrka vid 15 graders värme efter Celsii thermometer.
§§ 18 och 20.
Uti sin ofvan omförmälda motion har Herr A. A. Andersson yrkat, att,
11 Bevillnings-UlsIcottets Betänkande N:o 16.
med ändring af nu gällande stadgande derom, att afgiften för bränvinstijlverkning
skall erläggas förskottsvis för half tillverkningstermin i sender, tillverkaren
må vara berättigad till anstånd med samma afgifts erläggande intill en
månad efter hvarje termins slut; och då, enligt Utskottets åsigt, bränvinstill
verkan, i synnerhet om den af Utskottet här ofvan tillstyrkta förhöjning i
tillverkningsafgiften varder af Riksdagen bifallen, torde böra komma i'' åtnjutande
af all den lättnad, som, utan att Statens säkerhet för afgiftens utbekommande
derigenom äfventyras, kan honom beredas, får Utskottet föreslå,
att, med upphäfvande af alla föreskrifter om öfverskottstillverkning,
som i författningen förefinnas, det må stadgas:
att afgift för bränvins tillverkning skall för hvarje termin
erläggas inom trettio dagar efter terminens utgång, med
rättighet för tillverkare, som det åstundan att förskottsvis
göra afbetalning å sådan afgift; att 3/4:delar af det bränvin,
lör hvilket afgift icke blifvit förskottsvis erlagd, skall, intilldess
samma afgift blifvit gulden, uti särskildt säkert
ruin å det ställe, der tillverkningen skett, under kontrollörens
lås förvaras; att dessutom jemväl bränneriredskapen
skall utgöra pant till Statens säkerhet för tillverkningsafgiftens
utbekommande; att bränvinstillverkare skall uti
inländsk, vederbörligen fastställd försäkringsinrättning låta
mot eldfara försäkra så väl bränneriredskapen, som det
bränvin, hvilket kan komma att på förut nämnda sätt för
varas, samt till kontrollören aflemna försäkringshandlingen,
innan tillverkningen utsträckes öfver det belopp, hvarför
afgift tilläfventyrs blifvit förskottsvis erlagd; börande försäkringen
vara gällande för en tid af minst sextio dagar
efter till verkningstidens slut; att, i händelse någon gång
sammanlagda försäkringssumman för redskapen och det i
förvar upplagda bränvinet icke skulle motsvara den afgift,
som för tillfället är ogulden, kontrollören bör, intilldess ett
förändradt förhållande inträdt, inställa tillverkningen; att
kontrollören skall å tillverkningsstället qvarstadna till dess
afgiften blifvit till fullo gulden; att, derest afgiften för det
under eu termin tillverkade bränvin icke är betald trettio
dagar efter terminens slut, kontrollören ofördröjligen skall
anmoda vederbörande kronobetjent att verkställa försäljning
af det till Statens säkerhet för samma afgift förvarade bränvin;
att, om försäljningssumman icke skulle motsvara den
oguldna afgiften, bränneriredskapen genast derefter bör för
-
7
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 16.
säljas; samt att kontrollörsarfvodet för den tid kontrollören,
på grund af ofvanberörda föreskrifter, kan komma att vid
bränneri qvarstadna, efter det tillverkning af bränvin derstädes
upphört, skall, vid slutliqviden, af tillverkaren Staten
godtgöras.
§ 26.
I sammanhang med sina förut anförda yrkanden bär Herr Åstrand jemväl
föreslagit, att kontrollörsarfvodet måtte bestämmas till minst tre och högst sex
Riksdaler om dagen.
Ehuru nedsättning i det för kontrollörerne bestämda arfvode tid efter
annan egt rum, uppgår likväl kontrollkostnaden fortfarande till ett så betydligt
belopp, att någon ytterligare minskning deri synes vara särdeles önskvärd,
isynnerhet som den åt Utskottet föreslagna utsträckning i tillverkningstiden
otvifvelakligt komme att föranleda någon tillökning i nämnda kostnad; och då,
enligt inhemtade upplysningar, det ganska sällan lärer inträffa att två eller tre
biänneiiei ställas under uppsigt åt en gemensam kontrollör, äfven der sådant
utan olägenhet kunnat ske, har Utskottet ansett den asyftade besparingen för
Statsverket kunna och böra beredas hufvudsakligen genom eu förändring i detta
hänseende, äfvensom Utskottet funnit med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att i samma mån omfånget och besvärligheten af en kontrollörs befattning
ökas, motsvarande förhöjning i arfvodet må ! ömma honom till godo.
Utskottet får derföre föreslå,
dels att i förevarande § må inflyta eu bestämdare föreskrift
derom, att två eller tre brännerier höra, så snart sådant
utan svårighet kan ske, under uppsigt af en gemensam
kontrollör ställas, dels att, med nedsättning af arfvodets
minimum till tre Riksdaler, arfvodet må utgå med följande
belopp, nemligen:
för kontrollör med tillsyn å ett bränneri, med minst 3 högst 5 R:dr om dagen
” » » » 2 brännerier „ „ 5 „ 7 „ „ „
” T- ” - ” ” 3 .. 55 55 55 7 55 9 „ „ „
flor att minska kostnaden för kontrollen å bränvinstillverkning och gorå
särskilda kontrollörer framdeles alldeles obehöfliga, har Herr O. Månsson, uti
en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 255), i hvilken Herrar P. Andersson,
O. F. Brunberg och J. Sjögren sig förenat, föreslagit: “att Riksdagen måtte besluta
anskaffande utan tidsutdrägt af tillräckligt antal af fabriksbolaget Siemens
& Halskes i Berlin pa ten tura de apparater för bränvinskontrollen i Rikets
8
Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 16.
Beträffande nämnda apparat har Utskottet erhållit den upplysning, att
de försök, som, för utrönande af apparatens användbarhet och tillförlitlighet,
pågå vid ett ej långt från hufvudstaden beläget bränneri, icke visat fullt tillfredsställande
resultat, enär väl understundom den medelst apparaten verkställda
uppmätning varit noggrann, men deremot vid andra tillfällen större eller mindre
missvisning egt rum. Då således användbarheten af denna apparat, hvilken
dessutom lärer vara svår att uppsätta och af särdeles ömtålig beskaffenhet,
ännu icke blifvit tillbörligen utrönt, än mindre ådagalagd, samt då, i händelse
de fortsatta försöken framdeles skulle leda till mera tillförlitliga resultat, chefen
för Bränvins-kontrollbyrån icke lärer underlåta att i detta hänseende göra de
framställningar, hvartill omständigheterna kunna föranleda, anser sig Utskottet
för närvarande och till följd af frågans outredda skick höra hemställa,
att Herr 0. Månssons yrkande icke må af Riksdagen bifallas.
8 28.
Under åberopande af nödvändigheten att för Statsverket göra alla de
besparingar, som billigen kunna åstadkommas, har Herr P. Petersson, uti motion
inom Andra Kammaren (N:o 36), hemställt: “om icke vid bränvinsbränningskontrollen
öfverkontrollörens befattning är obehöflig44.
Det af motionären omförmälda förhållande, att vid öfverkontrollörs besök
ingen anmärkning förekommit, kan, enligt Utskottets tanke, ingalunda bevisa,
att samma ordning och noggrannhet skulle iakttagits, äfven om öfverkontrollör
ej funnits och när som helst kunnat infinna sig, likasom den äfvenledes af
motionären till stöd för hans åsigt anförda omständighet, att det numera är på
Chefen för Kongl. Civildepartementet beroende, om öfverkontrollör skall inkallas
till tjenstgöring eller icke, snarare synes ådagalägga, att i detta hänseende
all den inskränkning i kontrollkostnaden, som utan äfventyrande af kontrollens
noggrannhet och tillförlitlighet funnits möjlig, numera iakttages; och då,
enligt Utskottet meddelade upplysningar, öfverkontrollörens tillsyn mången gång
visat sig vara lika behöflig för Staten, som nyttig för tillverkaren, samt erfarenheten
visat, att mer än en kontrollör just på grund af öfverkontrollörs framställda
anmärkningar ansetts icke vidare böra till dylik befattning ifrågakomma,
samt dessutom, under förutsättning af bifall till Utskottets här ofvan väckta
förslag om bränvins förvarande till säkerhet för tillverkningsafgiften, en ännu
noggrannare tillsyn, än tillförene, torde blifva behöflig, tillstyrker Utskottet,
att motionärens hemställan icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
§ 30.
Bevillnings-Utsh)ttets Betänkande N:o 16.
9
§ 30.
För att vid bränvinstillverkning kunna afskilja den starkare spriten
från den svagare, hvilket isynnerhet för möjligheten af export till utrikes ort
torde vara af ganska stor vigt, skulle, enligt Utskottet meddelad upplysning,
endast erfordras att i stället för en sprithållare, som, jemlikt denna §, bör i hvarje
bränneri finnas, tvänne sådana anbragtes. Som någon svårighet för kontrollen
icke deraf uppstår, föreslår Utskottet ett i så måtto förändradt stadgande i
denna del,
att i hvarje bränneri skall finnas en eller två sprithållare,
hvaruti vid bränvinstillverkning spriten, bränvinet eller länken
genom rör från imkylaren omedelbarligen iuledes.
§ 33.
Af samma skäl som det ansetts nödigt i denna § föreskrifva att, då
bränvin af den vid bränneriet anställde kontrollör till kannetalet bestämmes,
ett särskilt vittne alltid bör närvara, anser Utskottet det böra stadgas, att
vittnet skall vara tillstädes jemväl då bränvin till Statens säkerhet för till
verlcningsafgiften upplägges i förvar samt då sålunda förvandt bränvin af
kontrollör utlemnas;
hvilket till bifall hemställes.
§ 38.
Det i denna § förekommande stadgande: “Den, som tillverkar bränvin,
utan att anmälan dertill skett, eller under tid, då bränvinstillverkning ej är
tillåten, gälde tillverkningsafgift och böte etc.“ bär Herr A. Faxe, på sätt af
hans förut omförmälda motion inhemtas, funnit mindre tydligt; men då, enligt
Utskottets åsigt, vid jemförelse mellan denna § och § G, någon tvekan i afseende
å tolkningen af ifrågavarande uttryck icke synes böra uppstå, anser
Utskottet
någon åtgärd i anledning af Herr Faxes framställning i
denna del icke erfordras.
§ 41.
Utom den ansvarspåföljd i öfrig!, som enligt denna § är bestämd för
vissa der uppräknade öfverträdelser af författningar, finnes särskildt stadgadt,
Bih. till Biksd. Prot. 1867. 5 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16.
att det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum vid beslagstillfället befintliga
bränvin och de kärl, hvari det förvaras, anses förbrutna.
Till förebyggande af tvetydighet och till betryggande af Statens företrädesrätt
till det, på sätt Utskottet här ofvan under §§ 18 och 20 föreslagit,
till säkerhet för afgiftens utbekommande förvarade bränvin, torde ett särskild!
stadgande numera blifva erforderligt, emedan i annan händelse stor förlust
skulle kunna för Staten uppkomma, helst då man besinnar, att, jemlikt § 56,
Staten icke erhåller andel hvarken i de på grund af denna författning ådömda
böter eller i den egendom, som dömts förbruten. Utskottet får derföre föreslå,
att till § 41 må fogas ett tillägg af innehåll,
att till det sålunda förbrutna bränvinet icke räknas sådant,
som till Kronans säkerhet för ännu ogulden tillverkningsafgift
uti särskild! rum under kontrollörens lås förvaras.
§ 49.
Första momentet af denna paragraf har följande lydelse: “När förbrytelse
mot denna författning atalas, ansvara bränvinstillverkare eller distilleringsidkare
för hustrus, barns, tjenstefolks och vid bränneriet anställde arbetares gerningar,
ifall bötesansvar eller förlust af redskap eller tillverkad vara eller kärl, hvari
den förvaras, ifrågakomma-, derest icke omständigheterna visa, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja“.
Då denna redaktion synes kunna gifva anledning till en för tillverkaren
alltför sträng tolkning, får Utskottet hemställa,
att slutet af förevarande moment må erhålla följande lydelse:
derest icke omständigheterna gorå sannolikt, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja.
Slutligen torde här böra omförmälas, att, emedan en noggrann och
konseqvent redaktion af ifrågavarande författning först då kan åstadkommas,
när beslut i alla hithörande frågor blifvit af Kiksdagen fattade och af Kongl.
Maj:t i nåder pröfvade, samt redaktionen i och för sig icke inverkar på bevillningens
belopp eller föreskrifterna för dess utgörande, Utskottet af sådana
skäl icke. ansett sig böra vid förevarande betänkande foga särskild! redaktionsförslag,
utan funnit verkställandet af de jemkningar och redaktionsförändringar,
11
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16.
som efter författningens slutliga granskning må blifva erforderliga, lämpligast
böra åt Kongl. Maj:t öfverlemnas.
Stockholm den 6 April 1867.
På Utskottets vägnar:
Gast. af Ugglas.
R eservationer:
l:o af Friherre G. af Ugglas mot Utskottets beslut i afseende å §§ 17,
18 och 20.
2:o af Herr E. V. Almqvist''. “Det af Utskottet afgifna förslag till minskning
i kostnaden för kontrollen öfver bränvinstillverkningen anser jag hvarken
för det åsyftade ändamålet tillfredsställande, eller hvad nedsättningen af lägsta
arfvodesbeloppet beträffar rigtigt, hvarför jag emot Utskottets berörda förslag
mig vördsamt reserverar.
Efter nu gällande stadganden åtnjuter kontrollör, då han i sådan egenskap
vid bränneri tjenstgör, arfvode af minst fyra och högst sex Riksdaler om
dagen af Staten, förutom kost, boningsrum, eldning och städning, som bränvinstillverkaren
består. I sammanhang härmed är äfven bestämdt, att flera brännerier
kunna ställas under uppsigt af en gemensam kontrollör.
Utskottet föreslår att, i stället för hvad om kontrollörsarfvodet sålunda
finnes stadgadt, detsamma må bestämmas att utgå för kontrollör med tillsyn
å ett bränneri med minst 3 högst 5 lbdr om dagen
å två brännerier „ 5 „ 7 „
å tre brännerier „ 7 „ 9 „
Arfvodesnedsättningen inskränker sig sålunda egentligen endast till en
R:dr om dagen för kontrollör, som tjenstgör vid blott ett bränneri; ty kontrollör,
som har uppsigten öfver flera brännerier sig anförtrodd, hvilken efter nu gällande
författning icke kan erhålla högre arfvode än sex R.clr om dagen, kan efter
Utskottets förslag komma att i arfvode åtnjuta sju R:dr om dagen, då han har
två och nio R.dr om dagen, då han har tre brännerier under sin uppsigt.
12
Bcvillnings-Utshotiets Betänkande N:o 16.
Huruvida någon besparing i kontrollkostnaden härigenom verkligen
kan komma att uppstå torde vara tvifvel underkastadt.
Då meningen är att åstadkomma besparing och icke hvarken att något
väsendtligt förhöja eller oskäligt nedsätta kontrollörsarfvodet, anser jag att nuvarande
arfvodesbestämmelserna böra närmare bibehållas än hvad af Utskottet
blifvit föreslaget.
Att nedsätta nu bestämda lägsta arfvodesbeloppet, fyra R:dr, till endast
tre R:dr om dagen, samtidigt dermed att sådana förändringar i lagstiftningen
för bränvin stillverkningen föreslås, att ansvaret och förpligtelserna, som åtfölja
befattningen, väsendtligt förhöjas, kan jag för min del icke anse skäligt. 4
Deremot finner jag ingen anledning att höja arfvodet utöfver nuvarande
beloppet för kontrollör, som får tvänne brännerier under sin uppsigt, eftersom
nu gällande författning tydligen afser att flera brännerier, sålunda gifvet två,
kunna ställas under en kontrollör, mot åtnjutande för denne af nu stadgade
högsta arfvodesbeloppet, sex R:dr om dagen.
För kontrollör med tre brännerier under sin uppsigt synes dock skäl
något höja arfvodet, då icke bestämdt kan sägas huruvida nuvarande stadganden
afse att så många brännerier kunna ställas under en kontrollör, men
jag anser att förhöjningen icke bör eller behöfver vara något väsendtlig, helst
kontrollör, som har uppsigten öfver flera brännerier, eger att af hvarje bränvinstillverkare,
vid hvars bränneri han tjenstgör, åtnjuta kosthållning m. m.,
hvarför kontant ersättning lärer kunna påräknas af dem, hos hvilka dessa förmåner
ej begagnas, hvarigenom en icke oväsendtlig tillökning i arfvodesbeloppet
kan för sådan kontrollör beräknas.
På grund af dessa skäl får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade
besluta att kontrollörsarfvodet må bestämmas att utgå:
för kontrollör med tillsyn å
ett bränneri med minst 4 högst 5 R:dr om dagen,
två brännerier „ 5 „ 6 „
tre brännerier „ 6 „ 7 „
3:o af Grefve II. B. A. Hamilton: “Det sätt, på hvilket bränvins
bränningen
inom landet bedrefs före 1853 års riksdag, uppväckte med rätta en
storm af ovilja. Ropet emot den s. k. husbehofsbränningen blef så häftigt och
Hvem att bota det onda så stor, att alla möjliga — rigtiga och origtiga — anledningar
uppfunnos att utdöma denna industri.
Sålunda uppställdes och antogs den satsen att bränvinsbränningen var
för jordbruket skadlig. Grundlösheten af detta påstående har så väl genom
sednare tiders agrikulturkemiska upptäckter som genom praktisk erfarenhet blifvit
till fullo bevisad; och, om till stöd för denna åsigt åberopas exemplet af
de egendomar, å hvilka bränvinsbränning idkats, utan att ladugårdsskötseln eller
13
Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 16.
jordbruket å dessa visat sig bättre än å de egendomar, der bränvinsbränning
icke bedrifvits, så bevisar detta ingalunda annat än att ladugårdsskötseln och
insigten om bränvinsaffallets råtta begagnande stått på en låg ståndpunkt.
Svenska jordbrukaren, utsatt för alla de olägenheter, som ett hardt
klimat medförer, och skyldig att konkurrera med lyckligare lottade yrkesbröder
i andra länder, måste, för att bestå, tillåtas begagna sig af alla möjliga hjelpmedel,
Indika icke äro i strid med andra högre intressen. Lagstiftningen bör
derföre icke, på det sätt, som af Utskottet i motiveringen blifvit framhållet,
uppställa såsom ett mål att åstadkomma bränvinsbränningens öfverförande till
stora fabriker, utan tillåta denna näring, i likhet med alla andra, utveckla sig
på det för näringen naturligaste sätt och endast tillse, att dess skadliga inverkningar
förekommas. Det är supandet, icke brännandet, som verkat skadligt.
Lagstiftningen bör derföre rigta sin uppmärksamhet mot det förra, icke mot
det sednare. Man har sökt minska förbrukningen dels genom fördyrande af
bränvinet, förmedelst höjande af tillverkningsafgiften, och dels genom försvårande
af åtkomsten. Med afseende härpå hafva de mindre brännerierna blifvit utdömda,
och med husbehofsbränningen i lifligt minne är det naturligt att man vill söka
skydd häremot genom bestämmanden, som omöjliggöra densamma, men man
glömmer, att man, vid detta ingrepp i den enskildes eganderätt, icke bör gå
längre än som antingen Statens väl ur moralisk synpunkt krafvel- — eller —
som föreskrifves af nödvändigheten att bereda åt Staten den inkomst, som
bränvinstillverkningsafgiften medförer.
På ett lika tillfredsställande sätt, som genom bestämmande af ett mini
mum för tillverkningen, men mer rättvist, skulle dessa mål ernås, om jemte
tillverkningsafgiften bestämdes en kontrolleringsafgift af t. ex. ett öre. för hvarje
kannas tillverkning, men som icke i något bränneri fick understiga 4 R:dr Runt
per dag eller den ungefärliga kontrolleringskostnaden.
I ett bränneri med 100 kannors daglig tillverkning skulle kostnaden,
utom tillverkningsafgiften, enligt detta förslag blifva :
Kontrolleringsafgift......= 4,00,
Rum, föda etc. åt kontrollör ,== 2,00 = 6,oo
eller 6 öre per kanna bränvin, då den vid ett bränneri med 1,000 kannors tillverkning
bäfver:
Kontrolleringsafgift . . = 10,oo,
Rum etc. åt kontrollör = 2,oo = 12,00
eller 1,2 öre per kanna. Denna skilnad, = 4,8 öre, måste anses fullt tillräck
lig att hindra, utan att omöjliggöra, bedrifvandet af mindre brännerier och inskränka
deras antal inom de gränser, som ur moralisk synpunkt kan anses
erforderligt.
14
Bevillnings-Utskottets Betänkande N;o 16.
Denna afgift skulle kunna öfverlemnas åt landstingen till underlättande
af deras företagsamhet,
Den höga skatten, kostnaden för kontrolleringen och dermed förenadt
obehag skulle försvåra och fördyra, den mindre tillverkningen till en grad, som
borde tillfredsställa den försigtigaste, utan att omöjliggöra en handtering, som
på det närmaste är förenad med jordbruket och som, rätt skött, i väsendtlig
mån kan bidraga till dess ändamålsenliga utveckling.
Den enskildes rättighet att fullt och fritt förfoga öfver sin egendom
inom de gränser, förn bestämmas af Statens högre mål och medmenniskors
mötande rättigheter, torde med skäl anses vara en af grundpelarne för den
europeiska samhällsrätten. Åtnjutandet af denna rättighet förnekas dock den
Svenske jordbrukaren, som, enligt 4 § i Bevillnings-Utskottets förslag till brän
vinsstadga, förbjudes att af sina produkter tillverka bränvin, med mindre detta
sker i en skala, som godtyckligt är bestämd till minst 300 kannor per dag.
Bibehållandet af detta stadgande anser jag så mycket obilligare och
orättvisare, som Utskottet borttagit förut befintligt stadgande om maximum.
Pa grund af dessa skäl far jag vördsamt anhålla att ifrågavarande 4 §
måtte återremitteras till Bevillnings-Utskottet för att omarbetas på af mig framställda
grunder."
4:o af Herr A. G:son Bennich vid § 4: “Med fullkomligt erkännande
af den allt annat öfvervägande betydelse, som i lagstiftningen bör tillmätas afseendet
å nationens moraliska och fysiska välbefinnande, har jag likväl icke
kunnat underlåta att inom Utskottet med min röst understödja de flera inom
Andra Kammaren väckta motioner, som åsyfta nedsättning af minimibeloppet
för bränvinstillverkning pa dygn till 100 kannor. Jag hyrser nemligen den öfvertygelse,
att det moraliska och fysiska tillståndet på intet vis hotas af en
dylik nedsättning, sedan bränvinstillverkningen numera blifvit ordnad på sätt
som skett. Den höga beskattning, som hvilar å denna tillverkning (beskattningen
må bibehållas vid 60 öre eller höjas derutöfver), och de kontroller öfver
tillverkningen, hvilka utestänga all tillgång till produkten under sjelfva bränningen,
innefatta så väsendtliga förändringar i de äldre förhållandena, under
hvilka den s. k. husbehofsbränningen bedrefs, att det derunder med så mycket
fog öfverklagade sorgliga inflytandet icke har någon motsvarighet under den
nya ordningen, ehvad tillverkningsbeloppet blifver större eller mindre. Det
var nemligen icke antalet af bränneder, utan den obehindrade tillgången till
den nästan obeskattade och derföre billiga varan, i förening med slapphet vid
ordnande och tillsyn öfver bränvinets utminutering och utskänkning, som alstrade
det öfverklagade onda Bästa beviset för denna åsigt torde kunna hemtas
tiån förhållandet i de delar af landet, der bränvinsbränning enligt nu gällande
lagstiftning allmännast utöfvas. Man lärer nemligen icke med fog kunna till
-
15
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16.
vita dessa orter, exempelvis Blekinge och Christianstads län, att i moraliskt
eller fysiskt hänseende befinna sig i sämre tillstånd, än hvilken annan ort som
helst, der bränvinstillverkning i ringare mån eller alls icke utöfvas.
Vid sådant förhållande har det synts mig böra undersökas, om icke den
frihet till loflig näringsverksamhet, som man på så goda skäl i allmänhet mer
och mer sökt göra gällande och Utskottet jemväl i afseende å bränvinstillverkningen,
hvad beträffar tid och maximum, i det nu afgifna förslaget tillämpat,
äfven kan och bör gifvas den utsträckning, att också en betydligare nedsättning
af minimibeloppet för bränvinstillverkningen medgifves.
Någon annan gräns för denna nedsättning, än Statens betryggande vid
dess påräknade inkomst och följaktligen ett skäligt förhållande emellan tillverkningsafgiften
och kontrollkostnaden betinga, synes mig derföre icke nu mera
böra bestämmas. Denna gräns, alltid i viss mån godtycklig, torde dock kunna
anses möta vid en beskattad tillverkning af 100 kannor på dygn.
Utom de allmänna grunder, hvilka icke torde behöfva här närmare utvecklas,
för en sålunda äfven nedåt utsträckt frihet för tillverkaren att sjelf
bestämma beloppet af den produkt han vill åstadkomma, lära härvid förete sig
särskilda skäl, hvilka ur så väl statsekonomi synpunkt som med hänsigt till
de enskilde jordbrukarnes ekonomiska välstånd mägtigt tala för medgifvandet
af denna frihet. Med en tillförene sällspord enighet uttalas numera af praktiskt
och vetenskapligt bildade landtbrukare den mening, att affållet vid bränvinsbränningen
såsom boskapsfoder i allmänhet och synnerligen såsom gödningsmedel
för slagtboskap eger högt värde, enligt fleras mening till och med så
högt, att det föga understiger fodervärdet af de råa landtbruksprodukter, som
till bränvinsbränningen användas. Om detta är fallet, hvilket jag icke kan
bedöma, men icke heller eger anledning att betvifla, låter det väl tänka sig,
att den lägre tillverkningskostnad, som vid fabriksbränning i stort drabbar hufvudprodukten
och som ur statsekonomi synpunkt skulle gifva fabriksbränningen
företrädet, fullt motväges af det högre gagn, som affållet vid den i och
för sig dyrare tillverkningen i mindre skala, då denna tillverkning bedrifves i
sammanhang med jordbruk, kan lemna, och i hvilket fall någon statsekonomi
förlust icke dervid uppstår. Beräkningarne öfver fördelar och olägenheter i
ena som andra fallet synas dock lämpligast böra anförtros åt den enskildes
egen omtanke; och lagstiftaren tillkommer icke att härutinnan ingripa med
andra inskränkande föreskrifter, än statsändamålens tillgodoseende nödvändigt
fordrar.
Jag tillåter mig »således vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte besluta, att minsta tillverkning på dygn,
för hvilken den, soan till bränvinsbränniug sig anmält, skall
erlägga stadgad tillverkningsafgift, bestämmes till 100 kan
-
16
Bevillning s-Utskottets Betänkande N;o 1(>.
nor bränvin af 50 procents styrka vid + 15° Celsii therm
om eter, räknadt i medeltal under anmäld bränningstermin.44
5:o al Friherre C. J. Alströmer emot besluten under §§ 18 och 20.
6:o af Herr A. A. Andersson: “Emot Bevillnings-Utskottets afgifna Betänkande
rörande ändringar uti sednaste Kong!. Förordningen angående bränvinstillverkningen
inom Riket ser jag mig nödsakad att afgifva följande reservation:
För hvar och en, som ännu har i friskt minne de motiver, som från
de fyra Riks-Ståndens sida anfördes till skäl för den höga beskattningen af
bränvinstillverkningen, så visar det sig alltmera tydligt och klart, att den egentliga
hufvudorsaken var ingenting annat än: mera pengar! De vackra fraser,
som på den tiden predikades från alla håll och kanter, rörande bränvinets
skadliga följder, voro ingenting annat än jesuitiska snillefoster, som upprunnit
i de mest fanatiska nykterhets-ifrarnes egna hjernor. Det vackra talandet och
skrifvandet om bränvinsproduktionens förminskning var endast egnadt att framtvinga
de många millioner ur arbetarnes fickor, som man icke såg sig god till
att på annat sätt åtkomma. Man hade likväl väntat, att den nya Representationen
skulle söka undanrödja de stadgande^ som ännu hindra jordbrukaren att
fullt tillgodogöra sig denna nyttiga binäring, men om man får döma efter Bevillningsutskottets
förevarande Betänkande, så blir man högeligen bedragen i
detta föreställningssätt. — Detta Utskott visar samma tendens som de gamla
Riks-Stånden; man spårar förgäfves efter ett enda beslut, som icke går ut på att öka
bränvin sfloden och försvåra möjligheten för jordbrukaren att tillgodogöra sig sina
produkter på det sätt han finner förmånligast. Sålunda har man vid § 2 vidtagit
den förändring, att utsträcka tiden för bränningen jemväl till sommarmånaderna,
i uppenbar afsigt att beröfva den landtbrukande befolkningen möjligheten
att täfla med de större fabriker, som sannolikt komma att än vidare
förökas inom städernas områden. Häraf följer, att större delen af det utmärkta
kreatursfoder, som affallet innehåller, skall komma att sköflas bort, utan det
ringaste gagn, hvarken för det allmänna eller den enskilde. Det har numera
eljest kommit så långt att landets skickligaste kemister erkänna att drankfodringen
är ett bland de förnämsta foderämnen för boskapsgödningen. Man har
jemväl kommit till insigt derom, att vårt land skulle kunna med fördel exportera
en betydlig mängd gödboskapskött och fläsk, samt dymedelst inbringa
ofantliga summor till vårt eljest kapitalfattiga land! Men heldre än att medverka
till detta nyttiga ändamål, söker man genom eu förvänd bränvinslagstiftning
uppstapla alla möjliga hinder deremot. Det kraftigaste hindret är onekligen,
om man lyckas rycka bränvinshandteringen -från jordbruket och kon
centrera densamma i städerna. Till detta ändamåls vinnande bidrager jemväl
i lika hög grad den förordade borttagningen af bestämmelsen angående
maximi -
Bevillnings-Utshotlets Betänkande N:o 16.
17
maximitillverkningen. Vid de brännerier, der afverkningen kommer att bestämmas
till ett, två k tre tusen kannor, blir det nästan otänkbart att hemta tillräcklig
nytta af eu sådan massa drank, som uppkommer af den stora mängd
produkter, som erfordras, hvarjemte skattens ytterligare förhöjning tvingar näringsidkaren
att forcera tillverkningen så högt som möjligt, och dymedelst försvåra
användandet af det eljest så värderika alfabet.
Med anledning häraf och då det torde få anses förtidigt att för jordbrukaren
krossa denna binäring redan på första riksdagen efter det nya statsskickets
införande; tager jag mig friheten vädja till de respektive Kamrarnes
rättrådighet och kloka omtanka om såväl den enskildes som det allmännas
bästa; och anhåller fördenskull vördsammast,
att andra paragrafen i Kongl. Förordningen om bränvinstillverkningen
måtte sålunda ändras : att bränvinstillverkningen
må vara tillåten under sju månader af året nemligen: Januari,
Februari, Mars, April, Oktober, November och De
,
cember, och att dessa månader indelas i fjorton terminer,
hvilka taga sin början den 1 och 16 i hvarje månad klockan
12 på dagen, samt att frihet lemnas att begagna sig af
handteringen under hvilken eller hvilka af dessa terminer
som helst;
att 4 § ändras sålunda att, med bibehållande af nu
stadgade maximibeloppet, 1,000 kannor, minimitillverkningen
nedsättes till 100 kannor om dagen;
att Utskottets förslag till ändring af 17 § rörande
tillverkningsafgiftens förhöjande till 70 öre måtte ogillas och
den nu bestämda skatten, 60 öre per kanna, fortfarande bi
behållas."
Uti denna reservation, såvidt den afser § 2, hafva Herrar A. Medin
och A. J. Sandstedt sig förenat.
7:o af Herr A. Medin: “Emot det beslut, hvari Bevillnings-Utskottet
stadnat om vilkoren för tillverkning af bränvin, får jag mig uti följande §§
reservera.
§ 4.
Borttagandet af maximum anser jag för min del i högsta grad olämpligt,
synnerligast som minimum ej blifvit förändradt, och yrkar jag alltså afslag
på denna punkt, såvida ej minimum bestämmes till etthundrade kannor per dygn.
§ 17.
Skattens förhöjande till 70 öre i stället för 60 är, efter mitt förmenande,
Bill. till Riksd. Brok ISC7. 5 Sami 1 Ajd. 11 Höft, '' 3
18 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16.
både ekonomiskt, och äfven sto-ekonomiskt, i högsta grad skadligt, enär man
derigenom gör tillverkningen nära omöjlig, och sålunda utan tvifvel minskar
densamma till den grad, att Staten erhåller en vida mindre inkomst, än hvad
nu är fallet; alltså yrkar jag afslag på denna punkt och förenar mig med
dem, som önska bibehållandet af nu stadgade afgift, eller sextio öre pr kanna
af 50 proc. alkoholhalt.
Då Bevillnings Utskottet denna riksdag haft för princip att så litet som
möjligt göra förändringar i nu gällande tullsatser, anser jag äfven för min del
olämpligt att så genomgripande förändringar för denna industri böra för närvarande
vidtagas; men har jag ej något att anmärka mot de små detaljföl
ändringar, som blifvit vidtagna."
I denna reservation har Herr A. J. Sandstedt i allo instämt.
Slutligen har Friherre II. Gyllenhaal begärt fa antecknadt, att han, pa
grund af erhållen permission, icke varit tillstädes, da detta ärende inom Utskottet
behandlades.
Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1867.