2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 14>.

N:o 14.

Ank. till Riksd. Kansli d. 6 April 1867, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om öfverflyttande på kommunerna
af rättigheten att debitera och uppbära folks
kolen fgiften.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Bevillnings-Utskottet hänvisad
motion (N:o 46) har Herr Bylander föreslagit, ”att, med bibehållande af den
kommunerna beviljade halfva personliga skyddsafgiften, debiteringen och uppbörden
deraf måtte öfverflyttas direkt till kommunaluppbörden”; genom hvilken förändring
motionären ansett den dubbla fördel skola vinnas, att dels berörda medel
kunde komma vederbörande kommuner tidigare tillhanda och dels flera med
debiteringen och uppbörden deraf för närvarande förenade besvär och kostnader
kunde undvikas.

Vid besvarandet af denna motion har Utskottet velat till en början erinra att
folkskoleafgiften, som sedan år 1862 utgår med 40 öre för man och 20 öre för
qvinna, eller till lika belopp med den personliga skyddsafgiften, ursprungligen
tillkommit på grund af Rikets Ständers vid 1844—1845 års riksdag, i sammanhang
med den personliga skyddsafgiftens nedsättning till hälften, fattade beslut
att ett emot berörda nedsättning svarande belopp borde till folkundervisningens
befrämjande utgöras af hvarje personlig skyddsafgift underkastad skattskyldig,
äfvensom af gemenskapen vid arméen och flottan, hvarvid Rikets Ständer såsom
allmän grundsats antogo, att hvarje arbetsför medlem i samhället borde genom
personlig afgift i främsta rummet bidraga till det uppvexande, mindre bemedlade
slägtets undervisning. I öfverensstämmelse med detta beslut förordnades genom
Kongl. Kungörelsen af den 13 Mars 1846, att folkskoleafgiften skulle efter nyssnämnda
grunder utgå, hvarjemte, i afseende å sättet för uppbörden och redovisningen
deraf, meddelades den föreskrift, att afgiften skulle i sammanhang med
krqnouppbörden påföras, uppbäras och indrifvas af de Kronans eller städernas

Bevillnings-Utsicottets Betänkande N:o 14. 3-

tjensteman, som med berörda uppbörd hafva befattning samt derefter levereras i
Stockholm till Stadsnämnden samt i öfriga städer äfvensom å landet till landtränterierna,
för att derifrån, efter skeende reqvisitioner, till vederbörande skolstyrelser
aflemnas.

Ehuru öfverlåten till kommunerna såsom understöd för folkskoleväsendets
uppehållande utgör sålunda ifrågavarande afgift i sjelfva verket en till Staten
utgående skatt, som måste af de skattskyldige erläggas till det belopp och efter
de grunder, som för densamma blifvit fastställda. Till följd häraf synes också
angeläget vara, att folkskoleafgiften redan genom sättet för densammas debitering
och uppbörd göres oberoende af de särskilda kommunernas olika uppfattning af
afgiftens behöflighet, helst rättigheten till statsbidrag för folkskolelärares och
lärarinnors aflönande blifvit medgifven endast under vilkor att de församlingar,
som af dylikt understöd äro i behof, tillskjuta ett lika belopp med den till församlingarne
utgående folkskoleafgiften samt dessutom förbinda sig att till hälften
fylla hvad som brister i det för lönen bestämda minimi-belopp eller hvad
som anses böra derutöfver läraren tillkomma.

En ytterligare anledning att icke vidtaga någon förändring i nu gällande
föreskrifter, angående denna afgifts debitering och uppbörd i sammanhang med
kronoutskylderna och derefter skeende utdelning till församlingarne genom Länsstyrelsens
försorg, torde dessutom finnas i den omständighet, att, jemlikt Kongl.
Kungörelsen af den 30 November 1866, det åligger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att af folkskoleafgiften, innan den till vederbörande skolstyrelser aflemnas,
innehålla ett belopp, motsvarande den afgift, som skall för samma skolområde
eller distrikt till folkskolelärarnes pensionsinrättning erläggas.

Slutligen torde böra anmärkas, att genom Kongl. Brefvet den 4 April 1854
skolstyrelserna ega att, sedan medlen blifvit vederbörligen anordnade, desamma
uppbära direkte hos kronofogden eller stadsuppbördsmannen, hvilka såsom provision
för afgiftens debiterande, uppbärande och redovisning åtnjuta i Stockholm
1 och i öfriga delar af riket U/3 procent, hvilken provision i de flesta fall torde
vara mindre än den kostnad, kommunerna skulle nödgas vidkännas för afgiftens
debiterande och uppbärande i sammanhang med; kommunalutskylderna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranledes Utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion måtte lemnas utan afseende.

Stockholm den 5 April 1867.

På Utskottets vägnar:
(Just. af I gglas.